Tommy och Kjell behöver inte mycket för att överleva. Svarta t-skjortor, bröd och - viktigast - musik. I nya videoserien Tommy & Kjell tar X3M:s största musiknördar dig med på allt som händer bakom kulisserna, i vessan och under borden i musikbranschen.

Att lyssna på alla nya låtar som dimper ner på X3M:s redaktion varje vecka är en sak. Men vad händer egentligen i pop-kretsarna? Tommy Nordlund och Kjell Simosas är fast beslutna om att ta reda på just det.

Jakten på Lovisas hemligaste

I första avsnittet tar de två upp jakten på Svenskfinlands hetaste artist just nu, SNØ. Du har säkert hört hans låt Sunrise på Yle X3M. Men vem är han? Det finns bara ett foto att gå på, och spåren leder mot Lovisa.

Vad vill du skicka ut våra musiknissar på för uppdrag? Mejla frågor, tips och kommentarer till tommyochkjell@yle.fi.

I det andra avsnittet av bokpodden HIETANEN & HENRIKSON läser vi böcker som vi tror ska göra oss upphetsade. Böcker avslöjar mycket om sina läsare - vissa böcker läser man kanske hellre i smyg. Hur mycket vill du veta om personerna i din bokcirkel?

Den finlandssvenska läsutmaningens första månad närmar sej sitt slut (har du redan läst klart din gula bok?) och februari knackar på dörren. Temat i februari är kittlande: en bok som gör dej upphetsad! Vad tänker du läsa? Och hur mycket avslöjar våra bokval om vårt inre?

Modiga bokval

Lena Dunham har sagt: “Ingen roman har tidigare talat såhär starkt till min sexualitet.”

Hon talar om sin kompis Miranda Julys roman The First Bad Man, otvivelaktigt en av den senaste tidens intressantare böcker.

Miranda July är, liksom Dunham, både skribent och skådespelare, känd bland annat från filmen Me and You and Everyone We Know. Hon har tidigare gett ut novellsamlingen Ingen hör hemma här mer än du, men The First Bad Man är hennes debutroman.

Handlingen kretsar långt kring ett mycket märkligt förhållande, en slags hat-relation med ickeverbal kommunikation som sker via kroppar och kroppsvätskor, en sexuell lek där de två parterna till exempel låtsas misshandla varandra.

Att Dunham säger att detta tilltalar hennes sexualitet är ganska modigt, eftersom det berättar mycket om henne. Att den egna sexualiteten kan vara något okontrollerbart, djuriskt, till och med smutsigt. Så befriande.

Vad läser vi offentligt?

The first bad man är något helt annat än E.L. James mjukporriga Fifty Shades of Gray, som i och för sej också eggat framförallt många kvinnors sexuella fantasier och kanske inte heller är en bok man öppet läser på på kvarterscafét till sin gröna smoothie eller havrelatte (eller kanske är den det?). I Fifity Shades kombineras det sexuellt explicita innehållet med den eventuella skammen över att det inte anses vara speciellt högklassig litteratur.

Jag kan ibland i smyg bli upphetsad om jag ser någon snygg och cool person sitta på bussen och läsa en gammal rysk klassiker. Då känns det genast som om vi möts, att vi delar en värld.

Vad vi läser säger mycket om vem vi är. Hur vi tolkar böcker beskriver alltid vår egen livssituation. Därför kan det väl hända att medlemmarna i din bokcirkel känner dej bättre än du tror.

Jag kan ibland i smyg bli upphetsad om jag ser någon snygg och cool person sitta på bussen och läsa en gammal rysk klassiker. Då känns det genast som om vi möts, att vi delar en värld.

Att dela läsupplevelser

Jag brukar också sporta med att fotografera citat ur böcker och lägga upp dem på min instagram. Jag inbillar mej att jag plockar ut just de meningarna som karaktäriserar författarens stilistiska grepp eller fångar romanens kärna, men egentligen fastnar jag ju för det som passar in i min livssituation. Att någon lyckas beskriva mitt innersta och sätta ord på tankar jag kanske inte ens vågat tänka själv är en hisnande känsla. Det måste ju vara en av litteraturens största magiska krafter.

Att sen dela med sej av sina litteraturupplevelser i form av olika virtuella eller fysiska bokcirklar är underbart. Att få helt nya perspektiv, eller genklang och bekräftelse - att det är någon annan som också känner igen sej. Är hen kanske lika konstig/galen/sönder/lycklig/borttappad som jag?

Hoppas vi får se många modiga upphetsande läsutmaningsböcker i februari!

I det andra avsnittet av Svenska Yles bokpodd HIETANEN & HENRIKSON har vi läst böcker som vi åtminstone trodde skulle göra oss upphetsade, bland annat Erica Jongs Fear of Dying och The First Bad Man av Miranda July.

Pål Salahdin Refsdal är norsk frilansjournalist, fotograf och filmmakare. Hans senaste dokumentärfilm Dugma: The Button handlar om självmordsbombare. Han beskriver al-Qaidakrigarnas vardag och långa väntan på att få offra sitt liv och bli martyrer.

Refsdal har tidigare också jobbat för norska militären. Han har under åren följt och arbetat med flera gerillakrigare och rebellgrupper, bland annat i Afghanistan, Kosovo, Sri Lanka, Tjetjenien, Irak, Jugoslavien, Peru, Guatemala och Syrien.

- För att göra den här filmen levde jag med männen i sex veckor, säger Pål Refsdal. Det var svårt att få tillstånd att följa med gruppen. Jag reste dit första gången år 2013, tillstånd att träffa gruppen fick jag först i december 2014. Det berodde främst på att det hände så mycket, inte på att de inte ville ha dit journalister. Jag var tydlig med hurdana personer jag sökte, bland annat någon som vill spränga sig i luften.

Pappan vill att sonen spränger sig

Bland männen fanns både syrier och utlänningar, bland dem Abu Qaswara som syns i dokumentären.

- Abu Quaswara lever fortfarande. Jag tror inte att han egentligen vill dö. Det är hans pappa som vill att han ska spränga sig. Abu själv gillar livet för mycket. Han vill fortsätta att sjunga och äta kyckling.

Förstår vad de vill uppnå

Refsdal ger personer vi ofta ser som onda ett ansikte, en mänsklig profil. Kan du förstå deras tro och vad de gör?

- Jag är själv muslim så jag har inga problem att förstå deras tro. Däremot tror jag inte det är riktigt att en person kan spränga sig själv enligt islam.

Enligt Refsdal används bomberna inte mot civila utan mot militära mål, mot regimen.

- Jag ser dem som soldater som använder oortodoxa metoder. Det har jag inget problem med.

Muslim av slumpen

År 2009 blev Refsdal och hans afghanska tolk kidnappade av talibaner i Afghanistan. De släpptes ur fångenskap efter en knapp vecka. Ett av villkoren för frigivningen var att Refsdal skulle konvertera till islam, vilket han gjorde. Tiden i Afghanistan resulterade i en film och en bok.

- Jag hade tänkt konvertera oberoende, nu gjorde jag det bara lite tidigare än planerat.

I dag är Refsdal praktiserande muslim. Han har inte druckit alkohol sedan han konverterade och han ber dagligen.

- Jag har många fiender i Norge. Det är inte populärt att vara muslim i väst.

Refsdal var ateist ännu för tio år sedan. Sedan förstod han att det finns en gud. Att han blev just muslim och inte kristen eller jude ser han som en tillfällighet.

- Det är ju samma gud vi alla tillber.

Kö till att spränga sig

Hur många människor som Abu Qaswara finns det? Kölistan är lång. al-Qaida i Syrien har fler människor på kölistan än de behöver. Väntetiden för att få spränga sig är ett till två år. Det är fler som vill spränga sig i de här operationerna än de har lediga platser. Det är inte som i IS, de skickar inte ut flera grupper per dag. De är sparsamma med sina människor. Många är frustrerade över att behöva vänta så länge.

- Jag har en man med i filmen som var frustrerad över den långa väntelistan med över 50 namn. Han bestämde sig för att gifta sig för att fördriva väntetiden. Det ledde till att han ifrågasatte sitt beslut. Man ändrar sig när man gifter sig och när man får barn.

Refsdal säger att det inte blir konsekvenser om man drar sig ur en operation.

- Om du säger att du inte kan åka just den natten du ska åka och spränga dig skickar de en reserv istället. Det blir inga negativa konsekvenser av det. Eventuellt lider prestigen.

Vill visa människan bakom rebellkrigaren

- Jag är politiskt intresserad. Detta är ingen business för mig. Jag åkte till Afghanistan under Sovjetockupationen för att hjälpa afghanerna mot ryssarna. Idag är jag mera intresserad av den psykologiska sidan av krig, av varför människor vill spränga sig.

Dessutom vill Refsdal visa den sida av kriget vi sällan ser. Han vill visa fienden neutralt, inte som de visas i sina egna propagandafilmer. Inte som vi brukar porträttera dem i media.

- Jag vill visa fienden som människa och ge fienden ett ansikte. Vi har alltid demoniserat fienden. Om vi visar fienden som människor kan soldaterna inte döda dem. Men alla är människor. Situationer är sällan svarta eller vita, allt är grått.

Riskfyllt uppdrag

- Jag ville inte göra en action film, jag ville göra en mycket långsam och lite tråkig film. Filma den som diskar glasen efter måltiden. Höra samtalen.

Refsdal har ofta fruktat för sitt eget liv under andra uppdrag men under inspelningarna av Dugma var han inte rädd.

- Detta var inte som i Afghanistan där jag riskerade att bli kidnappad. Klart att det var farligt, jag var i Syrien och regimen bombade området. En gång stod vi bredvid en lastbil som var fullastad med sprängämnen när regimen började skjuta med granater i området. Hade en granat träffat lastbilen hade jag inte suttit här idag.

Refsdal har barn och barnbarn. Hur ser man hemma på ditt uppdrag?

- De är inte så glada över det. Jag är mycket försiktig numera.

Svårt visa Dugma på nationell tv

Den kontroversiella filmen har visats på flera filmfestivaler, men det är inte många som vill visa den på nationell tv.

Dugma har visats i Norge, delvis omarbetad, och den ska visas på två israeliska kanaler. Svenska UR har köpt filmrättigheterna men kommer inte att visa filmen, Yle vill inte heller sända den.

- Västliga tv-kanaler är rädda. Vi har mycket självcensur när det gäller att visa jihadisternas sida. På NRK var man rädd för att visa filmen i sin helhet.

- De säger att filmen är för kontroversiell. Det tycker jag är fegt. Det är ju ingen propagandafilm, eller en farlig film. Ingen kommer att åka till al-Qaida efter att ha sett denna film.

- Man talar mycket om radikalisering av unga muslimer. Så länge tv-kanalerna bedriver självcensur kommer de att söka sin information på annat håll. Då hittar de IS propagandafilmer. Det är som om vi skulle låta bli att undervisa skolungdomar i sex och tro att de inte har sex. Det händer ju inte. De skulle söka sin information på andra ställen istället.

Filmen kan laddas ner på iTunes och Google Play.

Pål Salahdin Refsdal medverkar i Efter Nio med temat rött torsdag 26.1.2017 kl. 21.00 i Yle Fem och på Yle Arenan.

Ruisrock har presenterat några av de artister som uppträder på festivalen i sommar. Den svenska popstjärnan Zara Larsson är en av de artister som uppträder i Runsala i juli.

Även norska dj:n Kygo, franska DJ Snake samt de amerikanska rap-artisterna Travis Scott och Mac Miller spelar på Ruisrock. Bland de inhemska artisterna hittas bland annat Antti Tuisku, Jenni Vartiainen, Darude och Ultra Bra, som återuppstår efter en paus på 16 år.

Redan tidigare blev det klart att bland annat svenska Tove Lo uppträder på festivalen, som ordnas 7-9.7.

Sommaren 2016 lockade Ruisrock 100 000 besökare.

Det går bra för norsk popkultur just nu. Webbserien Skam för äldre tonåringar, popduon Marcus & Martinus för de yngre. Vare sig man bor i Sverige, Danmark eller Finland.

Det låter som en saga. Två bröder växer upp i ett litet samhälle i nordliga Norge. I ett vitt hus på brinken till en vacker fjord tar de sina första stapplande steg medan mamma ler och pappa filmar.

Pojkarna går från att tulta omkring i identiska sparkdräkter och slåss om det elektriska minipianot till att kicka boll på gården och konkurrera om micken på skolavslutningen.

Däremellan kramar de varandra. Hårt och innerligt.

När de är elva blir de upptäckta. Tolv år gamla deltar de i MGP. Som de vinner. Vid fjorton är de fullfjädrade proffs som reser land och rike runt.

Snygg inledning

Det har kommit många filmer om unga stjärnor de senaste åren. Filmbolagen har uppenbarligen insett vilken publikpotential alla dessa entusiastiska fans utgör och prånglat ut porträtt på alla från Justin Bieber till Robin.

Det var således bara en tidsfråga innan Marcus & Martinus Gunnersen skulle förevigas på vita duken. Och varför inte? Vem skulle inte vilja höra historien om dessa charmiga tvillingar som får en att minnas gruppen Bros som 1988 frågade When will I be famous?

Bröderna Gunnersens tidiga framgång skildras med schwung av regissören Daniel Fahre. Suggestivt bygger han upp en stämning av förväntan inför det stora genombrottet. Det som vi vet att skall komma, men som tål att upprepas. För vare sig man är ett hängivet tonårsfan eller en vuxen med noll koll så är det alltid lika kittlande att få ta del av det där magiska ögonblicket när världen öppnar sig och jublet brakar loss.

De tidiga filmklippen från brödernas barndom fungerar i sin tur som en tacksam fond för det som komma skall, samtidigt som det utgör en stark känslomässig markör. Vi inser att grunden för framgången lagts tidigt, att banden mellan bröderna är starka.

Hur coola de än verkar vara mellan varven.

Strike a pose! marcus och martinus poserar. Bild: FRED JONNY marcus & martinus: tillsammans mot drömmen

Den svaga länken

Dramaturgiskt följer filmen samma mönster som Justin Bieber-porträttet Never Say Never (2011) och i det stora hela sitter rytmen som den skall. Det enda som sticker ut är de påklistrade sekvenserna under vilka man försöker bygga upp spänningen inför den första riktigt stora spelningen i Oslo.

I alltför många scener spekulerar pojkarna, deras pappa och diverse teammedlemmar kring huruvida de kommer att sälja slut biljetterna till den stora arenan eller inte. Dessa tillgjorda snuttar är helt onödiga - inte minst med tanke på att filmen i övrigt inte skyggar för att visa de jobbigare sidorna av framgången.

Detta att aldrig få vara ifred, att tvingas skriva autografer timme efter timme, att slitas mot varandra. Vem får mera utrymme på scenen? I intervjuer?

Och hur hitta tillbaka till varandra i trängda lägen då samarbete är ett måste?

Varthän härnäst?

Det säger sig självt att detta inte är en rockdokumentär med skarpa kanter och hotfulla element. Nej, filmen cementerar bilden av två hurtiga och sunda unga män på väg att ta steget ut i livet. Ett steg som bevakas av tusentals människor. Varje dag. I många länder.

Det som för unga fans måtte te sig som rena rama drömmen väcker därmed många frågor hos den vuxne. Frågor av den art som inte går att besvara nu - inte medan framgångståget hetsar vidare i snabb takt. Frågor som får utrymme först den dag då det eventuellt når slutstationen.

Vad händer men den som tidigt vant sig vid att ständigt bli kollektivt bekräftad? Vad händer när de skrikande flickorna tystnat och riktat sin uppmärksamhet åt annat håll?

Hur långt räcker den trygghet som vuxit fram i ett samhälle med 800 invånare när man väl vant sig vid att sälja 7500 konsertbiljetter på en timme?

Eller fått sin barndom förevigad på film?

poppig popduo i biosalongen popduon Marcus och Martinus kastar popcorn omkring sig Bild: Finnkino Oy marcus & martinus: tillsammans mot drömmen, marcus gunnarsen, martinus gunnarsen

Här är den – Yle Vegas pop/rockfrågesport!

Testa dina musikkunskaper och briljera för dig själv eller tävla med kompisen och se vem som får flest poäng! Varför inte ha en liten tävling på jobbet under kafferasten eller över en liten fredagspilsner efter jobbet på puben runt hörnet?

Varje fredag kommer 10 nya frågor av varierande svårighetsgrad här på svenska.yle.fi. Ämnesområdena rör sig inom de musikstilar som kan kallas något slags pop och rock, men kan även gälla soul, funk, blues, punk, heavy och så vidare.

Vid rätt svar markeras ditt svar genast med grönt. Ett felaktigt svar blir rött och då markeras det rätta svaret med fet stil.

Rockpoliserna:

Vill du snacka allmänt eller specifikt om musik med likasinnade individer? Kolla in vår Facebook-grupp Rockpoliserna (klicka här)! Vi vill höra folkets röst! Du kan tipsa om musiknyheter, gigs, ny eller gammal musik. Bra eller dålig, ingen skillnad så länge det är kul att käbbla om saken! De aktivaste debattörerna kan till och med få en egen Rockpolis-badge!

Rock'n'roll! Eller något. Lycka till!

1. I vilket band är Gwen Stefani sångerska?

 Yeah Yeah Yeahs 

 Paramore 

 Evanescence 

 No Doubt 

2. Vem hade hittar med ”Levoton tuhkimo” och ”Autiotalo”?

 Freud Marx Engels & Jung 

 Juliet Jonesin Sydän 

 Yö 

 Dingo 

3. Redan före Abba var Björn Ulvaeus med i ett annat populärt svenskt band – vilket?

 Hep Stars 

 Hootenanny Singers 

 Namelosers 

 Spotnicks 

4. Vilken brittisk sångare har haft listettor med singlarna “This Ole House”, ”You Drive Me Crazy”, “Green Door” och “Oh Julie”?

 Jona Lewie 

 Tony Christie 

 Shakin’ Stevens 

 Wreckless Eric 

5. Detta klassiska skivkonvolut kommer från en viss Pink Floyd-skiva – vilken?

 The Piper at the Gates of Dawn 

 Ummagumma 

 Obscured by Clouds 

 Animals 

6. I år fyller Midnight Oils klassiska hit ”Beds Are Burning” 30 år. Varifrån kom bandet?

 Australien 

 Skottland 

 Kanada 

 Sydafrika 

7. Vilket amerikanskt industrirockband startades år 1988 av sångaren och låtskrivaren Trent Reznor? De är fortfarande aktiva.

 Nine Inch Nails 

 Peace, Love and Pitbulls 

 Nitzer Ebb 

 Cabaret Voltaire 

8. Vilken artist hade The Attractions som sitt kompband åren 1978–1986 och 1994–1996?

 Cliff Richard 

 Tom Jones 

 Elvis Costello 

 Bob Dylan 

9. Vems låt var ”Red Red Wine” ursprungligen? Artisten har både skrivit och sjungit in den själv.

 Neil Diamond 

 UB40 

 Jimmy James and The Vagabonds 

 Charles Mann 

10. "It's My Life", "Such A Shame" och "Life's What You Make It". Det är tre kända 80-tals singlar med ett brittiskt nyvåg/postrock-band – vilket?

 Gang of Four 

 Thompson Twins 

 Talk Talk 

 The Psychedelic Furs 

Satin Circus är ett bra exempel på ett ungt och ambitiöst band. Stora drömmar och allt är möjligt! Killarna Paul, Krippe, Axel och Olli träffades redan under skoltiden och bestämde sej för att göra musik tillsammans, nu är de aktuella i Nästan Unplugged.

- Vi är ett energiskt band och allt möjligt händer alltid under våra övningar, säger trummisen Olli Halonen.

- Vi har total demokrati och det är inte alltid så lätt tillägger basisten och sångaren Paul Uotila. Ibland saknar vi en stark ledare!

Låtskrivaren och producenten Patric Sarin kom i kontakt med bandet efter en spelning på Korjaamo för många år sedan. Resultatet blev sedan ett skivkontrakt, många pophits, otaliga spelningar och UMK. Men just nu står bandet i ett vägskäl.

- Engelska är popmusikens språk och vi kommer att fortsätta på den linjen intygar både gitarristen och sångaren Kristian Westerling och Uotila med en mun.

- Stackars Finland!

I Finland råder en trend av nationell musik på finska just nu och trenden ser ej ut att ändra under en nära framtid.

Bandet jobbar på nytt material just nu men tar det ganska lungt i övrigt. Nästa steg måste vara avgörande i nån riktning. Det hände ganska mycket under de första åren och nu måste vi helt klart sikta på utlandet säger killarna.

- Vi älskar att leka med låtar och arrangemang inflikar Olli. Det är nog bandets styrka, att vi är mångsidiga.

- Alltså vi diggar musa, inte är det så mycket annat skrattar Krippe.

Axel tillägger att bandet ofta för höra att de överraskar andra musiker genom sin lekfullhet.

- Ibland kan vi dra fram en kontrabas eller en saxofon, vi kan byta instrument och det är något man inte är van att se i ett popband. Dessutom har vi spelat allt från klassiskt till jazz så vi har en bred musikerbas tillägger han.

Många faktorer spelar roll

Patric Sarin påpekar att det finns många faktorer som är livsviktiga, dels det att man måste älska det man gör samt att jobba hårt på sin image. Men lika viktigt är att man kommer i kontakt med folk som tar en till nästa nivå. Där står Satin Circus just nu, ett begåvat band med ambitioner. Men vart nu?

- Vi började i tiden med dethär för vi ville sprida glad musik säger Paul.

Både Sverige och Norge har mera internationella artister än någonsin. I Finland finns det inte så mycket vilja för skivbranschen att göra engelskspråkig musik just nu. Det står inte på nåns agenda. Vi måste hitta nån därute som gillar det vi gör och tar oss för vilka vi är. Det må nu sen ta den tid det tar kommenterar bandet.

I Nästan Unplugged bjuder Satin Circus på en mångsidig popkalvalkad, pratar om bandet, varandra och njutningen av att få hålla på med musik och artisteri.

- Jag sjunger i Akademen så det var naturligt att bjuda med dem på ett hörn också, tillägger Axel.

Text: Niklas Rosström

Satin Circus på Alexandersteaterns scen. Bild: Henkka Niemistö 6533 1304 000,avsnitt 4,nästan unplugged,Satin Circus,säsong 2,Yle Fem

Den norska ungdomsserien Skam tog även oss med storm. Vi tycker att Skam är en av de bästa serierna vi har kollat på eftersom den är väldigt realistisk.

Man kan relatera till väldigt mycket av vad som händer i serien eftersom den handlar om ungdomar och deras problem, deras ställning i samhället och deras olika ideal.

Serien tar till exempel upp svartsjuka, hat och elaka rykten. Eva, som är en av seriens huvudpersoner, fick till exempel en massa skit för att hon i misstag hade ihop det med någon annans pojkvän. Det är sådant som vi också kan märka i vår skola.

Vi började kolla på serien eftersom många rekommenderade den. Det talades också mycket om den på sociala medier.

Vi tycker att Skam tar upp bra ämnen som till exempel homosexualitet. Vi tror att det garanterat kan hjälpa någon att komma ut ur skåpet eftersom serien visar att det är okej och att de flesta accepterar det.

Händelserna är verkligen tagna från verkligheten.

Skam utspelar sig dock i en storstad och vi bor i en liten stad. Det betyder att alla rykten sprids mycket snabbare här och det kan också vara jobbigare. Men i allmänhet så är i det stora hela ganska likadant här i Ekenäs som där i Oslo.

Vi tror nog att det är mest flickor som kollar på Skam, men även en hel del pojkar eftersom serien är könsneutral.

Många pojkar kanske inte vågar erkänna att de tittar på Skam. Deras kompisar kanske har sagt att serien är flickig och löjlig, att man är bög om man kollar på den och att man kan bli utfryst av sina så kallade kompisar om man kollar på den.

Vi fastnade för serien eftersom den är så udda, då det inte är någon som har satt ner sig och sagt att "jag vet mycket om dagens ungdomar, jag kan skriva en serie om dem". Händelserna är verkligen tagna från verkligheten och det skiljer serien från alla andra serier vi känner till.

Text: Ronja Eklund och Evelina Volanen
praoelever från Ekenäs högstadieskola, årskurs 9

Alla föräldrar borde titta på den norska ungdomsserien Skam. På det sättet skulle de förstå ungdomarna bättre, säger högstadie- och gymnasieelever i Ekenäs.

Skam är en norsk ungdomsserie som har tagit hela Norden med storm och snabbt blivit väldigt populär.

Serien utspelar sig i Oslo i Norge. Den handlar om hur unga har det i samhället. Den handlar också om kärleksproblem, alkohol, sex och vardagsproblem. Huvudpersonerna är fem stycken gymnasieflickor men varje säsong är fokuserad på en person.

Lätt för unga att känna igen sig

Vi har gjort en gallup med högstadie- och gymnasieelever och frågat om de har kollat på serien och vad de tycker om den.

Eric Söderström går i gymnasiet och säger att han har kollat på några avsnitt.

- Men det var inte min sak, så jag fortsatte inte att kolla. Jag tycker mera om historiska serier och fantasy.

Eric Söderström är inte intresserad av Skam. Ett porträtt av en gymnasieelev i Ekenäs högstadieskola. Eric Söderström heter han. Bild: Yle/Ronja Eklund eric söderström,Västnyland

Fanny Ingman går också i gymnasiet. Hon valde att börja kolla på serien eftersom många andra kollade på den och sa att den var bra.

- Man känner igen sig i den. Just den där åldern med problem som folk har.

Fanny Ingman kollar på Skam. Ett porträtt av en glad tonårsflicka. Hon heter Fanny Ingman. Bild: Yle/Ronja Eklund fanny ingman,Västnyland

Serien handlar om verkliga händelser

Skam utspelar sig i ett gymnasium och den är väldigt realistisk. Det gör också att det är lätt att känna igen sig i den.

- Det är verklighet och det skulle kunna hända här, alla fester, när dem gör saker. Vissa saker har ju hänt här också, när det blev slagsmål efter en fest, säger Rebecca Lomberg som går i klass nio.

Niondeklassaren Jennifer Augustsson. Porträttbild av högstdaieeleven Jennifer Augustsson i Ekenäs högstadieskola. Bild: Yle/Ronja Eklund jennifer augustsson,Västnyland

- Det är mycket om verkligheten och hur ungdomar har det, säger Jennifer Augustsson som också är niondeklassare.

Det verkar som om det är mest flickor som kollar på serien. Många elever anser att flickor ofta är mer dragna till dramaserier.

Föräldrar kan lära sig av Skam

De flesta eleverna tycker att föräldrarna borde kolla på Skam för att få en förståelse om hur det är för ungdomarna i dagens samhälle.

- Barn som har äldre föräldrar skulle kunna tvinga dem att se på den eftersom de får en bättre förståelse för hur de lever, säger Eric Söderström.

- Det skulle nog vara bra så skulle de förstå hur det är. Så att de förstår att allt inte är så lätt när man är ung, säger Rebecca Lomberg.

Fanny Landén och Mathilda Smedslund vill inte att deras föräldrar ska titta på Skam. Porträttbild på två tonårsflickor. De heter Fanny Hildén och Mathilda Smedslund och går i Ekenäs högstadium. Bild: Yle/Ronja Eklund Ekenäs högstadieskola,fanny landén,mathilda smedslund,Västnyland

Fanny Landén och Mathilda Smedslund går i årskurs sju och de håller inte med.

- Nej, de röker och dricker en massa och så kanske föräldrarna blir oroliga att vi också börjar göra det, säger Fanny Landén och Mathilda Smedslund.

Texten är skriven av praoeleverna Ronja Eklund och Evelina Volanen från Ekenäs högstadieskola.

Kan sisu verkligen utmana den globala "trenden" med dansk livsnjutning? Att bita ihop och kämpa skulle kunna besegra längtan efter en chillkväll?

Hygge, alltså. Det där att mysa och njuta av livet i goda vänners lag. Stearinljus, rödvin och en god berättelse. Allt det där som gör livet mumsigt.

Det lyckades danskarna skapa en global hype kring. Så framgångsrikt att det förstås också används i dansk turistreklam.

Att Danmark samtidigt drivs av en mycket strikt invandringspolitik snackas det inte så väldans mycket om. Det är inte så jättehygge, liksom.

Hur som helst. I dag besöker hyggefadern Meik Wiking Finland. Han har tidigare upprepade gånger förklarat varför hyggetrenden blivit så stark, och argumentationen känns för mig helt logisk och klockren: folk jobbar för mycket, många når den vägen en bra inkomstnivå, men lyckan uteblir. Det är då hygge kommer in. Förut kunde man kanske kalla det att ha ett privatliv och ett rikt socialt liv.

Nu skriver då brittiska The Times om alternativa skandinaviska trender och lyfter bland annat upp sisu som årets fenomen.

Ursäkta, men jag är lite skeptisk.

Personligen älskar jag visserligen sisu. Att kämpa på. Att inte ge sig. Men jag vet ärligt talat inte om det är en livsstil som jag skulle rekommendera. Är det ens hälsosamt att aldrig ge sig? Hm.

Men allt här i världen handlar om image, inte om verklighet. Sisu kunde funka utmärkt som en imagebyggare för turismen till Finland. Den lilla nationen som kämpar på i snålblåsten. Simma i vak, skida på kalfjället, dra huvudet fullt. Sånt görs med sisu, eh?

Så nu gäller det bara att hitta en sisu-mannekäng, precis som danskarna gjorde. Allt för att göra begreppet en sann internationell trend. För om danskarna kunde kapa och skapa ett begrepp kring att ta det lugnt och leva ett trevligt liv kunde vi väl göra det dåraktiga kämpandet till vårt varumärke?

Nu behövs bara förslag på personer? Och någon form av ideologisk text och 93 punkter till varför världen behöver sisu, så är saken klar.

I dagens Eftersnack ska vi naturligtvis diskutera hygge och sisu. Men först behöver vi din input. Rösta i vår enkät, tyck till i debatten, så spinner vi sedan vidare i programmet.

Eftersnack
Yle Vega, fre kl. 15.03
Repris lör kl. 20.03.
Podden finns också på Arenan

När Finland nu inlett firandet av sitt 100 års-jubileum, slår man på stort i Frankrike. Sex små stugor har byggts upp på Finlands Kulturinstitut mitt i Paris och kan hyras av allmänheten fram till maj månad.

Igår kväll startade projektet med att hyra ett hem för allmänheten.

- När vi nu somnar här är vi i Finland i våra tankar och så kommer vi att vakna upp i Paris - tyvärr, säger Natacha Fricout och Benjamin Clarens med ett skratt.

- Ja, det kommer att bli tufft att stiga upp imorgon, ta barnen till skolan och gå till jobbet, tycker de.

Paret ska sova på Finlands Kulturinstitut i Paris med 7-årige sonen Antonin och 4-åriga dottern Emma. Vanligtvis bor de bara ett par kilometer längre bort, alltså inne i Paris.

Tofflor och pyjamas

- Vi hörde talas om möjligheten att sova i här tack vare goda vänner, berättar mamma Natacha, samtidigt som lilla Emma ropar glatt att hon älskar den lilla trästugan.

Hela familjen går i tofflor, för här inne får man ta av sig skorna.

- Det är mycket ovanligt i ett franskt hem, påpekar pappa Benjamin.

- Fast det är väl bra att ta av sig skorna, för då blir det inte så smutsigt, påpekar lille Antonin.

Paret är arkitekter och finländsk design har de förstås studerat i utbildningen. Just det lockade dem extra mycket att sova här natt. Hittills har de aldrig besökt Finland.

När barnen säger bla bla bla, förstår jag så klart att de vill höra en godnattsaga. Så jag tassar snabbt ut ur deras lilla hem och önskar dem en skön natt.

- Dröm söta drömmar om Finland och så möts vi imorgon bitti igen - i Paris.

- Godnatt, svarar familjen och stänger skjutdörren till stugan.

Paris tjuvstartar 100 års-jubileet

Häromkvällen var det inte lika tyst i samlingssalen där stugorna är uppbyggda.

Ljudvolymen var hög under en fest med en massa specialinbjudna gäster från Paris kulturelit. De fick besöka de sex små trästugorna gjorda av gran.

I Frankrike har Finlands 100 års-jubileum som självständig stat redan startat. Mottot för allt firande är "ensemble" - tillsammans.

- Målet med att presentera en finländsk trästuga är att erbjuda något exotiskt, säger stugornas designer Linda Bergroth, som pendlar mellan Helsingfors och Paris.

Linda Bergroth har designat de små stugorna Linda Bergroth designer av Koti Bild: Yle / Johan Tollgerdt koti,linda bergroth

- En stuga av enbart granvirke är nämligen inget man är van vid att se i den franska huvudstaden, säger hon när vi satt oss på den väl bäddade sängen i en av stugorna.

Fransmän lockas av Finland

- Livet i Finland är nog lite enklare än i Frankrike och det är ett stort plus. Det får många fransmän att uppskatta Finland, menar fransmannen Michael Toledano, pressattaché på Kulturinstitutet.

Givetvis har det utmärkta finländska skolsystemet också hjälpt till att sprida reklam för Finland.

- Nu behöver jag inte springa efter journalister och be dem att skriva om Finland. De kommer självmant till oss numera, berättar Michael, innan jag slinker in i en annan stuga.

Det är bastun där institutets chef Meena Kaunisto finns. Hon är dock lika fullt påklädd, som jag.

- Fast egentligen är detta ingen riktig bastu även om det ser ut så, säger hon och upplyser om att det är duschen för Koti-byns gäster.

Hela projektet har tagit två år att genomföra. Beslutet att bygga de små stugorna har tagits gemensamt vid Finlands Kulturinstitut. Det gäller att ha mod att genomföra idéer av den här typen.

- Ja, man måste våga, säger Meena.

Vill besöka Finland på riktigt

Samma familj som jag nattade igår kväll är först med att vakna på torsdagsmorgonen. Vi viskar för att inte väcka gästerna som sover i de andra trästugorna.

- Några snarkade rätt högt i natt, medger Benjamin med ett skratt och tillägger att det dock knakade skönt i granträet.

Att bygga de små stugorna och genomföra projektet Koti har tagit nästa två år. koti i Finlands kulturinstitut i Paris Bild: Yle / Johan Tollgerdt koti

Familjen äter den frukost som serveras på Kulturinstitutet.

Antonin har inte tänkt på den goda doften av gran.

- Men det kändes som om jag är på skollov här, säger han. Hans syster Emma säger att hon är redo för att gå till skolan.

- Det var mysigt här, tycker mamma Natacha som nu längtar efter att besöka Finland på riktigt.

Text: Johan Tollgerdt

Skådespelaren Sixten Lundberg, känd bland annat från föreställningen Grottmannen, är aktuell med sin nya musikaliska trio Klä av dej Råkkin men lämna Bluesen på.

Så gick det till

- Det började av en slump när jag ville sjunga för min sambo på hennes födelsedagsfest, berättar Lundberg. Jag bad gitarristen Uffe Enberg, känd från bland annat Paul Oxleys Unit, om lite assistans. Det kändes lite darrigt eftersom jag aldrig har uppträtt med sång.

- Men det funkade och Uffe kom genast med idén om att göra lite mera av det hela. Teddy Granroth, multiinstrumentalisten från bland annat Raseborgs sommarteater bads komma med. Han tackade ja och därmed hade en ny trio sett dagens ljus, säger Sixten.

Klä av dej Råkkin men lämna Bluesen på!

- Bandets namn låter kanske lite långsökt, men det är textraden i en av våra låtar. Den antyder att vi spelar allt från blues till rock med en rockhistorisk glimt i örat. Dessutom ingår en riffig frågesport i vårt koncept, tillägger Teddy. Vi vill göra mångsidig musikalisk underhållning.

- Vi kan inte göra världen bättre, men vår allvarliga avsikt är att göra tillvaron lite gladare, säger Uffe och knäpper i med riffet från Sunshine of your life.

Sixten Lundberg och Benny Törnroos. Sixten Lundberg och Benny Törnroos i studion i Böle i samband med programmet Vår Musik. Bild: Mårten Holm/Yle Benny Törnroos,Sixten Lundberg

Basist på en dag

- Förutom att jag inte har uppträtt med sång har jag inte heller spelat på något instrument, berättar Sixten Lundberg. Nu ville killarna att jag skulle lära mig spela bas. Efter första övningen konstaterade de att det låter som fusionsmusik. De lösgjorde tre strängar och nu gör jag ett hisnande solo på en ”one string bass”. Det sista steget till att bli den fulländade Grottmannen är taget.

- Nu skall vi ut på turné. Först erövrar vi Torsborg i Svartå den 4 februari 2017 och därefter Gumbohuset den 11 februari.

Trion hade världspremiär i Vår musik måndag 23.1.2017 i Yle Vega. Se spelningen på

Pro Artibus presenterar ett brett utbud av skisser, skulpturer och målningar som vittnar om Hangökonstnärens samhällsengagemang. Flyktingfrågor och mänskliga rättigheter låg Lilius nära hjärtat.

Carl-Gustaf Lilius (1928-98) är årets konstnär i Galleri Elverkets utställningsserie Vinterklassiker. Hans produktion var ovanligt omfattande och inbegriper mer än 60 000 verk. Största delen av dem är teckningar som alla är daterade och signerade.

- Lilius var en samhällsdebattör och en av de första som började skriva om självcensur och mänskliga rättigheter. Utställningen anknyter till samhällstillvändhet som är vårt tema i år. Den visar upp olika sidor och perioder av hans produktion, förklarar kurator Juha-Heikki Tihinen.

Passionerat produktiv

Det är kurator Tihinen som har valt bland konstverken som finns i ett lager i Hangö. Han har haft hjälp av konstnärens dotter Muddle Lilius och också fört diskussioner med Lilius hustru Irmelin Sandman-Lilius.

Hon betecknar upplevelsen av utställningen som spännande och överraskande.

Irmelin Sandman-Lilius ger snart ut den fjärde delen av biografin över sin man. kvinna med bok framför teckning av ansikte Bild: Yle/Monica Slotte Carl-Gustaf Lilius,Ekenäs,galleri elverket,Irmelin Sandman Lilius (Författare),konstnärer

Vissa verk i serien som Lilius själv kallar "fula gubbar" tecknades i rasande fart och i vredesmod, som ett resultat av motgångar. Det kunde handla om självporträtt eller ansikten han mött på ett tåg.

Carl-Gustaf Lilius tecknade snabbt och mycket. svartvita teckningar av två gubbar Bild: Yle/Monica Slotte Carl-Gustaf Lilius,Ekenäs,galleri elverket,Hangö,konstnärer,Pro Artibus

Bekanta kvinnogestalter

Kvinnofigurerna hörde till konstnärens favoritmotiv. Han har nämnt att kvinnokroppen för honom representerade ett slags fulländning.

Hos dem finns också en kraftfull rörelse som kan härledas till konstnärens varma intresse för dans, speciellt afrikansk dans.

Lilius fångade gärna dansens rörelser. teckningar Bild: Yle/Monica Slotte Carl-Gustaf Lilius,Ekenäs,galleri elverket,konstnärer

- För en gångs skull kan vi utnyttja den generösa takhöjden här i galleriet. Skulpturerna ska belysas så att också skuggan de kastar framträder, myser Tihinen.

Skupturerna är gjorda av hönsnät. nätskulptur som hänger från tak Bild: Yle/Monica Slotte Carl-Gustaf Lilius,Ekenäs,galleri elverket,konstnärer,Pro Artibus

Det är enligt kurator Juha-Heikki Tihinen unikt och närmast att beteckna som avantgardistiskt att Lilius redan på 60-talet utnyttjade återanvänt material i sin konst.

Inte bara svartvitt

Lilius målade också i färg, det vittnar Målningar ur Metsytiska sviten om, en serie i gouache från 1960-1973.

- Metsyt var ett ord som han hade hittat på. Och det betydde: Allt som inte kan förklaras, förklarar hustrun Irmelin.

Målningar ur Metsytiska sviten. tavlor på utställning Bild: Yle/Monica Slotte Carl-Gustaf Lilius,Ekenäs,galleri elverket,konstnärer

- Vi blev vänner med åtskilliga och i ett skede hade vi två unga familjer boende hos oss. Men dem tecknade han inte. Han var uppslukad av att göra i ordning en utställning för Paris. Och så tyckte han att han inte kunde teckna just de här. Det hade känts för närgånget.

Hans teckningar av barnsoldater upprörde också många, minns hon. Även om man på den tiden trodde att det var ett tillfälligt fenomen.

Konstnären reagerade på att barn far illa. teckning Bild: Yle/Monica Slotte Carl-Gustaf Lilius,Ekenäs,galleri elverket

Inspirerande svärfar

Svärsonen Guissod Guireh, själv konstnär, minns hur han sökte råd och inspiration hos Carl-Gustaf Lilius.

- När jag började måla brukade jag fråga honom vad han tyckte om mina alster. Han sa "uhum". Jag frågade min fru Muddle vad han kunde tänkas mena och hon sa: Gör om, fortsätt teckna och förbättra, skrattar Guireh.

Han säger att svärfaderns konst aldrig är enkel eller bara vacker, den rymmer många viktiga frågor och tankar.

Irmelin Sandman-Lilius med svärsonen Guissod Guireh. Irmelin Sandman-Lilius med svärsonen Guissod Guireh. Bild: Yle/Monica Slotte Carl-Gustaf Lilius,Ekenäs,galleri elverket,guissod guireh,Irmelin Sandman Lilius (Författare),konstnärer

Carl-Gustaf Lilius arbetade om nätterna och då hade han ofta sällskap av sitt lilla barnbarn Sara, som tecknade bredvid honom. Också hon är fångad i skisser som finns med på utställningen.

Utställningen Vinterklassiker Carl-Gustaf Lilius 28.1-7.5 på Galleri Elverket i Ekenäs.

I samband med utställningen ordnas två seminarier i samarbete med Carl Gustaf Lilius stiftelse. I Ekenäs den 4 mars och i Hangö den 22 april.

Är Finlands mest positiva person någonsin sur? Och hur visar han det i så fall? Det här frågade Nyhetsskolan Yles sportredaktör Kaj Kunnas som valdes till årets mest positiva person i höstas.

Hur känns det att bli vald till årets mest positiva finländare?

- Det är det trevligaste priset jag någonsin fått. Det är fint att få ett pris för vad man är, inte vad man gör. När jag tittar på statyetten hemma så tänker jag på Elisabeth Rehn, Robin, Pikku G, Teemu Selänne, Kiira Korpi, Alexander Stubb och Katri Helena som fått priset tidigare. Bland dem finns det många jag ser upp till.

Vad gör dig glad? Två människor som hoppar av glädje mot solnedgången Bild: Pixabay.com, CC0 Glädje,lycka

Är du någonsin sur?

- Jo. Jag är ofta sur men det är ett val jag gör att vara glad. Att vara glad är ingen självklarhet.

Upplever du, som den mest positiva finländaren, press då du är sur?

- Jag tycker inte om mig själv när jag är sur. Om du är sur drabbar det dig själv allra mest. Om du till exempel är svartsjuk drabbar det ju inte den andra lika mycket det drabbar dig. För din egen skull är det alltså bättre om du är glad. Dessutom tycker fler människor om dig då du är glad.

Så här väljer du att vara positiv:

1. Säg eller skriv aldrig något elakt om någon annan.
2. Var glad och på gott humör på sociala medier.
3. Om du är sur, ställ dig framför spegeln. Se sur ut och se sedan glad ut. När ser du trevligare ut?

Nyhetsskolans reportrar intervjuar Kaj Kunnas. Bilden är tagen av Nyhetsskolans reporter Aino Railamaa. Nyhetsskolans reportrar intervjuar Kaj Kunnas. Bild: Yle/Aino Railamaa Kaj Kunnas,nyhetsskolan,skolelever,yle nyhetsskolan

Aino Asklöf och Catarina Korkman, Winellska skolan i Kyrkslätt
Iiris Turkulainen och Aino Railamaa från Kirkkoharjun koulu i Kyrkslätt
Artikeln är skriven av Yle Nyhetsskolans reportrar.

För 20 år sedan tog popfenomenet Spice Girls och hitlåten Wannabe världen med storm. Gruppen som visade sig bli det mest framgångsrika flickbandet genom tiderna, banade väg för en kultur där också tjejer fick ta för sig.

I medlet av 1990-talet dominerades popindustrin av pojkband som Backstreet Boys, Boyzone och Take That. Därför kom tjejgruppen Spice Girls som en frisk fläkt och välkommen motvikt med sitt girlpowerstuk och sin kaxiga attityd. Geri, Mel C, Mel B, Victoria och Emma uppmuntrade flickorna att ta för sig. Att vara sexiga, tuffa och livsbejakande. Att föredra väninnor framom pojkvänner och att våga ta kontroll.

Det är okej att vara tjej

Anna-Sofia Nylund och Ida Henriksson var kring 10 år när Spice Girls slog igenom år 1996. De var Spice Girls-fans av stora mått och tog till sig allt vad girlpower hade att erbjuda. De klädde ut sig till Spice Girls, arrangerade egna shower med kompisarna, dansade och mimade till deras låtar.

- Vi hade hundratals träningar då vi träffades för att öva in nya koreografier. Vi satt och väntade på att Wannabe skulle komma på tv så att vi kunde banda låten på VHS. Jag har oändliga minnen av Spice Girls som är superfina, minns Nylund.

Ida Henrikson och Anna-Sofia Nylund var stora Spice Girls-fans på 90-talet. Ida Henrikson och Anna-Sofia Nylund var stora Spice Girlsfans på 90-talet. Bild: Nina Sederlöf / Yle anna-sofia nylund,ida henrikson

Förutom allt det lekfulla och kreativa som intresset för tjejgruppen medförde, var det första gången som både Nylund och Henrikson kunde identifiera sig med ett band som förutom musiken också betonade vänskap och det kvinnliga.

- För oss var det också ett sätt att leka med det kvinnliga uttrycket. Det var då vi fattade att också tjejer kan göra saker och ting själva. Man behövde inte försöka vara kille för att göra tuffa saker och få spela i ett band. Man kunde ha roligt och man fick njuta av att vara flicka, resonerar Henrikson.

Det är så lätt att kritisera det som unga tjejer är intresserade av, det ser man ju lika mycket idag.― Ida Henrikson

Spice Girls var en produkt av sin tid

Låtskrivaren och musikproducenten Niklas Nylund som figurerat i musikbranschen i 30 år säger att Spice Girls har en given plats i pophistorien.

- Spice Girls var ju ett fenomen. Det var musik där brudar sjöng för brudar, de hade en egen grej.

Som musikproducent lyssnade Niklas Nylund på tjejkvintetten med lite andra öron än gemene Spice Girls-fantast.

- Klart jag lyssnade på dem, inte nödvändigtvis för att jag var ett stort fan, tjejerna var ju inga sångvirtuoser precis, men jag lyssnade på produktionen. Soundet var mycket snällare och snyggare, mer Hi-fi, tekniskt bättre ljud helt enkelt, säger Nylund.

Musikproducenten Niklas Nylund anser att Spice Girls förtjänar sin plats i pophistorien. Niklas Nylund i musikkiosken Bild: Yle/Stefan Paavola musikaffär,musikkiosk,niklas,niklas nylund,nylund,strängar.

Starka marknadskrafter bakom flickornas framgång

Spice Girls mest framgångsrika år föll sig mellan åren 1996 och 2000. Då spelade tjejerna in tre skivor, en långfilm och begav sig ut på världsturné. Gruppen skrev under lukrativa reklamkontrakt bland annat med colajätten Pepsi. Det var inte bara colajätten som sålde sina produkter med draghjälp av kryddflickorna. Tjejernas glada nunor prydde allt från penaler, samlingskort till kläder och allt tänkbart krims krams man kunde komma över.

Ida Henrikson menar att man allt för lättvindigt kritiserar barn- och ungdomskultur för att vara marknadsstyrd och kapitalistisk, speciellt kultur som är riktad till unga tjejer.

- Visst är det ju befogat. Det var ju väldigt mycket köp det här och köp det där. Också jag satte alla mina sparpengar på Spice Girls-samlarkort. Men det är så lätt att kritisera det som unga tjejer är intresserade av, det ser man ju lika mycket idag. Vad gällde Spice Girls så existerade det kommersiella sida vid sida med den kraftgivande girlpowergrejen, menar Henrikson.

Här uppträder Spice Girls under slutcereomonin i OS i London år 2012. De fem damerna i gruppen sjunger på scenen vid avslutningskonserten av olympiska spelen i London år 2012, i bakgrunden en engelsk taxibil med registernumret SPICE Bild: EPA/Marius Becker Spice Girls

Spice Girls-arvet lever kvar

Två decennier har förflutit sedan tjejgruppens slagkraftiga genombrott men än idag lever Spice Girls-arvet kvar. Nostalgiska 90-tals fester med Spice Girls-tema ordnas i parti och minut. Dessutom ryktas det om att Mel B, Emma och Geri planerar en återförening till sommaren.

Även Ida Henrikson och Anna-Sofia Nylund har bejakat sitt Spice Girls förflutna i vuxen ålder genom att vara med och arrangera en 90-tals fest med betoning på deras stora idoler från barndomen och de tidiga tonåren.

- En orsak varför vi ville ordna festen var att vi ville uppträda och klä ut oss som Spice Girls i vuxen ålder, skrattar tjejerna. Man har kommit till att det var supercoolt att vara Spice Girls fan. Det var ju de som var föregångarna för ens girlpower.

Hur kändes det att som 30-åriga brudar stå och sjunga “so tell me what you want, what you really really want” utklädd till Baby Spice (Ida) och Scary Spice (Anna-Sofia)?

- Det var jättefint. Många med oss har fina minnen som framkallar starka känslor, säger Nylund.

- Jag fick kalla kårar och blev nästan tårögd under kvällen. Det blev på något vis så konkret vad systerskap är, minns Henrikson.

Här kan du lyssna till Fokus på Spice Girls för en injektion informativ nostalgi.

Specialagenter, satellitbomber, skateboards, skidor och surfing - med motorcykel. I den tredje Triple X-filmen är allt möjligt. Och lite därtill.

Det är aldrig lätt att recensera en Vin Diesel-film. Det är nämligen alltid lika svårt att försöka komma underfund med om han tar sig själv och sina actionpaket på allvar.

Är det överhuvudtaget möjligt att göra det?

Tja, i viss mån när det gäller The Fast & the Furious eller Riddick-serien - men Triple X? Nja... inte just.

Farten helgar medlen

Titta bara på inledningen till den tredje XXX-filmen: extremagenten Xander (Diesel) introduceras när han klättrar upp i en kraftledningsstolpe från vars topp han kastar sig ut på skidor (!) för att köra en liten slalomrunda genom djungeln.

Efter denna uppvärmning byter han raskt till en skatebord på vilken han rullar fram längs slingriga vägar med en hastighet som kunde få vilken plåtpolis som helst att gå i spinn.

Allt detta bara för att avrunda med en lätt språngmarsch som övergår i svettig älskog med en kvinna som är lika vacker som han är muskulös.

Och det är inte lite det.

Vin Diesel kör motorcykel bort från en klunga människor. Bild: © 2016 Paramount Pictures. All Rights Reserved. xxx:return of xander cage, vin diesel

Machomannens återkomst

Vin Diesel må ha inlett karriären i seriösa filmer som Saving Private Ryan (1998), men de senaste sexton åren har han nöjt sig med att huvudsakligen spela med sina fysiska företräden: en imponerande kroppshydda och en ovanligt mörk stämma.

I XXX:Return of Xander Cage gör han det mesta av bägge attributen; rösten är lägre än någonsin och skjortorna ständigt två nummer för små för de svällande bicepsen.

Mellan varven slits dock de knapphändiga trasorna av för att blotta en bar bringa i vars skugga man gott kunde parkera en minibuss.

Allt medan menande tatueringar kryper ner innanför byxlinningen.

Tuffa brudar i sexförpackning

Eftersom Diesel åtagit sig att på egen hand agera Adonis så återstår för de övriga männen att bidra med diverse smidiga kampsportskroppar och breda torson.

Och så har vi kvinnorna. Som ger upphov till smärre förvirring - vilket de ofta gör i Dieselproducerade actionfilmer.

Å ena sidan lever de upp till alla tänkbara klichébilder av undersköna smala vidjor med stora hårsvall, små bikinin och tajta läderbyxor - men å andra sidan är de självständiga, tuffa brudar som sannerligen inte behöver någon man för att klara sig när det drar ihop sig till kamp.

Och då vet man liksom inte riktigt om man skall skämmas eller klappa takten när tjejerna i slowmotion mejar ner skurkar på löpande band.

Betydligt mera uppenbart är att den 49-årige Diesel borde skämmas över att inte våga anlita jämnåriga motspelerskor. När han iklädd lurvig päls närmar sig den 26 år yngre Hermione Corfield är det de facto inte ett dugg sexigt - däremot är associationerna till Rödluvan och vargen påtagliga.

Med en fläkt av 1980-tal

Bortom skarpt utmejslade könsroller och fartfyllda actionsekvenser öppnar XXX: Return of Xander Cage inte för några djupanalyser. Därtill är den alltför rörig och patetisk. Samt konstant två nummer för stor för sina egna ramar.

Det enda roliga är att man rent formmässigt stundvis kan känna en fläkt av den typ av 1980-talsaction som satsade mer på humor än renodlad brutalitet.

Sist och slutligen vittnar helheten mest om en hunger efter nya adrenalinkickar - och möjligen om en längtan efter enkla lösningar.

Eller för att citera Xander: "det finns inga patrioter längre, bara rebeller och tyranner". På frågan om vilkendera grupp han själv tillhör svarar han med djup stämma: "I´m triple X".

Djupare än så blir det inte.

Efter en omkring 40 års paus blir det nypremiär för Ilkka Kuusistos Muminopera i Helsingfors. Den nästan bortglömda operan har dammats av och utgör nu en del av Finlands 100-årsjubileumsprogram.

Muminoperan av Ilkka Kuusisto baserar sig på Tove Janssons bok Farlig Midsommar. Efter urpremiären 1974 sattes den upp bara ett par gånger på olika håll i landet men nu återuppstår den på Helsingfors Konservatorium, i ny regi av Ville Saukkonen. Han är eld och lågor.

- Operan är fartfylld och publikvänlig och en fin föreställning som barn och föräldrar tillsammans kan njuta av!

Enligt Saukkonen lämpar sig Muminfigurerna utmärkt för operascenen. Men det finns en stor utmaning: Kostymerna. I Muminoperan ser nämligen alla figurer ut precis som de ska, stormagade och stornosade.

- Det största problemet har varit nosarna och huvudena och hur vi ska få sången att höras genom dem. Men tillsammans med kostymören och scenografen har vi hittat riktigt bra lösningar.

Muminoperan av Ilkka Kuusisto Bild: Yle/Åsa Thodén Helsingfors konservatorium,Ilkka Kuusisto,mumin,muminoperan,mumintroll

Utmanande att sjunga med muminhuvud

Största delen av solisterna och orkestern består av studerande vid konservatoriet, men också några studerande vid Sibelius-Akademin finns med. En av dem är basbarytonen Ronnie Karlsson, som gör Muminpappan i den första bemanningen. Han håller med om att kostymerna fungerar, men medger samtidigt att det inte är alldeles lätt att sjunga iklädd en muminkostym.

- Det är väldigt annorlunda. Vi ska hela tiden sjunga inne i det här huvudet, och det gör att vi hör vår röst inne i det här huvudet väldigt mycket.

Med ett stort muminhuvud på sig går det förstås inte heller att använda sitt ansikte för att visa uttryck och grimaser, påpekar Karlsson. Det gör att solisterna istället är tvungna att använda sina händer och armar väldigt mycket för att uttrycka sig och för att särskilt den yngre publiken ska begripa vem det är som har ordet just nu.

- Dessutom är det väldigt varmt därinne, efter en föreställning är man alldeles blöt av svett. Och så är det också lite svårt att se, så det gäller att röra sig försiktigt. Men bra går det!

Ronnie Karlsson, operasångare Bild: Nationaloperan/Selma Paavola Basbaryton,muminoperan,operasångare,ronnie karlsson

Endast på finska

Muminoperan bygger alltså på boken Farlig Midsommar, och liksom i boken drabbas Muminfamiljen också i operan av en stor översvämning efter ett vulkanutbrott. Men istället för att landa på en kringdrivande teater som i boken, hamnar familjen förstås här på en opera.

Muminoperan rekommenderas för barn från sju år uppåt men lämpar sig säkert också för lite yngre barn - trots att både Mårran och Hattifnattarna är med på ett hörn.

För svenskspråkiga barn och familjer kan påpekas att operan sjungs på finska, och också textningen finns enbart på finska. Men för den som har läst sin Mumin torde det inte vara något problem att hänga med.

Det här är en berättelse om väntan, olycklig timing och ett system där alla gör sitt jobb, och ingen har ett helhetsansvar för de människor systemet handskas med.

man Bild: Yle / Nina Lindfors man

Drömmen om arbetsrelaterat uppehållstillstånd

Det här är 25-årige Hayder från Irak.
Efter ett och ett halvt år som asylsökare i Finland fick Hayder jobb på ett bageri i början av november 2016.
Han lämnade då in en elektronisk ansökan om arbetsrelaterat uppehållstillstånd, men för att ansökan ska bli giltig måste man personligen visa upp sig med sitt pass och betala en avgift på 500 euro.

Behandlandet av uppehållstillstånd flyttades vid årsskiftet från polisen till Migri. På grund av flytten var tidsbeställningssystemet de sista månaderna förra året i praktiken så gott som ur bruk.
Hayder fick en tid till Migri först den 10 januari i år.

Under tiden fick han avslag på besväret han lämnat in efter ett negativt svar på sin asylansökan. Därmed var hans asylprocess avslutad.
En person vars asylprocess är avslutad har trettio dagar på sig att frivilligt lämna landet.

Jag kan inte åka till Irak, det är att gå en säker död till mötes

Hayder kom inte åt att gå till Migri och aktivera sin ansökan om uppehållstillstånd genom arbete. Fyra dagar innan utsatt tid blev han gripen och inlåst i polisens förvar - därifrån han kan tvångsdeporteras till Irak.

En kraftigt upplyst tegelbyggnad med taggtråd runt gårdsstängslet Bild: Yle / Nina Lindfors förvarsenhet krämertsskog

Förvaret - "Säilö" för de invigda

När man ska besöka någon på förvarsenheten för utlänningar i Krämertsskog i Helsingfors får man först låsa in sina ytterkläder och tillhörigheter i ett skåp. Nyckeln lämnar man till vakterna tillsammans med sitt identitetsbevis. Sedan går man igenom en säkerhetskontroll lik den som utförs på flygplatser. Också skorna får man ta av sig för genomsökning.
Personalen är vänlig och hövlig.

Här inne finns nu Hayder sedan snart tre veckor.
Han har träningsbyxor och svarta flipflops på sig. Vi blir inlåsta i ett litet rum med gula väggar, så går det till när man hälsar på.
Besökstiden är varje dag mellan 10.00 och 13.30 och mellan 15.00 och 20.00. En timme får man vara där. Vill man be om något, eller vill man ut, får man trycka på en summer och vänta.

I korridoren hörs en upprörd röst tala i telefon på franska.
Haider har vänliga ögon och öppen blick, men jag ser att ögonen är röda. Han har gråtit. Det griper tag i maggropen på mig.

Flydde undan tvångsrekrytering

I sin hemstad i södra Irak jagades Hayder av en shiamilisgruppering som ville att han och hans bröder skulle strida med dem, trots att de kommer från en sunnifamilj. Eftersom milisen kan komma att använda våld mot vem som helst vägrade han.
Hans yngsta bror som var bara 18 år blev dödad i den fruktansvärda och mystiska massakern vid Camp Speicher 2014, då Isis mördade nästan 1600 obeväpnade irakiska soldater som ansågs vara shiamuslimer.

en mans knäppta händer Bild: Yle / Nina Lindfors händer knäppta

Jag har lämnat definitioner som sunni och shia bakom mig. Definitionerna leder bara till våld. Jag behöver ingen speciell religion för att tro på Gud.

Hayder och hans andra bror flydde tillsammans och vistades en tid i Turkiet. Därifrån återvände brodern till Irak till en annan ort än hemstaden i hopp om att milisen inte skulle hitta honom. Ca 20 dagar efter att han återvänt slutade det komma meddelanden från honom. Han är spårlöst försvunnen.
Hayder flydde till Finland. Han kom till Laitila.

Bild: Yle/ Nora Engström egentliga finland,kyrka,laitila,letala,letala kyrka

Asylsökare får arbeta utan arbetstillstånd

I Finland har asylsökare har rätt att arbeta efter att tre månader har gått sedan de lämnat in sin asylsökan om de har pass, och efter sex månader om de inte har det. Detta är inte samma som arbetstillstånd.
Arbetstillstånd och uppehållstillstånd relaterat till det kan en utlänning anhålla om med ett heltids arbetskontrakt

För att tillståndet ska kunna beviljas måste ansökan först synas och få grönt ljus av TE-centralen. Arbetet måste vara inom en bransch som det är svårt att rekrytera finländsk arbetskraft till. Migri fattar beslut om arbetsrelaterat uppehållstillstånd efter TE-byråns utlåtande om varje enskild ansökan baserat på statistik om utbud och efterfrågan av just den typens arbetskompetens inom ifrågavarande geografiska område.

Äntligen arbete

Laitila stad har ett integrationsprojekt för invandrare, och projektledaren har sammanfört flyktingar och arbetsgivare.
I november 2016 fick Hayder jobb i Laitila.
Inga Heinonen, verkställande direktör på bageriet Laitilan Leipä berättar:

Han ville göra arbetsintervjun på finska. Då tänkte jag att han utnyttjat sin tid i Finland fiffigt.

"Laitila är en liten kommun, och folk flyttar ogärna hit. Vi har inte speciellt lätt att få tag på arbetskraft. Vi har några lediga platser nu också. Dessutom kräver vi erfarenhet från livsmedelsbranchen, och det hade Hayder."

Hayder började jobba på bageriet i början av november och anpassade sig fort. "Man tror kanske att det är lätt att jobba på bageri, man rullar lite bullar, men arbetet innehåller också tungt lyftande och många olika moment. Hayder lärde sig ovanligt snabbt.", säger Inga Heinonen.

Slutet på asylprocessen

En somalisk man håller upp Migrationsverkets brev framför sitt ansikte. Bild: Yle/Eva-Maria Koskinen asylpolitik,humanitärt skydd,Migrationsverket

Hayders asylhistorik i Finland är lik många andra irakiska unga mäns med berättelser om dödade bröder och personliga hot; avslag på asylansökan från Migri, avslag från Förvaltningsdomstolen på besväret, och slutligen avslag på ansökan om besvärsrätt från Högsta Förvaltningdomstolen.

I och med att asylprocessen var slut upphörde också hans tillfälliga rätt att arbeta. Nu var det bara att vänta på arbetstillstånd för att komma igång igen

Några datum

Tisdag 10 januari var dagen då Hayder skulle gå till Migri i Reso, och fullborda sin ansökan om arbetsrelaterat uppehållstillstånd.

Fredag 6 januari var han kallad till polisstationen i Reso, vägg i vägg med Migri dit han skulle några dagar senare.
Då han kom till polisen på fredagen blev han gripen och förd till polisfängelse i Åbo. Där tillbringade han veckoslutet.

Söndag 8 januari blev det en rättegång i Åbo, där domstolen bekräftade att polisen har rätt att hålla honom fången. Efter det blev Hayder förd till det som på branchens slang kallas "Säilö".
Förvarsenheten i Krämertsskog. Ett ställe dit man för utlänningar som ska utvisas ur landet, och som man misstänker att annars kunde gömma sig.

Torsdag 12 januari fick han höra att han blir deporterad till Irak följande måndag tillsammans med en annan irakier.
Måndagen kom och inget skedde.

På onsdagen blev den andre tvångsdeporterad. Hayder följde med skeendet genom bildmeddelanden från polisbilen som till sist var parkerad på startbanan invid ett flygplan.
Sedan bröts kontakten.

Att ta i förvar ska vara sista utvägen

Jag frågar förmannen för utlänningspolisen i Reso, Marko Heikkilä, varför just Hayder sattes i förvar. I lagen och inrikesministeriets riktlinjer står att frihetsberövande är en sista åtgärd. Först ska mindre restriktiva åtgärder användas - såsom beslagtagande av pass eller andra resehandlingar, och anmälningsplikt hos polisen. Förvar används när polisen har grund att misstänka att personen ifråga planerar att gömma sig och försvåra deporteringen.
Polisen hade Hayders pass, och han har kommit till polisstationen de gånger han varit kallad. Så varför just han. Otur?
Heikkilä har själv inte varit på arbete den dagen, så han har inte personligen fattat beslutet. Han säger att asylsökare vars process är avslutad har trettio dagar på sig att frivilligt lämna landet, och efter det kan de tvångsdeporteras, så är det bara. Att ta någon i förvar är en laglig åtgärd som polisen kan använda.

Efter det är det en domstol som fastslår att förvaret kan fortsätta.
Allt som oftast beviljar domstolen polisens ansökan om att få hålla en person i förvar.

Yle-uutiset intervjuar polischef

Min kollega från Yle-uutiset Eero Mäntymaa, som också har satt sig in i Hayders fall, frågar polisinspektor Mia Poutanen varför polisen sätter också sådana personer i förvar, vars pass polisen har, och som har åtlytt polisens kallelser till förhör. Mia Poutanen svarar: Att ta i förvar är en sista åtgärd som polisen har rätt till. Det är undersökningsledaren som i varje enskilt fall bestämmer vilka metoder som ska användas för att säkerställa att en person kan deporteras.

Polisbilar på Mannerheimgatan i Borgå Bild: Yle/Stefan Paavola mannerheimgatan,polis,polisbil,polisbilar

Ny asylansökan

Sent under hösten har Hayder blivit utsatt för nya hot från Irak, som han inte vågar berätta offentligt om. Han har lämnat in en ny asylansökan på basis av dem. På måndag 30.1 ska Migri intervjua honom i förvaret i Krämertsskog. På basis av den intervjun bestäms om han får en ny asylprocess eller ej.

Finsk musik och grammatik på youtube

Innan jag ska gå talar vi om Finland och det finska språket. Hayder tycker om finsk musik.

Jag har lärt mig alla orden till "Puhu äänellä jonka kuulen" av Happoradio

man som blundar Bild: Yle / Barbro Björkfelt Ansiktet

Musik är ett bra sätt att lära sig nya ord och att förstå språket. "Jag kan grammatik, men jag har inte tillräckligt stort ordförråd än", säger han.
"Innan jag fick mitt första avslag lärde jag mig tio nya ord om dagen. Nu lär jag mig kanske två, och det kan hända att jag glömmer vad jag lärt mig. Det är svårt att koncentrera sig och lära sig något när man är orolig."

På youtube finns en kanal där en irakisk man förklarar finsk grammatik på arabiska. Jag har sett alla avsnitten många gånger.

- Frihet är så viktigt. Visserligen satt jag mest inne på rummet på förläggningen också. Men närhelst jag ville det kunde jag gå ut. Det här är så annorlunda. Jag har aldrig varit inlåst förr. Jag visste inte att det är så tungt.
- Det är nånting som de flesta av oss aldrig behöver uppleva, säger jag.

Jag trycker på summern och väntar. Vakten knackar på dörren innan hon öppnar den. Jag får gå igenom rummet med metalldetektorn igen. Jag får tillbaka mitt körkort och nyckeln till skåpet där min ryggsäck och mina ytterkläder finns. Innan jag blir utsläppt i trapphuset måste dörren in till korridoren med rummen där människor förvaras vara stängd. Aldrig två dörrar öppna samtidigt.
Jag går ned för trappan och påbörjar den korta promenaden mot Kottby station.

- Så ni har inte fått några nya riktlinjer angående förvar? frågar Eero Mäntymäki från Uutiset. Mia Poutanen svarar -Polisen har nu tilldelat mera resurser för verkställande av deporteringar. Nu kommer det många fall där asylprocessen tagit slut och personerna kan avlägsnas ur landet, men några nya regler gällande förvar finns det nog inte. Men visst kan enskilda undersökningsledare alltid besluta om det, ifall det finns misstankar om att personen tänker gömma sig och smita undan. Sedan bestämmer ju domstolen om man kan hålla kvar personen i förvar."

Det att Finland inte har ett avtal om mottagande av icke-frivilligt återvändande medborgare med Irak gör det bara lite besvärligare i praktiken, men inte omöjligt. Det har kommit order om att intensifiera förverkligandet av utvisningarna av dem som inte har rätt att fortsätta vistas i landet - och då gör vi det.

Om, om, om ändå.

Jag kommer på mig med att tänka OM. Om, om, om, om, om.

Om någon hade tipsat Hayder om att i stället för att snällt vänta på sin tur i två månader ta en ledig dag, åka till Helsingfors och ställa sig utanför polisstationen i Böle i arla morgonstund och köa, då hade han kunnat få in sin ansökan samma dag, i början av november, och kanske snart haft arbetstillståndet i sin hand. Kanske en inlämnad ansökan om arbetstillstånd hade gett honom någon form av trovärdighet inför polisen. Även om det att ha lämnat in en ansökan om uppehållstillstånd baserat på arbete inte i sig är en grund att få vistas i Finland så som en asylprocess är det.

-Ansökningar om arbetstillstånd ska i huvudsak lämnas in i utlandet, säger en informatör på Migri. "Till exempel i Ankara."

Nu är Hayder är fängslad. Han har inte begått något brott. Han har kommit till Finland för att söka skydd och undgå samma öde som sina två bröder.
Ingen myndighet vill honom illa här. Alla gör sitt jobb och bara sitt jobb.
Han är mycket orolig för hur det ska gå för honom.

joutseno förvarsenhet joutseno förvarsenhet

Nerg uppmanade asylsökare som fått avslag att söka arbete eller studieplats

Inrikesministeriets kanslichef Päivi Nerg har i intervjuer sagt att de asylsökare som får avslag borde försöka få uppehållstillstånd på andra sätt, genom arbete eller studier.

Jag frågar Päivi Nerg om hon kan ge en kommentar angående personer i Hayders situation. Det är inte unikt att någon som kommit hit som asylsökare har ett eller till och med flera arbeten, och ändå blir utvisad.
Finns det inom det nuvarande systemet en rimlig och rättvis chans för asylsökare att faktiskt göra som hon offentligt föreslagit? Päivi Nerg är på tjänsteresa och svarar mig per e-post:

"Myndigheterna måste agera enligt lagar och förordningar.

På många punkter är det möjligt att vara flexibel, och jag vet att myndigheterna kan vara det speciellt när de stöter på mänskligt lidande. Men alltid är det inte möjligt att handla annat än enligt normerna, hur gärna man än skulle vilja. Lag är lag.

Kunde han få eskort för att lämna in ansökan?

Både Hayders jurist och frivilligarbetaren Sofia Salokorpi har varit i kontakt med polisen och frågat om polisen kunde eskortera Hayder mellan förvarsenheten och Migri så att han skulle få sin ansökan om uppehållstillstånd pga arbete inlämnad.
Det går inte.
Polisen sitter på Hayders pass, som Migri måste se för att ansökan ska åka iväg. Och Migri har sitt tidsbeställningssystem.
Eller också borde man gå dit och köa tidigt på morgonen.
Det är mycket begärt att en poliseskort ska köa med Hayder utanför det stängda Migri en timme eller mer före öppningsdags. För mycket begärt.

- Han får avhandla alltsammans med Migri, när de ändå ska intervjua honom på måndag, säger polisen i Helsingfors. Men Hayders ansökan om arbetstillstånd finns i Migris elektroniska databas, och den tjänsteman som kommer för att intervjua honom angående den nya asylansökan har antagligen ingenting att skaffa med ansökningar om arbetsrelaterat uppehåll.

"Jag har själv barn i samma ålder, säger Sofia Salokorpi. Mina barn är fria att resa, träffa sina vänner och bygga upp en framtid för sig själva.

Det känns så orättvist att någon som Hayder inte ska ha samma möjlighet till ett sorglöst liv. Precis som de är han en ung människa som vill leva och ha en framtid.

Jag hör Hayders ord:

Jag önskar bara att jag kunde åka tillbaka till Laitila och jobbet igen.
Men jag måste vänta.

Är det något Hayder har gjort så är det att vänta.

Om intervjun med Migri på måndag leder till att han får en ny asylprocess släpps han kanske fri, och kan följande morgon gå och ställa sig i kö utanför Migri i Helsingfors för att lägga sista handen vid sin ansökan om uppehållstillstånd baserat på arbete.

"Skulle det gå så väl att Hayder får stanna i Finland så har han alltid ett jobb hos oss" , säger Inga Leinonen. "Det känns illa att det har gått så här. Det vore verkligt synd om han blev skickad tillbaka."

joutseno förvarsenhet joutseno förvarsenhet

Om Migri besluter att inte betrakta de nya hotelser som Hayder utsatts för på hösten 2016 som grund för en ny asylansökan är det troligt att han blir tvångsdeporterad.

Hayder bleknar när han tänker på det. Jag är väldigt rädd, säger han lågmält. Det är verkligen att bli skickad tillbaka till döden.

Hellre tillbringar jag resten av livet inlåst här än åker tillbaka dit.

Den Oscarsnominerade brittiska skådespelaren John Hurt har dött efter en lång kamp mot cancer i bukspottkörteln uppger en talesman. Han blev 77 år gammal.

Hurt arbetade både inom teater, tv och film. Han nominerades för Oscarspriset för sin huvudroll i Elefantmannen och för birollen i Midnight Express. För de här filmerna belönades han med det brittiska filmpriset Bafta.

Under sex decennier medverkade Hurt i över 200 filmer och tv-serier. Bland hans minnesvärda huvudroller finns enligt Nationalencyklopedin förutom Elefantmannen även 1984, Skandalen och Brighton Rock.

På hans meritlista finns också biroller bland annat i filmerna Alien, Osterman Weekend, Rob Roy, Kapten Corellis mandolin, Hellboy, V för Vendetta, Tinker Tailor Soldier Spy, Only Lovers Left Alive och Hercules: The Thracian Wars.

Hurt medverkade också i parodifilmen Det våras för rymden, regisserad av Mel Brooks. Brooks berömmer i två tweetar Hurts rollprestation i Elefantmannen och skriver bland annat att det är fruktansvärt ledsamt att Hurt har gått ur tiden.
Hoppa över Twitterpostning

Hurt medverkade också i Harry Potter-filmerna som trollstavsförsäljaren Ollivander.