![]()
Från korrekthet till mänsklig samvaro – vad betyder egentligen artighet och taktfullhet? Mari Lindman roas av Magdalena Ribbings etikettspalt och undrar om det finns en moralisk sida som ofta glöms bort i våra begrepp om artighet och taktfullhet. Men finns det också situationer där uppmaningar om att människor ska vara artiga och taktfulla kan ha en tvetydig roll?
Mellan servettvikning och existens
Jag brukar ibland roa mig med att läsa Magdalena Ribbings frågespalt i Dagens Nyheter. Ribbing är Sveriges mest kända etikettexpert och hennes spalt växlar från att besvara frågor om ”hur det ska gå till”, typ hur servetter ska vikas eller hur musslor ska ätas, till frågor som blottlägger såriga moraliska dimensioner i människors vardag. Ribbings egen stil vajar fram och tillbaka, från stockkonservativ och arrogant besserwisser till ganska skarp iakttagare av mänskligt samspel och olika varianter av fåfängt beteende.
Den här rörligheten – ett spektrum mellan servettvikning och existensfrågor – är spännande och det är kul att följa med Ribbings avmätta stil.
Jag ska inte sticka under stol med att det i vissa fall finns komiska aspekter, som när Ribbing kämpar hårt för att låta folklig, eller när hon broderar ut hur hyfs fungerar, hur tölpar och drumlar förpestar ”sällskapslivet”. Ibland urartar spalten till moralism av typen (riktat mot opassande klädsel på jobbet eller i något formellt sammanhang): ”detta är ju ingen diskotekskväll”. Ibland utdelas handfasta råd: när du är osäker på hur du ska komma in smidigt i en mingelsituation, öppna då med en neutral fras som t.ex. liten nick mot fönstret ”vad är det här för moln, ska det börja regna?”
Komik uppstår också när Ribbing på sitt avmätta sätt avslöjar frågarens snobbism – hon punkterar med fast hand narcissistiska och fåniga sätt att blåsa upp småbekymmer till monumentala proportioner.
Vardagens problem har ett moraliskt djup
Ett par år efter att jag börjat studera höll filosofen och konstnären Göran Torrkulla en kurs med rubriken ”Takt och ton”. I kursen tog han upp begrepp om etikett, artighet och vanor. Torrkulla öppnade upp begreppen på ett sätt så att vardagens problem blev filosofiskt intressanta. Vilken betydelse har det att vi hälsar på varandra, var ett av hans exempel genom vilket han visade på hur vi berörs av varandras närvaro.
Kursen lämnade djupa spår och har under årens lopp fått mig att intressera mig för betydelsen av lyhördhet och uppmärksamhet mot varandra i tillsynes små situationer.
Att Magdelena Ribbings spalter kan knytas till moralfrågor visar hur moral långt ifrån motsvarar en moralfilosofisk parodi av moral, där moral kokas ner till ett gäng principer, regler och dramatiska dilemman och moralfrågorna som ställs handlar om dramatiska och ofta groteska scenarion.
Följ regeln, eller skit i den
Att grubbla kring de problem som Ribbings frågespalter tar upp öppnar upp för ganska subtila saker i samspelet mellan människor. Vad det är att känna sig välkomnad, hur man umgås med människor man knappt känner, vad det är att öppna sitt hem eller träda in i någon annans, hur man kan påtala att man blivit orättvist behandlad eller att någon annan blivit det. Och det som gör det så spännande är hur Ribbing svarar på frågorna: kommer hon att ta sig an något just som en moralisk fråga, eller en fråga där det ganska problemfritt går att hänvisa till att ”ok, så här funkar det, om ni vill följa den här etikettregeln så gör ni så här, men om ni inte vill, skit i den”.
I ett nummer av den svenska tidskriften Modern filosofi ingick nyligen en liten intervju med Ribbing. Där säger hon att många av frågorna besvaras genom att peka på en praxis, men samtidigt betona att om man inte vill följa den, är det ingen katastrof.
Det som skiljer moralfrågor från etikettregler i en viss mening är kanske just att det i det senare fallet finns en möjlighet att säga ”om du inte vill följa den här traditionen, skit i den och gör som du vill”. Om du inte vill följa en viss kutym gällande tackkort eller dekoration, strunta i det. (Sedan är det ju i praktiken mycket svårare: saker är sällan BARA en fråga om ”så här gör de flesta” – tänk bara på grupptryck.)
Men det är inte heller rätt, och det tror jag Ribbing skulle hålla med mig om, att skyffla in allt vad taktfullhet, artighet och hänsyn är ner i rigida traditioner, sociala konventioner eller förnäma eller småborgerliga fasoner.
Anständighetsmoral
Ganska många är, tror jag, skeptiska till kolumnerna eftersom etikettfrågor ofta uppfattas som något som människor som älskar att uppfostra och tillrättavisa andra hänger sig åt. Lika många tror jag tänker på Ribbing som en ärkesnobb och aristokratisk kvarleva. Må det vara hur det vill med den saken. I många av svaren måste Ribbing låta rollen som etikettexpert träda tillbaka. När det gäller hur vi bemöter varandra hänsynsfullt och vänligt kan ingen vara expert.
Sedan är en annan sak att man i begreppen om vett och etikett ofta stöter på ett anständighetsideal som utgår från sociala relationer med en distanserad blick, där det viktigaste är att så att säga hålla skenet uppe och fixa till det så att ingen tappar fejset.
Anständigheten fäster sig vid hur det ser ut, vilket intryck något ger, att stämningen inte ska bli för ansträngd, att någon inte ska bli ens lite förolämpad. Vad saker på riktigt betyder är sekundärt. Det sociala livet ska navigeras och just ”fixas”. Det värsta du kan göra är att framstå som någon som är bortkommen och drullig.
Det här anständighetsdraget dyker upp hos Ribbing i en hel del svar. Många gånger pekar hon på viktiga krav som en situation ställer, där folk måste agera, träda fram, där det är skitsamma hur något ”ter sig”. Men ofta tar Ribbing ett steg tillbaka och påpekar att olater och dåliga vanor – ett exempel är en diskussion om hur ett middagssällskap bland släkten löser det att män är ovilliga att ta hand om diskandet efteråt – ska framföras ”soligt och glatt” så att förstämning inte uppstår. Ett sådant sätt att ge råd, riskerar enligt mig, att genom det soliga lägga ansvar på kvinnor att hantera orättvisor på ett smart och diskret sätt – bli mycket destruktivt, om du frågar mig.
Alternativ till anklagande fingrar
Många av frågorna handlar om en situation där någon vill påtala något, men samtidigt undvika att folk känner sig obekväma. Det här är, tycker jag själv, väldigt begripligt och är ofta en viktig sida av umgänget med andra – att sträva till att säga till om saker som är fel på ett sätt som inte är anklagande eller fingerpekande, utan som inbjuder till eftertänksamhet och självrannsakan. Det är såklart svårt för de flesta att få kritik. Att vara hänsynsfull och försöka att inte låta anklagande måste inte betyda distanserat navigerande.
Det här är inte samma sak som att hålla skenet uppe. Att visa hänsyn, att vara känslig för att någon blir sårad, betyder inte nödvändigtvis att andra klemas bort och att det enda som tillåts är artighetsfraser och dunkla insinuationer i solig ton.
Å andra sidan: det här hänsynsfulla förhållningssättet kan också göra att konfrontationer som kanske skulle behövas utesluts på förhand. Ribbing brukar ibland ta upp situationer där en försynt antydning eller en artigt försiktig upplysning faktiskt kan innebära ett misslyckande: situationen ses inte för vad den är: folk är inne i sitt och det är bara raka puckar som når fram.
Den viktiga oenigheten
Det som spelar roll här är kanske just i vilken anda gränsen mellan försiktiga påpekanden och brutala puckar påtalas. Handlar det om att navigera i det sociala livet, eller handlar det om att göra det bästa/det som är mest fruktbart just nu, av en viss situation?
Jag tror hur som helst att idén, att artighet eller social känslighet bara är dravel och att folk ska säga precis vad de känner och tycker, knappast är ett klarsynt sätt att förhålla sig till hur det är att leva med andra.
Att läsa Ribbings rutor är uppfriskande – även om jag ganska ofta blir arg eller finner dem komiska – eftersom de på ett lite indirekt sätt uppmärksammar hur vi ofta är oeniga om vad som är bara en etikettfråga (en konvention, som man vid behov kan skita i) och vad som på riktigt berör existentiella saker (hur en person ser sin roll i en gemenskap, hur folk tänker på vad det är att öppna sig för andra, vad som står på spel när förstämning uppstår i ett sällskap).
Ofta är jag själv oenig med hur Ribbing självsäkert fastslår ”hur det helt enkelt funkar" eller vad som utan tvekan ska räknas till ”vedertagen hyfs”.
Ett exempel på sådan öppenhet där vi kan vara oeniga om huruvida något är ”bara etikett”: att truga gäster att ta mer mat/dryck. Är detta rätt och slätt en outtalad regel som fanns och som börjar försvinna, och som man alltså kan ta lätt på? Eller kanske har trugandet en ganska komplex roll i social samvaro som kan hänga ihop med olika uppfattningar om t.ex. vad det är att ta väl hand om sina gäster.
Emotionellt arbete och solighet som krav
Men jag tror det finns ännu en dimension av artighet och social smidighet. Den har med makt att göra.
Jag läste nyligen en artikel om busschaufförers uppförande i bussar. En journalist utvärderade och intervjuade människor kring busschaufförers sätt att interagera med kunderna. Ganska trevlig grej kan man tycka om vardagen i en bransch där många blir glada av ett leende och en hälsning. Sådant gör skillnad, det håller jag helt med om.
Men jag blev också lite obehagligt berörd av artikeln. Frågor om gott bemötande i servicebranschen är ihopkladdade med makt. Kunden ställer krav, arbetsgivaren ställer krav. Trevlig personal framhålls t.o.m. som en konkurrensfördel. (Tiden där man kunde skoja om att någon nog behöver ”gå på charmkurs” känns avlägsen – det verkar finnas ett stort allvar kring de här sakerna.)
De som jobbar i servicebranschen har ofta prekära villkor. Sociologer har länge talat om ”emotional labor” (eller ”affective labor”) för att synliggöra det känslomässiga arbete som förväntas av många yrkesutövare, och som ofta krävs av dem. Eller, vilket också är bekymmersamt, tas som ”naturligt” (speciellt om serviceutövaren är en kvinna). Är det verkligen kundens rätt att bemötas av ett soligt leende?
När jag läste artikeln om busschaufförernas hälsande var det som om maktdimensionen delvis försvunnit, osynliggjorts, och det som istället lyftes fram var viljan att göra det lite trevligt för folk på bussen. Win-win. Är det så okomplicerat, undrar jag.
Som lästips rekommenderar jag näst-senaste numret av tidskriften Astra, där det ingår en klarsynt text skriven av Emma Hovi om servicebranschens emotionella arbete. Hon skriver, om servitrisjobbet och dess ”soft skills”: ”i själva verket handlar det om en förmåga att elegant lyckas absorbera andras otrevligheter och oanade humörsvängningar, allt för att undvika dålig stämning.”
Självfallet finns det rum för taktfullhet och möten också i arbetslivet. Men beskrivningen av de maktdimensioner som finns med när servicepersonalen måste lära sig manövrera en situation, ”hantera kunder”, läsa av situationen är viktiga påminnelser. Inte cyniska, men bra att komma ihåg i en situation där social anpassbarhet och smidighet ofta blir ett tvång, egenskaper att förfina i ett allt mer flexibelt och prekariserat arbetsliv.
