Det legendariska amerikanska bandet Toto spelar i Ekenäs i slutet av juli. Toto uppträder på julifestivalen i Stallörsparken den 29 juli.

Toto grundades i Kalifornien år 1977. Gruppen splittrades år 2008 och gjorde comeback två år senare.

Toto kommer under konserten i Ekenäs att bestå av legendariska gitarristen och sångaren Steve Lukather, keyboardisten David Paich, keyboardisten Steve Porcaro och sångaren Joseph Williams.

Toto har sålt över 40 miljoner album. Bland deras mest kända låtar kan nämnas Africa, Rosanna och Hold the Line.

Toto ger också konserter i Fredrikshamn (28.7) och i Joensuu (30.7).

På julifestivalen i Ekenäs uppträder också Bo Kaspers Orkester och SF Blues. Övriga artister offentliggörs senare.

Biljetterna släpps på fredag (18.11).

Filmrättigheterna för Maria Turtschaninoffs fantasybok Maresi har sålts till ett engelskt filmbolag.

Filmbolaget Film4 har tidigare haft framgångar med filmerna Slumdog Millionaire och 12 Years a Slave - som båda belönades med en Oscarstatyett för årets bästa film.

Turtschaninoffs bok Maresi vann också Finlandia Junior-priset 2014 - och var nominerad till Nordiska rådets barn- och ungdomslitteraturpris 2015.

Handlingen i Maresi utspelar sig på en liten ö. Röda klostret är en tillflyktsort för förföljda och utsatta flickor och kvinnor där den 13-åriga Maresi har levt ett fridfullt liv i fyra år. Då sveper ondskan in över ön och hon tvingas agera.

Boken har fått goda recensioner. Översättningsrättigheterna har sålts till 17 länder.

Maria Turtschaninoff har nämnts och recenserats i internationella medier, i tidningar som The Telegraph, Daily Mail, The Financial Times och The Guardian. Hon har också intervjuats i radio av BBC.

Maria Turtschaninoff Maria Turtschaninoff sitter i en stol i en lummig trädgård. Bild: Yle/Malin Valtonen författare,Karis,Maria Turtschaninoff,Raseborg,Västnyland

Det här är den första boken i en väldigt ovanlig fantasytrilogi, fullspäckad med feminism, ett inre mörker och intellektuella frågor.― Tidningen Daily Mail

Kampsånger, vilken effekt har de på människor? Hur ser kampsånger ut i populärkulturen idag, och vad behövs för att engagera dagens ungdom i politiska frågor, frågar sig Alva Strang.

Musik, precis som andra konstformer, har genom tiderna varit ett sätt att uttrycka känslor. Vare sig det handlar om samhälleliga problem eller dilemman inom personliga relationer, vänder vi oss ofta till musik för att känna gemenskap.

Idag är musiker bland de mest inflytelserika personer, och musik är ett enkelt sätt att engagera människor eftersom vi känner ett behov att förena oss genom det.

Beyoncé träffar USA:s president Barack Obama. Beyoncé och Barack Obama Bild: EPA/WIN MCNAMEE/POOL barack obama,beyonce

Ingredienserna för en kampsång är ganska enkla, några starka slagord, en effektfull rytm och en melodi att sjunga med i. Såklart har kampsången som ett fenomen också utvecklats under åren, men samma behov att förena sig genom musiken finns tydligen djupt rotat i oss.

En av dagens största kvinnliga popstjärnor Beyoncé gav i april 2016 ut ett visuellt album vid namnet Lemonade, vilket i korthet handlar om då hon fick reda på att hennes man varit otrogen mot henne. Trots detta ostiga tema finns det också otroligt kraftfulla stycken där hon sjunger om orättvisor inom USA:s straffrättsliga system, uppväxten som en kvinna med afroamerikanskt ursprung och känslorna som dessa för med sig i en värld där rasism och sexism är en del av vardagen.

Det straffrättsliga systemet är ett vanligt ämne för kampsånger speciellt inom hip hop och rap, detta är triggat av ett delvis rasistiskt motiverat massfängslande inom etniska minoriteter samt polismord på oskyldiga civila. Kendrick Lamar är en artist som i sin karriär varit mycket aktiv inom dessa problem. Hans senaste studioalbum To Pimp A Butterfly (2015) tacklar flera tunga ämnen på ett tillgängligt sätt, för att engagera unga.

Ett tema som Lamar ofta behandlar i sin musik är rasism och hur det påverkat hans och så många andras liv. Alright är ett kraftfullt stycke där han uppmanar människor att tänka positivt, eftersom oberoende av den nuvarande situationen kan vi tillsammans göra det “alright”. Musikvideon börjar med en ung man som blir skjuten av en polis, och i under sju minuter har han både visat en mörk verklighet och gett hopp om en bättre framtid.

Under det mycket kontroversiella presidentvalet i USA dök det upp flera protestsånger, speciellt mot tillträdande president Donald Trump. Däri bland annat YG & Nipsey Hussle’s FDT (F*** Donald Trump), en minst sagt snärtig titel med en kraftfull vers och starka slagord. Inom indiegenren skapades 30 days, 30 songs, ett samarbete mellan olika artister som tillsammans protesterar xenofobin mot flyktingar som spridits under valperioden. Projektet innehåller nu 50 sånger istället för bara 30, och kan hittas bland annat på Spotify.

Efter att en epidemi som kallar sig själv Soldiers of Odin spridit sig över norden såg vi ett starkt motstånd av bland annat finska artister. Paleface, en finsk aktivist och musiker, visade sin resistans genom stycket Emme suostu pelkäämään (2016). Han uppmanar folket att inte vara rädda för nynazismen, utan kämpa emot och inte visa tolerans för hat. Under den antirasistiska Peli poikki- demonstrationen uppträdde han med sången och hade snart tusentals människor på senatstorget i Helsingfors som ivrigt sjöng med.

Som sagt, vi känner ett behov att förena oss genom sång. Detta kan man kalla en effektfull kampsång.

Pussy Riot på besök i Finland. pussy riot

Feminismen inom musik idag växer konstant, med flera kvinnliga artister som vågar stå upp för sina rättigheter i en mansdominerad industri. En av de mer kontroversiella feministiska artisterna är punkrockarna Pussy Riot. Bandet är grundat i Moskva och protesterar för rättsfrågor i Ryssland. De står bakom flera feministiska kampsånger som gjorts för att bland annat provocera patriarkatet.

Idag har många av de mest framgångsrika och uppskattade musikerna ett budskap som lockar folk till att förenas kring artistens musik. Det vill säga om du vill lyckas inom musikindustrin lönar det sig ta ställning i politiska frågor på ett enkelt tillgängligt sätt som inte avskräcker lyssnare med andra åsikter.

Det har skapats en något obehaglig förväntning av musiker att ta ställning i aktuella samhälleliga problem vilket leder till att artisterna desperat försöker anpassa dessa till sin musik och inte alltid lyckas. Meddelandet som från början varit intressant blir trubbigt och “lite ditåt”.

Dock har vi flera musiker som oberoende av kritik vågat stå upp för sina åsikter och skapat kampsånger som verkligen fått människor att tänka efter och liera sig. Det vill jag tacka för. Jag kan inte betona tillräckligt hur viktigt det är, speciellt för den unga generationen, att finna fotfäste på samhälleliga frågor genom musiken.

Text av Alva Strang, som går i årskurs 9 i Grundskolan Norsen. Hon gör sin prao på Lasso.

En nyproducerad dramaserie och pyssel och lek på Strömsö är beståndsdelarna i årets BUU-julkalender.

Då december närmar sig får BUU-klubbsledarna ett pyttelitet brev av Hamstern. I brevet uppmanar Undra sa flundra-karaktären BUU-klubbsledarna att vänta in och förbereda julen i Strömsöhuset. Med Jontti i spetsen följs Hamsterns uppmaning. Det är inte bara på Strömsö som julförberedelserna sätter i gång. I årets juldrama får tittarna följa med vad som händer då det plötsligt dyker upp en främling i Småfolksbyn mitt i julförberedelserna.

BUU-klubbsledarna Hanna Enlund, Staffan Gräsbeck och Jontti Granbacka i Strömsös bibliotek Buu-klubbsledarna Hanna Enlund, Staffan Gräsbeck och Jontti Granbacka i Strömsös bibliotek Bild: Yle/Ann-Catrin Virkama buu-klubben,buu-klubben på strömsö,buu-klubbens julkalender 2016,hanna enlund,jontti granbacka,staffan gräsbeck,strömsö

Det jättestora juleljuset

Den nyproducerade dramaserien handlar om invånarna i Småfolksbyn. Senaste års julfirande slutade i katastrof och därför har man nu bestämt att alla ska fira på skilda håll detta år. Ett beslut som framför allt Farfar Rost vill hålla fast vid, trots att de övriga gärna skulle tänka om i frågan. Men så dyker en främmande figur som kallar sig Surpuppan upp i byn och plötsligt tar julförberedelserna en ny vändning.

Gert Sabel, en av seriens manusförfattare, spelar även karaktären Farfar Rost som här samtaler med Surpuppan, en ny karaktär som dyker upp i Småfolksbyn. Gert Sabel är en av manusförfattarna till det jättestora juleljuset, han spelar även karaktären farfar rost. på bilden samtalar han med surpuppan som spelas av tom rejström Bild: Yle det jättestora juleljuset,gert sabel,gert sabel som farfar rost,surpuppan,tom rejström som surpuppan

Gert Sabel som tillsammans med Tommy Wallin skrivit manus till Det jättestora juleljuset berättar om bakgrunden till historien:
- Berättelsen till julkalendern växte fram samtidigt som flyktingar ute i världen sökte nya, tryggare länder och hem att bo i. Vi ville berätta hur lätt det är att ha fördomar mot nånting vi inte är bekanta med. Och vi ville berätta hur trist det är att vi låser in oss i vår egen lilla värld, istället för att uppleva glädjen av att göra något tillsammans.

Det österbottniska produktionsbolaget Malakta Films har producerat serien i samarbete med Svenska Yle. Ann-Maj Granstubb, Malakta Films producent för Det jättestora juleljuset, tycker att det har varit roligt att få förverkliga årets julkalenderserie. Hon säger att det kändes angeläget att reflektera vår nutid i dramaserien.
- Världen tittarna får gå in i är en sagovärld men karaktärerna i den världen möter liknande utmaningar som vi människor gör i vår vardag.

Karaktärerna i dramat är bekanta från tv-serien Undra sa flundra, som visades i BUU-klubben från hösten 2013 till tidig höst 2016. De tittare som då lärde känna Hamstern (Jenny Ingman), Farfar Rost (Gert Sabel) och Lillspiken (Maya Klingenberg) samt rokokokompisarna Gurli (Maria Erikslund), Susie (Ann-Catrin Virkama) och Trinity (Tommy Wallin) får nu träffa dem igen. Surpuppan (Tom Rejström) är den nya karaktären som tittarna nu får lära känna.

Lillspiken och Surpuppan Karaktären Surpuppan från julkalendern tittar på sin nyfunna vän Lillspiken. Bild: Yle lillspiken,maya klingenberg,surpuppan,tom rejström,tom rejström som surpuppan

Det jättestora juleljuset har regisserats av Jakob Höglund, för många ett bekant namn, men då i teater- och musikalsammanhang. Skådespelaren och koreografen som i allt högre grad regisserar snarare än skådespelar har bland annat regisserat uppsättningen av Stormskärs Maja som gick på Åbo Svenska teater tidigare i år och Viidakkokirja på Vaasan kaupunginteatteri. Nästa stora uppsättning som Jakob jobbar med är musikalen Billy Elliot som har premiär på Vaasan kaupunginteatteri hösten 2017.

Det jättestora juleljuset var Jakobs regidebut i film och tv-sammanhang. Jakob var lite fundersam kring huruvida film var ett medium som passade hans sätt att regissera.
- Att jobba med film var fantastiskt. Det var en otrolig chans att få göra julkalenderregin. Trots att jag var tveksam visade det sig fungera bra att leka fram scenerna på samma sätt som jag gör då jag regisserar teater. Den stora skillnaden då man jämför med teater är att i tv-sammanhang är varje inspelningsdag och varje inspelad scen en premiär, så jobbet blir väldigt intensivt. I teatersammanhang har man flera månader på sig att jobba mot premiären. Det som också var roligt att märka var att regiarbetet fortsatte vid klippbordet.

BUU-jul på Strömsö

Pepparkakor bakas med stor glädje av Hanna, Tuva, Joanna och Jontti Programledarna Hanna Enlund och Jontti Granbacka bakar pepparkakor med flickorna Tuva och Joanna. Bild: Yle/Ann-Catrin Virkama hanna enlund,joanna,jontti granbacka,pepparkaksbakning,tuva

Levande luckor i papperskalendern

Julkalenderns bildsättning och grafik: Johanna Högväg En stad med många gråa hus på ena sidan av ån och färgglada på den andra Adventskalender,BUU-klubben,julkalender

Yle AR applikationen är gratis och finns att ladda ner från och med den 30 november på App Store och Google Play. Varje dag då ditt barn öppnar dagens lucka i julkalender så kan ni tillsammans med hjälp av den nedladdade appen få en överraskning! Bilden på insidan av luckan blir levande! En video, ett hörspel eller en grafisk överraskning kör igång. Innehållet i de 24 luckorna är producerat av Yle och fungerar som stödjande innehåll till Det jättestora juleljuset.

Piratskattens hemlighet, en serie för de lite större.

Syskonen Sam och Minna och deras kusin Bianca är med om ett magiskt och spännande äventyr i serien Piratskattens hemlighet Barnen i serien Piratskattens hemlighet har samlats kring ett bord och diskuterar. Bild: SVT Piratskattens hemlighet,svt-serien piratskattens hemlighet

Syskonen Sam (Buster Isitt) och Minna (Alexandra Breschi) och deras mamma Eva (Ana Gil de Melo Nascimento) åker till Orkidékusten vid Medelhavet för att fira jul hos faster Anja (Mirja Turestedt) och deras kusin Bianca (Lea Stojanov).

Det visar sig att hela kusten ska förstöras efter jul, och de får genom farfar Ivo (Michalis Koutsogiannakis) höra legenden om piraten Aquilas försvunna skatt. Barnen förstår att om de inte hittar skatten kommer den idylliska kusten att förstöras.
Men snart visar det sig att det finns mörka krafter som letar efter samma skatt... Om de inte hittar piraten Aquilas försvunna skatt kommer den idylliska Orkidékusten att förstöras. Kommer de att hinna?

På Barnens Arena finns serierna Det jättestora juleljuset under BUU-klubben, Piratskattens hemlighet, Tjuvarnas jul och Hajbos egen julkalender Topptomte under Hajbo.

Kultserien 16 från 1993 handlade om ungdomar och lärare i "Korpen" (Korpvägens högstadieskola). Vi får följa med vardagliga situationer i klassen, blandat med sång- och dansscener.

Serien 16 sändes i nio delar med start i januari 1993. Vi följer med ungdomarnas struliga hemförhållanden, oönskade graviditeter, förälskelser, stölder och dålighetsliv i Köpenhamn, men också vem som skall väljas till elevkårsordförande. Lärarnas liv kretsar också kring trassliga kärleksförhållanden både med kolleger och elever.

I varje del får vi också se musikvideor. Här till exempel den stora hitten "Tootie-tootie" med Thomas Perret.

Johan Portin stod för personregin i serien. Han berättar om när man skulle välja ut ungdomar till de centrala rollerna. Intresset för serien var stort och till castingen kom massor av ungdomar. Av dem valde man ut tjugo ungdomar i åldern 14-19.

Under vintern träffades gruppen några gånger i veckan och fick träning i skådespeleri, sång och dans. Patrick Wingren var ansvarig för sångövningarna, Marco Bjurström stod för dansträning medan Johan Portin skötte om skådespelarträningen och Mikael Rundman var regissör.

Av de tjugo ungdomarna som var med har nio senare utbildat sig för teaterbranschen, åtta som skådespelare och en som dramaturg, berättar Johan Portin. Då a cappella-gruppen Fork grundades var samtliga fyra medlemmar sådana som varit med i 16.

Lotte Krank var en av de unga som var med. Hon säger att jobbet med 16 var en oförglömlig upplevelse och att de som var med hade jätteroligt tillsammans.

- Serien blev ju superpop bland finlandssvenska unga, vi hade inte fattat hur pop den var innan vi drog iväg på turné efter att serien hade visats. Vi uppträdde alltså med alla sånger. Och jag kommer aldrig att glömma hur tonårsflickor jagade våra autografer. När vi åkte upp till Österbotten med tåg satt vi i flera timmar och skrev autografer. Vi var någonstans i Österbotten, kommer inte ihåg var, och sov på en skola. Och det var flickor som försökte klättra in genom fönsterna i skolan för att komma åt oss och få våra autografer.

Bilder ur tv-serien 16

Under de närmaste åren kommer Yle att publicera hundratals timmar inhemsk tv- och radioteater på Arenan. Programmen kommer att publiceras i sin helhet.

Vad vill du se? Delta i en omröstning om vilka program vi skall publicera först på Arenan. På listan finns roliga, överraskande, fina och konstiga program. De två svenska bidragen bland dessa är ”16”, kultserien för ungdomar, och den vackra filmatiseringen av Oscar Parlands bok ”Den förtrollande vägen”. Rösta fram din favorit före den 20.11.

Snart är det dags för Galan 2016, men hur mår bloggen i dag och är det okej att fiska efter en nominering? Vi snackar med en av arrangörerna, Ida-Marie Jungell.

- Bloggen lever fortfarande i Svenskfinland. Det var en boom för några år sedan men många har fortsatt blogga och det dyker fortfarande upp nya bloggar, säger Ida-Marie Jungell.

Ida-Marie har bloggat i många år och driver nu också ett bloggrelaterat företag tillsammans med Maria Frände. Det är de två som står bakom bloggalan som ordnades för första gången år 2015. Trots att sociala medier i många fall ersatt bloggen mår den alltså fortfarande bra i Svenskfinland, men sättet vi läser och följer med bloggar har förändrats.

- Det är kanske inte lika spännande som förr och man följer kanske inte bloggar på samma sätt längre. Jag minns hur det var när vi själva var tonåringar och följde med stora svenska bloggare och tyckte det var häftigt. Nu kanske man mer tittar på deras Youtube, Instagram och Periscope.

Vad får man då ut av en blogg i dag?

- Gemenskap. Åtminstone här i Svenskfinland har vi märkt att man får många nya bekanta. Svenskfinland är ganska utspritt, så man lär känna en person mycket bättre via bloggandet och man hittar nya intressen.

Ida-Marie startade upp gruppen Finlandssvenska bloggare tillsammans med Maria Frände och de träffades tack vare sina bloggar.

- Under fem års tid läste vi varandras bloggar och kommenterade varje dag, och nu är vi bästa kompisar, säger Ida-Marie.

Åsikterna är mest intressanta

En del personer bloggar för att föra en virtuell dagbok medan andra vill föra fram åsikter. Ida-Marie berättar att det finns många som kanske inte gör så mycket väsen av sig i en stor grupp men som ändå vill dela med sig.

- De inläggen tycker jag nästan är mest intressanta. Det föds en massa spännande diskussioner, både om nyheter och aktualiteter, men också om andra viktiga ämnen.

Förr fick man inte skryta om sig själv men det är bra att folk vågar göra det nu.

En del kan också göra en karriär av sin blogg och till och med leva på inkomsterna som den ger.

- Det är helt fantastiskt att du kan satsa på något som är helt ditt eget och att du kan göra något du tycker om.

Ida-Marie lever själv inte på sin blogg men satsar stenhårt på det företag hon startat upp med Maria.

- Vi har märkt att det är roligare att satsa på det just nu istället för att försöka göra bloggen stor, säger hon.

Att fiska efter nomineringar och röster

Om du verkligen vill livnära dig på din blogg krävs också synlighet. Ett sätt är att gå ut och visa upp dig på sociala medier och uppmana folk att till exempel rösta på din blogg för bloggalan. Det har många gjort under hösten.

- Jag tycker det är fint att folk gör det. Förr fick man inte skryta om sig själv men det är bra att folk vågar göra det nu.

Ida-Marie använder själv också sociala medier för att dela inlägg och videoklipp som hon gjort – men allt hon gör får inte lika mycket uppmärksamhet.

- Om jag skrivit ett inlägg om ett känsligt ämne som jag vet att jag kanske inte har något att göra med så är jag lite mer försiktig med att dela det. Jag väljer ut de situationer där jag ger mig själv synlighet.

Inspireras av USA och Sverige

Varför lyfter vi då fram oss så mycket mera nu än tidigare? Ida-Marie tror vi inspireras av USA och Sverige.

- De är så mycket före oss när det gäller sociala medier. Man ser ju bara hur det gått för svenska bloggare och Instagrammare. De är sjukt stora och det enda de gör är sociala medier. Jag tror många inspirerats av dem och tänker att kan de så kan vi. Finland är ju alltid lite efter.

Du väljer själv vad du gör på sociala medier.

Det finns ändå de som fortfarande tycker det är fult att framhäva sig själv i sociala medier.

- Förra veckan läste jag många kommentarer av personer som tyckte det var fel att folk skryter på sig själva och att de inte vill läsa om folk som vill bli nominerade. Men då måste man inte heller läsa de inläggen. Du väljer själv vad du gör på sociala medier.

Borde hylla varandra mera

Ida-Marie tycker vi kunde bjuda på oss själva ännu mer – i alla fall om vi ska ha någon chans att bli lika stora som de svenska bloggarna. Vi borde också bli mer positivt inställda till andras lycka.

- Det är jättevanligt att folk ska kritisera och vara pessimister när någon lyckats eller är glad över en positiv händelse. Folk borde dämpa negativiteten för det finns så mycket annat man kan vara sur över och kritisera, säger hon.

Galan ordnas den 19 november i Vasa. Här kan du läsa mer om den.

Visartisten Thomas Lundin är skivaktuell med sitt tredje soloalbum i en svit som kommer att innehålla fyra skivor. Betraktelsens tid är hans höstalbum, med både egna alster och nya versioner av andras sånger. Den tredje skivan är som det tredje barnet. Enligt Lundin har den uppfostrat sig själv och blivit mycket lyckad.

Nya albumet innehåller 12 spår, arrangerade och producerade av Lundins musikaliska parhäst, Thomas Enroth, vars bolag Termmusik också ger ut skivan Betraktelsens tid.

Enroth och Lundin är upphovsmännen bakom första singeln, som kom tidigare i höstas.

Tänk om allt är som det ska

Nya skivan är som ett visitkort för Lundin, som medverkar i Årets stora julkonsertturné i svenskfinland, med start i Borgå 18 november. Konsertpubliken vill ofta ha med sig en skiva när de går hem efter kvällen.

Övriga artister i julkonserterna är Erik-André Hvidsten, Tom Käldström, Åsa Jinder, Heléne Nyberg samt Thomas Enroth med orkester. Totalt blir det 26 konserter före jul.

Text och musik

Thomas Lundin har skrivit låttexter i 10 års tid, både åt sig själv och andra.

- Men idag blir jag allt mer bekväm med att titulera mig kompositör också, säger Lundin.

På nya skivan finns flera sånger med musiken gjord av Lundin. Låtar som Efter solsken kommer regn, Låt solen lysa inom dig, Tusen år till sommaren och Änglavingar är hans egna kompositioner. På den sistnämnda medverkar Lundins dotter Maja Lundin som duettpartner.

- Att skriva låtar och våga spela in dem handlar om, som så mycket annat, att sluta döma sig själv och gå på impulsen.

- Här har jag haft otrolig nytta av att spela med i improteatern Stjärnfall i fem års tid, säger Lundin.

Tredje barnet bäst

Betraktelsens tid är Lundins tredje soloalbum och han menar att han förhåller sig till sina skivprojekt ungefär som en förälder förhåller sig till sina barn, lite olika beroende på i vilken ordning i syskonskaran barnet har kommit.

- När man får första ungen har man förberett sig noggrant, under hela graviditeten funderar man varenda dag på barnet som ska komma. Det samma gäller när första skivan blir till, säger Lundin.

Medan andra barnet och andra skivan kommer lite sådär som en överraskning, tätt inpå den första.

- Man konstaterar vad roligt! Välkommen! Nummer två är självsäker på något sätt och det var också min sommarskiva som följde på första julplattan, säger Lundin.

Och så kommer nummer tre.

- Man börjar känna sig säker och behöver inte fundera på varenda detalj. Man klarar av andra projekt vid sidan av. Nummer tre uppfostrar sig själv - och blir ofta mycket lyckad!

Betraktelsens tid är enligt Lundin hans bästa skiva, hittills. Musikerna som medverkar är österbottningarna Thomas Enroth, Tom Käldström, Marcus Söderström, Kjell Lolax, Patrick Lax, Heléne Nyberg och Mikael Svarvar samt steelgitarristen Conny Ohlson från Sverige.

Han är rent ut sagt förbannad på de lögner som skandalpressen skriver om honom och han har inte heller mycket övers för dagens talangjaktstävlingar. Men vid 74-års ålder håller schlager-ikonen Danny fortfarande full fart. Han är just nu aktuell med en ny bok, ny film och en turné.

Vi träffas på en restaurang i Helsingfors där han under lunchtid har ett stambord. Först pratar vi allmänt om att han har en massa äventyrsgener i sig både från sin far och sin mor.

Hans morfar var den legendariska Algot Niska som förutom spritsmuggling också räddade 150 judar undan Hitler och spelade fotboll på landslagsnivå. Pappan, Pentti, var igen stridspilot men lämnade familjen och flyttade till Brasilien då Danny var sex år gammal.

Vilda ungdomsår

Under ungdomsåren så blev Danny medlem av de beryktade gängen i huvudstaden. På den tiden var det vanligt med stora slagsmål. Danny fick också på nära håll se många som blev misshandlade med batonger och knivar.

- Jag kommer ihåg en gång då vi var med min bror i vår lägenhet och utanför så stod det ett helt gäng och väntade på att få ge oss stryk. Vi fick ringa efter polisen för att kunna gå ut igen, säger Danny och skrattar.

Men hemma var det ordning och reda och hans styvfar hade en mycket sträng nästan militärisk uppfostran.

Televisionen var ny i Finland och Danny hade gjort så mycket ströjobb att han skulle ha haft råd att köpa en och föreslog det för sin styvfar. Svaret blev ett blankt nej med motiveringen att i ett kulturhem har man inte en TV.

Det gick två veckor så meddelade Danny till sin yngre bror att han flyttar. Det slutade med att både brodern och mamman flyttade med Danny.

Genombrottet

Den första hitlåten för Danny blev East Virginia. Det var en ren slump för han hade råkat höra den på radion hos en kompis och det var några dagar innan de skulle spela in första singeln. Han åkte genast till en skivaffär och hittade låten och samma eftermiddag övade han in den med The Islanders som då var hans band.

Trots att den blev skivans b-sida så blev den en stor hit. Den låten har följt honom genom hela hans karriär. Det som fortfarande grämer honom är att han sålde inspelningsrättigheterna för 30 mk.

Show och business

Mitt under den hektiska perioden blev det dags att rycka in i armén och värnplikten gjorde han i Dragsvik. Och där hade nog rekryt Ilkka Lipsanen (som han heter på riktigt) nytta av artisten Danny.

Han spelade in flere skivor under den tiden och slapp också undan fängelse då han kom försent tillbaka från en permission.

- Du har i övrigt uppfört så bra så som straff får du nu i stället uppträda på en fest i garnisonens Idrottshus, hade kaptenen sagt.

Snabbt började Danny också bygga upp sitt show imperium som fick namnet D-Tuotanto. Och han var en av de första i landet som förstod att satsa både på show och på business. Som mest hade han 360 anställda på företaget och han skötte också många andra artisters turnéer och spelningar.

Där fanns en massa artister. Allt från de gamla legenderna Tapio Rautavaara och Tauno Palo till Kirka, Markku Aro och många fler.

Skandalpressen och Danny

Då f.d. missen Armi Aavikko kom med in i bilden så förändrades också Dannys förhållande till pressen. Ryktena började florera om deras romans trots att Danny fortfarande var gift med Liisa Seppälä. Länge var Danny och Armi skvallerpressens favoriter nummer 1 i slutet av 70-talet.

Paret förblev goda vänner trots att förhållandet tog slut 1992. Tio år senare dog Aavikko i sitt hem och det tog honom väldigt hårt.

Nu har han igen valsat runt i samma tidningar med en ung tangodrottning och de påstående man kommer med har gjort honom flyförbannad. Enligt Dannys utsago så är det osanningar som speciellt en redaktör har kommit med

- Jag sade i ett TV-program att jag kommer att göra som man gjorde bland gängen i Helsingfors på 60-talet att man tar en liten åktur. Redaktören frågade om jag hotar honom och då sade jag att nej detta är bara ett beslut.

Styrda talangjakter

Då vi kommer in på talangjakter i TV märker jag att adrenalinnivån stiger ytterligare.

- De är helt och hållet styrda av 3 stycken skivbolag och det är allt för lätt att snabbt förtjäna stora pengar i Finland idag. Men vem kommer att komma ihåg de här unga som nu har miljoninkomster och medverkar i Vain elämää om 20 år, frågar sig Danny.

Enligt honom är nyckeln till framgång fortfarande starka låtar med bra melodier, bra arrangemang, fina och genomfunderade shower och framför allt en bra helhet.

- Det har i alla fall varit det vinnande konceptet för mig och det gäller nog fortfarande inom den här branschen.

Ostrukturerad film

Filmen om Danny har premiär på fredag och den har också fått en hel del publicitet innan man ens har sett en enda sekund av den. Mest har det varit fråga om ekonomiska bekymmer att få den färdig och premiären har skjutits upp flere gånger.

Visserligen har artisten själv öppnat sina privata arkiv för Sakari Saksa som har producerat och regisserat filmen. Men på basen av den intervju jag gjorde med Danny så bestämde han sig ganska fort för att inte blanda sig desto mer i filmen.

Enligt artisten själv så finns det redan planer på en fiktiv film om honom.

Tyvärr så är filmen ostrukturerad i sin uppbyggnad och den skulle definitivt ha vunnit på att editeras med mycket hårdare hand. Man har svårt att hänga med i de snabba växlingarna både då det gäller tid och rum och alltför mycket utrymme ger man åt människor som varit bakgrundskrafter då det gäller showerna.

Däremot saknar man mera kontroversiella frågor som gäller hans artisteri i förhållande till privatpersonen Ilkka Lipsanen.

Danny skulle definitivt ha varit värd en bättre dokumentär.

Fokus på Danny i Yle Vega lördag 19/11 kl 13.03

Timshel och The Heartbeat Band är båda aktuella med ny musik denna vecka.

Timshel är tillbaka med en ny EP

- Vi stängde in oss i en liten stuga på landsbygden och lät inspirationen flöda under en helg. Resultatet blev den nya låten och EP:n med samma namn Hubble Jive, berättar Timshels sångare Markus Bergfors.

På den nya EP:n Hubble Jive medverkar också tidigare Timshel medlemmen Daniel Ventus. Som producent har man anlitat Sebastian Jacobson, även han tidigare medlem i gruppen.

Timshel är aktuella med två spelningar i Österbotten. Det blir skivsläpp på After Eight i Jakobstad den 23 november och på Ritz i Vasa den 24 november.

The Heartbeat Band utmanar med låten Story. Heartbeat band Bild: YLE / Ann-Catrin Granroth heartbeat band

Trygga melankoliska toner med The Heartbeat Band

Även vasagruppen The Heartbeat Band är aktuella med en ny skiva Pills the EP och första låten från skivan heter Story.

- Vi har mognat under årens gång och vi känner att vi hittat vår stil som vi tror på, säger gruppens eldsjäl Marcus Granfors.

- Jag tror att många gillar att se oss live på scenen för där kan du åstadkomma en intim audiovisuell helhet som man inte kan uppleva om man bara lyssnar på oss.

- Vi är inte gruppen som rockar till det och ställer till med ett rockparty utan vi upplever att vi bjuder på något helt annat. Ett lugn som kan vara en motvikt till dagens stressiga samhälle.

Tom Håkans fortsätter sitt segertåg

Tom Håkans fortsätter på toppen också denna vecka, med 21% av rösterna. Däremot räckte rösterna inte till för San Marino & Linda och Krista Siegfrids, vilket betyder att de inte längre finns med på listan.

Så här fördelade sig rösterna i Vegatoppen nr 45:

Tom Håkans / Terese: 21.88 %
Sofie Lundell / Trygghetens stad: 19.15 %
Carolina Wendelin / George : 15.5 %
Pappas Eget Band / Vad e de för fel på mig: 11.85 %
Lee Angel / Open road: 6.69 %
KAJ / Kom ti byin: 6.38 %
Susann Sonntag / Änglar som ser: 6.08 %
Lazy Mungo / The Greatest Time of All: 5.47 %
-------
San Marino & Linda / Vi ska vandra längs stränderna: 3.95 %
Krista Siegfrids / Be Real: 3.04 %

Rösta på Vegatoppen nr 46 här!

Vegatoppen nr 46

Du kan rösta på en låt. Röstningen avslutas på onsdag 23.11 kl.12.00.

 Tom Håkans / Terese 

 Sofie Lundell / Trygghetens stad 

 Carolina Wendelin / George  

 Pappas Eget Band / Vad e de för fel på mig 

 Lee Angel / Open road 

 KAJ / Kom ti byin 

 Susann Sonntag / Änglar som ser 

 Lazy Mungo / The Greatest Time of All 

 The Heartbeat Band / Story 

 Timshel / Hubble Jive 

Skicka

Vi vill gärna höra vad du tycker om låtarna! Kommentera i kommentarsfältet under artikeln.

Vegatoppen i Radio Vega, torsdagar kl.19:22, i repris på lördagar kl.21:03 och på Arenan i 30 dagar.

Programledare är Jukka Isojoki.

Nya vindar blåser i Landshövdingens magasin vid Åbo domkyrka. Ett nytt galleri för nutidskonst öppnar i huset fredag 18 november. Galleriet finns i de tidigare lager- och garagelokalerna.

Det är galleristen Frej Forsblom som öppnar galleriet i sin hemstad. Forsblom snubblade över lokalen av en tillfällighet.

- Det var en överraskning. Jag körde förbi och tänkte att byggnaden skulle passa för ett galleri så jag ringde till Turun Yliopistosäätio och det visade sig att de inte hade någon hyresgäst.

Projektet kom igång och museiverket kopplades in. Fyra stall blev ett galleri med mycket ljus och högt i tak.

Den första utställningen presenterar nutidskonst av 9 konstnärer eller konstnärsgrupper: Keltie Ferris, Luis Gispert, Jacob Hashimoto, IC-98, Tiina Itkonen, Rashid Johnson, Klaus Kopu, Heikki Marila och Tiina Elina Nurminen.

Frej Forsblom tillsammans med konstnärerna som medverkar i Makasiini Contemporarys första utställning. Frej Forsblom tillsammans med konstnärerna som medverkar i Makasiini Contemporarys första utställning. Bild: Yle/Lotta Sundström frej forsblom,makasiini contemporary

Den historiskt värdefulla byggnaden har restaurerats i samarbete med Turun Yliopistosäätiö. Byggnaden ägs av Åbo universitet och universitetets stiftelse. Den äldre delen av huset är från 1829 och ritades av Charles Bassi medan den nyare delen, som är ritad av Jac Ahrenberg, byggdes åren 1909-1910.

Detalj ur Jacob Hashimotos installation. Detalj ur Jacob Hashimotos installation. Bild: Yle/Lotta Sundström jacob hashimoto

Poesi är idag inte endast tryckta bokstäver mellan två pärmar, utan kanske också en sångtext, ett scenframträdande eller en statusuppdatering. I en serie om poesins många former idag vill Svenska Yle få syn på hur poesi finns med i allas våra liv - om den alls gör det. Era upplevelser kommer att bli en viktig del av den serien.

Den finlandssvenska lyriken är anrik. Den är uppskattad, en del av den finlandssvenska identiteten. Den har en smickrande cv. Skulle anställas direkt. Edith Södergran skrev för mer än 100 år sedan, men är en stjärna ännu idag. I livets avgörande skeden, som vid en begravning, kanske man hittar tröst i en dikt av Lars Huldén eller Claes Andersson. I somras ansågs Matilda Södergran vara en av de viktigaste svenskspråkiga poeterna i vår tid. Å andra sidan säljer den inte så mycket.

I år tilldelades Bob Dylan Nobelpriset i litteratur och då poeten Leonard Cohen dog så uppmärksammades det världen över.

Böcker på busshållplats och slaskigt väder. Bild: Eva Pursiainen/Yle Poesi

Nu ber vi om hjälp av just dig:

De svar vi får in använder vi för en artikel i en serie om poesin idag, om dem som skriver den, om dem som läser och inte läser den. I serien kommer vi att presentera framgångsrika samtida lyriker, hiphopartisten som skrev sig ur sitt livshelvete och följa med på diktreportage till skolor i Vasa och Helsingfors. Den serien startar på svenska.yle.fi på tisdag 20.11.

Passa också på att tipsa om din favoritpoesi i kommentarsfältet. Varför är just den textraden så bra?

Bosse Hellstens Eldorado fungerar bra på toaletten Läser Bosse Hellstens Eldorado på toalett Bild: Sebastian Bergholm/Yle Poesi

Zombiefilmer handlar om levande döda men är en otroligt livskraftig genre. Och om du trodde zombier inte kan föröka sig får du tänka om, nu kommer den andra generationens zombier.

The Girl with All the Gifts är en dystopisk uppväxtskildring som får Hunger Games att verka som en godnattsaga.

Barnmonster

Vi ser en liten 10-årig flicka sitta på sängen i en mörk cell. Plötsligt börjar en siren tjuta, uniformklädda vuxna går runt i en korridor och bultar på de låsta dörrarna, de skriker att missfostren ska göra sig klara

Den lilla flickan hoppar genast upp och sätter sig i en rullstol. Dörren öppnas och in kommer två soldater med dragna gevär, de är påtaligt nervösa medan flickan ler snällt och önskar dem god morgon. Soldaterna låser flickans fötter, händer och huvud fast i rullstolen och tar henne ut. I korridoren ser vi andra barn i likadana rullstolar, alla förs de till ett stort klassrum som mer liknar en bunker.

Var är vi? Vad har hänt? Och framför allt - varför är de vuxna så rädda för de här barnen?

Det här är inledningen till filmen The Girl with All the Gifts, en dystopisk science fiction film som är både välgjord, överraskande och väldigt störande.

Den lilla flickan heter Melanie (Sennia Nanua), hon är artig, intelligent och söt. Men Melanie, liksom de andra barnen, är livsfarlig.

Melanie (Sennia Nanua) sitter med blodiga kläder och bakbunden med ansiktsmask på en parkbänk. Bild: 2013 All Rights Reserved Cinema Mondo sennia nanua,The Girl with All the Gifts

Undergången har kommit i form av en svamp

Världen har drabbats av en svampepidemi som slagit rot i mänskornas hjärna och förvandlat dem till zombier eller ”hungriga”. Kvar finns en liten grupp mänskor som kämpar för att hitta ett vaccin.

Och det är här barnen kommer in – de är nämligen andra generationens zombier, men beter sig trots det inte som ”normala” zombier. De här barnen kan tala, tänka och känna. Men de har också ett oerhört välutvecklat luktsinne och när de känner doften av en levande varelse börjar käken tugga på ett oroväckande sätt.

Barnen på armébasen är forskningsmaterial, de vuxna studerar dem och sedan dissekerar man dem. I hopp om att kunna skapa ett vaccin.

Brittisk zombiefilm när den är som bäst

The Girl with All the Gifts är baserad på en roman med samma namn av Mike R. Carey och är en välgjord och ambitiös film som överraskar flere gånger. Britterna är bra på skräck och speciellt zombier och visst ser man influenser från till exempel filmen 28 Days Later. Men här finns också ett stråk av Flugornas herre för att inte tala om spelet The Last of Us.

Svampen som infekterat mänskorna heter Ophiocordyceps unilateralis och finns på riktigt, fast ute i naturen är det insekter som drabbas. (Kolla Richard Attenboroughs förklaring här.)

Ytterligare plus i kanten får filmen för de utmärkta skådespelarna, Sennia Nanua som Melanie är ett fynd och hon backas upp av Gemma Arterton som den snälla och empatiska läraren och Glenn Close som den cyniska men praktiska forskaren.

Zombietemat är ändå bara inledningen, för det här är också en uppväxtskildring med tragiska förtecken, en skräckfilm om mänskans oförmåga att se konsekvenserna av sina handlingar, en berättelse om undergång och evolution.

Men framför allt en film som frågar, vad gör oss mänskliga? Vem har rätt att leva?

Svaren är kanske inte helt lättsmälta.

Dr Caldwell (Glenn Close), Helen Justineau (Gemma Arterton), sergeant Park (Paddy Considine) och soldat Gallagher (Fisayo Akinade) står uppe på ett tak. Bild: 2013 All Rights Reserved, Cinema Mondo Fisayo Akinade,Gemma Arterton,Glenn Close,Paddy Considine,The Girl with All the Gifts

Här är den – Yle Vegas pop/rockfrågesport!

Testa dina musikkunskaper och briljera för dig själv eller tävla med kompisen och se vem som får flest poäng! Varför inte ha en liten tävling på jobbet under kafferasten eller över en liten fredagspilsner efter jobbet på puben runt hörnet?

Varje fredag kommer 10 nya frågor av varierande svårighetsgrad här på svenska.yle.fi. Ämnesområdena rör sig inom de musikstilar som kan kallas något slags pop och rock, men kan även gälla soul, funk, blues, punk, heavy och så vidare.

Vid rätt svar markeras ditt svar genast med grönt. Ett felaktigt svar blir rött och då markeras det rätta svaret med fet stil.

Rockpoliserna:

Vill du snacka allmänt eller specifikt om musik med likasinnade individer? Kolla in vår Facebook-grupp Rockpoliserna (klicka här)! Vi vill höra folkets röst! Du kan tipsa om musiknyheter, gigs, ny eller gammal musik. Bra eller dålig, ingen skillnad så länge det är kul att käbbla om saken! De aktivaste debattörerna kan till och med få en egen Rockpolis-badge!

Rock'n'roll! Eller något. Lycka till!

1. Med vilken låt slog Jamiroquai igenom brett och internationellt?

 Virtual Insanity 

 Cosmic Girl 

 Deeper Underground 

 Canned Heat 

2. Vem fick år 1993 en hit med ”Mmm Mmm Mmm Mmm”?

 Runrig 

 The Waterboys 

 Crash Test Dummies 

 Mudmen 

3. År 1986 fick Aerosmith en stor hit med en nyinspelad version av ”Walk This Way”. Det var ett samarbete med en viss hiphopgrupp – vilken?

 Wu-Tang Clan 

 Cypress Hill 

 Beastie Boys 

 Run–D.M.C. 

4. Vilken var debut- och genombrottssingeln för Kelis? Den kom vid millennieskiftet.

 Caught Out There 

 Good Stuff 

 Milkshake 

 Trick Me 

5. Vem är artisten på bilden? Några av hans största hittar är “Mandy”, “Can't Smile Without You” och “Copacabana (At the Copa)”.

 Paul Anka 

 Pat Boone 

 Donny Osmond 

 Barry Manilow 

6. Whitney Houstons kanske största hit ”I Will Always Love You” är skriven av en känd kvinnlig artist – vem?

 Whitney Houston 

 Linda Ronstadt 

 Dolly Parton 

 Rosanne Cash 

7. Vilket band är känt för skivor som ”2112”, ”Permanent Waves”, ”Moving Pictures”, ”Signals” och ”Grace Under Pressure”?

 Journey 

 Emerson, Lake & Palmer 

 The Alan Parsons Project 

 Rush 

8. Vad heter Hollywood-skådespelaren Jared Letos band?

 30 Seconds To Mars 

 3 Doors Down 

 5 Seconds Of Summer 

 Two Door Cinema Club 

9. Vem har skrivit låtarna ”After Midnight” och ”Cocaine”?

 Eric Clapton 

 Johnny Cash 

 Chet Atkins 

 J.J. Cale 

10. Vilken popduo består av bröderna Ron och Russell Mael?

 Savage Garden 

 Sparks 

 Hurts 

 Bros. 

Släktrötter och tandrötter. Bägge behandlas grundligt i Juurihoito där barnen reser i sin fars kärleksspår.

På stora skärmar ser publiken videoprojektioner av flygplan som landar. Det dånar i salongen. Vi åker på resa flera gånger om för att bena ut bröderna Kirnuvaaras släkthistoria. För att hitta deras rötter på fädernet.

Det är visuellt snyggt och ljudmässigt effektfullt. Och så är det genomgående i Aleksis Meaneys dramatisering av Miika Nousiainens nyutkomna roman Juurihoito på Nationalteatern. Meaney har satsat på scenbilderna, på det visuella som ställvis blir till en teaterfest och yra som publiken dras in i och förförs av.

Det börjar ändå med en enda Kirnuvaara, Pekka. Han blev övergiven som 3-åring av sin far som gick ut för att köpa mjölk, bröd och bastuläsk. Pappan kom aldrig tillbaka. Numera är Pekka en reklamnisse som har dåliga tänder och som av en slump hamnar hos tandläkare Esko Kirnuvaara. Efternamnet är så pass ovanligt att Pekka undrar om de är släkt. Detsamma undrar Esko, men av en helt annan anledning – också hos Pekka fattas nämligen ”femmorna”, alltså tänderna längst bak. Det är ärftligt.

Grejen är bara den att Esko är en tillknäppt tandläkare och en enstöring som inte behöver någon släkt. Och det gör han klart för Pekka. Men Pekka ger inte upp och snart är de två nyfunna bröderna på jakt efter flera rötter, flera syskon, flera släktingar.

Tandläkaren krockar med omvärlden

Esa-Matti Long spelar Pekka och Markku Maalismaa Esko. Long gör en lite mer naiv och slarvig, men kanske gulligare Pekka än vad jag uppfattade huvudfiguren i romanen vara, och också Maalismaas tolkning är en fullträff. Han går från en strikt korrekt och ständigt tandläkarmässig figur till en person som vågar släppa loss och bli förälskad.

Mycket av humorn uppstår i krocken mellan den torra tandläkaren och omvärlden. Som när han får frågan om han någon gång njutit och kontrar med en motfråga om man nu verkligen måste njuta.

På teatern är det lätt att sudda ut gränserna mellan dåtid och nutid, mellan levande och döda. Det är bara att placera dem sida vid sida på scenen. När Esko lyssnar till berättelsen om faderns förhållande till hans redan döda mor blir hon levande för honom, så levande att hon stiger fram på scenen och ger honom sina egna svar. Det är gripande och magiskt.

Må-bra-pjäs med tragiskt botten

Jag uppfattade romanen Juurihoito som en må-bra-roman alltigenom, visserligen med allvarliga teman, men med humor och lätthet i både språk och anslag i förgrunden. I Aleksis Meaneys dramatisering kommer det tragiska i berättelsen fram på ett annat sätt. Inte så att humorn skulle saknas, men det blir skratt som varvas med tragiskt allvar. Här är grundfrågan som går genom hela pjäsen ”vad är kärlek?”. Det är den frågan som bultar under barnens resor runt hela världen till nya syskon. Vad är kärleken som pappan var så snabb att hitta och lämna?

Fadern har lämnat spår efter sig. Inte bara i Helsingfors och på hemorten Lieksa utan också i Södertälje, i Thailand och i Australien. Och till alla dessa ställen går resorna, i romanen såväl som på scenen. På varje ort konfronteras vi med olika former av problematik som ägt eller äger rum i verkligheten. Det är till exempel aboriginernas tragiska öde i Australien, romer som brutalt vräktes i Lieksa år 1956, flykting- och invandrarpolitik i Sverige, fattigdom och sexturism i Thailand. I programbladet får publiken ytterligare läsa om dessa teman. Men pjäsen tyngs ändå inte alltför mycket av allvaret, utan publiken kan till exempel också förtjusas av sjungande koalabjörnar och kängurur när resan tar sig till Australien.

Pirjo Lonka, Annika Poijärvi och Anna-Riikka Rajanen spelar alla kvinnoroller. De är inte riktigt lika intressanta som de två huvudrollerna. De ligger faktiskt snubblande nära schabloner, men förmår ändå engagera. Petri Manninen gör många små roller samt rollen som farbrodern Arvo Kirnu i Australien. En man som är välbekant med yxan, på många olika plan.

Ibland känns vändningarna i intrigen lite mer som skröna än som trovärdig släkthistoria. Det är både mustigt och dråpligt och ställvis rentav ganska så brutalt.

Utsålt redan före premiär

Miika Nousiainens roman Juurihoito knöts till Nationalteatern redan innan den kom ut i höstas. Det var kanske inte en så stor risktagning. Hans första egna roman Hallonbåtsflyktingen inte bara översattes till svenska utan blev också film. Hans andra roman Maaninkavaara översattes till svenska med titeln I långa loppet. På Nationalteatern har både romanerna Maaninkavaara och Metsäjätti dramatiserats för scenen.

Pjäsen Juurihoito har väckt stort intresse på förhand. Redan före premiären var uppsättningen så gott som utsåld fram till och över årsskiftet. Men frågan är om man ska läsa boken på förhand eller inte.

En stor del av charmen med Juurihoito är att följa med när intrigen utvecklas och att få ta del av humorn. Om man har läst romanen innan man ser föreställningen går en del av de humoristiska och intrigmässiga överraskningarna förlorade. Å andra sidan lyckas Aleksis Meaney ändå överraska med det visuella språket och med de fyndiga regilösningarna i lyckat samarbete med scenografen Katri Rento.

Det är 25 år sedan Nirvana släppte 90-talets största grungelåt Smells Like Teen Spirit, låten som gjorde alternativ rock till mainstream och Nirvana till ett av 90-talets största band. Men vad betyder egentligen "smells like teen spirit"? Och vilka minnen väcker låten?

Nirvana var aktiva åren 1987-1994, men blev kommersiellt kända i samband med Smells Like Teen Spirit som släpptes som huvudsingel för bandets andra album Nevermind 1991. Nirvana tog Smells Like Teen Spirit till toppen och petade ner Michael Jackson från Billboard listan i USA.

Bandet hade aldrig trott att låten skulle bli en mainstream hit. Och det var inte heller meningen att den skulle bli det. Cobain föraktade mainstreamen. Han skrev låten för att han äcklades av sin generations likgiltighet och sin egen också för den delen, vilket är en orsak till att han sjunger ”Oh well, whatever, nevermind”.

Cobain var inte lika stort fan av sin låt som den stora massan. 1993 berättade han att han tyckte att låten var för polerad för hans smak. Han började vägra att spela låten live och när han var tvungen att göra det lekte han med tempot och spelade den slarvigt bara för att retas med publiken. För att inte göra samma misstag igen inför nästa album koncentrerade han sig på ett sound som inte skulle tilltala den mainstreama publiken.

Låten hördes överallt - på radio, MTV och på krogar.― Ulf

Musikvideon till Smells Like Teen Spirit blev en stor hit på MTV. Videon utspelar sig i en gymnastiksal där Nirvana spelar för några ungdomar, vilket slutar i kaos. Ungdomarna som medverkade i videon hade blivit rekryterade två dagar tidigare på en av Nirvanas konserter.

På flyers som delades ut under konserten uppmanades det att komma och understöda Nirvana under deras musikvideoinspelning. Kravet var att man skulle vara 18-25 år, kunna anta en "high school" personlighet och ha tid att stanna på inspelningen i många timmar.

Det tog över 12 timmar att spela in musikvideon men ingen av ungdomarna skulle inte ha orkat stanna längre än en halv timme. Slutet av musikvideon som avslutas med förstörelse är äkta. Efter 11 timmar i studion var ungdomarna så arga att de fick tillåtelse att förstöra läktaren de suttit på och bandets instrument.

Cobain var inte nöjd med den slutliga versionen av musikvideon så han tog saken i egna händer och redigerade om några delar i videon. Han klippte bland annat ihop videon så att hans fingrar inte synkroniserade med de ackord han spelade under sitt gitarrsolo.

Nirvana skrev grungens första mainstream låt. Nirvana Nirvana

Jag "sjöng" den faktiskt i Yle Vega när jag var två år gammal år '92. Jag uttalade väl texten ungefär lika artikulerat som Kurt Cobain själv.― Axel Brink, musikvetare och artist

Cobain började spela ett gitarriff, vilket basisten Novoselic tyckte lät otroligt löjligt. Som straff tvingade Cobain honom att spela riffet om och om igen i flera timmar. När bandet hade blivit utsatt för riffet en lång tid satte Grohl sig vid trummorna och ökade på tempot. Resultatet blev det ikoniska riffet för låten.

Dave Grohls fill i början av låten har gått till historien.― Rolf Gammals, trummis

Låtens namn uppstod när Cobain och Kathleen Hanna, dåvarande sångerska från punkbandet Bikini Kill, drack sig fulla en kväll. Rebelliska feminister som Hanna och Cobain var på den tiden gick de till ett nyöppnat religiöst center där Cobain sprejade “God is gay” på väggen.

Kvällen slutade i hans lägenhet där Hanna sprejade stort över väggen “Kurt smells like teen spirit”. Några månader senare ringde Cobain upp Hanna för att fråga ifall han får använda texten i en av hans låtar. Hon gav tillåtelse men funderade hur Cobain kunde få det till en låttext.

Cobain visste inte vad Hanna menade med texten när låten släpptes. I efterhand fick han reda på att hon hade menat att Cobain doftade Teen Spirit, en deodorant för unga tjejer. Cobain dejtade vid den tiden trummisen Tobi Vail från Bikini Kill, som använde deodoranten, vilket var orsaken till att även Cobain doftade tjejdeodoranten. Han hade antagit att hon gav honom en komplimang för hans rebelliska anda.

Låten väcker många minnen

Jag frågade fyra personer, både musiker och icke-musiker, i olika åldrar vad de har för minnen av låten och vad låten betyder för dem.

Musikvetare och artist Axel Brink konstaterar att Smells Like Teen Spirit är en låt som har följt med honom väldigt länge. Hans bröderna tvingade honom att lyssna på Nirvana redan under hans första levnadsår.

Brink tycker att låten vid det här laget är ganska sönderspelad, men att albumet Nevermind ändå är en av de fem bästa skivorna som släpptes på 90-talet. När han gick i högstadiet år 2003 spelade han i ett band som nästan endast spelade covers av Nirvana.

Nevermind, en av de fem bästa skrivorna som släpptes på 90-talet enligt Axel Brink. NIrvanas album Nevermind Nevermind,Nirvana

Trummisen Rolf Gammals minns att Nirvana var väldigt stora under den tiden som Smells Like Teen Spirit släpptes. Även om han inte var något stort fan av grungen diggade han ändå den stora hitten.

Johanna Nyman konstaterar att det är en sjukt bra låt. Hon menar att den för henne är en “attityd-låt” som passar bra att lyssna på när man tränar eller behöver “power-feelis”.

Ulf har ett starkt minne från tiden när låten släpptes. Folk hoppade runt som galningar när låten spelades på dansgolvet. Han var själv inte så stort fan av bandets musikstil, men låten väcker ändå starka minnen.
- Nu när jag hör låten för den mig tillbaka i tiden när jag yrade omkring på krogar och själv var lika virrig som låten.

Vilka minnen har du av låten? Dela gärna med dig i kommentarsfältet nedan.

Nu är det hybris! Alla turister vill till Finland! Eller så känns det i alla fall i Svenska Yles rapportering.

Hundraårsjubileet 2017 fungerar förstås som en spark framåt men det går djupare än så när reseskribenterna analyserar. Det är naturen, tryggheten, de fyra tydliga årstiderna, de små men dynamiska städerna. Och det ärliga finländska folket.

Men om det finns någon som kan tona ner dylika hyllningsord är det naturligtvis finländarna själva. Vi börjar med det finländska klimatet. Alla älskar vi en fin finländsk sommardag, bäst i världen, men ungefär där slutar vår kollektiva tro och uppskattning. Mörka höstar. Iskalla vintrar. Allt för kort vår. Regnig och kylig sommar. Bla, bla, bla, ni vet vad jag menar.

Klimatet är det bästa!

Konstigt då att det finns andra som uppskattar. Eller att vi tidigare varit stolta. Jag läste nyligen några turistbroschyrer från 1930-talet som ville locka utländska turister till Finland. Där stod, svart på vitt, att det bästa med Finland är klimatet. Att det är så behagligt. Njutbart året runt. Till exempel:

One of the biggest attractions of Finland is its climate

Det stod också att Finland är billigast i Europa, men det var då och det kan vi glömma, men klimatet är därmot mera beständigt. Så kanske vi helt enkelt har fel attityd? Borde vi inse att klimatet är grejen (själv står jag för detta)?

Sen har vi naturen. Man ska förstås alltid vara försiktig när man börjar skryta om natur. Ändå är det klart att Lappland, Insjöfinland, skärgården med mera är helt unika områden och dessutom lätt tillgängliga. Men innan vi spricker av hybris ska vi komma ihåg att de flesta länder i världen har otroliga naturupplevelser att bjuda på. Vi kan börja med att titta på våra grannländer, och vad ser vi: Norge, Sverige, Ryssland - samtliga också naturparadis.

Men det goda är att natur-resenärerna räcker till för alla: För det finns ett sug på det lugn och den äventyrskänsla som naturen kan bjuda på.

Tiger på två språk?

Än folket då? Vi är ju så buttra och asociala! Och vi kan inga språk!

Mysko då att redan på trettiotalet, i samma broschyrer, står att vi är superduktiga:

Knowledge of foreign languages is much more common in Finland than in the majority of nations

Man kan förstås analysera detta om i en majoritet av länder, om vad det egentligen betyder, men hej, det var på 1930-talet, och inte har vi väl blivit mindre internationella sedan dess? Eller mindre öppna?

Personligen tror jag att finländare är alldeles förträffligt vänliga och språkkunniga gentemot utländska turister. Lite svårare har vi det kanske med våra grannar och med-finländare.

City lights

Och så var det städerna. En finländsk småstad en söndag sommarförmiddag sjuder inte av liv, men den som tar sig till dessa städer söker ju inte heller Manhattan. Kanske de söker just en sömnig småstad? Den där charmen. "Det riktiga livet". Och så vidare. Besök till exmepel Hangö en trött höstdag och det är kärlek för de flesta, bara man kan se lite djupare. Tycker alltså jag.

Dessutom brukar städer som Helsingfors och Tammerfors hyllas för sin dynamik. För att inte tala om universitetsstaden Jyväskylä. Och när vi ändå är i gång så tror jag att småskaligheten också bidrar till trygghetskänslan. I dagens värld är resenärer väldigt måna om att känna sig trygga, att röra sig i ett land där saker fungerar, där det är rent. Tacka den nordiska välfärden, som vi visserligen verkar montera ner så småningom, för det!

Nåväl, hur ser du på Finland som resmål? Hör vi till eliten? I dagens Eftersnack ska vi naturligtvis ta itu med frågan, men först behöver vi din input. Tyck till nedan och rösta sedan i vår enkät, så spinner vi vidare i programmet.

Eftersnack
Yle Vega, fre kl. 15.03
Repris, lör kl. 20.03
Yle Fem sön. kl. 16.15
Podden blir klar på fre eftermiddag
Livestream via bildlänken ovan

Läs mera:

National Geographic listar Finland som ett land du måste besöka

Bilden av Finland som ett utmärkt resmål verkar sprida sig i världen. För några veckor sedan rankades Finland som världens tredje bästa resmål av Lonely Planet och nu har världens största resemagasin National Geographic Traveler gett Finland en plats på sin lista över platser som måste besökas 2017.

Vi har sett det förr. Kriget mellan nord & syd. De vitas förtryck av de svarta. Kampen för rättvisa. Men just den bild som Gary Ross målar upp är ny, stark och tankeväckande

Free State of Jones inleds på slagfältet. Med en ytterst blodig sammandrabbning mellan syd och nord. Året är 1862, inbördeskriget är inne på sitt andra år, många börjar vara trötta.

Men det hindrar inte soldaterna från att med öppna ögon traska rakt mot varandra med höjda vapen. De fortsätter att gå trots röken från kanonerna, trots att kamraten bredvid faller ihop, trots risken att snubbla på de sargade kroppar som ligger framför dem.

De fortsätter för att det är spelets regler.

De sårade som ännu är vid liv släpas på provisoriska bårar mot en möjlig räddning i något av de tält där ben amputeras, sår sys ihop och döende händer hålls en sista gång.

En av de män som hjälper till vid frakten av sårade heter Newton Knight (Matthew McConaughey). Och han är mer än trött på kriget. Han tvivlar på själva målet med det.

Sydstatarens tvivel

Regissören Gary Ross inleder sin film med krutrök och blod på ett sätt som för tankarna till inledningen av Spielbergs Saving Private Ryan. Inte för att scenen är vare sig lika häftig eller storslagen, men för att den på ett liknande sätt skapar en bild av inferno och brutalitet.

Ross trappar ändå ganska snabbt ner på tempot och övergår till en studie i det missmod som gryr bortom slagfälten.

För Newtons del börjar den aktiva protesten ta form när det klargös att den som äger tjugo slavar slipper åka till fronten. Har man fler slavar än så får även potentiella söner stanna hemma.

Och när det visar sig att familjerna på hemmafronten svälter sedan boskap och gröda börjat beslagtas som en form av skatt – ja, då är måttet rågat för soldat Knight som väljer att desertera.

Varför skall den fattige sydstataren sköta den rike plantageägarens krig – och dessutom betala för det?

Matthew McConaughey tittar snett in i kameran med geväret bakom nacken. Bild: ©2015 STX Productions, LLC. All rights reserved. free state of jones, matthew mcconaughey

Gemensam kamp

Skildringen av Newton Knights väg mot att mitt under pågående krig utropa en fri stat i området kring Jones County är dramatisk, spännande, intressant och viktig.

Intressant för att den visar en annan version av det amerikanska inbördeskriget än den vi är vana att se, viktig för att den pekar på den enskilda individens möjlighet att påverka.

I egenskap av desertör tvingas Knight hålla sig undan i otillgängliga sumpmarker och där lär han känna en grupp förrymda slavar. Tillsammans bygger dessa laglösa upp en egen gemenskap, en egen armé under ledning av den karismatiske Newton och med den stoiske ex-slaven Moses (Mahershala Ali) som stabil stöttepelare.

Och kampen är ingalunda över i och med krigsslutet eftersom detta innebär startskottet för Ku Klux Klan och dess syn på hur rasfrågan skulle lösas. En syn som inte var förenlig med till exempel Newton Knights val att leva med den före detta slaven Rachel (Gugu Mbatha-Raw). För att uttrycka det milt.

I en effektiv hänvisning till hur problematiken levde kvar klipper man i filmen med jämna mellanrum till en rättegång under sent 1940-tal – en rättegång under vilken Newton Knights sonson åtalades för att ha brutit mot lagen då han gifte sig med en vit kvinna trots att han själv hade en åttondel svart blod i sina ådror.

Omstridd hjälte

När det gäller såväl det visuella uttrycket som uppbyggnaden och de skådespelarmässiga aspekterna är Free State of Jones en välfungerande film som har alla förutsättningar att gå hem hos den publik som tilltalas av en klassisk form och ett episkt berättande.

Det har redan förekommit spekulationer om att den kan finnas bland de namn som diskuteras när det drar ihop sig till Oscarsnomineringar - och visst, inte mig emot.

Det som ändå gör mest intryck är insikten om att Newton Knight och han män fanns i verkligheten (även om slaven Moses är en fiktiv gestalt). Att de trotsade alla rådande normer och valde att gå sin egen väg - sedan är det en annan sak att Knights privatliv med sexton barn med tre olika kvinnor skulle platsa som filmmanus i en helt annan genre.

Ofrånkomligt är att Free State of Jones hör till den skara filmer som får en att vilja läsa mera, veta mera. Om inbördeskriget, Knight och det som utgör basen för dagens Amerika. Sådant kan alltid vara bra att ha koll på.

Inte minst just nu.

Newton Knight och hans armé poserar hotfullt på en liten stadsgata. Bild: ©2015 STX Productions, LLC. All rights reserved. free state of jones, matthew mcconaughey

Första försöket i Melodifestivalen blev en flopp men när Shirley Clamp bytte sångspråk till svenska var det som att hitta hem. Snart ska hon göra sin första egna julkonsert och den här veckan gästar hon På resande not.

I många år hörde Shirley Clamp till musiksveriges bäst bevarade hemligheter. Innan hon satsade på en solokarriär var hon körsångerska och sjöng bakom många av landets största artister.

- Det var jätteroligt på den tiden för jag fick stå på väldigt stora scener för första gången. När jag körade bakom grekiska Antique i Eurovisionen 2001 var det 39 000 personer i publiken och det hade jag ju aldrig ens kunnat drömma om. Jag var jätteglad och nöjd som körtjej.

- Att vara soloartist är både positivt och negativt. Du får ju allt fokus men samtidigt är det du som måste bära allt. Om jag sjunger fel eller får en tupp i halsen är det mig det går ut över. Sjunger man kör är det mer att man fyller ut och förbättrar för artisten.

Sjunger du alls kör längre?

- Nej. Men så fort jag får chansen, om jag exempelvis repar eller sjunger med en annan artist, då blir det automatiskt att jag ställer mig och lägger tersen eller kvinten. Jag är lite arbetsskadad, jag tycker det är så himla kul att lägga stämmor. Men det blir inte så ofta, tyvärr.

Dragartist gjorde Clamp till soloartist

Shirleys egen karriär tog fart på ett lite ovanligt sätt då Rickard Engfors, en av Sveriges mest framgångsrika dragartister, skulle ge ut en låt och behövde en röst att mima till.

- Jag tror att han hörde mig och tyckte om min röst och ville ”vara” min röst. Det var nog så det började. Jag hade aldrig tidigare lånat ut min röst till en dragartist men det var så häftigt att se honom när han stod där och mimade och jag tänkte ”Gud, det är min röst!”

- Det var nästan tack vare honom jag blev upptäckt, för det var någon som hörde en av de låtarna jag sjöng in för Rickard och som undrade vem det är som sjunger. Det var tack vare honom jag kom ut i rampljuset.

Singeln uppmärksammades och snart fick Shirley Clamp chansen som soloartist i den svenska Melodifestivalen 2003. Hon sågs som en av förhandsfavoriterna men låten blev utslagen redan i sin semifinal.

- Då var också Rickard Engfors inblandad, och Lars Wallin hade gjort kläderna. Allt var väldigt upphaussat och alla sa att det här är ditt genombrott, du kommer att bli stjärna över en natt. Och jag trodde på det naturligtvis, för jag hade så bra människor runt omkring mig.

Shirley Clamp med På resande nots husband. Shirley Clamp uppträder i På resande not Bild: Parad Media 6277 6612 000,avsnitt 12,på resande not,Shirley Clamp,säsong 3,Yle Fem

Från platt fall till framgång

- När jag åkte ut 2003 med ”Mr Memory” så var det ett ganska hårt fall. Jag tänkte att där for min chans, jag kommer aldrig att få tillbaka den här möjligheten. Jag blev deppig i flera månader och visste inte alls vad jag ville göra istället för att bli artist.

- Sedan dök ”Min kärlek” upp. Låtskrivaren Bobby Ljunggren frågade om jag ville lyssna på den och föreslog att jag kunde vara med i Melodifestivalen igen. Då sa jag att det kan jag inte eftersom ingen gillar mig. Man blir lite osäker.

- Så hörde jag låten och tänkte att vad vacker den är. Nu råkade det vara jag som framförde den, men jag tycker det är en av de bästa svenska schlagerlåtarna som finns. Den är fantastisk. Så då fick jag slå igenom året efter istället.

- Introt och versen fångade mig. Versen är väldigt målande och melodiös och vacker, och när det är så kan refrängen få vara väldigt enkel. Jag tror det är vad som gjorde den så stor: en vacker vers och en refräng alla kan sjunga med i.

”Min kärlek” hörde inte till förhandsfavoriterna men du kom tvåa i den svenska finalen. Var den en revansch?

- Inte så mycket. Jag tänkte fortfarande ”Va? Är det mig de ropar upp? Är det jag som ligger tvåa?” Jag var väldigt naiv och chockad, men ödmjuk inför det. Att jag förlorat året innan tänkte jag inte alls på då, för allt var så annorlunda. Det var en låt på svenska, jag såg helt annorlunda ut, jag hade en sådan där klänning som isprinsessor har… Det var så olikt att inte ens jag insåg att jag var samma person. Det var som att hitta mig själv igen.

- Allting landade på rätt plats. Jag hade hittat hem och samtidigt fann jag starten på en karriär som jag tror kan leva väldigt länge.

Vad var det för skillnad för dig att byta språk?

- Jag tycker det är annorlunda hur man låter. Min röst låter annorlunda när jag sjunger på engelska. Jag får en annan klang när jag sjunger på svenska, alltså om en ton är ljus eller mörk. Det blir vackert på svenska, det blir mer målande.

- När jag sjunger på engelska får jag en grövre röst. Jag kan inte förklara det där. Skillnaden för mig är att jag tror att jag låter mer som jag är. Jag gör mig inte till utan sjunger som jag låter när jag pratar.

Jag tänkte att jag inte är mig själv helt på scenen än. Jag sjunger fint, men egentligen är jag spontan och babblig. Tänk om jag skulle våga släppa ut det på scenen också?― Shirley Clamp

Uppskattat mellansnack

Du har gjort många olika saker i din karriär. Hur mångsidig måste man vara som artist idag?

- Väldigt, skulle jag säga. Att bara komma in i branschen och sjunga bra håller inte längre för det är så många som gör det. Det finns väldigt många bra sångerskor i Sverige just nu och alla får inte plats på de scener som finns. Det gäller att hitta en stil och en form som passar.

- Min egen föreställning ”God kväll, mitt namn är Shirley Clamp” har vuxit fram precis på det sättet. Jag tänkte att jag inte är mig själv helt på scenen än. Jag sjunger fint, men egentligen är jag spontan och babblig. Tänk om jag skulle våga släppa ut det på scenen också?

- För fyra år sedan provade jag att vara mer mig själv också i mellansnacket och det blev väldigt uppskattat. Det är en form jag är ganska ensam om i Sverige idag och jag har aldrig haft så kul på scenen förut, sedan landar jag och pausar i låtarna med mitt fantastiska band.

Hur väl tycker du att din publik känner dig?

- De känner mig väl, jag har alltid varit personlig. Men det är skillnad på att vara personlig och privat. Personlighet är viktigt, men sedan är jag inte privat så att jag skulle lämna ut mitt eget liv.

Egen julkonsert för första gången

Även om Shirley Clamp har gjort det mesta har hon en premiär framför sig i år. För första gången ska hon göra julkonserter på egen hand efter att i många år gjort julturnéer med andra artister som Sonja Aldén och Sanna Nielsen.

- Förra året släppte jag en egen julskiva och i år tyckte vi att det passade att göra en konsert med just de låtarna. Jag behåller min vanliga konsertform och kallar det ”God jul, mitt namn är Shirley Clamp” och det ska bli så roligt att få prata om jul och minnen.

- Jag kommer inte att vara i Stockholm utan i Dalarna. Det är ingen turné utan en fast scen i Tällberg, som dessutom råkar vara en av mina favoritplatser i Sverige. Det är dit jag själv åker på semester, det är så vackert där. Jag hoppas förstås att människor ska komma dit och lyssna, det är bara tre timmar med tåg från Stockholm.

Vad gör det speciellt att sjunga julmusik inför publik?

- Jag tycker att en speciell stämning infinner sig. Jag går in i en annan känsla och det blir väldigt högtidligt. Det är också en tid för eftertanke, det blir extra stämningsfullt. Julen ska vara som den alltid har varit och om någon fattas blir det extra tydligt. Den känslan har jag ofta vid jul, jag tror att den känslan är viktig och skön att känna ibland.

Vilken sång måste du alltid ha med på en julkonsert?

- Jag brukar säga ”O, helga natt”. Det är som att konserten inte är klar innan man hört den. Många julkonserter är uppbyggda så att man sjunger lite låtar och sedan samlas man runt ”O, helga natt” på slutet. Det finns ingen låt som toppar den i uppbyggnad. Det får bli den igen.

Intervju: Tobias Larsson

I det blåa egnahemshuset med vita knutar beläget i Maxmo bor en av Tongåvans trogna lyssnare Camilla Hautaviita. På äldreboendet där Camilla jobbar, står radion på om fredagskvällarna.

Camilla bor tillsammans med sin sambo Kenneth i ett relativt nytt villaområde ett stenkast från centrum av Maxmo. Området heter Finnholm 2 och huset byggde de år 2010.

Så här vintertid står det två båtar på gården och hon berättar att de trivs bra till sjöss under båtsäsongen.

Arbetet med äldre känns eget

Camilla arbetar inom äldrevården i Vörå och trivs med sitt jobb.

- Man träffar ju så många olika människor och arbetsgemenskapen är fin.

Som nybliven student visste hon inte vad hon ville börja studera. Hon valde till slut närvårdarutbildningen i Kristinestad, ett beslut hon inte har ångrat. Camilla fick sin närvårdarexamen år 1999 och efter det har hon arbetat både inom barnomsorgen och äldrevården.

- Många av mina nuvarande klienter på äldreboendet befinner sig i livets slutskede. Jag känner att jag gör ett värdefullt arbete.

När det är Tongåvedags om fredagarna står radion på, även på jobbet.

- Vi brukar ha radion på men man hinner nog inte lyssna så noggrant då. Jag brukar senare lyssna på Tongåvan via Arenan om jag råkat jobba en fredag kväll, berättar Camilla.

Förutom sambon Kenneth, delar Camilla hushåll även med katterna Frassen Homer (bilden) och Wilda. Camilla Hautaviita står med katten Wilma i famnen Bild: Camilla Kivivuori / Yle camilla hautaviita,katt,tongåvan

Kevin får ofta hälsningar - men vem är han?

Camilla Hautaviita brukar hälsa till många nära och kära via Tongåvan, listan är lång. Föräldrarna Majvor och Jan-Erik som bor i Lappfjärd, 130 kilometer från Camilla och hennes sambo Kenneth, får givetvis hälsningar. Svärföräldrarna och andra släktingar och vänner kommer Camilla även ihåg och så förstås Kevin.

- Kevin är min lillebrors första barn. Han tycker nog så mycket om faster, berättar Camilla med ett leende på läpparna.

De övriga syskonbarnen Erik och Adele får givetvis också hälsningar samt den lille nykomlingen som Camilla kallar för Teo.

Ett av Camillas många korsstygnsarbeten. ett korsstygnsarbete där det står välkommen till kenneth och camilla Bild: Camilla Kivivuori / Yle camilla hautaviita,korsstygn,korsstygnsarbeten,tongåvan

En hejare på korsstygn

På fritiden tycker Camilla om att handarbeta. Allt från broderi till stickning ligger nära hjärtat. På köksbordet i den rymliga villan ligger ett halvfärdigt korsstygnsbroderi som ska bli en dopgåva åt det nyanlända syskonbarnet.

- Jag brukar göra en korsstygnstavla åt alla jag blir faster till. På tavlan står barnets namn broderat. Den här väntar på att bli överräckt åt lille Teo, berättar Camilla.

Önskar dansbandsmusik

Camilla gillar österbottnisk dansbandsmusik och det är ofta den musiken hon önskar få höra i Tongåvan. Maxmo dansbana ligger ett stenkast från hennes hem. På dansbanan brukar Camilla och hennes sambo träffa vänner om somrarna.

- Vi är inte så dansanta av oss men vi träffar vänner där. Många kommer hem till sommaren och då faller det sig naturligt att träffas på dansbanan.

Tongåvan sänds i Yle Vega på fredag kl 19.22 - 22.00.

Verksamhetsledaren för Mannerheims barnskyddsförbund i Egentliga Finland, Janina Andersson, längtar inte tillbaka till riksdagen. Men sexton år i granitborgen var den bästa tänkbara skolan för det jobb hon gör idag.

Janina Andersson blev känd för den stora allmänheten då hon som tjugofyra år gammal debuterande riksdagskvinna ammade sitt barn på jobbet. Efter det blev det sammanlagt sexton år i riksdagen för den gröna ledamoten från Åbo, därefter också några år på en kommunikationsbyrå. Idag är hon verksamhetsledare för Mannerheims barnskyddsförbund i Egentliga Finland, en uppgift som hon tycker är den mest meningsfulla i hennes liv hittills.

Riksdagen – den bästa skolan

Att komma dit där hon är idag krävde en hel del erfarenhet. Andersson beskriver tiden i riksdagen som den absolut bästa skolan för det hon gör idag. Hon visste det inte då, men har insett det nu.

– Som 24-åring kunde jag inte alltid avgöra vad som var viktigt att fokusera på och jag satte mycket energi på små detaljer som inte var viktiga, minns Andersson.

Med stora energireserver, men med bristande erfarenhet gjorde Andersson mycket, men det tog samtidigt länge att få saker till stånd i riksdagsarbetet. Och det hon gjorde i riksdagen fick inte alltid det gehör som hon hade önskat sig. Under ett av Anderssons första tal som handlade om barn var det hon själv och en annan ledamot närvarande i plenisalen.

Det betyder ändå inte att hon skulle upplevt arbetet i riksdagen som meningslöst. Orsaken till att hon inte ställde upp i riksdagsvalet år 2011 var att familjen kändes viktigare. Efter sexton år i riksdagen hade barnens uppväxt nästan gått henne helt förbi.

– Min son var sexton år gammal. Hade jag fortsatt fyra år till i riksdagen hade han varit tjugo år gammal och jag skulle inte haft något barn längre.

Hittat sin grej

Idag är Janina Andersson mycket nöjd som verksamhetsledare på Mannerheims barnskyddsförbund i Egentliga Finland. Det är nu hon känner att hon kan utnyttja alla sina tidigare erfarenheter optimalt.

– Det har varit en livets process man gått igenom och jag har aldrig känt mig lika nyttig som nu.

Bland annat har hon haft en stor nytta av det omfattande kontaktnätverk som skapades – på sätt och vis av misstag – under hennes tid som riksdagsledamot. Hon vet vilka behov olika aktörer har och kan lätt skapa samarbeten med ömsesidig nytta för båda parterna, saker som hon hade haft svårt att få till stånd som 24-åring.

Andersson upplever sitt nuvarande arbete mera meningsfullt än någonsin. Hon vet vilka saker hon ska fokusera på och hon ser att det ger snabba resultat. Hon kan greppa helheten och sitter inte fast med att slipa små detaljer.

Meningen i livet

Andersson har hunnit med mycket, men om hon frågar sina barn verkar de inte imponerade. Enligt dem borde hon göra något mera och något häftigare. Men en sak har hon lärt sig:

– Man ska åtminstone kunna se sina barn rakt i ögonen då man berättar för dem vad man gjort i livet. Man ska kunna stå för det man gjort.

När det kommer till vad själva meningen är i livet minns Andersson något som hon snappat upp av någon filosof.

– Det var väl så att man ska göra något som hjälper andra människor, samtidigt som man känner att man är bra på det man gör och att det känns meningsfullt för en själv.

Längtar inte till riksdagen

Någon comeback till riksdagen är inte aktuell för Andersson den närmaste tiden.

– Jag längtar inte dit. Dessutom verkar det inte vara särskilt trevligt där för tillfället. Det gäller politiken överhuvudtaget just nu. Jag undviker att allt för mycket följa med vad som händer i världen och fokuserar hellre på mitt jobb, säger Andersson medan hon formar skygglappar med händerna.

Efter Nio om mening, måndag 21 november 2016, kl. 21.00 i Yle Fem och Yle Arenan.