Om att fastna i ett datorspel och de känslor och reaktioner ett spel kan väcka.

Jag har fastnat i datorspelet This war of mine. Ett spel där jag ska försöka få olika karaktärer i en belägrad stad att överleva ett krig. Jag vet inget om det krig som pågår men de jag spelar är alla civila, de är offer för kriget och de försöker överleva i hus som är sönderbombade och förfallna.

Jag är en nybörjare på spel vilket betyder att jag är långsam och fumlig, så det går inte särskilt bra. Men jag är fascinerad av spelet och det överraskar mig, därför fortsätter jag spela trots motgångar.

Det som förvånar mig är att jag själv blir så tagen av spelet, jag engagerar mig i de karaktärer jag spelar. Jag blir bestört då jag en morgon får veta att det varit inbrott och nån tagit alla de saker ”jag” samlat ihop under nattliga turer till övergivna hus. Och jag blir skakad när jag inser att en av de karaktärer jag spelar har blivit illa skadad.

Stillbild från This war of mine Stillbild från spelet This war of mine där vi ser en genomskärning av ett hus och en liten flicka som står i ett rum och talar med sin pappa. Bild: 11 bit studios This War of Mine

När jag går in på nätet hittar jag andra som också reagerat lika starkt på olika spel. Spelare som talar om upplevelser av lycka, sorg, glädje, ångest, förvåning och skuld, alltså inte enbart känslor av ilska eller frustration över att ett spel inte gått så som man tänkt sig.

Mänskor som beskriver spel som en intensivare upplevelse än den man kan få av en bok eller en film.

Så hur är det möjlig att ett spel kan få till stånd så starka reaktioner? Varför reagerar vi spelare så emotionellt?

Stillbild från This war of mine Stillbild från spelet This war of mine där vi ser ett foto på en liten flicka och en text som beskriver henne. Bild: 11 bit studios This War of Mine

Det handlar om identifikation

Matilda Ståhl är utbildad klasslärare men nu doktorand på virtuella lärmiljöer där hon undersöker hur man i spel eller sociala nätverk kan lära sig om sig själv eller andra. Hon har spelat hela sitt liv och nämner identifikation som en viktig del av det känslomässiga engagemanget.

Om du identifierar dig med den karaktär du spelar då upplever du också lättare att du är en del av handlingen, att du är där inne i spelets värld.

—I ett spel kan jag prova på att vara en man eller en kvinnlig astronaut eller vad som helst. Jag får testa såna identiteter som jag inte har möjlighet att prova på i mitt vardagliga offline liv.

Matilda Ståhl Bild: Matilda Ståhl matilda ståhl

Det handlar om aktivitet

Jag ställer min fråga till Valtteri Wikström som är doktorand på psykologiska fakulteten vid Helsingfors universitet och vad man kunde beskriva som en känsloforskare. Det betyder att han forskar i hur vi kan få in mer känslor i digitala sammanhang och hur vi kan förmedla de här känslorna i en digital kommunikation.

Valtteri förklarar att när du ser en film är du en åskådare, du ser en berättelse som är, så att säga, ”färdigt gjord för dig” medan ett spel kräver aktivitet.

—I spel finns en extra dimension, du kan påverka det som sker och det gör att spel blir engagerande och väcker starkare känslor.

Allting sker på grund av dig och ditt agerande i spelet och det gör också att till exempel känslan av att lyckas, eller misslyckas, blir starkare.

Det handlar om att skapa en värld

Inger Ekman jobbar som researcher för spelutveckling på Dice i Stockholm. Hennes jobb är att skapa bra spelupplevelser men hon har också en lång bakgrund som forskare i Finland, speciellt vad gäller spelljud och upplevelsebaserad design.

Spel handlar exklusivt om känslor

Och precis som Valtteri påpekar Inger att en orsak till att spel väcker känslor är att spel är interaktiva.

Spel kräver att du gör nåt för att komma vidare, du måste följa spelets regler för att nå en nivå och jobba vidare på den uppgift spelet ger dig. Slutar du spela stannar spelet upp.

—Det här betyder att i och med att du väljer att spela så tar du emot det här erbjudandet av ett engagemang.

Du bestämmer spelets gång, och i spelet får du ta del av en upplevelse som delvis är skapad för dig men där du också är med om att skapa din helt egna upplevelse.

Du skapar din egen upplevelse

Efter arbetet med This war of mine är han övertygad om att det finns ett behov av annorlunda spel och spelupplevelser. Och att man egentligen kan göra spel om precis vilket ämne som helst.

—Så länge du gör det ordentligt och respektfullt och med en ordentligt research.

Pawel Miechowski Bild: Pawel Miechowski pawel miechowski,This War of Mine

Internationella speldagen

Tredje lördagen i november är sedan några år tillbaka den internationella speldagen och i Finland har man haft en temavecka kring spel i alla dess former.

Ett mål som arrangörerna lyfter fram är att minska på de fördomar som finns gentemot spelande – att spelande också kan vara roligt och till och med nyttigt. Och att spel är nåt som passar alla.

Medelåldern för dem som sysslar med digitala spel är i Finland 38 år (enligt Pelaajabarometri 2015).

Det kan alltså vara skäl att påminna att spel inte enbart handlar om att skjuta. Att spel framför allt är underhållande men också äventyrliga, lärorika eller sociala. Att spel kan ses som en hobby eller sport. Och att spel är en form av konst, precis som litteratur, film eller teater.

Lyssna på programmet

Vill du höra mer om känslor i spel kan du lyssna på Dokumenterat där Matilda Ståhl, Valtteri Wikström, Inger Ekman och Pawel Miechowski medverkar.

Tiden går fort när man har roligt. I tio veckor har Yle Vegas soffpotatisar deltagit i Gåkampen 2016. De har promenerat i ur och skur, ja till och med i riktigt vinterväder. Nu är det dags för slutsummering; hur mår Karin, Mirja och Synnöve efter många, långa och korta promenader?

Vad är bättre än en liten fest en helt vanlig onsdag? En snörik, men fantastiskt vacker kväll i början av november ordnades en Gåfest i Karis. Det är Folkhälsan som arrangerat dylika fester runtom i Svenskfinland för att fira att så många har hakat på Gåkampen, men också för att uppmuntra nya motionärer att gå med i kampanjen.

turkosfärgad gåkampen-skylt som finns ute i samband med en gåfest. Bild: Yle/ Tiina Grönroos gåkampen,gåkampen 2016,reklamskylt,Vimpel

Med på Gåfesten var naturligtvis också Yle Vegas soffpotatisar Karin Svahnström, Mirja Koponen och Synnöve Lindholm, alla tre klädda i varma rockar, utebyxor och vinterkängor.

- Det måste jag säga att det tar inte emot så mycket mera att gå uppför backar, säger Karin som har med sig sin egen personliga tränare, hundvalpen Albert.

- Jag har varit på semester, säger Synnöve, men berättar att resan till Dubai innebar en hel del promenader till restauranger och sevärdheter.

- Vi gick en kväll omkring i ett shoppingcenter och telefonen visade sedan att jag hade gått 6,9 kilometer.

- Gick det åt lika mycket pengar också, replikerar Mirja snabbt.

en marschall, stort värmeljus i en snödriva. Mörkt ute Bild: Yle/ Tiina Grönroos eld,gåkampen,gåkampen 2016,ljusmarschall,Marschall,snödriva,värmeljus

Gåfest i promenerandets tecken

Det går undan när de här tre damerna promenerar. Det är inte enbart gångfarten som har ökat, skämten och skratten avlöser varandra.

I början av november har Mirja gått cirka 150 kilometer sedan starten i mitten av september. Synnöve har gått omkring 230 och Karin, som i september avslöjade att hon inte har motionerat aktivt sedan 1970-talets början, har hunnit avverka över 260 kilometer.

- Det är nog tack vare min hund, säger Karin och berättar hur Albert begär ut minst tio gånger per dag.

Just som jag öser beröm över mina hurtiga soffpotatisar träffar vi karisbon Bernt Johansson, som också deltar i Gåfesten. Bernt är en bra bit över 80 år, han har rollator och har gått cirka 400 kilometer under de knappt tio veckor Gåkampen har pågått. Vi konstaterar att Bernt inte är någon soffpotatis. Det är förresten inte Karin, Mirja eller Synnöve heller. De är på sin höjd före detta soffpotatisar. Som allmän pådrivare och hälsoreporter har jag fullt sjå att hänga med i deras promenadtakt.

Bernt och Mirja träffas under Gåfesten i Karis. Mirja Koponen och en äldre man, Berndt Johansson poserar i ett vinterlandskap. De deltar i Gåkampen 2016 Bild: Yle/ Tiina Grönroos gåfest,gåkampen,gåkampen 2016,Karis,mirja koponen

Nytt UKK-test

En knapp vecka senare är det dags för final, i vårt fall ett nytt motionstest. Hur har promenaderna inverkat på damernas kondition?

Den här gången träffar vi idrottsinstruktör Heikki Kiili på Solvalla i Esbo. Idrottsplanen i Karis är full av snö och har fått fina skidspår som vi naturligtvis inte vill förstöra. Heikki har därför fixat en 200 meter lång bana på konstgräsplanen. Den är plogad och den är mjuk, Ute är det mörkt och några köldgrader, förhållandena är rätt annorlunda jämfört med första testtillfället en solig och varm septemberkväll i Karis.

september bild på motionärerna Synnöve Lindholm, Mirja Koponen och hennes man Arto, Karin Svahhnström och Heikki Kiili. De poserar ute på Karis idrottsplan med löpbanorna i bakgrunden. Solig kväll i september. Bild: Yle/ Tiina Grönroos gåkampen 2016,heikki kiili,Idrott och hälsa,karin svahnström,mirja koponen,motion,motion (idrott),soffpotatisar,synnöve lindholm,tiinas soffpotatisar

november Synnöve Lindholm, Mirja Koponen, Karin Svahnström med hunden Albert i famnen och idrottsinstruktör Heikki Kiili poserar utanför Solvalla Arenan en vintrig kväll i november. Bild: Yle/ Tiina Grönroos heikki kiili,karin svahnström,mirja koponen,Soffpotatis,soffpotatisar,Solvalla,synnöve lindholm,tiinas soffpotatisar

Nå, Karin, Mirja och Synnöve låter sig inte avskräckas av de här något sämre oddsen. De far iväg med väldig fart och när de småningom har avverkat tio varv, det vill säga två kilometer, har alla tre bättre tid än i september.

- Det kändes inte tyngre, säger Synnöve som liksom de övriga gick i vinterkängor.

- Det känns nästan ingenstans, det känns riktigt bra. Tänk, det behövs inte desto mer än 150 kilometer, säger Mirja.

- Den extra, tunna tröjan var för mycket, säger Karin, som i övrigt har samma känsla som Mirja och Synnöve.

- Jo, Karin hade helt annan stil nu, säger Mirja, hon gick mycket snabbare.

Heikki gör ett litet försök att få ner damerna på jorden igen.

- Jag märker själv när jag springer i mörker att man känner sig som en världsmästare när träden och skuggorna passerar snabbare. Men farten är nog inte snabbare, säger Heikki.

Heikki får ett gapflabb till svar. Damerna är på supergott humör, ingen är trött och alla har bara gott att säga om sina nya, goda motionsvanor.

Alla är piggare, Karin sover mycket bättre och ingen blir speciellt andfådd längre.

Sanningens minut, har konditionen blivit bättre?

Vad ger UKK-testet vid handen, har de före detta soffpotatisarnas kondition förbättrats?

Trots snö, mera kläder, tyngre skor och mjukare underlag har alla gått snabbare, de har bättre flås och uthållighet. Konditionen har blivit klart mycket bättre.

- Det här var bara början, nu fortsätter vi, säger Karin och tar upp sin personliga tränare, hundvalpen Albert i famnen. Det var bra att komma med i soffpotatisgänget.

- Det här var en bra inkörsport till något mer, säger Mirja

- I somras kändes det som att jag inte fick ordentligt med luft, nu får jag bra med syre i lungorna, säger Synnöve.

Heikkis hälsning när han e-postar testresultaten till de före detta soffpotatisarna, också kallade Charlie’s Angels, får avsluta vår serie med Karin, Mirja och Synnöve:

”Viktigaste är det som Angels sa på kvällen. De känner sig som nya människor och har fått nya hälsosamma vardagsrutiner. Det kommer att leda till resultat också framledes.
Jag är också jättestolt över Angels:) Jag önskar lycka till i framtiden.”

Många uppfattar att dataspel leder till koncentrationssvårigheter eller övervikt. Men trots att spelare nog kan drabbas av diverse krämpor finns ingen forskning som direkt kopplar ihop dem med själva spelandet. Det är inte dataskärmarna i sig som är skurken.

Mer och mer av vår vardag domineras av skärmar. Många arbetar vid en skärm och de flesta kopplar av framför skärmar både på resande fot och hemma. En självklar livsstil för vissa, men för andra känns det kanske till och med hälsovådligt.

Spelande blir ofta beskyllt för att orsaka koncentrationssvårigheter, humörsvängningar, övervikt och andra otrevliga effekter. Forskning visar ändå ingen direkt koppling mellan dessa fenomen och spelandet, säger Jaana Wessman. Hon har föreläst för studerande inom närvård och e-sport om datorspel och hälsa på yrkesinstitutet Prakticum.

Det är lätt att fuska med sömnen när man spelar mycket. Trötta gäster på Assembly Bild: Yle/Björn Karlsson Assembly,lanparty,sova över,sömn

- Spel på dator och konsol kan lätt få dig att stanna upp för länge, men även spel på mobilen i sängen kan få dig att förlora värdefulla timmar av vila, säger Wessman.

Hur är det då med dataspelsberoende?

- Dataspelsberoende och spelmissbruk är en verklig sak, men det är väldigt ovanligt. Bara 1-5 procent av spelare får problem genom att bara spel.

Istället är det oftast utomstående faktorer som leder till spelmissbruk. Spel fungerar då som flykt från problem som depression, ångest, familje- eller arbetsproblem på samma sätt som vissa flyr in i böcker, tv-serier eller droger för att hantera sin vardag.

Det räknas som spelmissbruk när det påverkar resten av ditt liv negativt, till exempel om du får problem att sköta arbetsliv, skola eller sociala relationer.

Spelandet är glädjelöst och tvångsmässigt. Du kan inte sluta spela även om du bestämt dig för att skära ner eller om du hela tiden tänker på att spela även när du gör annat. Känner du igen dig i det här bör du söka hjälp.

Gamer på Assembly Bild: Yle/Björn Karlsson Assembly,datorspel,Gamer,hörlurar,lanparty,spelare

Begränsa skärmtid är inte lösningen

- Det finns ingen forskning som stöder att begränsad skärmtid är nödvändigt eller hjälpsamt. Dessutom kan det ge motsatt effekt om skärmtid används som straff och belöning, säger Jaana Wessman.

Istället bör man framhäva en sund livsstil där det läggs vikt på kvalitativ sömn, kost, social interaktion och motion. Det är också bra att uppmana till mediafria zoner, till exempel sovrum på kvällen för att öka kvaliteten på sömnen.

Att bara begränsa skärmtid betyder inte heller att unga automatiskt får en kvalitativ eller bra tid. Erfarenheter, lärande och nöje från spel är lika verkliga som från till exempel böcker, filmer, brädspel och resor.

Viktigt med balanserat liv för e-sportaren

Spel är en allvarlig hobby för många, och för en del också en karriär. Men Jaana påpekar att det går inte att bli konsekvent bäst på e-sport genom att bara spela. Fokus på bra sömn, mycket motion och att ha ordning på sitt liv för att minimera stress är ett krav för att kunna tävla på toppnivå.

E-sport på toppnivå är extremt krävande både mentalt och fysiskt. Ninjas in pyjamas spelar i Asus ROG tävlingen Assembly 2014 Bild: Yle/Tomas Lindh assembly 2014,counter-strike,e-sport,esport

När Donald Trump talar om invandrare som ska hållas borta från USA, talar han i praktiken också om de barn som Sofi Koivula jobbar med i Los Angeles.

Sofi är hemma från Helsingfors men har nu i några års tid jobbat på ett härbärge i Los Angeles som stöder barn under 18 som ensamma kommit till USA och sedan omhändertagits av myndigheterna.

Sen i somras jobbar Sofi dessutom med att utreda hurudan asyl som kan bli aktuell för ett enskilt barn.

Härbärget Casa Libre. Bild: Sofi Koivula casa libre

Casa Libre heter härbärget i Los Angeles som Sofi Koivula arbetat på i cirka tre års tid. Hennes man är den som driver stödhemmet.

På Casa Libre bor enbart pojkar, men dagtid är det också många flickor i motsvarande situation som träffas och umgås här.

Honduras, El Salvador och Guatemala är exempel på länder barnen kommer ifrån.

Härbärget Casa libre inomhus. Bild: Sofi Koivula casa libre

Härbärget Casa Libre. Bild: Sofi Koivula casa libre

Positivt stöd

På Casa Libre får barnen slappna av och göra saker som är lämpliga för barn – gå i skola och läsa läxor, lära sig engelska, leka och spela spel, vara med och laga mat. Man håller workshops i feminism, ordnar kurser i yoga, historia, klassisk musik, fotboll och teater…

Härbärget Casa Libre hjälper papperslösa ensamkommande barn i USA. Bild: Sofi Koivula casa libre

Härbärget Casa Libre. Bild: Sofi Koivula casa libre

sofi koivula Bild: Sofi Koivula sofi koivula

Sofi hör till de vuxna som barnen kan tala med och berätta om både lyckade och mindre lyckade saker som inträffat under tiden i USA.

Och så förstås om de svårigheter de varit med om innan de kom till USA.

Om gäng som i hemlandet , speciellt i Honduras och El Salvador, tvingar med sig 9-åriga småpojkar från fotbollsplanen för att anlita dem i droghandeln, flickor som flyr undan hot om våld på väg till skolan, barn som sett betydligt värre saker i verkliga livet än det vi kan få syn på i barnförbjudna filmer eller på You tube.

Hur tar man sig förresten an sådana diskussioner?

- Det viktigaste är att lyssna och vara närvarande, att vara öppen och ta varandra så som man är, säger Sofi.

Barnen kan vara mycket traumatiserade då de kommer.

Samtidigt har de en väldigt stark drivkraft att gå i skola och utbilda sig. Hemma har de kanske inte gått i skola på flera år.

En amerikansk gränsvakt blickar ut över gränsen mot Mexico Bild: EPA/DAVID MAUNG amerikansk,gräns,gränsvakt,illegal,illegal invandring,invandring,mexikansk,mexiko,usa,vakt

Med ett telefonnummer som bagage

De här barnen har kommit ensamma. Men en del av dem har någon familjemedlem i USA som kommit redan tidigare.

- De kan ha ett telefonnummer till en släkting med sig.

Vilket samtidigt är en risk. Kontaktuppgifter till en person i USA kan leda till att barnen kidnappas på vägen innan gränsen och släktingen utsätts för utpressning, förklarar Sofi.

Myten om USA lever kvar, säger Sofi, att de ska bli mottagna med öppna armar.

Chocken är stor då verkligheten ser annorlunda ut.

Gränsen mellan USA och Mexico vid Tijuana. Bild: CC / Wikifreund gräns,Mexiko,Tijuana,USA

Sjuttiotusen ensamkommande barn på ett halvt år

Situationen med ensamkommande barn har blivit mer akut de senaste åren

Det har hänt att antalet barn på ett halvt år uppgått till 70 000, berättar Sofi.

- Lagen säger att de har rätt till juridisk representation, men staten betalar inte för den. Vilket betyder att barnen borde kunna representera sig själva, vilket heller inte går.

Casa Libre i Los Angeles. Bild: Sofi Koivula casa libre

Sofis nya roll är att fungera som utredare inför själva rättegångsbehandlingen av fallet. Hennes jobb är att ta reda på hurdan asyl som är aktuell för det enskilda barnet.

I praktiken handlar det om att prata och vinna barnets förtroende.

Vilket kan vara svårt. Barnen kommer från situationer där det inte gått att lita på myndigheterna överlag och polisen i synnerhet, förklarar Sofi.

- Tack vare att jag jobbat i flera år på härbärget så har jag lärt mig hur jag ska prata med dem så att de får fram sin berättelse. Ofta har de helt klara fall för asyl, men om de inte vågar berätta så blir det svårt, förklarar Sofi.

Samtalet för asylutredningen kan ta från ett par-tre timmar upp till åtta timmar.

Bild: EPA/MICHAEL REYNOLDS demonstration,invandrare,usa

Donald i tankarna

Presidentvalet har diskuterats aktivt ända sen Trumps kandidatur blev klar.

- Barnen frågade i ett tidigt skede om de ska bli deporterade nu? Och sen har det varit ett par år av rädsla för att Trump ska vinna.

Då han till sist gjorde det var det en svår sak att smälta.

- Det har känts jobbigt och skrämmande. Men vårt jobb fortsätter, vi behövs ju mer än någonsin nu. Och vi har människor som lobbar för våra frågor i Washington.

USA:s president Barack Obama vid presskonferens i Vita huset den 14 november 2016. Barack Obama,USA,USAs president

Speciellt är det en skrinläggning av Obamas sjukförsäkringsprogram som kommer att drabba de här barnen om så sker.

Liksom den eventuella muren som berör de nya potentiella barnimmigranterna.

Och så det s.k. DACA-programmet som nu riskerar avslutas, det som Obama startade där barn under 16 utan inresepapper kan få rätt att stanna i USA.

Reaktionerna från omvärlden har däremot varit stöttande.

- Folk har hört av sig med sådant som att ”Fortsätt” och ”ge inte upp” och det har varit fint att märka.

Donald Trump och Barack Obama skakar hand i Vita huset. Bild: EPA/MICHAEL REYNOLDS Donald Trump,President Barack Obama on Space Exploration in the 21st Century,Presidentvalet i USA 2016,USA

I fyra år var han kär och galen. Men sen kom smällen. Vad hade han gjort? Och vem hade fått lida för hans val i livet? Håkan Streng som alltid talat för familjevärden hade plötsligt gått över sina egna gränser. Varit otrogen, lämnat sin familj, smugit sig in i en annan familj och fått en stark relation med en gift kvinna.

- Jag kunde inte stå emot, förklarar han. Det var som ett blixtnedslag. Som ett träd. Du vet hur det ser ut när blixten slagit ner i det. Det går inte att reparera.

Men efteråt slog ångern till.

- Och det är det svåraste jag varit med om. Att förlåta mig själv. Bara tanken på att andra har mått dåligt för att jag gjort vissa val.

Enligt Håkan gick den nya livsstilen inte enbart ut över hans närmaste familj. Vänner och bekanta var också besvikna.

- Jag hade alltid varit den som läxat upp folk om de var på glid ut ur sitt äktenskap, säger han.

"Tänk nu. Om du blir sjuk. Vem vill du ska sitta vid din dödsbädd? Den nya flamman eller den du varit gift med över 20 år?" Så kunde jag fråga, säger Håkan. För att komma in på deras känsliga punkter. Håkan Streng står på balkongen Bild: Yle/Jyrki Karjalainen himlaliv,håkan streng

- Och sen blev jag mycket värre själv.

Men innan det hann Håkan både ge och få familjelycka, under många år.

- Jag förlorade vettet först i 50-årsåldern, säger han. Då barnen redan var stora.

När barnen var små tog Håkan ett konkret beslut och lovade sig själv att avstå helt från både vin och andra kvinnor.

- Min äldsta son var bara några månader då jag stod ner på knä den gången, minns Håkan. Och bad till Gud om att jag skulle klara det. För att jag var pappa nu.

Och det gick bra att hålla löftet, ända tills blixtnedslaget kom. Håkan försörjde sin familj genom att spela och sjunga.

Som trubadur, kosmopolit och vagabond, berättar Håkan. Jag uppträdde i alla möjliga och omöjliga sammanhang. håkan streng spelar Bild: Yle/Jyrki Karjalainen himlaliv,håkan streng

Till sist blev det ganska tungt.

- Att hela tiden vara kreativ och producera nya låtar. Att ge av mig själv. Jämt.

- Vissa dagar orkade jag knappt ur sängen. Det var en känsla som höll i sig många år.

Dessutom tyckte Håkan att han blivit utan uppgift hemma, då barnen så småningom blivit stora och klarade sig själva.

Jag kände mig överlopps, minns Håkan. Onyttig. interiör av matsal Bild: Yle/Jyrki Karjalainen himlaliv,håkan streng

Så han blev sjukskriven.

- Och mycket mottaglig för att en kvinna kom och brydde sig, riktigt ordentligt.

Där himlen möter havet och där vågor slår mot strand. Där sommarns alla fåglar flyger fria. Där sitter jag på klippan eller vandrar i varm sand, var solskensdag och drömmer om Maria.― ur Håkans sång om Maria

- Det var ju inte riktigt vad jag planerat med livet, men.

"Hon blev min sång, mitt hjärtas ros. Hon blev den jag vill vara hos." Så sjunger Håkan om Maria. Håkan Streng vandrar över gårdsplanen Bild: Yle/Jyrki Karjalainen himlaliv,håkan streng

Håkan träffade Maria på en festival och tänkte på henne ett helt år efter det. Och eftersom hon också var sångerska kunde han plocka in henne i sina egna sammanhang.

- Och när jag började med det så var det kört.

"Jag skriver långa brev, i månens sken, i stjärneljus. Och fylls av mera kärlek till Maria." håkan streng spelar på stranden Bild: Yle/Jyrki Karjalainen himlaliv,håkan streng

- Jag inbillade mig att hon var en gåva från Gud. Hon var latinamerikanska och en del av hennes namn betydde ungefär att hon kommer från Jesus.

Det fanns ingenting att ångra när det gällde henne som person, men Håkan tycker själv att han blev för fokuserad och fixerad.

- Det älskade föremålet, förklarar Håkan. Det är allt som gäller. Du skulle kunna göra allt för henne. Ge ditt liv för henne, inga problem. Och varje stund du hör hennes röst, varje stund du får vara med henne. Det är paradiset. Men då är konflikten där. För när du är ifrån henne så är det helvetet.

- Så jag pendlade av och an, mellan himmel och helvete, hela tiden.

Eftersom hon bodde i Latinamerika fick Håkan också pendla av och an över Atlanten, rent konkret.

Och svartsjukan, minns Håkan. Som jag aldrig känt förut. Aj, vilken tid alltså. håkan streng lutar sig mot en klippa Bild: Yle/Jyrki Karjalainen himlaliv,håkan streng

De träffades en månad i taget, men när Håkan var där kunde det ändå gå hela veckor utan att de sågs. Eftersom Håkan hölls ordentligt undangömd från hennes man.

- Hon var gift och jag fick inte avslöjas.

Det fungerade de första åren, men efter fyra och ett halvt år gav de upp.

- Kulturkrocken var för stor.

- Och vi konstaterade att det var för många som fått lida av det här nu.

Vid tidpunkten var Håkan redan frånskild och i ensamheten trängde sig en helt ny typ av tankar på.

Familjen, tänkte Håkan. Hur har de haft det? Hur har de mått? håkan sitter på stranden Bild: Yle/Jyrki Karjalainen himlaliv,håkan streng

- Jag försökte låta bli, men tänkte ändå hela tiden på vad jag ställt till med.

- Jag försökte motivera mina val, men blev aldrig nöjd med mina formuleringar. Så jag gick runt med dåligt samvete. Jämt, nästan.

Att jag gått in i en annan familj på det där sättet, säger Håkan. Att vi gjort äktenskapsbrott till både höger och vänster. Det var svårt att smälta. håkan står och tittar ut över havet Bild: Yle/Jyrki Karjalainen himlaliv,håkan streng

För att stå ut med sig själv började Håkan skriva brev, där han bad familj och vänner om förlåtelse.

- Jag skickade kuvert hit och dit. Det var det enda jag kunde göra för att känna mig värdig. Det här med värdighet... Jag kände mig faktiskt så dålig.

Han misstänker att han gått under i sitt träsk, både när det gäller alkohol och fria förbindelser, ifall han inte träffat Ulla. Det är hans nuvarande hustru, som han också kallar för sin räddande ängel ibland.

- Hon förstod att ge mig tid att prata av mig, tid att växa ur det och hon lät mig komma hem till något tryggt.

Ulla är som en borg, säger Håkan. Går man in där finns det inget som kan skada dig. håkan ligger på klippan Bild: Yle/Jyrki Karjalainen himlaliv,håkan streng

- Och nuförtiden är det inte mycket jag går runt och grämer mig för.

- Jag har behandlat det mesta med Ulla och med honom som har skapat mig.

Jag är ju skapt såhär, säger Håkan. Och fel val... Det gör alla. håkan streng läser serier Bild: Yle/Jyrki Karjalainen himlaliv,håkan streng

fönster med blomma i Bild: Yle/Jyrki Karjalainen himlaliv,håkan streng

"När Amor har skjutit den pil som blir din, när mitt hjärta sjunger din sång, då är flyktfågelns flykt undan kölden förbi, vattenfågeln ska finna sin vik. Då är orrarnas kutter vår parningslek, då är stranddyners sälta din barm. Då är strandduvans ruvning i skrevan vårt bo, då är ungfågels tro innerlig. Då har sången om trygghet i hjärtat fått ro. Då är lycka att tänka på dig." Ur sång av Håkan Streng. håkan streng diskar Bild: Yle/Jyrki Karjalainen himlaliv,håkan streng

Kvalitet framför kvantitet. Det är lösningen på problemen som modeindustrin ställer till med. Men vad ska du göra om du älskar kläder och avskyr minimalism? Vi frågar Johanna Nilsson som skrivit boken Slow fashion.

Vi har hört det många gånger förr. Mode- och klädindustrin är en enorm miljöbov som dessutom behandlar sin arbetskraft väldigt illa. Som grädde på moset slänger vi dessutom bort enorma mängder textilier varje år - textilier som folk i fattiga länder slitit och kanske till och med dött för. Det är helt enkelt en slit och slängkultur som är ohållbar i längden.

Allt det här vet vi, men ändå fortsätter vi konsumera precis som förr. Varför är det så svårt att sluta shoppa? Johanna Nilsson som tillsammans med Jennie Johnasson skrivit boken Slow fashion, säger att det är en vanesak som är svår att komma ifrån.

- Det är ett system vi är så vana vid. Vi ska också komma ihåg att vi konsumenter lever i symbios med modeföretagen, säger Johanna.

Vi förväntar oss att allt ska vara billigt och i något skede också slumpas bort. Skyltdockor föreställande barn Bild: Mikael Crawford/Yle ekonomi (ekonomiska fenomen),mode,mode för barn,realisation

Som konsument förväntar vi oss nyheter i butik varje vecka, vi tycker det är självklart att saker ska hamna på rea och vi tycker det är orimligt att en t-shirt ska kosta mer än fem euro.

- Det handlar också om ansvar. Företagen säger att de gör det som konsumenterna vill ha, men konsumenterna är också ganska duktiga på att köpa det som butikerna säljer.

Det är en ond cirkel och båda parterna måste tänka efter.

Kvalitet är tråkigt?

Vi vet alltså att vi borde köpa färre plagg som håller längre, men vi som verkligen älskar kläder och vill ha massor med olika plagg att välja mellan, vad ska vi göra? Först och främst: Att tänka hållbart kring mode betyder inte att du måste bli väldigt minimalistisk och bara äga tre plagg.

När det är lite roligare grejer blir det mycket second hand och klädbyten.

Du ska utgå från dig själv och hur du trivs med din garderob. Johanna är själv en av dem som vill ha många olika klädesplagg och hon tröttnar också väldigt fort på dem. Då är lösningen att hitta ett beteende eller ett konsumtionssätt som passar.

- I mitt fall är det att jag köper kvalitet och nytt när det handlar om basplagg som jag vet att jag vill ha länge, men när det är lite roligare grejer blir det mycket second hand och klädbyten, men också lånegarderober och klädbibliotek – alltså att jag hyr grejer. Då kan jag ha saker en ganska kort stund innan jag ger det vidare.

Hur ofta får jag köpa nytt?

Det finns inga regler säger Johanna. Det får du bestämma själv.

- Kläder och mode är något som är lustfyllt och roligt. Vi vet om hela problematiken med textilindustrin och miljöpåverkan och så, men vi orkar inte göra något åt det. Det blir så ångestfyllt och jobbigt.

Nyckeln är att hitta en väg så att du kan fortsätta ha kvar lusten och inspirationen till kläder. Känner du dig begränsad av att få köpa plagg väldigt sällan är det kanske inte rätt väg att gå.

- Men ett generellt råd när du står där i butiken är att tänka efter en gång extra. Att sakta ner lite och fråga dig om du behöver plagget, varför du ska ha det och om det verkligen är helt perfekt. Vill du ha det för att det är billigt, det är på rea, det är nästan okej så du kommer kanske använda det någon gång … då kan du skita i att köpa det.

Dyrt alltid bäst?

Kvalitet förknippas ofta med ett högt pris, men det måste inte vara så. Ett högt pris garanterar inte heller alltid bra kvalitet. Ibland är det bara varumärket du betalar för.

- Det handlar väldigt mycket om att själv lära sig känna igen vad som är bra kvalitet. Ett generellt råd är att ett tunt tyg går sönder snabbare än ett tjockt tyg. Köper du rådenim jeans så kommer de att hålla längre än färdigslitna.

Är du oroad över kostnaderna kan du också tänka enligt pris per användning. Ett dyrt plagg behöver alltså inte vara så dyrt i längden om du har det över en lång tid.

Hur känner jag igen bra kvalitet?

Tjockare tyg är alltså bättre än tunt. Håller du upp en bomullst-shirt mot ljuset och du ser igenom den så vet du att den inte kommer att hålla så många tvättar.

Kolla också sömmarna. Är den väldigt slarvigt sydd kanske du kan skippa den.

Vintage och second hand-grejer som är gamla har en helt annan kvalitet än kläderna i dag.

Du kan också lära dig känna igen kvalitet genom att titta på äldre plagg.

- Vintage och second hand-grejer som är gamla har en helt annan kvalitet än kläderna i dag. På 50- och 60-talet gjorde man kläder av bättre kvalitet men på 70-talet började det dala lite grann.

Vilka material är bäst?

Hållbart mode är en ganska komplex fråga, så tyvärr kan man inte säga att något material är bättre än det andra.

- Om du ska köpa bomull, som egentligen inte är så bra för miljön med tanke på hur mycket vatten det går åt, så då ska du alltid köpa ekologisk bomull och helst sådan som också har någon extra certifiering som fair trade eller så.

Den här härvan kan faktiskt förvandlas till ett linnetyg. Ett material som kan odlas här i Finland Lintåga Bild: Yle/Roger Källman hantverk,korsholm,lin,margit håkans,österbotten

Lite äldre material som är ganska bortglömda är lin och hampa. Johanna säger att de är riktiga supermaterial eftersom vi kan odla dem här på våra breddgrader.

- Men man får utgå lite från vilka material man själv gillar och vilka man mår bra av. Jag har minskat på användningen av polyester, både för att det är gjort på olja vilket inte är så superbra ur miljösynpunkt, men också för att man blir svettig av det.

Lova dig själv att göra mer hållbara val

Johanna har startat ett slow fashion-upprop för att få folk att tänka efter lite extra. Uppropet är till för att du själv ska ta mer ansvar.

- Vi är ganska vana vid att när man skriver på en lista ska den skickas till något företag eller så, men jag tycker det är jätteviktigt att komma ihåg att vi alla har ett ansvar. Företagen, politiker och lagstiftare har ett stort ansvar, men även vi konsumenter. Det är vi som använder våra pengar på olika saker och genom pengarna röstar vi på vilken värld vi vill ha.

Blev du inspirerad? Då kan du till exempel ordna en klädbytarträff eller varför inte ta del av någon av de som ordnas i dag (19.11) på Marthaförbundets nationella klädbytardag?

Den finländska sångaren Saara Aalto, 29, har återigen varit i elden i den brittiska sångtävlingen X Factor i kväll. Filmmusik är temat för denna vecka.

Aalto framförde signaturlåten My Heart Will Go On från filmen Titanic. Det är fråga om en av världens mest kända låtar som superstjärnan Celine Dion ursprungligen sjöng.

Publiken applåderade vilt efter framförandet, och också domarna gav stående ovationer. Enligt domarna bevisar den krävande låten en hur bra sångare Aalto är.

- Finns det någon låt som du inte kan sjunga? Du blir bara bättre vecka för vecka, sade domaren Louis Walsch.

Saara Aalto i tävlingen X Factor Bild: Syco / Thames / Dymond / AOP Saara Aalto,x factor

Aalto själv kommenterade att hon varit jätterädd för att ta sig an låten, men att hon beslutit sig för att sjunga den på sitt eget sätt.

Varje vecka röstas en tävlande ut på basis av tittarnas röster. Aalto, som klarat sig vidare vecka efter vecka, är nu bland de sex bästa i tävlingen.

Hur det går för henne denna vecka klarnar på söndag.

Aalto har tränat hårt under den gångna veckan:

Getting ready ☺️🎬🎶 pic.twitter.com/7FK5gr8s6A

— Saara Aalto (@saaraaalto) November 19, 2016

Sharon Osbourne är Aaltos mentor i programmet.

- Jag är så stolt över dig. Jag fick gåshus när du sjöng, sade Osbourn som också berömde Aaltos mångsidighet som artist.

Tävlingen som visas direkt i brittisk tv har varje vecka 7-8 miljoner tittare.

I sin kulturessä skriver Stefan Brunow om Europa just nu; om ett politiskt fiasko, om en humanism som är som ett sockerpiller, om desperata människor som röstar på politiska clowner eller flyr mot en hopplös framtid.

De barn som den 23-åriga Stig Dagerman mötte i det besegrade Tysklands ruinstäder är nu åldringar och Tredje rikets sista vittnen. En nyläsning av reportageboken Tysk höst påminner oss om hur Europa skulle se ut utan USA. Vi som lever nu avundas de svältande tyskarna 1946 en sak: deras framtid.

”Ledsen i Hamburg, ensam i Berlin, frusen i Hannover, rädd i Essen, illamående i Düsseldorf, trött i Köln, hungrig i Wuppertal och alltför mätt i Solingen.” Författaren Stig Dagerman skrev hem till Sverige från Frankfurt hösten 1946, men brevet kom aldrig fram. Den allierade censuren anade ett krypterat budskap.

Expressens finlandssvenska grundare och redaktionschef Carl-Adam Nycop skickade noirförfattaren Dagerman (geniförklarad efter Ormen och De dömdas ö) till det ockuperade Tyskland i oktober 1946. Fast just då fanns inget Tyskland, varken öst eller väst. DDR och BRD grundades tre år senare. Han reste i de amerikanska och brittiska sektorerna, ett ockuperat land där journalister ännu var underkastade krigscensur.

Stig Dagerman såg ett Tyskland i ruiner Tyskland efter kriget, kvinnor och sönderbombade städer. En hög stenar. Bild: Public domain Tyskland

Därför skickade tidningen en icke-journalist och syndikalist som dessutom var gift med en tysk politisk flykting, Annemarie Götze från Leipzig. Först kom tidningsreportagen, 1947 kom reportageboken. Politisk udd, fallenhet för det makabra och hustruns kontaktnät var Dagermans meriter.

Det andra Amerika

Tysk höst påminner oss om hur lätt vår europeiska civilisation kan krossas. Den påminner oss också om ett annat Amerika. Marshallhjälpens Amerika. Toleransens Amerika. Smältdegelns Amerika. Amerika som efter kriget var Europas demokratiska fyrbåk och världens moraliska valutareserv. Somliga säger att det amerikanska seklet, som började med interventionen i första världskriget 1917, tog slut på valnatten den 9 november 2016.

I dag förknippar vi krig med emigration, men tyskarna som Dagerman såg slåss om en säck potatis stannade i sitt land, som de byggde upp på nytt med exempellös framgång. Tysk dådkraft, amerikanskt kapital.

Världen älskade Amerika år 1946. Kanske inte japanerna som upplevt mänsklighetens första kärnvapen, kanske inte tyskarna som sett sina anhöriga pulveriseras av fosforbomber. Knappast heller Stig Dagerman. Han var agitatorn förklädd till reporter.

Welcome to Pottersville

År 1946 då Donald Trump var nyfödd hette årets julfilm It’s a Wonderful Life. Frank Capras film som visas varje jul kom att prägla vår syn på den goda lilla världen i det stora Amerika. Jimmy Stewart spelade familjefadern som på konkursens och självmordets brant räddas av en skyddsängel som vill visa honom hur hans hemstad skulle se ut om just han aldrig hade funnits.

Hemstaden utan George Bailey har blivit en mardröm.

Scen ur "It´s a wonderful life" familj vid julgran. Far, mor, dotter. Filmscen, Bild: Public domain it´s a wonderful life

Det goda samhället Bedford Falls heter nu Pottersville. Den girige och kallhjärtade bankiren Henry F. Potter har under sitt styre förvandlat invånarna till cyniska och hjärtlösa varelser.

I de mörka stunderna efter presidentvalet 2016 fruktar vi att Amerika nu, 70 år efter filmpremiären, har blivit ett Pottersville. Den gamla amerikanska individualismen bärs av idén att varje människa är värd god tro, good faith, och att varje god gärning förräntar sig till ett samhällskapital.

I filmen symboliserar den lilla banken den kollektiva godheten, ett kapital som när som helst kan förskingras i händerna på en girig egoist som Mr Potter, en man utan samhällsideal.

Lionel Barrymoore som Mr Potter Skådespelaren Lionel Barrymore Bild: Public domain Lionel Barrymore

Till ideala Amerika har flera européer försökt ta sig. I Franz Kafkas Amerika är det 17-åriga Karl Rossman som kommer till ett New York där Frihetsgudinnan bär ett svärd i stället för en fackla och där han söker sin lycka på ”naturteatern” i Oklahoma där alla får jobb. A YUGE ASTONISHING PLACE - som Trump skulle säga.

Dagermans dåliga samvete

Dagerman träffar den ensamkommande flyktingen Gerhard Blume, 16, som säger:

”In Deutschland ist nix mehr los.” I Tyskland kan man inte vara längre. Han får pengar för att köpa en tågbiljett till Hamburg, därifrån går båtar till Amerika. Båtar att hoppas på.

De delar tågkupé, Gerhard och Stig. I en ficklampas sken syns plötsligt en ung kvinnas hand och i handen ligger ett äpple. Tysklands största saftigaste äpple. ”Det blir alldeles tyst i kupén och det är äpplet som gör det, det är så ont om äpplen i Tyskland.”

Plötsligt blir Gerhard nervös. Han har ändrat i sitt pass, skrivit jordbruksarbetare i stället för mekaniker för att lura ryssarna. Vid gränsstationen mellan brittiska och amerikanska sektorn kommer långa hotfulla amerikanska soldater. Id-kontroll!

När Hamburg närmar sig ger Gerhard upp tanken på Amerika. Kan han inte få komma med till Sverige? För Stig Dagerman det är bara att låta blicken vandra mot de leriga potatissäckarna på hatthyllorna och inte säga ett dugg, bara tiga och ha dåligt samvete.

Stig och Gerhard skiljs i Hamburg framför hotellet med skylten No german civilians. Svensken ska sova i en mjuk säng i ett rum med rinnande varm och kallt vatten. ”Men Gerhard Blume fortsätter ut i Hamburgs natt. Han går inte åt hamnen en gång. Och det är ingenting att göra åt det. Inte ett förbannat dugg.”

Jag skulle bra gärna vilja veta vad som hände med Gerhard Blume. Om han fanns i verkligheten skulle han vara 86 år nu.

Stig dagerman 1950 Stig Dagerman röker vid en skrivmaskin. Kvinna ler bredvid honom. Bild: Public domain Stig Dagerman

Tyska krigsbarn

I dag ser vi de tyska barn som Dagerman beskriver stappla fram, hårt kramande sina rollatorer. En del minns kanske att de hade hungrat ihjäl utan amerikanska konserver och svenskt knäckebröd 1946.
Jag har sett dem på badhotellen i Rügen, i byarna längs Rhen och Mosel och på seniorhusens terrasser i Schwarzwald.

De avskyr drag och oljud, de är ofta lättkränkta och misstänksamma.

De grämer sig över att än en gång se sitt land invaderat och sin bittert återerövrade levnadsstandard utportioneras till migranter och flyktingar.
De grämer sig över att deras valuta och deras stat har stulits av ansiktslösa byråkrater i Bryssel.

De är de tyska krigsbarnen.

Det bästa vinet är mitt! Katten i Zell (Mosel) är en av de få bevarade offentliga statyerna från nazitidens ultranationalism. Kattstaty från nazitiden i Mosel Bild: Stefan Brunow/Yle Zell

Dagerman skildrar ett Tyskland där den politiska återupplivningen nästan helt är i händerna på amerikanska förmyndare och slitna föredettingar från Weimarrepubliken. Ungdomen är antingen alltför nazistiskt belastad eller oerfaren. Dagermans tyska generationskamrater var ju alla frontveteraner.

Sdp-nationalisten

Dagermans aversion mot de tyska socialdemokraternas ledare Kurt Schumacher, en i dag bortglömd gestalt, är intressant. Den kedjerökande arm- och benamputerade före detta Dachau-fången talade om att återupprätta ett tyskt parlamentariskt rike med 1937 års gränser och aldrig mer låta högern och nationalsocialisterna lägga beslag på idén om nationen.

Schumacher irriterar Dagerman och Dagerman förvånar oss: Med vilken rätt kritiserar en svensk återuppbyggandet av ett Tyskland som mest av allt skulle likna den tidens Sverige? Och skulle Schumachers typ av nationell socialdemokrati ha visat sig mer rustad att möta globaliseringen? (I dag är det bara en grupp galenpannor som kallar sig Reichsbürger som talar om de gamla riksgränserna.)

På ett mentalt plan känner vi att vår värld är söndrigare och hopplösare än Dagermans. Vi avundas de svältande tyskarna en sak: deras framtid. En sådan framtid som fanns på 1940-talet finns inte längre. I den framtiden var USA vår skyddsmakt. Att Finland fick behålla sin frihet berodde på att Stalin ”lyssnade för mycket på USA” (hans egna ord).

När ljuset ännu helt nyss tycktes komma från USA var det tydligen strålarna från en fjärran sol som redan slocknat.

Stalin Josef Stalin Bild: AP Graphics Bank josef stalin,stalin

Problemet islam

Karen Blixen skrev ett resereportage från Berlin 1940, där hon noterade likheter mellan nazismens våldsamma expansion och islam i sin tidiga offensiva fas. Islamiska staten liksom Tredje riket står för antitesen till det moderna Europa. Dagens européer upplever att bara barbariet slåss för staten, och att humanismen är ett verkningslöst motgift, ett sockerpiller som i själva verket göder terrorn.
Det går inte att blunda för islam som ett alldeles eget integrationsproblem. Och dessutom ett problem som ingen kan tala öppet om utan att skuldbelägga en miljard oskyldiga människor.

Utan islam ingen islamism, utan tyskar ingen nationalsocialism.

Frågan om muslimers kollektiva ansvar för islamisk terrorism liknar den tyska skuldfrågan som Dagerman vände och vred på i sina reportage 1946.
Hans inställning var försonligare än den allmänna svenska opinionens.

”Medge att ni hade det bättre under Hitler”, brukade journalister fråga.
Fråga den som håller på att drunkna om han hade det bättre på kajen, genmäler författaren Dagerman.

Tyska barn under världskrig barn efter andra världskriget. Ängsliga blickar Bild: Public domain andra världskriget

Landsmän utvisar landsmän

Stig Dagerman reser i ett Tyskland som inte liknar det humana efterkrigslandet vi känner: Instängda i godsvagnar på bangården i Essen finns flyktingar från Essen som utvisats från Bayern. De har kommit hem och deras lok har kopplats bort, men i Essen råder ett strikt ”Zuzugsverbot”: man får promenera bland ruinerna men inte äta, bo eller söka jobb.

”Tänk er, landsmän som utvisar landsmän” antecknar Dagerman.

”Passagerarna på det här tåget hatar Bayerns bönder och bayrarna i allmänhet, och det relativt välmående Bayern ser å sin sida med lätt förakt på det övriga hysteriska Tyskland.// Flyktingarna från öster talar hätskt om ryssarna och polackerna, men betraktas själva som inkräktare och slutar med att leva på krigsfot med västerns befolkning.”

Det var general Eisenhower som i september 1945 återupprättade fristaten Bayern. Bayern skyndade sig att göra det som stater gör: ser till att de egnas rätt går före de andras.

Bayerska staten använde 1905 samma rätt när den nekade medborgarskap åt en viss Friedrich Drumpf, värnpliktssmitare och illegal utvandrare. Han ville flytta hem till Kallstadt i Rheinland-Pfalz efter att ha blivit rik på krogar och bordeller i USA. Herr och fru Drumpf kunde inte leva som papperslösa och återvände till New York där sonen Fred föddes.

Hans son Donald föddes i juni 1946. Donald Trump är alltså amerikan eftersom hans farfar blev en illegal invandrare i sitt eget hemland.

Själva tiden ur led

Författaren Elisabeth Åsbrink skriver i sin nya bok 1947 om de 18 miljoner hemlösa tyskarna. Vart femte hem är sönderbombat. Till och med själva tiden har splittrats: ”när klockan är 8 på kvällen i Berlin är den 7 i Dresden men 9 i Bremen. Rysk tid i den ryska zonen, medan britterna inför sommartid i sin del av Tyskland.”

Mänskliga rättigheter finns ännu inte, knappt någon känner till begreppet folkmord. Mänskliga rättigheter fanns redan på 1700-talet, men Åsbrink menar förstås FN:s universella mänskliga rättigheter från 1948. Rätten att lämna sitt land finns inskriven där, men inte rätten att bosätta sig i ett annat.

Mot framtiden Kvinna bygger upp det sönderbombade Tyskland. Arbetar med sten. Bild: Public domain andra världskriget

Vi betraktar 1945 som slutet på nationalstaterna, eller åtminstone nationalismen. Men de flesta förflyttningarna efter krigsslutet syftade till att återbörda folk – inte hem - utan till deras nationella territorier.

Sudettyskar och östpreussare till Tyskland, polacker från Ukraina till Polen, vitryssar från Ukraina till Vitryssland, ukrainare från Ryssland och Polen till Ukraina, estlandssvenskar till Sverige och judar till Israel. Hade Stalin ockuperat Finland hade med stor sannolikhet finlandssvenskarna, i likhet med estlandssvenskarna, flyttat till Sverige.

Dagerman reflekterar inte ens över möjligheten att öppna Sveriges gränser för Tysklands miljoner flyktingar och hemlösa 1946.

Idén att ta sig över en statsgräns och bara genom att yttra ordet asyl få mat och husrum, var absurd då och kommer sannolikt att bli absurd igen, när folkvandringarna kväver folkrätten under sin egen tyngd.

Ny underkastelse

Starka nationella krafter inom EU vill i dag upphäva asylrätten. De ser den som ett hot mot välfärdsstaten. Alla människor mår inte bra av öppna gränser. Den nationella vänstern har försvunnit och lämnat dörren öppen för rädslans apostlar.

Européns erfarenhet är att de som vill avskaffa staten och skapa större enheter – vare sig de är bolsjeviker, nazister eller nyliberala teknokrater – alltid kommer med en ny form av underkastelse.

Den senaste underkastelsen handlar om att skrämma medborgarskapet ur medborgaren och göra henne till kund. Bolagiseringen av det offentliga och privatiseringen av hela vår livscykel ses som en darwinistisk naturlag. Stater plundras och skattemedel försvinner till skatteparadis. (Är det en slump att ”plundrad tom” är ett anagram på Donald Trump?)

Frimärke med Hannah Arendt tyskt frimärke av Hannah Arendt Bild: wikimedia/kandschwar hannah arendt

Filosofen Hannah Arendt började skriva på sin The Origins of Totalitarianism medan Dagerman reste runt i Tyskland. Med nästan komisk precision ställer hon det mesta på huvudet som i dag är etablerad sanning om antisemitism och nazism. Till exempel påpekar hon att nazisterna föraktade nationalismen, själv hade de större planer. Både Stalins rödlackerade och Hitlers bruna totalitarism hade världsherravälde på sin agenda.

Stater måste krossas för att bygga imperier.

Tysklands judar försökte i slutet av Weimarrepubliken skydda sig genom att bilda ett statsparti, Staatspartei. De förtryckta såg staten som sin beskyddare, skriver Arendt.

När Frankrike kapitulerat skapade Hitler av den icke-ockuperade södra delen État français, den franska staten, en marionett med Vichy som huvudort. ”Staten” blev en kastrerad underkropp i den halshuggna republiken.

Gränserna flyttas

När staten upphäver sina gränser blir gränserna först personliga, sedan intima. Person ställs mot person, medborgare mot utlänning, hemlös mot flykting. Eftersom varje asylansökan behandlas individuellt ses världens konflikter ur ett närsynt mikroperspektiv. Det är ingen slump att EU:s och Schengens gränssammanbrott leder till en sexualisering också av invandringspolitiken. Den mest frenetiska rapporteringen i alternativa medier handlar alltid om sexbrott som begås av utlänningar.

I staden Demmin i Mecklenburg-Vorpommern, en stad där fyra floder möts insåg befolkningen på valborgsmässoaftonen 1945 att hela kommun- och statsledningen hade flytt västerut och sprängt broarna efter sig. Röda arméns presumtiva barbarer och våldtäktsmän var redan inom synhåll. Stadens 11 000 invånare hade ganska hängivet deltagit i kulten av det nazistiska riket men befann sig plötsligt statslösa, övergivna. Ett tusental dränkte sig, sköt sig eller förgiftade sina barn. Det var Tysklands största kollektiva självmord.

Demmin i nordöstra Tyskland, en stad i Mariehamns storlek. Över tusen Demminbor begick självmord när Tredje riket kollapsade i maj 1945. Stadsvy från Demmin. Två kvinnor talar på gatan. Bild: Stefan Brunow/Yle Demmin

Florian Hubers bok om Demmin handlar också om starka känslomässiga band mellan individ och stat. När jag i somras besökte kyrkogården i Demmin såg jag en uråldrig man som hade lutat sin cykel mot en gravsten, intill monumentet som markerar massgraven.
Han tände ett rött gravljus vid sin hustrus grav och berättade att han var sudettysk, f.d. frontsoldat i Ryssland och att han flyttade till Demmin först efter den ryska ockupationen och självmordsepidemin.

Jag förklarade att vi var från Finland, alltså gamla vapenbröder. Han lade handen på min arm och nickade medlidsamt mot massgraven.
- Har ni släktingar där?
- Nej, inte just här, svarar jag. De är utspridda lite överallt.

När jag ser bilder på barnen från andra världskriget kan jag inte låta bli att tänka på mina föräldrar: Min pappa som föddes i Hamburg 1936 blev redan av finska konsuln kallad en ”blivande finsk soldat” medan han stämplade födelseattesten. Min mamma född 1938 i Helsingfors talar om nutiden som mer kaotisk än världskriget som ändå ”var mer organiserat”.

Min farmors födelseplats, ett anspråkslöst litet slott i tudorstil norr om Frankfurt har fortfarande ett kulhål i ett takfönster från en amerikansk maskinpistol. Hålet finns nära rummet där diktaren Rainer Maria Rilke brukade övernatta.

Han var en period intresserad av biologi, och min farmors far, biologen Jakob von Uexküll gav honom privatlektioner.

Rilke läste antagligen också Jakobs minst omtalade verk Staatsbiologie (1920), som i humoristiska metaforer beskrev den naturenligt uppbyggda staten. Statens värsta fiende, skrev Jakob i ett förord till nyutgåvan 1933, var den fria pressen. Han hade förlorat släktens lantegendomar i Estland och skulle snart förlora hela landet. Han misstrodde pöbeln och varje gång en tändsticka gick av när skulle tända sin cigarett, så skyllde han på Republiken.

Min morfar, den utvandrade arbetargrabben från Kreuzberg i Berlin, sade alltid att kriget förstört hans nerver. Ingen vågade fråga om detaljer. Efter hans död hittade jag hans finska soldatbok i krigsarkivet: Han hade varit inkallad bara fredssommaren 1940, resten av kriget hade han tjänstgjort som farmaceut vid ett apotek i Vasa.

Stefan Brunow Porträtt av Stefan Brunow Bild: Stefan Brunow/Yle stefan brunow

I Demmin liksom i hela östra Tyskland lever minnet av statskollapsen och de hämndlystna ockupanterna starkt i det kollektiva omedvetna. Det invandringskritiska partiet AfD har ett starkt fäste i trakten. Östeuropas flyktingfientlighet måste ses i ljuset av historien: de gick med i EU för att skydda sina nyupprättade nationalstater, inte för att utplåna dem.

Stig Dagerman skrev inget reportage från den sovjetiska sektorn, det hade varit intressant att se hans variant av socialism möta en realsocialistisk verklighet.
Svetlana Aleksijevitj har i reportageboken Förförda av döden berättat om liknande ryska självmord som alla bottnade i en statskollaps, Sovjetunionens fall.

Jerikos murar

Kuolemantanssi, Heikki Aittokoskis bok om Europas starkaste politiska kraft, nationalismen, visar hur säkerheten, tryggheten och stadsmuren var det som förde människor samman i samhällets begynnelse.
Vad vore Jeriko utan sina murar, frågar han.
Vad är Europeiska unionen utan sina yttre gränser?

Aittokoski besöker den ungerska byn Àsotthalom nära den serbiska gränsen, som plötslig hamnade mitt i folkvandringens huvudfåra. Familjen Szegediné berättar om hur den första invasionen av tiotusentals kosovoalbaner kom 2015, de flesta emigranter utan hopp om flyktingstatus i Europa. Men sedan kom helt andra sorters människor.

”Kosovoalbanerna stannade vid porten, men de här unga männen var väldigt annorlunda, de knackade på dörren och fönstren och pratade arabiska och verkade aggressiva. Vi fick en känsla av att de i stort sett ville ha våra bilnycklar, och det genast.”

När staten byggde ett staket vid gränsen blev det genast lugnt igen, berättar familjen. ”Det kändes som om vi hade fått vår by tillbaka. Det var den 15 september.”

Aittokoski har svårt att hantera tanken på staketet. Han reagerar instinktivt på gränser och murar, eftersom vi har lärt oss att de onda stänger in sig och att den öppna porten alltid är det godas signum.

Hade ni ha haft nationalism i Afghanistan kanske ni inte skulle vara här? Aittokoski ställer frågan till den afghanska familjen i tyska Rossbach.

Hela vågen av antipolitik och antiglobalisering från brexit till Trump handlar om längtan efter en suverän statsmakt med verkliga gränser för människor, varor och kapital. De flesta stater fungerar fortfarande bra med de principerna.

Hur mycket av främlingsfientligheten handlar om att vi ser migranterna som företrädare för en misslyckad stat, kanske bärare av en fatal samhällssjukdom som vi inte känner oss immuna mot?

Och hur mycket nyliberal konspiration ser vi inte i de öppna gränserna, en samordnad vilja att låta en långsam osmos förvandla välfärdsstaten till ett jättelikt marknadsparadis med låga löner och maximal otrygghet på arbetsmarknaden

Migration utan gränser

I Migration without borders (2007) diskuterar den holländska sociologen Han Entzinger om välfärdsstaten är förenlig med öppna gränser. Han citerar Gunnar Myrdal som 1960 slog fast att välfärdsstaten till sin natur är protektionistiskt och nationalistisk. Entzingers slutsats – tio år före flyktingkrisen – är att öppna gränser och välfärd är kompatibla bara om migranterna är ekonomiskt framgångsrika och om de nyanlända väcker tillräckligt med solidaritet hos medborgarna.

Inget av villkoren är uppfyllda.

Medan jag skrev detta strömmade det in bilder från Calais där ”Djungeln” revs och tusentals migranter skingrades och förflyttades till nya läger.

Djungeln i Calais Bild av migranter i flyktinglägret i Calais då franska myndigheterna stänger ner delar av lägret, publicerad 12 mars 2016. Bild: EPA/THIBAULT VANDERMERSCH Calais,Calais jungle,migranter,migranter,Mänsklig migration

Det gränslösa EU idkar en cynisk nedbrytning av sitt mänskliga tillflöde.

Tyskland har tagit emot en miljon asylsökande sedan hösten 2015. En stor del ska utvisas, efter att deras framtidshopp först grundligt malts ner i det stora asylmaskineriet.

Stig Dagermans Tyska höst visar ur vilket hopplöst utgångsläge det nya Europa byggdes upp efter kriget. Var det en slump att Europa då ännu bestod av stater med egna valutor och gränser?

Rasister och clowner

Men den underbara framgången tog slut. Hela världsekonomin är i olag och ingen förstår egentligen varför. Filosofen och socialdemokraten Thomas Wallgren säger i ett enkätsvar på Helsingin Sanomats (30.9.2016) fråga varför det går så dåligt för EU: ”EU har lyckats riktigt bra med att förverkliga sin ursprungliga idé: att flytta makten från medborgarna till byråkraterna och företagen, och från de fattiga till de rika.”

Det politiska maskineriet har också spårat ur. Det borde ju vara vänstern som försvarar socialstaten och dess gränser. Men i Europa och USA måste man rösta på rasister och clowner om man vill ha sin stat tillbaka. Finlands regering jobbar hårt för att flytta över statsegendom i diffusa bolag och förvaltarregister.

När Stig Dagerman kom hem från sin tyska resa tittade han sig i sin svenska spegel och såg ingen märkbar förändring.

Det skrämde honom.

Kanske ruinstanken ändå inte gick att vädra ut ur hans själ. Åtta år senare gasade han ihjäl sig i sin bil.

Porträtt av Stig Dagerman Porträtt av Stig Dagerman Bild: Public domain Stig Dagerman

Ojämlikhet, terrorism, klimatkris och känslan av tomhet visar enligt Wallgren att EU är nära en kollaps.

Äckel och tomhet var Stig Dagermans två följeslagare när han bevittnade den tyska kollapsen 1946. Men han kunde flyga hem till Sundbyberg och sitt folkhem.

Vart tar vi vägen när vårt EU ligger i ruiner?

Den finlandssvenska bloggeliten samlades till Blogg- och nöjesgalan 2016 på lördag kväll. Prisregnet föll också över Svenska Yle då Ted & Kaj fick utmärkelsen årets podd.

Huvudpriset gick till Ellen Strömberg, 28, från Jakobstad som skriver bloggen Blejk, fejt och fab. Publiken har valt hennes blogg till årets blogg 2016.

- Det känns bra så klart, men lite förvirrande med all uppmärksamhet. Hade inte räknat med att vinna och hade inte räknat med all uppståndelse efteråt, skriver Ellen Strömberg till Svenska Yle.

Vad är en bra blogg?

- Jag tycker en bra blogg speglar den som skriver den oavsett om man då är trädgårdsintresserad, kock eller går i skolan än. Sen är den ödmjuk och ärlig. Och lite rolig ibland.

Ellen Strömberg beskriver sitt bloggande så här: "Jag försöker titt som tätt skriva något klokare än vanligt, för jag har en massa åsikter, men jag orkar inte alltid. Dessutom tycker jag Youtube-klipp och musiktips är precis lika viktigt som att skriva om feminism, gemenskap, snällhet och det viktiga i att försöka tycka om sig själv, oavsett om man drar storlek XXL och är blek som Voldemorts röv (alltså jag)."

Ellen Strömbergs blogg Blejk, fejt och fab blev utnämnd till årets blogg 2016. Bild: Skärmdump Blejk, fejt och fab blejk, fejt och fab,bloggalan 2016,ellen strömberg

Blejk, fejt och fab har behandlat flera svåra ämnen. Ellen har skrivit bland annat om hur det känns att få höra att man kanske aldrig kan få barn och om att känna avund mot vänner som blir gravida.

Hon har också lyft upp omgivningens attityder mot övervikt och uppmanat folk att sluta tala om kroppar.

- Jag tycker inte jag har varit speciellt modig faktiskt. Jag har bara skrivit om sånt jag själv hade velat läsa om, skriver Ellen Strömberg till Svenska Yle.

De två andra nominerade till årets blogg var Carola Ekman och Daniela Skoglund som skriver bloggen Danielas Dagbok.

Artikeln fortsätter under bildserien.

Se bilder från Galan här:

Jeppisbloggare klarade sig bra

Galans huvudprogram är prisutdelningen till bloggare och nöjespersonligheter som allmänheten har fått rösta fram. Sammanlagt finns utnämningar i 14 kategorier.

Fjolårets bloggdrottning Carola Ekman som blev utnämnd till årets blogg 2015 bor precis som Ellen Strömberg i Jakobstad. I år blev bloggen carolaekman.fi vald till årets familjeblogg.

Titeln Årets hälsoblogg gick till Lina Björkskog som är född i Jakobstad och bosatt i Helsingfors.

Linn Ljung som bor i Vasa och skriver Mama’s got the magic blev utnämnd till årets bloggveteran.

Ted och Kaj årets podd

Skärmdump av Ted & Kajs podd på Yle arenan. galan 2016,Kaj Korkea-aho,ted & kaj,Ted Forsström,årets podd 2016

Svenska Yles podd Ted & Kaj utnämndes till årets podd 2016. Den görs av journalisten och x3m-profilen Ted Forsström och författaren Kaj Korkea-aho.

- Tack till alla som lyssnat, nominerat och röstat!, skrev Kaj Korkea-aho på Instagram.

Omröstningen om det bästa finlandssvenska blogg- och nöjesinnehållet sker i två omgångar. Från den 17.10-28.10 kunde publiken nominera sina favoriter. De tre kandidater som har fått flest nomineringar i varje kategori går vidare till en andra omgång. Vinnarna röstades fram 31.10-11.11.2016.

Artikeln uppdaterad 20.11.2016 kl 12:50 med citat av Ellen Strömberg.

Åbolands skärgård kunde locka tusentals natur- och kulturturister i form av vandrare längs pilgrimsleden St Olav Waterway. Eller åtminstone några vandrare till en början.

- Det största problemet med det här projektet är ivern, säger projektledaren Nina Söderlund. Folk har varit ivriga att vandra leden redan i vår, och har redan börjat öva. Jag kan ju inte säga åt dem att den är färdig först om tre år, att kom tillbaka då, utan alla är välkomna.

Målet är att skapa St Olav Waterway, en rutt på cirka 625 kilometer från Åbo, genom Åbolands skärgård och Kökar, via Åland till Hudiksvall. Man börjar med den service som finns, samordnar den, och bygger på med mer så småningom.

Det enades de 70-tal intresserade om, då de på lördagen träffades i Korpo för inledningsseminariet till pilgrimsvandringsleden St Olav Waterway.

Det som behöver göras är att samla och paketera den service som finns i form av alternativa rutter, matställen, övernattningsmöjligheter, båttransporter, samt att märka ut historiska platser och sevärdheter. Och marknadsföring.

- Jag tror att det här kommer att öka synligheten i hela skärgården, och det blir ett bättre nätverk mellan alla företagare, trodde Emanuel Jhutti från Backaro på Nötö efter seminariet. Nu erbjuder vi hela skärgården åt turisterna.

Intresset var stort på pilgrimsledens inspirationsseminarium i Korpoström. Ett 70-tal personer deltog i inspirationsseminariet i Korpoström om pilgrimsleder. Bild: Yle/Linus Hoffman Nidarosvägarna,pilgrimer,Pilgrimsled,Sankt Olof,st olav waterway,vandringsleder

Allt fler vandrar på pilgrimsleder

Sedan 1980-talet har intresset för pilgrimsvandringar kraftigt ökat i Europa, särskilt till Santiago de Compostela i Spanien.

- År 1984 började den spanska prästen Elias Valiña måla gula pilar längs leden, skrev en enkel guidebok och såg till att det började forskas kring leden, och då ökade antalet vandrare snabbt., berättar Elisabeth Andersson från föreningen Pilgrimstid Sverige. Tre år senare utnämndes Caminon (leden) till den första av Europas kulturvägar. I fjol lockade den drygt 260 000 vandrare med pilgrimspass. Enligt den officiella statistiken gick 898 finländare leden år 2015.

Men också i Norden ökar antalet vandrare. I Norden vandrade man tidigare till S:t Olofs (Olav den heliges) grav i Nidaros, det vill säga Trondheim i dag. Den lättaste vägen till Trondheim gick naturligtvis över havet, men en sann pilgrim skulle vandra till fots, som Kristus till Golgata.

Elisabeth Andersson. Elisabeth Andersson. Bild: Yle/Linus Hoffman elisabeth andersson

I Norden förbjöds pilgrimsfärder i samband med reformationen, och vandringarna till Trondheim var förbjudna i nästan 500 år, tills det i början av 2000-talet spontant började göras vandringar igen. Nu är rutterna till Trondheim också erkända europeiska pilgrimsleder. Vandringen har blivit den snabbast växande turismsektorn i norra Norge. Men ännu är det inte lika många som hittat till Trondheim som till Santiago de Compostela. År 2015 gick nio finländare till Trondheim.

Nidaros-Nagu-Novgorod blir en lång helgonled

Det som gör St Olav Waterway i Åbolands och Ålands skärgård unik är att den också går över vatten. Här är svalare än i Spanien, och det är inte lika trångt på vandringslederna och på övernattningsställena. Det här är saker man hoppas gör leden intressant för vandrare från hela Europa.

Vågskvalp eller stormigt hav? Kan det ha en lugnande effekt på vandrare? solen tittar fram över öar i skärgården, men det är mörka moln och stormigt väder i november. Bild: Yle/Linus Hoffman höst i skärgården,Korpoström,Skärgård,åbolands skärgård

- Pilgrimsleden från Åbo binds sedan samman med andra leder som redan finns i Sverige och Norge, förklarar Aaro Söderlund, som är Finlands kontaktperson i det skandinaviska S:t Olavs nätverket. I förlängningen ska man kunna vandra hela vägen Novgorod (Holmgård)-Trondheim (Nidaros), samma väg som S:t Olof kom från 1000 år sedan. I början av 2017 inleds ett annat projekt för att skapa vandringsleden från Åbo österut.

Det kommer att finnas många alternativ, både att vandra, att rida, längs vägar eller stigar, med kanot, med segelbåt. Och man ska kunna ta sig fram olika rutter. Också Santiago de Compostela-rutten är egentligen åtta olika rutter man kan vandra. En viktig sak är att erbjuda olika alternativ både i fråga om rutter och servicenivå.

- En del vandrare vill ha det väldigt enkelt, medan andra njuter av mat och gästfrihet, förklarar Cina Kedvall från föreningen Pilgrimstid Sverige. Det är svårt att hitta en produkt för alla. En grupp tyska turister som vandrade helgonleden från Sverige till Trondheim tyckte det var alltför lyxigt.

De flesta som vandrar Camino är 30-60 år gamla, men många vandrar efter att de fyllt 80. Alla vandrare har inte religiösa motiv, utan många vandrar för att söka stillhet och ro. Så var det exempelvis för Korpobon Tom Fredriksson. Han har gjort många vandringar, men den till Santiago de Compostela var speciell.

Snäckor hänger vid pilgrimsleden till Santiago de Compostela. Snäckor hänger vid pilgrimsleden till Santiago de Compostela. Bild: Airi Forssell santiago de compostela

- Det bästa är känslan. Känslan är speciell, att man är i rörelse. Människan är nog gjord för att röra på sig, anser Fredriksson.

- Det värsta med vandringarna är skoskav och myggor, sekunderar Kedvall.

- Och bland det värsta som finns är att komma fram, att det inte finnas något spännande kvar, säger Andersson. En del brukar gå långsammare och långsammare mot slutet.

Vandringsleden bli nog av, men vilken service ska finnas?

Några testvandringar har redan gjorts, och de fortsätter våren 2017. Helst skulle man redan innan sommaren slå fast var rutten eller rutterna genom västra Åboland ska gå. Det ska göras studieresor och det ordnas flera regionala träffar och seminarier.

På inspirationsseminariet diskuterade man i grupper om de konkreta behov och önskemål som vandrare kan ha, och hur företagen och lokalbefolkningen kan möta de önskemålen.

Maten borde vara lokalproducerad, och gärna enkel mat. Pilgrimsmåltider säljs på andra ställen för 5-10 euro, och där ingår drycker. Egentligen är det sådan mat som i dag erbjuds i Åboland.

Det borde finnas ett gemensamt bokningssystem, för förhandsbokning är mycket viktig. Det är viktigt både för företagare att veta när det kommer vandrare, men också för att kunna ge information om ändrade planer, om någon exempelvis har fått skoskav och vandrar långsammare eller till och med bestämmer sig för att avbryta.

Bed & breakfast eller tent & toast?

Ett förslag var att man kunde ha vandringsveckor då man speciellt lockar folk, hellre än att det kommer enstaka vandrare nu och då.

Borde pilgrimslederna ledas förbi solnedgångar i skärgården? Vågor färgas rosa då de slår mot en klippa i solnedgången. Bild: Yle/Linus Hoffman Bottenhavet,Bottenhavets nationalpark,Enskär,Skärgård,Solnedgång

Å andra sidan kommer allt fler turister enskilt, utan någon grupp. Cyklister eller kanotister kan nöja sig med att sova i skogen, fastän alla inte vet var man får. Då kunde företagare kanske erbjuda något som är lite enklare än bed & breakfast, kanske tent & toast, där du får en tältplats eller ett enkelt tak över huvudet och ett enkelt morgonmål.

En samlande portal behöver inte erbjuda all service på en gång. Den kan utvecklas med tiden. Huvudsaken är att den är uppdaterad och att det inte blir överraskningar för vandraren att något ställe har stängt just då man kommer vandrande.

Man ska kunna boka andra tjänster. Det är bra med en grundrutt med ett grundpaket, men sedan kunde företagare erbjuda tilläggstjänster med båtresor till Nötö, Aspö och andra öar, med guidningar, upplevelser, massage. De tjänsterna behöver kanske inte ges året om, bara vandraren kan lita på att de uppgifter som finns på portalen faktiskt stämmer.

Stig i skogen med bruna löv och en vattenpöl efter regnet. Bild: Yle/Linus Hoffman Nidarosvägarna,Pilgrimsled,st olav waterway,vandringsleder

Man ska inte behöva vandra överallt. Kajaker, roddbåtar och cyklar kunde hyras på ett ställe och lämnas på nästa. Det fungerar redan nu på vissa ställen, men det måste göras tydligt var det gäller.

Nästa höst kommer man att göra testseglingar med storbåtar mellan Åboland, Kökar och Sottunga. Kyrkbåtar och allmogebåtar kanske passar enbart för grupper, men kunde testas.

Lokala smågrupper kunde samlas för att tillsammans lösa problem

- Det är jättebra att vi skapar ett samarbete, tycker Ida Wulff från Backaro på Nötö, att vi kan rekommendera varandra och andra företag och service.

Ida Wulff och Emanuel Jhutti. Ida Wulff och Emanuel Jhutti. Bild: Yle/Linus Hoffman emanuel jhutti,ida wulff

Rutten kunde marknadsföras åt båda hållen, så att vandrare kommer österut med.

Det ska skapas ett vandringspass, som lockar vandrare att besöka kyrkor och andra intressanta platser. Men kyrkorna måste vara öppna. Man ska inte behöva jaga stämplar. Alla företagare som är med får ha en egen stämpel.

En dam tittar igenom ett häfte med stämplar som samlats under pilgrimsvandringen till Santiago de Compostela. En dam tittar igenom ett häfte med stämplar som samlats under pilgrimsvandringen till Santiago de Compostela. Bild: Yle/Linus Hoffman Pilgrimsled,Santiago de Compostela,stämplar (märken),vandringsleder

Ett officiellt pilgrimsmärke ska tas i bruk, och 2018 kan leden börja märkas ut. Då kunde man också sätta upp skyltar med till exempel hur många kilometer det är till nästa färja eller kanot, hur långt det är tills du nästa gång får fylla på din vattenflaska, och var du kan tvätta kläder.

Redan om två år kunde pilgrimsleden alltså vara i användning. Projektet pågår till 30.11.2019.

Vem var S:t Olof?

Olof (på norska Olav) Haraldsson var en framgångsrik viking i början av det förra seklet. Han härjade i stora delar av Europa, innan han blev kristen, återvände till Norge och var kung där 1015-1028.

Efter stridigheter kördes han bort från Norge, men återvände från Novgorod 1030. Hans mannar kom med båtar genom den åboländska och åländska skärgården. De seglade, rodde, vandrade och drog båtarna över Sverige, men Olof dog i strider i Stiklestad utanför Nidaros den 29 juli 1030.

Efter att Olof stupat dröjde det inte länge förrän underverk skedde med dem som fått hans blod på sig, eller med personer som besökt hans grav. Han blev Nordens första helgon och hans reliker förvarades i domkyrkan Nidarosdomen i Trondheim.

Den helige Olof eller S:t Olof har gett namn bland annat åt S:t Olofs kyrka i Nagu och i Jomala, S:t Olofsklostret och S:t Olofsskolan i Åbo, staden Ulvsby, Olofsborg, S:t Olofs torn på Viborgs slott. Den 29 juli firades länge som Olofsmäss, i Nagu har man firat Olofsmarknad, och Olof har namnsdag den 29 juli.

Ett par hundra kyrkor med hans namn har grundats i de nordiska länderna och Olofskyrkor finns i bland annat London och Novgorod. Till och med i Konstantinopel och i Betlehem har det funnits kyrkor helgade åt Olof.

S:t Olofsskolan i Åbo har fått sitt namn efter Den helige Olof Bild: YLE/Linus Hoffman elev,elever,elever i aula,s:t olofsskolan,sankt olofsskolan,skola

Nagu kyrka är tillägnad S:t Olof. Nagu kyrka Bild: Yle/ Marina Saanila gråstenskyrka,kyrka,nagu,nagu kyrka

Musikprofilerna Fredrik Furu och Jimmy Westerlund reser runt i finskspråkiga gymnasieskolor med ett klart mål: att hitta nästa låtskrivartalanger. Och språket? Texterna skrivs på svenska!

Låter namnet Dream Academy obekant? Det här är vad det handlar om: Tre skolor i finska Finland är med och skriver egna låtar på svenska. Efter årsskiftet är det dags att säga hej till de två skolor från Sverige som är med. Därefter ansluter sig en sjätte skola från Norge. Målet är att använda musikskapandet för att sänka tröskeln mellan de olika språken.

I april nästa år blir det hejdundrande final här i Finland med låtar från alla skolor, och också en del mer välkända nordiska hits.

Vanda visar framfötterna

Vi träffas i Vaskivuoren lukio i Vanda. Trapporna leder ner till källaren och avslöjar en fullt utrustad musikstudio. Deltagarna sitter i ring kring två väldigt entusiastiska låtskrivarproffs – Fredrik Furu och Jimmy Westerlund, välkända från Vasas musikscen och inte minst det insomnade bandet Kometfabriken.

– Det började som en turné i finska Finlands gymnasier. Jimmy och jag kom in en dag i elevernas liv och gav dem en injektionsspruta i hur det är att jobba med musik på svenska. Vi vill ge dem en wow-upplevelse, att från noll till hundra kan du skriva en låt, spela in den och till och med framföra den under samma dag, säger Fredrik Furu.

Nu har projektet gjort en Hulken och växt ur kläderna, så att de finska skolorna samarbetar med vänner i Sverige och Norge.

Talangerna överraskade

Vanda-skolan överraskade de båda låtproffsen redan från början.

– Det visade sig att gänget har nästan är ett färdigt band, så nu får vi möjlighet att gå in på djupet och fundera mer på produktionen och texterna. En positiv upplevelse, säger Jimmy Westerlund.

Ett bevis för det är deltagaren Eero, som anspråkslöst berättar att ha började spela violin som femåring.

– Jag kunde ju knappt prata i den åldern, säger en smått häpen Jimmy Westerlund.

Jimmy Westerlund och Fredrik Furu är redo för lite hitmakande i Vanda! Här med Henrik Huldén, projektledare för Dream Academy Norden. Jimmy Westerlund, Fredrik Furu och Henrik Huldén från Hanaholmen besökte studerande i Vanda för att komponera nya låtar på svenska. Bild: Yle/Tommy Nordlund dream academy,Dream Academy,Fredrik Furu,Jimmy Westerlund,musik

"Man har slösat bort år av tid"

Dream Academys koncept skulle kunna sammanfattas med att riva murar med musik.

– Idén är att de här finskspråkiga eleverna ska uppfatta hur roligt det är att kunna jobba på svenska, läsa och prata svenska, och annat roligt såklart, säger Henrik Huldén, som är projektledare för Dream Academy i år.

För Jimmy Westerlund och Fredrik Furu har kontakten med gymnasiestuderandena väckt egna minnen till liv.

– För mig som kommer från en liten by själv och var osäker och älskade musik... Man vet att man vill göra just det här men har ingen aning om var man ska börja. Man vågar inte ta kontakt med människor i Sverige även om man skulle ha kompetensen. Man slösar bort en massa år. Genom Dream Academy får de här unga nycklarna till att gå vidare, säger Westerlund.

Rätt snart börjar en ny låt ta form när Vaskivuoren lukios bästa musiker släpps loss. Studerande vid Vaskivuoren lukio övar i nya projektet Dream Academy. Bild: Yle/Tommy Nordlund Dream Academy,Fredrik Furu,musik,vanda

Hoppas bli finlandssvensk

Efter en jam-session går deltagarna Nono och Eero till rummet bredvid för att i lugn och ro börja slipa på texten – på svenska. Pappret framför dem stirrar tomt tillbaka. Med det skrämmer inte de båda.

– Jag får lite vibbar av en diskussion kring kaffebordet av det vi kommit på hittills, säger Eero, som menar att det var en självklarhet att anmäla sig till projektet.

– Lite spännande känns det ju att prata svenska då vi träffar deltagarna från Sverige snart, men förhoppningsvis har man blivit finlandssvensk tills dess, skrattar Eero.

Jimmy Westerlund och en gitarr - det är en bra start när studerandena i Vanda börjar jamma ihop en ny hit. Studerande vid Vaskivuoren lukio övar i nya projektet Dream Academy. Bild: Yle/Tommy Nordlund Dream Academy,musik,trummor,vaskivuoren lukio

Försöker göra bort sig

För Jimmy och Fredrik är det viktigt att stämningen är avslappnad redan från början.

– Vi försöker göra bort oss lite direkt när vi kommer till skolan på morgonen så att eleverna ska känna sig avslappnade, skrattar Fredrik Furu.

Dream Academy filmas och resan mot finalkonserten nästa år kommer både att bli en dokumentärserie på nätet och ett program på tv.

Kimitoöns Musikfestspel gjorde ekonomisk vinst under 2016 och besökarantalet uppgick till drygt 2 000, vilket är ungefär som året innan. I de här siffrorna har man också räknat med musiklägret.

Evenemanget fick uppmärksamhet också genom två konserter som Yle Vega bandade och sände.

Planeringen av nästa år har redan hunnit långt. Nästan alla artister är bokade och en blåskvintett kommer att uruppföra ett beställningsverk av Kimmo Hakola.

Kimitoöns Musikfestspel består också nästa år av 16 konserter under sju dagar 10-16.7.2017, det vill säga genast efter Baltic Jazz.

BUU-showerna i Helsingfors har ett begränsat antal platser per föreställningar så kom ihåg att boka en biljett!

Under BUU-dagen I Helsingfors, den 26.11 kl 12.00-16.30 i Stora Smedjan på Yle, kommer det att visas fem BUU-shower. Det som är nytt för i år är att man kan boka biljett på förhand till de olika showerna, max sex biljetter per sällskap.

Om det visar sig att det finns lediga platser kvar till showerna under BUU-dagen så delar vi ut platser, i den ordningen som barn och vuxna anländer till Stora Smedjan. Därför är det viktigt att vara i tid.

Buu-dagen och turnèn är gratis och julkalendern kan du beställa här.

Här kan du reservera plats:

• Buu-showen 12.15
• Buu-showen 13:00
• Buu-showen 14:00
• Buu-showen 14:45
• Buu-showen 15:30

Själva BUU-dagen behöver man ingen biljett till. Det delas det ut julkalenderar, barnen får pyssla och det bjuds på pepparkaka.

Britterna har fått ett namn sprängfyllt med vokaler att lära sig – Saara Aalto. Nu är hon bland de fem bästa i X Factor och även hela Finland biter på naglarna. Hur nära en seger är hon egentligen?

Saara Aalto är vidare! Vi är många som börjat vänja oss vid att Facebook exploderar av glädjerop varje söndagkväll. En del togs säkert på sängen av Aaltos succé i brittiska X Factor. Vecka efter vecka har hon kopplat greppet om tävlingen, och nu börjar till och med konturerna av en prispall synas på fansens näthinnor.

Slingrig väg mot slutet

Du som följt tävlingen från början vet redan om alla fallgropar Aalto lyckats hoppa över. Det har varit audition-kvällar, boot camps, så kallade chair challenges och sångtävlingar i lyxvillor, kallade Judge houses.

Och nu, efter alla steg, är det bara fem deltagare kvar. Saara Aalto är en av dem.

Uppdelad final

Hur ser då vägen mot finalen ut – och hur krokig är den?

Det kommande veckoslutets tema är avslöjat: Louis loves. Det innebär att domaren Louis Walsh får höra deltagarna tolka hans favoritlåtar.

The #XFactor Jukebox has spoken! Next week's theme is Louis Loves! pic.twitter.com/f7FLNx1Gpt

— The X Factor (@TheXFactor) November 20, 2016

Efter det, om vi ser på hur tävlingen fungerat tidigare, kommer fyra deltagare att gå vidare till en sista utslagningsvecka. Därefter är de tre finalisterna utsedda. I säsong tolv slogs en av de tre ut redan under finalsändning ett, och söndagsavslutningen blev en strid mellan de två som var kvar. Vi får anta att upplägget är detsamma i år.

Finalen sägs ordnas söndag 11 december, klockan 22 finsk tid. Senaste år delades den alltså upp på två dagar, så det finns skäl att boka in lördag 10 december också ifall du vill följa hela pärsen.

Miljonregn över vinnaren

Vinnarbucklan är egentligen ett skivkontrakt värt en miljon pund, ungefär 1,16 miljoner euro. Tidigare har vinnaren fått ett förskott på drygt 170 000 euro, resten är avsett för skivinspelning och marknadsföring.

Om X Factor följer samma mönster som tidigare så kommer deltagarna som klarat sig bäst att ge sig ut på turné i Storbriannien och Irland när finalen är avklarad.

Det här är alltså ännu enbart spekulationer och antaganden baserade på tidigare års upplagor av X Factor. Programmakarna har varit hemlighetsfulla kring hur finalen kommer att arrangeras i år.

Finland borde inte kunna rösta

Det är inte meningen att tittare utanför de brittiska öarna ska vara med och rösta. Ändå har kluriga X Factor-fans hittat sätt att vara med i omröstningen. Det handlar bland annat om att ändra inställningarna på telefonen så att den verkar befinna sig på brittisk mark. På så sätt har det gått att rösta via den officiella appen. Bolaget bakom tävlingen har gått ut med att de kan komma att ogiltigförklara de här rösterna. En del factorister har tvivlat på att det ens är möjligt att skilja en giltig röst från en ogiltig.

Det var i tiderna strax efter den första svenska hiphop-boomen kring mitten av 00-talet som jag fattade tycke för några fullt trovärdiga reggaeband som sjöng på det egna modersmålet. Bland dem hörde det stora dub-kollektivet Moder Jords Massiva till tungviktarna och på skivbolaget Flora & Fauna gavs det ut också en räcka mer elektroniskt inriktade sidoprojekt, som alla tog sin näring och inspiration ur samma kreativt livfulla underjord.

Numera har MJM splittrats, men arvet lever vidare i diverse mindre konstellationer som fortfarande kommer ut på Flora & Fauna. För mig själv var det ett tag sen jag sist hörde någonting från det här gänget.

En av våra stora okända?

Tills nu alltså, då en kvartett vid namn Liljor är aktuell med en ur vår synvinkel särskilt intressant utgåva. Det handlar om moderna nytolkningar på svenska av den finska tango- och schlagerkompositören Pentti Viherluotos sånger.

Liljor Skymningsstund skivomslag Bild: Ralf Sandell liljor,LP,musikalbum,Pentti Viherluoto,Skivomslag

Att Liljor nu har valt att ge ut ett album med Viherluoto-tolkningar på svenska väcker nyfikenhet och när bandet nu faktiskt också gav ett par spelningar här i veckan - i Helsingfors och Åbo – erbjöds ett prima tillfälle för en intervju.

Flora & Fauna idag

Till saken hör att bandets keyboardist, Henrik von Euler har en bakgrund i Moder Jords Massiva och det är också han som driver skivbolaget Flora & Fauna. Så när jag i samband med gruppens soundcheck på en restaurang i Berghäll i Helsingfors träffar Henrik, vill jag gärna höra om skivbolagsverksamheten innan vi går vidare in på Pentti Viherluoto och tangoaspekten. Har man legat mera lågt på den fronten, eller?

- Nja, det är nog du som inte har haft koll, säger Henrik och skrattar. Flora & Fauna ger fortfarande ut en tre, fyra skivor per år, lite beroende på hur man orkar och så, och hur mycket pengar man har.

Det är ju ingenting man blir rik på, sån här alternativ musik.― Henrik von Euler från Liljor

Senaste utgåvan är Liljors LP Skymningsstund – sånger av Pentti Viherluoto, och det är på grund av eller tack vare den, som bandet befinner sig i Finland för ett par spelningar. Med tanke på tangoaspekten finns här ju en chans att nå ut hos oss.

Liljor består av Billie Lindahl på sång, Pelle Lindroth, likaså sång, Rickard Jäverling på gitarr och Henrik von Euler, keyboards och synt med mera.

Ett samlingsalbum till 100-årsjubileum

Så hur fick man nys om denne Pentti Viherluoto?

- Det är ju min vän Tatu Metsätähti, (Åbomusiker känd bakom diverse alias som Mesak och Mr Velcro Fastener) hans morfar är Pentti Viherluoto, inleder Henrik von Euler, och för drygt ett och ett halvt år sedan kontaktade han mig, för han skulle göra ett samlingsalbum till Viheluotos 100-års födelsedag (9.3.1915).

Henrik hade aldrig tidigare hört talas om Pentti Viherluoto, fast han visste i och för sig att Metsätähtis morfar hade varit musiker. Men de fick ett manuskript med noter och gjorde en låt, Sorgsen vind.

Dess värre rann planerna med samlingsalbumet ut i sanden, så det kom aldrig ut.

- Men vi var så nöjda med vår låt, fortsätter Henrik, att jag kontaktade Tatu och sa att vi gärna skulle göra lite fler låtar. Så vi fick tre till och tyckte att då kan vi lika gärna göra en EP och det gick jättebra; nio låtar blev det allt som allt.

Om Viherluoto var helt obekant för svenskarna i Liljor, så måste jag erkänna att inte jag heller kände till honom från tidigare. Inte förrän jag började bekanta mig med vad han gjort och kände då igen några låtar, främst kanske Puhelinlangat laulaa, jättehitten med Katri-Helena, berättar jag för bandet.

Javisst, är det den där Telegraftrådarna… Telofontrådarna sjunger? frågar sångaren Pelle Lindroth och översätter spontant titeln.

Noter till tangolåtar blir till moderna visor

Den finns nu inte med bland Liljors nytolkningar och har inte heller tidigare gjorts på svenska om man får tro omslagstexten på bakpärmen till LP-utgåvan. Den är för övrigt skriven av Pentti Viherluotos sonson, Tatu Metsätähti och enligt honom är den enda tidigare kända versionen som getts ut på svenska M.A. Numminens tolkning av Pieni polku, Vår lilla stig.

Liljor: Skymningsstund (bakpärm) Bild: Ralf Sandell ensembler,liljor,Pentti Viherluoto,Tango (musik),visor

- Ja, det är ju… framför allt när man får ett inskannat, handskrivet manuskript per mail med musik man aldrig har hört talas om, så blir det som ett slags arkeologi. Man märker, liksom att OJ! vad vackert det är och det triggar kreativiteten. Jag har aldrig arbetat på det här sättet förut, man får liksom hitta vägar in på ett helt annat sätt.

Då märkte vi också att det är väldigt mörkt (Viherluotos musik, min anm.), vilket passar oss, för vi gillar det.― Henrik von Euler

En viktig insikt kommer sedan sångaren Pelle Lindroth med då han tillägger att det ju egentligen inte för Liljor var fråga om tangolåtar. De fick ju bara noterna och då var det ackord och melodier och med dem kunde de göra som de ville.

- Vi har ju ingen bakgrund i tango eller foxtrot utan vi har bara sett på dem som sånger och gjort dem på vårt sätt, som vi skulle ha gjort visor eller så, berättar Pelle.

”Svårdansat men lättgråtet”

Det där är lätt att hålla med om då man lyssnar på versionerna, som saknar allt det där schlagersmäktande och dansanta i de ursprungliga tangoversionerna.

- Svårdansad är den ju, vår skiva, säger Pelle och får ett skratt av bandkompisarna.

Men lättgråten, där har vi en slogan: ”svårdansad och lättgråten.”― Pelle Lindroth, Liljor

Svårmodiga texter om förlorad kärlek och ensamhet är i och för sig ett drag som går igen i mycket av finsk tangomusik. Men i det här fallet är texterna extra dramatiska, vilket blev ett kännetecken. De skrevs för övrigt av Pentti Viherluotos bror Aimo, som använde sig av pseudonymen Harry Etelä.

- Ett annat särdrag är brödernas intresse för film, berättar Pelle vidare, stämningen i texterna känns ibland som en filmscen.

Därför passar det bra att Liljor dragit ner på tempot och skalat av överloppslager i musiken, som gitarristen Rickard Jäverling påpekar:

- I stället har vi försökt skapa en lite grann subversiv stämning när vi har spelat och kastat bort vissa saker, så att vissa låtar till slut är liksom skelett bara, där det ekar kusligt, och det är spännande.

Twin Peaks-stämningar

Det här, i kombination med brödernas intresse för film, som Pelle Lindroth var inne på, blir för mig också ett belägg för den starka associationen jag får när jag lyssnar på Skymningsstund; den på något sätt avstannade stämningen i musiken och kvinnliga sångaren Billie Lindahls höga, ibland viskande röst får mig nämligen osökt att tänka på Twin Peaks.

Liljor på scen Liljor på scen Bild: Ralf Sandell ensembler,liljor,Tango (musik),Twin Peaks

Det är så där att man riktigt kan se framför sig en dvärg som dansar baklänges. Och Rickard Jäverling tillägger:

Att spela en basgång på synt och ha Billie på sång, då är det omöjligt att inte tänka på Twin Peaks!― Rickard Jäverling, gitarrist i Liljor

- Javisst! Auto Twin Peaks, liksom, skrattar Billie Lindahl själv.

Så det är klart att David Lynch och det här subversiva, kusliga har varit en stor inspiration för hela bandet – alla är fans, slår man fast.

Däremot är Liljor inte särskilt insatta i finsk tango- och schlagerkultur i en vidare bemärkelse. Men som Pelle Lindroth vet berätta, så finns det en scen för det här i Stockholm med klubbar där deejays spelar tango och publiken älskar det.

Tango för hipsters?

Ja, men vänta: kanske finns här rent av ett slags hipsteraspekt, kommer jag att tänka på?

- Ja-a, får vi höra nu att vi är tango-hipsters nu? undrar Pelle och får några skratt.

Men Henrik von Euler gillar inte alls tanken:

- Då skjuter jag mig rakt av, säger han. Det är någonting motbjudande opportunistiskt i sånt där då människor hoppar på saker för att vara nånting.

För oss har det vuxit fram ur en personlig relation, det är nåt vi har vårdat länge― det är ju vackert på det sättet, slår Henrik fast.

Rickard Jäverling är inne på samma linje då han tillägger:

- Det är som Pelle sa fint åt mig, att Penttis musik bor ju i oss nu. Det är fantastiska låtar och vi älskar dem. Därför känns den responsen vi har fått i Finland för den här skivan som lite grann unik.

Lite grann unikt är det också att Liljor - med hjälp av Tatu Metsätähti - har lyckats nosa fram en för dem borta i Stockholm okänd finsk låtskrivare och gjort hans musik till sin egen. Och att man gjort det så bra, känns ju smickrande för mig som finländare.

Böcker har jag alltid slukat, men barnböcker har jag däremot inte under mitt vuxna liv ägnat en tanke. Innan jag fick barn var min uppfattning om barnböcker att det är det tristaste tänkbara. “Titta en boll”, “Peka katten”. Zzzz. Hellre skulle jag ha läst Tekniikan Maailma eller telefonkatalogen.

Men så blev jag illa tvungen att börja läsa barnböcker. Och ser man på; alla barnböcker är minsann inte lika. Det finns bra och det finns dåliga och det finns tidlösa och det finns obegripliga och det finns smarta barnböcker.

Det ska vara kul, tillsammans.

Man ska börja i tid. Så fort ungen kan peka på sin egen fot ska man vänja den vid böcker. Först tittar man lite på bilderna, tuggar och smakar på boken, testar om man kan kasta den ända ner på golvet. Småningom går det upp ett ljus att det finns olika bilder på sidorna och att man kan bläddra. För det är kul om man gör det på rätt sätt.

Om boken slits eller barnet inte orkar lyssna är inte så viktigt som att man gör det tillsammans och gör det till en rutin att läsa böcker varje dag. Att få småbarn i säng på kvällen är i regel jobbigt och invanda rutiner hjälper dem att förstå när det är dags att göra vad. Det hjälper också pappa att veta att efter kvällsmålet byter vi Metallica mot Pink Floyd för att varva ner. Efter pottan klättrar vi på pappa och sedan blir det tandborstning och pyjamas och sedan är det dags för godnattsagor.

Pettson och Findus fiskar Pettson och Findus fiskar i roddbåt på hösten Bild: Sven Nordqvist / Förlaget Opal höst,pettson och findus,Pettson och Findus

Det är roligare att liksom läsa “med” än “för” barnen

Ibland får man ändå låta läsandet gå på barnens villkor och skippa de trista sidorna eller fastna jättelänge på samma sida för att diskutera varenda detalj. Varför inte? Så läser jag ju själv dagstidningen. Huvudsaken är att man läser. Om inte annat så för att forskningen visar att människor som läst mycket som barn har ett överlägset ordförråd som vuxna jämfört med dem som inte läst böcker som barn.

En 7-åring lär ha ett ordförråd på 5000 - 7000 ord. Om barnet fortsätter läsa litteratur av olika slag kommer barnet 10 år senare att ha ett ordförråd på 50 000-70 000 ord. En 17-åring som inte läst som barn stannar på ett ordförråd på 15 000-17 000 ord. Försök sedan hävda dig i en diskussion med en som har ett mycket större ordförråd än du själv om du knappt kan traggla dig igenom en dagstidning. Inte bra.

Varför pappa bojkottar “Kalle med klänning”

När och om barnen funnit glädjen med böcker får man sedan förbereda sig på att läsa samma bok om och om igen. Så det lönar sig att låna eller skaffa böcker som känns bra. Mina skådespelartalanger räcker inte riktigt till för att låtsas entusiasmera mig för en usel bok. Jag tror barnen märker den sarkastiska tonen.

Så välj och vraka bland barnböckerna! Bibban är full av dem. Hurdan är då en “dålig” barnbok?

Bojkotta Kalle med klänning Bild: Svenska Yle / Lasse Grönroos barnböcker

En dålig barnbok är ful. En bok vara estetisk. Den skall alltså ha snygga teckningar eller bilder. De kan vara enkla och kreativa, men de får inte vara slarviga.

Vi lånade t.ex. popstjärnan Eva Dahlgrens barnbok “Tanten och ödlan” som har en rolig story med ett subtilt anti-xenofobiskt budskap som inte är alltför pekfingeraktigt men bokens illustrationer är tydligen datoranimerade med något snofsigt program så allt ser väldigt plastigt och billigt ut. Tyvärr, för det är annars en helt kul bok. Men jag har rent svårt att se vad vissa bilder föreställer. Man får migrän av detaljmängden och färgöverflödet och skuggorna. Där fanns en bild jag inte förstod fast jag analyserade den i flera minuter. Det visade sig vara en blodhund men så konstigt ritad så min hjärna höll på att smälta. Så nej tack till fult ritade böcker!

Om boken ser snygg ut kan man sedan öppna den och läsa den. Ibland får jag intrycket av att vissa prisbelönta och kritikerrosade barnböcker skrivits av vuxna för andra vuxna och speciellt för kritiker. Poesi har jag svårt för och jag har inte märkt att ungarna precis skulle älska det. Men läs för all del poesi för barnen om du tycker om det!

Nej tack till fult ritade böcker!

Jag bryr mig inte om ifall Kalle klär sig i klänning eller inte, hos oss är vi alla i tur och ordning prinsessor och Pippi Långstrumpar oavsett om det är sonen eller dottern, eller jag, så det är inget nytt att klä sig i klänning. Go for it Kalle om du trivs i klänning. Låt inte mobbarna bestämma.

Men när storyn är helt vimsig och ologisk. Jag köper det att killen vill ha en ljusröd klänning, men jag köper inte det att han i och med den mitt i allt blir superduktig på att spela fotboll. En långklänning är inte praktisk när man idrottar och i den här boken leder Kalles klänning efter litet problem i början till att han blir jättepopulär. Syntax Error, säger mitt lilla huvud. Varför måste boken vara så vansinnigt rikssvenskt politiskt korrekt och övertydlig, men så sabbar man hela berättelsen genom att göra allt plumpt och ologiskt? Äh, “vad om vi skulle ta den här boken om dinosaurier istället?”

Bokens story ska också vara bra. Liksom med vuxenböcker finns det bättre och sämre och man kan alltid skippa dem man inte gillar och låna en bättre.

Tre tips

Jag skulle vara lockad att lyfta upp de klassiska Mumin-bilderböckerna “Vad hände sedan” och “Den farliga resan”, inte minst för att rimmen är roliga att läsa även för en poesi-kritiker som jag.

Men de är så uppenbara så jag lyfter fram tre andra favoriter.

Figge Flodhäst Lasse Grönroos läser boken Figge Flodhäst Bild: Svenska Yle / Marcus Rosenlund barnböcker

Figge flodhäst: Bara kul

Mitt första tips är “Figge flodhäst”. Det är en bok med en handdocka som sticker ut mitt i boken. Du sticker handen in och så kan Figge gäspa. Jätteroligt. Sonen kan sätta sin tutt i munnen på Figge. Hysteriskt roligt. Jag behöver knappast förklara mer varför den här boken är bra. För de yngsta och äldre som pappa. Här var det igen det där med att vänja barnen vid böcker redan tidigt och att läsa tillsammans.

Pettson och Findus är bäst Lasse Grönroos läser boken Stackars Pettson Bild: Svenska Yle / Marcus Rosenlund barnböcker,lasse grönroos,Pettson och Findus

Stackars Pettson: Snygga teckningar

Min absoluta favorit är “Pettson och Findus”-böckerna av Sven Nordqvist. Böckerna sprudlar av klurig humor och en massa små gömda detaljer. Man hittar något nytt litet skämt ännu efter att man läst samma bok 250 gånger. Och de är suveränt fint tecknade. Höstbilderna när Pettson och katten Findus går mut för att fiska en tråkig dag är så vackra att jag skulle kunna rama in dem och hänga upp dem på väggen.

Nordqvist erkänner att han inspirerats av skämttidningen MAD och som gammal vän av MAD känner jag igen “mucklorna” som påminner om serietidningens små figurer som fanns ritade i marginalerna. Ett extra stort plus för att “Gustavssons fru Elsa” som hämtar julmat i “Pettson får julbesök” ser väldigt bekant ut. Det är ju ingen mindre än “Alfred E Neumann”! Klockrent.

Väntas nu... Det är ju Alfred E Neumann! Alfred E Neumann från MAD syns i Pettson och Findus bok Bild: Sven Nordqvist mad,Pettson och Findus

Via Pettson-böckerna har vi också kunnat ta kultursteget ut i teaterns värld och också Pettson-pjäserna har uppskattats av dottern.

Fördelarna med en ljudbok Lasse Grönroos läser Bamse i Egypten Bild: Svenska Yle / Marcus Rosenlund barnböcker,Ljudbok

Bamse i Egypten: Ljudbok

Till sist vill jag lovorda ljudboken. Okej, vi har bara en men den är bra. Jag köpte Bamse i Egypten-kombon med en bok + en cd inför en södernresa och rippade skivan till min iPad och musikspelare. Om man har hörlurar för barn kan man lyssna på boken i flygplanet och när pappa är trött efter en ansträngande dag på stranden kan jag bara sätta ljudboken att spela från tabletten och så behöver jag bara ligga tyst och bläddra nästa sida när det piper till att man skall byta blad. Fenomenalt. Och när bilderna och storyn dessutom är bra så är det win-win som man säger.

Rapartisten Mercedes Bentso har upplevt drogmissbruk, utanförskap och våldsamma pojkvänner. Nu öser hon ur sina erfarenheter i provocerande texter som får mångas öronsnibbar att blossa. Men hon tänker aldrig mer tystna. Artikeln ingår i Yle Kulturs temahelhet om poesi.

År 1993 föddes Linda-Maria Roine - år 2011 föddes Mercedes Bentso. På nyårsdagen det året blev den då 17-åriga, gravt drogberoende, tysta tjejen svårt misshandlad. Gärningsmannen var hennes betydligt äldre, också missbrukande pojkvän.

Efteråt, när hon låg och hämtade sig och tvivlade på att hon skulle orka leva vidare, plingade det i telefonen. Det var rapartisten Pyhimys som skrev ett textmeddelande och undrade om hon skulle vara intresserad av ett samarbete. Han hade läst hennes texter på en rapworkshop och tyckte de var bra.

Och det kom att utgöra vändpunkten i Linda-Maria Roines liv, det var där som Mercedes Bentso började sin väg ut i världen.

Att få uttrycka sig är ingen självklarhet

Vi har stämt träff i centrala Helsingfors för att tala om vilken roll ord och texter haft för henne för att få grepp om sitt liv och sina upplevelser. Linda-Maria Roine kommer insvepande på kaféet direkt från ett musikvideomöte, och nu är hon hungrig. Det tar länge att äta upp bageln, för hon pratar mycket, oavbrutet och öppet.

Roine har en mångkulturell bakgrund, hon har bland annat romska rötter. Mer konkret finns rötterna i Östra centrum där hon växte upp med sin ensamförsörjande mamma.

För många är det en självklarhet att kunna säga vad man vill, uttrycka en åsikt, säga ifrån om det behövs. Men Linda-Maria Roine vet vad det innebär att inte ha den möjligheten, att inte kunna säga sin mening. Att inte ens ha ett människovärde.

- Jag lärde mig läsa och skriva när jag var fyra. Jag minns det inte själv, men man har berättat för mig att jag sagt att jag ville sticka in en kniv djupt in i mina inälvor för att det skulle sluta göra så ont, berättar hon.

Ångesten har varit hennes följeslagare sedan väldigt liten. Skrivandet har varit ett sätt att få ut den. Dagboken har fått ruva på många av hennes hemligheter.

Nosta mut lanteista baarijakkaralle
noilla käsilläs jotka kuuluu tappajalle
Koko keho sulaa kun kuvittelen niihin aseen
kuuman raudan kohtaan kylmän katsees
Sun silmiis ei voi hukkua koska ne on jäätyny
miten moni elämä sun syliis on päättyny?― Mercedes Bentso: Murhaaja

- Jag läste en dagbok från min barndom och blev överraskad över hur mörka historierna var. Jag måste ha varit kring fyra år gammal när jag för första gången blev förbjuden att berätta något vidare, tvungen att hålla en hemlighet. Att inte få ha en egen röst och säga min åsikt, det har funnits med mig hela tiden.

När hon gick i högstadiet blev hon mobbad, men ingen trodde henne när hon berättade om det. Hon hade svårt att koncentrera sig i skolan, men ingen hjälpte henne. Strunt i det då, tänkte hon.

Drogerna blev ett sammanhang

När Linda-Maria var 15 år hängde hon mycket på Revalsplatsen i Östra centrum. På grund av mobbningen och koncentrationssvårigheterna var skolan inte längre viktig för henne. En dag träffade hon en kille där, mitt på torget, en man som sade att hon var vacker. Hon inledde ett förhållande med mannen.Snart visade det sig att han använde droger, och han introducerade Linda-Maria till den världen.

Roine har i tidigare intervjuer berättat öppet om sitt liv som drogberoende. Men jag är mer intresserad av vad hon skriver.

Det är hårda ord hon skriver. Som till exempel i låten "Ei koskaan enää", aldrig mer. Fritt översatt rimmar hon så här:

Är det bara nonchalans eller medhjälp till mord
mannen fimpar sin cigg i pizzaasken på ett bord
du slocknade i sovrummet, en halva subutex
hon drar den i ådran
gravid i fjärde måna'n för fjärde gången
varför sku hon tänka på mig när hon int tänker ens på ungen (fri översättning)

hoiput sisään ja lyöt nyrkil seinään,
sun silmil kattoo joku joka mua enää ei nää,
kiroilet ja isket digiboksin lattiaan
paiskaat mua päin posliiniastian
kolmen päivän päästä lähet lusimaan
lausut ne hirveet sanat ja mua kuristat
mä olin ainoo syy miks sä tahdoit olla vapaana

tein sulle niin väärin että pystyt mut tappamaan.
tapat tai et tapa joudut kuitenkin vankilaan,
sinä vastaan vapaus mä olin sun panttina

― Mercedes Bentso: Ei koskaan enää

I drogkretsarna bara visste hon att kvinnorna skulle tiga ifall de inte specifikt tillfrågades något.

- Jag märkte det på hur andra tjejer betedde sig, så jag lärde mig snabbt. Det hängde ett hot där i luften, ett outtalat hot. Jag var nertystad, och det var så det var. Det var inget jag ifrågasatte för jag hade varit det så länge jag kunde minnas.

Däremot skrev hon, hela tiden. Våldsamma fantasier och rent ut vad hon tyckte om många av de personer hon lärde känna.

Nu får det vara slut på att hålla käften

Hösten 2010 visade sig vara upptakten till en vändpunkt. Ungdomscentralen vid Helsingfors stad ordnade en rapskola för unga. Hon gick dit en gång i veckan, som en fast punkt i en annars kringflackande tillvaro. Men hon ville absolut inte rappa något. Och vägrade visa något av det hon skrivit. Hon vågade inte. Hon var samtidigt så pass drogberoende att livet annars också var svårt. Självkänslan fanns inte där.

Det var rapparen Pyhimys som ändå övertalade henne att visa texterna för honom, och efter övertalning gav hon med sig.

- Jag var tvärsäker på att han skulle hata det! Men så gillade han ändå vad han läste.

Roine trodde inte att det var sant att någon skulle kunna tycka att det hon skrivit var bra. Hon viftade bort det. Sådant fanns ju inte.

Rapartisten Linda-Maria Roine, alias Mercedes Bentso. Bild: Yle/Eva Pursiainen Mercedes Bentso

Så hörde rapparen Pyhimys av sig och sade att han var intresserad av att samarbeta med Linda-Maria. Mercedes Bentso.

"Det är orättvist att jag har ett människovärde först nu som artist"

Den första singeln blev Personal Raineri. Ett väldigt tvärt kast från att ha vant sig vid ett liv utan åsiktsyttringar. Nu börjar hon ta igen den tiden med råge.

naisen tehtävä on mennä vikisee kertsi mikkiin
tai imee itikses Mertsin dikkii― Mercedes Bentso: Personal Raineri

-Jag vill berätta om sådana människoöden som jag träffat på, saker som hänt mig. Jag vill hela tiden påminna om att det är orättvist att jag tillskrivs ett människovärde först nu när jag är artist och folk känner till mig, när jag gör musik.

Det första albumet kommer ut 1.1.2017 – exakt sex år sedan dagen D, den första drogfria. Albumet ska heta Ei koskaan enää, Aldrig mer, också delvis för att processen med hela skivan varit så jobbig och utdragen.

- Det är många som inte har gjort sitt jobb som de borde ha. Mitt andra album jobbar jag redan på i Sverige, det är mycket mer professionellt.

Allt var sagt om Östra centrum

Den första skivan är en uppgörelse med det förflutna, med drogerna, med det hon sett och upplevt i Östra centrum. Det är inget vackert eller nostalgiskt över det.

mä en uskalla mennä tänään Talskille
mitä tapahtu vuonna kasikolme
yhdestä haavasta minä tapan miehen
jo yhdestä naarmusta nuorukaisen
sinä päivänä kun astut mun tielle
mä kostan niiden puolestaa sen kaiken
jos sä kysyt mistä tää biisi kertoo
en voi vastata, tai oon vasikka
voin vaan sanoa että on velkoi
joita ei voi maksaa rahalla
niitä peritään samalla ku kirkos sanotaan
älä kosta pahaa pahalla
― Mercedes Bentso: Verikosto

- Jag har alltid antecknat, när jag mådde som allra sämst har jag skrivit ner mordfantasier i mina dagböcker. Det har varit min ventil.

Att bli klar med den första skivan var en märklig upplevelse. Först trodde Linda-Maria att hon kanske inte har något mer att säga. Var det allt?

-Det visade sig att det bara var jag som var färdig med Östra centrum, med det kapitlet av mitt liv, med skivan som fungerat som terapi för mig. Sedan kunde jag skriva om andra saker.

Skivan som är under arbete handlar om teman som uppgörelse med sin bakgrund, med destruktiva delar av romkulturen,och att vara ihop med en som sitter i fängelse.

Rapartisten Linda-Maria Roine, alias Mercedes Bentso. Bild: Yle/Eva Pursiainen Mercedes Bentso

-Jag börjar skriva något, och texten tar mig med sig. Jag planerar att skriva om ett parförhållande men det slutar i en låttext om mental ohälsa.

En av hennes nyaste låtar handlar om hur en döende knarkare ligger på ett golv, och hon trycker örat mot hans hjärta och lyssnar på de avtagande hjärtljuden.

- Det kunde ha varit jag som legat där och dött.. Om jag hade dött hade absolut ingen brytt sig. Många skulle ha tyckt att det är bra! Jag har hört ambulanspersonal säga att det är synd att det var en knarkare de räddade livet på. Som om inte just den personen hade haft en lika stor rätt att överleva som en med en så kallad bättre framtid.

Tabuer är till för att brytas

En annan låt kom till när Roine hörde om ett fall i England för några år sen, när fem unga kvinnor försvann spårlöst och sedan hittades mördade. Det ledde till massiv panik och upprörda föräldrar krävde högljutt att deras döttrar skulle beskyddas, att deras barn inte gick säkra på stadens gator så länge en massmördare gick lös bland dem.

Så visade det sig att det var drogberoende prostituerade som mördats. Då skakade folk ifrån sig hela saken, sa, jamen då så, det gäller ju inte våra flickor! Vilken tur.

- Några sade till och med att det är bra att nån städar upp sånt patrask från våra gator. De fråntogs sitt människovärde i en handvändning.

Det vill hon skriva om, vara en röst för dem som inte har någon själv, säger hon.

Tänään voi kaiken päättää
kunhan malttaa irti päästää
näitä palasii lattialta kerään
ei koskaan enää― Mercedes Bentso: Ei koskaan enää

- För jag minns så bra hur det var att ha det så. Och det finns inget jag inte talar om, det finns så många tabuer som jag tänker bryta.

Rapartisten Linda-Maria Roine, alias Mercedes Bentso. Bild: Yle/Eva Pursiainen Mercedes Bentso

Hon ser stint på mig med sina gröna ögon.

- Jag gör taburap, och inget kan få tyst på mig nu.

Om läsarna skulle få välja Finlandiapristagare skulle valet falla på en faktabok om björnen, en barnbok om snö och en roman som handlar om utanförskap.

I år fanns det för första gången en möjlighet för den läsande allmänheten att rösta på sin favorit till de tre olika Finlandiaprisen som delas ut torsdagen den 24 november.

Läsarna fick rösta på någon av de nominerade i kategorierna, Årets bästa finländska fackbok, Årets bästa finländska barn- och ungdomsbok och Årets bästa finländska roman.

Omröstningen var livlig och inom utsatt tid räknades 11 101 avlagda röster.

Om man får tro läsarna är Kimmo Ohtonens bok Karhu – voimaeläin den största favoriten till Faktafinlandiapriset. Ohtonens bok fick 44 % av rösterna i kategorin Årets bästa finländska faktabok.

I kategorin Årets bästa finländska barn- och ungdomsbok är Seita Vuorelas postumt utgivna ungdomsroman Lumi en stor favorit bland läsarna. Vuorelas roman fick 21 % av rösterna.

Om läsarna skulle få avgöra vilken roman som är den bästa finländska romanen utgiven i vårt land under år 2016 skulle valet falla på Tommi Kinnunens roman Lopotti, som erhöll 28 % av läsarrösterna.

Finlandiaprisen delas ut torsdagen 24 november med start kl. 14 och prisgalan kan bl.a. ses i en live-stream på Yles Arena.

I år är det Jörn Donner som utser Fackfinlandia-prisvinnaren, Vuokko Hovatta utser Finlandia junior-pristagaren och Baba Lybeck väljer vem som vinner Finlandiapriset.

Samtliga pris är värda 30 000 euro.

Modeskaparen Katri Niskanens festkreationer är de mest fotograferade på Slottsbalen. Mitt uppe i årets mest stressiga tid med flera halvfärdiga skisser på sitt bord, hade hon ändå tid att öppna en utställning i Helsingfors.

En festklänning i svart och vitt siden. Bild: Atte Kajova katri niskanen,mode

Restaurang Salutorget i Helsingfors ser ut som en brittisk tesalong med sina småblommiga tapeter och bulliga tekannor i silver. En parisisk fläkt ger de festligt klädda modedockorna som blickar ut mot ett kallt, grått torg och ett öppet vinterhav. Det är modeskaparen Katri Niskanens kreationer, flera av dem bekanta från Självständighetsdagens festmottagning på Slottet, som visas upp i utställningen Ett ode till friheten, den självständiga finländska kvinnans fest.

- Det är den tiden på året då det känns som om jag skulle vara slukad av ett svart hål!

I ateljén har hon flera ofärdiga skisser på klänningar som först blir toaller i vitt lakanstyg som provas på bäraren. Först efter provningen sys klänningen i det riktiga festtyget, som kan vara allt från lätt sidenduchesse till tät sammet.

I Katri Niskanens instagramflöde ser jag hur hon väljer sidentyger i en affär i Helsingfors. På fotot syns randiga tyger och både vita och grälla enfärgade textilier. Hon har kommenterat bilden med uttrycket "hellre riktigt löljlig än löjligt tråkig". Det bådar gott, kanske finländarna äntligen vågar ta ut svängarna ordentligt och klä sig glatt.

Det mousserande jubileumsvinet med Katri Niskanens tecknade modesilhuetter. En skumvinsflaska med en vit etikett med svarta tecknade modesilhuetter. Bild: Atte Kajova katri niskanen,oodi vapaudelle

Ode till den finländska kvinnan

Katri Niskanen blev vald att designa en etikett för ett festligt mousserande vin för Finlands 100-årsjubileum. Den vita etiketten pryds av svarta tuschteckningar som föreställer den finländska kvinnan från 1910-talet till idag. Den första kvinnan bär en lång klänning och ett huckle på huvudet. På 1920-talet kom jazzflickan med pagefrisyr, kortare klänning och långt pärlhalsband. Sedan blir klänningarna igen mer figursydda och när vi närmar oss 1950-talet ser vi Christian Diors The New Look, den moderna kvinnan också i de finska ateljésydda dräkterna. Dagens silhuett är djupt skuren och visar en stark kvinna som ser ut som hon själv känner för.

Uppdragsgivaren blev förtjust i Katri Niskanens blyertsskisser och ville behålla det skissaktiga i slutprodukten. Katri fyllde på med svart tusch över de svaga strecken och nu ser modesilhuetterna starka och levande ut på samma gång.

Aftonklänningar i ett fönster mot Salutorget i Helsingfors. Bild: Atte Kajova katri niskanen,mode

Sammet och paljetter

Jag försöker luska ut vad Katri Niskanen har på gång inför Slottsbalen.

- Det kommer att finnas sammet och hoppas också mina kunder vågar välja starka färger.

De ljuvligaste klänningarna hon gjort har varit klassiska prinsessdrömmar i gammalrosa paljettprydd spets och vitt glaspärleskimrande tyg.

- Jag skulle själv klä mig i långärmat om jag skulle gå på balen.

På utställningen finns en guldfärgad glitterklänning med extremt djup v-ringning. Katri var före sin tid när hon för några år sedan ritade den. Sådana klänningar syns just nu på röda mattorna ute i världen.

Katri berättar att varje kvinna har en vacker kropp och hon vill framhäva de finaste dragen i sina kreationer. Hon lyssnar alltid till kundens önskemål men kan nog också modigt ge sin syn.

- Det viktigaste är att bäraren skall känna sig själv säker.

Utställningen på Restaurang Salutorget i Helsingfors är öppen till Självständighetsdagen.

En rosafärgad aftonklänning och en svart paljettklänning i ett fönster vid Salutorget i Helsingfors. Bild: Atte Kajova katri niskanen,mode

Stadskonst och väggmålningar premieras när Helsingfors kulturpris i år går till bildkonstnären Viva Granlund. I år har samarbetet med staden fungerat sämre än tidigare år.

Granlund har arbetat i gränszonen mellan konst och stadsaktivism, konstaterar Helsingfors kulturcentral i sitt pressmeddelande om att Viva Granlund får priset i år.

- Viva Granlund har mot alla odds brutit sig igenom betongmuren mellan stadskonst och stadsbyråkrati. Tack vare Granlund är Helsingfors lite mer lik en modern europeisk storstad, säger Jukka Relander, ordförande för kultur- och biblioteksnämnden som delar ut priset.

Tunnelmålningar och muraler

I Helsingfors kan man se offentliga konstverk av Viva Granlund under broar och på väggar vid bland annat Industrigatan, Hagnäs strand, Böle station och cykelleden Banan.

Granlund har samarbetat med byggnadskontoret i staden som i dag har en annan inställning till hennes gatukonst än i början: nu får hon måla direkt på betong, förr skulle det målas på skivor som bultas fast i och vid behov kan tas bort från väggarna.

Vanda fick väggmålning eftersom Helsingfors inte gav lov

När Viva Granlund tog emot kulturpriset var de första personerna som hon tackade pappa och mamma. Hjälp från familj och vänner har behövts mer än någonsin, eftersom samarbetet med Helsingfors stad i år fungerat sämre än förut.

- I somras blev det mitt i allt stopp. Jag fick inte mera lov från byggnadskontoret och jag fick inte reda på varför. Det blev mycket stressigt och inverkade starkt på mig. Jag hade jobbat i 9 år och gett mitt allt och mitt i allt fick jag inte lov – men det var inte byggnadskontorets fel utan felet låg på annat håll, säger Viva Granlund.

Det blev svårare att få lov till att måla på väggar i Helsingfors eftersom man grundat ett utskott som planerar en förnyelse av lovprocessen, skriver Yle Helsinki.En målning som var tänkt att målas vid cykelleden Banan pryder istället en vägg i Gruvsta i Vanda.

- Jag hoppas de här förändringarna i hur man får lov leder till att det blir enkelt för enskilda konstnärer att få göra offentlig konst. Det behöver inte vara fråga om bildkonst, det kan vara annat också. Så det räcker att du bara har en skiss eller idé som verkar funka, att det inte behöver vara stora produktioner och stora pengar, säger Viva Granlund.

Prissumman 10 000 euro

Granlund har också jobbat som lärare i Pohjois-Helsingin kuvataidekoulu sedan 2001. Hon har studerat vid Fria Konstskolan och vid The Art Students League of New York.

Prissumman för Helsingfors kulturpris är 10 000 euro. Priset delas ut varje år, till en konstnär som är bosatt i Helsingfors och som har gjort ett betydande arbete för kulturlivet i Helsingfors. I fjol fick skådespelare Kati Outinen priset.