Riksbankschefen Stefan Ingves är Närpesbon som bland annat räddat Indonesiens ekonomi och skrivit på alla pengar i hela Sverige.

I sitt sommarprat berättar han om alla de långa resorna som lett honom till den posten, med start från utbytesåren i Michigan,USA, där Ingves gick high school.

- Tänk om någon hade sagt, nej, du får inte söka dig fram här i världen.

Då hade han förmodligen heller inte hamnat i Stockholm, där han efter två år av gymnasiestudier tog sig in på Handelshögskolan.

Hur fungerar ett samhälle?

En del var intresserade av att göra affärer, andra av att skaffa kontakter, själv var han genuint intresserad av det akademiska innehållet, av att förstå hur ett samhälle fungerar i ekonomisk mening.

För att närmare förstå sig på hur ett samhälle med plattskatt fungerar, företogs också en lågbudgetresa till ett Sovjetunionen som mådde dåligt.

- Med en ekonoms glasögon var det uppenbart att det här inte var något bra sätt att organisera ett samhälle på.

Steg i rang

Under bankkrisen i början av 90-talet hade Ingves precis börjat jobba på bank med uppdrag att uppfinna så många olika finansmarknadstransaktioner som möjligt.

- Det var ett sorts uppfinnarjobb och snart fick man nys om mig på Finansdepartementet.

Det tog inte länge innan Ingves var generaldirektör för Bankstödsnämnden och började resa runt i olika länder världen över för att berätta om hur man i Sverige hade gått till väga för att få ordning på bankerna.

- Här kom min amerikanska accent från mellanvästern väl till pass.

Och en dag kom sedan det där telefonsamtalet där han fick frågan: “Vill du bli chef för Sveriges riksbank?”.

Den egna Mumindalen

Men trots alla resor till världens alla hörn och kanter, är det ett ställe som lockar mer än andra när det blir tal om semester. Nämligen sommarstället i Kristinestad.

- Kristinestad framstår som en idylliserad värld, min egen mumindal, där det alltid finns saft och varma bullar.

Stefan Ingves sommarpratar i Yle Vega klockan 10:03 och 18:03

Ladda ner en musikfri podcast eller lyssna till musiken i hans sommarprat.

Ibland får gamla svenska ord och uttryck ett uppsving tack vare unga språkbrukare och intryck från engelskan. Så har det gått för "när det kommer till", skriver språkvårdaren Minna Levälahti.

Uttryck som en inte själv använde eller hade hört i tjugoårsåldern uppfattar en ofta som konstiga nymodigheter eller rentav som grammatiska fel. Jag använder till exempel vanligen inte en på det sätt som jag gjorde nyss, för det användes inte i allmänspråket i mitt modersmåls glansdagar i slutet av förra årtusendet.

Man kan betyda en man eller människor

Det är i synnerhet genusmedvetna skribenter som skriver pronomenet en i stället för man. De uppfattar man som könsbestämt. Ur språkvetenskaplig synvinkel är pronomenet man inte könsladdat, utan det betecknar egentligen människa. Att pronomenet man har sitt ursprung i substantivet man gör inte ordet manligt laddat. Det handlar helt enkelt om två olika ord som betyder olika saker men ser likadana ut.

Än så länge rekommenderar språkvården att en används med försiktighet i andra texter än de som har personlig prägel, som kolumner och skönlitterära texter. En kan uppfattas som dialektalt eller ideologiskt färgat. Men språkvården följer utvecklingen och uppdaterar sina rekommendationer om bruket förändras.

När det kommer till annat än kritan

Ett uttryck som inte heller användes i mitt modersmåls glansdagar är när det kommer till. Det hörs allt oftare i radio, och det har fått några lyssnare att höra av sig.

När det kommer till kritan och när det kommer till stycket är visserligen gamla uttryck som betyder när det verkligen gäller, men kan det komma till annat än kritan eller stycket då?

Det är helt klart att när det kommer till blivit vanligt i svenskan på grund av inflytande från engelskans when it comes to. Att finlandssvenskar använder det kan också ha att göra med att uttrycket tagits in i finskan (mitä siihen/johonkin tulee). Någon nymodighet är det ändå inte fråga om.

Språkvårdaren Siv Strömquist konstaterade redan 2011 att det är ett uttryck som legat i träda. “För den som tycker att textbindande element som vad gäller eller angående känns alltför formella är när det kommer till ett bra val. Och en tröst för alla som fruktar anglicismspöket är att uttrycket har använts i svenska språket åtminstone sedan 1800-talets mitt."

Även om uttrycket när det kommer till inte är fel är det bra att inte använda det onödigt mycket och i sammanhang där en enkel preposition passar bättre, speciellt i skrift.

Vi alla som är över tjugo år får stå ut med att det dyker upp nya eller bortglömda uttryck som till en början verkar märkliga. Om de sprids och blir en del av ordförrådet beror mer på språkbrukarna än på språkvårdarna.

Språkkolumnen skrivs turvis av mediespråkvårdarna Charlotta Svenskberg och Minna Levälahti vid Svensk presstjänst. Den publiceras andra tisdagen varje månad under 2017 på Svenska.yle.fi och i de finlandssvenska dagstidningarna. Föreningen Svensk presstjänst har två mediespråkvårdare som jobbar för KSF Media, HSS Media, Svenska Yle och Nyhetsbyrån FNB. De publicerar också språkråd på sajten Mediespråk.fi.

På Kimitoön ljuder kammarmusik i veckan, då Kimitoöns musikfestspel arrangeras för nittonde gången. Evenemanget håller på 10-16 juli.

Musikfestspelen hålls runt om på Kimitoön och i Salo, ända från Hitis kyrka i söder till Salos konstmuseum Lokstallet i norr.

- Årets program är baserat på att Finland fyller 100 år, vi har många finländska artister som framför stycken av finländska kompositörer. Ett annat tema är kvintetter. Vi har bland annat blåskvintetten Arktinen Hysteria och flera stråkkvintetter som gäster, berättar producent Melissa Petters.

Till följd av att man uppmärksammar jubileumsåret är årets musikfestspel inte riktigt lika internationella som tidigare år. Istället har man valt att lyfta fram de kompositörer och artister som finns i Finland.

- Nog har vi utländska artister och kompositörer här i år också, men det är det finländska som skiljer årets musikfestspel från tidigare år. Vi har ju så många talangfulla musiker i vårt eget land också, menar Petters.

Lunchkonserter och heldagsutflykter

Musikerna inkvarteras under festivaldagarna på Labbnäs gård, där också flera konserter hålls.

- På Labbnäs har vi av tradition lunchkonserter, där man kan kombinera mat och musik.

Vad skulle du rekommendera åt någon som inte vet så mycket om musikfestspelen?

- Om man inte vet vilken konsert man vill gå på så kan jag tipsa om smakprovskonserterna på Labbnäs, där mindre bitar av andra konserter spelas upp. En annan idé är att göra en heldagsutflykt, till exempel till Tykö kyrka som är en ny lokal för i år, säger Petters.

Labbnäs gård. Labbnäs semesterhem har solpanler på taket. Bild: Yle/Lotta Sundström labbnäs

För att ett musikfestspel ska förverkligas krävs många frivilliga förmågor som hjälper till. Enligt Petters brukar det alltid lösa sig, trots att Kimitoöns musikfestspel inte är den enda musikfestivalen i regionen.

- Just nu när alla pusselbitar faller på sin plats känns det inte så svårt, men det är klart att det under våren alltid är mycket arbete med att hitta nya människor som vill hjälpa till. Folk brukar inte vilja binda sig till att jobba mer än en sommar heller. Det behövs eldsjälar som ser till att det går runt. Det är det enda sättet som vi kan få det här att funka på.

Melissa Petters. Melissa Peters. Bild: Yle/Fredrik Häggman melissa petters

"Det vore ju sjutton om man inte uppmärksammade Finland 100 år"

Finskättade baritonsångaren Gabriel Suovanen och pianisten Bengt Forsberg kommer båda från Sverige och hör därmed till årets internationella artister. De uppträder med stycken av kompositörer såsom Toivo Kuula, Jean Sibelius och Beethoven. För dem är det här årets enda musikfestspel i Finland.

- Det känns bra att få börja med ett helt finskt program i dag, för att minnas självständighetsjubiléet. Det känns mycket hedrande att vara med i ett sånt program, säger Forsberg och får medhåll av Suovanen.

- Det här råkade passa min kalender och det vore ju sjutton om man inte uppmärksammade Finland 100 år alls under jubileumsåret.

Vad förväntar ni er av veckan?

- Det är ju att ha roligt, att jamma tillsammans. Det är det man brinner för, de här ögonblicken då man kan bara dyka in i nåt, menar Suovanen.

- Och särskilt roligt är det ju om folk som aldrig hört stycket rycks med, inflikar Forsberg.

Gabriel Suovanen och Bengt Forsberg. Gabriel Suovanen och Bengt Forsberg. Bengt forsberg

Under flera somrar under 1980- och 90-talet pågick intensiva utgrävningar i närheten av Ior Bocks sommarstuga. Han påstod sig ha funnit Lemminkäinens tempel.

Under de senaste åren har en del av excentrikern Ior Bocks tidigare följare återvänt till Gumbostrand för att ge projektet med att hitta templet en ny chans.

I början av juli har frivilliga från både Finland och USA röjt upp framför grottmynningen i Gumbostrand. In i grottan kommer man inte eftersom vattnet fyller håligheten, men där nere sägs Lemminkäinens tempel ligga.

En av de frivilliga är Michel Merle från Holland. Han lärde känna Ior Bock redan på 1970-talet och känner väl till ”Bock-sagorna”, berättelserna om Iors familj.

Webbsida planeras

Som vän till Ior Bock och av respekt för hans många år av berättande så vill Merle och de övriga Bock-entusiaterna föra historien vidare. Ambitionen är att blåsa nytt liv i berättelserna och i intresset bland allmänheten.

Det här ska ske genom att samla in skrivet material, ljudband och videofilmer med Ior Bock själv. Materialet ska sedan samlas på en webbsida där allmänheten kan ta del av det.

- Vi vill organisera ett system för att hålla historierna i liv. För att göra det måste vi skapa ett koncist, skrivet forum där folk på några timmar eller dagar kan få en överblick av Bock-sagan eller Väinämöinenmytologin, säger Merle.

Michel Merle. Michel Merle framför Lemminkäinens tempel. Bild: Yle / Thomas Silén gumbostrand

Enligt Michel Merle har det på senaste tiden dykt upp andra intresserade som har gjort det möjligt att försöka ta tag i projektet igen.

- Vi vill städa upp framför grottan så att det ser trevligare ut och samtidigt försöker vi få vår webbsida att fungera så att vi kan nå ut till fler med berättelserna.

Historierna viktigare än utgrävningar

Idag har Merle en mera pragmatiskt syn på saken än då utgrävningarna pågick som intensivast i slutet av 1980-talet. Han tror att arbetet kanske aldrig kommer att slutföras.

- Det känns meningslöst att gå omkring och tigga pengar för att gräva ett hål i ett berg. Vi föredrar att historien sprids istället.

På 1980-talet började Ior Bock berätta historier om att Nyland var mänsklighetens urhem och finskan och svenska urspråken. Han påstod att hans familj varit förvaltare till denna hemlighet i årtusenden och att det nu äntligen har blivit dags att föra fram sanningen och templet i ljuset.

Under flera somrar under 1980- och 90-talet pågick intensiva utgrävningar i närheten av Ior Bocks sommarstuga. Han fick till och med byggbolaget Lemminkäinen att börja gräva efter Kalevalas guld, och han hade lärjungar som följde honom och bodde hos honom.

Mellan 1990 och 2004 kammade Radioteatern hem otaliga internationella radioteaterpris. Vad var hemligheten bakom framgångarna? Camilla Thelestam träffar Radioteaterns dåvarande regissör Solveig Mattsson.

Inom radio- och tv-världen finns några stora, internationella tävlingar där proffsen får träffa sina kolleger från andra länder och diskutera varandras verk ärligt och uppbyggligt. Prix Italia och Prix Europa (som tidigare hette Prix Futura) är kanske är de mest kända.

Du kan lyssna på de prisbelönta hörspelen på Arenan.

Radioteaterns Fellini

Året var 1993. Festivalen Prix Futura. Efter att ha hört hörspelet När göken gol vid Seine utbrast en schweizisk regissör:

Filmen har sin Fellini, nu har vi fått vår!

Han syftade på radioteater som konstform.

Solveig har regisserat de flesta av Radioteaterns många prisvinnande radiodramer och ofta också fungerat som producent. När hon nu ser tillbaka på den tiden säger hon efter en lång funderare:

- Vi var nog föregångare på den tiden! Tekniskt och gällande regiarbetet, men också innehållet. I fråga om texter upplever jag speciellt Susanne Ringells texter som nyskapande.

"Jag blev bara ilsken"

När jag frågar Solveig hur hon egentligen blev intresserad av radioteater går hennes tankar allra först till barndomen och en viss skådespelares röst.

- I mina barndomsminnen var radioteatern ett mystiskt äventyr och oerhört spännande. Speciellt förtjust var jag i skådespelaren Göran Cederlöfs röst, som jag antar att jag upplevde som sexig, utan att ännu då ha ord för det.

Till Radioteatern kom Solveig 1982 och till hennes första uppgifter där hörde det att tillsammans med den nya chefen, Erik Ohls, lyssna på gamla föreställningar för att hitta bra repriser. Hon minns att efter att ha lyssnat på flera blev hon bara frustrerad och ilsken.

- För det första var det mest scenpjäser och skådespelarna talade som på en teaterscen. Dessutom var det så statiskt! Och om det fanns några effekter så bestod de vanligen av att någon hade ”legat på knappen” och låtit fåglarna kvittra i bakgrunden som en matta. Så vi började på allvar diskutera vad vi hört.

Det mesta de hade hört var de inte alls nöjda med.

Visst var det ju kultur för folket och Radioteatern hade också en uppgift att föra ut teater till lyssnarna. Men är det radioteater, ljöd resonemanget.

Radioteaterns egen estetik och eget sound

Ur frustrationen föddes många frågor om radioteaterns väsen och vad man borde göra istället. Radioteatern ville inte längre bara sätta upp scenteater, utan göra något helt annat.

- Det viktigaste var att vi skulle bli goda berättare. Jag berättade för Erik vilka idéer jag hade och då ville han absolut att jag skulle börja regissera. Jag hade ju studerat litteraturhistoria och estetik, så det hade jag i bakfickan. Och jag var övertygad om att om filmen och musiken kan berätta, så kan vi också göra det.

Ville att lyssnarna skulle se det de hör

Radioteaterns dramaturg Janina Jansson började år 1988 och en tid efter det kommenderade Erik Ohls hela Radioteatern ut ur huset för skriva och förverkliga alla de idéer som uppstått.

- Han ville att vi skulle skriva själva och prova på hantverket.

Gruppen hade kommit överens om att man skulle ha ett gotiskt tema i sitt skrivande, men eftersom de alla var så olika så blev det ingenting av det i praktiken.

- Erik ville röra sig bland munkar och kardinaler och Janina och jag ville ha köttsliga saker; mulliga tvätterskor och grova slaktare, blod och mysterier.

- Jag skrev under dagen och grät på natten. I den processen upptäckte jag också min egenart. Jag förstod att jag ska ta hand om andra författares texter och få liv i dem. Jag ville att lyssnarna skulle se det som de hör, minns Solveig.

Några framgångsrika hörspel hörspelspjäsers pärmar Bild: Camilla Thelestam

Prisregnet

Arbetet med texterna och den medvetna strävan till att bli goda berättare fick en ”long tail”. Under nästa 15 år får den lilla finlandssvenska Radioteatern otaliga internationella priser.

- Utav detta projekt, denna "utfärd", föddes Erik Ohls Fjädern, ett stiligt och intellektuellt hörspel. Regisserad av författaren själv vann den Prix Italia 1990 . Ur samma projekt kom också När göken gol vid Seine, som är skriven av Janina Jansson. År 1993 vann den Prix Futura 1993.

- När göken gol vid Seine var en härlig berättelse, en saga om en finsk man som innehöll många gamla finska schlagers. När jag regisserade den fick jag riktigt frossa i livet; plötsligt flyger man högt och plötsligt är det pladask.

Inspiration från Michael Jacksons musikvideor

Solveig Mattssons egen radioteaterestetik växer fram och skärps under 1990-talet. Hon kunde hämta inspiration från oväntade håll.

- När jag regisserade När göken gol vid Seine kom en av Michael Jacksons musikvideor till hans låt "Bad". Den är gjord på en metrostation och i dess ljudvärld hördes alla små metallbitar i klädseln och blev en rytmisk helhet. Också hans video "Thriller", som har en väldigt lång introduktion, inspirerade mig. Det var som ett hörspel om vad som händer på gatan. Jag var helt fascinerad!

Digitala tekniken förändrade arbetet och slutresultatet

Digitaltekniken förändrade arbetet med hörspel och Solveig minns hur det hade ändrats så småningom redan tidigare.

- Flerspårstekniken hade kommit när jag jobbade med När göken gol vid Seine. Tekniskt var det en stor produktion med tre ljudtekniker. På den analoga tiden jobbade man oftast med två. Flerspårstekniken gav fina möjligheter till exakthet och snabbare klipp. När sedan digitaltekniken kom blev möjligheterna helt otroliga och det var bara början!

Tredjedelsteorin

Jag frågar om man under det digra arbetet med avlyssning och analys hade dragit några slutsatser om t.ex. hur ett hörspel borde byggas upp eller hur man ska tänka på helheten och får följande svar:

- Jag har kommit fram till en teori som går ut på att manuskriptet står för en tredjedel, skådespelararbetet en tredjedel och mixningen med effekter en tredjedel av helheten. Regiarbetet och mixningen började vi på den tiden med genast när vi hade läst hörspelet en första gång.

För att försäkra sig om att få nya skådespelarröster i föreställningarna sprang Solveig flitigt på alla teatrar. Samarbetet med Teaterhögskolan, som har gått ut på att ordna kurser i radioarbete, har varit ett led i det.

- I mina regier har jag haft en och endast en ledstjärna: lyssnaren ska få en upplevelse för hjärna, hjärta och mage.

"Vi gjorde vår Matrix före Matrix"

När jag frågar Solveig vilken av alla prispjäserna är hennes egen favorit svarar hon att efter att ha tänkt hårt och länge att det är Inbjudan till resa av Petri Salin. Hörspelet gjordes 1998 och fick Nordiska hörspelspriset 2000.

- Mixningen var krävande, för det skulle bli mörkt, förgiftat och grymt. Men inte genom robotar och virtuella världar, utan genom att skapa ett samhälle där människorelationernas koder är ställda på huvudet, miljöförstöringen och övervakningen är total och klasskillnaderna extrema.

Filmen Matrix, som kom ut 1999, är en av alla tiders mest uppskattade sci-fi filmer, ett exempel på den ruggiga cyberpunk science fiction -genren. Den är en mörk dystopi om framtiden, där det som människorna upplever som verklighet i själva verket är simulerad verklighet, det som kallas "The Matrix". Inbjudan till resa har många likheter med filmen, men kom alltså ut före den.

- Hörspelet handlar om utsatthet. Jag ömmar så för huvudpersonerna, Ros och Simon, de två älskande som är trofasta på barns vis och försöker komma in i den muromringade staden och få ett bättre liv. Berättelsen är ju högaktuell i dagens värld med båtflyktingar och deras gruvliga öden, avrundar Solveig Mattsson.

Mellan 1990 och 2004 gjorde Radioteatern flera hörspel som vann priser i internationella tävlingar. Här kan du lyssna på de vinnande hörspelen.

De vinnande hörspelen presenteras här. Du kan också lyssna på hörspelen på Arenan. Mera om varför hörspelen blev så bra kan du läsa i en intervju med Radioteaterns dåvarande regissör Solveig Mattsson.

Fjädern

Fjädern bjuder på romantiska variationer av legenderna om Riddar Blåskägg och Mr. Fox. Lyssnaren sugs in i en medeltida värld där borgar, torn, vindbroar, jakt på påfåglar, baroner, omkringstrykande främlingar och kanske självaste djävulen hör till vardagen.

Hav mod / i lagom mått / ty blod skall strömma i vårt slott.

Blåskäggshistoriernas sex och våld vävs intrikat och lite kokett in i helheten som är lik en snillrik arabesk och en saga i en saga.

Fröken Isabella gifter sig med främlingen Renard och vill snart få tag på hans nyckel till kistan med den stora hemligheten i det västra tornet med fatala följder. I denna version låter Isabella männen (ynglingen, fadern) verkställa sina avrättningar medan hon följer det hela med en berättares svala intresse.

Text och regi: Erik Ohls. Inspelningstekniker: Eero Aro och Rami Lindholm. Personer: Rebecca Troupp, Lars Svedberg, Lusse Forsman, Dante Lindholm, Tom Wentzel, Anders Slotte, Göran Schauman.

Fjädern vann Prix Italia 1991.

När göken gol vid Seine

1946 vandrar en ung man längs byvägarna på den finska landsbygden och drömmer om ett bättre liv. Historien om skogshuggarsonen Toivo och hans väg från lagårdsbacken till Paris är berättelsen om en finsk mans uppgång och fall – om att drömma, klättra och längta och om att falla och kanske renas genom smutsen.

När göken gol vid Seine har lånat drag av pikareskgenren, men det är samtidigt en berättelse med många plan där det tragikomiska händelseförloppet får mytologiska dimensioner.

Text: Janina Jansson. Regi: Solveig Mattsson. Ljud: Eero Aro, Pirjo Jyrälä, Matts Kullman. I rollerna: Algot Böstman, Oskar Pöysti, Lasse Pöysti, Leena Häkkinen, Susanne Ringell, Sue Lemström, Peik Stenberg, Sixten Lundberg, Marjorita Huldén, Börje Idman, Hellen Willberg, Gretel Rasemann, Christer Bonn, Björn B.Lindström, Ludovic Kerfendal m.fl.

När göken gol vid Seine vann Prix Futura 1993.

Blå tornet

Genom en serie snapshots beskriver Blå tornet ett äktenskaps upplösning. Åhöraren får genom huvudpersonens, jagets, berättelse följa med genom den svåra processen och det långsamma avståndstagandet som han går igenom i förhållandet till sin psykiskt sjuka hustru.

Vissa av händelserna i hörspelet äger rum under parets resa till Stockholm och Blå tornet i Strindbergsmuséet.

Man kan säga att Juha Seppäläs pjäs sålunda tematiskt, om också inte till formen, anknyter till Strindbergs verk. Blå tornet karakteriseras av Juha Seppäläs knappa, precisa och lakoniska dialog.

Text: Juha Seppälä. Regi: Per-Olof Strandberg. Ljud: Marjatta Savolainen, Matts Kullman. I rollerna: Elina Hurme, Peik Stenberg.

Blå tornet vann Prix Ostankino för bästa regi 1994.

Petters valp

Sexåriga Petter har en vän – den gamla hunden Chien. Knappt har Chien visat sina sista valpar för Petter, förrän Skugghunden kommer och för honom med sig.

Så börjar Petters äventyr när han tillsammans med Trähästen, Valpen, Stenarna och Fjärilarna ska leta sig fram till Fjärran trädgården. Där finns Chien.

Hörspelet handlar om hur man växer ifrån sorgen men ändå har minnet kvar, om hur tomrummet förr eller senare fylls och minnet blir till något positivt.

Petters valp är skriven av Irmelin Sandman-Lilius. Regi: Solveig Mattsson. Ljud: Niko Ingman. Musik: Björn B. Lindström. I rollerna: Andreas af Enehjelm, Lasse Pöysti, Irmelin Sandman Lilius, Håkan Pörtfors, Göran Schauman, Susanne Ringell, Patricia Nyberg, Rebecca Troupp, Ahmed Riza, Björn B. Lindström, Pia Runnakko, Hellen Willberg.

Petters valp vann Prix Nordica 1994.

Vestalen

Vestalen är del två i en tilltänkt hörspelstrilogi om tre originella äldre damers livsöden. Handlingen i Vestalen är förlagd till teaterns värld. Huvudpersonen Siri Broman, teaterns sufflös, är en av dessa heroiska men stillsamma personer som utför sitt värv i det tysta, vid sidan av allt det som tilldrar sig huvudintresset. Som hennes raka motsats framstår teaterns stora primadonna Valborg, som naturligtvis ser till att hon spelar en betydande roll också i detta drama, i Siris historia.

Av sin hjältinna, Thalias trogna tjänarinna, tecknar Susanne Ringell ett mångbottnat porträtt där glimtar av ett liv vävs samman med ett nuplan där någonting har hänt: ridån ska just gå upp och Siri är försvunnen.

Många olika röster, bl.a. Berättaren och den unga skådespelerskan Nita, kommenterar Siri i detta “radioporträtt med störningar”. Samtidigt blir hörspelet också till en lek med teatervärldens sken och verklighet där vi bl.a. får smyglyssna till en föreställning av Macbeth bakom kulisserna.

Text: Susanne Ringell. Regi: Solveig Mattsson. Ljud: Niko Ingman. I rollerna: Silva Lillrank, Carl-Gustaf Wentzel, Max Bremer, John Webster, Åsa Nybo, Kyllikki Forssell, Andrey Mladenov, Sam Huber, Hellen Willberg, Algot Böstman, Peppe Forsblom, Mitja Sirén, Peik Stenberg, Robert Enckell, Håkan Pörtfors.

Vestalen vann Prix Italia 1995.

Drottningen av hämnd

Tove Appelgrens debuthörspel Drottningen av Hämnd är samtidigt en makaber saga och en realistisk berättelse om mobbning. Det är historien om Sessa, som kommer från ett splittrat hem och blir osynliggjord av plågoandarna i skolan – fram till den dag då hon äntligen tar ut sin gruvliga hämnd.

Drottningen av Hämnd, som Tove Appelgren även regisserat, är en tät och suggestiv berättelse om hur offret blir bödel. Den belönades med Richard Imison Newcomers Award vid Prix Futura-festivalen 1995. Ljudtekniker var Ari Mursula och för den tekniska regin stod Niko Ingman. I rollerna hör vi Rebecca Troupp, Hilkka Östman, Lars Svedberg, Stina Rautelin, Marjorita Huldén, Rabbe Smedlund och Paul Olin.

Text och regi: Tove Appelgren. Ljud: Ari Mursula, Niko Ingman. I rollerna Rebecca Troupp, Hilkka Östman, Lars Svedberg, Stina Rautelin m.fl.

Prix Futura, Richard Imison Newcomers Award, 1995.

Inbjudan till resa

Inbjudan till resa äger rum i framtiden. Cyberpunkarna Ros och Simon försöker överleva i utkanterna av det som ännu finns kvar av det organiserade samhället. De lever på att råna folk på deras bio-cybernetiska organ och sälja dem till hälare i hopp om att kunna muta sin väg in i staden.

En natt hittar de i sitt senaste offer ett svart ägg som visar sig vara ingången till alla mänskliga hjärnor inom en bestämd radie. Vad Ros och Simon inte vet är att processorn är en experimentell prototyp. Och det är bara början.

Inbjudan till resa av Petri Salin. Regissör: Solveig Mattsson. Ljud: Niko Ingman. I rollerna: Silva Lillrank, Carl-Gustaf Wentzel, Max Bremer, John Webster, Åsa Nybo, Kyllikki Forssell, Andrey Mladenov, Sam Huber, Hellen Willberg, Algot Böstman, Peppe Forsblom, Mitja Sirén, Peik Stenberg, Robert Enckell, Håkan Pörtfors, Max Bremer.

Inbjudan till resa vann Nordiska hörspelspriset år 2000.

Och om bettlare och vägmän

Susanne Ringells pjäs "Och om bettlare och vägmän" ger oss som lyssnare en unik chans att "tjuvlyssna" på människor i en simhall. Under allt det alldagliga pratet lurar en osäkerhet och ängslan över människan och livet.

Stora delar av texten spelades in på plats och ställe i Georgsgatans simhall i Helsingfors.

De medverkande: Anna Hultin, Nina Hukkinen, Anders Larsson, Ritva Valkama, Christina Indrenius-Zalewski, Susanna Ringbom, Sue Lemström, Annika Hansson, Thomas Backlund, Hilkka Östman, Sonja Ahlfors och cafétanten på Georgsgatans simhall. Regi: Solveig Mattsson. Inspelningstekniker: Saara Fogelholm. Ljuddesign och mixning: Matts Kullman. Produktionsassistent: Camilla Aromaa. Musik: Timo Hietala.

Föreställningen vann Prix Europa Radio France i Berlin år 2004.

Den lilla springbrunnsstatyn framför tidigare stadshuset i Karis har stått torr så gott som hela sommaren.

Statyn föreställer den vackra nymfen Eurydike som står i en liten ljusblå bassäng av betong. Bassängen kommer inte att fyllas med vatten i år.

Håller inte tätt

Raseborgs stad har i sommar valt att inte ha vatten i bassängen eftersom bassängen inte långre håller tätt.

Det finns en risk att det läckande vattnet skulle rinna in under stadshuset.

Reparation är ingen topprioritet

Stadens fastighetsavdelning uppger att de har för avsikt att reparera bassängen. Men hittills har det inte funnits resurser för det.

Staden har heller ännu inte någon uppfattning om hur omfattande läckage det är frågan om.

Catharina Lindström Catharina Lindström Bild: Yle/Minna Almark Ekenäs,Raseborg,Västnyland,intern service

Oklart vad som behöver fixas

Det är bassängens kanter som inte längre håller. Det menar Robert Holmström som ansvarar för reparationer av stadens fastigheter bland annat i Karis.

- Jag har inte uppskattat hur mycket det kommer att kosta. Det är oklart om hela bassängen borde gjutas om eller om det räcker med att bara täta den, säger Holmström.

Hans förman, fastighetschefen Lindström, säger att det nu gäller att undersöka konstruktionen och planera vad som ska göras. Men det sker inte i år utan 2018.

Tills dess hålls bassängen tom.

Studenter trycker studentmössan på Havis Amandas huvud i Helsingfors på första maj. I Karis fick Eurydike också ett bad i år. Vapunviettoa Helsingin Kauppatorilla. Teknillisen korkeakoulun opiskelijat lakittavat Havis Amanda -patsaan vuonna 1986. Bild: Yle/Martti Juntunen första maj,studerande,Havis Amanda,Salutorget (Helsingfors)

- Vi har haft på vattnet under vissa evenemang, berättar Holmström.

Diskmedel och glasskärvor

Lindström låter förstå att det inte bara är läckaget utan också ofog som är orsak till att fontänen i år är torr.

Bassängen har ibland varit fylld av diskmedel, målarfärg eller glasskärvor och annat skräp. Det orsakar mycket extra arbete för staden.

Holmström bekräftar att vattnet vid Eurydike därför också tidigare år har stängs av till exempel vid skolavslutningar och skolstarter.

Karis före detta stadshus är ritat av arkitekten Hilding Ekelund. Huset byggdes på 1940-talet. Eurydike-bassängen kom på 1950-talet. Statyn är ett verk av Gunnar Elfgren.

När nöjesfältsbesökarna hänger upp och ner på hög höjd behöver säkerheten vara minst 100 procent. På Powerpark sliter sex servicearbetare fem timmar varje morgon före portarna öppnas.

Även om portarna till nöjesfältet Powerpark öppnas först klockan 11 så har servicearbetarna sitt första möte redan klockan sex på morgonen.

I arla morgonstund får man veta vilka problem eller fel som har upptäckts kvällen före av ett annat serviceteam. Efter det delar servicearbetarna upp sysslorna och skrider till verket.

Och arbete finns det gott om, eftersom varje av parkens 40 attraktioner behöver ses över. Utöver att man kontrollerar fästningsanordningarna så provkör man också attraktioner. Oftast är de tomma, men en serviceperson behöver faktiskt åka med på berg- och dalbanan i trä.

- Det är vår största arbetsplats. Två personer vandrar igenom banan varje morgon och kollar så att varje bult sitter fast. Efter det kontrollerar de tågen hjul för hjul och lager för lager, men också säkerhetsanordingarna och vagnarnas chassin, säger Petri Sariola, teknisk chef.

På de största banorna gör man dagligen mer omfattande kontroller.

- På de mindre attraktionerna går vi varje vecka igenom producentens bestämmelser och ingrepp som erfarenheter har lärt oss att vi ska göra. Dit hör oljebyten och kontroller av elsystemen, säger Sariola.

Snabb hjälp när fel uppstår

Svetsfogarna och bultarna på övriga attraktioner kontrolleras vanligtvis en gång om året. Då kontrollerar man varje mutter, dessutom görs månatliga kontroller där olika specifika saker gås igenom på attraktionerna.

Efter morgonens säkerhetskontroll är det upp till varje attraktions förare att följa med läget. Om man märker något särskilt så reagerar man snabbt.

- Det finns jourande service när nöjesfältet är öppet. Jag är stolt över att svarstiden är så kort som möjligt vid störningar. På några minuter är någon och hjälper attraktionens förare, säger Sariola.

Före varje attraktion tas i bruk på förmiddagen kvitterar både servicearbetaren och attraktionens förare att attraktionen är säker. Man måste också spara de pappren i fem år, så Sariola har gott om mappar.

Inte något för de höjdrädda

På måndagsmorgonen går servicearbetaren Timo Aronen vant längs Pegasus motorarm. Han ska kontrollera att lagrens och motorernas fästningar är säkra, och försäkra sig om att lagren är tillräckligt oljade.

- Hittills har jag inte upptäckt några fel, intygar Aronen.

Enligt Aronen kräver jobbet att man klättrar så mycket att han inte skulle rekommendera åt någon som lider av höjdskräck. Servicearbetarnas säkerhet är ändå ingenting man prutar på och emellanåt använder man säkerhetsselen.

- På fritt fall-attraktionen tar vi oss så högt upp att man behöver en sele, säger Aronen.

Varje servicearbetare har egna attraktioner som de ansvarar över och på dem utför man egna månads- och veckokontroller.

- Det fungerar bra att vi oss emellan kan bestämma vem som gör vad. Man gör inte samma jobb varje dag, men om det uppstår störningar så minns man vad lösningen är.

- Om det till exempel är åska och blir ett elavbrott bestämmer vi på förhand vem som gör vad för att vi på ett säkert sätt får kunderna bort från attraktionerna.

Målet ligger på 110 procent

Både enligt Sariola och Aronen så leker man inte med kundernas säkerhet på Powerpark. Det måste alltid få vara högsta prioritet. Om en attraktion inte är hundraprocentigt fungerande öppnas den inte.

- Vi strävar till en 110-procentig säkerhet. Vi når inte det alla gånger, men 100 procent är redan ganska bra, säger Sariola.

- Attraktionen står stilla tills den är säker för människorna att använda. Den är på service tills alla korrekta delar och system är på plats, försäkrar Sariola.

Anne Elheimer / Yle Pohjanmaa

Uppdaterad 12.7.2017. Kl 10:13 med ett förtydligande över hur ofta bultar kontrolleras

War of the Planet of the Apes är sommarens första stora succéfilm. En film av episk storlek som är lite av en western, en krigsfilm och en berättelse om mänskans högmod och fall. Och en film som visar att nu är det dags att även fundera på en Oscarsnominering för Andy Serkis.

De två tidigare delarna, Apornas planet: (r)Evolution (2011) och Apornas planet: Uppgörelsen (2014), handlar om hur ett misslyckat medicinskt experiment haft förödande följder. Aporna har blivit smarta, vissa har till och med fått förmågan att tala medan mänskorna insjuknat i ett farligt virus.

Aporna har därefter organiserat sig och slagit tillbaka mot mänskorna som behandlat dem illa. Men aporna har också blivit utsatta för svek samtidigt som mänskornas hat gentemot aporna växt i styrka.

I den tredje delen Apornas planet: Striden är den lilla mänskospillra som finns kvar argare än någonsin tidigare. Konflikten har eskalerat till öppet krig och nu är målet att döda apornas ledare Caesar (Andy Serkis) och en gång för alla förinta aporna.

Caesar (Andy Serkis) och hans trupp redo för strid. Caesar (Andy Serkis) står med ett vapen i hand och de andra aporna står bakom honom. Bild: Copyright © 2017 Twentieth Century Fox War of the Planet of the Apes,Andy Serkis

Högmod och hämnd

Jag startade inte detta krig, säger en lätt grånad Caesar. Han är trött på att slåss, han vill bara leva i fred och försöker visa mänskorna barmhärtighet.

Mänskans oförtröttliga vilja att leka Gud och oförmågan att lösa konflikter på annat sätt än att ta till vapen är ett genomgripande tema i de tre filmerna.

Men i den här tredje filmen stiger även hämnden in i bilden, lika tung och dyster som de grå, regntunga skyarna över skogen där aporna lever. För när kriget drabbar Caesar personligen förblindas även han av lusten att hämnas.

Apornas planet: Striden är en mörk berättelse som utspelar sig i en postapokalyptisk värld. En värld där både mänskor och apor hotas av utplåning och båda två även för en moralisk kamp.

Caesar (Andy Serkis) beger sig långt norrut i sin jakt på hämnd. Caesar (Andy Serkis) står med vapen i hand tillsammans med sina apor i ett övergivet hus. Bild: Copyright © 2017 Twentieth Century Fox War of the Planet of the Apes,Andy Serkis

Är det nu dags för en Oscar?

Det som imponerar mest är Andy Serkis i rollen som Caesar. Där du ännu i Sagan om ringen-filmerna var medveten om att du tittade på specialeffekter då du såg Gollum (som spelades av Andy Serkis) glömmer du allt vad specialeffekter heter i den här filmen. Det du ser är schimpansen Caesar och det du tänker är att nu senast är det dags att Oscarsnominera Andy Serkis. För han är helt enkelt strålande.

Caesar är den stora ledaren för aporna, det blir klart redan i början av filmen då kameran låter oss se de andra aporna ur Caesars perspektiv. När Caesar går genom slagfältet för att inspektera skadorna viker de andra aporna undan av respekt och högaktning.

Men Caesar ska inte förväxlas med sin namne i det gamla Romarriket, den här Caesar är mer som en Moses som leder sitt folk från fångenskap till det nya, förlovade landet.

Och visst kan Caesar och hans apor vara aggressiva och ta till våld men den här filmen gör det klart att det verkligt bestialiska vilddjuret fortfarande hittas inne i homo sapiens.

Översten (Woody Harrelson) har blivit galen och leker Gud. The Colonel (Woody Harrelson) i närbild. Bild: Copyright © 2017 Twentieth Century Fox War of the Planet of the Apes,Woody Harrelson

Det är en resa in i mörker och kaos, en berättelse där mänskoaporna egentligen är ganska ointressanta, trots att den lilla flickan Nova (Amiah Miller) bäddar för en fortsättning för serien.

För det är aporna vi hejar på, från första stund.

Maurice (Karin Konoval) och den lilla flickan Nova (Amiah Miller) kan inte tro att mänskan kan vara så ond som hon faktiskt är. Maurice (Karin Konoval) och Nova (Amiah Miller) står i en snöig skog och ser bekymrade ut. Bild: © 2017 Twentieth Century Fox FIlm Corp. War of the Planet of the Apes,Karin Konoval,Amiah Miller

War of the Planet of the apes är den tredje delen sedan nystarten 2011 men egentligen den nionde filmen. Den första filmen kom 1968 och det hela bygger på scifi-romanen Apornas planet (La planète des singes) av Pierre Boulle från 1963.

Tv-filmerna Den förtrollade vägen, Tjurens år, Grottan och Madeleine berättar om somrar i idylliska kulisser. Men tematiken växlar från barndomens underbara somrar till ungdomsproblem och spritdränkt äktenskapskris.

Här presenteras några tv-pärlor ur Svenska Yles historia. Du kan också se filmerna på Arenan.

Släktingar och fantasier i Den förtrollade vägen

Huvudpersonen i Den förtrollade vägen (1986) är fem år gamla Riki (Marcus Hietanen), som tillbringar sina barndomssomrar hos sina kosmopolitiska släktingar i deras sommarhus i finländska Karelen.

Det är sommarfester, värme och massor med släktingar.

Riki har en sällsynt livlig fantasi, och hans drömmar och föreställningar blandas med verkliga händelser i hans omgivning.

Då Riki känner sig missförstådd bland alla originella släktingar, onklar, tanter och kusiner flyr han in i fantasivärldar där han umgås med älskade djur.

I Tjurens år reser vi tillbaka till Rikis värld i Karelen, men nu är det inte längre bara sommar och nostalgi. Kriget tränger på och det blir vinter.

Den förtrollade vägen och Tjurens år bygger på romaner av Oscar Parland, som också är berättaren här. Manuset är skrivet av Benedict Zilliacus och för regin står Åke Lindman.

Grottan - ungdomsproblem i sommarvarmt Helsingfors

När barnen växer upp och blir ungdomar betyder en varm sommarstad problem. I alla fall i kultfilmen Grottan från 1970.

Psykiatern Claes Andersson har skrivit manus till Grottan. Han definierar filmen så här:

- Den här filmen handlar om några tonåringar, ett litet gäng i en av Helsingfors förstäder. Den berättar inte om något ungdomsproblem, utan om något som berör hela samhället och som ska förstås mot bakgrunden av hela den sociala och ekonomiska strukturen.

Grottan har musik av Wigwam, och Ronnie Österberg spelar huvudrollen Lasse.

Det är en klassisk ungdomsskildring om ungdomar som kommit på kant med skolan och samhället, och som i stället söker sig till varandra, experimenterar med droger och brott för att få någon mening med sitt liv. Och föräldrarna är oförstående inför de unga.

Madeleine - äktenskapshelvete i sommarparadis

Tv-filmen Madeleine från 1982, efter en roman av Christer Kihlman, är ett äktenskapsdrama i idylliska sommarkulisser.

Huvudpersonen Raf kämpar med spriten och med sina svartsjukekänslor inför sin hustru Madeleine. Raf försöker skriva en roman som inte blir till något och han kan inte nå sina barn eller Madeleine.

Det är sommar och familjen befinner sig i en idyllisk borgerlig villa. Men idyllen spricker upp och våldsspiralen tränger sig närmare.

Under varma och vackra sommarnätter kommer sanningar till ytan och alkoholen bidrar till att huvudpersonen Raf möter skräck, svartsjuka, rädslor och paranoia.

Vi är troligen många som uppskattar att det finns konst i världen, men som samtidigt känner oss dumma och obildade när vi går på museum. Frukta ej, nu är det dags att lära sig titta på konst. Dagens tips innehåller bland annat “tänk som ett barn” och “tillåt dig att fastna i detaljer”.

- Våra guider har två grundregler. Det näst viktigaste är att aldrig tolka konstverket, eller i så fall göra det väldigt klart att det är din egen tolkning. Det viktigaste är att få folk att känna sig välkomna, säger Minna Raitmaa, chef för publikarbetet på Kiasma.

Kiasma. Kiasma. Bild: Ylva Perera/Yle Kiasma,museer,konstmuseer

I sitt arbete möter Raitmaa ofta fördomen om att högkvalitativ samtidskonst per definition måste vara svårtillgänglig, men den dementerar hon skarpt.

Kvalitet behöver inte vara svårt.― Minna Raitmaa

- Ta till exempel Ernesto Neto, som ställde ut hos oss nyligen. Han hade virkat in stora utrymmen i huvudutställningssalen. Det är konst som har hög konstnärlig kvalitet, men samtidigt inget som man behöver förstå. Det räcker att uppleva, njuta och bli en del av den, säger Raitmaa.

Ernesto Netos virkningskonst är enligt Minna Raitmaa exempel på samtidskonst som är både högkvalitativ och lätt att ta till sig. Ernesto Neto: Yubẽ bushka, 2016 Bild: Petri Virtanen, Kansallisgalleria

Ingen ska behöva känna sig dum

Enligt Raitmaa finns det mycket samtidskonst som inte förutsätter att betraktaren har en viss ålder eller socioekonomisk bakgrund för att ta till sig den.

- Sedan finns det konceptuell konst som kan vara svårare, men då gäller det bara att få rätt verktyg för att ta till sig det. Vi försöker ta hänsyn till olika besökargrupper i vårt arbete, säger Raitmaa.

En viktig ambition är att ingen som stiger in genom dörren till museet ska behöva känna sig dum - vare sig när det gäller konsten eller hur man kan röra sig i byggnaden. Därför satsar man stort på skyltning, kartor och annat hjälpmaterial på fyra språk.

Mobilguide till ARS17-utställningen. En hand som håller i en telefon där ARS17-mobilguiden syns på displayen. Bild: Ylva Perera/Yle Kiasma,smarttelefoner,konstmuseum

- Till ARS17-utställningen som pågår nu hör en webbsida där man kan hitta förslag på rutter, eller göra upp egna och dela dem på sociala medier. Där finns också korta texter om verken som är tänkta att öppna upp dem utan att förklara, säger Raitmaa.

Hur håller man den balansen?

- Det är inte lätt, och texterna är ofta resultatet av en armbrytning mellan konstnären, kuratorn och publikarbetarna. Texterna som finns i utställningslokalen ska vara så lättillgänglig att en tolvåring kan förstå den, de svarar helt enkelt på frågan “vad är det här?”. Kritiska, akademiska texter finns i utställningskatalogerna, säger Raitmaa.

Texterna invid verken i utställningssalen ska vara läsliga också för en tolvåring. Text invid verket #alonetogether som ingår i ARS17. Bild: Ylva Perera/Yle Kiasma,konstmuseer,ars17

Risk att skriva på näsan

En som tycker museer lätt går till överdrift i sitt förklarande av verken är Hufvudstadsbladets konstkritiker Helen Korpak

- Jag upplever ofta att de skriver en på näsan, även om det är fint att de vill öppna upp verken. Det svåra är bara att jag alltid i misstag läser texten först, och då känns det lite som en filmspoiler som begränsar konstverket innan jag hunnit uppleva det, säger Korpak.

Helen Korpak. Helen Korpak Bild: Ylva Perera/Yle konst

Museitexter kan också vara märkliga på andra sätt, Korpak lyfter upp Ateneums utställning med Alice Neel förra året, där väldigt många av hennes verk relaterades till manliga kolleger.

- Kontextualisering är jätteviktigt, men många av de texterna verkade snarast vilja berätta om hur bra alla männen var, istället för att berätta om Neel, säger Korpak.

Porträtt av Alice Neel. Porträtt på kvinna. Alice Neel: Elenka (1936). Bild: Digital Image 2015 (c)The Metropolitan Museum of Art/Art Resource New York/Scala, Florence Alice Neel

Korpak upplever också att många texter ängsligt vill försvara verkens kvalitet.

- Museerna vågar inte alltid låta verken stå på egna fötter, utan vill förklara för betraktarna varför det är bra, säger Korpak.

Den bilden delar inte Minna Raitmaa.

- Utgångspunkten är att allt som vi visar här har hög kvalitet, det ska inte behöva sägas ut, även om det säkert händer ibland.

Ta med barn till museet!

Helen Korpak ger ändå Kiasma en eloge för att de lockar till sig människor i väldigt olika åldrar, något som Minna Raitmaa också är stolt över.

- Vi har Finlands yngsta besökarprofil i och med att hela 60 % är under 35 år. Vi arbetar mycket med skolklasser, inom ramen för olika projekt, och det känns som ett viktigt arbete eftersom det ger barn som kanske inte annars skulle få gå på museum en möjlighet att ta del av konst, säger Raitmaa.

Konsttestare på Ateneum. ungdomar tittar på en tavla Bild: Anni Martikainen/Folk Ateneum,app

Utöver projekt som Konsttestarna och andra skolbesök har Kiasma en hel del fortlöpande barninriktat program, bland annat babymålande och museets monsterrutt, där barn får utföra olika uppgifter och svara på frågor.

Att gå på museum med barn är ett av Raitmaas bästa tips på hur man ska lära sig titta på konst.

- Barn ställer inte frågor som “är det här konst?” eller “skulle grannen ha kunnat göra samma sak?” De kommenterar, skrattar eller har andra kroppsliga reaktioner. Dessutom ställer de konkreta frågor, säger Raitmaa.

Barn i årskurs ett och två är den tacksammaste museipubliken.

- Efter det börjar föräldrarnas fördomar synas, säger Raitmaa.

Upplevelse, inte prestation

Att, precis som barn, uppleva konsten istället för att försöka förstå den är något som både Minna Raitmaa och Helen Korpak rekommenderar.

- Ofta när folk kommer hit tror de att de måste bilda sig, men vi önskar att folk också bara ska komma hit och ta det lugnt, man behöver inte lära sig något hela tiden. Byggnaden kan vara en upplevelse i sig, och fast en utställning i sig verkar ointressant kan det hända att där finns ett enda verk som intresserar - och det kan i sin tur förändra ens liv, bli något man fortsätter att tänka på, säger Raitmaa.

Kiasmas aula. Aulan i Kiasma. Bild: Ylva Perera/Yle Kiasma,konstmuseer,ars17

Hon lyfter också upp att i besökarundersökningar uppger de flesta som besöker Kiasma att de gör det av sociala skäl.

- Många kommer hit tillsammans med en vän, då handlar det inte bara om att ensam förstå sig på ett verk utan om att diskutera det, dela upplevelsen, umgås i en trevlig miljö. Det vill vi gärna uppmuntra till, säger Raitmaa.

Korpak tror också det är viktigt att försöka få en mer avslappnad inställning till utställningsbesök, även om hon också själv tycker det är svårt.

- Trots att jag arbetat med att se konst i sju år kan jag fortfarande få ångest över att jag kanske går för snabbt eller kollar fel eller inte är tillräckligt seriös. Det kan förstärkas om museet själv vid varje verk betonar att allting är jättedjupt och viktigt, då blir utställningsbesöket en väldigt prestationsinriktad och kravfylld upplevelse, säger Korpak.

Har du några tips på hur man kommer över den pressen

- Ju äldre jag blir, desto mer förlitar jag mig på någon sorts magkänsla, konst är trots allt väldigt subjektivt. Det är okej att tycka om något som varken är fint eller känt, eller att se en berömd konstnär och inte känna något alls. För mig kan det ofta handla om små visuella detaljer - typ att en hand är jättefint målad, eller att en detalj påminner mig om ett halsband som min mormor hade - som får mig att tycka om ett verk, säger Korpak.

Konst som ett sätt att tänka

Med det inte sagt att det också finns ett värde i att kontextualisera och lära sig mer om en konstnär eller ett verk.

- Det är otroligt intressant att sätta sig in i konstnärens tankar och sammanhang, det kan göra att man börjar tycka om nya saker. Men man behöver inte känna sig dum om man fortfarande inte tilltalas av ett verk, säger Korpak.

Verk av Nandita Kumar, ingår i ARS17. Nadita Kumars verk från ARS17. Bild: Ylva Perera/Yle Kiasma,konstmuseer,nutidskonst,Nandita Kumar

Minna Raitmaas tips är att ställa frågan “vad får det här mig att tänka på?”, hellre än “tycker jag att det här är bra?”

- Samtidskonsten är i bästa fall ett verktyg för att betrakta livet, precis som litteratur eller filosofi. Det handlar mer om att tänka och fundera, än om frågor som “vill jag ha det här på väggen”.

Helen Korpak lyfter också upp att ens smak förändras med åren.

- Jag hade en fin upplevelse med konstnären Elina Brotherus, vars verk jag såg första gången som cynisk 16-åring och inte begrep mig på alls, men nu i år då jag såg hennes retrospektiv utställning på Åbo konstmuseum blev jag otroligt berörd. Vi föraktar ofta åldrande i dagens samhälle, men det är fint att konsten kan visa att det också för goda saker med sig, säger Korpak.

Ett av Elina Brotherus självporträtt. Självporträtt av Elina Brotherus. Bild: Elina Brotherus Elina Brotherus

På loppmarknader kan både stora och små skatter gömma sig. Till loppiset i Hedåsen i Gumbostrand i Sibbo tog sig många skattletare på onsdag kväll.

Redan en kort stund efter att dörrarna till Hedåsen har öppnat är det stora rummet nästan fullt. När man går på lopptorg lönar det sig helt klart att vara ute i god tid.

När man strosar omkring för att se vad folk har till salu, får man också en inblick i deras liv, på ett synnerligen intimt sätt.

Kanske någon vill köpa en korvskylt? Korvskylt. Bild: Yle/Sofia Strömgård loppmarknader,korvskylt

En bok om trädgårdsskötsel, en kettlebell och en osmaklig prydnadssvan i porslin säger mer om en person än vad man kanske kunde tro. Bara fantasin sätter gränser.

I lokalen doftar det av gamla saker – lite av damm, lite av läder och lite av sängkläder som legat ihopvikta för länge. Det utlovas billiga priser och det är bara att sätta igång att snabbt rota igenom alla högar i jakten på eventuella skatter.

Gärna fler loppmarknader

Stina Jonsdottir och Diana Hed-Krook från Sibbo är nöjda över sina loppisfynd.

– Jag har hittat en jättefin halsduk och en korg som jag tänkte att skulle vara bra till lök eller vitlök. Och ett pärlarmband som är handgjort, säger Jonsdottir.

Diana Hed-Krook har precis köpt en långärmad skjorta i olika färger och ett pärlhalsband som hon redan fått runt halsen.

Diana Hed-Krook och Stina Jonsdottir var nöjda med sina loppisköp. Diana Hed-Krook och Stina Jonsdottir. Bild: Yle/Sofia Strömgård Loppmarknad,stina jonsdottir

Hed-Krook brukar ofta gå på loppis och hon har gått igenom alla lopptorg i Borgå under den senaste månaden. Hon söker främst efter kläder och smycken. Hon brukar inte sälja på loppis själv.

Jonsdottir tycker att det borde ordnas loppis oftare i Sibbo, och gärna på fler byagårdar. Hon går när det ordnas men annars brukar hon föra överblivna saker och kläder till Samaria.

– Jag söker inte efter någonting speciellt. Om jag råkar se någonting trevligt så köper jag det.

Smycken går åt

Marina Albrech säljer överlopps saker, en del gammalt och antikt men också helt oanvända prylar. I blickfånget på bordet ligger halsband, örhängen och armband. En del av dem har hon gjort själv.

Albrecht brukar sälja själv på loppis ungefär en gång om året, men med jämna mellanrum skänker hon bort saker till organisationer som säljer dem vidare till förmån för hemlösa hundar i olika Sydeuropeiska länder. Hon brukar också skänka bort större föremål till Fida.

Marina Albrecht älskar loppisar och köper gärna smycken. Marina Albrecht. Bild: Yle/Sofia Strömgård loppmarknader,Sibbo,gumbostrand

– Jag har sålt mycket till ett billigt pris. Men det bästa har jag sålt redan, det går alltid så.

Själv är Albrecht en riktig loppisälskare och hon går ofta på loppis om hon bara kan.

– Jag älskar smycken så jag bongar alltid dem på loppis. De är också enkla att byta eller sälja.

Gamla kaffekoppar

Efter ett tag har det blivit riktigt trångt i salen. Barn springer omkring och drar i böcker och spel som ser roliga ut. Det serveras också saft, kaffe och bullar som en del förnöjt sitter och mumsar på.

Fullt hus innan klockan 6 på kvällen. Loppmarknad i Hedåsen. Bild: Yle/Sofia Strömgård loppmarknader,hedåsen i gumbostrand

Det verkar finnas någonting för alla och både barn och vuxna i olika åldrar rotar i klädhögar, köper och säljer.

På Märta Lehtinens bord kan man hitta vita kaffekoppar prydda med små röda rosor och en del andra kärl. När det finns möjlighet säljer hon gärna på loppis.

– Jag säljer mest gamla kärl, men också lite nytt. Sådant som jag inte behöver mera.

Hon har redan sålt en del kärl av märket Arabia, till exempel en gul tekanna har fått en ny ägare.

– Fast jag inte säljer någonting mera så har jag redan gått på vinst idag!

Den kalla och regniga sommaren har varit en besvikelse för många. På museer, biografkedjan Finnkino och nöjescentret Flamingo är man ändå nöjda tack vare fler besökare än i fjol.

- Hela centret är tacksamt över det kalla vädret. Vi har haft ett tydligt uppsving i besökarstatistiken jämfört med i fjol, säger Flamingos marknadföringsansvarig Meri Kajas.

På Flamingo har Black light-minigolfbanan lockat många besökare framförallt vid månadsskiftet, och spa-anläggningen är en fortsatt succé.

Också Hotel Caribia har haft ett ökat antal badgäster eftersom havsvattnet är kallt.

Biobesöken ökat från tidigare somrar

Under de senaste veckorna har Finnkinos biografer haft tydligt fler besökare. Också biobesöken överlag har ökat jämfört med tidigare somrar, säger programplanerare Minna Lampolahti.

- De filmer som snurrar påverkar självklart också besökarantalet. Speciellt Spiderman och den tredje Minionerna-filmen har varit tydliga dragplåster, säger Lampolahti.

Museer populära också på heta sommardagar

För konstmuseet Ateneum i Helsingfors är våren och årsskiftet högsäsong. Då kan museet ha närmare tvåtusen besökare om dagen.

Somrarna däremot brukar vara lugna, men i år har besökarna varit fler än i fjol, säger Peter Mustonen vid Ateneums kundtjänst.

I sommar har biobesöken varit fler än i fjol. Biosal vid Glora i Vasa Bild: Yle/Patrick Stenbacka biosal

- Det kalla vädret syns nog som längre köer, speciellt under regniga dagar, säger Mustonen.

Detsamma gäller Helsingfors konstmuseum HAM, som under den senaste månaden har haft upp till sexhundra besökare dagligen.

- Också under de allra hetaste sommardagarna söker folk sig till de svala museerna, säger museichef Maija Tanninen.

Under somrarna är största delen av museibesökarna turister.

Elin Sundell som jobbar på Luckan i Helsingfors söker sig därför annanstans.

- Jag håller mig hellre borta från sådana ställen - turister ser man ändå på stan hela tiden. För mig är museibesöken mera vinter- och höstprogram, säger Sundell.

Också under de allra hetaste sommardagarna söker folk sig till de svala museerna.― Museichef Maija Tanninen, Helsingfors konstmuseum

När vädret inte tillåter att sitta i parken och njuta av solen brukar Sundell ta itu med vardagliga sysslor. Det gör också hennes kollega Fredrik Enges.

- Jag brukar dricka kaffe och titta på videoklipp från Youtube eller spela spel, säger Enges.

Enligt honom är det ruskiga sommarvädret egentligen ganska trevligt.

- Då kan jag sitta inne med gott samvete. Jag tycker egentligen inte så mycket om sommaren, säger Enges.

Staffan Bruun är journalist och författare. Han har skrivit närmare 30 böcker, varav tretton hör till deckarserien Burt Kobbat och som journalist arbetade han redan under kalla kriget på 1970-talet.

- Allt var överpolitiserat. Jag gjorde ett inslag om någonting så ovanligt, så förbjudet och så omöjligt på den tiden som en demonstration mot Sovjetunionen. Inslaget sändes aldrig i Aktuellt för det stred mot den officiella utrikespolitiska linjen, säger Staffan Bruun.

Häkte i Rumänien

Under en av reportageresorna på 1980-talet hamnade Staffan i häkte i Ceausescus kommunistiska Rumänien. Både om hur han hamnade där och hur han kom därifrån berättar den prisbelönte journalisten Staffan Bruun i sitt sommarprat i Yle Vega.

Han berättar också om sina år som undersökande journalist både i Sverige och i Finland, om underhållande anekdoter och vad han tycker om falska nyheter.

Att orientera sig på webben och veta vad som är sant och vad som är åsikt och vad som är lögn är svårt för ett proffs, hur ska det då inte vara för sådana som har mindre medieerfarenhet?― Staffan Bruun

Staffan anser att det behövs en plats där man samlar de viktigaste händelserna från föregående dag och kompletterar med kommentarer, analyser och bakgrund och att hantverket har utförts av professionella, pålitliga journalister som kan sin sak, strävar till objektivitet och följer de etiska reglerna.

Staffan Bruuns sommarprat hörs i Yle Vega kl.10:03 och kl.18:03.

Ladda ner en musikfri podcast. Den kan man lyssna till även utomlands.

Här kan du lyssna till musiken som spelas i Staffan Bruuns sommarprat.

Den Oscarsbelönade och kontroversiella regissören Quentin Tarantino planerar en film om morden som "familjen" Manson begick.

Tarantino har själv skrivit manuset för filmen och lär vara i farten med att finslipa de sista detaljerna. Enligt amerikanska medier lär flera världskända skådespelare ha diskuterat projektet med regissören.

Åtminstone Jennifer Lawrence och Brad Pitt ryktas vara involverade. Brad Pitt har tidigare samarbetat med Tarantino i filmen Inglourious Basterds.

Vissa amerikanska medier har också rapporterat att Samuel L. Jackson och Margot Robbie diskuterat roller i filmen med Tarantino.

"Familjen" utförde morden

Massmördaren Charles Manson, 82, sitter fortfarande i fängelse och avtjänar straffet som han dömdes till 1969 för mordet på sju personer.

Bland de mördade fanns filmregissören Roman Polanskis fru Sharon Tate som var gravid i åttonde månaden. Manson begick inte morden själv utan beordrade medlemmar i kulten "Mansonfamiljen", vars ledare han var, att begå gärningarna.

Om filmen om Mansonmorden blir av blir det första gången Tarantino regisserar en film som grundar sig på verkliga händelser.

Quentin Tarantino har flera gånger sagt att han kommer att gå i pension efter sin tionde film. Mansonfilmen skulle bli hans nionde.

Källor: FNB, Hollywood Reporter

Han gjorde det igen. Förstås. Han pissade sig själv i munnen. Han sket på ett bord. Han åt sin avföring. Han masturberade på scen.

Allt var alltså som vanligt när det norska teaterfenomenet Vegard Vinge fortsatte sin teaterresa genom den norska författaren Henrik Ibsens kosmos. Tillsammans med sin kongeniala tyska partner Ida Müller.

Och som vanligt skall de hålla på i tolv timmar. Kombinationen av blod, skit, svett och sperma och den långa speltiden, plus anarkin på scenen och i salongen, drar mig än en gång till Berlin. Jag älskar den här formen av teater. Det kallas för immersiv teater.

Den immersiva teatern

Den immersiva teatern finns i gränssnittet mellan teater och performance, före- och utställning. Den immersiva teatern strävar inte bara efter att bryta den fjärde väggen, den osynliga väggen vid scenens framkant genom vilken publiken ser dramat, utan att inte ha med den överhuvudtaget.

Go in instead of look at!― Allan Kaprow

Jag tycker att den här teaterformen som blandar om i dramatikens vidbrända grytor och letar efter nya recept för dagens teater är spännande och inspirerande. Tyvärr har jag så gott som aldrig möjlighet att kunna se den i Svenskfinland.

Ibland kan jag titta på några föreställningar på Baltic Circle-festivalen i Helsingfors. Enstaka finländska teatrar som Todellisuuden tutkimuskeskus (Realitetens forskningscenter) sysslar med liknande. Men på finlandssvenskt håll: Nada! Förutom den feministiska teatergruppen Blaue Frau, kanske.

Jag skall i slutet av den här artikeln försöka förklara varför det är så.

Men tillbaka till paret Vinge och Müller. Den här gången skulle det handla om Ibsens Hedda Gabler, hette det i förväg. Och visst såg man henne. Men bara i en biroll. I stället var det Byggmästare Solness som skulle spela huvudrollen. En annan person ur Ibsens panoptikon, där vilsekomna kälkborgare är fångna i sina egna tillkortakommanden. Det var hans pjäs i hela 8 timmar.

Sedan blev det Hedda Gablers tur i en halv timme och därefter tre och en halv timmar Hamlet. Och extra mycket Rosencrantz och Guildenstern. De två lismarna ur Shakespeares pjäs. Hamlets barndomsvänner. Biroller, egentligen. Men regissörer och dramatiker älskar dem. Så de får än en gång agera huvudroller.

Rosencrantz och Guildenstern Rosencrantz och Guildenstern Bild: Roman Hagenbrock Vegard Vinge,Rosencrantz and Guildenstern

John Gabriel Borkman

Det är inte första gången jag skall bevittna en föreställning undertecknad Vinge/Müller. 2012 såg jag deras version av Ibsens John Gabriel Borkman som visades i Prater i Berlin som var ett av teater Volksbühnes spelställen. Den gången hade jag ingen aning vad som väntade mig. Och ingen aning att föreställningen skulle pågå i tolv timmar.

Jag lämnade huset efter sju timmar. Ganska så omtumlad men också mycket imponerad. Jag skulle gärna ha stannat där längre, men jag hade inte möjlighet då. Samma år bjöds föreställningen in till Berliner Theatertreffen som en av de tio bästa tyskspråkiga föreställningarna det året.

Men nu var det alltså dags igen. Och allt försiggicks av stort hemlighetsmakeri. Jag lyckades få en av de åtråvärda biljetterna. Jag skulle infinna mig på Nationaltheater Reinickendorf torsdagen den 6 juli kl 18. Enda kruxet: det finns ingen Nationaltheater i Berlinstadsdelen Reinickendorf.

Snitseljakt efter teatern

När jag fick min elektroniska biljett hette det att jag skulle få en ortsbeskrivning senare. Tre dagar innan damp den ner i min epost-låda. Jag skulle ta tunnelbanan U8 till Rathaus Reinickendorf. Sedan skulle jag gå till Eichborndamm 165-167. Väl där skulle jag följa de gula strecken.

När jag lämnade tunnelbanan gick jag längs med Eichborndamm söderut. Genom ett område som i dag heter Borsigwalde. Ett jättestort industri- och bostadsområde som byggdes för maskinfabriken Borsig, en gång i tiden världens största lokomotivtillverkare.

Nationaltheater Reinickendorf Bild: Peter Lüttge Vegard Vinge

De gula sträcken Bild: Peter Lüttge Vegard Vinge

Området bebyggdes i slutet av 1800-talet med mycket snygga tegelhus och hallar. Jag följde den långa tegelmuren tills jag hittade en stor tegelport där det fanns två handmålade skyltar på var sin sida: Nationaltheater och Reinickendorf. Och där började också de gula strecken.

Jag följde dem runt ett stort centrallager som tillhör Tysklands största livsmedelskedja. I slutändan skymtade några staplade svarta containers. Och en foodtruck. Och en utomhusbar. Och en stor industrihall. Och en liten dörr. Och 128 nyfikna människor.

Publiken köar Bild: Peter Lüttge Vegard Vinge

Jag visar min biljett och får ett vristband i stället, sådant som man får på musikfestivaler. Det är nämligen meningen att man skall gå in och ut medan föreställningen pågår. Dock inte i pauserna. Det finns nämligen inga pauser.

Väl inne i hallen möts man av ett stort bygge. Väggar, dörrar, roterande kugghjul och en avföringskastningsmaskin. Den är ett citat ur paret Vinge/Müllers senaste verk 12-Sparten-Haus där de kastade skit på publiken. Var det någon som sade Jouko Turkka och Jumalan Teatteri?

Paret fick då en varning av Volksbühnes teaterchef Frank Castorf. Som de läste upp i nästa föreställning och sedan smetade in med skit. Egentligen var det väl tänkt att de skulle sätta upp den nya föreställningen på samma ställe. Men efter skitkastningsskandalen gick Vinge/Müller och Volksbühne skilda vägar.

Det tisslades och tassades en hel del i Berlin om vart paret hade försvunnit. Det ryktades om en ny föreställning. Men var och när? Svaret vet vi nu. De byggde en egen teater: Nationaltheater Reinickendorf.

Nationaltheater Reinickendorf

Sedan december har de byggt på den. 10 miljoner € lär det ha kostat. För kalaset står bland annat Berliner Festspiele som förevisar bygget och pjäsen som en del av deras festival Immersion. Det är ganska mycket pengar för tio föreställningar för som högst 1280 åskådare. Biljettpriserna är det oaktade moderata: 40 eller 20 € kostar det.

I den här hallen döljer sig Nationaltheater Reinickendorf. Nationaltheater Reinickendorf Bild: Peter Lüttge Vegard Vinge

Men tillbaka till hallen. Teaterbyggnaden inne i hallen är ännu stängd. Vi står utanför i en slags foajé. Det är varmt och högljutt. Teaterrök vallar in. På en balkong står två personer och hälsar oss välkomna: Byggmästare Solness och hans somnambula hustru Aline. Vilket förvirrar mig så här i början. Det hette ju att vi skulle bevittna Hedda Gabler.

De två står i alla fall på balkongen. Det är trångt i foajén. De berättar om Reinickendorf och det nya huset (das neue Haus) de har byggt. De sprutar skumvin på oss. Flera flaskor. Som i Formel 1. Solness och Aline bär på latexmasker. Som alla andra som kommer att dyka upp på scen under de närmaste 12 timmarna. Även scenarbetarna bär på dem.

De låter oss dra bollar ur en cementblandare som står i rummet. På bollarna finns det siffror. Från 1 till 128. Det är våra platser. Jag drar plats nummer 44. En bra plats. Det finns bättre. Framme vid scenen. Där finns det fåtöljer och bord och man får sig serverade mat och dryck. På teaterns bekostnad.

Platsbiljetten Bild: Peter Lüttge Vegard Vinge

Men det finns också sämre platser. Ståplatser. Inte så kiva när en pjäs håller på i tolv timmar. Egalt! Efter några timmar bryr sig ändå ingen längre om sittordningen.

Salongen

Så småningom får vi äntra salongen. Småningom med Vinge/Müllers mått mätt. Min klocka visar på tio minuter över sju. Jag har alltså stått i 70 minuter i foajén, har blivit klibbig av skumvin och ännu har inte egentligen någonting hänt.

Vi förstår att vi får komma in eftersom en vägg slås sönder inifrån teatern ovanom en smal trappa. Den vägen. Inne i salongen letar jag efter min plats: 44. Den är längst uppe till höger. Som tur ingen ståplats. Och som tur inte heller någon av de fina platserna längst framme. De har nämligen en nackdel. De är längst framme.

Salongen är häpnadsväckande. Den ser ut som en blandning av en barock teaterbyggnad, Shakespeares Globe Theatre och en anatomisk teater. Det finns olika balkonger till höger och vänster som fungerar som spelplatser. Bakom läktaren finns ett stort teknikrum med många tekniker. Alla bär de på masker.

I salongen finns naivt ritade filmplanscher. Av verkliga och påhittade filmer. Ovan om scenen står Das Schauspiel sei die Schlinge (Mitt skådespel jag i försåt vill ställa), ett Hamletcitat, och, i neonskrift, Welcome to the Pleasuredom, som är namnet av den brittiska synthpopgruppen Frankie Goes To Hollywoods debutalbum från 1984. Och namnet av en låt på skivan.

The play's the thing
Wherein I'll catch the conscience of the king.― Hamlet

Allt som finns i den stora lagerhallen har byggts i en tvådimensionell, naivt dekorerad stil som är en blandning av plywood, wellpapp, spånskivor och papier maché. Så också salongen och scenen. Det enda tredimensionella är människorna som rör sig inne i byggnaden.

Det tvådimensionella möter det tredimensionella Scen ur Vinge/Müllers pjäs på Nationaltheater Reinickendorf Bild: Nationaltheater Reinickendorf Vegard Vinge,Berliner Festspiele

Nu börjar pjäsen på allvar. Eller börjar och börjar. Ridån är än så länge nere. Men spelet pågår. I den labyrintiska byggnadens katakomber. Det som sker där projiceras på en stor duk som hänger ner från scentaket. Somligt filmas live, somligt är inspelat material. Det är svårt att veta vad som är vad.

Panini-katedralen

I byggnadens katakomber finns det tre stora byggen: Panini-katedralen, en hotellkorridor och en ubåt. Ubåten upptäcker jag först senare när katakomberna öppnats för allmänheten.

Panini-katedralen är ett stort rum fylld med samlarkort av italienska märket Panini. Katedralen består av alla samlarkort som trycktes för världsmästerskapet i fotboll 1982 i Spanien. De är alla handmålade och hänger tätt, tätt på väggarna.

Sida ur Paninialbum Det polska laget i vm i fotboll 1982 i Spanien som Panini fotbollskort Panini SpA,Klistermärke

De är ordnade enligt lag. Somliga spelare får egna altare: Luizinho, Júnior, Collovati, Boniek, Platini, Zico och Falcão. Mellan bilderna finns det videoskärmar som visar livescener från själva vm. Vid varje skärm finns det hörlurar som man kan sätta på för att få ljudet.

I katedralen utspelar sig olika scener som inte tycks ha någon som helst koppling till pjäsen. Eller så är det just så att pjäsen har kopplingar åt alla håll. Senare på natten är jag flera gånger i katedralen för att titta mig omkring. Oberoende om det hör till spelet eller ej är den ett otroligt snygg konstverk.

Medan katedralen förevisas på duk hör man Vegard Vinges mässande och elektroniskt förvrängda röst: Ich habe einmal an das deutsche Theater geglaubt, jetzt glaube ich nur noch an Fußball (En gång trodde jag på den tyska teatern, numera tror jag bara på fotboll). Ett typiskt Vinge-citat.

The Overlook Hotel

Det andra stora bygget är ett system av korridorer som påminner om korridorerna i The Overlook Hotel. Hotellet ur Stephen Kings roman The Shining. Korridorerna ser ut som tagna ur Stanley Kubricks filmatisering.

I korridorerna hänger hundratals tavlor som tar upp personer och scener från än det ena, än det andra. Allt från Hitler till Wagner, Bowie till Vinge, Rambo till Castorf osv.

I korridoren filmas en scen med en flicka som ser ut som tvillingarna Grady ur The Shining. Flickan får representera tvillingarna ur Ibsens pjäs Byggmästare Solness. De solness'ska tvillingarna dör i sviterna av en eldsvåda när huset de bor i brinner ner.

Det nedbrunna huset är startskottet till byggmästarens karriär eftersom han kan stycka tomten och börja bygga nya hus där.

Också i Vinges och Müllers version flödar blodet genom korridoren. Och i en gripande scen täcks Alice, tvillingarnas mamma, över med aska medan hon försöker amma två barnskelett.

Ingång Back Stage Bild: Peter Lüttge Vegard Vinge

Ubåten

Det tredje stora bygget är en ubåt. I originalstorlek. Men byggd av spånskivor. Ubåten är stängd under hela föreställningen och används inte heller. Troligen kommer den att användas i en senare föreställning. Varje föreställning är nämligen ett unikat och därför betecknas varje enskilda föreställning också som en premiär.

Man kan titta in genom ubåtens gluggar. Jag gör det några gånger medan jag står i baren som är inbyggd under läktaren mitt emot ubåten. Där finns också en stor staty som föreställer Vegard Vinge. Han ligger på rygg och har en Wagnertröja på sig. Han har ståkuk och pissar sig själv i munnen. Så här vill han att vi skall komma ihåg honom, tänker jag för mig själv.

Nå, har man sett det en gång är det inte lika spännande eller upphetsande en annan gång. Som tur är så avverkar han ganska snabbt alla de äckelrealistiska scenerna så här i början av pjäsen. Först pissar han sig i munnen, sedan bajsar han på ett bord och äter upp bajset. Jag tror att bajset han äter är teaterbajs. Och känner mig snuvad på konfekten.

Medan han äter upp sitt bajs ber han några bilägare att flytta på sina fordon eftersom de är i vägen för en stor långtradare som skall lossa sin last vid centrallagret. Bilarna skall flyttas inom 30 till 40 sekunder. Månne det stämmer? Några bilägare lämnar i alla fall hastigt salongen. Och så fortsätter han att tugga på sitt bajs.

Utanför Nationaltheater Reinickendorf Bild: Peter Lüttge Vegard Vinge

Show, don't tell

Efter alla de här för Vinge viktiga ingredienserna kommer det bara en liknande scen senare på kvällen. Där han runkar tills han får utlösning. Det tar en tid, men sedan är det över.

Också i fortsättningen är det ett frossande i blod, svett, skit och sperma. Men de är surrogat. Tack och lov!

Byggmästare Solness knullar i förbifarten sin sekreterare Kaja Fossli och våldtar i en utdragen scen den blott 13-åriga flickan Hilde Wangel. Allt det här finns i Ibsens originaltext. Men han antyder de här händelserna bara i replikerna. (Pjäsen skrevs 1892 och fick sin urpremiär ett år senare i Berlin!). Vinge agerar däremot enligt mottot: Show, don't tell!

Efter tre och en halv timmar öppnas så ridån för första gången. Och in kommer: Gud! Som står i ett hav av moln framför en stor sol. Bredvid honom finns ett halvfärdigt tegeltorn. På tornet finns en skylt: Schlechtes Gewissen (Dåligt samvete). Uppe på tornet finns Solness och murar upp det högre och högre. Det tar sin lilla stund.

Jag går ut för att äta en hamburgare och dricka en öl. Ur teaterbyggnaden hörs det hur tornet muras. I byggnaden bredvid finns en fabrik där det stansas stål. Ljuden förenas i en urban industriell kakofoni. Det är vackert. Berlinnatten är sval och jag mår än så länge ganska bra. Ännu har tröttheten inte givit sig tillkänna.

Stålverket bredvid Stålverket bredvid Nationaltheater Reinickendorf Bild: Peter Lüttge Vegard Vinge

Häng vid baren

När jag kommer tillbaka till salongen är tornet färdigt. Regissören kommer ut på scen och säger att baren under läktaren är nu öppen. Samtidigt delas det ut popcorn och vingummimöss i salongen. Jag går ner till baren och tar en öl till.

Katakomberna öppnas och jag tar mig en titt på dem. Ubåten är stängd men Shiningkorridoren och Panini-katedralen är öppna. Det är Panini-katedralen som vinner tävlingen om bästa katakomb med hästlängder.

Publiken börjar bli ett sammansvetsat gäng. Över en öl träffar jag en kille som berättar för mig att han var med i teatergänget förra gången. Han frågar om jag kommer ihåg honom. Hur skulle det ha gått till när alla är maskerade?

Han berättar vidare att han har svårt att titta på föreställningen. Det kniper i hans hjärta när spelet rasar på för fullt. Jag undrar varför han inte är med den här gången? Han svarar att ingen har frågat honom. Men så är det bara, konstaterar han. Elämä on laiffii, tänker jag.

Här åt jag ett par läckra hamburgare Food Truck vid Nationaltheater Reinickendorf Bild: Peter Lüttge Vegard Vinge

Gud mot Solness

Efter barhänget blir det livligt. Klockan är 23:30. Jag har varit här i över fem timmar. När jag kommer tillbaka till salongen står en gorilla i tornet och river den sten för sten. King Kong, så klart. Stenen kastar han på Vegard Vinge som försöker skjuta honom ur en tvådimensionell wellpappanser.

Stridsvagnen kommer jag ihåg från förra föreställningen. Den är återvunnen. Som för övrigt hela teaterbyggnaden. Det är väl bra. Efter att tornet är nedlagt stängs ridån och filmduken firas ned.

På duken blir det en veritabel slakt av en teaterstyrelse med hjälp av ett basebollträ. Det är som taget ur en splatterfilm. Eller en Tarantinofilm. De populärkulturella referenserna är många och tydliga och hela tiden närvarande.

Jag har slutat fundera på vad den här slakten har med det andra att göra. Det är säkert en kommentar av Vinge om teaterscenen i Berlin i allmänhet och det största huset Volksbühne i gemen.

Efter att allas huvuden är en blodig massa öppnar ridån igen och kampen fortsätter. Den här gången är det Gud mot Solness. Gud förebrår Solness att han inte längre bygger kyrkor och kyrktorn. Att han nuförtiden bara bygger hus åt människorna.

Så står det förvisso i Ibsens pjäs. Men där förekommer varken Gud eller slagsmålet. Den här gången väljer Vinge och Müller en wrestlingsestetik. Kampen pågår länge. Och är otroligt högljudd. Alla ljud läggs på av teknikgänget bakom scenen.

Ljudstyrkan är som på en konsert av Michael Giras rockband Swans. De som har hört honom vet vad jag talar om. Till de som inte vet vad jag talar om säger jag bara: ÖRONBEDÖVANDE.

Personalen bär på blåställ med handmålade logon. Logo Bild: Peter Lüttge Vegard Vinge

Jag går ut och hämtar öronproppar åt mig som bjuds ut gratis vid ingången. För resten av natten skyddar de min hörsel. Gud och Solness får förstärkning från var sina håll och kampen pågår hur länge som helst. I slutändan vinner Solness. När fighten är över går jag ut igen.

Trött

Jag äter franskisar och dricker en kaffe. Jag börjar bli kompis med de två typerna bakom disken. Jag frågar hur länge de tänker servera mat och dryck. Fram till det bittra slutet, är svaret. Det är skönt med den svalkande luften. Inne i hallen är det varmt och svettigt. Teaterröken ligger tjockt över bänkraderna.

Det börjar glesnar i salongen när jag kommer tillbaka. De första åskådarna stack redan när den första skit- och pissorgien ägde rum. Nu är det kanske tröttheten som får folk att lämna teatern. Eller ett jobb nästa dag. Det är ju en vanlig torsdag.

Scenen byggs om till en urskog, en djungel. Det tar sin tid. Allt tar sin tid. Virtuella fåglar kvittrar. Människor rör sig från vänster till höger i en slags procession. Träd reses och fälls om vartannat. Det är någorlunda tyst. Jag är i kris. Jag blir trött. Trött av sömnbristen och trött av den ständigt pågående överstimuleringen av alla mina sinnen.

Jag måste ut igen. Måste dricka ännu en kaffe. Folk som är ute med mig börjar likna zombier. Eller dem som agerar på scen. I salongen är det slut på Solness. Jag missade hur han dog. I originalet faller han ner från tornet han byggde åt sig själv. Det är klart vad Ibsen vill berätta för oss med den här parabeln.

Den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket.― Svenskt ordspråk

Här kunde pjäsen ha tagit slut. Men inte hos Vinge och Müller. Man skjuter till en halv timme Hedda Gabler. Jag tror att de vill bygga en bro mellan Hilde Wangel och henne. Men det är bara vad jag tror. Hedda Gabler försvinner lika snabbt som hon kom och nu blir det - HAMLET!?

Det finns en vag koppling mellan Solness och Hamlet. Solness lovade Hilde ett kungarike om hon skulle komma tillbaka tio år efter våldtagningen och Hamlet skall ärva ett kungarike. Är det det de vill berätta för mig? Egalt. Jag är så trött och mör att jag köper nästan vad som helst.

Hamlets riddare på slott Elsinore Hamlet Bild: Nationaltheater Reinickendorf Vegard Vinge

Pajkastning

För tredje gången den här kvällen och natten bygger man om hela den stora scenen. Ut flyger djungeln, in kommer en borg med torn och tinnar. Och riddare. Och Hamlet. Och Claudius. Och Gertrude. Och Ofelia. Och Polonius. Hela tjocka släkten. Och så Rosencrantz och Guildenstern. De två dårarna.

Det blir släktträff på slottet Elsinor (Helsingör). Man sitter vid ett långbord som är överbelamrat med vinpokaler och gräddtårtor. Och vad gör man när man har så många gräddtårtor på bordet och är oense inom familjen? Man kastar paj!

Pajkastningen övergår från scenen till salongen. Värst drabbade är de som sitter på de fina platserna längst fram. Pajkastningen pågår i en halv timme. Efteråt kommer personal in till salongen med pappersdukar. Tack så mycket.

Jag lyckades undkomma grädde och tårtbottnar. Bredvid mig liggsitter ett ungt par och sover. På andra sidan knäpper en ung kille frenetiskt på sin telefon. Han har gjort det hela tiden.

Egentligen skulle man stänga av mobilen. Han fick sig redan flera tillsägelser. Men han fortsätter. När jag nästa dag letar efter recensioner av pjäsen ser jag att boulevardtidningen Berliner Zeitung hade en liveticker från pjäsen. Hela natten. Det var han!

Klockan är över fyra nu. Jag går ut. Det blir ljust vid horisonten. Der Himmel über Berlin-Reinickendorf. Det har blivit lite kyligt. Killarna i food trucken håller sedan 11 timmar tillbaka på med sina hamburgare. De ser rätt färdiga ut de också. Killarna.

Himlen över Reinickendorf Bild: Peter Lüttge Vegard Vinge

Varor förs till och hämtas från livsmedelsjättens lager i en strid ström. Vi är kanske trettio personer kvar i publiken. Vi som är här nu vill vara med till det bittra slutet. Inne i teatern är pajkastningen över. Rosencrantz och Guildenstern har lyckats rädda den inflammerade situationen och tackas av Claudius och Gertrude. I en halv timme. Minst.

Slutet närmar sig. Och den som gör slut på hela kvällen är - EN SCHAMAN!?? En svart schaman som kommer in från teknikutrymmet bakom scenen som en deus ex machina. Han går över en brant ramp som finns i mitten av salongen. Han har ett spjut med sig och en schamantrumma.

Welcome to the pleasuredom

Han joikar med mörk och öronbedövande röst och gör så småningom slut på hela spektaklet. Det enda som återstår är slutakkorden. Det blir - och jag visste det - Frankie goes to Hollywoods Welcome to the pleasuredom. I en förlängd version, så klart.

Hamlet Bild: Roman Hagenbrock Vegard Vinge

Sedan är det över. Vad skall man göra? Skall man klappa? Åt vem? Åt de som gjorde det här eller åt oss som höll ut. Vi klappade lite. Åt oss som höll ut. Det kom inte heller någon annan som man kunde ha klappat åt.

Om det stämmer, det som man säger på tyska, att applåden är konstnärens brödföda, så var åtminstone de här konstnärerna inte särskilt hungriga.

Applaus ist das Brot des Künstlers.― Tyskt ordspråk

Jag staplar halvt bedövad ut ur salongen och teatern. Ute är frukosten dukad för hela gruppen. Det är osäkert om publiken får vara med om den. Några åskådare tar i alla fall för sig. Andra väntar på aktörerna. Jag har ingen lust att stanna. Jag vill hem. Jag vill sova. Men jag har ännu en timmes väg. Till fots och med tunnelbanan.

Frukost Bild: p Vegard Vinge

Jag går genom det yrvakna industriområdet och stadsdelen Reinickendorf. Jag konstaterar att jag aldrig tidigare har varit i de här trakterna. Staden ser ut som den alltid har sett ut. Men någonting är annorlunda. Det är jag som är annorlunda. Jag är trött och lycklig, stolt och nöjd, förvirrad och upprymd. Jag överlevde tolv timmar Vinge och Müller. Jag gjorde det.

Medan jag går längs med Eichborndamm till Rathaus Reinickendorfs tunnelbanestation nynnar jag på en refräng:

We're a long way from home
Welcome to the Pleasuredome
On our way home
Going home where lovers roam
Long way from home
Welcome to the Pleasuredome
Moving on…

P.S.

I tunnelbanan på den långa vägen hem funderar jag på det som jag skrev om i början. Varför är det inte möjligt att se på en sådan teater i Svenskfinland? Varför görs det inte sådan teater i Svenskfinland?

Jag tror inte att det beror på extremerna föreställningen bjöd på. Jag tror inte heller att föreställningens längd skulle vara ett problem. (Men här är jag lite osäker. Jag har nämligen hört många gånger att en föreställningen inte ska ta längre en ett par timmar.)

Jag tror också att det skulle finnas en publik för den här sortens teater. Just den publik teatrarna saknar. De unga. Jag var med mina 54 år helt klart en av de äldsta i publiken på Nationaltheater Reinickendorf.

Nej, orsaken till varför en sådan form av teater är omöjlig i Svenskfinland beror på det faktum att den finlandssvenska teatern görs av skådespelare.

Alla teaterchefer är skådespelare. De flesta regissörer är skådespelare. Det är skådespelare som gör teater med skådespelare för skådespelare.

Den immersiva teatern däremot tar ofta bort skådespelaren. Ibland till och med helt och hållet. Elles så avdramatiserar den skådespelarens roll. Den flyttar fokusen bort från skådespelaren.

Det är svårt för många skådespelare. De är vana med att stå i mittpunkten. Att allt kretsar kring dem. Jag har flera gånger bevittnat scener i Svenskfinland där skådespelare beter sig som små gudar.

Finlandssvenska skådespelare vill ha kontroll över allt som görs på en teaterscen. Kontrollen förstärks av att regissörer och teaterchefer rekryteras från samma skrå.

Till och med många tekniker på de finlandssvenska scenerna är personer som inte kom in till teaterhögskolans skådespelarlinje och som nu jobbar med annat på teatern, nödgade och illa tvungna.

Att flytta bort fokus från skådespelarna skulle vara en finlandssvensk palatsrevolution. Och skulle öppna upp för andra teaterformer. Också på de stora scenerna. Kommer det någonsin att ske? Jag betvivlar detta.

Den kinesiska fredspristagaren, litteraturkritikern, författaren och människorättsaktivisten Liu Xiaobo har avlidit, 61 år gammal. Liu led av obotlig levercancer.

Liu diagnostiserades med levercancer i maj år och har vårdats på sjukhus i Kina de senaste veckorna.

Han drabbades nyligen av flerorgansvikt men familjen tackade nej till att låta läkarna intubera honom.

Sannolikt på grund av påtryckningar från de kinesiska myndigheterna, säger Kinaexpert.

2009 dömdes Liu till ett elva år långt fängelsestraff för att han deltagit i manifestet Charta 08 som kräver att det kinesiska enpartisystemet avvecklas för att förbättra de mänskliga rättigheterna i landet.

Liu Xiaobo tilldelades Nobels fredspris 2010. Svartbild bild på Liu Xiaobo som håller i en liten docka. Bild: EPA/LIU XIA HANDOUT HANDOUT EDITORIAL USE ONLY/NO SALES Liu Xiaobo

Liu Xiaobo tilldelades Nobels fredspris år 2010 för sin ”långa och våldsfria kamp för centrala mänskliga rättigheter i Kina”. Men för första gången någonsin överräcktes priset till en tom stol.

Reaktionerna från Kina var ytterst kraftiga då Nobelkommittén tillkännagav att Liu skulle få motta priset. Kina varnade bland annat andra länders regeringar att närvara vid prisutdelningen i Oslo.

Efter att Liu fick sin diagnos i maj släpptes han villkorligt från fängelset. Hans namn har ändå raderats från offentliga texter och webbsidor så att få kineser i dag egentligen vet vem han är.

Liu föddes i Changchun i nordöstra Kina år 1955.

Två planscher på Liu Xiaobo. Bild: EPA/ALEX HOFFORD Liu Xiaobo,Kina,Nobels fredspris

En bild på fredspristagaren Liu Xiaobo i en bur. Bild: EPA/YM YIK Liu Xiaobo,fångenskap

Nobelkommittén anklagar Kina

Den norska Nobelpriskommittén anser att den kinesiska regeringen bär ett tungt ansvar för Lius död.

- Vi är djupt skakade över att Liu Xiaobo inte sändes till en plats där han kunde ha fått ordentlig sjukhusvård innan hans sjukdom framskred till terminalskedet, skrev ordföranden för Nobelkommittén, Berit Reiss-Andersen i en e-post till nyhetsbyrån Reuters.

FN:s människorättskommissarie Zeid Ra'ad al-Hussein sade för sin del att han känner djup sorg över Lius död.

- Han fängslades för att han verkade i enlighet med sin övertygelse, sade Zeid.

Han uppmanade de kinesiska myndigheterna att tillåta Lius änka rörelsefrihet och möjlighet att resa utomlands.

Tysklands förbundskansler Angela Merkel uppmanade också Kina att tillåta att Lius änka och hennes bror att åka till Tyskland, eller vilket annat land de önskar.

Också den brittiske utrikesministern Boris Johnsson kritiserade de kinesiska myndigheterna för att inte ha tillåtit Liu att åka utomlands för att få vård för sin cancer.

Korrigering 16.58 13.7: Lui led av levercancer, inte lungcancer som tidigare skrivits.

Mamma, maka, blivande drottning och Sveriges populäraste kunglighet. Den 14 juli firar Sveriges kronprinsessa Victoria 40 år - en tid som rymmer kärlek och sagobröllop men också ångest och prestationskrav.

Prinsessan Estelle, 5 år, går med kastrullen i högsta hugg. Utanför den röda lekstugans fönster står en hungrig mamma Victoria och väntar.

- Vad är det jag får nu?

- Pasta Carbonara, säger Estelle och räcker fram en liten plasttallrik till Victoria.

- Pasta Carbonara, vad trevligt. Åh vad gott. Jag undrar, har du lite kryddor till?

- Kanske. Jag är inte säker, svarar Estelle.

- Inte säker? Jag trodde det här var ett välordnat kök.

Victoria och Estelle leker i lekstugan. Källa: SVT

Estelle fortsätter att feja i köket medan mamma äter. Efter en stund ropar hon:

- Säg till när jag ska diska!

Men prinsessan ändrar sig snart.

- Oscar tar disken, jag har lagat maten.

- Nån ordning får det va, inflikar pappa Daniel som står borta vid sandlådan.

Victoria med barnen Oscar och Estelle sommaren 2016. Kronprinsessan Victoria med prins Oscar och prinsessan Estelle. Bild: Foto Kate Gabor Kungahuset.se Kronprinsessan Victoria,kungligheter,Svenska kungafamiljen,Prinsessan Estelle,Prins Oscar

För över 70 år sedan var det Hagasessorna - kung Carl XVI Gustafs äldre systrar Christina, Birgitta, Désirée och Margaretha - som lekte i Hagaparken i Solna utanför Stockholm.

Nu är det kronprinsessparet med barnen Estelle och Oscar som sedan sju år tillbaka bor på Haga slott i Hagaparken – mitt bland motionerande stockholmare och parkbesökare.

Sveriges tredje regerande drottning

Men historien får sin början på Stockholms slott när Victoria föds som nummer ett i tronföljden den 14 juli 1977.

Victoria fem månader gammal i december 1977. Kronprinsessan Victoria sex månader gammal i december 1977. Bild: Copyright Rex Features Ltd 2012/All Over Press Kronprinsessan Victoria,kungligheter,Svenska kungafamiljen,Carl XVI Gustaf,Drottning Silvia

Kronprinsessan Victoria sex månader gammal i december 1977. Bild: Copyright Rex Features Ltd 2012/All Over Press Kronprinsessan Victoria,kungligheter,Svenska kungafamiljen

Här är prinsessan åtta månader gammal, i mars 1978. Kronprinsessan Victoria åtta månader gammal i mars 1978. Bild: Copyright Rex Features Ltd 2012/All Over Press Kronprinsessan Victoria,kungligheter,Svenska kungafamiljen,Drottning Silvia

Redan två år senare, 1979, förlorar hon ändå sin plats i successionsordningen när hennes bror prins Carl Philip föds. Orsaken var att Sveriges grundlag gav företräde åt manliga medlemmar av kungahuset.

Carl Philip hann vara kronprins i ett halvt år innan riksdagen godkände den nuvarande lagen som prioriterar familjens förstfödda.

Prins Carl Philips dop 1979. Victoria är då två år gammal. Kronprinsessan Victoria vid prins Carl Philips dop 1979. Bild: All Over Press Kronprinsessan Victoria,kungligheter,Drottning Silvia,Svenska kungafamiljen,Carl XVI Gustaf,Prins Carl Philip,dop

Victoria med kungen Carl Gustaf år 1988. Kronprinsessan Victoria med kungen 1988. Bild: All Over Press Kronprinsessan Victoria,kungligheter,Carl XVI Gustaf,Sveriges kung,kungahuset

Far och dotter år 2003. Kronprinsessan Victoria och kungen 2003. Bild: All Over Press Kronprinsessan Victoria,kungligheter,Svenska kungafamiljen,Carl XVI Gustaf

När Victoria i framtiden tar över tronen kommer hon att bli Sveriges tredje regerande drottning under nyare tid. De två tidigare drottningarna var Kristina och Ulrika Eleonora.

Victoria med kungen och prins Carl Philip 1988. Kronprinsessan Victoria med kungen och prins Carl Philip 1988. Bild: All Over Press Kronprinsessan Victoria,kungligheter,Svenska kungafamiljen,Carl XVI Gustaf,Prins Carl Philip

Hela kungafamiljen 1990. Kronprinsessan Victoria med kungen, drottningen, prinsessan Madeleine och prins Crarl Philip 1990. Bild: All Over Press Kronprinsessan Victoria,kungligheter,Svenska kungafamiljen,Carl XVI Gustaf,Drottning Silvia,Prinsessan Madeleine,Prins Carl Philip

Tack Sverige för att ni gett mig min prins

2001 lärde kronprinsessan känna sin blivande man prins Daniel. De umgicks först som vänner men blev något år senare ett par. Fast det dröjde till februari 2009 innan paret förlovade sig.

Prins Daniel har i intervjuer sagt att han framför allt behövde den tiden för att stiga in i rollen som medlem av kungahuset.

Victorias tidigare mentor och kungahusets tidigare presschef Elisabeth Tarras-Wahlberg har också vittnat om hur hett Victoria längtade efter att få sin prins.

Victoria och Daniel förlovade sig den 24 februari 2009. Kronprinsessan Victoria och prins Daniel kungjorde sin förlovning den 24 februari 2009. Bild: AOP Kronprinsessan Victoria,kungligheter,Svenska kungafamiljen,Prins Daniel

Bröllopet i Storkyrkan den 19 juni 2010 kallades för ett sagobröllop och följdes av 3,2 miljoner tv-tittare hemma i Sverige. Aldrig tidigare hade en så stor folkmassa rört sig på Stockholms gator.

Till och med Mark Levengood, som följde med festen för SVT:s del, blev så till sig när kronprinsessparet åkte förbi honom i kortegen att han för en sekund helt kom av sig i direktsändning.

Vigseln i Storkyrkan 2010. Ögonblicket alla har väntat på Bild: EPA/PONTUS LUNDAHL storkyrkan

Victoria kysser Daniels hand Bild: EPA/JANERIK HENRIKSSON storkyrkan

Polisinsatsen var en av de mest omfattande som genomförts i Sverige.

I samband med kortegen myntades också uttrycket ”säpojogg” då fyra livvakter joggade utmed den kungliga vagnens sidor.

Victoria och Daniel åkte kortege genom Stockholm på bröllopsdagen. De nygifta visade upp sig för folket Bild: EPA/CARSTEN REHDER bröllop

- Jag vill tacka svenska folket för att ni har gett mig min prins, sade Victoria i ett tal på Lejonbacken vid Stockholms slott efter kortegen.

Prins Daniel och kronprinsessan firar prinsessan Estelles ettårsdag. Kronprinsessan Victoria, prins Daniel och prinsessan Estelle på hennes 1-årsdag. Bild: Kungl. Hovstaterna/Kate Gabor Kronprinsessan Victoria,kungligheter,Prinsessan Estelle,Prins Daniel

Prinsessan Estelle och prins Oscar 2017. Prinsessan Estelle och prins Oscar 2017. Bild: Anna-Lena Ahlström, Kungahuset.se kungligheter,Svenska kungafamiljen,Prinsessan Estelle,Prins Oscar

Kronprinsessfamiljen 2017. Kronprinsessfamiljen 2017. Bild: Anna-Lena Ahlström, Kungahuset.se Kronprinsessan Victoria,kungligheter,Svenska kungafamiljen,Prins Daniel,Prinsessan Estelle,Prins Oscar

”Många krav sätter jag på mig själv”

Men bakom den kungliga glansen har verkligheten slagit emot. I samband med firandet av sin 40-årsdag, berättar kronprinsessan i en intervju med SVT:s journalist Claes Elfsberg att hon ofta kämpat med prestationskrav och ångest.

Vid en bankett på Grand Hotel i Stockholm i december 1997 dök en ovanligt mager kronprinsessa upp. Hovet bekräftade en kort tid senare att kronprinsessan led av anorexi.

Victoria i december 1997. Kronprinsessan Victoria i december 1997. Bild: EPA PHOTO PRESSENS BILD/POOL/OLA TORKELSSON Kronprinsessan Victoria

För att komma undan pressen åkte den då 21-åriga Victoria till USA för att studera på det ansedda Ivy League-universitetet Yale i New Haven.

- Det är svårt att säga och förmedla hur det kändes och vad det berodde på. Men jag har stundtals haft väldigt mycket ångest och tyckt att saker och ting inte har varit så lätt.

- Många förväntningar och krav sätter jag på mig själv, säger kronprinsessan till SVT.

År 2003 tjänstgjorde Victoria tre veckor i den svenska armén. Kronprinsessan Victoria gör sin värnplikt 2003. Bild: Copyright Rex Features Ltd 2012/All Over Press Kronprinsessan Victoria,kungligheter,värnplikt,militär

Kronprinsessan Victoria gör sin värnplikt 2003. Bild: Copyright Rex Features Ltd 2012/All Over Press Kronprinsessan Victoria,kungligheter,värnplikt

Kronprinsessan Victoria gör sin värnplikt 2003. Bild: Copyright Rex Features Ltd 2012/All Over Press Kronprinsessan Victoria,kungligheter,värnplikt,militär

Maken prins Daniel tycker ändå att Victoria har funnit ett större lugn med åren.

- Hon har haft för höga krav på sig. Jag tycker att hon är mer balanserad och kan acceptera att ibland går det inte som man vill.

- I mötet med människor är hon helt unik. Hon får verkligen människor att känna sig sedda och skapar en otrolig stämning. Hon stärker människor och fungerar som en samlande positiv kraft. Mötet som hon alltid tar med sig. När man har lager på lager av otroligt starka möten så blir man en speciell person, säger prinsen.

Victoria på sin 25-årsdag. Kronprinsessan Victoria på sin 25-årsdag. Bild: All Over Press Kronprinsessan Victoria,kungligheter

I intervjun med SVT blir prins Daniel uppenbart rörd när han beskriver sin fru.

- Det säger så mycket om henne och den otroliga person hon är.

Hösten 2002 praktiserade Kronprinsessan vid Svenska Exportrådets kontor i Berlin och Paris. Här visar hon upp sitt skrivbord i Berlin. Kronprinsessan i sitt arbetsrum i Berlin i samband med en praktikperiod 2002. Bild: AOP Kronprinsessan Victoria,kungligheter

Victoria och dåvarande utrikesminister Anna Lindh utanför FN i New York 2000. Kronprinsessan Victoria och dåvarande utrikesminister Anna Lindh utanför FN i New York 2000. Bild: All Over Press Kronprinsessan Victoria,kungligheter,Svenska kungafamiljen,Anna Lindh

”Vi är alla människor”

Trots att förtroendet för det svenska kungahuset dalar, är stödet för kronprinsessan Victoria väldigt högt bland svenskarna.

Till exempel SOM-institutet vid Göteborgs universitet fann för ett par år sedan att stödet för kronprinsessan var det starkaste som någonsin uppmätts för en offentlig person i Sverige.

- Det förpliktigar men det är givetvis väldigt roligt. Jag blir väldigt glad, kommenterar kronprinsessan Victoria.

Nobelfesten 1995. Kronprinsessan Victoria på Nobelbanketten 1995. Bild: /All Over Press Kronprinsessan Victoria,Nobelfesten,kungligheter

Nobelfesten 2001. Kronprinsessan Victoria på Nobelbanketten 2001. Bild: /All Over Press Kronprinsessan Victoria,Nobelpris,Nobelfesten,tiara

Nobelfesten 2015. Kronprinsessan Victoria på Nobelbanketten 2015. Bild: Charles.Hammarsten/All Over Press Kronprinsessan Victoria,Nobelfesten,tiara

- Jag vill göra rätt för mig och jag vill att andra känner att jag gör ett bra jobb. Jag försöker göra mitt bästa i alla lägen och det hoppas jag också att märks.

När kronprinsessan beskriver sitt jobb återkommer hon ofta till alla de möten hon har - både formella och informella med personer från alla delar av samhället och världen.

- Jag träffar verkligen de mest utsatta. En dag kan jag träffa en grupp från Stockholms stadsmission som känner att de inte är sedda och då kan jag återberätta deras historia. Men jag får också träffa de som är med och styr världen på den globala stora arenan.

- Det är klart att vi har en alldeles särskild situation. Men att vi inte har försökt bilda oss en uppfattning eller försökt förstå stämmer i alla fall inte med tanke på alla de möten vi har.

Hur vanlig kan en blivande statschef och drottning då vara?

- Vi är alla människor.

Hela kungafamiljen på Solliden på Öland 2016. Svenska kungafamiljen på Solliden, Öland, 2016. Bild: Anna-Lena Ahlström, The Royal Court, Sweden. Kronprinsessan Victoria,kungligheter,Svenska kungafamiljen,Carl XVI Gustaf,Drottning Silvia,Prinsessan Madeleine,Prins Carl Philip,Prinsessan Sofia

SVT:s: intervju med kronprinsessan Victoria sänds på Yle 1 den 16 juli klockan 15.05.

Dokumentären Hennes Vänliga Majestät publiceras på Arenan fredag 14.7 kl. 22. Claes Elfsberg intervjuar henne på Haga slott och talar om dubbelarbete och prestationsångest, om utsatthet och privilegier. Vi får titta in i Hagasessornas lekstuga med prinsessan Estelle och prins Oscar. Prins Daniel berättar kärleksfullt om sin hustru.

En favorit och ett måste på Hantverkardagen i Ingå är marthornas potatisgröt. Den går åt som smör i solsken, men vad är hemligheten bakom den omtyckta potatisgröten? Vi har tagit reda på svaret.

Klockan är ungefär halv tio på torsdagsförmiddagen när jag kommer fram till Hantverkargården i Ingå. Från husets baksida hörs glada skratt och när jag går runt husknuten ser jag hur ett gäng marthor sitter på rad och skalar potatis.

Marthorna skalar potatis i ungefär två timmar. Några mänskor sitter och skalar potatis. På marken syns två handfat med potatisskal och ett ämbar med färdigskalad potatis. Bild: Malin Valtonen / Yle potatis,Västnyland,Ingå,Potatisskalare,potatisskalning

- 360 kilogram potatis ska skalas, lite mera än hälften ska göras i dag och resten på fredag, berättar Loa Droz som är ordförande för marthorna i Ingå kyrkby.

Marthor och "martyrer" på rad

Kvinnorna som skalar har hållit på i en och en halvtimme men någon kramp i händerna har de ännu inte.

- Nja, det går nog bra ännu, säger Gitta Hongell-Sundell och skrattar.

Här skalas det potatis. Till höger Gitta Hongell-Sundell. Fyra kvinnor sitter på pallar utomhus och skalar potatis. Bild: Malin Valtonen / Yle potatis,Västnyland,Ingå,potatisskalning

- De senaste åren har jag tvättat men nu har vi redan tvättat allt så det är bara att skala, skala och skala.

Finns inget recept

När potatisen är tvättad och senare skalad bärs den in i plastämbar till köket. Där sitter två kvinnor och skär dem i bitar. Sedan landar potatisarna i en kastrull där de kokas för att senare mosas och blandas med rågmjöl och vatten. Slutligen hamnar potatisgrötsblandningen i ett fältkök där den kokas klar.

Efter att potatisen har tvättats och skalats skärs den i mindre bitar. Två personer sitter vid en så och skär potatis i bitar. Bredvid syns flera ämbar med skalad potatis. Bild: Malin Valtonen / Yle potatis,Västnyland,Ingå,potatisskalning

- Man kan inte veta hur mycket rågmjöl man ska ha. När man malar det med potatisen och vattnet så måste man se och känna.

Det rör sig ändå om nästan 40 kilogram rågmjöl som burits in i köket den här gången.

När gröten kokar i fältköket måste marthorna röra runt med enorma träslevar. En kvinna iklädd rosa regnrock håller i en stor slev vid ett fältkök i rostfritt stål. Bild: Malin Valtonen / Yle potatis,Västnyland,Ingå,fältkök

- Den stöder sig på salt också. Det ska vara tillräckligt med salt i den och den ska baddas tillräckligt länge.

Proffset gillar inte potatisgröt

Else-Maj Bäckström är hemma från Lovisa och har lärt sig konsten att koka potatisgröt i Västnyland. Det har hon gjort i 25 år. Trots det är hon ännu inget större fan av själva slutprodukten.

- Inte tycker jag ännu heller om den, säger hon och de andra kvinnorna i köket skrattar.

- Jag kan äta den som varm men inte sen mera. En del tycker om att steka den i smör så det blir en skorpa på men jag äter den varm direkt från grytan med smör. Men inte älskar jag den, förklarar hon.

Det tar på musklerna att lyfta tunga kastruller och röra i litervis med gröt. En hand håller i en slev och rör om i en stor kastrull med potatis. Bild: Malin Valtonen / Yle potatis,Västnyland,Ingå,hantverkardagen

Men det gör andra västnylänningar. På Hantverkardagen går den packade gröten snabbt slut och den gröt som serveras på plats och ställe säljer slut på två timmar.

Men ännu har marthorna inte kommit så långt att de kan bringa in vinsten för gröten. Vid tiotiden på torsdagsförmiddagen återstår merparten av arbetet.

Muskler har vi nog. Men tungt är det och det tar på ryggen.

- Muskler har vi nog. Men tungt är det och det tar på ryggen, konstaterar Else-Maj Bäckström.

När allt är över är det inte potatisgröt Bäckström längtar efter.

- Nej man vill nog inte se på den mera.

Hantverkardagen ordnas på lördag 15 juli på Gammelgården i Ingå.

Här är den – Yle Vegas pop/rockfrågesport!

Testa dina musikkunskaper och briljera för dig själv eller tävla med kompisen och se vem som får flest poäng! Varför inte ha en liten tävling på jobbet under kafferasten eller över en liten fredagspilsner efter jobbet på puben runt hörnet?

Vid rätt svar markeras ditt svar genast med grönt. Ett felaktigt svar blir rött och då markeras det rätta svaret med fet stil.

Varje fredag kommer 10 nya frågor av varierande svårighetsgrad här på svenska.yle.fi. Ämnesområdena rör sig inom de musikstilar som kan kallas något slags pop och rock, men kan även gälla soul, funk, blues, punk, heavy och så vidare.

Rock’n’roll! Eller något. Lycka till!

Folkrock-bandet CSNY var en förkortning av fyra herrars namn. De sjöng i stämma och var mycket populära speciellt på sjuttiotalet. Men vad står förkortningen för?

 Cosby, Stevens, North & Youngstown 

 Carnaby, Smalls, Nugent & York 

 Cromwell, Stevenson, Nudgwell & Yates 

 Crosby, Stills, Nash & Young 

Vilken känd gammal låt gjorde Scissor Sisters år 2004 en cover på som blev en stor hit?

 Tom Sawyer (Rush) 

 Comfortably numb (Pink Floyd) 

 Highway to hell (AC/DC) 

 One (U2) 

Den brasilianska sångerskan Loalwa Braz mördades i Brasilien i januari. Hon var mest känd för hitlåten Lambada som hon sjöng med ett franskt band 1989. Vad hette bandet som fick hela världen att dansa Lambada tack vare låten och musikvideon?

 Cocojambo 

 Kaoma 

 De La Soul 

 Dr. Alban 

Whitney Houston sjunger på ett av världens mest sålda album, som är världens mest sålda filmsoundtrack. Houstons låtar upptar hela A-sidan av albumet medan B-sidan har olika artister. Kändaste låten på skivan är I will always love you. Men vilken var filmen?

 Armageddon 

 Bodyguard 

 Flubber II 

 Out of Africa 

Gissa skivan! Vilket skivkonvolut presenterar Molly, 4 år? Klicka på rutan för att se hennes teckning och höra henne berätta om bilden. Efter fråga 10 kan du jämföra teckningen med originalpärmen.

 Supergrass: I should Coco 

 Suede: Suede 

 Gay Dad: Leisure noise 

 The Smiths: The Smiths 

Guns n’ Roses gitarrist Slash har vid sidan om gitarrspel och festande ett specifikt intresse som han är väldigt duktig på. Vad är det?

 Hundar 

 Armbandsur 

 Dinosaurier 

 Gamla motorcyklar 

Hur gammal var Sex Pistols-basisten Sid Vicious när han dog?

 19 år 

 21 år 

 24 år 

 27 år 

Den jamaikanska reggaestjärnan Yellowman är en av de främsta dancehall-musikerna med hitar som I'm Getting Married in the Morning, Nobody Move, Nobody Get Hurt och Zungguzungguguzungguzeng. Men varför kallas han “Yellowman”?

 Han brukar klä sig i Brasiliens färger gult och grönt 

 Han är albino och hans hy är således ljus 

 Hans favoritmat är gelatin-efterrätt (“Jell-O”) 

 På åttiotalet hade han långa rastaflätor som var färgade neongula 

Punkbandet Pertti Kurikan Nimipäivät är aktuella igen med en ny dokumentär om dem som heter Tokasikajuttu. Men minns du vad sångaren heter?

 Kari Aalto 

 Sami Helle 

 Toni Välitalo 

 Pertti Kurikka 

Vad heter denna skotska singer-songwriter på bilden? Hon är känd för låtar som Don´t tell me that it´s over, Slow it down, Poison prince och This is the life som 2007 var listetta i sex länder. Debutskivan har sålts i över 4 miljoner exemplar.

 Amy MacDonald 

 Shirley Manson 

 Sheena Easton 

  Ellie Goulding 

Gissa skivan – originalpärmen

Här nedan kan ni se Mollys teckning från fråga 5 jämfört med originalomslaget. Dra bildens högra kant mot vänster för att se den rätta konvolutbilden.

Bild: Lasse Grönroos, -

Mollys vinyler finns samlade på Yle Arenan.

ROCKPOLISERNA:

Vill du snacka allmänt eller specifikt om musik med likasinnade individer? Kolla då in vår Facebook-grupp Rockpoliserna! Vi vill höra folkets röst! Du kan tipsa om musiknyheter, gigs, ny eller gammal musik. Bra eller dålig, ingen skillnad så länge det är kul att käbbla om saken! De aktivaste debattörerna kan till och med få en egen Rockpolis-badge!