Den här tiden på året så är det mörkt. Jättemörkt. På kvällarna är våra fönster som svarta stora hål. Men det går att ändra på! Med hjälp av fönstertusch kan du skapa snöfall, vintermönster eller vilka figurer du än önskar. Snyggt på dagen, fullkomligt lysande på kvällen!

Det enda du behöver är vit fönstertusch som enkelt tvättas bort med fuktig trasa. Pennorna hittar du vid bokhandlar och hobbybutiker.

Vad ska man rita då? Låt dig inspireras t.ex. av mönster du sett i tidningar eller rita helt enkelt vita fyllda cirklar och du har ett snöfall. Grafiska enkla former blir effektfullt om man upprepar dem. Vill du få ett juligt intryck är kransar, stjärnor, renar och hjortar motiv som fungerar fint på fönstret.

Testa att rita din idé på papper först om du är osäker. Det går bra att använda schabloner eller mallar men eftersom det är så enkelt att putsa bort går det också att vara spontan och bara rita det du känner för.

Här är en av mallarna vi använde:
Mall för rådjur

Lycka till!

Det sägs att den innevarande supermånen är den största supermånen sedan 1948. Jag är av annan åsikt. Den är den största supermånen någonsin. För begreppet ”supermåne” existerade inte 1948.

Termen supermåne uppfanns 1979 av den amerikanska astrologen Richard Nolle. Observera: astrologen, inte astronomen. ”Supermåne” är alltså inte en vetenskaplig term. Termen som används i vetenskapliga sammanhang är perigeum-syzygy (medges, det låter inte alls lika sexigt).

Men av någon orsak föredrar jag ändå supermåne om alternativet är en annan amerikansk term för det hela: ”Mega Beaver Moon”, megabävermånen, alltså en lite häftigare version än den gamla vanliga novemberfullmånen, bävermånen, som inträffar vid den tiden då indianerna brukade lägga ut bäverfällorna innan kärret frös igen.

En godtycklig siffra

Richard Nolle definierade helt godtyckligt supermånen som ”en nymåne eller fullmåne som inträffar då månen är som närmast eller nära (inom 90 procent av) sitt närmaste avstånd till jorden i en viss bana (perigeum)”. Vaddå ”inom 90 procent av sitt närmaste avstånd till jorden”? Den här siffran är alltså någonting som Nolle drog ur hatten.

Hur som helst: vad som avses med supermåne eller perigeum-syzygy är en fullmåne eller nymåne som infaller då månen ligger som närmast jorden i sin bana. Ordet syzygy kommer från grekiskan och beskriver en situation där tre himlakroppar ställer upp sig på rad, i det här fallet då jorden, månen och solen.

Månens bana är med andra ord oval eller elliptisk (med varierande ellipticitet), och dess närmaste möjliga punkt (perigeum) ligger på ett avstånd av 356 355 kilometer från jorden medan avståndet till den mest avlägsna möjliga punkten (apogeum) är 406 725 kilometer.

Och de här punkterna passerar den varje månad under sin färd runt jorden: med ungefär två veckors mellanrum varierar alltså månens avstånd från jorden med mellan 34 000 och 50 000 kilometer.

Då den råkar vara full när den kommer extra nära, under en supermåne, ser månen ut att vara 14 procent större än under apogeum då den ligger som längst borta. Dess ljusstyrka är då omkring 30 procent större.

Super-supermånen

Men den här supermånen är ju den mesta supermånen på en hel generation, den måste ju vara riktigt speciell då, eller? Tja, den nu aktuella super-supermånen ligger alltså på 356 532 kilometers avstånd från jorden, vilket kan jämföras med 1948 års supermåne då avståndet var 356 460 kilometer. 1948 års supermåne var alltså mer än hundra kilometer mer ”super” än den nu aktuella.

Nästa super-supermåne inträffar den 26 november 2034, och då är avståndet 356 472 kilometer. Också då mera super än nu alltså. Men okej, vi snackar om en skillnad i avstånd på 0,02%.

Supermånar inträffar alltså i genomsnitt två-tre gånger per år (nästa gång är den 14 december), och den maximala avståndsskillnaden mellan dem brukar ligga på omkring 500 kilometer, eller 0,14%. Om man vill tro sig känna skillnaden, och tycker att man sover extra super-dåligt nu i natt, så då får man väl tycka så.

Men en sak är åtminstone säker: det är fullständigt omöjligt att med blotta ögat se skillnaden på den här ”super-supermånen” och en ”vanlig supermåne”.

ESO:s teleskop (VLT) i Paranal, Chile. Bild: ESO astronomi,chile,eso,rymd,stjärnor,teleskop,vetenskap,vlt

Vem har hört talas om mikromåne?

Motsatsen till perigeum-syzygy eller supermåne är förresten apogeum-syzygy eller mikromåne, en fullmåne som inträffar då månen ligger längst borta i sin bana. Fast vem har ens hört talas om ”mikromåne”? Nå, som sagt, innan 1979 hade ingen hört talas om termen ”supermåne” heller.

Richard Nolle, ”supermånens pappa”, trodde sig förresten också veta att supermånen för med sig diverse naturkatastrofer, eftersom månens dragningskraft just då är ovanligt stark. Kraftiga jordbävningar och tsunamis inträffar sannolikare i samband med supermånar, menade Nolle. För det här finns det absolut inget stöd inom vetenskapen.

Månens dragningskraft är förvisso lite större än under en ”normal” supermåne, men den enda konkreta, bevisliga skillnaden är att tidvattnet kan stiga några centimeter högre än normalt. Några kopplingar till ökningar i den seismiska aktiviteten finns däremot inte, som sagt.

Månen ÄR ganska super

Men som sammanfattning: supermåne, ett smart nyord eller en irriterande vidskeplighetsterm? Tja, personligen så anser jag ju att vår måne är ganska super så varför inte ge den lite extra credits då och då.

Vår måne är ju rätt så speciell, den är en av de största månarna i solsystemet, och allra störst om man räknar i förhållande till sin moderplanet. Bara Pluto har en fetare måne (Charon) än jorden i förhållande till sin egen storlek (Charons storlek är mer än hälften av Plutos medan vår månes storlek motsvarar 27% av jordens). Och apropå Pluto så är vår måne ju större än hela den f.d. planeten.

Så visst förtjänar gamla Luna lite beundran och superlativ. Och dessutom, om en smart marknadsföringsterm som ”supermåne” har den följden att fler människor går ut i friska luften och tittar upp mot skyn, så är den väl inte helt fel.

Skådespelaren och regissören Sture Ekholm från Ekenäs har tilldelats Svenska vispriset 2016. Ekholm tog initiativ till utbildningen i sceniskt uttryck för vissångare i Sverige. Han grundade också Visans Vänner i Ekenäs.

Svenska vispriset tillfaller årligen en person, en förening eller en organisation som i någon form bidragit till nyskapande eller nytänkande inom genren svensk visa.

"För att han har lyft vistolkningen i Norden"

Föreningen NordVisa motiverar utnämningen av Sture Ekholm och beskriver hans väg in i visornas värld så här:

Tonårstidens målbrottssång till sprucken gitarr, grundandet av Visans Vänner i Ekenäs 1974 och funderingarna kring tråkiga trubadurer ledde till att skådespelaren och regissören Sture Ekholm började hålla seminarier i sceniskt uttryck för vissångare och master class i vistolkning. Sture Ekholm sådde ett frö om en utbildning för vistolkare. Ett frö som Hanne Juul vårdade och vattnade med näring från Nordvisa och Nordiska Kulturrådet.

Fram växte Nordiska visskolan vid Nordiska folkhögskolan i Kungälv där Sture Ekholm började som pedagog. Sture Ekholm är den ende av alla pedagoger som haft samtliga elever på visskolan och han har även gästföreläst vid visskolan i Västervik. Utöver att skådespela, regissera, undervisa i vistolkning, turnera och sjunga visor, har han också anordnat visfestivaler.

Många är de som har haft Sture Ekholm som pedagog och hans visdomsord och råd har följt dem på vägen:

- Försvara dina begränsningar och du får behålla dem.

Viktigt erkännande i branschen

Svenska vispriset delas sedan 2007 ut av Riksförbundet Visan i Sverige. Riksförbundet Visan i Sverige företräder 31 medlemsorganisationer med ungefär 4 000 individuella medlemmar.

Till riksförbundet hör så gott som alla Visans Vänner-föreningar och andra visföreningar, förklarar kollegan och vissångaren, tidigare Borgåbon Wesley Koivumäki.

Visartisten Wesley Koivumäki har tagit del av Sture Ekholms undervisning. Wesley Koivumäki Bild: PP Kortelainen radio vega,visgalleriet,wesley koivumäki

Sture Ekholm gick 1975-1979 Teaterhögskolan i Helsingfors och arbetade därefter som skådespelare på Wasa Teater 1979-1983. Han deltog i flera TV-program i finländsk TV på 1980-talet. Han har också varit engagerad vid stadsteatrarna i Karleby, Nyslott och Björneborg.

Som teaterregissör och teaterpedagog har Sture Ekholm en lång rad produktioner bakom sig både i Finland och i Sverige, där han numera är bosatt.

Vid sidan av regiarbetet har Ekholm arbetat som pedagog i scenframställning och sångtolkning. Han är själv verksam som vissångare runtom i Norden.

Vi är inte precis bortskämda med finlandssvensk science fiction-litteratur, än mindre med svenskösterbottnisk sådan. Nu har Korsnäsbon Bjarne Ismark gett ut sin debutroman: "Grottmänniskan blir stjärnfarare".

- Jag har varit intresserad av science fiction ända sen skoltiden och har funderat och fantiserat kring hur det verkligen skulle kunna gå till. Så tyckte jag att det blev dags att skriva ner det här, säger Bjarne.

Boken beskriver hur tre rymdskepp på 2200-talet lämnar vårt solsystem för att utforska rymden och hitta nya världar att kolonisera. Det handlar om mänsklighetens överlevnad, då naturen och konflikter hotar.

Alla som går ombord för att resa iväg utan möjlighet att återvända är frivilliga, men urvalet är olika. Till det första skeppet görs en hård gallring bland de sökande. Alla ska vara vid god vigör, ha goda genetiska anlag och vara fria från ärftliga sjukdomar och blir utbildade för sitt uppdrag.

- Till det andra kräver allmänheten att det ska göras såsom man i framtiden väljer statstjänstemän och film- och popstjärnor. Det ska alltså röstas, som i en idoltävling, säger Bjarne.

Till det tredje börjar det vara bråttom, på grund av vapenskrammel mellan Jorden och Mars, så man rafsar snabbt ihop en besättning som visserligen består av erfarna och idealistiska personer, men det kan också vara såna som följer med av orsaker som de inte vill avslöja...

Realism

Bjarne har eftersträvat att hålla sin berättelse vetenskapligt realistisk. De fysiska lagarna är vad de är, det går inte att färdas snabbare än ljuset och teleportering existerar inte.

- I boken färdas man med 1,5 till 2 procent av ljushastigheten, det skulle kunna vara en tänkbar hastighet. Det betyder att det tar hundratals år bara att ta sig till det närmaste solsystemet.

Det är generation efter generation som föds, lever och dör ombord på rymdskeppen under resans gång. Det är den enda värld de känner till. Under såna här förhållanden kan man tänka sig att verklighetskänslan påverkas.

- Det kan gå mycket snett och det är mycket sånt det handlar om, säger Bjarne om handlingen i boken.

Ett tema i tiden

Berättelsen utspelas flera hundra år in i framtiden, men temat är aktuellt. Astronomerna letar efter stjärnsystem med planeter liknande vår egen och i vårt eget solsystem arbetar bland andra uppfinnaren och företagsledaren Elon Musk för att Mars ska börja koloniseras redan inom några tiotal år.

- Det var till och med så jag började märka att framtiden började "bita mig i hasorna", säger Bjarne. Bland annat upptäcktes nyligen att man har upptäckt en exoplanet kring Proxima Centauri. Jag tog med det i boken, men avfärdade det med att den verkar olämplig.

Den nu utgivna boken är den första i en planerad svit. Bjarne funderar redan på den andra delen, som har arbetsnamnet "Stjärnfararna blir bosättare" och är tänkt att utkomma år 2017.

Varken utopi eller dystopi

Vad vill då Bjarne Ismark säga med sin berättelse? Utmålar han ett mardrömsscenario där mänskligheten går under, eller är det en "skön, ny värld" som väntar?

Det är ingendera eller både och, säger Bjarne. Han säger att han har beskrivit mänskligheten och dess möjligheter och risker utgående från historien.

- Mänskligheten kommer att överleva, kommer att komma fram till andra planeter. Det blir många offer på vägen, men så har det alltid varit. Mänskor har i alla tider offrat sig för nånting de har trott på. Livet går vidare!

Namnet "Grottmänniskan blir stjärnfarare" anspelar på ett annat centralt budskap. Människornas särart är vårt språk, att vi direkt kan förmedla kunskap och erfarenheter till våra barn genom språket.

- Varje uppfinning som människan hittar på kan genast gå vidare till nästa generation. men om människan inte får kunskap så är man genast tillbaka på grottmänniskans nivå.

Maria "Biffen" Ahonen är den som de flesta artister och skivbolag i Finland kontaktar då det ska göras ett skivomslag. Hela hennes karriär med skivomslag tog fart för 15 år sedan mer eller mindre av en slump. Ibland kan ett skivomslag födas på bara en timme.

Maria berättar att hon är född som en musiknörd och att hon alltid drömt om att få göra skivomslag. Efter medianomstudier vid yrkeshögskolan Arcada råkade hon år 2001 vara på samma arbetsplats med Knipi från bandet Egotrippi - som också är grafiker.

Via Knipi kom hon i kontakt med flera olika musikartister och startskottet för Marias skivomslagskarriär blev då hon fick göra omslaget till Jonna Tervomaas skiva Viivalla.

Jonna Tervomaas skiva Viivalla Skivomslag av Jonna Tervomaas skiva Viivalla Jonna Tervomaa

- Folk tyckte om det omslaget och efter det fick jag göra åt flera och flera artister och nu har det gått femton år och jag gör ingenting annat nu.

Digitala utgivningar ska också ha konvolut

Maria gör ett hundratal skivkonvolut i året och många undrar säkert hur det gå ihop med att det mesta i musikväg numera ges ut digitalt.

- Mitt jobb har bara ökat i och med alla digiutgivningar, för alla singlar som kommer ut behöver också ett omslag på de digitala musiktjänsterna. Den här veckan har jag redan gjort sju omslag varav sex var singlar för digitjänsterna.

Roligast att skapa tillsammans med artisten

Hur Maria skapar ett skivomslag varierar mycket: en del artister vill vara starkt involverade i hur omslaget ska se ut medan det för andra artister blir så att skivbolaget skickar en bild på artisten och uppmaningen att "gör nånting av det här".

En typisk artist som helt enkelt inte har tid att blanda sig i skivomslagen är Jari Sillanpää. Han ger över ansvaret till sitt skivbolag. Maria skapade skivomslaget till hans skiva Rakkaudella merkitty mies. Vidare utvecklades bilden till att finnas på kaffepaketet och skumvinet som bär Jaris namn.

Etiketten på skumvinet som bär Jari Sillanpääs namn Etiketten på Jari Sillanpää-skumvin etikett (seder och bruk),Jari Sillanpää,skumvin

- De projekt där artisten själv vill vara involverad tycker jag absolut att är de roligaste. Det är jätteroligt att skapa tillsammans.

Ibland blir Maria nervös på artister som aldrig är nöjda med det hon skapar och då brukar hon säga ifrån.

- Jag tycker att om de inte godtar nånting av vad jag föreslår, så brukar jag ge upp och rekommendera att de tar kontakt med någon annan designer.

Allt ovanligare med artistbild på skivomslaget

Ännu något årtionde bakåt skulle varenda skiva ha en bild på artisten men så är det inte längre.

- Det beror säkert delvis på att fansen hittar en massa bilder på artisten på internet och på sociala medier, funderar Maria.

Ibland gör Maria ett skivomslag färdigt på en timme och som exempel tar hon ett som hon gjorde för tio år sedan åt gruppen PMMP.

- Då fick jag fria händer. Utgångspunkten var en bild och hon fick göra vad hon ville men det skulle se ut som om någon hade brutit sig in i ett gammalt hus.

Konvolutet med PMMP:s Leskiäidin tyttäret blev också ett konvolut som Maria fortfarande tycker att är det bästa hon gjort hittills.

PMMP:S skiva leskiäidin tyttäret Skivomslaget till PMMP:S skiva Leskiäidin tyttäret Leskiäidin tyttäret,PMMP

För tillfället är trenden att alla artister vill ha blommor på sina skivkonvolut. Varifrån den manin kommit har Maria ingen aning om. En annan sak som är i ropet är också ritade omslag.

- Det är inte bra att många artister i samma genre har omslag ritade av samma designer för där syns det om samma mänska har ritat.

Men annars är det är en fördel att en och samma person som gör de flesta av skivomslagen i Finland för tillfället, för Maria kan se till att artisternas omslag inte ser likadana ut då hon ju har koll på läget.

Maria berättar att man egentligen inte kan känna igen hennes stil då man tittar bland skivomslagen för hon jobbar såpass mycket utgående från artisternas och skivbolagens önskemål.

- Vi brukar skämta på jobbet att vi inte egentligen är bra på nånting men vi är bra på att replikera olika stilar, skrattar Maria.

Men visst medger hon att alla skivomslag hon gör är väldigt färggranna och har mycket kontraster. Hon tillägger att bra grafisk design ofta är extremt enkel - en bra bild i kombination med bra typografi brukar ofta bli snyggt.

Hade gärnat designat åt Kent

Hon har i många år drömt om att få designa skivomslag till Kent men den drömmen gick i kras. Men i övrigt har Maria inga drömmar om att få designa åt någon viss artist eller ännu mindre för någon artist hon beundrar.

- Jag skulle antagligen bli så starstruck så det skulle inte bli till nånting.

Maria vill ogärna synas eller höras utan hon vill göra sitt jobb lite i skymundan. Hon drar sig till minnes då hon för några år sedan skrev en blogg, som blev oerhört populär. Då blev hon ofta igenkänd på gatan och tyckte det var obehagligt att bli beundrad.

Inom de närmaste veckorna kommer Marias handavtryck att synas på två olika skivor av Club for five, en duettskiva med Paula Koivuniemi och en EP med Nopsajalka. Den sistnämnda har faktiskt blommor på omslaget!

Här kan du titta på fler skivkonvolut som Maria "Biffen" Ahonen har gjort.

Kejsarens man är en nyutkommen bok som handlar om den västnyländska adelsmannen Constantin Linder (1836-1908). Linder var en impopulär person i Finland eftersom han tjallade på sina landsmän hos kejsaren.

Bokens författare Charlotta Wolff säger att Linder under sin politiska karriär förespråkade till försiktighet i Finlands förhållande till ryska övermakten.

- Därför blev han ihågkommen som den som samarbetade med generalguvernör Bobrikov och som slutade som ministerstatssekreterare i S:t Petersburg.

Han var föredragande för de finska ärendena hos kejsaren, berättar hon.

- Det här skedde under en tid då den finländska opinionen vände sig mot förryskningspolitiken.

Insider hos ryssarna

Constantin Linder föreslog för Bobrikov vilka finländare som var farliga och kunde utvisas.

- Han var en finsk insider i Ryssland. Han hade flera olika kopplingar till Ryssland, bland annat genom sina äktenskap.

Ur kejsarens synvinkel uppfattades han som ”en av oss”.

- Han uppfattades alltså som en finländare som ryssarna kunde lita på. Han utnämndes därför till flera olika höga poster.

Ryssarna visste att han inte skulle ställa sig mot dem under en tid som många gjorde det i Finland, förklarar Wolff.

- Han blev väldigt impopulär i Finland under en tid då förhållandet mellan Ryssland och storfurstendömet Finland.

Växte upp i Pojo

Constantin Linder växte upp på Åminne gård i Pojo. Linder var född i Reval, det vill säga nuvarande Tallinn.

- Han gav sig först in på en militärbana, vilket var vanligt för adelsmän på den här tiden.

Hans militärkarriär blev ganska kort, säger Wolff.

Bok på iniativ av Magnus Linder

- Han fann intresse för liberala idéer och gav sig in på en ny karriär, först som affärsman då han jobbade bland annat för ett ryskt handelshus. Sedan gav han sig in på en karriär som politiker.

Bokens författare Charlotta Wolff är ursprungligen från Ekenäs men bor i Karis. Hon är forskare vid Finlands akademi och docent vid Helsingfors universitet.

- Boken har uppkommit på initiativ av Magnus Linder på Svartå slott. Han ville veta vem den här Constantin Linder var.

Constantin Linder ärvde Svartå slott efter en kusin.

Vad är ett tritonus? Vad är ”djävulen i musiken”? Folkets musikskola utreder begreppen tillsammans med pianisten och musikdoktor Folke Gräsbeck.

- Tritonus är ett intervall, vilket är ett avstånd mellan två toner, förklara Gräsbeck. Som ordet låter förstå handlar det om tre toner efter varandra; tri = tre, tonus = toner.

- Det här var något man provade redan under medeltiden i kyrkliga sammanhang, då man ville ha en motsvarighet till den heliga treenigheten. Man tänkte att tre toner efter varandra skulle passa bra.

- Intervallet är ändå synnerligen kärvt och ogästvänligt för örat, och de tre tonerna lät mer som någon helt annan än Gud i musiken. Intervallet fick namnet Diabolus in musica istället. Namnet är latin och översätts till "djävulen i musiken".

Intervallet som skulle hylla Gud fick motsatta effekt. Gustave Dorés ritning från Dantes Divine Comedy Bild: Gustave Doré / Public Domain dante,dantes inferno,gustave doré,helvetet,satan

"Djävulen" finns med i många olika sammanhang, som man kanske som lyssnare inte direkt är medveten om. Kända sånger med tritonus i huvudrollen är t.ex.The Simpsons-temat, där intervallet mellan "The" och "Sim-" är ett tritonus.

En speciellt symbolisk mening har intervallet i sången "Maria" från West Side Story. Varje gång vår hjälte Tony sjunger sin älskades namn sker det med tritonus, som symboliserar parets komplicerade förhållande.

Även Jimi Hendrix, Black Sabbath och Metallica har djävulen i sin musik, rent musikteoretiskt.

"Djävulen" förr och nu

Under 1400-1500-talet satte kyrkan väldigt strikta regler för hurudan musik som fick komponeras. Tritonus fanns på den absolut förbjudet-listan, eftersom den hade en så stark koppling till djävulen. Det passade inte alls in i kyrkan.

Musikerna blev också förbjudna att använda det. Men det hörde till att sångarna kunde improvisera extra toner, vilket gjorde det lite svårare att garantera att tritonus aldrig skulle höras.

- De moderna musikerna tycker ändå hemskt mycket om tritonus, därför att det ger en stor frihet. Det har en tonalitet som är helt öppen, det vill säga det hör varken till den ledsna mollen eller den glada duren. Det används i massvis med film- och populärmusik.

Djävulen är alltså inte så farlig som man kunde tro.

De traditionella finländska hemmen, tryggt inredda med Artek-möbelklassiker och Marimekko-gardiner, får ge vika för en mer internationell stil. Finlands inredningsguru Milla Alftan som är känd från tv-programmen T.i.l.a. och Suomen kaunein koti har skrivit en bok om de magiska nya hemmen.

Ett sovrum på Skatudden i Helsingfors. Ett sovrum med en beige kakelugn i bakgrunden. Bild: Kristian Maukonen inredning,sovrum,sovrum

En finländsk Kelly Hoppen

Vi träffas i en inredningsaffär i Helsingfors. Utanför de stora skyltfönstren pågår ett snöoväder. Milla Alftan sätter sig ner i en fransk ljusröd plyschfåtölj. Hon verkar lättad när skrivandet äntligen är över och hennes första inredningsbok Sisustusmagiaa, Inredningsmagi är färdig. I den nyutkomna boken presenterar hon 100 olika magiska regler för hemmet. Till dem hör ljusets roll, mattornas återkomst, konstverkens funktion och materialens språk.

Milla är med på flera av fotografierna i boken. Hon ger ett intryck av att vara organiskt med i varje inredningsuppdrag. Jag kommer att tänka på den Londonbaserade bohemchica inredningsgurun Kelly Hoppen. Det finns likheter, medger Milla.

- Jag beundrar hennes stil. Jag jobbar också utgående från min intuition, mitt undermedvetna. Stämningen i en bostad är livsviktig. Husfasaden kan påverka inredningen. Konst, ljusskiftningar och naturen ger en vink om vilken färgvärlden blir.

När Milla inreder ett hem åt en person eller en familj utgår hon från personernas inspirationskällor. Det kan vara familjens tema, havet eller deras favoritresmål till exempel Marocko, som syns i stilen och i färgvärlden.

- Min egen stil i vårt hem i Helsingfors är modern och avspeglar vår tid. Vi bor i ett hus i Tölö från 1910. Vår bostad har gamla spegeldörrar och knarrande golv. Jag har inrett med både maskulina och feminina element. Ytorna kan vara ruffa och detaljerna kan vara mer sirliga. Den feminina touchen syns i armaturerna och i dekorationerna.

Våga utmana din bekvämlighetszon och välj mer ovanliga material. Modiga val känns ofta mer belönande i slutresultatet.― Regel 7 Milla Alftan

Ett vardagsrum på Skatudden där kakelugnen i jugendstil inspirerat inredningen. Ett vardagsrum med en grön kakelugn i jugendstil. Bild: Kristian Maukonen inredning,vardagsrum

Hotellstilen

Det som kännetecknar Milla Alftans inredningsstil är det tidlösa. Inga starka signalfärger som stör den dimmiga, dröjande atmosfären. Ett hem i boken är inrett som en kyrka med ett ornamentliknande mönster i taket. Inspirationen kom från den närbelägna Tempelplatsens kyrka i Tölö.

Golven kan ha ett grafiskt konstverk som mönster eller vara beklädda med en heltäckningsmatta av god kvalitet och kortklippt struktur. Som en skön bedövning.

- Jag väljer att inreda med kvalitetstyger i klassiska färger för att de ska tåla tidens tand.

Hon har med omsorg valt mattor och möbler till en våning på Skatudden i Helsingfors, där den mossgröna kakelugnen i jugendstil dominerade för mycket enligt invånarna. Nu plockar mattans nyanser upp toner ur kakelugnen och de kubistiska tapeterna i ljusgrått och silver för stilen in i vår tid på ett sublimt sätt.

Jag kommer att tänka på hotellinredningar när jag studerar boken. En sorts anonymitet och en mondän flykt andas i hemmen.

- Jag älskar hotellindredningsstilen och den lyx den utstrålar. De fina textilierna i brutna färger och blandningen mellan olika tidsplan och stilar tilltalar mig speciellt.

Ett av inredningsprojekten har drag av Riksdagshuset i Helsingfors. Väggarna pryds av guldspeglar i art deco-stil.

- Vi är praktiska i vår kultur och vädret gör oss försiktiga. Finländarna har blivit modigare. Människor reser och får inspiration.

Med hjälp av en spegel mångdubblar du inredningens skönhet.― Regel 25 Milla Alftan

Den stora hallen är inredd i en modern version av art deco-stilen. En stor tambur med en spegel i art deco-stil. Bild: Kristian Maukonen inredning,Inredning,spegel

Under solen i Málaga

Hälften av boken har Milla skrivit i det nya hemmet i Málaga. Ombyte av kulturer och landskap hjälper henne att skapa nytt. Influenser till hennes internationella stil föds också på mässorna i Milano och i Paris.

- Mode och inredning går hand i hand i dag. Det syns i färgvärlden, tygen och materialen. Båda världarna inspirerar varandra. Pantones färgkarta syns både i mode- och inredningsvärlden.

Jag kan känna av en ny våg av tillåtelse, passion och njutning när jag ser på Milla Alftans inredningsprojekt. Det är som om de skapats utan skam och rädsla.

- Jag litar på mig själv i det kreativa arbetet. Inget får blockera mig. Jag är en nyfiken perfektionist som vill utmana mitt arbete. I varje projekt vill jag känna av att jag gör en förnyelse.

Milla återkommer flera gånger under intervjun till ljusets roll. Lamporna skall väljas med omsorg och ljuset skall både belysa och framhäva.

- Ljus ger trygghet.

Hon använder sig av sin intuition för att få hemmet praktiskt och fungerande. Samtidigt skall hemmet uttycka en känsla.

- Ljuset i Spanien är helt annorlunda. De konstverk jag fört med mig till vårt hem i Málaga ser helt annorlunda ut där. Färgerna syns på ett annat sätt där.

Ljuskällornas strålar och skuggor skapar en magisk stämning.― Regel 54 Milla Alftan

En sandfärgad tambur med varm belysning. En tambur inredd i ljusa sandfärger. På väggen en tavla föreställande en flicka, Bild: Kristian Maukonen inredning,tambur

Äkthet

Äkta material är på tapeten just nu. Obehandlat trä är inne just nu när det gäller möbler. Brutna, frostbitna pastellfärger syns i tygvärlden.

- Mossgrönt, burgundrött, petrolgrönt och blågrått är tidens toner.

Milla uppmanar oss ändå att inte vara trendernas slav. Det är mer ekologiskt att inreda tidlöst med produkter av hög kvalitet. Då blir också stilen individualistisk.

- Lyssna till dina egna känslor och till din smak. Du kan läsa en människa och dess stil eller känsloliv i ett hem.

Till sist ger hon ett råd. Bygg olika lager av stil i ditt hem, olika tidsplan och känslolägen ger en inspirerande rymd i din vardag.

Inredningen är lämpligt magisk då den har: en gnutta intuitiv energi, positivitet, en stor dos mod och en frisk mängd dyrbar tid. Otroligt mycket äkta iver, massor med inspiration och oändligt mycket hjärta.― Regel 100 Milla Alftan

En grå yta. Bild: Kristian Maukonen inredning,yta

Milla Alftan är iklädd en grå linnedress. Bild: Kristian Maukonen inredning,milla alftan

En vinkaraff av glas och en blombukett i lila. Bild: Kristian Maukonen blommor,karaff

Åbo stad har beviljat Turku Rock Academy ett tilläggsanslag på 100 000 euro för nästa år. Rockakademin har hittills fått pengar av Undervisnings- och kulturministeriet, men den finansieringen tar slut vid nyår.

Eftersom verksamheten har varit så lyckad beslutade stadsfullmäktige i måndags att ge ett tilläggsanslag för att rockakademin ska kunna fortsätta och utvecklas.

Åbo Rock Academy är en slags skola för unga lokala band. Rockakademin lyder under stadens ungdomsservice och har cirka tio aktiva band som erbjuds råd, stöd, gratis studiotid, föreläsningar och mentorskap.

Man kommer med i Turku Rock Academy genom att delta i bandtävlingen Turku Band Festival. Ansökningstiden för nästa tävling pågår som bäst. Tävlingen pågår i januari-mars, och de 4-5 bästa banden får i två år vara med om rockakademins coachning.

Sedan 2011 då rockskolan grundades har 24 band deltagit, och ända från start har rockskolan samarbetat med olika festivaler i Finland, bland annat Ruisrock.

Konceptet har anammats också av många andra städer, och finns nu också i Tammerfors, Jyväskylä, Joensuu, Helsingfors, Esbo, Vanda och Raumo.

"Folk sänds till döden och ja: de dödas. HUR kan vi ha politiker - riksdagsmän, regeringsmedlemmar, ministrar etc - som bara låter det ske? Hur kan vi ha tjänstemän som håller igång maskineriet, som inte gör det de borde göra, på Migri: marschera ut?”

Så skrev författaren Monica Fagerholm den 23.10.2016 på facebook. Och vidare:

”Jag är så trött på följande: ord. Vi skriver, och journalister skriver, vi formulerar oss hit och dit, riktar oss till statsministern, övriga ministrar, presidenten - vi showar som små fån verkar det som, för INGET händer. INGEN med makt ens låtsas angelägen om att avblåsa spelet med människoliv som försiggår här i landet precis just nu."

Författaren Monika Fagerholm Bild: Yle / Henrik Leppälä Monika Fagerholm

Läcka startade kampanjen

I månadsskiftet juli-augusti startade Fagerholm och kollegan Merete Mazzarella en brevkampanj riktad till statsminister Juha Sipilä, efter att information börjat läcka ut om hur Migris avslag till asylsökare kan se ut.
I besluten som fått publicitet bekräftar invandrarverket (Migri) att de tror på berättelser om förföljelse, tortyr och attentat - men ger ändå asylsökare avslag med t.ex. förslag om att dödshotade journalister och nyhetsfotografer kan byta yrke, eller att en sunnimuslimsk arkitekt från Mosul som jagas av Isis kan flytta till Bagdad. Detta trots att Migri även i själva avslagsbrevet konstaterar att Bagdad till stora delar kontrolleras av shiamuslimska milisgrupper som bevisligen förföljer sunnimuslimska män, och speciellt sådana som kommer från Mosulområdet som kontrolleras av Isis.

Hand skriver brev till statsministern Bild: Yle / Hans-Peter Dhuy brev

Fram till den 16 oktober hade 703 brev strömmat in till statsministern angående den strikta asyllinjen, som skribenterna anser strida emot vår egen grundlag, Genevekonventionen och EU:s stadga om mänskliga rättigheter.

Dokumentär: Brev till statsminister Sipilä

Efter att ha läst några brev som folk publicerat bestämde jag mig i slutet av augusti för att göra en dokumentär om breven.
Jag ville att Juha Sipilä skulle vara med i min dokumentär och kommentera det som breven handlar om. Men han ställde inte upp. Statsrådskansliets pressansvarige Markku Mantila svarade att statsministern redan svarat på en fråga om breven i en nyhetsartikel på Svenska Yle, och att det får räcka.

Länk till nyhetsartikel 17.8.2016

Jag fortsatte att be om en intervju med motiveringen att Sipilä i tv-materialet från presskonferensen som ligger till grund för nyhetsartikeln inte riktigt verkar ha koll på hurdana brev det är frågan om.
Breven handlar inte om enskilda fall. Jag ville att Sipilä skulle svara på det som breven verkligen handlar om: de uttrycker ett akut behov att diskutera värdegrunden bakom vår nuvarande asyllinje. Många av brevskrivarna säger att de anser Finlands nuvarande förfaringssätt lagstridigt. De tilltalar statsministern i egenskap av statsman, och förväntar sig en politisk helhetssyn och moraliskt ledarskap av honom. Det är mandat som en statsminister inte borde kunna delegera.

Brevskrivarna; bl.a författare, lärare, forskare, studerande, pensionärer, företagare – uttrycker sin djupa oro över Finlands politiska linje i vår tids största humanitära fråga.
Breven skriar efter debatt, möte och politiskt ledarskap.

Vad står det i breven?

I de brev som publicerats på sociala media behandlas asylfrågan ur moraliskt, filosofiskt och historiskt perspektiv.
Brevskrivarna uttrycker också sin oro över den psykologiskt nedbrytande inverkan på vårt eget samhälle en omänsklig asylpolitik i längden kan medföra.

En ung mörkhårig man gråter, i bakgrunden projektion av ett ansikte Bild: Yle / Hans-Peter Dhuy gråt

Bildkonstnären Chrisse Candolin från Helsingfors skriver t.ex att Finland riskerar bli som de skräckexempel på samhällen i moraliskt förfall som vi redan har inom Europas gränser. Dessa länder respekterar inte mänskliga rättigheter och tummar på människovärdet. Candolin skriver att det är alarmerande att vi ensidigt kortat av besvärstiden bara i rättsfall som gäller asyl. Ett ensidigt försvagande av en viss människogrupps rättigheter är att ignorera grundlagen, ett farligt första steg i en oönskad riktning.
Ett första steg, men inte det sista, varnar hon.
När någon kan bli avhumaniserad kan det ske med vem som helst av oss vid tillfälle.

Farligt när en författare blir trött på ord

Författaren Monika Fagerholm säger sig vara trött på att formulera ord gång på gång utan att se någon ändring i en situation hon upplever mardrömslik. Om en erkänd författare ger upp orden, hur är det meningen att vanliga medborgare med färre uttryckskanaler till sitt förfogande ska kunna ventilera sin politiska frustration och sitt missmod?

Räknar regeringen med Sipilä i spetsen bara med att medborgarna till sist ska tröttna på att tala om mänskliga rättigheter, och tystna och foga sig?

en mörkhårig pojke med stora vackra ögon kikar mellan fingrarna Bild: Nina Lindfors barn (åldersgrupper),pojke

Breven går till Risikko

De här breven som statsministern nu får skickar han vidare till inrikesminister Paula Risikko, eftersom asylpolitiken enligt honom ”är på hennes bord”. Hon ställer upp på en intervju.
jag frågar henne vem som bär ansvaret för bevisat utsatta människor som genom vår snäva asylpolitik blir skickade tillbaka till t.ex Afghanistan eller Irak och riskerar att möta tortyr och död. Hon svarar att den som gör en annan människa illa bär ansvaret i första hand. - I andra hand är det vi beslutsfattare som ska erbjuda skydd säger hon. - Men vi kan inte som land vara mera attraktiva än det övriga Europa.

Öga av ung arabisk kvinna med huvudduk Bild: Yle / Hans-Peter Dhuy Öga

Rekordlåga asylsiffror för Irakier

Enligt siffror som SFP- riksdagsmannen Anders Adlercreuz publicerat den 22.10 får i medeltal 14% av de irakiska asylsökarna asyl i Finland, medan det europeiska medeltalet är 64%.
Vad tjänar en sådan hårdhet till, frågar sig brevskrivarna.

-Vad ska en person som jag ta sig till, när jag upplever att jag inte längre klarar av att vara en del av det här samhället, pga de värderingar som råder och oacceptabla handlingssätt jag blir medskyldig i, frågar Hannele Vestola, en modersmålslärare som skrivit till statsministern. Det är fruktansvärt att se människor som får avslag på sin asylansökan bryta ihop.

teckning av ett ögonpar Bild: Yle / Hans-Peter Dhuy , Jenny Wiik teckningar,ögonen

Var finns forum för samtal om politik mellan intresserade medborgare och de makthavande? Var finns möjligheten att göra sin röst hörd om inte över 700 brev som vart och ett har tagit flera timmar att skriva väcker någon reaktion?
Jag tror personligen inte att brevskrivarna förväntar sig att var och en av dem ska få svar av statsministern, eller ens att han ska läsa alla breven. Det att han nu fått över 700 stycken är ju en form av demonstration. Men det hade enligt mitt tycke varit en bra början om han hade läst och tagit till sig det urval på tio stycken brev som han fick av personalen på statsrådskansliet i början av kampanjen.
"Vi önskar att han ska bemöta själva frågeställningen och ta sitt ansvar offentligt", säger Hannele Vestola.

Hur ska en medborgare påverka?

Frågan uppstår: hur kan en medborgare som brinner för en fråga påverka, annat än att genom att rösta vart fjärde år, och lita på att de som blir valda håller sina vallöften?
Och det gäller inte bara asylpolitiken; dramatiska beslut som många motsätter sig inträffar på de flesta vitala områdena i samhället just nu. Fyra år är en extremt långt tid, när vitala frågor står på spel, och stora kontinuerliga förändringar i samhällsstrukturen börjar vara vardagsmat.

Hur ska en medborgare uttrycka sin politiska åsikt om allt det som regeringen gör, Juha Sipilä?

Barbro Björkfelt
dokumentärregissör

Se min dokumentär Brev till statsminister Sipilä här:

Dokumentärens sänds även i Yle fem fredag 25.11.2016 kl. 19.55 och lördag 26.11 kl. 14.25

De sjöng om politiska orättvisor på förstamajtorget i Jakobstad. Den lilla sånggruppen Till Storms förvånade sig själva med en skiva på Love Records och en turné i Danmark. Christina Helsing och Carita Skog från Jakobstad minns det politiska sjuttiotalet.

Vi befinner oss i industristaden Jakobstad. Det är sent 70-tal. Arbetarföreningens ungdomskör Till Storms övar i Christina Helsings lilla lägenhet. Just den här gången är det svårare än vanligt att få plats eftersom Rundradion är på plats och filmar inför ett program om arbetarrörelsen i Jakobstad. Klippen där sånggruppen sitter uppradad vid soffan och sjunger finns kvar och kan ses på Yles arkiv.

År 2016 är Rundradion på plats igen. Den här gången heter kanalen Yle Fem och det är kulturprogrammet Lasso som gör ett besök i staden. Vi har stämt träff med Christina Helsing och Carita Skog för att prata om Till Storms och det politiska 70-talet.

– Vi tränade hos Christina, minns Carita Skog.

Det blir många skratt när gamla minnen kommer upp till ytan. Flera gånger förvånas Carita Skog och Christina Helsing över den uppmärksamhet som deras lilla sånggrupp väckte.

Orsaken till att Till Storms grundades var egentligen att den socialdemokratiska ungdomsklubben i staden fyllde sjuttio år. Gruppen skulle hitta på ett festprogram. Efter jubiléet fortsatte medlemmarna att sjunga tillsammans och fick många förfrågningar om uppträdanden. Ibland förvånade det dem själva. Till Storms sjöng bland annat på torget i Jakobstad på första maj och på flera av arbetarförbundets kongresser.

Skiva på legendariskt bolag

Det blev också en skiva. Pekka Gronow från skivbolaget Love records hörde av sig och undrade om gruppen kunde tänka sig att spela in något.

– Vi trodde inte våra öron. Vi ansåg inte alls att vi var på den nivån sångmässigt, men vi ställde upp, berättar Christina Helsing.

Här inflikar Christina Helsing och Carita Skog att det var Connie Gunnarsson som var gruppens enda riktiga sångstjärna.

Skivan innehåller fyra låtar, inspelade under anspråkslösa förhållanden. Gruppen valde att framföra andras kompositioner i egna arrangemang. Skivan inleds med "Sången om Julian Grimau" som handlar om vänsterpolitikern som avrättades under Franco. De två spåren på b-sidan är tolkningar av den svenska progglegenden Ted Ströms låtar. Bland gruppens material fanns också många stycken som inte var direkt politiska.

Namnet Till Storms kom från en gammal vänsterskrift och namnet blev också titeln på en låt som Carita Skogs pappa Eero Tiihonen skrev texten till och som Alf Mylläri tonsatte för gruppen.

Från lilla Jakobstad till Danmark

En av höjdpunkterna i Till Storms korta karriär var en turné i Danmark.

– Vi fick en inbjudan från ABF i Danmark. Fast då åkte Christina till Amerika och lämnade oss i sticket, minns Carita Skog och skrattar.

– Jag fick ett stipendium som jag inte kunde tacka nej till, förklarar Christina Helsing.

Till Storms tog flyget till Köpenhamn. Härifrån fortsatte resan med tåg genom hela Danmark och spelningar i olika städer. Det politiska budskapet fanns med, men gruppen såg det också som sitt uppdrag att presentera den österbottniska och finländska kulturen. De läste dikter och sjöng.

– Jag har många gånger funderat hur vi klarade tågresandet. Vi var ju inte så vana. Vi kom ju från lilla Jakobstad, säger Carita Skog.

Efter turnén splittrades gruppen. Medlemmarna fortsatte småningom ut i världen, bland annat för att studera. När Christina Helsing kom hem från Amerika fanns det i princip inget kvar av sånggruppen. Trots det kan man säga att Till Storms levde kvar några år in på 80-talet i samarbete med en finskspråkig sånggrupp från Jakobstad.

Politiska tider

Tidsandan på sjuttiotalet var en annan.

– Jag brukar skoja och säga att jag kunde arbetarmarschen före jag började barnträdgården. Pappa och mamma sjöng så otroligt mycket där hemma, berättar Carita Skog.

Det var via föräldrarna som Carita blev Skog engagerad i ungdomsrörelsen. Egentligen var hon inte så intresserad av politik och är det inte idag. Hon brukar säga att det är för att hon fick så mycket politik från hemmet.

Christina Helsing har fortsatt att vara politiskt engagerad i hela sitt liv. Hon har drivit små och stora frågor i kommunalpolitiken i Jakobstad. Hon minns det politiska sjuttiotalet med saknad.

– Jag saknar den tiden. Det måste jag säga. Jag längtar efter engagemanget och att man trodde på ett bättre samhälle. Man ville arbeta för att förändra samhället.

Det är något som har förändrats sedan dess. Idag tycker man att politik är en bluff. Så var det inte när Till Storms sjöng på förstamajtorgen. Gruppen var på sätt och vis ett resultat av att tidsandan och att man trodde på att man tillsammans kunde förändra världen.

Den som tycker att politiken är bluff kommer knappast att lyfta ett finger för att engagera sig. Det får Christina Helsing att fundera över framtiden.

– Vad blir det av ett samhälle om ingen bryr sig?

Mycket finskt, spretigt och massvis av röster. Så ser Finlands 100-årsjubileum ut enligt professor Alf Rehn vid Åbo Akademi. Är det bara det mest vattenkammade Finland som lyfts fram?

Finlands 100-årsjubileum 2017 har förberetts i åtminstone tre år och snart är det dags för festligheter. I den officiella webbkalendern finns kring 60 sidor program, nationellt, regionalt och lokalt.

Över 2 200 evenemang och projekt har godkänts till jubileumsåret och mera utlovas. Temat är tillsammans och målet att blicka bakåt, framåt och in i nutiden.

Hur verkar året på skalan innovativt - mossigt?

- Säger man det snällt så ser det väldigt finskt ut. Snarare än en tydlig linje har man velat vara lite si och lite så och bjuda något för alla. Man har inte vågat ta ställning för något utan istället tagit med massvis med röster, vilket givetvis är en styrka också det, säger Alf Rehn, professor i organisation och ledning.

Blir alla sedda, får alla vara med?

Enligt Rehn är det bra att fira Finlands mångfald men det finns en risk.

Professor Alf Rehn. Alf Rehn Bild: Yle/Parad Media alf rehn,efter nio

- Ska man fira mångfald så här kan det lätt bli spretigt och alla kanske inte upplever att just de blir sedda. Det som har påtalats är att den kulturella klassen, övre medelklassen och intelligentian är lite mera tillsammans än de andra, säger Rehn.

Till de som känt sig åsidosatta hör bland annat kvinnliga skådespelare och mindre företag.

Jubileumsåret fick tidigare i år kritik för att ha valt endast mansdominerade filmer, som Okänd soldat och en film om Tom of Finland, som officiella storsatsningar.

I höst har bland annat alkoholtillverkaren Kyrö Distillery kritiserat de dyra avgifterna för att få delta i ett kommersiellt samarbete. Jubileumsårets styrelse förutsätter en satsning på allt från 30 000 euro till en miljon i ett allmännyttigt ändamål - i form av pengar eller handlingar - för att få ingå ett kommersiellt samarbete. Det är mycket pengar för ett litet företag, ansåg alkoholtillverkaren i en insändare i Helsingin Sanomat.

Samtidigt har tiotals stora bolag kunnat satsa stort på att vara med.

- Det är oroande att just storföretagen har kunnat positionera sig. Jag känner många entreprenörer som inte upplever att de blir sedda som 'sannfinska' då de inte kan vara med i ett brandsamarbete. I det här fallet är ju företagen inte tillsammans, säger Rehn.

Enligt jubileumsårets styrelse förbereder man som bäst en modell för mindre företagssamarbeten. Hur mycket pengar och i vad större företag har valt att rikta sin allmännyttiga insats finns inte sammanfattat. Företagen svarar på frågor om kontraktet som slutits med staten.

Muslimska samfund saknar resurser

Pia Jardi på Muslimska rådet i Finland, SINE, representerar muslimska samfund i jubileumsårets delegation. Enligt Jardi finns det vilja men inte resurser inom samfunden att delta i större grad.

- Det är inte fråga om brist på vilja. Det finns helt enkelt inte tid att engagera sig i projekt och evenemang inom samfunden, säger Jardi.

Det handlar både om pengar och personresurser. De flesta samfund fungerar på frivilligbasis och få finländska stiftelser delar ut pengar till muslimska föreningar. Enligt Jardi ordnar muslimer i Finland några mindre evenemang, och eventuellt något enstaka större.

Vem har fått pengar?

Budgeten för hela året är kring 20 miljoner euro och de största enskilda utgifterna går till de stora festligheterna, bland annat den som ordnas i Helsingfors på nyårsafton och festerna under självständighetsveckan om ett år.

Av de flera tusen projekt som godkänts till programmet har bara knappt 170 fått finansiering av jubileumsårets styrelse.

Vilka de är och hur mycket stöd de har fått finns antecknade i styrelsens mötesprotokoll, men inte sammanfattade i en skild lista. Gällande vissa projekt är det ännu oklart vad de går ut på. Projektet Tanssivat jäänmurtajat (Dansande isbrytare) har fått 255 000 euro i stöd, men det finns inga uppgifter vad det handlar om.

Många av projekten förverkligas utanför Finland.

Utöver styrelsen har också landskapsförbunden kunnat dela ut 2,5 miljoner euro i stöd.

Blåvita saxar och blåvit konst

Storföretagen marknadsför redan synligt sina jubileumsprodukter. Fiskars tänker sälja bland annat blåvita saxar och Aaltovaser. Deras kollektion omfattar tiotals produkter, de flesta är klassiker i ett nytt skal.

Också kultur- och konstinstitutionerna satsar stort, inom bildkonst kommer det att visas mycket finsk konst. Till exempel Ateneum och Helsingfors konstmuseum HAM har en helfinsk repertoar nästa år. På Ateneum är årets dragplåster en utställning om arkitekten Alvar Aalto.

Juha-Heikki Tihinen, kurator på stiftelsen ProArtibus, tycker det är rörande att så många vill ta upp temat.

- Det verkar som nästan varje institution vill vara med, vilket också är naturligt. Ju mer program desto mera variation och desto bättre blir det, säger Tihinen.

Han betonar ändå vikten av självkritiska analyser och att man undviker stereotypa representationer av den finländska identiteten. Den verkliga mångfalden i dagens Finland ska få komma fram.

Kuratorn Juha-Heikki Tihinen är ivrig över 100-årsjubileet. Kuratorn Juha-Heikki Tihinen är ivrig över det kommande 100-årsjubileet. Bild: Yle / Eva Lamppu juha-heikki tihinen,Kurator (akademisk)

- Nja, jag vet inte om risken är så stor. Institutionerna har funderat på temat utgående från sitt eget perspektiv. Jag tror det blir mer intressant ju fler sätt att hantera året vi ser, säger Tihinen.

Alf Rehn är inne på samma linje. Ser vi något mer än den stereotypa linluggen, frågar Rehn och efterlyser en festival som visar annat än bara det "mest legitimerade och vattenkammade som Finland har att bjuda på".

En liknande fråga ställde också Pia Jardi på SINE under ett delegationsmöte i samband med en diskussion om en av jubileumsårets videor. Kan den här videon kännas relevant för en finländare med en annan kulturell bakgrund?

Hör kulturdebatten"Vilka syns då Finland firar 100?" i Yle Vega den 16.11 klockan 12.03.

Ordboken Oxford Dictionaries har valt post-sanning (post-truth) till årets engelska ord 2016. Ordets popularitet har ökat explosionsartat sedan Brexit och presidentvalet i USA.

Tanken är att årets engelska ord ska reflektera det gångna året språkligt.

- Det är inte överraskande att vårt val reflekterar ett år som dominerats av laddad politisk och social diskurs, säger Casper Grathwohl som leder Oxford Dictionaries.

- Begreppet post-sanning har rönt mark i takt med att sociala media har blivit en allt populärare nyhetskälla och kritiken mot fakta presenterad av traditionell media har ökat, säger Grathwohl.

Årets ord väljs av en kommitté som behandlar fler ordförslag och bedömer ordens meriter vad beträffar det gångna årets etos, stämning och popularitet.

"Kan bli ett ord som definierar vår tid"

Post-sanning har existerat som koncept under de senaste tio åren. Populariteten sköt ändå i höjden i juni i och med Brexit och fortsatte att öka i juli då Donald Trump blev nominerad till presidentkandidat.

Användningen av post-truth har ökat med ungefär 2000 procent sedan 2015. Ökningen ser inte ut att avta.

- Det skulle inte överraska mig om post-sanning blir att av de ord som definierar vår tid, säger Grathwohl.

Presidentvalet i USA bidrog till att ännu fler började använda ordet post-sanning. Donald Trump-prylar till salu. Bild: EPA / Larry W. Smith donald trump,presidentvalet i usa 2016,usa

Post- ett prominent prefix

Prefixet post- har blivit allt mer prominent under de senaste åren. Till en början har det syftat främst till tiden efter specifika händelser. Till exempel post-war (efterkrigstida) syftar till tiden efter andra världskriget.

Post-sanning beskriver däremot en tid där själva konceptet sanning har blivit oviktigt eller irrelevant. Kombinationen kan jämföras med till exempel post-national (post-nationell) från 1945 och post-racial (post-ras) från 1971.

Läs vilka andra ord som kandiderade för att bli årets ord 2016 på Oxford dictionaries sida.

Dagens debatt handlade om Finlands 100-årsjubileum. Syns den verkliga mångfalden i Finland under jubileet nästa år, bland annat i det visuella uttrycket, eller blir det en kavalkad av enbart stora manliga berättelser och Finlandsklichéer?

I debatten deltog Rita Paqvalén, verksamhetsledare på Kultur för alla som främjar mångfald och tillgänglighet i kultur, teaterregissören Ritva Siikala och informatören Johan Lindholm på jubileumskommittéen Finland 100.

Paqvalén och Siikala lyfte båda fram en oro över brist på mångfald i festligheterna, projekten och marknadsföringen.

- Det vi ser utåt av jubileumsåret handlar mycket om klassiska klichéer om finsk kultur – berättelser om krigen, maskulinitet, en viss slags natur, en viss slags musik. Mycket av det ska naturligtvis synas, men det får inte bara vara det. Då är det hemskt tråkigt, sa Rita Paqvalén.

Visuell mångfald viktig

Kultur för alla deltar i jubileumsåret med projektet Finland 100 i regnbågens färger. Målet är att stöda aktörer att ta in ett hbtq-spår i sina projekt och uppmuntra hbtq-personer att skriva in sin egen historia i arkiv. Kultur för alla lyfter fram projekten på sin hemsida.

Paqvalén föreslår att jubileumsåret gör samma sak – synliggör olika grupper mer mångsidigt. Jubileumskommittéen kan - och hinner ännu - lyfta fram små projekt och göra specialsatsningar på underrepresenterade grupper.

- Jag talar om hur vi kan skapa mångfalden i projekten också visuellt. Kan något göras något för att korrigera läget? Hur kan vi synliggöra olika grupper och se till att underrepresenterade grupper kommer fram, om det finns sådana.

Nyfinländare som jämlikar, inte exotiska blommor

Regissören Ritva Siikala har i sitt eget arbete fört samman aktörer med olika kulturell bakgrund och det anser hon att jubileumsåret borde ha gjort med ett mer aktivt grepp. Var finns alla nyfinländare?

- Och i egenskap av jämlika aktörer, inte dekorationer, sa Siikala.

Hon syftar inte på utställningar om flyktingar, utan betonar att finländare som har bott i Finland länge borde delta med egna projekt i jubileumsåret. Men det krävs arbete för att nå de här aktörerna. Det vet hon av egen erfarenhet.

- Någon måste göra arbetet, det händer inte av sig självt. De kan inte nödvändigtvis de stora strukturer som byggs upp, sa Siikala.

Enligt Siikala är den stora bilden av jubileumsåret mycket maskulin.

- Den stora bilden är väldigt maskulin och bakåttittande. Filmsatsningen Okänd soldat kan jag inte begripa. Herregud vilka fina kvinnliga konstnärer det finns i Finland och de syns ingenstans?

Jubileum enligt gräsrotsmodell

Enligt Johan Lindholm syns mångfalden i program och projekt, bland annat i projektet Startup Refugees, där asylsökande arbetar i workshops för att förbereda sig på en vardag i Finland.

- I och med att jubileet byggs nerifrån upp så är det fritt fram att kasta fram sin idé. Det finns projekt som tangerar kulturell mångfald, till exempel på svenska där man tittar på flyktingarnas situation via en utställning eller pjäs, sa Lindholm.

Hbtq-fältet synliggörs bland annat via filmen om gayikonen Tom of Finland.

Men Lindholm håller inte med om att jubileumsåret är mansdominerat.

- Jag skulle nog villa streta emot här för det finns många initiativ som inte tangerar män, krig och perkele. Till exempel ett projekt som heter Hundred, där man testar hundra olika inlärningssätt i skolan.

Debatten leddes av Stefan Winiger.

Övningarna inför de traditionsenliga adventskonserterna i Domkyrkan i Åbo med manskören Brahe Djäknar, damerna i Florakören och Akademiska Orkestern är i full gång.

I år kommer koristerna tillsammans med orkestern att framföra en blandning av traditionella julsånger och såväl ny som äldre klassisk musik.

- Vi brukar ha ett stort klassiskt verk antingen i början eller i slutet av konserten. Vi brukar blanda julsånger med maffig klassisk musik, säger dirigent Ulf Långbacka.

Både Långbacka och Florakoristerna Sofia Liljeström och Jasmine Nedergård säger att de mest ser fram emot att framföra stycket Sanctus av den norska kompositören Ola Gjeilo.

I vissa stycken är körerna ackompanjerade av Akademiska Orkestern.

Dirigent Ulf Långbacka. Arkivbild. Bild: Yle/Nicke Packalén ulf långbacka

Ett efterlängtat besök

I år kommer körerna också att göra ett besök i Österbotten. Det är frågan om en årlig så kallad periferikonsert.

- Vi brukar varje år åka till en annan ort i Finland och uppträda, säger Liljeström.

- Det är en gammal tradition som fanns redan när jag sjöng in till Brahe Djäknar 1978, säger Långbacka. Men när man gör en så pass stor satsning som en adventskonsert ändå är vill man ju så klart framföra den så många gånger som möjligt.

Nu ska körerna sjunga i Pedersöre kyrka.

- Vi åker till Österbotten utan orkester. Därför har vi många a cappella-stycken, det vill säga stycken som inte ackompanjeras av instrument, säger Långbacka. Men vår styrka är att vi har en manskör och en damkör skilt för sig och slår man ihop dem blir det också en maffig helhet.

Nästan 80 korister reser till Österbotten. Alla fyra stämmor är välrepresenterade, vilket gör att ingen stämma tar över för mycket.

- Det är nog mycket att ordna inför en konsert av den här typen, säger Nedergård. Att transportera 80 personer med buss är redan det ett projekt i sig.

Både Liljeström och Nedergård ser fram emot att få åka till Österbotten och sjunga.

- Jag har sagt åt hela min släkt att de måste komma och lyssna när vi sjunger i Österbotten, så jag tycker det ska bli jätteroligt att få sjunga inför dem, säger Nedergård.

- Jag hoppas att få känna hur en del av ens upplevelser och studietiden man har i Åbo också integreras med Österbotten, säger Liljeström.

Stämningsfulla konserter

Både Liljeström och Nedergård har sjungit i Florakören i tre och ett halvt år. De tycker båda att adventskonserterna är fridfulla.

- Min favoritdel är intåget, där vi går in parvis med ljus i handen och sjunger en speciell intågskoral. Den sätter stämningen för hela konserten, säger Liljeström.

Nedergård säger att hon minns den första gemensamma övningen med Brahe Djäknar för några år sedan.

- Basarna tog en så låg klang, så jag var helt säker på att det åskade utomhus.

Eftersom adventskonserterna är stora projekt som kräver mycket övning är koristerna tvungna att börja sjunga julsånger redan i september. Florakoristerna tycker ändå inte att det är jobbigt.

- Jag tycker så mycket om julsånger så det är bara positivt, säger Nedergård.

Konserten i Pedersöre kyrka går av stapeln lördag 19.11 kl 19.
Konserterna i Åbo domkyrka sker fredag 25.11 kl 19 och lördag 26.11 kl 20.

Yasser Mroué blev skjuten i huvudet av en krypskytt under inbördeskriget i Libanon. Mirakulöst nog överlevde han, men förlorade delar av sitt språk och minnen. Rabih Mroués föreställning handlar om att vara i exil i sin egen hjärna. Han undersöker också föreståelsen av vad som utgör ”jag”, då språket tar andra former och uttryckssätt.

Utan att tveka sätter sig en medelålders man vid bordet som står på scenen. Bakom honom lyser en tom, vit projektorduk. Med allvarlig min tittar han på oss i publiken. Bordet är belamrat av reliker från en svunnen mediatid: CD-fodral, C-kassetter och en kassettbandspelare. Han stoppar in en kassett i bandspelaren, projektorn lyses upp och scenen börjar leva. Han heter Yasser Mroué och är bror till den libanesiske regissören, konstnären, skådespelaren Rabih Mroué, som skrivit och regisserat föreställningen ”Riding on a cloud” (2013), som igår hade Finlandspremiär under den pågående Baltic Circle - festivalen.

På den vita duken och i högtalarna berättar mannen sin historia om varför just han sitter på scenen. Han reser sig, går haltande till andra sidan, äter en banan, tittar upp på duken som visar bilder och videon av honom, tittar ut på publiken – med samma allvarliga min. Föreställningen har formen av ett samtidskonstperformance, ett collage där dåtiden och samtiden vävs samman, blandas och undandrar sig. Här undersöks begrepp som minne, förlust, sanning versus fiktion. Komplexa frågeställningar om vad som utgör ett ”jag” när språket är försvunnet. Det är gäckande, bitvis obegripligt för att i nästa stund vara alldeles självklart.

Det handlar om att vi måste lämna bort fördomar och föreställningar om att det vi kallar verklighet och framförallt att vi behöver gå bortom dikotomierna: lögn- sanning, äkta-falskt, öst-väst och så vidare. Det finns många och olika sanningar, perspektiv och versioner, som löper in i varandra, ändras och försvinner och kommer tillbaka i muterade versioner. Titeln kommer från en dikt Yasser har skrivit.

Skjuten i huvudet av en krypskytt

Först biografisk fakta. Mot slutet av inbördeskriget i Libanon på slutet av 1980-talet, blir den sjuttonårige Yasser skjuten i huvudet av en krypskytt, när han och hans bror ska korsa en gata i hemstaden Beirut. Naturligtvis är det ett mirakel att han överlever. Hjärnskadorna orsakar partiell förlamning och afasi. Han rehabiliteras i Beirut och i Moskva, successivt återfår han sin fysik och rörelseförmåga. Däremot han har förlorat förmågan att förstå representation, det vill säga han måste lär sig nya former av språk, att uttrycka sig. Han måste få redskap att förstå och hantera sig själv och omvärlden. Exempel: Han vet att penna är en penna, men ser han ett foto av en penna förstår han inte innebörden. För honom är det en pappersbit med färger. Han exemplifierar med teaterkonsten. Om någon dör på scenen, är det verklighet för Yasser – vilket skapar stor förvirring, då skådespelarna kommer upp för att ta emot applåderna. Han får rådet av en läkare att börja videofilma sig själv för att hantera vardagen och för att förstå sig själv.

Vår relation till språk

Som nämnts undersöker Rabih Mroué frågeställningar som handlar om sanning, representation, minne och betraktande. I en intervju för New York Times inför premiären på MoMa säger han att han inte är intresserad av sin brors skada eller själva attacken mot honom, utan att han i performansen istället vill undersöka sin brors relation till språket eller frånvaro av språk, eftersom språk är den ultimata formen av representation ( New York Times, 25.4.2015).

Skådespelaren och karaktären - Yasser - är en och samma person. Dock ska betraktaren inte göra misstaget att inbilla sig att de är identiska, eftersom ”Riding on the clouds” är en fiktiv föreställning – om än baserad på hans upplevelser. Samtidigt är Yasser en betraktare av sig själv. Han ser sig själv på vita duken och ser då en karaktär. Föreställningen laborerar med och på gränserna vad som är fiktion och vad som är sanning. Här får vi ta del hans lärarinnas omdöme från förskolan - ”envis, ganska fokuserad” kan vi läsa på hans betyg. Föreställningen är genomgående på arabiska och översatt till engelska vilket ger ett stort mervärde. Här möter vi hans familj, hustru och så vidare. Vi får följa med till gatan där han sköts, in i rummet där krypskytten lurade. Fast han frågar sig själv och berättar för oss att han inte riktigt vet varför han ska dit igen.

Vem eller vad är "jaget" jag, då jag ser mig på en vit duk från en scen? Yasser Mroué betraktar sig själv från scenen. Yasser Mroué betraktar sig själv från scenen Bild: Tani Simberg yasser mroué

Språket är poetiskt och uttrycksfullt. Mycket skört och närvarande är hur han berättar att då man drömmer är man närmare livet. Han förlorade den förmågan när han blev skjuten. Han berättar om hur en sjuksköterska tog med honom på nattliga äventyr och att han är henne tacksam för det de gav varandra den natten – trots att mycket stod på spel.

Att vara i exil i sin hjärna

Det lika komplicerade som grundläggande förhållandet mellan individ och kollektiv i politiska skeenden tydliggörs här med hjälp av Yassers livsöde. Det som framför allt utmärker är det starkt personliga anslaget, hur Rabih Mouré lyckas väva samman sin brors personliga historia med inbördeskriget i Libanon och göra det allmängiltigt.
Men trots allt detta kan jag inte låta bli att tycka att helheten är en smula uddlös och energilös. Det har att göra med det bitvis ironiska tilltalet, som saknar den underfundiga humor som behövs när det gäller ironi. Det blir mest störande – som när Yasser äter en banan på scen, kanske för att han vill visa på en återgång till barndomen i och med att han blev skjuten. Kanske för att han är sugen på en banan.

Det finns också en självdistans som känns påklistrad. Det fjärmar för mycket. Det här en föreställning som kräver eftertanke och framförallt tid att fundera och samtala kring. Många är vi som har erfarenheter av afasi, glömska, demens, om förlorat språk och minne. Att vara i exil i sin egen hjärna utan att kunna nå fram till den andre för språket har berövats.

Föreställningen spelas ännu ikväll (16.11) på Gamlasgård i Helsingfors kl. 18.00.

Marie Antoinette var bara 14 år när hon i ett alliansäktenskap gifte sig med den franske tronföljaren, den blivande kung Ludvig den sextonde. Hennes egen familj var inte heller småpotatis, precis. Hon hette från början Maria Antonia Johanna von Habsburg-Lothringen. Hon var dotter till regerande Kejsarinnan Maria Teresia av Österrike och hennes man Frans av Lothringen, tysk-romersk Kejsare.

Politiskt resonemangsparti

Det var förstås frågan om ett politiskt resonemangsparti, det skulle ses som en symbol för den nya alliansen mellan Frankrike och Österrike. Det blev ett tungrott maskineri, bröllopet tog flera år att få till stånd. Orsaken var att ceremonierna måste utformas på ett sätt som framställde båda riken som jämbördiga.

Marie Antoinette trivdes inte bra i Frankrike i början. Hon var ju bara 15 år och ogillade den strikta hovetiketten som påtvingades henne av första hovdamen grevinnan de Noailles, som hon gav öknamnet "Madame Etiquette". Småningom blev hon mera hemma i den kungliga kretsen överlag, och i det väldiga slottet Versailles.

Äktenskapet länge ofullbordat

När Ludvigs farfar, Ludvig den femtonde, avled år 1774 blev hon drottning av Frankrike och var då fortfarande alltså tonåring. Äktenskapet med Ludvig den sextonde förblev ofullbordat på grund av att maken led av för trång förhud. Varken mer eller mindre. Med andra ord var det omöjligt för honom att genomföra ett samlag. Det här gjorde hennes ställning inför allmänheten svår. Ett ofullbordat äktenskap var nämligen inte giltigt enligt lagen. Dessutom ansågs en drottnings främsta uppgift vara att föda en tronarvinge.

Rykten florerade att hon var otrogen för att kompensera sig sexuellt.

År 1777 mer eller mindre tvingades kungen gå med på en operation som gjorde penetrering möjligt och - hast du mir gesehen - i snabb takt födde Marie Antoinette fyra barn. Efter att barnen kom sägs drottningens och kungens relation ha blivit bättre och att den utvecklades till ett ömsesidigt tolerant förhållande.

Axel von Fersen lurade i skuggorna

Detta hindrade nu inte henne från att enligt ivriga rykten ha en kärleksrelation med den svenske officeren och greven Axel von Fersen d.y. Det påstås också att de skulle ha haft ett barn ihop. Hovet vid Versailles bestod av ett enormt övermått av allt från mat och kläder till all tänkbar lyx och allmänheten betraktade det som försiggick där som omoraliskt. De vanliga medborgarna förde ju ett arbetsamt och knappt liv och leverne. Snudd på hungersnöd rådde. Marie Antoinette sågs som en symbol för detta enorma slöseri och kallades i folkmun för "Madame Deficit" alltså "Fru bankrutt".

Franska revolutionen - ett oerhört blodbad

Kort sagt kan man säga att det franska folket fick nog av adelns och kungaparets oerhörda förmåner och privilegier. Bastiljen stormades av uppretade folkmassor och giljotinen togs i bruk. Pöbeln massakrerade mängder med misshagliga personer och blodet bokstavligen flöt på Paris gator. Robespierre som blev en slags folkledare under de här dramatiska åren skickade tusentals människor till giljotinen, oftast på lösa boliner och med väldigt summariska rättegångar.

Robespierre får smaka på egen medicin

Kanske inte mer än rätt att Robespierre fick smaka på egen medicin några år senare. Det blev helt enkelt alldeles för mycket blod och död. Kungafamiljen blev satta i en slags husarrest i Tuilerierna. År 1791 gjorde de ett försök att fly till Österrikiska Nederländerna. von Fersen hjälpte dem men partiet åkte fast vid gränsen och återfördes till Tuilerierna.

Giljotinen kallar

Nu var deras öde beseglat och 1793 ställdes Ludvig inför rätta, dömdes till döden och avrättades i giljotinen. Marie Antoinette som nu kallades "änkan Capet" skildes från sina barn och placerades i fängelset La Conciergerie. Hon anklagades för högförräderi och ett påstått sexuellt övergrepp på sin son. Dömd blev hon för högförräderi. Domen blev halshuggning, vad annars, i tider som dessa.

Marie Antoinette visade upp ett stort lugn under sin fångenskap och rättegång. Det enda smycke hon bar under sin fängelsevistelse var en signetring med en modifikation av Axel von Fersens devis ingraverad "Tutto a te mi guida" som betyder "Allt leder mig till dig".

Marie Antoinette avrättades med giljotin den 16 oktober 1793 på Place de la Révolution, nuvarande Place de la Concorde i Paris.

Historiens vingslag, lördag 19 november, kl. 12.07

Nobelpristagaren Bob Dylan kommer inte till Stockholm för att ta emot litteraturpriset, meddelade Svenska Akademien på onsdagen.

- Igår kväll fick Svenska Akademien ett personligt brev från Bob Dylan där han förklarar att han inte kan göra sig ledig i december och fara till Stockholm för att ta emot Nobelpriset i litteratur. Han önskar att han kunde ta emot priset personligen, men andra åtaganden gör det dessvärre omöjligt. Han underströk att han känner sig oerhört hedrad av Nobelpriset, skriver Akademien.

Svenska Akademien säger sig respektera Dylans beslut. Att en Nobelpristagare inte kan resa till Stockholm för att ta emot priset är ovanligt, men inte exceptionellt.

Akademien påpekar att flera litteraturpristagare under senare tid tackat nej till prisceremonin av olika skäl, som Doris Lessing (2007), Harold Pinter (2005) och Elfriede Jelinek (2004). Alice Munro som var pristagare 2013 uteblev också. Alla dessa angav hälsoskäl som orsak.

- Utmärkelsen är ändå deras, liksom den nu tillhör Bob Dylan, skriver Akademien.

Enda kravet på pristagaren är att han måste hålla en Nobelföreläsning inom sex månader räknat från den 10 december 2016.

- Vi ser fram emot Bob Dylans Nobelföreläsning, säger Svenska Akademien.

Nobelfesten då prisen delas ut med åtföljande bankett hålls varje år den 10 december på Stadshuset i Stockholm.

Litteraturpristagaren tillkännagavs den 13 oktober. Det tog många dagar innan Dylan reagerade på beskedet. Svenska Akademien fick inte heller kontakt med honom.

Akademiledamoten Per Wästberg uttryckte sin besvikelse över Dylans uteblivna svar.

Dylan kontaktade Akademien efter två veckor och sade sig vara oerhört hedrad.

Borgå stad utser Borgå Akilles friidrottssektion till Årets idrottare. Skådespelarna Merja Larivaara och Kari-Pekka Toivonen får årets kulturpris.

Bildningsnämnden motiverar sitt beslut om Årets idrottare med sektionens målmedvetna och långsiktiga arbete under flera år.

Många Akilles-friidrottare, såväl juniorer som seniorer, har under 2016 erhållit ett stort antal FM-medaljer samt tävlat framgångsrikt internationellt. Prissumman är 2 000 euro.

Kulturpriset år 2016 tilldelas skådespelarna Merja Larivaara och Kari-Pekka Toivonen för deras förtjänster inom scenkonst och särskilt för verksamheten i Jokiteatteri, en teater som de grundat i Borgå. Prissumman är 2 000 euro.

Skådespelaren Merja Larivaara Merja Larivaara som Pirjo Bild: Villealfa Filmproductions Ab 4229 0200 000,film,fst5,merja larivaara,ripa rostar

Skådespelaren Kari-Pekka Toivonen Kari-Pekka Toivonen. Bild: Antti Pylväs / Yle Kari-Pekka Toivonen,skådespelare,uleåborgs stadsteater

Plácido Domingo, den världsberömda operasångaren och ordföranden för kulturarvsorganisationen Europa Nostra, kommer till Finland den 13 maj 2017. Domingo delar ut Europeiska unionens och Europa Nostras gemensamma priser för kulturarv. Finland deltar i tävlingen med nio förslag.

Europeiska unionens högsta ledning samt cirka 300-400 representanter av europeiska kulturarvsorganisationer förväntas delta i evenemanget i Åbo.

Prisutdelningen hör till det stora kulturarvsevenemanget European Heritage Congress, som anordnas i Åbo 10-14 maj 2017, och som är en del av programmet för Finlands självständighets jubileumsår.

Finland har nominerat nio förslag att tävla för dessa kulturarvspriser.