Ämnet Ryska språket och litteraturen är ett relativt litet ämne vid Akademin. Man har två anställda föreläsare, några forskare och ett trettiotal studenter. Men sin litenhet till trots så är jobbutsikterna för de som studerar ämnet goda, konstaterar ämnesansvariga biträdande professorn Martina Björklund.

Enligt Björklund är studier i ryska språket lätta att kombinera med andra studier och via det öppnar sig arbetsmarknaden till exempel inom olika företag som har ryska kunder.

Meija Wallenius kombinerar sina studier i ryska med studier i internationell marknadsföring. Just den kombinationen tror hon att kommer att öka hennes chanser att få jobb efter studierna, hon vill gärna jobba inom något internationellt företag i framtiden.

Björklund understryker att man inte måste kunna ryska då man börjar studera vid Åbo Akademi utan man kan gott och väl starta från noll. Det är alltså inte något krav att man har studerat ryska i gymnasiet. En egenskap som hjälper är dock att man har ett visst språköra eller att man helt enkelt är beredd att jobba flitigt och vara intresserad av språket.

Wallenius beskriver stämningen som god vid ämnet Ryska språket och litteraturen och rekommenderar folk att söka sig dit.

Martina Björklund och Meija Wallenius besökte Andy Ödman i Yle Åbolands förmiddagssändning i februari.

Resident Evil 7: Biohazard kan vara början på en ny era för spelserien. Spelet skiljer sig drastiskt från sina föregångare, men är definitivt en återgång till skräckgenren.

Förstapersonsperspektiv och virtual reality

Till skillnad från de tidigare spelen utspelar sig Resident Evil 7 helt och hållet i förstapersonsperspektiv. Enligt spelutvecklarna gör detta skräckupplevelsen starkare och mer personlig; det skall inte finnas någon barriär mellan spelaren och det som händer på skärmen.

Stundvis blir det väldigt tydligt att Resident Evil 7 även är en VR-satsning. Spelet använder sig av en del småbilliga jumpscares, som säkerligen har en större effekt i VR, men de sekvenser som är rent av spöklika är mer än tillräckligt skrämmande utan VR också. Hurdan spelupplevelsen är i VR har jag inte kunnat testa, men lyckligtvis är VR-stödet mer av ett komplement än en avgörande faktor för spelupplevelsen.

Fienden kommer verkligen nära inpå under stridssekvenserna. Resident Evil 7: Biohazard Bild: Capcom Resident Evil

Tråkig och oengagerad protagonist

Protagonisten i Resident Evil 7 är Ethan Winters. Han är en vanlig civil, som plötsligt blir kontaktad av sin försvunna fru Mia och beger sig iväg för att hitta henne. Det blir fort uppenbart att hon har råkat riktigt illa ut, och med tanke på att Ethan bara är en vanlig kille är det inte helt trovärdigt att han stormar in i eländet hals över huvud. När han med egna ögon vittnar transformationen Mia har genomgått verkar han även underligt oberörd.

Trots att jag, som den gedigna Resident Evil-fantasten jag är, saknar de gamla bekanta karaktärerna, som Chris (“the bicep”) Redfield och Leon med den perfekta frisyren, är problemet inte att protagonisten i Resident Evil 7 är helt ny. Det är avsaknaden av personlighet som stör mig. Förstapersonsperspektivet må bidra till en starkare skräckupplevelse, men Ethan själv verkar inte vara särskild skärrad, eller mån om att rädda sin fru, så det blir svårt att leva sig in i deras situation. Jag bryr mig helt enkelt inte om hur det går för dem.

Hillbillyhorror

Medan protagonisten lämnar mycket att önska, är fienderna i spelet riktigt intressanta. Mia har blivit tillfångatagen av en bisarr hillbillyfamilj med det äldre paret Jack och Marguerite i spetsen. Spelet börjar i familjens övergivna hus och småningom tar sig Ethan via källargångar vidare till en näraliggande herrgård. Det finns ingen väg ut, vilket eskalerar i en kurragömmalek med hillbillyn Jack som visar sig besitta övermänskliga krafter.

Till en början vet man inte mycket om den skumma familjen, men mysteriet börjar gradvis nystas upp. Ovissheten och galenskapen som råder är riktigt obehaglig, och jag är mer rädd för Jack och mutanttanten Marguerite än jag någonsin varit för en zombie.

Middag hos familjen Bakers. Det serveras inälvor. Resident Evil 7: Biohazard Bild: Capcom resident evil 7: biohazard

Pussel och bekant gegga

Till en början känns det inte som ett Resident Evil-spel, men småningom börjar det dyka upp bekanta inslag. Det finns en massa låsta dörrar som öppnas med hjälp av särskild emblem man måste hitta och andra pussel man bör lösa för att göra framsteg. Man sparar med hjälp av bandspelare (tydligen är de nu lika retro som gamla skrivmaskiner), men spelet sparar automatiskt vid jämna mellanrum också, så att spara manuellt är inte längre lika avgörande. I rummen med bandspelare finns det även en container där man kan förvara grejer, eftersom man inte kan bära allt med sig hela tiden.

Hillbillyfamiljen är lyckligtvis inte de enda fienderna man råkar ut för, utan det börjar an efter dyka upp mer bekanta fiender och drypande svart gegga på väggarna. Det blir som ett kärt återseende när man stöter på de varelser som kletat den omkring sig, eftersom man kan invänta sig en strid där man har en reell chans. Inga strider är överdrivet enkla i spelet, men utan att avslöja för mycket kan jag berätta att vanliga Resident Evil-kräk inte är särskilt skrämmande i jämförelse med en besatt hillbilly…

Att irra runt i herrgården på jakt efter en utväg och lösningar på de pussel och låsta dörrar man stöter på påminner verkligen om första spelet i serien. Resident Evil 7: Biohazard. Bild: Capcom resident evil 7: biohazard

Välgjord skräck i nytt format

I sin helhet är Resident Evil 7 ett välgjort spel. Grafiken är otroligt snygg och miljöerna är detaljerade och perfekta designade för att skapa en riktigt obehaglig stämning; det är smutsigt, äckligt, blodigt och härligt. Spelar man några timmar i sträck, blir man nog så påverkad av stämningen och miljön att pulsen börjar slå lite fortare än vanligt. För det mesta är det rätt ödsliga miljöer man strövar runt i. Det byggs upp en riktigt laddad och ångestfylld stämning som sedan resulterar i rena rama människojakten.

Resident Evil 7 är det mest brutala spelet i serien. Våldet är grafiskt och både blod och inälvor sprutar. Spelet frossar så mycket i det groteska våldet och ger en sådan skildring av den vrickade familjen att det påminner mer om Texas Chainsaw Massacre och The Hills Have Eyes än ett Resident Evil-spel.

Det jag saknar i spelet är en välskriven protagonist (jag tycker faktiskt att snubben är riktigt trist, och hans fru är inget speciellt hon heller) och smidigare stridsmekanik. När man väl ska slåss känns det klumpigt, det är svårt att väja och avstånden till fienderna är ibland knepiga att avgöra. Under min första playthrough känner jag inte heller att spelet har stort återspelningsvärde för mig.

Det finns mycket att berömma med Resident Evil 7: Biohazard, men jag anser att det hade varit bättre att börja med en ny titel istället. Det här är inte Resident Evil, men det är inte direkt nyskapande heller, utan påminner till en viss grad om bland annat Outlast. Resident Evil 7 är ändå utan tvekan spelvärt och skrämmande så det förslår.

Under Tromsö filmfestival hade dokumentären Ishavsblod premiär. Den skildrar en sista jakttur ut till Västerisen för att jaga säl.

En grupp män står på däck och spejar ut över ett oändligt hav av isflak. De står där med kikaren och tittar och tittar. Och så plötsligt får en av dem syn på en grupp sälar. Mannen tar sitt gevär, siktar och skjuter.

Och nu blir det fart. En annan av männen kastar iväg sin "hakapik" och klättrar ner för relingen. Han hoppar från ett isflak till ett annat tills han når de döda sälarna. Han slår sälarna ytterligare en gång och börjar sedan dra dem mot fartyget. Där de flås och styckas.

Ishavsblod skildrar säljakt och regissörerna Trude Berge Ottersen och Gry Elisabeth Mortensen var med ombord under de två månader som jaktsäsongen för säl pågick.

De skildrar inte bara jakten utan även kulturen ombord. Besättningen och säljägarna är lite som arktiska cowboys. För det är inte ett jobb för vem som helst att hoppa runt på isflak och släpa och slakta döda sälar.

En säljägare hoppar från ett isflak till ett annat. Bild: Koko Film ishavsblod

Debatt är de ändå beredda på att filmen antagligen kommer att väcka – för det här med att jaga och döda sälar är känsligt.

När Trude berättade för vänner och bekanta om att hon och Gry planerade en film om säljakt märkte hon att folk rynkande på näsan. De visste inget om säljakt men var ändå emot det.

- När jag fick höra folk säga, varför ska man dräpa djur som är lyckliga när man kan äta djur i fångenskap, då visste jag att det inte är någon vits att diskutera.

Ett av målen med dokumentären är att visa publiken hur säljakt går till. Att sälarna först skjuts ihjäl (inte hackas eller flås levande). Men de ville också skildra en näringsgren, innan den helt försvinner. Ett jobb som få av oss egentligen känner till. Och de ville visa hur maten (sälkött) kommer på bordet.

Varför ska man dräpa djur som är lyckliga när man kan äta djur i fångenskap?

Västerisen

Säljakten sker ute på Västerisen som är ett enormt område norrom Island, mellan Grönland och Jan Mayen.

När det blåser upp till storm är det vågor stora som hus som rullar fram, då får man bara avbryta allt och åka mot Island för att söka skydd. Blir det motorstopp får du försöka fixa det själv, för inte ens räddningshelikoptrar klarar av att flyga så långt ut.

Men när sedan solen skiner, havet är stilla och himlen är klarblå är det hisnande vackert.

Espen och hans kolleger står på däck och spejar efter sälar. Bild: Koko Film ishavsblod

Sol och is och blod

Det visuella är det som stannar i minnet. Det är så oerhört vackert och samtidigt väldigt blodigt.

Trude och Gry har inte ryggat tillbaka för att visa hur blodigt säljakt är. De här bilderna, med solen som glittrar i havet och på isflaken, en man som hoppar från isflak till isflak och drar en död säl efter sig, som lämnar djupt röda blodspår efter sig.

Om du ska äta kött så är det viktigt att veta hur det går till säger Gry och Trude. Vi vill inte avstöta och göra det hemskt utan visa fångsten så som den är, men så att folk orkar se.

- Vi visar jakten på ett respektfullt sätt på samma sätt som jägarna också har respekt för de sälar man jagar.

Ishavsblod har inget onödigt frossande i blod. Trude och Gry har klippt filmen så att de gradvis visar mer och mer av de här blodiga scenerna, så att du som åskådare hinner vänja dig, samtidigt som det också blir en väldigt realistisk skildring.

En tradition som nu försvinner

Både Trude och Gry vill med dokumentären också lyfta fram sälfångstkulturen. Att det är fråga om en tradition som nu håller på att försvinna.

EU förbjuder idag import av sälprodukter och den globala uppvärmning gör att isen försvinner. Och därför hoppas Trude och Gry också på en diskussion kring själva traditionen.

- När man stänger dörren till gammal kultur är det svårt att få den tillbaka, påpekar de. Den gamla kaptenen Bjørne Kvernmo har varit ute på havet i över 40 år. Den erfarenhet och kunskap han har kan man inte hämta tillbaka ifall man lägger locket på.

Bjørne arbetar numera med att köra turister och filmgrupper och fartyget är ombyggt till att fungera inom oljevärnet.

Kapten Bjørne spejar efter sälar. Kapten Bjørne står på däck och spejar efter sälar med kikaren. Bild: Koko Film ishavsblod

Det dokumentärfilmen ger mig är en inblick i en arktisk värld, hur det är att leva så tätt inpå naturen, att vara så beroende av väder och vind. Att sälfångst kanske inte heller förtjänar sitt dåliga rykte.

Men det är också här som filmens svaghet kommer fram. Om det här är en tradition som borde bevaras så skulle jag vilja veta mer om hur samhällsdiskussionen går i Norge? Eller handlar det bara om en naturlig utveckling (eller avveckling) av en näringsgren som blivit föråldrad? Och som den globala uppvärmningen sätter punkt för.

Nu har förskolebarn och skolelever i Borgå sagt sitt. De två finalisterna till Runeberg Junior-priset är valda av barnjurygrupperna.

De två finalisterna är boken Paten kalastuskirja av Timo Parvela och Pasi Pitkänen samt Den fantastiske Alfredo av Malin Klingenberg och Joanna Vikström-Eklöv.

Tanken med Runeberg Junior är att stöda barns läslust i åldersgruppen 6–9 år.

Det är filmregissör Saara Cantell som den sista januari ska välja den slutliga vinnaren i Runeberg Junior-tävlingen.

Bland de nominerade böckerna fanns sex finskspråkiga böcker, två svenskspråkiga böcker och en bok som har utkommit på både finska och svenska.

Prissumman är 10 000 euro och prisutdelningen sker i Borgå stadsbibliotek den 6 februari.

Skådespelaren Gorden Kaye, som spelade René i den brittiska tv-serien 'Allå 'allå 'emliga armén, har avlidit

Den brittiske skådespelaren Gorden Kaye avled i morse på ett vårdhem i en ålder av 75 år, meddelar BBC.

Kaye blev världskänd under 1980-talet för komediserien 'Allå 'allå 'emliga armén (bara 'Allo 'Allo på engelska) som utspelades i Frankrike under den nazistiska ockupationen.

Kaye spelade caféägaren René Artois som tillsammans med sina kamrater i motståndsrörelsen ständigt drog tyskarna vid näsan.

Han framträdde i alla de 84 avsnitten av serien. Serien visades från 1982 till 1992, och dessutom i ett uppföljande avsnitt 2007.

År 1990 fick Kaye svåra huvudskador i en olycka, men han kunde snabbt återgå till skådespelandet.

Den estniska tonsättaren Veljo Tormis har avlidit. Han blev 86 år gammal.

Tormis ägnade sig särskilt åt körmusik och är känd för sitt sätt att framställa finskugrisk folkmusik.

Han inspirerades av runsång och Kaleva. Han komponerade också instrumentalmusik och opera och har gett ut estnisk folkmusik.

Ett av Veljo Tormis kända verk är Incantatio maris aestuosi (Tormise mere loits på estniska) som han skrev 1995 och tillägnade offren i Estoniakatastrofen året innan. Verket beställdes och uruppfördes av manskörerna Orphei drängar och Ylippilaskunnan laulajat.

En del av hans mer politiskt provokativa verk blev censurerade av sovjetiska myndigheter - och blev speciellt betydelsefulla efter att Estland åter blivit självständigt.

Akademiska damkören Lyran har bandat in en av hans sviter på skivan Triumf.

Vill du sitta med i Prillans förmiddagsprogram någon fredag och snacka? Anmäl dig här.

Det kan handla om veckans händelser, aktuella snackisar eller relationer, sport, hälsa, livet och allt som hör därtill. Men, du behöver inte alls vara expert på något - kom precis som du är! Observera ändå att du måste kunna ta dig till Helsingfors.

Anmäl dig i rutan här nedan, berätta lite om dig själv och så tar vi kontakt inom kort.

Läs mer om Prillans program via länken här nedan.

Regissören, författaren och dramatikern Tove Appelgren efterträder Pekka Sonck som dramaturg på Åbo Svenska Teater. Hon tillträder i januari 2018, men eftersom Sonck redan har gått i pension får teatern klara sig utan dramaturg i år.

Du har ju tidigare aldrig varit anställd som dramaturg, hur blev det såhär?

- Ja jag är utbildad regissör, men nu blev jag headhuntad av teatern och det kändes förstås bara positivt. Liksom det att de ville paxa mej redan nu fast jag tillträder först om ett år, det kändes väldigt bra.

Kan du redan säga något om vad du kommer att hämta med dej?

- Klart jag redan har börjat fundera, när omständigheterna förändras så sätts ett maskineri inom en igång av sej själv. Men det finns inget konkret som jag kan säga, det är så långt tills jag börjar och jag har ännu inte ens hunnit träffa den konstnärliga personalen.

- Men jag är jätteglad och nyfiken och ivrig. För mej är det dessutom en väldigt ovanlig situation att veta vad jag kommer att göra om ett år.

Vad händer med din roll som Teater Taimines husdramatiker och –regissör?

- För mej är det viktigt att mitt samarbete med Taimine inte äventyras, så jag hoppas det ska gå att arrangera på något sätt.

Tove Appelgren är förutom för sitt arbete med Teater Taimine känd för sin barnboksserie om Vesta-Linnéa. Vesta-Linnéas svartaste tanke nominerades till Finlandia junior-priset 2008. Appelgren har också varit chef för Lilla Teatern (1998-2000). I fjol belönade Svenska folkskolans vänner henne med sitt kulturpris för såväl Vesta-Linnéa-serien som för hennes engagemang inom scenkonsten.

Det finns inte många nu levande finländare som med fog kan kalla sig upptäcktsresande. Patrick "Pata" Degerman är en av dem. Till hans meriter hör att han har besökt sju olika områden där människan aldrig förr har satt sin fot.

Degerman är väldigt förtjust i kalla och våta ställen som Grönland och Antarktis, och i berg, naturligtvis. Det finns minst femton berg i världen som Pata Degerman har varit den första att bestiga. Följaktligen har han gett namn åt inte mindre än tre olika berg: Mount Patapata i Grönland, Mount Sisu i Antarktis och nu senast, för att hedra det hundraårsjubilerande fosterlandet, Mount Suomi, likaså i Antarktis.

"The Patcave", Patas prylgrotta

Att bestiga berg och att paddla med kanot bland isbergen på Grönland, det kräver utrustning som man kan lita på. Ditt liv hänger bokstavligen vid att du har rätt prylar för uppdraget. Och utrustning, det har Pata Degerman i parti och minut. Nästan fyra ton grejer hade Degerman och hans expedition med sig till Antarktis helt nyligen.

Så mycket saker har Degerman samlat på sig under årens lopp att han har varit tvungen att hyra en separat lagerlokal för att få utrymme för alla tält, sovsäckar, rep och andra prylar.

Den lagerlokalen har blivit till startpunkten för alla Degermans expeditioner, där packas allting och där går man igenom de sista checklistorna. Och den lokalen kan du nu kolla in genom att klicka på videolänken nedan. Bland annat får du se världens bästa djungelhatt och de mediciner som man behöver för en resa till Antarktis. Ja, och några schyssta knivar som du ska vara noga med att inte lämna i handbagaget på flygplatsen.

Hälsningar från Antarktis

Degerman kom alltså nyss hem från sin sjätte resa till Antarktis, en fem veckors expedition där målet var att besöka Sydpolen på motorkälke och bestiga ett berg och namnge det efter Finland. Sydpolen lyckades Degermans expedition inte nå på grund av tekniska problem med slädarna, men bergsbestigningen gick som smort och nu har hundraårsjubilerande Finland alltså ett berg uppkallat efter sig, 2598 meter höga Mount Suomi på Drottning Mauds land.

Degerman är stolt över sitt fosterland och glad att kunna dra sitt strå till stacken för hundraårsfirandet. Efter att ha rest vitt och brett på jordklotet menar han också att vi finländare ska vara glada och tacksamma för att vi har det så bra som vi har det.

- Jag är nog ganska mycket patriot. Under mina resor så har jag kunnat se hur fint vi har det jämfört med många andra. Det talas mycket om allt som är fel i Finland just nu, men hör ni! Vi har det nog så attans bra här!

Degerman tycker att det är särskilt fint att Finlands hundraårsjubileum har gjorts till en folkfest där alla kan bidra till att hedra fosterlandet med olika projekt, såvitt han vet så är det just nu uppemot tjugo tusen olika projekt med i Suomi Finland 100. Och att namnge Mount Suomi var alltså ett av de projekten.

Ett av de där projekten som man inte företar sig varje dag.

Hör en längre intervju med Pata Degerman i Kvanthopp på söndag, med start kl. 15:03.

Mount Suomi. Mount Suomi i Antarktis. Bild: Patrick Degerman Antarktis,pata degerman

Bildkonstnären Riiko Sakkinen gör politisk konst av kända seriefigurer och varumärken som han kombinerar med politiskt laddade ord och bergepp. Boven är oftast kapitalismen. Är Sakkinens kritik trovärdig?

I Riiko Sakkinens verk kan figurera till exempel Walt Disneys Bugs Bunny, Smurfarna eller en Coca-Cola-flaska, och politiskt laddade ord som Idi Amin.

- Jag målar det som jag avskyr, säger Sakkinen. Min 6-åriga son brukar fråga mig om varje teckning att 'vad har den här figuren gjort för ont', säger Riiko Sakkinen.

Sonen vet att pappans figurer är bovar, även om betraktaren kan älska dem.

Konstnären Riiko Sakkinen framför sina verk White Trash Supremacy och till höger Monochrome. Konstnären Riiko Sakkinen framför sina verk White Trash Supremacy och till höger Monochrome. Bild: Yle / Eva Lamppu Galerie forsblom,politisk konst,Riiko Sakkinen

Jag träffar Riiko Sakkinen på Galerie Forsblom i Helsingfors, där konstnärens verk är framme som bäst. Snart har han vernissage på Göstamuseet i Mänttä.

Många presidenter lurar

Sakkinen berättar att han är mera intresserad av betraktarens tolkningar än sina egna intentioner. Ett verk kan kännas aktuellt och riktat mot ett visst fenomen, men enligt konstnären lever associationerna och tolkningarna hos betraktaren beroende på i vilket land de ställs ut och världspolitikens svängar.

Ett av verken består av tredimensionella målningar som ser ut som stora produkter och som bildar frasen Yes, president trix (ungefär Visst, presidenten lurar).

- Just nu tänker säkert de flesta på Donald Trump, men nästa gång när det här verket ställs ut kan de vara en annan president som ljuger till folket, till exempel Marine Le Pen i Frankrike, säger Sakkinen.

Tredimensionella målningar bildar satsen Yes, President Trix. Tredimensionella målningar bildar frasen Yes, President Trix. Bild: Yle / Eva Lamppu Riiko Sakkinen

Kritiker: Klart vem boven är

Riiko Sakkinen säger att han vill öppna för tolkningar, inte göra propaganda. Men enligt konstkritikern och kuratorn Pontus Kyander är det i de flesta fall klart vem "boven" är.

- Det positiva i hans bilder är den väldiga energin. Han är en arvtagare till en slags undergroundsatir. Han delar ut sin kritik med bred skopa, men inte åt alla hall, utan särskilt mot mot amerikansk samtidskultur och -politik, säger Kyander.

Världsbilden i Sakkinens konst är förenklad och indelad i de goda och de onda. Men ekvationen blir mer komplicerad i ett av utställningens centrala verk, som avbildar en liten pojke med sin hund. På pojkens t-shirt står det white lies (vita lögner) och ovanför texten White Trash Supremacy rules (ungefär Leve den vita underklassens överlägsenhet).

Får pojken mera kraft av vita lögner? Får pojken i målningen mera kraft av vita lögner? Bild: Yle / Eva Lamppu Riiko Sakkinen

Målningen är intressant, säger Kyander, för den är svår att tycka om.

- Som kommentar till det amerikanska presidentvalet är den lite lättköpt. Den pekar ut en grupp, white trash, det är deras fel. Men det är lite märkligt att konstnären i sin vänsterkritik beskyller den amerikanska arbetarklassen för att vara boven i ett världspolitiskt drama, säger Kyander.

Men frågan fick gärna diskuteras också utanför konsten för att kunna svara på om det stämmer, säger Kyander.

Öppet verk lever över sin tid

Det abstrakta verket Monochrome avviker från mängden och består av hundra små målningar i blåa och vita nyanser. Det presenteras som Sakkinens kommentar till Finlands 100-årsjubileum.

Hundra små målningar i vitt och blått funkar bra, tycker Kyander. Hundra små målningar i vitt och blått och med alla världens referenser. Bild: Yle / Eva Lamppu Riiko Sakkinen

Enligt Kyander har Sakkinen här lyckats lämna rum för tolkningar. Det är en fördel.

- Referensramen är öppen och verket talar om både positiva och negativa saker, allt från Tin Tin, FN, EU, filmreferenser, och all möjligt i blått, och vitt, som Ku klux klan. Det kommer att kan verka politiskt långt över sin tid och gränser och handlar inte så mycket om att hålla med eller inte.

Antikapitalistisk konst för tiotals tusen

Det kan tyckas paradoxalt att Riiko Sakkinen väljer att ställa ut på ett kommersiellt galleri och sälja sina verk för tiotals tusen euro samtidigt som han riktar sin egen kritik mot just pengarna och makten.

Han säger själv att det bästa sättet att påverka det som han kallar den “totalitära kapitalismen” är inifrån. Han vill inte flytta ut i skogen och leva på bär även om han på så sätt kunde föregå med gott exempel.

- Jag vill inte att vi ska gå tillbaka till stenåldern. Jag motsätter mig inte samhället, utan det rådande politisk-ekonomiska systemet, säger Sakkinen.

Pontus Kyander tror på politisk konst, men genren är svår. Ett verk ska kännas osäkert och explosivt i betraktarens hand. Sakkinens arbeten berör inte så hemskt många personligen, men Kyander förstår att de är populära bland samlarna.

Kiasma har köpt Sakkinens målning av en blå bajsemoji. Blå bajskorv av Riiko Sakkinen. Bild: Yle / Eva Lamppu Riiko Sakkinen

- Hans verk är dekorativa samtidigt som de har en punch. De ger ett ironiskt perspektiv för den rika samlaren som kan säga ‘se så open minded jag är, jag accepterar alla åsikter’.

De färger som dyker upp i början på året under Formex-inredningsmässan i Stockholm och Maison et Objet i Paris är inte bara slumpmässigt valda. Den starka illgröna tonen till exempel har en djupare betydelse än att enbart pigga upp efter vintermörkret.

På 1980-talet var ädelstensfärgerna inne hos modehuset Chanel. En rosafärgad handväska och ett smycke med ädelstensfärgade kulor som bildar ett kors. Bild: Yle/Pia-Maria Lehtola handväska,kors

Färgminnet

Jag minns min barndom på 1970-talet som en orange och gul värld. Smörgåsmargarinet Flora serverades i vita plastburkar dekorerade med gula solrosor. På tv-nyheterna talades det om oljekrisen. För mig blev margarinet och oljekriserna en gul ton. Jag är en visuell person som ser mitt förflutna i bilder. I dag döper jag den tiden till Det konstgjorda smörets tid. När jag var hos mormor och morfar satt vi ofta vid köksfönstret och iakttog grannarna. Mormors favorit var en dam som hon döpte till "orangen", för att hon älskade att klä sig i orangefärgade ärmlösa klänningar. På 1970-talet var vi fria i tanken och det oranga är buddhistmunkarnas färg.

När levde min vilda ungdomstid var färgerna något helt annat. 1980-talets elektriska färger och neonfärger fick sin inspiration från diskoteken. Min favorit var den skrikande anilinfärgade tröjan och de elektriskblåa läderhandskarna. Tiden var snabb som elektriciteten och de kalla färgerna gjorde vardagen spännande. Vi levde i en värld som bedövade det svåra med populärkulturen och den urbana livsstilens individualism.

Mina första vuxna år var svartvita, som Chanel-stilen, kryddade med smycken i ädelstensfärger, som härstammade från renässanstiden. 1990-talet var den klassiska och historiska stilens tid. När jag väntade mitt första barn på 1990-talet var det mode med linne och naturtoner. Då talades det om att längta tillbaka till naturen och då var neonfärgerna bannlysta.

Årets färg 2017 enligt färgbyrån Pantone. Gröna blad Bild: PANTONE grön,pantone

Greenery, grönskan är här

Antti Rimminen jobbar med färger på trendbyrån Urban View i Helsingfors. Hur ser han på de färger som de stora internationella färgbyråerna såsom Pantone förutspår för 2017.

Vilka är årets färger inom inredning och mode?

- I år gör vi modiga färgval, där vi kombinerar starkare färger med mer milda toner. Neonfärgerna fortsätter att fungera som effektfärger i olika produkter. Ljusa grundfärger mättas med fräsch hallonpink, granngult, nyanser av blått, turkost och grönt. De milda och ljusa tonerna kan också förverkligas med metalltoner. Den viktigaste färgen är den gröna tonen Greenery, som är en varm och fräsch, lite mot gult skiftande grön färg, som får oss att tänka på vårens första dagar. Den uppvaknande naturens grönska förnyar och fräschar upp - för oss till en ny tidsålder. Den livskraftiga tonen Greenery är innovationens, modets och modernitetens färg. Ju mer människorna fördjupar sig i en modern livsstil, desto större blir det medfödda behovet av att vara omgiven av naturen. Det här avspeglas i det allt mer utbredda fokuset på det gröna i vardagliga miljöer och i formgivningen.

Varför är just de här färgerna valda? Varifrån får till exempel Pantone sin inspiration?

- Pantone - som är en standard som används i industriell färgsättning - producerar varje halvår en färgprognos som sammanställs av ett brett internationellt team med specialister från olika områden. Pantones färginstitut analyserar hela tiden de kommande färgriktningarna och undersöker färgernas effekt på människans tankevärld, känslor och fysiska reaktioner. Världspolitiken och ekonomin, förändringar i våra värden och mattrender påverkar färgerna. Eftersom vi lever i en splittrad tid finns det också många färgtrender samtidigt. Designerna hittar trots det alltid sin inspiration i vår tid och ofta är de kreativa människornas idéer födda ur samma spår. Kuuba har inspirerat i år och en mer förfinad surfestetik syns i färgerna. En naturlighet och en värdering av hantverket är också med.

Färgtoner år 2017 enligt färgbyrån Pantone. En färgkarta med olika färgtoner. Bild: PANTONE färger,pantone

Vad säger de här färgerna om vår tid?

- Vi lever i en politiskt och socialt instabil tid där samhällena är splittrade. Världslägets konfliktfylldhet syns också i färgtrenderna. Vi försöker hitta harmoni och hopp i en kaotisk värld. Å andra sidan finns det också starka trender, som syns i nästan alla utvecklade länder. Till exempel fokus på välmående och mat påverkar också våra färgval. Nu vill vi ha färgtoner som är inspirerade av naturen. Å andra sidan är modets uppgift att också ge oss välbehag, under svåra tider söker vi via färger också glädje och humor som motvikt till den tunga vardagen.

Trendspecialisten Antti Rimminen från Urban View i Helsingfors är fascinerad av färgerna i vår tid. Antti Rimminen Bild: Antti Rimminen antti rimminen,färger

Vilka färger tycker du mest om och varför?

Personligen tycker jag mest just nu om den fräscha turkosa tonen som heter "Island Paradise" - den för mina tankar till Karibiska havet och till avkopplande semesterstämningar. Det här har nog att göra med att jag inte är en stor vän av den finska vintern - och säkert också ett behov av semester!

Hur påverkar färgerna oss?

Färgpsykologin är flitigt undersökt, och visst har färgerna en stor inverkan på människorna på många nivåer. Färgernas symboliska betydelse är kulturbetingad, universella regler gällande färgernas inverkan på oss kan man inte entydigt skapa. Det är klart att vissa färgtoner kan till exempel lugna oss och ge en känsla av trygghet och andra kan ge oss mer energi.

Ett slitet träbord från Ungern med ett stilleben av torkade hortensior, en indisk guldfärgad sax och en kanna från Astier de Villatte. Ett slitet träbord med en kanna, torkade hortensior och en sax i guld. Bild: Yle/Pia-Maria Lehtola hortensia,sax

En trädgård i hemmet

Den lilla inredningsaffären Past & Present i Kronohagen har i flera år specialiserat sig på den gröna färgen i hemmet. Här finns jugendgröna linneservietter, antika slitna gröna träbord och trädgårdsmöbler i grönt från Frankrike. Färgen är hämtad från Luxembourg-trädgårdens gamla gröna järnmöblemang. Tonen är cederträ grönt. Jag blir inspirerad av idén att inreda hemmet som en trädgård. Jag lever ett urbant liv men längtar efter naturen, för att citera Antti Rimminen.

När jag kommer hem plockar jag fram en litet rostig jugendgrön metallvas från Danmark. Jag placerar en bukett med fräscha rosafärgade nejlikor i vasen. De utslagna blommorna ser ut som flamencodansösers kjolar. Så kommer jag ihåg att jag har en fransk tavla från 1700-talet som inte ännu funnit sin plats. Jag hittade den på en antik marknad i staden Beaucaire, den vackra stenen, i södra Frankrike i fjol. Tavlan heter Le Jardinier, Trädgårdsmästaren, den föreställer en lugn trädgärdsmästare klädd i hatt och bärande en korg med blommor i. Hoppas världen är på väg åt rätt riktning.

En dansk mörkgrön metallvas och vårens första rosa nejlikor. En mörkgrön metallvas med rosa nejlikor. Bild: Yle/Pia-Maria Lehtola nejlikor,vas

Ett franskt färgtryck föreställande en trädgårdsmästare från 1700-talet. En tavla som föreställer en trädgårdsmästare från 1800-talet. Bild: Yle/Pia-Maria Lehtola tavla,trädgårdsmästare

Nu är det klart vilka filmer och stjärnor som tävlar om årets gyllene statyetter. Överraskningarna är inte så många - men visst är det roligt att två nordiska filmer finns med i täten, att hela tre filmer har minst 8 nomineringar och att Mel Gibson gör comeback.

Med låt oss börja med det självklara: ingenting verkar kunna stoppa Damien Chazelles La La Land som landade i så gott som varje kategori. Från manus och regi, via skådespelargrupperna och fram till det tekniska utförandet går det att räkna till 14 nomineringar.

Bland dessa finns naturligtvis också musiken - både i kategorin "original score" och "original song". När det gäller sistnämnda grupp kan man dessutom konstatera att det inte är så ofta som en och samma film får in två bidrag i kategorin "bästa låt".

Det finns med andra ord all anledning att tänka sig att det blir extra mycket sång på dans på årets gala.

Ryan Gosling och Emma Stone är bägge nominerad i kategorin bästa huvudroll. Sebastian (Ryan Gosling) och Mia (Emma Stone) sitter i en biograf och ser på en film. Bild: Dale Robinette / Nordisk film Emma Stone,La La Land,Ryan Gosling

Många starka kort

Även om La La Land tävlar i en helt egen klass så är det intressant att märka att flera filmer kammat hem många nomineringar och att fördelningen mellan dessa dessutom är tämligen jämn: scifidramat Arrival tävlar om 8 statyetter och detsamma gäller samhällsdramat Moonlight.

Krigsdramat Hacksaw Ridge innebär med sina 6 nomineringar en stark comeback för Mel Gibson som det stormat rejält kring under senare år. Efter ha ansetts vara mer eller mindre slut i branschen har han nu anledning att slipa på tacktal för både bästa film och bästa regi.

Mel Gibson är tillbaka som regissör med Hacksaw Ridge. Mel Gibson under inspelningen av Hacksaw Ridge Bild: Copyright Rex Features Ltd 2012/All Over Press Film,gibson,Hacksaw Ridge,Mel Gibson

Norden på frammarsch

Det kanske mest glädjande i år är att två av de tre nordiska filmer som fanns med på en så kallad "short list" tagit steget in i ringen för att slåss om segern i kategorin "bästa icke engelskspråkiga film".

Från Danmark kommer det starka dramat Land of Mine om unga tyska soldater som tvingas röja minor längs den danska kusten efter krigsslutet 1945. Och från Sverige kommer publiksuccén En man som heter Ove - en tragikomisk studie i en mans resa från förälskad tjugoåring till ilsken pensionär.

En man som heter Ove är med sina två nomineringar (även för bästa smink) inte den enda svenska framgången: Linus Sandgren är nominerad för fotot i La La Land medan musikerna Max Martin (Martin Karl Sandberg) och Shellback (Karl Johan Schuster) tävlar om en staytett för bästa låt med Can’t Stop the Feeling från filmen Trolls.

Rolf Lassgård har all anledning att börja le nu då hans Ove tävlar om en gyllene statyett. Rolf Lassgård poserar på gata i villaområde Bild: www.johanbergmark.com en man som heter ove,rolf lassgård

Inte en gala utan Meryl Streep!

Om det var självklart att La La Land skulle klara sig bra i år - så var det väl ganska klart att Meryl Streeps namn skulle rymmas med på ett hörn. Har hon gjort en film så kommer nomineringen uppenbarligen som ett brev på posten - denna gång för rollen som den ... hm, alternativa sångfågeln Florence Foster Jenkins.

Nominerad är hon visserligen - nu återstår att se om hon förmår konkurrera ut Emma Stone, Natalie Portman, Ruth Negga och Isabelle Huppert. Mot bakgrunden av Streeps uppmärksammade tacktal under Golden Globe-galan vore det hur som helst intressant att höra vad hon haft att säga denna gång.
.

Oscaryra på Yle Teema - också på svenska

Nu då nomineringarna är klara återstår bara att rusa iväg på bio för att spana in alla de filmer som är - eller hinner bli - aktuella på repertoaren innan det drar ihop sig till final.

Och natten till den 27 februari är det sedan dags att än en gång knäppa på tv:n mitt i natten.

Precis som ifjol sänder Yle Teema hela galan med början på den röda mattan kl 02.00. Och precis som ifjol bjuds det på svenskt referat - hela natten. Oh, la la!

Med sin roll som Florence Foster Jenkins är Meryl Streep nominerad för tjugonde gången Meryl streep sjunger iklädd glittrande klnning. Bild: Nick Wall Copyright: © 2016 Pathé Productions Limited florence, meryl streep

Medieföretagaren Timo T.A. Mikkonen har avlidit, bruten av en långvarig sjukdom.

Beskedet gavs till Finska Notisbyrån av hustrun Nina Mikkonen.

Mikkonen var känd som redaktör och programledare för otaliga tv-program.

Mikkonen föddes i Helsingfors år 1947 och blev magister i statskunskap vid Helsingfors universitet 1970. Han arbetade till en början på Uusi Suomi och Yle.

George Orwells roman "1984" har sålt som smör efter de senaste dagarnas osanna eller obevisade yttranden av Donald Trump och hans stab. På tisdagskvällen toppade boken bestsellerlistan hos Amazon.com.

Orwells klassiska dystopi utkom 1949. Den skildrar ett totalitärt samhälle där sanning förvrängs och förtigs, och där en ny språkform, "Nyspråk" - i originaltexten "Newspeak" - introduceras för att göra det omöjligt att kritisera makten.

Uppsvinget i försäljningen kom genast efter att Trumps adminstration hävdat att en rekordstor publik följt med den nye presidentens installationsceremoni, och att det gavs miljontals olagliga röster i presidentvalet i höstas.

Framför allt uttrycket "alternativa fakta", som Trumps rådgivare Kellyanne Cowley präglade i söndags, verkar ha blivit bevingat. På sociala medier har begreppet jämförts med vad som sägs i "1984".

Orwells bok är inte den enda klassiker som lockat nya läsare efter Trumps tillträde. Intresset har också ökat för Nobelpristagaren Sinclair Lewis roman "Sånt händer inte här" från 1935, som skildrar hur USA väljer en auktoritär demagog till president. Boken låg på tisdagen på plats 46 på Amazons försäljningslista.

Aldous Huxleys ångestfyllda framtidsvision "Du sköna nya värld" från 1932 och Hannah Arendts analys "Totalitarismens ursprung" från 1951 säljer också bra.

Är sorgen ett enda trasselsudd av skrik, snor och svärta? Eller är sorgen som ett ömt blåmärke och en stilla molande värk?

Det kan vara svårt att sätta ord på sorgen, än mindre att berätta hur den tar sig uttryck eller ser ut.

I den engelska författaren Max Porters debutbok Sorgen bär fjäderdräkt tar sorgen konkret gestalt i en kråka.

Den bångstyriga och självsvåldiga kråkan blir en mångskiftande sorgfågel som bevakar och vakar över en familj i sorg. En sorgfågel lika nyckfull och gäckande som sorgen själv.

Rutiner och vardagens låtsasordning

I Sorgen bär fjäderdräkt möter vi en pappa och hans två pojkar i ett tillstånd av akut sorg – mamman i familjen har nyligen dött och vardagen ter sig såväl obegriplig som ogripbar.

För familjen gäller det dels att tackla den egna sorgen, dels att förhålla sig till välmenande släktingars, vänners och grannars sorg.

När begravningen är över och alla ”mitt varmaste deltagande” klingat ut står den decimerade familjen och vacklar.

Det blir viktigt att hålla fast vid ”dagarnas låtsasordning” för att inte tappa greppet, att ty sig till rutiner för att upprätthålla någon form av regelbundenhet i tillvaron – eller som pappan uttrycker det:

”Jag tänkte att den huvudsakliga konsekvensen av att hon var borta kanske skulle bli att jag slutgiltigt fastnade i rollen som organisatör; en minneslistskrivande utprånglare av tacksamhetsklyschor, en robotaktig konstruktör av rutiner för småbarn utan mamma. Sorgen kändes fyrdimensionell, abstrakt och vagt bekant. Jag frös.”

Pärmbild till Max Porters bok "Sorgen bär fjäderdräkt". Bild: Etta förlag kråka,Max Porter,sorg,Ted Hughes

En sorgeätare och räddande ängel

Med ett brak och ett svisch landar så kråkan i hallen som fylls av en ”dunst av förfall, en söt pälstät stank av nyss utgången mat, och mossa, och läder, och jäst.”

Likt en annan Mary Poppins kungör kråkan klart och tydligt att hen kommer att stanna hos familjen tills hen inte längre behövs.

Kråkan blir en sorgeätare, en ”vän, ursäkt, räddande ängel, skämt, symtom, inbillningsfoster, vålnad, krycka, leksak, fantom, munkavle, analytiker och barnvakt.”

På många sätt är kråkan en sinnebild för familjens sorg – en projektionsyta och en spegelbild, en psykolog och en biktfar, men också en slaskhink och en mental boxningssäck som man kan stånga sig mot när saknaden tar överhanden.

Sorgens olika schatteringar

I all välmening och i brist på annat att säga kan folk få för sig att trösta den sörjande med sådant som att ”man behöver lite tid”, ”att sorgen går över” och att ”det är dags att gå vidare”.

Pappan konstaterar krasst att det han behöver är ”tvättmedel. lusschampo, fotbollsklistermärken, batterier, bågar, pilar” samt Shakespeare, Sjostakovitj och Howlin’ Wolf.

Max Porter förlorade sin far när han var 6 år gammal och ”Sorgen bär fjäderdräkt” bottnar i en vilja att vidga vår syn på sorgen och våra eventuella invanda föreställningar om hur man bör tala om sorg och saknad:

”- Jag har aldrig gillat hur sorgen förväntas vara. Jag tycker inte om tråkiga begravningar, kondoleanser och att man på ett mekaniskt sätt förväntas ”gå vidare”. Jag ville skapa en romanfigur som sa ”fuck you” till allt sådant och i stället uppmuntrade de sörjande att röja och leka och berätta historier. Att tillåta sig att vara arga och löjliga men framför allt sanna” konstaterar Max Porter i en intervju för Annina Rabe i tidningen Vi Läser.

Sorgen bär fjäderdräkt är svår att definiera och att katalogisera.

Berättelsen växlar mellan olika perspektiv och olika röster i en historia som kan karakteriseras som roman, fabel och drama i ett paket.

Tilltalet och tonfallet är avväpnande och trösterikt.

Sorgens olika schatteringar skildras än med än med dråplighet och drama, än med värme och vemod, än med humor och ironi.

Dialog med Ted Hughes kråka

Pappan i familjen är författare och sysselsatt med en bok om poeten Ted Hughes och dennes diktsamling Kråkan – ett verk som tar plats som undertext och bollplank i Max Porters berättelse.

Ted Hughes skrev sin diktsamling åren efter att hans hustru Sylvia Plath begått självmord. Diktverket utkom 1970, dvs. året efter att också hans andra livskamrat, Assia Wevill, begått självmord.

Där Ted Hughes kråka är en rasande gestalt som förbannar Gud och hela skapelsen ter sig Max Porters kråka mer gränslös och respektlös - en trickster som gäckar oss och som är full av motsättningar, precis som sorgen.

Ted Hughes har sagt att hans kråka är en varelse som kom till som Guds mardröm, en skepnad som står utanför det som Gud skapade när han skapade mannen. I hans tolkning är kråkan ett slags ”extraman”, en skuggman.

CROW - written and read by Ted Hughes from Yoav Segal on Vimeo.

I ett flertal intervjuer har Max Porter vittnat om hur Ted Hughes diktverk och författarskap betytt mycket för honom under årens lopp, och Sorgen bär fjäderdräkt blir på sätt och vis en hyllning till Ted Hughes kråka.

Man behöver givetvis inte ha läst Ted Hughes Kråka för att ha behållning av Max Porters bok, men för egen del tycker jag det är spännande och berikande när ett nyare verk går i dialog med ett äldre verk – det öppnar upp för olika läsningar av båda verken och kan i bästa fall ge ett bortglömt eller åsidosatt verk nytt liv.

Att ta steget från popmusiker och låtskrivare till att börja göra musik för TV och film var en stor utmaning för Peter Hägerstrand som nu är aktuell med serien Lola uppochner.

Alla kommer vi ihåg öppningsscenen i Twin Peaks med en nästan ensam bas som skapar just den där spänningen i luften, samtidigt som vyer från den lilla byn med ett sågverk flimrar förbi i rutan. Och liksom fasaden i byn var en chimär så var musiken det också.

Det var egentligen Kinny Landrum som spelade temat som Angelo Badalamenti komponerat, och det som vi tror att är en bas var de facto ett Duane Eddy-gitarrsound samplat på en Emulator 2. Landrum spelade den så lågt i registret att det lät som en basgitarr.

Serien som utkom 1990 blev på många sätt stilbildande också då det gäller musik som man hör i TV-serier ännu idag.

Fasaderna spricker till ljuv musik

Och visst finns det något av den amerikanska succéserien också över vårt eget drama, Lola uppochner, som nu sänds på Yle Fem. Bakom fasaden i den lilla finlandssvenska staden Flatnäs sker det mord och äldre män har ihop det med unga flickor.

Det blev också en stor utmaning för Peter Hägerstrand som har komponerat musiken - förutom några covers och några originallåtar - som finns i serien.

Hägerstrand har gjort musik med grupper som Gycklarnas Afton, Jupiter Park och Good Evening Manchester. Sedan blev han soloartist och har haft flera låtar på Yle Vegas spellista.

Så småningom blev det mer och mer jobb med olika TV-serier och filmer, och nyligen skrev han på ett kontrakt med ett multinationellt skivbolag för soundtracket till Lola uppochner.

Kändes konstigt

Då avsnitt ett och två av Lola uppochner premiärvisades på bokkalaset i Ekenäs på hösten var det en märklig känsla för Hägerstrand.

– När jag såg den då var det nog grejer som jag helt hade glömt bort och sedan blev det ju lite schizofrent i och med att jag nu har jobbat med soundtracket som kom ut nyligen. Problemet då man gör [musik] för en TV-serie är att det är fråga om ganska korta snuttar och det blir ju ganska jobbigt att lyssna på en cd med 15 – 20 sekunders stycken. Så därför har jag förlängt eller gjort om instrumenteringen för skivversionen, berättar Hägerstrand.

Storyn är a och o

Att skriva musik för TV är en stor utmaning för vilken kompositör och musiker som helst. Och enligt Hägerstrand så är arbetsgången oftast den samma.

Det börjar med story och handlingen och eftersom det nu fanns en bok som den grundade sig på, läste han den och skapade sig då en uppfattning om i vilken ljudvärld som handlingen utspelade sig.

- Väldigt långt är det fråga om känslor. I det skedet har man ju ännu inget konkret att utgå ifrån. Det är då du får manus in handen och kan börja se scenerna och hur det är uppspjälkat och i det här fallet så skiljer sig handlingen en hel del från boken. Kronologin som finns i serien finns ju överhuvudtaget inte i boken.

Temat en utmaning

I de flesta TV-serier finns det ett tema som återkommer i olika versioner. Det kan vara fråga om en melodislinga som modifieras i olika stämningar, sound, tempo, klangfärg och harmoni.

– Jag hittade temat ganska snabbt, men sedan blev det nog en hel del villovägar också, säger Hägerstrand och skrattar. Genast då jag kunde börja se dagstagningarna visste jag ungefär åt vilket håll musiken också skulle gå. I början jobbar man i allmänhet i midi-format, och det är först då den slutliga versionen finns som man börjar plocka in riktiga instrument i den mån det finns tid och pengar.

Här ett exempel på hur musiken smyger sig in i scenen och nästan skapar en klaustrofobisk stämning i cellen som Ca kommer in i.

Den osynliga musiken

I många TV-serier finns det musik, men du upptäcker den inte. Så jag frågade Peter Hägerstrand om den bästa musiken i ett drama är sådan som man inte ens lägger märke till.

– Det är ju det klassiska med musik till bild eller film. Men jag tror man aldrig kan sträva efter det. Samtidigt finns det så mycket fysiska grejer i musiken som du inte kan lägga dit för att de blir direkt störande. Du har till exempel inte en oboe under en dialog, för tonomfånget för rösten och instrumentet ligger i samma område. Det finns nog många undantag också, säger Hägerstrand.

Bort med det onödiga

Eftersom Peter Hägerstrand har en bakgrund som låtskrivare och så småningom började jobba både med film och med tv, tillsammans med sin sambo Ulrika Bengts, så gällde det att lära sig hantverket från grunden.

– Jag kom ganska snabbt underfund med att det gäller att minimalisera så mycket som möjligt och det är inte alltid så lätt. Man måste rensa bort allt onödigt och bara lämna kvar det absolut viktigaste.

Så nästa gång du tittar på Lola uppochner, gör det med öronen. Då kommer du att upptäcka hur mycket stämning som musiken egentligen skapar i ett TV- drama.

Kulturredaktionen skriver om teman relaterade till dramaserien Lola uppochner. Se den här:

Musikgruppen Ultra Bra återuppstår.

Musikbandet, som hörde till de mest betydelsefulla under 1990-talet, har meddelat att bandet i sommar kommer att göra en festivalrunda. Gruppen meddelade i dag att den uppträder på festivalerna Provinssi, Ruisrock och Ilosaarirock

Det är fråga om Ultra Bras första framträdande på 16 år om man inte beaktar en stödkonsert där gruppen uppträdde i samband med presidentkandidat Pekka Haavistos kampanj 2012.

Ultra Bra upphörde med sin verksamhet 2001 och medlemmarna i bandet har flera gånger försäkrat att bandet inte planerar någon comeback.

Pianisten Kerkko Koskinen konstaterar att tajmningen nu äntligen är rätt.

Vi har så många medlemmar i bandet att det alltid är någon som håller på med ett skivprojekt eller något liknande. I år har tidtabellerna för en gångs skull gått ihop, och då fattade vi snabbt ett beslut om spelningarna, meddelar Koskinen.

En del av Ultra Bras medlemmar grundade 2002 musikbandet Scandinavian Music Group. Den gruppen är fortsättningsvis aktiv och kommer inte att upphöra med sin verksamhet.

Om livets mening - det är titeln på författaren Merete Mazzarellas nya bok. Det är ingen liten fråga hon har gett sig i kast med. Men det ska sägas genast: Något svar på frågan om meningen med livet - det får vi inte här, om någon nu trodde det.

- Nej, något sådant svar finns inte, konstaterar Mazzarella.

Däremot tror hon att det går att hitta svar på frågan om vad som är meningen i livet, och att det är en sak som vi alla går omkring och funderar på åtminstone då och då. Och meningar i livet - det finns det många, och de varierar enligt livsskede och över tid.

- Om man har småbarn är livets mening säkert väldigt mycket att ta hand om de här barnen. Sen när man inte längre har små barn måste man fundera på vad meningen med livet då kan vara, och sen på ålderdomen är det igen något annat.

Det enda som händer oss är kärlek och arbete

Balans mellan sig själv och andra

Men Mazzarella hittar ändå någon slags slutsats om vad som verkar göra livet meningsfullt på ett mer allmänmänskligt och generellt plan.

- Jo, jag tänker att det måste vara någon sorts balans mellan självförverkligande, vad man gör för sin egen skull, och vad man gör för andra människor. Vi lever ju ett samhälle och i en gemenskap, och jag tror inte egentligen att man kan få ett riktigt bra liv om man inte lyckas avväga det här med självförverkligande och omtanke om andra människor.

Nånting för mig själv och nånting för andra, kanske, så där enkelt uttryckt. Men det finns de som har uttryckt det ännu enklare - kanske lite väl enkelt.

- Marilyn Monroe har ju sagt att det enda som egentligen händer oss är kärlek och arbete, och att det ena utan det andra inte är så bra. Det är väl också fint, men jag skulle åtminstone vilja byta ut "arbete" mot att vara "verksam" och göra nånting bland människor, det täcker så mycket mer.

Merete Mazzarella i sitt Helsingforshem Författaren Merete Mazzarella läser Hufvudstadsbladet Bild: Yle/Jouni Immonen författare,Merete Mazzarella

"Egentligen inget märkvärdigt"

I sin bok behandlar Mazzarella kapitel om bland annat slump, öde och val. Hon talar om ondska och förlåtelse och om sorg och medkänsla. Hon gör det med sedvanlig beläst reflektion kryddad med hänvisningar och referenser till forskning, filosofi och litteratur.

- Det jag tror att jag framförallt har velat göra är att vrida och vända på de här begreppen och öppna olika vägar.

Mazzarella tror nämligen att det är bra för oss alla att grubbla över livets mening emellanåt, och att vi alla kan ha både nytta och nöje av det.

- Det är ett sätt att lyfta nosen från vardagen och få lite perspektiv på sin tillvaro. Det handlar om att prioritera.

Bokens titel Om livets mening ska ändå inte tas på blodigt allvar. Mazzarella säger att hon själv har varit lite rädd för den här titeln - det låter stort och många kan säkert uppfatta det som anspråksfullt. I själva verket handlar det om saker som alla människor åtminstone någon gång tänker på och diskuterar med andra människor, tror hon.

- Egentligen har mitt huvudsyfte varit att visa att nej, det här är inte något så väldigt märkvärdigt.

Stryk shortsen, bunkra upp med myggsprej, ta sjukledigt i förtid. Festivalsommaren närmar sig igen. I dag har de tre festivaljättarna Provinssi, Ruisrock och Ilosaarirock avslöjat nyheter tillsammans. Den största? Att Ultra Bra är tillbaka från de döda.

Ilosaarirock må vara mångas favoritfestival av samma orsaker som att den aldrig på riktigt utmanat Finlands största rockevenemang - läget (Ilosaarirock ordnas i Joensuu), omfattningen (tvådagarsfestival) och musiken (mestadels storsatsning på finska namn).

Större, längre, mer i Joensuu

I år blir det annorlunda. Ilosaari tänjs ut till tre dagar. På affischerna ståtar namn som Imagine Dragons, MØ, Pixies och The Hellacopters. För publiken som kommer för de finska stjärnorna frestar Joensuu med att comeback-aktuella Ultra Bra gör sin sista av tre sommarspelningar på festivalen.

Provinssi fortsätter storsatsa

I Seinäjoki vill man förstås inte vara sämre. Därför kommer Ultra Bra också en sväng förbi Provinssi. Den en gång halta och pensionsfärdiga festivalen fick en riktig nystart år 2015 och har fortsatt att storsatsa sedan dess.

Det märks direkt i utbudet av artister. Sydafrikas galnaste, Die Antwoord, dyker upp i sommar. Det gör också The Killers, Ellie Goulding och In Flames.

Åbo kör på samma linje

Ifall du börjar ana ett mönster här så är det inte bara dina egna hjärnspöken. Jo, Ultra Bra kommer till Åbo och Ruisrock också. Efter 16 års paus ger bandet sina fans tre chanser att se återföreningen på scen.

Andra som hittar till Åbo i sommar är Martin Garrix och Tove Lo.

Ännu fler festivalnamn

Förutom de här festivalerna har också de andra etablerade storevenemangen släppt en del artistnamn.

I Helsingfors stoltserar Flow med namn som The xx, Lana Del Rey och Flume. Den lite tyngre festivalen Tuska firar 20-årsjubileum med Suicidal Tendencies, Him och Apocalyptica.

Weekend-festivalen håller ännu inne med sina namn, men har lovat att avslöja de första artisterna den 13 februari.

- Det skulle vara helt fantastiskt med en Mumin-temapark i Helsingfors! Jag skulle bli jätteglad om något sådant skulle bli verklighet, säger Laura Aalto som är utvecklingsdirektör vid Visit Helsinki.

Visit Helsinki är stadens marknadsföringsavdelning när det gäller turism.

Aalto konstaterar att många turister som kommer till Helsingfors är intresserade av just Mumin. Särskilt är turisterna från Japan riktiga fantaster. De frågar efter Mumin, de letar efter Mumin.

Hittar de då Mumin? Nog gör de det - till viss grad, tycker Aalto

Vi har som princip att inte ha någon reklam i våra parker. Sponsorering är okej, men firmans brand måste synas på ett stiligt sätt.― Tomas Palmgren, Helsingfors stads byggnadskontor

Aalto tycker också att det är fint att Helsingfors stadsmuseum har en Tove Jansson-utställning på Helsingfors konstmuseum HAM och att museet arrangerar promenader i staden till platser som har varit viktiga för Tove Jansson.

På Skatudden finns också Tove Janssons park, som kanske i framtiden kommer att piffas upp för att på ett eller annat sätt visa konstnärinnans produktion.

Skulle en Muminpark passa någonstans här.. Borgbackens berg- och dalbana Bild: Yle/ Karin Filén berg- och dalbana,borgbacken

Och en nöjespark med Mumintema skulle vara en önskedröm.

- Ur turismens synvinkel skulle det vara jättebra om någon skulle investera i något sådant.

"Svenskarna kan det här"

Vad säger man på Moomin Characters då? Det är ju de som bestämmer var och hur Mumin får synas.

Vd Roleff Kråkström berättar att en temapark med Mumin i Helsingfors inte kan komma på fråga, eftersom näringsidkarna bakom Muminvärlden i Nådendal, Muminvärlden Ab, har exklusiva rättigheter för en sådan.

...eller kanske här? Här planerar Guggenheim konstmuseum Bild: Yle/Helena von Alfthan guggenheim,guggenheim-museet,guggenheimtomt,saluhallen i helsingfors,södra kajen

- Vi tror också att det är bra att det bara finns ett sådant ställe. För att magin ska hålla är det bra att det inte finns flera likadana, konkurrerande koncept, tror Kråkström.

Till Mumindalen i Nådendal hittar årligen kring 200 000 besökare.

Ett annat koncept skulle däremot vara möjligt, menar han, ifall hugade finansiärer skulle dyka upp. Till exempel skulle man kunna tänka sig något i stil med Junibacken i Stockholm, där flera olika barnboksförfattares karaktärer samsas om utrymmet.

- Det skulle vi välkomna! Det vore väldigt skojigt, inte bara för Mumins del utan också för barnens, säger Kråkström.

Han tycker att vi borde ta en titt västerut för att se hur man där tänker på barnkultur.

Muminvärlden. Mellan Helsingfors och Nådendal är det 182 km. Bild: Muumimaailma Oy mumin,mumindalen,nådendal

Mumin finns på Junibacken

Sagt och gjort; Vi tittar västerut, till nöjesparken Junibacken i Stockholm. I den finns attraktioner för barn och en teater, och temat är olika barnboksförfattares karaktärer. Junibacken ägs av ett svenskt bolag.

Björn Edlund som är vd för Junibacken berättar att de sedan Muminutställningen öppnade för cirka två år sedan har haft flera besökare från Finland än vanligt.

- Många av dem kommer primärt för Mumin, men är också glada över att få uppleva andra barnboksförfattare.

- Tove Jansson är tillsammans med Astrid Lindgren den största barnboksförfattaren vi har i Norden, tycker Junibackens vd Björn Edlund. Bild: YLE arkivet,författare,jansson,tove,tove jansson

- Tove är tillsammans med Astrid den största barnförfattaren vi har i Norden, som jag ser det. För ett barn är hennes värld helt fantastisk. Den är mjuk men samtidigt spännande.

Har Edlund några råd att ge Helsingfors, då? Borde Mumin och Tove Janssons värld få mera plats hos oss?

- Jag tycker att man borde ha en permanent upplevelse av Mumins värld för barn i Helsingfors. Det tycker jag verkligen.

Och inte bara Helsingfors skulle må bra av Mumin, enligt Edlund.

- Tove har aldrig värjt sig för svåra frågor. Jag tycker att man skulle kunna ha muminutställningar i många europeiska huvudstäder just för att det skulle ge en möjlighet att diskutera svåra saker utgående från den här världen som är Mumins.

Bogomoloff vill ha Mumin på Borgbacken

- Det där låter bra. Jag tror att jag ska ta upp det på fullmäktiges strategiseminarium, säger stadsfullmäktigeledamot Harry Bogomoloff (Saml) när vi frågar honom vad han skulle tycka om en Mumin-relaterad nöjespark i Helsingfors.

Han tycker att Borgbacken skulle vara rätt plats för Mumin i Helsingfors.

- Först måste man förstås reda ut om det lönar sig. Man måste göra en undersökning för att ta reda på hur stort intresset är.

Guggenheimtomten lämplig plats?

Otso Kivekäs (De gröna) som sitter i stadsstyrelsen i Helsingfors tycker inte alls att en Muminsatsning låter som en dålig idé.

Havet, men var är pappan? Eira stranden vintern 2016. Bild: Yle/Mira Myllyniemi depression,döden,eira strand,havsvatten,helsingfors,helsingfors stränder,livet,tro

Han konstaterar att staden måste vara involverad i och med att det är Helsingfors som skulle erbjuda en plats.

- Tomten där vissa ville att Guggenheimmuseet skulle stå är för liten. Ja, om man inte bygger något i stil med Junibacken, så att allt är inomhus. Då skulle det kunna fungera, funderar Otso Kivekäs.

Reklam

Vad säger en landskapsarkitekt som jobbar för staden om det hela?

- Personligen tycker jag att det är en bra idé, för jag tycker jättemycket om Mumin. Men vi har som princip att inte ha någon reklam i våra parker. Sponsorering är okej, men firmans brand måste synas på ett stiligt sätt.

Det säger Tomas Palmgren, som jobbar som projektledare vid Helsingfors stads byggnadskontor. Moomin Characters håller i rättigheterna till Mumin och tjänar pengar på sitt varumärke.

Tomas Palmgren i Tove Janssons park på Skatudden. Tomas Palmgren i Tove Janssons park. Bild: YLE/ Carina Bruun tomas palmgren

Om en privat finansiär kommer och vill öppna en finländsk Junibacken på "Guggenheimtomten" på Södra kajen - vad säger staden månne då?

- Jag vet ju inte vad staden säger som helhet, men det är säkert något som man skulle kunna reda ut.