Nuförtiden har de flesta en riktigt skaplig kamera i sin mobiltelefon i bakfickan men hur ska man göra för att lyckas med sina bilder? Fotografen Marica Rosengård ger tips till sommarens fotosessioner.

Marica Rosengård har en gedigen bakgrund inom modebranschen. Hon inledde sin karriär som modell och är numera en internationellt erkänd modefotograf. För den stora massan blev hon känd som en av jurymedlemmarna i vårens säsong av TV-programmet Toppmodell sökes.

Mycket jobb bakom glassiga bilder

Då man bläddrar i ett glassigt modemagasin och ser en underskön modell posera i en vacker klänning känns det som att det enda som behövdes var någon som kunde fånga stunden. Sanningen är dock en annan.

Marica som har jobbat med både erfarna och nykläckta modeller avslöjar att det bakom varje eterisk modebild finns en stor stab av människor och att det av fotografen krävs spelöga, kommunikation och psykologi.

Skådespelerskan Cecilia Forss fotograferad av Marica till tidningen Gloria. Skådespelerskan Cecilia Forss fotograferad för modemagasinet Gloria. Bild: Marica Rosengård Cecilia Forss

Så lyckas du på foto

Trots att fotograferande i och med mobiltelefonernas intåg har blivit vardagsmat blir många fortfarande obekväma då de ska bli förevigade. Hur får man helt vanliga människor att slappna av och lyckas på bild?

- Mycket handlar om andningen och att slappna av i hela kroppen – och ställa in sin hjärna på att alla älskar en, haha. Använd dina sinnen och föreställ dig något som gör dig bekväm. Då glömmer du bort din kropp och får det där naturliga utseendet och ro i blicken.

Speciellt i semestertider fotograferar man både det ena och det andra. Vad ska man tänka på för att lyckas med sommarbilderna?

- Det viktigaste är att bilden blir tagen. Om tjugo eller femtio har det ingen betydelse om bilden av familjen som åt nypotatis är perfekt, huvudsaken att den finns.

Marica berättar att om man vill få bra bilder så ska man helst inte ta dem mitt på dagen i direkt solljus då det lätt blir för mycket kontrast i bilden. Men även sådana bilder kan räddas med ett hårt svartvitt filter som ger bilden en fransk konstnärlighet.

- För personporträtt är det bäst om du söker dig till ett ställe som flaggar av ljuset uppifrån, t.ex. en balkong. Riktigt bra blir det om det mittemot råkar finnas en ljus vägg som reflekterar ljuset. Det kallas 'open shadow'. och ger ett jämnt och fint ljus för selfies.

Marica trivs både bakom och framför kameran. Marica Rosengård på gatan med kameran. Bild: Paula Kukkonen

Filter eller inget filter?

Det är inte speciellt länge sedan retuschering ännu var dyrt och tidskrävande medan man nu kan göra vad som helst med några klick. I filtrens förlovade tidevarv kan var och en lätt fixa till sin bild med några enkla klick. I tidningar ser man ibland kändisar som blivit retuscherade till oigenkännelighet.

Marica tycker att man bra kan leka med filtren och pröva sig fram. Hon poängterar att det såklart är skillnad på privata fotografier och kommersiella bilder och mode.

- Inom modebranschen och nöjesvärlden så leker vi med fantasivärldar och erbjuder konsumenten möjligheten att drömma sig bort en stund. Dina egna bilder ska du såklart behandla så att du själv tycker de är fina.

Viktigast är att du har roligt och kan titta på din senaste selfie och tänka wow – vilken snygging!

Teijo Lindström från Orimattila har krönts till ny tangokung på Tangomarknaden i Seinäjoki.

Juryn valde segraren bland de sex sångare som avancerat till lördagens final.

Aino Niemi Aino Niemi, årets tangodrottning sjunger Bild: Timo Aalto/Lehtikuva Seinäjoki tangomarknad,tangodrottning

Till de forna tangokungligheterna hör bland andra Jari Sillanpää och Arja Koriseva.

FNB, STT, Yle

För Maria Turtschaninoff ger fantasygenren både frihet och struktur. Hennes böcker har blivit internationella succéer, men skrivandet i sig är fortfarande intimt. Varje bok är en kamp, och ett lustfyllt sökande efter nya sätt att berätta.

Den finlandssvenska läsutmaningens fantasymånad är över, men det är inte förbjudet att ägna sig åt “fantasy som kanske inte innehåller drakar” för det.

En som hittills har skrivit just sådan fantasy är Maria Turtschaninoff, men det beror inte på att hon skulle ha något emot drakar, tvärtom.

- Jag älskar drakar, de är bara så använda inom genren att det gäller att hitta på en ny vinkel för att skriva om dem, och det har jag ännu inte gjort.

Maria Turtschaninoff Maria Turtschaninoff Bild: Ylva Perera/Yle Maria Turtschaninoff

Hon passar ändå på att tipsa om boken “Tooth and Claw” av den walesiska författaren Jo Walton där drakarna beter sig som Jane Austen-karaktärer.

Överlag säger Turtschaninoff att det skrivs mycket gränsöverskridande och normbrytande fantasy just nu.

- Det är mycket lek med könsroller och andra strukturer. Mycket diversitet överlag, och det är bra eftersom jag tror att det läcker över i den andra litteraturen också. Fantasyn och sci-fin är ofta banbrytande såtillvida att trenderna där kommer tio år senare på annat håll.

Vad tror du att det beror på?

- Eftersom man redan befinner sig i periferin har man kanske inte så mycket att förlora. Dessutom är det ett mer tillåtande klimat - kan man skriva om drakar kan man också skriva om samhällen som inte ser ut som vi är vana vid. Det går att vara lite modigare.

Vånda och magi

Maria Turtschaninoff har gett ut sex stycken fantasyromaner, men trots all den erfarenheten är varje projekt en ny kamp.

Det är som att kasta sig i ett djupt hav utan livbåt, varje gång― Maria Turtschaninoff

- Folk tror ofta att bara för att man skrivit böcker förr så kan man lita på att det blir bra, men så är det faktiskt inte, säger Turtschaninoff.

Varje ny bok innebär stunder av vånda, men också stunder som nästan kan kallas magi.

- Fantasyskrivandet handlar mycket om att bygga upp en värld, kartlägga människorna och deras levnadsförutsättningar, men sedan kunna stiga åt sidan och vara öppen för vad berättelsen vill. Någon har beskrivit det som att köra bil i mörkret - man ser en liten bit av vägen i lyktskenet, men inte allt. Det gäller att kunna bli överraskad, även om allt kommer ur mig själv. Det är det som nästan är lite magiskt, säger Turtschaninoff.

Ingen större prestationsångest

Maria Turtschaninoff befinner sig nu i den för Svenskfinland ovanliga situationen att boken som hon arbetar på var såld utomlands redan innan skrivandet påbörjades.

Det rör sig om del tre i serien Krönikor från Röda klostret, vars tidigare delar Maresi (2014) och Naondel (2016) har utkommit i 17 respektive 10 länder.

Maresi och Naondel är de två första delarna i en planerad bokserie med tre delar. Böckerna Maresi och Naondel. Bild: Ylva Perera/Yle Maria Turtschaninoff,fantasy

Någon större prestationsångest känner hon ändå inte.

- Det låter klyschigt, men när jag väl sitter där och skriver är det bara jag och texten som gäller, och det blir varken bättre eller sämre av att boken är såld utomlands.

Att komma till den här punkten är resultatet av många år av att skriva och skriva om.

Turtschaninoff började skicka in manus redan i 20-årsåldern, och fick lära sig mycket den hårda vägen, genom refuseringar.

- Det var väldigt förkrossande varje gång, eftersom skrivandet var en extremt personlig och intim dröm som jag vid det skedet inte talade öppet om, men jag lärde mig mycket om mig själv genom att jag inte gav upp. Speciellt kommentarerna jag fick av min nuvarande förläggare Sara Ehnholm Hielm hjälpte mig framåt, det var en väldigt bra skola.

Bästa av två världar

Den internationella framgången har fört med sig fina kontakter och intressanta utbyten med andra länders litteraturbranscher och författare, men det har också fått Turtschaninoff att uppskatta Svenskfinlands litenhet.

- I den anglosaxiska världen är fantasy för unga en väldigt kommersialiserad genre, vilket gör att mina kolleger har strikta krav från agenter och förläggare angående vad de får och inte får skriva om för att böckerna ska sälja och hur tätt böckerna borde utkomma. I Svenskfinland är de kommersiella framgångar man kan nå så begränsade att det går att koncentrera sig på att helt enkelt skriva bra litteratur, säger Turtschaninoff.

Ett urval ur Maria Turtschaninoffs produktion. Böckerna Naondel, Maresi och Anaché. Bild: Ylva Perera/Yle Maria Turtschaninoff,finlandssvensk fantasy

Hon tillägger att det är en lyx att på det här sättet få det bästa av två världar. De internationella kontakterna har gett nya perspektiv på det egna skrivandet.

- Mycket av det som uppfattas som vardagligt här är väldigt exotiskt utomlands, det har gjort det möjligt för mig att se på mitt material med nya ögon.

Till exempel var det först i England som Maresi började kallas feministisk fantasy. Sedan följde stämpeln med tillbaka till Norden igen, men trots att Turtschaninoff i allra högsta grad står för det feministiska är hon rädd att märkningen också kan fungera exkluderande.

- Om den här fantasyn är feministisk, är då all annan fantasy chauvinistisk? Måste vi ge genren ett annat namn bara för att böckerna handlar om självständiga kvinnor? Det borde vara en form av fantasy på lika villkor.

Moral och berättelser

Överlag är Turtschaninoff inte intresserad av att föra fram tydliga budskap i det hon skriver, även om hennes värdegrund givetvis finns med.

Hon är också medveten om att böcker som till stora delar läses av unga har enorm potential att påverka sina läsare, eftersom de flesta har sina mest omvälvande läsupplevelser i tonåren.

Är det utmanande i en genre som fantasy, där gott och ont får rätt mycket plats?

- Nja, det finns ju gott och ont i alla, och jag tycker det är mycket intressantare att försöka visa på de strukturer som formar våra handlingar.

Till exempel i Maresi är min poäng inte att alla män är onda, utan att samhällsstrukturerna ger män makt som kan användas på ett mycket felaktigt sätt - till exempel för att kontrollera kvinnorna i sin familj.― Maria Turtschaninoff

Mest intresserad är Turtschaninoff helt enkelt av att berätta historier, och utforska nya tekniker för att göra rättvisa åt varje berättelse.

Vad är en berättelse för dig?

- Det är något vi inte kan få nog av, det talar till något väldigt primärt i oss och säger saker om livet och vad det är att vara människa. Det sitter liksom i ryggmärgen, därför har jag inte analyserat det så mycket. Jag är uppvuxen på berättelser och jag älskar dem.

Språk och struktur hjälper

Rent konkret definierar Turtschaninoff berättelser som något handlingscentrerat - en människa står inför val, försöker nå ett mål och möter olika begränsningar.

Det får aldrig vara statiskt, men det finns vissa formmässiga genrekonventioner att hålla sig till, och det underlättar skrivandet.

- När det är rätt rytm och flyter på och berättelsens struktur arbetar som den ska känner jag det i märg och ben. Det är helt enkelt ett verktyg jag begriper mig på.

En uppslagen bok. Bild: Ylva Perera/Yle läsa

Fantasyns språk fungerar på liknande sätt. Turtschaninoff dras till det arkaiska språket med högtidliga formuleringar, men betonar att det är viktigt att språket aldrig kommer i vägen för berättelsen, och att varje karaktär pratar på ett sätt som är realistiskt för den.

- Till exempel i Maresi är jagberättaren tretton år, men samtidigt beläst, medan Arra är berättad ur ett utomstående perspektiv, som en saga. Det medför olika krav på språket.

Ritualer förmänskligar det främmande

Innehållsmässigt finns det ett antal återkommande teman genom hela Turtschaninoffs författarskap. Ett är att olika typer av ritualer och traditioner ges stort utrymme i skildringen av de olika folkslagen hon skildrar.

- Att ha ritualer för olika saker i världen som man inte riktigt förstår är en väldigt mänsklig handling, det finns i alla kulturer och tidsåldrar. På så vis är det ett sätt att göra de här påhittade världarna konkreta och relaterbara.

Magin som ritualerna frammanar är ändå mer påtaglig och reell i böckerna än i den verkliga världen.

I Turtschaninoffs universum kommer den magiska kraften oftast från världen själv, och är mäktigare än människorna som tolkar och använder sig av den.

- Det finns en grundtanke om människans balans med naturen, om att kunna arbeta med naturens livskraft och inte mot den, som säkert kommer från min bakgrund som humanekolog.

Karta av Sanna Mander, ur Naondel. Karta ur Naondel. Bild: Ylva Perera/Yle Maria Turtschaninoff,karta

Är det en slump att det främst är kvinnor som står i kontakt med naturen i dina böcker?

- Nej, men bara för att jag valt att fokusera på kvinnorna i världen som jag utforskar betyder det inte att det inte kan finnas män där som också står i nära kontakt med naturen. Jag har inte medvetet valt att skriva om kvinnor, men jag dras helt klart till deras berättelser - delvis för att jag minns hur viktigt det var för mig som barn att kunn spegla mig personerna jag läste om.

Kvinnligt hantverk och överlevnad

I böckerna ägnas också mycket utrymme åt skildringar av överlevnads- och praktiska vardagssysslor, vare sig berättelsen utspelar sig hos ett nomadfolk eller i ett kloster.

- Som barn älskade jag själv att läsa böcker som handlade om hur man gjorde saker. Jag läste min mamma och mormors gamla flickböcker, och där kunde man lära sig hur man gör allt från egna gevärskulor till ost, säger Turtschaninoff, och tillägger att det också handlar om att lyfta upp kvinnligt hantverk.

I Anaché beskrivs nomadfolkets liv ingående. Boken Anaché av Maria Turtschaninoff. Bild: Ylva Perera/Yle Maria Turtschaninoff,bok

- Mycket fantasy handlar om att rida ut med svärd i hand och rädda världen, men någon måste också baka bröd och tillverka kläder för att världen ska räddas. Jag vill lyfta fram allt som kvinnor genom tiderna gjort för att deras familjer ska överleva.

Finns här också en politisk dimension? Att påminna om våra levnadsvillkor?

- Det är inte ett uttalat syfte, men visst finns den tanken där. Hur beroende vi är av naturen och hur skör balansen är. Här i Finland är ganska många av oss ändå vana att vara på sommarstugor och romantisera mumintillvaron med oljelampor och hemlagad sylt, det är kanske därför den här typen av skildringar syns mer i den nordiska litteraturen än i den anglosaxiska.

Trivs i subkulturen

Även om fantasyn i dag är allt annat än osynlig i världen tack vare film- och tv-seriesuccéer upplever Maria Turtschaninoff fortfarande att det går ganska vattentäta skott mellan fantasyförfattare och andra författare i litteraturvärlden.

- På bokmässor och liknande är det nästan alltid så att fantasyförfattare bara paras ihop med varandra. Det är lite synd för den litterära diskussionen i stort.

Samtidigt uppskattar Turtschaninoff också att fantasyn är sin egen grej.

- Så är det nog för de flesta som är aktiva i en subkultur, vi vill gärna ha vårt nörderi för oss själva.

Trivs du bättre på en fantasykongress eller på en litteraturfestival?

- Jag är bekväm i båda sammanhangen, men fantasyfolket är “my people”. Där är vi alla fans, också hedersgästerna.

Det är mindre pretentiöst och elitistiskt, George R.R. Martin kan sitta i ett hörn medan vi andra sjunger karaoke!― Maria Turtschaninoff

I augusti kommer Maria Turtschaninoff att medverka i den internationella fantasykongressen Worldcon som exceptionellt nog arrangeras i Helsingfors.

- Det är helt sjukt stort - Worldcon ordnas sällan utanför USA, och har aldrig ordnats i Norden tidigare, så att det nu ska hända i Finland är fantastiskt, säger Turtschaninoff.

När nästa bok om Röda klostret utkommer är ännu inte fastslaget, men fansen kan trösta sig med att det är mycket spännande på gång.

Bland annat har filmoptionen för Maresi blivit köpt av brittiska bolaget Film 4, så det är inte omöjligt att berättelser som hittats på i Karis dyker upp på internationella biodukar i framtiden.

Smått magiskt i sig, men alldeles sant.

Skam formulerar ett ständigt närvarande hopp och Sana behövs -
genom henne binds vårt mångfaldiga samhälle ihop, skriver Maryan Abdulkarim i den här kolumnen.

Den norska serien Skam har varit årets populärkulturella fenomen 2017. Om du inte slutade läsa efter den meningen så hör du antagligen till dem som troget följt serien.

Du kanske har haft en egen Skam-ritual: lite lösgodis eller annat smått och gott, en bekväm position, en viss plats där du brukar titta på serien och slutligen uppdaterar du Arenan tills det nyaste avsnittet dyker upp.

För mig blev det en rutin att följa serien tillsammans med husets tonåring, någonting som krävde att vi båda fick våra tidtabeller att gå ihop, vilket medförde att vi inte alltid hann se nästa avsnitt genast när det kom ut.

Oftast såg vi serien via en bärbar dator och låg bekvämt på sängen. Vi skrattade åt samma grejer och ibland såg vi på varandra och uttryckte vår irritation över något.

Det var inte bara innehållet som gjorde Skam viktig för mig, utan också det utrymme runt serien som jag och tonåringen skapade tillsammans.

Jag följde också med mina jämnårigas (30+) hyllningar och diskussioner om serien på sociala media.

Ungdomsserien Skam blev så mycket mer än bara en ungdomsserie och personer av alla kön och åldrar föll för hypen.

Sana Sana i säsong 4 av tv-serien Skam. Bild: NRK Skam (tv-serie)

Sana binder ihop och formar vårt mångfaldiga samhälle

Det sägs att skaparna bakom Skam verkligen gjort sitt bakgrundsarbete, man har umgåtts med unga och tagit reda på vad publiken verkligen vill se.

De duktiga skådespelarna i serien gör även sitt för att göra karaktärerna trovärdiga.

Bakom Skams framgång ligger summan av många olika delmoment, kombinerat med det politiska klimat som dagens européer lever i. Vi behöver karaktärer som Sana för att binda ihop och forma vårt mångfaldiga samhälle i en tid då Europa genomborrats av rädsla.

En rädsla som ofta riktas mot muslimerna i vårt samhälle.

I serien blandades utopi med verklighet och ungdomarnas huvudroller byggde delvis på de vuxnas frånvaro.

Det är Sana Bakoush som binder ihop en grupp unga som sedan formar sin egen gemenskap. De har gymnasiet och bostadsorten gemensamt, men har alla sina egna personliga utmaningar.

Det ständigt närvarande hoppet

I den första säsongen har Eva huvudrollen. Hon är tonårsdotter till en ensamstående mamma och är mycket för sig själv eftersom mamman jobbar mycket, ibland även utomlands. Några andra vuxna syns inte till och Eva plågas av ensamhet.

I Nooras säsong fortsätter samma tema: en ung stark kvinna, som bytt skola. Finansiellt verkar Noora också ha sitt på det torra. Klichén om en ung rik man som förvandlas från sexist till hängiven pojkvän är lätt att bortse från, eftersom det är mer intressant att följa mångfalden i Nooras karaktär.

Samtidigt utvecklas också William eller han blir åtminstone mindre stökig. Det talas om föräldrarna, men de är inte närvarande.

Sana, Even ja Isak keittiössä. Bild: NRK Skam (tv-serie),Iman Meskini,Henrik Holm,Tarjei Sandvik Moe

I Isaks säsong är det inte bara de frånvarande föräldrarna som står för utmaningen utan även en fanatisk tro (kristendom, inte islam) och mentala problem.

Det centrala i säsongen är inte homosexualitet, även om Isak sällskapar med en person av samma kön, utan snarare de utmaningar som alla ungdomar brottas med.

En av de fina sakerna med Skam är det ständigt närvarande hoppet. Sanningen gör en fri, allt ordnar sig till slut och det är ungdomarnas egen gemenskap som bekräftar att det är okej att vara precis sådan som man är.

Ungdomarna stöder varandra och de vuxna lyser som vanligt med sin frånvaro. Undantaget som bekräftar regeln är den egensinnigt normbrytande skolhälsovårdaren.

Vänskap är det viktigaste

Sana Bakoush. Redan under de tre första säsongerna fattade vi tycke för Sana som då hade en biroll, och i den fjärde säsongen fick vi en djupare inblick i hennes själslandskap och mer känsliga sidor.

Att Skam är den överlägset största populärkulturella händelsen 2017 beror till stor del på Sana. Det är Sana som håller ihop den gemenskap som ungdomarna skapat och upprätthåller, men samtidigt är det också hon som även i de egna kretsarna ibland står utanför.

För henne består utmaningarna inte av frånvarande föräldrar utan av konflikter mellan den religion och det samhälle hon lever i. Sana lyckas till slut övervinna konflikterna, men inte utan sina vänners hjälp.

Ett av Sanas mest fascinerande drag är hennes starka rättskänsla; något som bland annat syns i scenen där Pepsi Max-tjejerna frågar Sana varför hon är sur på dem och Sana lugnt och sansat konstaterar att de talat skit om hennes kompisar i oktober förra året.

Chris, Vilde, Eva, Noora och Sana i första säsongen av Skam. Bild: NRK Skam (tv-serie),Yle Arenan,6244 0004 000,Ulrikke Falch,Josefine Frida Pettersen

Det var viktigt att Sana porträtterades mångsidigt

Ibland märkte jag att jag saknade den slagfärdiga Sana från de tidigare säsongerna, en ”boss lady” som man inte muckade med.

Det var en njutning att se på, eftersom det var så befriande: en ung muslimsk tjej som fick dem som undervärderade henne att sätta kaffet i vrångstrupen.

Jag lade även märke till att det främst är den sortens kvinnliga karaktärer med minoritetsbakgrund som jag själv beundrar.

Det var viktigt att vi fick se Sana som en mångbottnad, holistisk människa. Det är en välkommen skildring som vi sett allt för få av.

Jag konstaterade också tillsammans med min tonåring att det nog är så här det känns för vita tittare, då de ser personer som liknar dem porträtteras på ett mångsidigt sätt på tv.

Sana i första säsongen av Skam. Bild: NRK Skam (tv-serie),Yle Arenan,iman meskini som sana

Då mainstream vågar bryta normerna...

En sak jag hade önskat av manusförfattarna är att de skulle ha beskrivit Sanas mamma som en muslimsk kvinna utan slöja. Det hade ökat djupet och gett en mångsidigare bild av muslimska familjers verklighet.

När man i mainstream vågar bryta normerna är resultatet nytt, mångsidigt och intressant. Trots detta är det sällan någon som följer upp dess pionjärer. Denna brist på efterföljare förringar pionjärernas betydelse och resulterar i att de ses som enskilda fall, som till syvende och sist inte lett till några paradigmskiften.

Som serie har Skam intagit en pionjärroll, och jag hoppas att andra kommer att fortsätta i dess kölvatten så att Skam får ett större genomslag och verkligen lyckas förändra normerna för vem som syns i rutan, vem som hörs och hur man berättar historier som avviker från normen.

Maryan Abdulkarim är bland annat skribent och medborgaraktivist.

Översättning från finska: Jonatan Pedersen.

Här kan du se Skam:

Mer om Sana:

Den berömde ryske konstnären Ilja Glazunov har dött. Han var sedan nära 60 år en av Rysslands mest uppburna konstnärer, och blev även i Finland känd för sina porträtt - inte minst av president Kekkonen.

Glazunovs familj uppger för ryska medier att konstnären avled natten till söndagen i en ålder av 87 år. Jordfästningen kommer enligt TASS att ske i Kristus Frälsarens katedral i Moskva.

Ilja Sergejevitj Glazunov (både förnamnet och släktnamnet uttalas med betoning på sista stavelsen) var född i Leningrad 1930.

Han höll sin första utställning 1957, blev snabbt berömd som porträttmålare, och fick äran att avporträttera en lång rad sovjetkoryféer och internationella kändisar.

Tack vare ett porträtt av Anita Hallama, hustru till diplomaten Jaakko Hallama och sedermera president Urho Kekkonens älskarinna, skaffade sig Glazunov redan på 50-talet kontakter i Finland.

År 1973 inbjöds han till vårt land för att utföra ett officiellt porträtt av UKK för Paasikivi-samfundets räkning. Senare visade det sig att konterfejet beställts i PR-syfte av den nystartade damtidningen Jaana.

Urho Kekkonens porträtt målat av Ilja Glazunov. Urho Kekkonens porträtt målad av Ilja Glazunov Bild: Mauri Ratilainen / Com.pic - Kuvatoimisto / All Over Press Urho Kekkonen,Ilja Glazunov,porträtt

Porträttet väckte en hel del diskussion, inte minst för att konstnären sedan målningen offentliggjorts tillät sig en hel del ändringar. Kekkonen själv tittade på tavlan i tre minuter under fullkomlig tystnad, innan han framförde sitt något svårtydbara tack.

Porträttet hängde under en tid på Finlandiahuset, sedan på hotell Presidentti. Numera kan det beundras på Urho Kekkonens museum Ekudden.

Detaljbild av Kekkonens porträtt. Urho Kekkonens porträtt målad av Ilja Glazunov Bild: Mauri Ratilainen / Com.pic - Kuvatoimisto / All Over Press Urho Kekkonen,Ilja Glazunov,porträtt

Av övriga finländare som Glazunov avbildade kan nämnas Marimekkos grundare Armi Ratia, som blev mycket god vän med honom.

Fick konstakademi uppkallad efter sig

I Sovjetunionen överhopades Glazunov med utmärkelser och privilegier. Hans goda relationer till de styrande gjorde det inte bara möjligt för honom att resa och knyta kontakter med utlandet.

Han verkade också som kontaktman och beskyddare för systemkritiker från det "patriotiska" och monarkistiska lägret, och ombesörjde bland annat utsmugglingen av deras skrifter till väst

Från och med slutet av 1980-talet knöts Glazunov allt närmare den högerextrema, antisemitiska rörelsen Pamjat (Minne) och blev känd för sina ultrakonservativa och nationalistiska uttalanden i stort och smått.

Hans konst tog allt oftare upp historiska och religiösa motiv.

Ryska konstnären Ilja Glazunov målning Bild: AOP Ilja Glazunov,konst,tavlor,utställningar,konstutställningar,målningar,ikoner

I Vladimir Putins Ryssland fortsatte nådens sol att lysa över Glazunov ända till slutet. 2004 fick han ett eget museum i Moskva, alldeles intill Pusjkin-museet.

År 2009 beslöt regeringen, då under ledning av premiärminister Putin, att uppkalla Rysslands akademi för måleri, skulptur och arkitektur efter Glazunov.

Ilja Glazunov och Rysslands dåvarande president Dmitrij Medvedev 2010. Ryska konstnären Ilja Glazunov skakar hand med Dmitrij Medvedev Bild: EPA/MIKHAIL METZEL / POOL konstnärer,Glazunov,Ilja Glazunov

Det första som möter besökaren i det nya Muminmuseet i Tammerfors är den dämpade belysningen och ett behagligt lugn. Den första utställningen innehåller närmare 400 originalillustrationer, teckningar och målningar av Tove Jansson.

De små svartvita konstverken och några målningar i färg är uppdelade enligt de tolv muminböckerna. Tanken har varit att visa hur mumintrollen förändrades och utvecklades genom åren.

Allt detta kompletteras av de tredimensionella mumintablåerna som har skapats av grafikern Tuulikki Pietilä, Tove Janssons livskamrat.

De här små scenerna ur mumintrollens berättelser är fyllda av detaljer och en lekfullhet som man inte kan låta bli att fascineras av.

Ett privilegium att jobba med originalillustrationerna

Museet baserar sig på Tove Janssons originalteckningar och allt i museet är uttänkt efter det.

– Det här är en stämningsfull och mycket unik helhet, med mycket detaljer. Det är säkert ett ställe dit man vill komma på nytt, säger amanuens Monika Antikainen.

Själv flyttade hon från Åbo till Tammerfors i början av juli, för att börja på sitt drömjobb bland Tove Janssons mumintroll.

– De här illustrationerna är någonting som har fascinerat mig jättelänge. Överhuvudtaget är barnböcker och barnboksillustrationer något jag vill jobba med. Så möjligheten att få jobba med originalverken är jättefin, säger Antikainen.

Allt i museet går på flera språk, också japanska och ryska. Muminmuseet i Tammerfors. Bild: Lehtikuva mumintroll,Muminmuseet

Janssons födelsedag firas med en separat utställning

Monika Antikainen kommer att jobba med den omfattande samling som Tove Jansson och Tuulikki Pietilä donerade till Tammerfors konstmuseum. Som bäst förbereder hon museets första separata, tillfälliga utställning.

Den kommer att visas i Observatoriet, som ligger i anknytning till museet. Utställningen öppnas i augusti för att fira Tove Janssons födelsedag den 9 augusti och berättar om hur muminfigurerna föddes och utvecklades.

Dämpad belysning och bakgrundsljud skapar en harmonisk stämning i museet. Muminmuseet i Tammerfors. Bild: Lehtikuva Muminmuseet,mumintroll

Verken respekteras

Det nya Muminmuseet har fått en lyckad start med nästan 800 besökare dagligen, sedan museet öppnade i sina splitternya lokaler i Tammerforshuset den 17 juni i år.

Tidigare fanns en del av teckningarna och tablåerna utställda i det som kallades Mumindalen.

Nu har den enorma konstsamling som Tove Jansson och Tuulikki Pietilä donerade till Tammerfors konstmuseum äntligen fått en bestående, värdig utställningsplats. Det var också Tove Janssons önskan.

– Jag tror nog att hon hade varit nöjd med det här museet. Det Tove ville var att man ser på hennes verk som konst. Och det har vi gjort här. Vi visar respekt för de här verken, förklarar amanuens Monika Antikainen tanken bakom Muminmuseet.

Inga anmälningar om allvarliga brott under Ruisrock har lämnats in under helgen. Däremot fanns flera berusade cyklister som vinglade omkring på vägarna.

Biljetterna till Ruisrock var slutsålda redan i mitten av juni och arrangörerna räknade med 105 000 besökare till tredagarsfestivalen som började på fredagen.

Några cyklister behövde sjukhusvård efter att ha ramlat och slagit sig. Enligt polisen var det flera cyklister som gjorde sig illa, kolliderade och körde in i träd då de vinglade sig fram från festivalområdet.

För paret Sharlena Lahtinen och Ari Tuominen blev hobbyn mer än ett tidsfördriv. Tuominen går igenom Borgås åkrar med metalldetektor och de fynd han hittar som inte är skräp eller fornfynd får nytt liv i Lahtinens händer. Paret har också bidragit till Nationalmuseets samlingar med bland annat en vikingatida kam.

Lahtinen ser det vackra i flera hundra år gamla kugghjul, knappar och gångjärn som hon putsar, lackar och använder som delar i smycken tillsammans med silver- och koppartråd och ibland pärlor.

Det här ska bli smycken. Två lådor fyllda med olika metallföremål, till exempel spännen från bälten Bild: Yle/ Mira Bäck Metalldetektor

Hantverk

Lahtinen kan sitta i timtal och arbeta med ett smycke. Först ska fynden tvättas och lackas för att hålla bättre.

Sedan kommer silvertråden in i bilden. Den virar hon med en tång runt runt ett gammalt kugghjul tills det har fått ett fint mönster av flera varv silvertråd. Kugghjulet har hittats på en åker i Tarkis.

Kugghjulet blir smycke i Sharlenas händer. Närbild på Sharlena Lahtinens händer när hon rör med en tång i ett smycke gjort av ett gammalt kugghjul med pärlor på. Bild: Yle/ Mira Bäck hantverk,smycken,Find Fin Land

Fungerande förstoringsglas

Ibland kan man hitta lite ovanligare föremål. Lahtinen visar upp ett läppstift från 1800-talet som Tuominen hittat på Svinö. Det är en liten burk, stor som en fingerspets, som ännu har förstenad röd färg i mitten. Av läppstiftsburken ska det bli ett halssmycke.

Så här kunde ett läppstift se ut på 1800-talet, fast lite nyare och i bättre skick då förstås. Liten läppstiftsburk på träkloss. Bild: Yle/ Mira Bäck Läppstift,Antik

- Förr gjordes saker så att de håller. Tänk att det här förstoringsglaset ännu är helt fast vi hittat det i jorden. Dessutom förstorar det bättre än något av våra nutida förstoringsglas vi har hemma!

Förstoringsglaset fungerar ännu. Bredvid läppstiftsburken som förstoras ligger ett spänne som använts för att hålla fast en mantel och en bit av en tvärflöjt. På bilden används ett gammalt förstoringsglas hittat i åkern för att förstora en läppstiftsburk. Bredvid ligger ett mantelspänne och en del av en tvärflöjt. Bild: Yle/ Mira Bäck förstoringsglas

Återanvändning

Hållbar utveckling och återanvändning är viktigt för paret. Det syns i smyckena. Lahtinen använder naturmaterial och ofta till exempel stenar och pärlor från sina egna gamla smycken.

Också då paret är ute och letar efter fynd är de noga med att visa respekt mot omgivningen samt följa lagar och riktlinjer. Man får inte skada till exempel rötter eller mossa.

För Ari Tuominen är att gå med metalldetektor ett sätt att motionera och njuta av naturen. Åker i solnedgång, Ari Tuominen med metalldetektor Bild: Sharlena Lahtinen Metalldetektor

Hon berättar att vissa bönder är glada över att de vänder upp jorden, då får man in syre i marken.

För bort det du gräver upp

Tuominen och Lahtinen är noga med att samla ihop också allt skräp de gräver upp och föra det till metallinsamlingen. Då metalldetektorn piper är det oftast på grund av skräpmetall som kapsyler eller taggtråd.

Att leta metall är en viktig hobby för Ari Tuominen. Ari Tuominen Bild: Yle/ Mira Bäck Ari tuominen

Skräpmetallen som hittas samlas ihop och förs senare till metallinsamlingen. Tre lådor med järnskräp Bild: Yle/ Mira Bäck Metalldetektor,avfall

- Och det talesättet stämmer nog, åtminstone om man ser på hur många korkar från spritflaskor vi hittar i åkrarna, säger Tuominen leende.

Fornfynd

Hittar man något föremål som verkar äldre än 100 år måste man enligt lagen om fornminnen ta kontakt med Museiverket.

- En gång hittade vi en vikingatida kam som beräknades vara tillverkad mellan 850- och 1050-talet. Den finns nu i en vitrin på Nationalhistoriska muséet.

Lahtinen berättar att de äldsta fynden ofta hittats i Tarkis.

- Tidigare var havsytan högre. Det kan ha funnits någon slags hamn och handelsplats där. Också på Svinö har det funnits en handelsplats sedan 1500-talet.

Är du bekant med märket? Hellbergs cyklar tillverkades i Borgå. Skylten har visst lossnat från en cykel av modellen Hero. Skylt från cykel, står modellens namn Hero och tillverkarens namn Raul Hellberg Bild: Yle/ Mira Bäck cykel,Raul Hellberg

Utomjording i vit halare

Hobbyn fick sin start då paret besökte vänner som drog ut dem på åkern för att testa deras metalldetektor.

- Det var svårt för dem att få bort oss från åkern, vi blev entusiastiska! Ända sedan stenåldern har ju människan jagat och samlat, det här är en primär instinkt, säger Lahtinen.

Skärmen visar vilken sorts metall som hittats och på vilket djup den finns. Ari Tuominen demonstrerar metalldetektorn på sin bakgård eftersom åkrarna inte är tillgängliga i mitten av sommaren. hand håller i metalldetektor Bild: Yle/ Mira Bäck Metalldetektor

- En gång blev en svampplockare rädd när han såg oss. Jag hade på mig en vit halare och såg ju säkert ut som en utomjording, säger Lahtinen.

De här metallbitarna är delar av en hästs utrustning, kanske från ett betsel. Båda delarna är likadana men har hittats på var sin sida av ån. På bilden synns ett par örhängen av avlånga metalldelar som hört till en hästs utrustning. Bild: Yle/ Mira Bäck Örhängen

Odlade åkrar ska förstås inte förstöras, och på åkrar i träda är gräset så långt att det är svårt att ta sig igenom.

Knappar av rang

Alla metallföremål som någonsin kastats eller tappats finns kvar i olika lager i jorden.

Att hitta delar av smörknivar eller korkar från kapsyler är egentligen naturligt eftersom folk förr spenderade så mycket tid med att arbeta på åkrarna. Emellanåt behövde de också äta och dricka.

Återvinning i arbetet. Skärbrädet är ett bra underlag för smyckestillverkning. De runda föremålen ska bli örhängen. På bilden synns sharlenas arbetsstation. På ett skärbräde finns metalltråd, verktyg och ett gammalt kugghjul. Bild: Yle/ Mira Bäck återanvändning,hantverk

- Från knapparna kan man skilja på samhällsklasser. Ju mer sirlig och mönstrad knappen är, desto rikare var ägaren.

Från åkern till arbetsbordet

Största delen av föremålen som paret fört till Museiverket har inte intresserat museerna, så Lahtinen kom på idén att använda dem i smycken.

Mynt, främst mark och penni, finns det också en del av. Rostiga och ärjade mynt, mark och penni Bild: Yle/ Mira Bäck Metalldetektor,Mynt

Sharlena Lahtinen jobbar vid sitt köksbord. Sharlena Lahtinen sitter vid bordet Bild: Yle/ Mira Bäck hantverk,Sharlena Lahtinen

- Föremålen kan betyda olika saker för olika personer. Jag hoppas att smyckena får folk att stanna upp och fundera på sin egen inställning till naturen. Samhället utvecklas snabbt och allt längre bort från en hållbar utveckling. Imperfektioner gör livet perfekt.

Helene Schjerfbeck är en av våra mest kända och älskade konstnärer, och dessutom kvinna. Därför är det fint att hon nu ska få en flaggdag för första gången, då Bildkonstens dag 10.7, samtidigt blir Helene Schjerfbecks dag.

Den här artikeln är endast ett ytskrap på Schjerfbecks långa liv och enorma produktion. En hyllning på hennes födelsedag.

Helene Schjerfbeck (1862-1946) räknades redan under sin livstid till de främsta bland vårt lands konstnärer. Hon kan tack vare den sena produktionen ses som en av de mest betydande modernisterna i hela den västerländska konsten.

Hon är mest omtalad för sina uttrycksfulla och avskalade självporträtt — de flesta och mest kända målade under åren 1939–1945 då hon var kring åttio år gammal.

Helene Sofia Schjerfbeck föddes den 10 juli 1862 i Helsingfors. (I ett Finland som då hörde till Ryssland).

Schjerfbeck växte upp under små omständigheter i en finlandssvensk familj i Helsingfors. Barndomen har Schjerfbeck senare beskrivit som glädjelös och allvarsam.

Schjerfbecks liv präglades av den allvarsamma stämningen i hemmet och den tidiga känsla av utanförskap och ensamhet.

Till familjen hörde Helens far Svante Schjerfbeck (1833-1876) som arbetade som tjänsteman vid järnvägen och modern Olga Johanna Printz (1839-1923) och en bror Magnus Schjerfbeck, som var två år äldre.

Utanför sedan barnsben

Som fyråring föll Helen i en trappa och fick en allvarlig höftskada. Familjen kunde inte bekosta läkarvård och de lät skadan självläka. Följden blev att Schjerfbeck resten av livet i perioder plågades av smärtor och fick en haltande gång.

På grund av höftskadan kunde Schjerfbeck inte gå i vanlig skola utan fick hemundervisning vilket tros ha stärkt hennes känsla av utanförskap.

Tidig begåvning

Schjerfbeck visade tecken på konstnärlig begåvning redan tidigt och endast 11 år gammal, blev hon antagen vid Finska Konstföreningens ritskola där hon bland annat studerade under Adolf von Becker.

Sårad soldat från år 1880. Ateneum Schjerfbecks målning, Sårad soldat från år 1880. Bild: Wikimedia Commons Helene Schjerfbeck,målningar,naturalism (konst)

Vid 18 års ålder vann hon sådan beundran för sitt historiemåleri att hon fick ett stipendium att studera i Frankrike.

År 1880 åkte Schjerfbeck till Paris där hon deltog i undervisningen på den omtalade Académie Coloros från januari 1880.

Hon målade också i Meudon och i fiskebyn Pont-Aven i Bretagne. Hon återvände till Finland 1882.

Helene Schjerfbeck som ung. Den unga Schjerfbeck Bild: Yle 6261 0078 000

Helene Schjerfbeck började måla i 1800-talets naturalistiska och historiserande stil men utvecklade genom åren ett alltmer reducerat och sparsmakat modernistiskt måleri.

Ytterligare stipendier gjorde att hon under det följande decenniet kunde göra studieresor till Bretagne, St Ives/Cornwall, Rom, Florens, Wien och Sankt Petersburg.

För radikal för sin tid

Hon målade i sina stora och ambitiösa målningar motiv från det som man uppfattade som den manliga upplevelsevärlden vilket ansågs vara olämpligt för en kvinna. Också den experimentella och moderna naturalismen, "radikal naturalism" som Schjerfbeck lärt sig i Frankrike fick inget varmt mottagande i Finland. Hon fick sin stora begåvning till trots känna sig som en främling i den finländska konstvärlden.

Wilhelm von Schwerins död, 1886 Schjerfbecks målning, Wilhelm von Schwerins död från år 1886 Bild: Åbo Konstmuseum Helene Schjerfbeck,målningar,konsthistoriker,naturalism (konst)

Ungdomsårens formspråk, som var bundet vid realismen gav gradvis vika för ett mer förenklat uttryckssätt som betonade det själsliga.

Schjerfbeck är mest omtalad för sina uttrycksfulla och avskalade självporträtt Helene schjerfbeck omakuva Bild: Turun taidemuseon kokoelmat

Allt vekt och skört sågs som kvinnligt och det starka och livskraftiga som manligt.

Helene Schjerfbeck (1862-1946) Självporträtt 1912, olja på duk, Konstmuseet Ateneum Helene Schjerfbecks självporträtt. Bild: Kansallisgalleria / Hannu Aaltonen Helene Schjerfbeck

Mellan världskrigen såg man på Schjerfbecks målningar som i sin skörhet som "äkta kvinnliga". Det här bottnar i synen på konst som då var rådande. Allt vekt och skört sågs som kvinnligt och det starka och livskraftiga som manligt.

Samtidigt som Schjerfbecks konst beskrevs som expressiv, stark och modern. Vissa av hennes tavlor var i de närmaste våldsamt beskurna.

Inför Helene Schjerfbecks konst tystnar av sig själv frågan om gammalt och nytt, ja, till och med gott eller dåligt. Här står man inför den stora konsten, här är heligt rum.
- Konst- och arkitekturkritikern Gotthard Johansson

Andra kända Schjerfbeckmålningar är Konvalescenten och Grönt stilleben som 1991 trycktes på finska frimärken.

Efter studieresorna bodde Schjerfbeck i Helsingfors och arbetade under några år som lärare på Konstföreningens Ritskola. Schjerfbeck trivdes inte i huvudstadens konstnärskretsar och blev inte heller uppskattad under det sena 1800-talets och tidiga 1900-talets nationalromantiska period då Akseli Gallen-Kallela var det stora namnet.

Hon deltog dock under dessa år i samlingsutställningar i bland annat Helsingfors och Åbo.

Helene Schjerfbecks målning Lövhyddohögtid 1883, olja på duk, Signe och Ane Gyllenbergs stiftelse helene Schjerfbecks målning Lövhyddohögtid. Bild: Matias Uusikylä Helene Schjerfbeck

Tiden i Paris och kärleken

Sin andra resa till Frankrike gjorde hon mellan 1884-1885. Då deltog hon också i Salongen i Paris och målade i Bretagne.

På vårvintern 1883-1884 förlovade Schjerfbeck sig med en, vad man länge trodde vara, en brittisk målare. Vid Lena Holgers efterforskningar har det framkommit att det förmodligen var en svensk konstnär vid namn Otto Hagborg (inte en brittisk målare) som vistades i Frankrike samtidigt. De båda konstnärerna bodde båda i Pont-Aven under vintern och våren 1883-1884.

Otto Hagborg bröt förlovningen 1885 och lämnade Schjerfbeck med krossat hjärta. Lena Holger som forskat i Schjerfbecks liv har en teori om att Konvalesenten som hon målade i St.Ive år 1885 var en form av självporträtt.

Som barnet på målningen var Schjerfbeck också konvalecent på väg att repa sig efter hjärtesorgen och reda att möta livet igen.

En annan tolkning tyder på att målningen konvalecenten i stället för ett självporträtt borde ses som en symbol för ett nydanande konstuttryck.

Konvalsecenten från 1888 är en av Schjerfbecks mest kända målningar. Helene Schjerfbeck: Konvalescenten (1888) Bild: Nationalgalleriet/Hannu Aaltonen. Ateneum,Helene Schjerfbeck,konst,konstmuseer,The Convalescent,Konvalescens

Orsaken till uppbrottet var att Otto och hans familj misstänkte att Schjerfbecks höftskada skulle ha varit ett symptom på tuberkulos, som Schjerfbecks far dött i. Det var det ju inte utan resultatet av den oskötta höftskada hon fick som barn.

"Schjerfbeck lär år 1920 konstaterat att hon visste vilken smärta den brutna förlovningen hade åsamkat men hon var samtidigt glad över att hon valt konsten i stället för en hemmafrus förpliktelser".

En annan tolkning ger vid handen att Schjerfbeck nödvändigtivs inte var så lycklig över att förbli barnlös och att hon övervägde att adoptera barn men det föll på grund av omgivningens negativa syn på saken.

Legend och myt mot sin vilja

Schjerfbeck gillade inte att hennes vän Einar Reuter skulle skriva en bok om henne. Hon gav honom ändå fria händer att göra det efter sin död.

Dikta, för om mig finns inget att säga.

Schjerfbeck var själv emot den rådande uppfattningen om henne som "spirituell asket".

Livet och hälsan

Efter det den produktiva perioden på 1880-talet målade Schjerfbeck mindre också därför att hon undervisade på Konstföreningens ritskola. Hennes hälsa blev också sämre. Efter många sjukskrivningar ansökte hon om avsked från undervisningen år 1902.

På uppmaning av en läkare flyttade hon till Hyvinge med sin mor år 1902. Hyvinge ansågs på grund av sitt torra klimat vara en hälsosam kurort.

I Hyvinge bodde de i tjugo år i ett rum och kök.

Schjerbeck hade en konfliktfylld relation till sin mor. Modern accepterade inte dotterns konstnärliga ambition men alla deras år tillsammans förband dem ändå starkt till varandra och modern var en återkommande modell för Schjerfbecks målningar.

Schjerfbecks målning, I hemmet (Olga Schjerfbeck, konstnärens mor), 1903. Åbo Konstmusem Schjerfbecks målning, I hemmet (Olga Schjerfbeck, konstnärens mor), 1903. Bild: Åbo Konstmuseum konst,Helene Schjerfbeck

Konsthandlaren och galleristen Gösta Stenman hade kontaktat Schjerfbeck 1913 och det var han som skulle göra henne känd. Han köpte upp hennes målningar som han sålde i sin konsthandel i Helsingfors och snart kom de överens om ett kontrakt där han betalade henne lön.

I september 1917 öppnade Stenman hennes första separatutställning i sitt Helsingforsgalleri. Detta blev en slags come-back för Schjerfbeck.

De var under åren i Hyvinge hon utvecklade sitt modernistiska måleri. Hon inspirerades av Manet, van Gogh, Cézanne, impressionisterna och symbolisterna som hon studerade i nyutkomna konstböcker, samt av samtida konstnärer som hon följde i tidskrifterna The Studio, L’Art et les Artiste och Ord & Bild.

Kaliforniskan från år 1934 (eller 1935) olja på duk. Porträtt av kvinna målat av Helene Scherfbeck Bild: Didrichsen Helene Schjerfbeck,didrichsens konstmuseum

Genom konsthandlaren Gösta Stenman fick hon se originalmålningar av Juan Gris, Marie Laurencine, Tyko Sallinen och andra.

Den sena genombrottet

Schjerfbecks mor Olga dog 1923 och två år senare flyttade Schjerfbeck till Ekenäs för att få ro att måla.

Hon började bli alltmer känd vid den här tiden. Hennes verk vann anseende i Stockholm där de fanns utställda på 1930- och 1940-talet.

I början av 1930-talet öppnade Stenman ett galleri i Stockholm och utställningen där 1937 blev Schjerbecks definitiva genombrott:

Tolkningarna om Schjerfbecks konst och konstnärskap baserar sig till största delen på gamla biografier, antaganden och särskilt på Schjerfbecks långvariga vän Einar Reuters biografi om henne.

Enligt den var Schjerfbeck en skör och lidande individ vilket också har påverkat de andra tolkningarna. I Schjerfbecks produktion finns det ändå också intensiva sidor och den är på många sätt förbunden med sin tid och konstens allmänna utveckling.

Schjerfbeck avled på Saltsjöbadens Badhotell den 23 januari 1946. Hennes grav finns på Sandudds begravningsplats i Helsingfors på platsen V7-3-6.

Den största samlingen av Schjerfbecks konst förvaltas idag av Ateneum i Helsingfors. Betydande samlingar finns även på Villa Gyllenberg och Didrichsens konstmuseum i Helsingfors och hon är representerad vid bland annat Göteborgs konstmuseum.

På Schjerfeck sällskapets Facebook sida kan du läsa mer om programmet under flaggdagen

Källor:
Oma Tie av Riitta Konttinen

Artikel i HS om Schjerfbecks liv

National biografi om Schjerfbeck

Wikipedia om Schjerfbeck

- Jag älskar utropstecken! Jag älskar den gula färgen! Och jag älskar slapstick! Då jag var ung hade jag konstnärsdrömmar. Jag ville måla stora och vilda tavlor, flytta till Paris med min målarlåda, men jag blev efterhand rädd för mina egna tavlor. Sen blev jag poet och började skriva pyttesmå dikter i stället. Det gick bättre.

Yle Vegas sommarpratare Eva-Stina Byggmästar från Nykarleby är en prisbelönt poet. Diktsamlingen Men hur små poeter finns det egentligen nominerades till Augustpriset 2008. År 2012 blev hon förärad Gustaf Fröding-sällskapets lyrikpris. Det gör att hon känner sig misslyckad som rebell. Hennes sommarprat, precis som hennes dikter, är tvära kast mellan högt och lågt, underfundig humor och livsfilosofi.

Jag blev rädd för mina egna tavlor, men med dikterna har det varit annorlunda. De har varit som hemlösa, moderlösa hundvalpar som varje morgon suttit på farstutrappan och jag har inte haft hjärta att schasa iväg dom. Målning av Eva-Stina Byggmästar Bild: Eva-Stina Byggmästar vegas sommarpratare 2017

Dikt är för mig en perfekt balans mellan tanke och känsla, mellan teori och praktik, en konstruktiv balans mellan logik och mystik. När jag läser och skriver dikter blir jag både mindre och mer mig själv, det är en exil på alla plan samtidigt.― Eva-Stina Byggmästar

Naturlyrik

I sommarpratet får vi veta hur det kom sig att Eva-Stina blev poet och vad som inspirerar henne. Hon berättar om några av sina resor, men allra bäst trivs Eva-Stina i naturen - gärna i vildmarken.

- Att naturlyriken passar mig så bra beror troligtvis på min uppväxt, jag var bästa kompis med en katt, två äppelträd och några kaniner.

Inspiration

När Eva-Stina får en idé till en ny diktsamling läser hon in sig på all fakta hon kommer över ifråga om det ämne hon ska gestalta. Formen bestäms oftast av innehållet och känslan. Ofta inbegriper skrivprojektet en resa, eller att tapetsera om hemma, eller i alla fall att möblera om.

I den här dikten beskriver hon hur det känns att vara poet:

Det händer
somliga kvällar
att jag somnar ifrån så där
mitt i läsningen av en bok, med bläck
upp till armbågarna – ja, det kanske råkar
ligga några papper omkring mig på ottomanen,
bredvid glaset med äppelté på sin bricka,
utspridda en hel del diktfragment, ett halvfärdigt
manuskript eller två, tre – och skrivdon, liksom
några hopskrynklade ark eller iturivna.

I vargtimmen, om inte förr vaknar jag
av att jag ligger på något knöligt –
det har hänt att jag vaknat
med kinden mot en öppen bok –
en gång hände det att jag vaknade
och stavade mig yrvaket och häpet
genom ett citat av Franz Kafka:
Jag har inga litterära intressen
utan består helt av ord.

Då kunde jag somna om
i trygg förvissning.

Eva-Stina Byggmästar sommarpratar i Yle Vega kl.10:03 och kl.18:03.

Ladda ner en musikfri podcast som man kan höra även utomlands.

Här kan du lyssna till musiken i Eva-Stinas sommarprat.

Jazzvännerna sken i kapp med solen under helgens festival i Dalsbruk. Trettioåringen bjöd på någonting för både yngre och äldre jazzöron.

År 1987 ordnade ett litet gäng entusiaster en alldeles egen jazzfestival i Dalsbruk. Någon erfarenhet av att ordna liknande evenemang hade de inte, men de lyckades. Musiker med anknytning till orten ställde upp och konsertplatserna fanns i ämbetshuset, på Marin Club och i Bio Pony. Några år senare är festivalen värd för de nordiska jazzdagarna och under nittiotalet hittar festivalen sin form. I år har det spelats jazz på bruket i trettio år.

KAJ kom till byin

Festivalen tjuvstartade redan på torsdagen på Kasnäs paviljong. På fredagen öppnades jazzgatan och konserterna på olika håll i Dalsbruk pågick ända till midnatt. På lördagen öppnades Parken och först på scenen var Sås och Kopp som bjöd på barnjazz för de minsta. Under eftermiddagen klev festivalens konstnärliga ledare Antti Sarpila upp på scenen med sitt Swing Band, likaså Panu Savolainen trio som uppförde festivalens första beställningsverk. Senare på kvällen kom Humorgruppen KAJ till byin. Söndagen började med en jazzgudstjänst och fortsatte med avslutningskonsert på Söderlångvik gård. Efter det blev det ännu några sista konserter som avrundade årets festival.

Pentti Friberg och Sanna Järf. Pentti Friberg och Sanna Järf på Baltic Jazz 2017. Bild: Yle/Peter Petrelius baltic jazz

Ung med erfaren

Sanna Järf är ordförande för jazzföreningen i Dalsbruk. Hon beskriver trettioåringen som en som på ett vis är ganska ung, men som samtidigt hunnit samla på sig en del erfarenhet, lite som unga vuxna.

Alla festivaler överlever inte ens sin treårsdag, så vad är det som man gjort rätt för att få bli trettio? Järf säger att receptet är en ganska konsekvent linje beträffande musikval, de erbjuder mest glad jazz och swing så att folk vet vad de kan se fram emot.

– Det sägs att vi är en av få festivaler med den här typen av musik, men det finns så många andra sidor med framgång. Det krävs att man har ett välsmort team och de frivilliga är en viktig del i att lyckas med ett sådant koncept.

Ville ha en egen festival

Pentti Friberg var med och arrangerade Baltic Jazz under festivalens 25 första år. Efter det gick han i pension som han uttrycker det, men kom tillbaka i år för att vara med och öppna festivalen.

– Det fanns ett behov av en festival och vi visste att det fanns musiker också på ön. Efter att ha åkt runt på ett antal festivaler i landet ville Kaj och Magi Kulla ha en egen festival. Efter ett tag blev vi berömda och vi nämndes bland de bättre festivalerna i landet.

Alling började i mycket mindre skala. Friberg var revisor och gav till styrelsen klara besked om att det ska komma in lika mycket som artisterna kostar.

– Det försökte de hålla och många gånger gick de med vinst. Det var inte alltid så lätt att få publik och att höja inträdesavgifterna går inte. Det har funnits svåra år, men nu verkar det bra igen.

Historik under arbete

Minnena från åren är många. Friberg tänkte först dela med sig av några då han öppnade festivalen. Han ändrade sig och sparar på dem ännu ett litet tag till. Han har nämligen lovat att skriva ner dem och författa en historik om Baltic Jazz.

Supernöjd New Yorkbo njöt

Karolina Hagman, Lotta Hagman och Solveig Schaumann verkar ha hittat den bästa platsen för sin picknickfilt mittemellan konsertparken och jazzgatan.

Karolina Hagman, Solveig Schaumann och Lotta Hagman njöt av musiken och stämningen. Baltic jazz 2017. Bild: Yle/Peter Petrelius baltic jazz

Massor med vänner och bekanta finns här och några av dem passerade här och vi har tjoat och kramats, säger Solveig.

Unesco har lagt till drygt tjugo nya världsarv till sin lista. Nya arv är bland annat en japansk ö förbjuden för kvinnor och en före detta slavhandelsplats i Brasilien.

Världsarvslistan upprätthålls av FN-organisationen för utbildning, vetenskap och kultur, Unesco. De länder som har godkänt världsarvskonventionen har rätt att nominera kultur- och naturmiljöer till Unesco.

I år har Unescos valt att klassa den Palestinska staden Hebron som ett världsarv, vilket väckt starka reaktioner i Israel. Landets premiärminister Benjamin Netanyahu sade att beslutet ignorerar den judiska kopplingen till staden.

Hebron är helig för kristendomen, islam och judendomen. En flock fåglar flyger över den palestinska staden Hebron. Bild: ABED AL HASHLAMOUN Hebron

På ön Okinoshima har man bett för sjömän. Turister som besöker ön måste klä av sig och genomgå en renande ritual. Kvinnor får inte besöka ön. En shintopräst på ön Okinoshima. Bild: EVERETT KENNEDY BROWN Okinoshima

Den lilla kinesiska ön Gulangyu är bland annat känd för sin arktitektur. Vy över ön Kulangsu. Bild: Cultural Heritage Conservation Center of THAD Kina,tempel,Kultur,UNESCO,världsarv,Gulangyu,unescos världsarv

Kajen i Volongo i Rio de Janeiro fungerade som slavhandelsplats under 1800-talet. Området där kajen finns fungerade tidigare som hamn. Kajen i Volongo i Rio de Janeiro fungerade tidigare som slavhandelsplats. Bild: Milton Guran Rio de Janeiro (stad),slavhandel

Afrodites tempel i Turkiet. Afrodites tempel i Turkiet. Bild: Aphrodisias Museum Afrodites

En tysk grotta från istiden. En grotta i Swabian Jura i södra Tyskland. Bild: Landesamt für Denkmalpflege (LAD) im Regierungspräsidium Stuttgart världsarv,UNESCO,Tyskland,grotta,unescos världsarv

I Tarnowskie Góry-gruvan i Polen har man utvunnit silver fram till början av 1900-talet. Gruvan Tarnowskie Góry i Polen Bild: Tarnowskie Góry Land Lovers' Association Tarnowskie Góry

Kujataa på Grönland, ett före detta jordbruksområde för inuiter. Landskapet Kujataa på Grönland. Bild: Niels Christian Clemmensen / Christian K. Madsen Grönland,UNESCO,världsarv,landskap,naturen,kujataa

Sambor Prei Kuk-templet i Kambodja. Runinerna av tempelområdet Sambor Prei Kuk. Bild: So Sokun Theary Kambodja,tempel

Källor: AFP, BBC

- Under de trettio senaste åren har jag skrivit flest bra låtar. Jag säger inte att jag har skrivit de bästa. Men en och annan av de 500 jag gjort har blivit populära.

Vem är Mikael Wiehe?

Jag har frågan på läpparna när jag trycker på dörrklockan i ett flervåningshus i hjärtat av Malmö. Mikael öppnar med ett vänligt leende och ber mig stiga in.

Fem timmar låtskrivande om dagen

I arbetsrummet står en Steinwayflygel, som också fungerar som ett värdigt underlag för alla textskisser och melodiutkast. Rummet återger en kreativ stämning med alla tavlor, instrument och skivkonvolut.

Mikael har utan att överdriva skrivit 500 låtar och därutöver ett hundratal översättningar. Mest Bob Dylan, men också Tom Waits och Leonard Cohen.

Han arbetar disciplinerat, fem timmar varje dag med att skriva nya låtar. Därtill hundratals uppträdanden runtom i Sverige.

Men vem är denna Mikael Wiehe?

Artisten Mikael Wiehe sitter vid sin flygel Mikael Wiehe

Jazz och samarbete med Afzelius

Det började med kostymjazz. 50-talets dansmusik var traditionell jazz. Ville man vara med i musikleken skulle man spela jazz. Och det ville Wiehe. Så det blev saxofon och diverse andra instrument under Mikaels tidiga tonår.

Och så började han skriva låtar. Först blev det åtta med varierande innehåll och så blev det 14 till. Dessa skulle senare bli en del av grundplåten till Hoola bandoola bands repertoar.

Vi talar om slutet av 70-talet.

Texterna gjorde tvära kast men var alltid engagerade i tiden med kommenterande iakttagelser.

Jakten på Dalai lama, Keops pyramid, Vem kan man lita på är bra exempel. Och samarbetet med Björn Afzelius hade tagit fart, ett samarbete som med åren fick en guldkant.

Vad hände sen?

Låtskrivarformeln

Hoola Bandoola bands framfart räckte cirka 5 år och blev ett av Sveriges genom tiderna största band. Bandet hade gjort sitt och Wiehe och Afzelius ville båda pröva på något nytt.

Kabaréorkestern kom såg och gjorde succé bl.a. med Titanic (andraklass-passagerarens sista sång). Den är kanske Mikael Wiehes största låt med sitt starka symbolspråk, som förutom Titanics förlisning likaväl kan handla om en kärnkraftsolycka eller ett kraschat förhållande.

- Det finns en formel enligt vilken man kan göra låtar, som jag tror jag behärskar ganska bra, säger Wiehe.

Soloplatta vid 42

Som 42-åring släpper Wiehe sitt första riktiga soloalbum. Albumet Basin street blues möttes av goda recensioner. Plattan berättade mer om Wiehe själv än något tidigare album.

- Det handlar ju om hur man känner i olika situationer, och så drar man ju ut det. Och det intressanta är ju vad låtarna betyder för mottagaren. Vilka erfarenheter de kan lägga in i texten.

Själv åker jag runt
med ett rock´n roll-band
en vinddriven kung
i ingemansland
Men jag tänker ibland på
när vi spela ihop
på det långsamma temat
på Basin street blues.

En annan stark låt på plattan är Ska nya röster sjunga, likaså Som ett andetag, som Wiehe idag kallar för sina två begravningslåtar även om avsikten inte var den när låtarna skrevs.

Engagemanget i t.ex. sociala orättvisor, varifrån kommer det?

- Jag är född 1946. 1966 var jag alltså 20 år när jag väcktes till något sorts politiskt intresse. Vietnam, förtrycket i Latinamerika, fattigdomen i Asien. Jag är intresserad av samhället och samhällen runtomkring mig. Det gjorde att jag så småningom blev sångskrivare, istället för barnläkare eller författare, som jag också hade funderat på. Detta intresse för mig själv och min omgivning kommer till uttryck i mina sånger. Och jag är givetvis också intresserad av dem som står mig nära, mina kärleksförhållanden, mina barn.

Mikael Wiehe och alla fåglar. Varför?

En journalist undersökte en gång fågelmotiven hos Wiehe. Han kom fram till ett tjugotal pippin.

- Jag lider av något slag av fågelfobi och det är kanske ett svar på frågan. Björn Afzelius brukade skämta om detta på våra spelningar och det var han som började tala om fobin. Och så fortsatte han om sina egna sånger om kvinnor”, säger Wiehe.(hah hah hahaa) Mitt hjärtas fågel är en låt som jag ogillade skarpt, medan Björn insisterade på att den skulle spelas in. Han hade rätt. Det blev en stor låt. ”Flickan och kråkan likaså”. Och ”Fågel Fenix”.

Mikael Wiehe, ja vem är han?

Han är en vinddriven kung, en lindansare, en pyramidbyggare, en som letar efter Dalai lama.

Han är en människa i ständig rörelse och förvandling. En man som utan att ge upp sina grundvärderingar delger oss glädje, sorg, utsatthet, illusioner och desillusioner.

- Musiken är ett sorts koncentrat, låtarna är essensen av min person. Men, man är aldrig lika bra, lika klok och välformulerad som i sina låtar. I mina sånger vågar jag säga saker som jag aldrig gjort förut. Sångerna är sådana som jag skulle vilja vara i verkliga livet.

Tre timmar senare tackar jag för besöket, mera klok än när jag steg i Mikaels arbetsrum. Bandspelaren har spelat in tre timmar intervju.

Mikael Wiehes stora låtar kan du höra i sammanlagt sex program under rubriken Musik: Mikael Wiehe, där han själv berättar om sig och sin sångskatt.

Musik: Mikael Wiehe startar onsdagen den 12.7.2017 kl 21.03

Evenemanget Rantajamit nådde upp till målet att locka 10 000 besökare i år. Lojofestivalen gjorde till och med besökarrekord på lördagen.

Rantajamit inleddes på torsdagen och avslutades på lördagen förra veckan. På scen stod stora inhemska artister såsom Anssi Kela, Lauri Tähkä och Kaija Koo.

Totalt besöktes Rantajamit av 10 000 besökare. Lördagens biljetter sålde helt slut och den dagen gjorde festivalen publikrekord, 3 750 besökare.

Västnyländska Kjell-Åkez of Finland skickade på skoj in sitt bidrag till SVT:s allsångstävling och kammade hem vinsten. På tisdag 11.7 får de leda en allsång i det populära nöjesprogrammet Allsång på Skansen.

Kjell-Åkez of Finland, som består av Kjell Ekholm, Niklas Rosström och Henrik Bäckström startade orkestern som en rolig grej för 15 år sedan. Under åren har de haft mycket spelningar och bland annat turnerat runt om i Sverige. Men den senaste tiden har de legat lågt.

På skoj bestämde de sig för att, med mobiltelefon, spela in en rolig video i regniga Ekenäs, en inspelning som inte var helt gratis.

Mitt när vi spelade in videon så ser vi att polisen kommer och ger böter.― Niklas Rosström

Henrik hade, i all iver, parkerat sin bil på övergångsstället och mitt i allt dök polisen upp.

- När vi spelade in videon så ser vi att polisen kommer och ger böter. Så det här tog vi med i videon, och det var säkert det som gjorde att det blev så roligt, säger Niklas Rosström.

Trion hade inte väntat sig en vinst.

- Det är så otroligt när man spontant gör något som egentligen är lite galet och så kommer man med i Nordens största sommarunderhållningsprogram.

Vad tänkte ni när ni fick reda på att ni hade vunnit?

- Det var skräckblandad förtjusning, säger Niklas och skrattar.

Allsång på Skansen sänds i Yle TV 1 och på Arenan

Se Kjell-Åkez of Finland leda Allsång på Skansen tisdagen 11.7 kl. 21.00 på Yle TV1 eller Arenan. På scenen uppträder också Linnea Henriksson, Emmi Christensson och Mando Diao.

Calle Pettersson blev förtjust i dragspelet när han var endast fem år gammal och musiken kom därefter att spela en viktig roll i hans liv. Men vad hände när Calle kom till skedet då han var tvungen att välja mellan musikerlivet och ett civilt yrke? Benny Törnroos träffade Calle för att ta reda på svaret.

Calle Petterssons morfar, morbröder och mamma spelade alltid på sina hajdare när det var släktfest. Nyfiken som Calle var ville också han lära sig spela. Vid fem års ålder fick han sitt första dragspel och morfadern blev hans första lärare.

- Min repertoar som barn var ju inte Blinka lilla stjärna där och Gubben Noa utan det var Kostervalsen, Svinstaskär, Finska polkan och sådana låtar.

Trots att dragspelet hamnade i Calles händer när han var bara fem år gammal var det ändå piano som till en början kom att bli hans huvudinstrument i musikskolan. Men på pianolektionerna fokuserades det mycket musikteori, något som inte passade honom.

- Efter några år kändes det inte roligt mera, så jag bytte till dragspel.

När Calle var i 15-årsåldern fick han Keijo Louna, finsk dragspelsmästare på 50-talet, som dragspelslärare. I och med det kom han in på det finska dragspelandet, som långt går ut på att delta i olika tävlingar. Det var hård träning i teknik och snabbhet som gällde.

Roliga minnen och knackkorvsfingarar

Låten Novelty Accordion av Erik Frank är en av Calles favoriter bland dragspelslåtar. Låten har följt med väldigt länge och var ett av hans bravurnummer när han tävlade.

Dragspel med pianosystem. Dragspel Bild: Fotosearch dragspel

Ett roligt minne Calle har är när han var i Sverige på en dragspelsfestival med Dalsbruks Dragspelsklubb. Som 13-åring steg han upp på scenen och spelade knaggligt favoritlåten Novelty Accordion.

- Vad jag inte visste var att nästa artist som steg upp på scenen var självaste Erik Frank som skulle spela sin egen komposition, Novelty Accordion.

Calle berättar att när man lär sig spela dragspel kan man välja mellan att spela med pianosystem eller med knappsystem. Själv började han med pianosystemet men övergick efter en tid till knappsystemet, som många kan tycka ser otroligt mycket svårare ut än pianosystemet.

- Jag har korta knackorvsfingrar så med såna så blir man nog inte bra med pianosystem. När man sedan lär sig knappsystemet så underlättar det snabbheten, avståndet blir betydligt kortare.

Dragspel med knappsystem. Dragspel med knappsysten Bild: Pixabay/ Maja Pejic dragspel

Musikerlivet eller ett civilt yrke?

Calles egna första stora hit var En hajdare stor som en TV som släpptes 2005.

- Fram till 2005 hade jag mest sysslat med instrumentalmusik eller olika former av orkestermusik i dansorkestersammahang. Så visst var det roligt att ge ut en soloskiva, att öppna munnen och försöka sig på att sjunga.

Det här öppnade många dörrar för Calle Pettersson. Han hade en friare repertoar och kunde testa flera stilar än när han endast uppträdde instrumentalt med dragspel.

Dragspelandet ledde Calle in på dansbandsmusik som för honom startade i Dalsbruks Dragspelsklubb. Efter det började han uppträda tillsammans med några klubbkompisar på olika festiligheter på Kimitoön.

Jag valde det senare. Jag hoppade av Sigma och dansmusiken och höll en paus i tre år.― Calle Pettersson

- Vi startade först som en trio och sedan fick vi några medlemmar till och började kalla oss för Sigma. I 5-6 år spelade vi mycket och deltog också i några tävlingar. Då gjorde vi dansmusik på heltid.

När det hade gått en tid konstaterade Calle att han var tvungen att välja mellan musikerlivet och ett “civilt yrke”.

- Jag valde det senare. Jag hoppade av Sigma och dansmusiken och höll en paus i tre år. Jag spelade nog men betydligt mindre.

År 2004 fick han ett återfall. Efter ett samtal med Charles Plogman, som hade hoppat av bandsbandet Charlies för att inleda ett soloprojekt, började Calle spela tillsammans med Charles och komporkestern Tommys från Österbotten.

De turnerade runt i Finland, besökte så gott som alla finska danslavor och spelade 10-12 spelningar i månaden.

- Det var roligt men det var tufft. Det är mycket skrot att bära och obekväma arbetstider. Skulle man bara få spela skulle det vara en enkel match. Men det är långa avstånd och sena nätter och mycket tungt arbete före och efter. Så jag konstaterade ganska snabbt att det här är ingenting jag tänker livnära mig på i 40 år. Men det var roliga erfarenheter.

Det var roligt men det var tufft. Det är mycket skrot att bära och obekväma arbetstider.― Calle Pettersson

Calle valde det civila yrket och har gjort stor framgång inom bankvärlden. Men det betyder inte att han helt och hållet har gett upp spelandet.

- Det är kanske ännu roligare att spela nu när det är långa pauser mellan spelningarna. Nu spelar jag bara för att ha roligt. Jobbdimensionen finns inte med mera som det någon gång i tiderna fanns, nu är spelandet min avkoppling och min hobby.

När Calle själv inte spelar så väljer han helst glada låtar med mycket fart och mycket ös. Men när han lyssnar på musik så hör han gärna lugna, stillsamma låtar som till exempel Lasse Mårtensons Prästkragen och När jag faller från filmen Livet är en schlager.

- Jag är nog lite av en eurovisions- eller melodifestivalfanatiker.

Calle Pettersson har gjort musik tillsammans med hans goda vän Tomas Lundin. Thomas Lundin och Calle Pettersson reser Europa runt med hjälp av frågor och schlager. Bild: Dan Gustafsson på resande not

Drömmen är uppfylld

En hajdare stor som en TV, Jag ska stå på huvu, Kärringen min kan inte spela dragspel är några av Calles egna låtar. Han har också skrivit låtar tillsammans med Thomas Lundin.

Calle musicerar inte lika aktivt som tidigare.

Kan vi trots det vänta oss några nya låtar av dig i framtiden?

- Sannolikt inte. Det krävs att man gör musik aktivt. Musiken är en viktig del av mitt liv men tar inte lika mycket tid av mitt liv som tidigare.

Calle känner att han har nått sin dröm och fått prova på det mesta inom musik.

- Jag har haft lyckan att få prova på väldigt många olika saker när det gäller musik. Olika musikstilar, olika sammanhang, både som frontfigur, kapellmästare, bandmedlem, varit med i studiosammanhang och tv-sammanhang. Jag har fått pröva på alla de drömmar jag har haft gällande musik.

Mera om Calle Pettersson hör du i Vår musik måndag 10.7.2017 kl. 21.03.

Linnea Henriksson uppträder i det fjärde programmet av Allsång på Skansen, den 11 juli.

Jazz- och popsångaren Linnea Henriksson stod på scenen i Småstjärnorna när hon var bara 9 år gammal. 2010 deltog hon i Idol och året därpå släppte hon sin första solosingel. Efter det har hon bland annat släppt två album och varit programledare i olika radioprogram.

I sommar står hon på Allsång på Skansen-scenen för tredje gången. Trots det känns det nytt igen, tycker hon. Det är tre år sedan senast.

Vad tänkte du när du fick frågan om att vara med på Allsång på Skansen?

- Jess. Det är så himla roligt program. Jag är annars också svag för sammanhang där alla känner sig välkomna och får vara med. Och allsången blir ju så att alla kan stämma med i allsångerna och det är varierat program. Sedan är det också roligt att komma tillbaka och göra sin musik.

Hur många fans har du i Finland?

- Vi får väl se. Jag ska åka till Jakobstad snart och spela där i sommar. Så det återstår att se. Jag vågar kanske inte svara på det före jag har sett. Men gud vad jag längtar efter det. Jag är på turné hela sommaren och ska faktiskt också till Åland.

På sommaren så känner jag att semester är överskattat för min del. Jag får energi av att stå på scen. Jag älskar det så otroligt mycket.― Linnea Henriksson

Linnea Henriksson Bild: Yle/ Sofie Gammals Allsång på Skansen,Linnea Henriksson

Turnén tar över hela sommaren så Linnea har inte tid för någon semester.

- På sommaren så känner jag att semester är överskattat för min del. Jag får energi av att stå på scen. Jag älskar det så otroligt mycket.

Har du någon favorit allsång?

- Ja det har jag, men den kan jag inte avslöja nu.

Linnea Henriksson intervjuades av Lilian Brunell.

Allsång på Skansen sänds i Yle TV 1 och på Arenan

Allsång på Skansen sänds direkt i Yle TV1 och på Arenan varje tisdag i åtta veckors tid kl.21.00 med start tisdag 27.6.2017. Sändningen refereras på finska av Hanna Pakarinen. Vill du se på programmet utan finskt referat bör du välja svenska som sändningsspråk.

Gäster i säsongens tredje program är också Mando Diao samt Emmi Christensson. Dessutom blir det en hel del finländskt deltagande eftersom Arja Saijonmaa dyker upp i programmet och veckans #MinAllsång vanns av Kjell-Åkez från Ekenäs.

Det bästa sättet att alltid få svensk textning då sådan finns är att välja svenska som det primära och finska som det sekundära textningsspråket i din mottagare.

- Då ser du alltid svensk översättningstextning då den finns tillgänglig och i andra fall finsk textning, säger Christoffer Forssell som ansvarar för översättningarna på Yle.

På förhand kan man kolla om programmet är textat till svenska till exempel i Yles tv-guide:

- Det står också i början av varje program en kort stund i rutan "textat till svenska" om programmet erbjuds med svensk textning, påpekar Forssell.

På Yle Teema & Fem är allt på svenska från halv sex till nio

- På Yle Fem textar vi alla icke-svenskspråkiga program till svenska. Utöver detta textas Teemas program mellan kl. 20-21 till svenska, sammanfattar Forssell.

I praktiken betyder det här att alla program som sänds mellan kl. 17.30 och 21 på den gemensamma kanalplatsen Yle Teema & Fem är tillgängliga på svenska. På söndagar och måndagar gäller det alla program som sänds efter halv sex på kvällen.

På Arenan hittar du de olika textningsspråken under symbolen TXT nere till höger på bildrutan. En skärmdump från Yle Arenan där man kan se knappen TXT via vilken man kan välja textningsspråk. Bild: Yle tv-program

- Samma program som textas för tv visas naturligtvis med svensk textning också på Yle Arenan.

En del program på Yle TV1 översätts också till svenska

Utöver programmen på Yle Fem och Yle Teema textas också vissa program på Yles övriga kanaler till svenska.

- Det handlar om program där vi anser det särskilt motiverat att den svenskspråkiga publiken skall kunna ta del av innehållet, säger Christoffer Forssell.

En fråga som Yle ofta får är varför inte alla program kan textas till både svenska och finska? Det borde ju finnas teknik för det.

- Tekniken finns, men det är förhållandevis dyrt att översätta och texta tv-innehåll, säger Christoffer Forssell.

- Att producera en högklassig översättning till till exempel en långfilm kan ta en till två veckor beroende på språk, mängden dialog och innehållet överlag.

Programtextning för specialbehov

Vissa program direkttextas också för att Finlands över 700.000 hörselskadade och döva tittare ska kunna ta del av innehållet.

Yle utvecklar nya metoder för att i fortsättningen bättre kunna utnyttja bland annat taligennkänning och maskinlärning för att kunna erbjuda en kvalitativ textning till allt fler direktsändningar.

Programtextning där allt som pratas i ett program på svenska också skrivs ut på svenska i rutan görs i första hand med tanke på dem som har nedsatt hörsel, men fungerar utmärkt också då man kanske inte kan ha ljudet på i mottagaren. Tv-serien Strömsö textas också på Yle Arenan. programtextning,textning,Yle Arenan,svenska,Strömsö (tv-program)

- Yle textar redan nu majoriteten av allt finsk- och svenskspråkigt innehåll för hörselskadade, invandrare och till exempel språkstuderande som kan ha nytta av tv-textning då de lär sig finska eller svenska, berättar Christoffer Forssell.

Också i barnfamiljer eller på allmänna platser kan man slå på programtextningen då det kanske inte annars går att ha ljudet på hög volym i mottagaren.

- Vill man ha svensk textning också då språket som talas i programmet är svenska så ska man välja holländska som texningsspråk. Har man en HD-mottagare gäller det att välja "nedsatt hörsel" , tipsar Christoffer Forssell som är chef för översättning och versionering på Yle.

Programtextningen finns att få även på Arenan.