När M. A. Numminen var ung berättade en god vän att när han fyller trettio kommer ålderskrisen att slå till. Alla som fyller trettio år fylls av en stor fruktan för döden. Så han var beredd på det värsta när 30-årsdagen närmade sig – men inget hände.

– Jag fyllde trettio år men märkte ingenting. Jag hade just kommit ut med den skiva som gjorde att musiken blev mitt yrke, Kissa vieköön. Två år senare gavs den ut på svenska under namnet Katten också, och gjorde ännu större succé.

Åren gick. M.A. Numminen fyllde fyrtio. Han ordnade en hemlig fest för sina vänner. Han hade hyrt en hel restaurang och lät alla “äta och supa” på hans bekostnad, men ingen visste om att det var en fyrtioårsdag man firade. Ålderskrisen lyste med sin frånvaro.

Femtioårsdagen firades tillsammans med hustrun Helena på ett hotell i Paris. Det blev en minnesvärd händelse.

– Klockan tjugo över två på natten kom en servitör till vårt rum, med vagnar lastade med champagne och fina tårtor. Jag är nämligen född klockan tjugo över två på natten.

Firade 75-årsdagen på bensinstation

M. A. Numminen kan inte längre minnas hur han firade sin sextio- eller sjuttioårsdag. Men i fjol fyllde han sjuttiofem, och den dagen har han i färskt minne.

– Min fru och jag firade på Hyvinge ABC-station. Vi beställde varsin kopp kaffe och lite tårta, och det var det!

Den ålderskris som drabbar de allra flesta människor någon eller några gånger i livet har han alltså undvikit galant.

Drillades att uppträda av fadern

Mauri Antero Numminen föddes i Somero år 1940, en dag innan Vinterkriget tog slut. Hans pappa förestod en lanthandel. Fadern hade stor betydelse för att lilla Mauri Antero i framtiden blev scenartist.

– Min far ville att jag skulle kunna uppträda redan när jag var barn. Jag uppträdde med dikter som liten pojke, och när jag var tretton anmälde han mig till en retoriktävling i skolan. Jag blev en god talare i gymnasieåldern och sedan dess har det varit mycket lätt för mig att uppträda.

M. A. Numminen år 1974 Musikern M.A. Numminen, 1974 Bild: Yle/Arja Lento m.a. numminen,ma numminen,numminen

Svårt sjuk de första 24 åren

Barn- och ungdomen präglades ändå av sjukdom och smärta. M. A. Numminen hade allvarliga problem med magen ända tills han som 24-åring opererades för sin åkomma.

Fram till den dagen hade hade det varit otänkbart att dricka alkohol, magen sade nej. Två veckor efter operationen bestämde M. A. Numminen sig för att prova på att dricka en flaska mellanöl.

– Magen sade absolut ett stort nej. Men sedan väntade jag två veckor till, och då sade magen till ölet: Välkommen. Så jag tog ganska många flaskor, och märkte till min glädje att jag kunde supa öl som alla mina studiekamrater. Jag hade en, låt oss säga, en svängig vår.

Han blev sedermera en stor ölvän och -expert, och har också givit ut en bok om Finlands ölbarer (Baarien mies, 1986). Han var också ordförande för Finlands ölsällskap fram till år 2004 och skrev artiklar i öltidskriften Olut-lehti.

Efter magoperationen har M. A. Numminen haft turen att få vara förhållandevis frisk. Kanske det är en av orsakerna till att han inte har behövt tampas med ålderskriser. En annan orsak är antagligen att få artister i vårt land har varit så produktiva på så många olika fält.

Sångstilen kom till av en slump

År 1960 gick flyttlasset till Helsingfors och han inledde studier i sociologi, lingvistik och filosofi. Han specialiserade sig i språksociologi och forskade bland annat i “stadin slangi”. Vid sidan av studierna var han trummis i ett band – The Orgastic Nalle Puh Big Band – tillsammans med bland andra Pekka Gronow.

– En gång hade jag lånat ut mina trummor och kunde inte spela. Då föreslog pianisten att jag skulle sjunga i stället. Kanske var jag så pass blyg att jag inte vågade sjunga med min normala stämma utan valde en egendomlig röst. Jag tyckte själv att det lät lysande!

Så föddes den legendariska sångstil, som emellanåt hoppar upp i falsett, som gjort M. A. Numminen känd och älskad med hittar som Gummiboll och Med min kvinna i riksdagshusets park.

Pedro Hietanen och M. A. Numminen som Pommi och Gommi år 2004. M.A. Numminen uppträder iklädd kanindräkt år 2004. Bild: Wikimedia Commons, Tuomas Luukkonen m.a. numminen,ma numminen

Extraknäckte som jazzfotograf

Vid sidan av musikkarriären har M. A. Numminen också gjort sig känd som bland annat filosof och författare. Den första diktsamlingen kom 1970 och sedan dess har han givit ut tretton böcker, den färskaste för några månader sedan. Den heter Jazzin meining och innehåller bilder som en ung M. A. Numminen, som var en ivrig amatörfotograf med en mycket fin och dyr kamera, tog i början av 60-talet när världsartister som Count Basie, Duke Ellington och John Coltrane hade spelningar i Helsingfors.

– Jag hade en så fin kamera att alla trodde att jag var en proffskille. Även musikerna trodde att jag var proffessionell fotograf och jag fick därför komma närmare scenen än någon annan.

Det här är första gången bilderna publiceras. De har legat i förrådet fram till nu.

Konstnärlig mångsysslare

Han har medverkat i ett trettiotal filmer, som regissör, manusförfattare, kompositör och skådespelare. Han har en stor och trogen följarskara i Tyskland, efter att han tonsatte och sjöng in den tyska filosofen Ludwig Wittgensteins texter på originalspråk. M. A. Numminen är också hedersdoktor vid Helsingfors Universitet och Åbo Akademi.

– Jag har alltid humor med i mina projekt, också när de handlar om allvarliga saker. På det sättet är jag ett evigt barn.

Samma takt håller han fortfarande, trots att 76-årsdagen har passerats. Hela året har M. A. Numminen turnérat tillsammans med sin långvariga vän och vapendragare Pedro Hietanen med showen Förbjudna sånger, som innehåller låtar som inte fick spelas i radio på 60-talet på grund av sitt chockerande innehåll.

– Jag är fortfarande pigg. Dessutom har jag ett gott mänskligt förhållande, med min fru, och det är väldigt bra.

M. A. Numminen har glömt hur han firade sin 70-årsdag. Men han gjorde det vid pianot, bevisar den här bilden. MA spelar en kort etyd på piano Bild: Yle/Kjell Ekholm ma numminen,mauri antero numminen, m.a.numminen, fokus på

Brist på pengar till produktioner

De kriser som han trots allt har upplevt under sitt liv har främst varit ekonomiska. Det är inte alltid som han har fått pengar att genomföra sina, enligt många allt för stora, projekt. En gång fick han inte fyra miljoner mark för att skapa ett oratorium, och det ledde till en kris på ett par månader. Men det gick över, trots att det fortfarande råder större brist på medel än på kreativitet.

– Om ni ger mig pengar så kommer jag att producera ett och annat under de kommande fem åren, säger M. A. Numminen och plirar med ögonen, i hopp om att något välvillig mecenat ska nappa.

Efter Nio om kriser, måndagen den 14 november i Yle Fem samt på Arenan.

Pirater och krokodiler, flygande barn och älvor, men också föräldralöshet och sorg. Den drygt hundra år gamla sagopjäsen Peter Pan bjuder på ett traditionellt äventyr med pojken som inte vill bli vuxen i centrum. Nu flyger den grönskimrande drömfiguren på Åbo Svenska Teater.

Det är förstås inte helt okomplicerat att som 50+are klä på sig barnglasögon och känna efter hur den klassiska sagopjäsen går hem hos den riktigt unga publiken. Speciellt som min relation till historien begränsar sig till en bunt tårar framför filmen Finding Neverland, där Johnny Depp gestaltade Pan-författaren James Matthew Barrie. Jag kan inte ens jämföra med ÅSTs senaste version av Peter Pan, från 1986.

Ändå kan jag föreställa mig att det finns några centrala detaljer som regissören Mika Lehtinen måste trolla fram tillsammans med sin ensemble för att helheten ska fungera. Det ska vara tillräckligt med spänning, äventyren ska på riktigt smaka äventyr, och så ska här finnas tillräckligt med magi. Det handlar ju ändå om en främmande sagovärld som fascinerar, och om barn som ska kunna flyga.

Och så ska förstås det centrala paret, Peter Pan och flickan Wendy (här försvenskad till Lena), vara både charmiga och medryckande och lämpligt barnsliga på ett tillräckligt karismatiskt och genuint sätt.

Men först; en kort beskrivning av denna berättelse som inte verkar sluta fascinera ständigt nya generationer – nu lär Disney vara på gång med ännu en filmatisering av pjäsen från 1904.

Marjut Hernesniemi som Tingeling och Markus Riuttu som Peter Pan. Marjut Hernesniemi och Markus Riuttu i ÅSTs Peter Pan. Bild: Pette Rissanen. peter pan,åbo svenska teater

Vi har Mamma, Pappa, tre barn + en hund, föräldrarna går på fest, barnen försöker sova, och så flyger Peter Pan in, han som tillsammans med den busiga älvan Tingeling (Marjut Hernesniemi) ska hitta Peters skugga. När Lena vaknar berättar han om sin värld, och så flyger han tillsammans med barntrion till sagolandet Ingenstans. Där väntar pirater och borttappade/övergivna barn, det goda slåss mot det onda, det goda vinner, och så flyger de alla hem igen. De övergivna barnen får ett nytt hem, men Peter Pan vägrar ge upp sin frihet. Han vill vara barn för evigt, hans bild av det vuxna livet är fylld av bitterhet och svek, och det vill han aldrig bli en del av.

Ett happy end, men inte utan vemodiga kanter.

Cirkusstuderande klättrar och svävar

På ÅST har man valt att inte bygga upp konstruktioner som skulle hjälpa Peter Pan att flyga omkring i salongen, vi ser honom faktiskt inte flyga alls.

Det låter oroväckande, men man har löst det hela stiligt; med skuggfigurer och projiceringar (Teemu Määttänen) trollar man effektivt fram tillräckligt med illusioner, på scenen finns dessutom nio åbocirkusstuderande som fixar det där med att klättra och hänga och sväva omkring högt ovanför scengolvet – och så är biten med ”tillräckligt med magi” avklarad.

Äventyren då. Ja, något riktigt sjörövarfartyg finns här inte heller, men med ett högt utsiktstorn skapas illusionen av stort fartyg. Svärdslagsmålen är försiktiga men ändå sannolikt tillräckligt fartfyllda. Så har man dessutom Peter Ahlqvist som Kapten Krok. Hans långa figur är perfekt för rollen, komisk och litet farlig på samma gång.

Peter Ahlqvist som Kapten Krok. Peter Ahlqvist. Bild: Pette Rissanen. peter ahlqvist,peter pan,åbo svenska teater

Och så är det huvudparet. Markus Riuttu som Peter Pan, Amanda Nyman som Lena.

Redan i ÅSTs senaste familjepjäs (Ronja Rövardotter) spelade Markus en pojke (Birk) med bravur, också nu är han som gjord för sin roll. Hans utstrålning och habitus är så genuint pojkaktig på ett sätt som gör att allt han gör känns sant, just det där som får oss att glömma att det är teater.

Amanda Nyman inleder litet stelt som sin Lena, vilket kanske beror på att prologen med familjen Darling (här försvenskad till Schön) känns både litet utdragen och stel, det tar väldigt länge innan äventyret på riktigt börjar. Men när det sedan äntligen börjar och Amandas Lena får Peter Pan som motpol, då hittar hon in i sin roll. Hon är tillräckligt tuff som flickan som tar ledarrollen och som dessutom ska leka mamma där i Ingenstans, men också tillräckligt mycket barn.

Amanda Nyman och Markus Riuttu. Amanda Nyman och Markus Riuttu i ÅSTs Peter Pan. Bild: Pette Rissanen. amanda nyman,markus riuttu,peter pan,åbo svenska teater

Visst hade här också funnits utrymme för att på allvar leka med och ifrågasätta det tidiga 1900-talets könsroller som färgar pjäsen. Men kanske det är en annan historia.

Familjeföreställningen har en åldersgräns på 6 år. Redan längden på dryga två timmar ställer sina krav.

Hela listan med hela den stora ensemblens namn hittar du på Åbo svenska teaters hemsida

Det har knappast undgått någon att Bob Dylan, legendarisk sångare, låtskrivare och poet, tilldelats Nobel-priset i litteratur i år. ”För att ha skapat nya poetiska uttryck inom den stora amerikanska sångtraditionen”, som Svenska Akademien skriver i sin motivering.

I Yle Vega sänds på söndag 13.11. en konsertmässa med rubriken "Saving Grace", med musik av Dylan, tungt gospelsväng och innerliga ballader från tiden efter Dylans omtalade kristna omvändelse i slutet av 1970-talet. Gudstjänsten spelades in i Hagakyrkan i Göteborg år 2006 av Sveriges Radio.

Studentprästen Gudmund Erling ledde gudstjänsten och predikade om hur han själv påverkades av Dylans radikala budskap.
Studentpräst Ylva Leitzinger deltog i nattvard och bön, och Martin Berggren läste bibeltexter ur Jeremias 31:a kapitel och ur Lukasevangeliets 24:e kapitel.

Musikalisk ledare var Valle Erling med gruppen Valdemar och Mattias Hellberg tillsammans med fyra medlemmar i London Community Gospel Choir medverkade också med sång.

Bakom mässan stod studentprästerna i Göteborg i samarbete med Skolkyrkan, Svenska Kyrkans Kultursamverkan och Studieförbundet Sensus.

Yle Vega söndag 13.11. kl 13.03

Sopranen Camilla Nylund och baritonen Arttu Kataja uppträder i Konstfabriken i Borgå den 20 november.

Camilla Nylund är en av Finlands mest framgångsrika sopraner utomlands. Hon är född och uppvuxen i Vasatrakten men bor numera i Dresden i Tyskland.

Många av de stora operascenerna är bekanta för Nylund. Hon har bland annat uppträtt på Covent Garden i London, la Scala i Milano, Deutsche Oper i Berlin och Wiener Staatsoper i Wien.

Hon har också uppträtt tillsammans med många välkända symfoniorkestrar och kapellmästare.

Berlinare i tio år

Arttu Kataja är en opera-, lied-, och barocksångare som har uppträtt på många barockfestivaler. Allt sedan 2006 har Kataja arbetat som solist på Staatsoper i Berlin.

Nylund och Kataja ackompanjeras av pianisten Marita Viitasalo som bland annat har erhållit pris i Maj Lind-pianotävlingen år 1968.

Operastjärnorna kommer att sjunga ur Hugo Wolfs sångsvit Italienisches Liederbuch - Italiensk sångbok.

Konserten i Konstfabriken börjar klockan 18.00.

Leonard Cohen stod för revolt och fadersuppror men var samtidigt känslig och sensuell. Han berörde med alla sinnen, med kropp och själ.

Solljuset blev för starkt för mig i morse, den vita snön skar in i ögonen. En kontrast till den mörka nyheten att Leonard Cohen är död. Hans sånger och texter har följt mig sedan tonåren, ända sedan Suzanne i sången tog oss alla till den spännande floden. Det som serverades var gåtfull poesi. ”And you want to travel with her and you want to travel blind”…skrev Cohen.

Om sin egen resa genom livet skrev han i “The Book of Longing” (2006), att han tagit sig fram med åtrån som häst och melankolin som kärra. Och att han sjöng för att skapa sig själv, inte i första hand för en publik som skulle falla i beundran för honom.

Men oj, så vi föll, vi som gillade den hest viskande, texttäta, upproriska och medkännande lille mannen! Han tog aldrig stor plats för sig själv, så som Bob Dylan i sina krav på integritet. Nej, Cohen böjde ännu som 80-åring knä inför publiken där jag satt under en av hans konserter i Helsingfors.

Gungerd Wikholm Gungerd Wikholm Bild: Anne Hämäläinen gungerd wikholm

Med hatten i hand

Hatten var hans starka attribut under de sista turnéåren och hans gest var att ta av den och buga sig. Det kändes väldigt äkta och ödmjukt, som om han själv satt i publiken också, samtidigt som han uppträdde på scenen.

Nästan häpet har han konstaterat, att han var en diktare och en sångare, fast han knappt fick till en melodi. Och sitt rykte som kvinnotjusare skrattade han åt på äldre dar. Det är en myt, sa han och tänkte mera på alla nätter han legat ensam.

Passion för livet

Men det var hans passion för livet självt, tror jag, sökandet, som höll honom i gång genom åren. Hans karriär var ju inte käpprak alls. Under många år gav han inte ut skivor, uppträdde inte. Nej, han vistades mest i ett zenkloster, och de dagliga rutinerna förde honom vidare i något som måste ha varit en verklig livskris. Men när han kom igen gav han ännu mer.

Han gav oss ”The holy and the broken Halleluja”, lärde oss att en lovsång aldrig kan vara totalt hel. Det är genom sprickorna som ljuset kommer in. Inuti det fullkomliga kan det bli för mörkt. Cohens sentens ”There´s a crack in everything, that`s how the light gets in” har varit motto för många författare efter att sången Anthem drog över världen.

Leonard Cohen på Montreux Jazz Festival 2013. Leonard Cohen på Montreux Jazz Festival 2013 Bild: EPA / Laurent Gillieron Leonard Cohen,Montreux Jazz Festival

Sista skivan ett avsked

Cohens humor var hjärtlig och självironisk ända in i det sista. I en intervju sa han, att han ändå inte tänker dö än. Jag har tänkt leva för evigt, skrattade han. Det var för bara ett par veckor sedan.

Det var också den nya skivan You Want It Darker som gav Cohen en aura av farväl. Ett avsked som förde tankarna till David Bowies sista skiva och hans död tidigare i år. Den svarta stjärnan lyser över dem båda nu.

Tillbaka till rötterna

Leonard Cohens sista skiva är paradoxal, som att vara arg och lycklig samtidigt. Han förnyar sig genom att gå tillbaka till sina judiska rötter: kören, som i allmänhet har bestått av kvinnor, har nu nästan helt bytts ut mot kören i Cohens barndoms synagoga i Montreal.

Han brottas ännu med att världen är ond, människor dödas och att det får ske om och om igen. Hans egna problem har varit tamt medelklassgrubbel jämfört med det, sjunger han.”A million candles burning for the help that never came”…

Så jag saknar honom! Ser honom ta av den grå hatten, buga sig och gå med ryggen före bort scenen. I dag skymmer det tidigt, trots att snön lyser vit och eftermidddagshimlen är ganska klar.

I tjugotvå år har Laura Voutilainen hört till Finlands mest populära och älskade artister. Hon har en lång och imponerande meritlista, trots att utmaningar skrämmer henne. Som veckans gästartist i På resande not utmanar hon sig själv genom att sjunga på ett språk hon inte kan.

Det finns inte många saker Laura Voutilainen inte skulle ha provat på inom finländsk underhållning. Det är lätt att tro att det faller sig fullständigt naturligt för henne att kasta sig från den ena saken till följande, men det håller hon själv inte med om.

- Utmaningar gör mig ofta lite rädd, ärligt talat. Men jag har alltid vetat att det som skrämmer mig och gör mig nervös är sådant som jag vill göra, det är dit jag vill gå. Sedan faller det sig naturligt för mig att kasta mig med huvudet före in i saker och ge mig hän helt och fullt. Det räddar mig ofta, att jag glömmer alla mina tvivel och bara gör det jag ska så bra jag bara kan.

- Sedan får ju folk höra talas om vad jag vill göra, vad jag kan göra och vad jag redan har gjort, och så frågar folk om jag vill komma med på nya saker. Självklart är det så att ju mer man gör, desto mer ber folk att man ska komma med.

- Men inte räcker det att jag sitter och säger i en intervju att jag vill göra det ena och det andra för att det ska hända. Riktigt så enkelt är det inte.

Man skulle leverera som en internationell stjärna när man intervjuades varje dag och hade presskonferenser. Det var en bra skola och en fantastisk erfarenhet.― Laura Voutilainen om ESC

Blandade känslor till sin egen debut

När du har testat allt, händer det någonsin att du blir osäker på vad du vill göra i din karriär?

- Jag har varit i branschen i tjugotvå år, självklart kommer det sådana tankar ibland. Vad gör mig glad, varifrån får jag inspiration?

- Sedan har jag till lycka artistens grundjobb att falla tillbaka på: att spela in skivor, turnera och ge konserter. Då kan man ta det lite lugnare och behöver inte hela tiden fundera så mycket. Då kan jag bara vara den där sångerskan ett tag tills jag fått nog för den gången, sen är jag igen mogen för ett nytt uppfriskande projekt och lite ny inspiration.

Det har gått tjugotvå år sedan Laura släppte sitt debutalbum med hitlåtar som ”Kyynelvirta” och ”Kerran”. Skivan var en sensation i Finland, den sålde i stora upplagor och gjorde den ännu tonåriga Voutilainen till stjärna. Idag säger hon sig ha blandade känslor inför debuten.

- Det är lite tudelat. Ibland känns det som om det var något som hände i ett helt annat liv. Allt var så nytt och allt lät så annorlunda, men även där finns den riktiga Laura i grunden, samma Laura som fortfarande finns här.

- Jag uppskattar fortfarande låtarna och själva skivan, med tanke på hur musiken skulle låta då. Jag uppskattar den atmosfär musiken skapades i. Jag älskar fortfarande det där första albumet, trots att det har hänt så mycket i mitt liv sedan dess att det ofta känns som om skivan var gjord av en helt annan artist och en annan person.

Tjugonde plats i ESC

År 2002 vann Laura den nationella uttagningen till Eurovision Song Contest och representerade Finland vid finalen i Tallinn. Trots höga förhoppningar blev det till slut en tjugonde plats.

- Det var en mycket viktig erfarenhet och en ära att bli utvald. Det skulle jag hoppas att alla artister fick uppleva, det tunga och viktiga ansvaret att representera Finland. Vi hade höga förväntningar men sedan gick det som det gick och finländarna blev besvikna än en gång. ”Ska vi aldrig lyckas någon gång?” (Skratt.)

- Visst var jag också lite besviken men att gå och gräma sig resten av livet är helt onödigt. Själva upplevelsen var fantastisk och man fick leka internationell stjärna ett par dagar. Det räckte inte med att leka, förresten. Man skulle leverera som en internationell stjärna när man intervjuades varje dag och hade presskonferenser. Det var en bra skola och en fantastisk erfarenhet.

Skulle du ställa upp på nytt?

- Mmm. Kanske. Med rätt låt vid rätt tillfälle så kanske. Men just nu känns det som att för min del har jag gjort mitt och dragit mitt strå till stacken.

Intervju: Tobias Larsson

Näsdagen + X3M = stormsuccé! X3M:s profiler drog sitt strå till stacken under Näsdagen genom att utsätta sig själva för en drös lustiga (och olustiga) utmaningar. Men vad skulle man inte göra för välgörenhet? Ta del av X3M:s specialsändning Näsdagen 2016 till ära i vårt bildgalleri.

I morse, den 11 november, begav sig Succémorgons Janne Grönroos och Christoffer Strandberg ut på en episk vansinnesfärd i välgörenhetens namn – 200 kilometer på tandemcykel i minusgrader från Helsingfors ända upp till Tammerfors. Två par frusna tår, täppta näsor och 8 000 euro insamlade till välgörenhet senare kan vi konstatera att #x3mnäsdagen 2016 har varit en stormsuccé.

Men Janne och Christoffer är inte de enda som fick pinas lite i välgörenhetens namn. Också programledarna som hade det varmt i X3M:s huvudkvarter i Helsingfors fick anta galna utmaningar. Hur många klädnypor tror du att My Tengström fick fäst på sitt ansikte? Och hur skulle Kjell Simosas se ut med lila hårsvall? Ta del av X3M:s specialsändning Näsdagen 2016 till ära i galleriet nedan.

X3M Näsdagen

Du kan fortfarande donera pengar till Näsdagens insamling för världens barn. Skänk 10 euro genom att skicka ett sms med texten X3M till numret 16499, eller donera valfri summa här. Pengarna går oavkortat till välgörenhet.

Frusen cykel, snor i mustaschen och smärtor i kroppsdelar som det inte är anständigt att prata om i offentligheten: De första 60 kilometrarna av Jannes och Christoffers tandemcykelresa till Tammerfors i ett nötskal kan du se nedan.

Du hittar fler klipp på galna utmaningar och den episka tandemfärden på X3M:s Facebook och Instagram. #x3mnäsdagen

Skådespelaren Robert Vaughn, bäst känd som spionen Napoleon Solo i The Man From UNCLE, har avlidit. Han blev 83 år.

Vaughns manager Matthew Sullivan säger till det brittiska rundradiobolaget BBC att Vaughn dog efter en kamp mot leukemi.

Vaughn dog i New York omringad av sin familj, enligt Sullivan.

Många minns honom som Napoleon Solo Skådespelaren Robert Vaughn med en pistol i handen. Bild: Copyright Rex Features Ltd 2012/All Over Press Robert Vaughn,television,The Man from U.N.C.L.E.,TV

83-åringen hade nyligen medverkat i två nya projekt – en roll i tv-serien Law and Order: SVU samt huvudrollen i filmen Gold Star.

Vid sidan om The Man From UNCLE hör hans roll som Lee i den klassiska western The Magnificent Seven och rollerna i tv-serierna Hustle och Coronation Street till hans kändaste.

Han medverkade också i två filmer med Steve McQueen: Bullitt och Towering Inferno och spelade skurken i Superman II.

Oh no. Robert Vaughn, such a fine actor, one of the best Columbo villains (no higher praise than that) & an utterly charming man, has died.

— Stephen Fry (@stephenfry) November 11, 2016

Sorry to hear the news about Robert Vaughn.

— Sir Roger Moore (@sirrogermoore) November 11, 2016

As an 80s kid, I grew up with #Superman III... #RobertVaughn was a badass! #RIP pic.twitter.com/QCfMIQTETZ

— Jon Donahue (@JonDonahue) November 11, 2016

Se IMDB:s bildgalleri med Robert Vaughn.

Vi jagar drömjobben och går i väggen. Kanske borde vi se på arbetet med helt nya ögon, som något vi delar på och som leder oss närmare varandras vardag, skriver filosofen Mari Lindman.

Att vi tävlar om jobben är en självklarhet. Det behöver inte ens sägas ut. Klart vi tävlar om jobben. Ett oändligt antal tidningsartiklar går ut på att tipsa läsaren om hur hen ska göra ett vinnande intryck under arbetsintervjun. Stilen är ungefär den samma som i uppskruvade damtidningsreportage om hur du ska lyckas på dejten. Andra artiklar strör ut råd om hur vi ska hantera stressen i arbetslivet.

När jag läser de här knep&knåp-spalterna kan jag inte sluta tänka på den absurda värld vi lever i, där vägen till drömjobbet utmålas som ett ”nålsöga”, och vägen ut därifrån, efter burnouten, beskrivs med terapins omhändertagande språk.

Att dela på jobben

Jag och min kompis halkar ofta in på ett samtalsspår som handlar om arbetsdelning. Det låter ju hur mossigt som helst, kunde en tycka. Men det är ju det som det inte är. Att snacka om arbetsdelning är att tala om de mest grundläggande sakerna i vårt samhälle. Grundläggande på ett sätt som rör oss alla – vår vardag, hur vi lever våra liv varje dag.

Min kompis brukar poängtera en tänkvärd sak. Hen brukar säga att vissa, konstnärer och akademiker och vissa såkallade entreprenörer har privilegiet att ägna sig åt ”kreativa jobb”, och att detta på ett tvivelaktigt sätt idealiseras som en god form av specialisering där den kreativa inte störs av diverse pyssel.

Hen brukar prova på tanken att ett samhälle kunde se ut på ett annat sätt, och att det handlar om rättvisa: att vi solidariskt skulle kunna dela på basuppgifterna i samhället och att kreativitet inte skulle vara ett privilegium.

För mig har de här samtalen på ett långsamt och smygande sätt skakat om hur jag tänker. Framför allt är det här en provocerande tanke. De flesta kulturarbetare och akademiker jag känner vill inget hellre än att ägna sig åt det som de uppfattar som sina egentliga jobb, istället för stipendieansökningar, administrativt tjafs och annat som slukar tiden. Att få ägna sig åt ens riktiga jobb är för många det bästa som kan tänkas.

Helt begripligt så, i en situation där kärnverksamheten för många puttas åt sidan till förmån för sådant som i en eller annan mening trycker in ens jobb i en kvartalsekonomisk logik där resultat ska redovisas stup i kvarten.

Jaga på morgonen, kritisera på kvällen

Jaga på morgonen, fiska på eftermiddagen, kritisera på kvällen. Så tänkte sig gamla Karl Marx en god möjlighet som blinkar bortom kapitalismen. Hans idé om det goda samhället hänger ihop med en bild av den hela, integrerade människan där olika sidor och olika förmågor får plats, en idé som kan spåras tillbaka till romantikens filosofi.

Länge betraktade jag det här idealet om fiskandet och kritiserandet lite på avstånd, som dött idéhistoriskt gods som inte varit på tapeten sedan 68-rörelsens kritik av den endimensionella människan.

Men nu har jag slagits av radikaliteten i tanken om roterande bassysslor. Jag, liksom många andra, tvivlar på att de flesta i en ganska nära framtid kommer att ha ”jobb” på samma sätt som nu. I det läget är det viktigt att inte låsa tankarna. Att tänka fördomsfritt om arbete måste inte, som så ofta idag, begränsas till att drömma om en totalt avreglerad arbetsmarknad.

Just nu betraktas arbete framför allt som ett val: vi antas välja vad vi vill jobba med, och hur vi vill utforma våra liv. Den tanken är inte minst en stark ideologi, med tanke på att de jobb vi sist och slutligen har, eller inte har, ändå i ganska liten utsträckning är en fråga om att vi helt enkelt valt, och fått, utan mera vad som råkat finnas tillgängligt. Men ändå, hur osann den bilden än är, är den ett sätt att tänka som många delar.

Dela på jobben

Med min kompis diskuterar jag hur det skulle vara att leva i ett samhälle där livets största utmaning inte längre är att ”välja jobb” och slinka igenom drömjobbets nålsöga. Kanske utgångspunkten inte ens är att ”ha ett jobb”, utan där sysslor som svarar mot de behov som finns (vilka de är måste diskuteras) är något människor på ett rättvist sätt delar på.

Att dela på jobben är redan idag en tanke som ibland kommer på tal när det gäller att hitta lösningar för det som nu verkar vara en kronisk arbetslöshet. Det är en bra tanke, tycker jag. Tänk: sextimmars arbetsdag. Men kan vi till och med tänka oss något ännu mera genomgripande?

Kan vi tänka oss ett samhälle där det inte finns jobb (som folk måste konkurrera om) längre, men där det nog finns sysslor som måste skötas?

Själv upplever jag tanken både som skrämmande och som utmanande. Jag är opraktiskt lagt, är rädd för en mängd saker och situationer. Men så är det mycket jag inte introducerats i, eller tänkt att jag ändå inte kommer att behöva lära mig, att jag inte är tvungen.

Jobbar vi för enformigt?

Det som framstår som utopiskt i bemärkelsen bortom det vi kan föreställa oss säger en hel del om var vi är nu. Att ett samhälle med massor med aktivitet, men utan jobb, och också utan arbetslöshet, kan framstå som nästan omöjligt att tänka sig visar hur rotat lönearbetet är i våra liv som form för vardagen, sociala relationer och framtidsutsikter.

När ett system som bygger på lönearbete ännu var nytt och industrialiseringen bredde ut sig fanns det många som skrev om arbetsdelning. Dessa oroade sig påfallande ofta för hur människor i existentiell mening påverkas av att arbetet reduceras till att utföra en enkel serie rörelser.

Det är ganska anmärkningsvärt att både liberalisten Adam Smith och Karl Marx bekymrade sig för detta, även om det för den tidigare var självklart att arbetsdelning är en bra sak eftersom den leder till högre effektivitet. Inte bara socialister och liberala uttryckte oro gällande industrialismens arbetsdelning; också konservativa röster skrev om hur människor stympas av att spärras in i enahanda uppgifter.

Arbetsdelning kan tyckas vara en främmande fråga idag på en arbetsmarknad som ser olika ut, beroende på vart man tittar. Somliga jobb tycks bli komplexa och kunskapsintensiva, medan andra jobb förenklas och inriktas på en enda uppgift.

Hur det än är med det (akademiker grälar om huruvida arbete för de flesta blir mera inriktat på komplex kunskap) handlar det mesta nu om att skapa jobb, skapa jobb.

Alltså: arbetsdelning tycks vara en icke-fråga, utom kanske som en fråga om ”gränssnitt”, nämligen hur företag samarbetar, hur arbetsdelningen ser ut mellan olika (under)leverantörer – eller kanske hur arbete förs över på kunden, som när du måste skruva ihop en möbel själv, eller själv scanna in dina varor i kassan.

Mest av allt är arbetsdelning idag ett uttryck för den globala kapitalismens stora rörelser. I ett land satsas allt på exploaterande av en viss naturresurs, ett annat kämpar om att behålla ett multinationellt företags fabriker, medan ett tredje försöker hålla uppe sitt välstånd genom tjänste-ekonomi.

Vem gör jobben som "ingen vill göra"?

Diskussionen om arbetsdelning – jag menar: hur i väldigt bred mening organiserar vårt samhälle, våra gemensamma angelägenheter – lever ett undangömt liv, men i vissa situationer tenderar detta att envist komma på tal.

Intressant nog brukar vilda visioner om ett samhälle som inte längre skulle bygga på tvånget att förtjäna sitt uppehälle genom lönearbete bemötas med frågan om vem som i så fall tar hand om skitjobben, om de jobb ingen vill göra, om de jobb som varken kreativa eller roliga.

Det slår mig gång på gång hur envis bilden av ”jobben som ingen vill göra” (där en massa olika beskrivningar av jobb flyger förbi) är. Det stämmer ju faktiskt inte riktigt att vi framför allt tänker på arbete som val. Tanken om ”jobben som måste göras” är minst lika framträdande, om än ofta grumlig.

Det är som om samhället är indelat i två, jobben som vi väljer och jobben som måste göras ändå, för att allt ska fungera. De här jobben ses ibland som ”en inkörsport”, en inkörsport för något bättre, mera kreativt, med mera status och pengar.

Ingen vill riktigt gå in på vilka de här jobben är, eller vad det innebär att någon utför vad som betraktas som ”dåliga” eller ”enkla” jobb. Det som är hemskt med den tanken är inte bara det outtalade förakt som riktas mot en stor mängd människor.

Det som också är slående är att det som är grundläggande behov – säg, vård – räknas som en börda som ska behandlas effektivt och rationellt (ofta i en krympande offentlig sektor), eller leda till vinstbringande jobb som ska rädda en krisande ekonomi.

En radikal idé?

En radikal tanke att vädra: tänk om det inte längre skulle finnas några jobb i den form det finns nu, men att det lokalt skulle finnas en form av civiltjänstgöring som sträcker sig över många år av livet där alla skulle delta i exempelvis förädling av råvaror, vårdarbete, sophantering, städning och produktion av mat.

Vilket inte hindrar att expertis och specialisering också skulle finnas.

En sådan civiltjänstgöring skulle inte alls behöva betyda att det vi delar på är sysslor ingen vill göra. Tvärt om: att vi alla blir delaktiga i att vårda, städa, producera mat skulle göra att vi lär känna vår närmiljö och blir delaktiga i varandras liv. Att städa, vårda, producera mat och sköta transport och färdmedel är inte skitjobb.

Att det börjat betraktas så har med dåliga arbetsvillkor, skraltiga löner och konstiga värderingar att göra. Som den feministiska författaren Nina Björk skriver på ett ställe om städning: sådana erfarenheter lär oss något viktigt om mänskligt liv.

Kanske utbrister någon att tanken om att dela på sysslor i ett samhälle bortom lönearbete är en tanke som ligger farligt nära totalitarismen, ett samhälle som styr människors hela liv, ett samhälle som bygger på tvång och en total vision som människor måste klämmas in i. Men varför skulle det behöva vara så?

Att dela på sysslor som behövs kunde ske genom ständig förhandling, omprövning, närdemokrati – som en strävan till jämställdhet. Detta skulle inte heller alls innebära att samhället delas upp i bassysslor som värderas, och att exempelvis konst och vetenskap förvandlas till onödig ”lyx”.

Tvärtom skulle jag säga att det är vårt eget samhälle som rör sig med en såsig uppdelning mellan det som måste göras (som alltför ofta anses för dyrt för att göra ordentligt) och sådant som endast är en ”guldkant”, som några få priviligierade ägnar sig åt.

Att prova att tänka på hur samhället skulle se ut om många centrala sysslor skulle rotera mellan människor är en nyttig tankeövning, hur främmande den än kan te sig, eftersom den ligger så långt det vi har nu, ett tillstånd där väldigt många är rädda för att de inte behövs, inte har en plats i en gemenskap, inte har något att bidra med.

Det skulle vara att svänga den nuvarande ordningen, där behov hela tiden måste skapas, för att ekonomin ska kunna växa.

Frågan är alltså hur ett samhälle skulle se ut, där basbehoven kommer först.

Text: Mari Lindman, filosof bosatt i Åbo.

Karisbon Michelle Gustafsson har den här hösten tillbringat en månad på ett naturreservat i Botswana. En månad som har varit en verklig ögonöppnare vad gäller naturskydd.

Det som skulle bli biologistudier i Helsingfors blev i stället ett äventyr i Kalaharis öken i Botswana. Michelle ångrar inte att hon tackade nej till studieplats.

I våras blev Michelle Gustafsson student och bara en kort tid därefter deltog hon i inträdesförhören till Helsingfors universitet. I Michelles framtidsplaner fanns att studera biologi och hon lyckades också knipa en eftertraktad studieplats, men så kom tvivlen.

- Är det verkligen det här jag vill studera, funderade Michelle.

I stället för att studera biologi på universitet blev det studier i naturskydd i Botswana. Michelle beslöt sig helt enkelt för att ta ett sabbatsår.

I slutet av augusti (2016) packade Michelle Gustafsson sin kappsäck för att ensam ta flyget till Botswana i Afrika.

Akta dig för lurendrejeri

- Första blicken och intrycket när jag steg av flygplanet var att ”wow, är jag faktiskt här nu?” Jag var stolt över att jag faktiskt hade vågat ta steget.

Redan som barn tyckte Michelle om att titta på naturdokumentärer i tv och hon har alltid intresserat sig för natur- och djurskydd. I tv:n pratades det också om volontärer som bodde på naturreservat och det var kanske här fröet såddes.

Det är nu eller aldrig, tänkte Michelle i somras och började leta på nätet efter ett lämpligt land och ställe. Det finns många organisationer som ordnar så kallade volontärsresor, men det gäller också att passa sig.

- Finns det bilder på människor som klappar lejon ska varningsklockorna börja ringa. Då är det nog inte fråga om ett naturreservat med vilda djur. Då är det fråga om att lura turister eller volontärer på pengar och djurungar som tas från sina föräldrar.

Michelle fastnade för Modisa wildlife project i Botswana på gränsen till Kalahari. Enligt Michelle har Modisa fått bra feedback av tidigare frivilligarbetare och det var också det som avgjorde att Michelle valde just det här stället.

Första finländaren på Modisa

Så himla glamoröst är det inte att jobba som volontär på ett naturskyddsområde. Det handlar om att städa och mata djur, mycket av jobbet är fysiskt ganska ansträngande, men Michelle trivdes.

Hon blev kompis med många andra frivilligarbetare från olika delar av världen. Åldern på volontärerna varierar från unga studerande till 75-åriga pensionärer. Michelle är den första och hittills enda finländaren som varit på Modisa Wildlife så hon fick berätta en hel del om sitt hemland och naturligtvis också om våra ibland snörika vintrar.

- Här var det 40 grader varmt och man kunde inte jobba på eftermiddagen. I stället läste jag böcker och vilade.

Prassel utanför tältduken

Michelle och de övriga volontärerna bodde i tält. Mitt på natten kunde Michelle vakna av att det gick djur utanför tältet, men hon säger att hon inte blev rädd en enda gång. Mestadels var det fråga om eland, ett slidhornsdjur eller antilop som är mycket vanlig på området.

Det var också de här djuren som Michelle kom närmast i kontakt med eftersom det sällskap som driver Modisa hittade en skadad eland under en av många rutinmässiga rundturer i naturreservatet. På området fanns också lejon, men naturreservatets policy var att enbart ta hand om sjuka eller skadade djur.

Det som diskuterades en hel del under den månad Michelle Gustafsson tillbringade i Botswana var natur- och djurskydd. Tiden i Botswana blev en slags ögonöppnare för Michelle.

Invånarna i Botwana livnär sig mest på boskapsskötsel. Lejonen är därför en stor fiende och inte speciellt omtyckt av boskapsskötarna. Det är tillåtet att skjuta lejon för att försvara sin boskap.

- Det var en hård sanning att få höra att vår köttkonsumtion gör att lejonen blir skjutna. Det mesta av köttet exporteras så det är också på vårt ansvar här i Europa att försöka göra något åt situationen.

Enligt Michelle är det väldigt lätt för en europé att voja och oja sig över att lejonen skjuts bort och att det skulle vara en enkel lösning att se till att lejonen får föröka sig ifred.

- Men när man kommer dit och får höra boskapsfarmarna berätta hur lejonen inte enbart äter upp boskap, deras inkomstkälla, utan också smyger runt i byarna där det leker små barn, ja då blir det genast svårare att komma med motargument.

Traditioner möter nutid

- Min bild på naturskydd förändrades. Det var en ögonöppnare. Vi behöver lejonen. Men de skjuts bort efterhand. Det betyder i sin tur att hjortdjuren, antiloperna förökar sig i snabb takt. Antiloperna i sin tur konkurrerar om samma betesmarker som boskapsfarmarnas djur.

Michelle pratar om gamla traditioner men också om långsam, trög byråkrati som försvårar alla processer kring natur- och djurskydd.

Månaden på Modisa i Botswana gick däremot snabbt. Nu är Michelle Gustafsson tillbaka i Karis. Om det blir studier i biologi i höst är ännu oklart, men Michelle säger att hon vill jobba med djur och med naturskydd.

Michelle Gustafsson sitter i en soffa i sitt hem. Tavlor och bordslampa i bakgrunden. Kväll Bild: Yle/ Tiina Grönroos Botswana,karis,michelle gustafsson,naturskydd,sabbatsår

När Gymnastikföreningen i Helsingfors grundades gympade damerna med korsetterna på. Idag har föreningen svårigheter med att hitta lämpliga utrymmen.

Gymnastikföreningen i Helsingfors grundades år 1876 och ordnar idag gympatimmar av många slag både för barn och vuxna. Lördagen den 12 november ordnas en stor jubileumsuppvisning på SYK.

Idag gympar föreningen i t-shirts med GFH-logo på. På 1870-talet hade damerna på sig korsett när det gymnastiserade.

Att kvinnor äntligen kunde bestämma själva vad de gjorde och hur dom gjorde det utan översyn, det var oerhört radikalt.― Kerstin Ehnholm, Gymnastikföreningen i Helsingfors

Föreningen är bokstavligen systerförening till Helsingfors Gymnastikklubb som fyllde 140 år ifjol. GFH:s initiativtagare är Elin Waenerberg och det var hennes som grundade HGK. År 1876 var det omöjligt att tänka sig att damer och herrar skulle kunna gymnastisera tillsammans.

Flickorna fick inte ens titta på herrarna när de tränade i sina skjortärmar. Det var alldeles för vågat.

Kerstin Ehnholm är ordförande för Gymnastikföreningen i Helsingfors. kerstin ehnholm i norsens gymnastiksal Bild: Yle/Helena von Alfthan gfh,kerstin ehnholm

- När föreningen första gången fick inbjudan till Svergie 1891 så väckte det ett ramaskri bland konservativa kretsar i Helsingfors som ville förbjuda flickorna att åka iväg, för man tyckte att det kommer främmande herrar och tittar på dem, säger Kerstin Ehnholm.

Problem att hitta träningsutrymmen

Gymnastikföreningen i Helsingfors har till skillnad från sin broderförening HGK inga egna utrymmen. Föreningen betalar hyra till staden för att få ordna motionspass i skolorna.

- Vi har ganska få svenska skolor och vi har inte haft möjlighet att komma in där. Det finns andra som kanske har större grupper och får förtur. Det kan jag förstå på ett sätt. Men när det finns så få svenska skolor så tycker jag att vi borde på något sätt ha en liten förtur, säger Kerstin Ehnholm.

HGK har en egen sal, Gloriahallen på Lilla Robertsgatan. Systerföreningen GFH är hänvisad till hyrda utrymmen . Gloriahallen, ytterdörr, Lilla Robertsgatan Bild: Yle/Helena von Alfthan gloriahallen,helsingfors gymnastikklubb,hgk

- Vi hade före Norsen reparerades timmar här fyra kvällar i veckan. Det var oerhört bra, för folk lärde sig att det här är vår skola så att säga. Nu har vi tre timmar sammanlagt under två kvällar, säger Ehnholm.

Gymnastiksalen i Norsens tredje våning passar föreningen bra. gymppa i norsens gymnastiksal Bild: Yle/Helena von Alfthan gfh¨,gymnastikföreningen i helsingfors

Fastighetschef Mauno Kemppi på utbildningsverket berättar att nyrenoverade utrymmen ofta är eftertraktade. Utbildningsverket ansvarar för uthyrningen av Helsingforsskolornas utrymmen på kvällar och veckoslut.

- Språket finns inte i våra kriterier. Det är utbildningsnämnden som har fattat beslut om kriterierna, säger Mauno Kemppi.

Beskedet om lediga skolsalar kommer för sent

Kerstin Ehnholm berättar att GFH fått de sista beskeden om vilka utrymmen de får hyra i skolorna ut först den tredje veckan i augusti. Det här är problematiskt, eftersom motionspassen ska köra igång i september.

- Vi kan inte engagera ledare när vi inte riktigt vet när vi kan ha timmarna. Så det är ett enormt pusselspel varje år, säger Kerstin Ehnholm.

På utbildningsverket håller man med om att tidtabellen inte fungerar.

- Jag håller med om att det är problematiskt. Vi vill utveckla systemet så det skulle bli lättare att reservera utrymmen, säger fastighetschef Mauno Kemppi på utbildningsverket.

Saara Aalto uppträdde med Donna Summers och Barbra Streisands discoduett No More Tears (Enough is enough) från år 1979 i lördagens X Factor.

Aalto belönades med stående ovationer efter sitt framträdande och höjdes till skyarna av alla fyra domarna.

- Jag avgudar dig! Din röst är fantastisk och du har den bästa attityden, utbrast Louis Walsh.

- Det här är din vecka. Det är underbart att höra dig sjunga en riktig "female anthem", sade Nicole Scherzinger.

Saara Aalto framför discohiten No More Tears (Enough is Enough) i brittiska sångtävlingen X Factor den 12 november 2016. Bild: / All Over Press diskomusik,No More Tears,Saara Aalto,Storbritannien,sångtävlingar,X-factor

"Du var spektakulär"

Enligt Simon Cowell var Aaltos uppträdande så nära perfektion man kan komma.

- Den här sången är så svår att sjunga, men den är som gjord för dig, sade Cowell.

Sharon Osbourne, som är Saara Aaltos mentor i programmet, kallade henne för discodrottning.

- Du var spektakulär ikväll, sade Osbourne.

På söndagskvällen klarnar det om Aalto tar sig vidare i X Factor och kvalar in bland de sex bästa.

Den mellankrigstida författaren Agnes von Krusenstjerna kom att bli en föregångare. Själv levde hon ett turbulent liv där hon reagerade emot gudfruktighet och kvinnolivets kringskurenhet. Samtidigt kämpade hon emot sin psykiska sjukdom och för sin rätt att uttrycka sig så frigjort som hon ville.

Trots att jag har läst litteraturvetenskap som huvudämne och tagit del av Agnes von Krusenstjernas (1894-1940) öde i flera sammanhang tidigare, drabbas jag först nu av hur svårt hennes liv verkligen måste ha varit. Brytningen med den adliga bakgrunden, den bipolära sjukdom hon av allt att döma led av och en lång rad andra problem fick henne att leva på helspänn.

Jag måste få skriva, inte flickdagböcker, utan riktiga romaner! Jag måste hitta sanningen, mamma… Sanningen om mig själv, om kvinnorna, om kärleken, om erotiken.

Så här talar Agnes till sin mor som just utbrustit att Agnes är sjuk. Och rädslan för att bli sjuk, den lurar där hela tiden. Med förskräckelse har Agnes sett sina kusiner insjukna mentalt och en kusin har begått ett våldsamt självmord. Hon blir övertygad om att hon själv också ska drabbas och så sker ju.

Agnes von Krusenstjernas olika åldrar

Agnes, som känner att hon måste få skriva, känner sig alltför instängd i en religiös och adlig familj. För henne blir erotiken en kraft att kanske ersätta moderns stänga Gudstro med. Krusenstjerna börjar nämligen tro på erotiken som en anarkistisk kraft och en väg till att lära känna sig själv och andra bättre.

I ett brev till Ellen Key skriver hon redan 1917:

För mig är erotiken (jag skriver ej ”kärleken” ty jag menar endast kärleken mellan man och kvinna”) – drivkraften i hela mitt väsen.

Med sina tre romanserier om den unga kvinnan Tony, om Fröknarna von Pahlen och Fattigadel kommer Agnes att förnya den svenska litteraturen. På sin tid är hon stor och omtvistad genom sitt sätt att ta upp tabubelagda erotiska teman.

Av allt att döma är det hon som också skriver den första lesbiska kärleksscenen i en svensk roman. Den kunde vara skriven i dag, även om hon talar om extas, inte om orgasm, som vi oftast gör.

Agnes brev från 1903 - 1940

Efter att ha publicerat Agnes von Krusenstjernas biografi Från verklighetens stränder (2013) har litteraturprofessorn Anna Williams från Uppsala universitet nu gjort ett urval av hennes brev, Och jag vet att jag är genial.

Anna Williams. Anna Williams, professor i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet. Bild: Henrik Williams anna williams,litteraturprofessor

Agnes man David Sprengel och Anna Williams böcker om Agnes.

Breven ger knappt några inblickar i hennes författarverkstad, men desto fler i tidens psykiatriska vård. Under åren 1917-1938 åker hon in och ut på olika psykiatriska kliniker och det är smått fantastiskt att tänka att Agnes von Krusenstjerna under ungefär samma tid ger ut närmare tjugo romaner, flera novellsamlingar och en diktsamling.

Tidvis är hon också missbrukare av bland annat morfin, tidens nya vårdpreparat. Så här skriver hon till sin man David år 1927:

Uslingen K. Ljunggren är nu legitimerad läkare i Lund… Han fortsätter väl med att ge morfin och att skriva ut spritrecept till sina kunder! Men det tycks, som om en sådan ej kan ”kommas åt” förrän han begått ett verkligt brott. Jag tycker, det är nog med, att han förstörde vår sommar och mig, med sina injektioner.

Manuskript i bitar

Från 1924 och framåt är breven ofta sända från olika hospital där Krusenstjerna för det mesta lagts in på egen begäran när hon behöver någonstans att rasa ut. Vårdinrättningarna förefaller till och med vara en fristad att skapa i.

Men det kunde också gå riktigt illa med det hon författade. Del tre i Tonytrilogin river hon sönder och skriver efteråt till David från Lunds Hospital 1925:

Redan i badet blev jag orolig, men sedan lugn igen och när jag steg upp for det som en blixt genom mitt huvud att: ”jag river sönder alltihop”. Jag gjorde det strax därpå, medan Kuylenstjerna hade ett raserianfall på salen. Och så fann översköterskan mig efter det Kuylenstjernas anfall var över, skrikande och kräkande över mitt älskade manus. … i små, små bitar. Jag sörjer däröver som ett vilt djur.

Hennes läkare Viktor Wigert och hans fru lyckas klistra ihop de små, små bitarna. Och när Tonys sista läroår kommer ut 1926 blir den hennes stora genombrott.

Som ingen annan under sin tid

Idéhistorikern Karin Johannisson skriver i Den sårade divan om tre konstnärer, varav Agnes von Krusenstjerna är en. Hon säger att berättelsen om henne kan göras till en rafflande story med sex i självdestruktiva former, sprit och droger, dårhusinteriörer, fobier och melodram och att hon liknar ingen annan.

”Under sin samtid”, kunde Johannisson kanske ha lagt till, eftersom hon också skriver om Kerstin Thorvall, som är femton år när Agnes von Krusenstjerna dör en förtida död 1940. Bland kvinnliga författare med skandalregister är båda outstanding, konstaterar Johannisson.

Hon slår fast att båda lever i bipolära svängningar och att de är sexmissbrukare med en självkänsla som kan svälla till distanslös narcissism. Båda cirklar kring stora mänskliga teman som kärlek, erotik, sex, ångest och död och är trots sin självdestruktivitet strängt självdisciplinerade när det gäller författandet.

Båda är dessutom djupt präglade av sin relation till en ”kall” mamma. Och kanske är det förlusten av en varm modersrelation som är den stora skammen, det mest förbjudna i deras liv, skriver Johannisson.

Många efterföljare

Anna Williams tänker sig i sin Krusenstjernabiografi att Agnes fiktiva gestalter har varit vägröjare för den självbiografiska litteraturen. Förutom Kerstin Thorvall nämner hon Birgitta Stenberg och Carina Rydberg, som ”skyddslöst utforskar frihetslängtan, kärlek, sexualitet och psykisk vanmakt”.

I sammanhanget tar Williams också på tal den infekterade debatt som mottagandet av Maja Lundgrens roman Myggor och tigrar utlöste så sent som 2007. Då fanns det de som ville ställa förlaget till svars för att ha publicerat en psykiskt labil persons verk.

Maja Lundgren som väckte en hätsk debatt 2007 med Myggor och tigrar. Maja Lundgren, författare till bland annat Myggor och tigrar. Bild: Filter Fristäder för författare och kulturpersonligheter,författare,Maja Lundgren

Agnes von Krusenstjernas liv och författarskap har intresserat en lång rad skribenter, allt ifrån Stig Ahlgren, Birgitta Svanberg, Johan Svedjedal, Olof Lagercrantz, Merete Mazzarella… och nu senast Anna Williams. Jag tänker mig att det höga pris Agnes var beredd att betala för sitt författarskap och överlag komplexiteten hos henne gör henne till en ständigt aktuell klassiker.

Den finlandssvenska bilderboken både roar, oroar och tröstar. Här fem fina förslag.

Vildare, värre, Smilodon

Minna Lindebergs och Jenny Lucanders samarbete med Vildare, värre, Smilodon har resulterat i en alldeles förunderlig bilderbok!

Minna Lindberg har även i tidigare böcker behandlat ämnet utanförskap och de vuxnas ansvar. Lindeberg ger människor djurs egenskaper och ibland även utseende. Ibland kan det djuriska vara både hotfullt och oroande. I Pappa Född lejon har hela familjen djuregenskaper, bland dem en ung kille vars ursprungsdjur är gepard. Honom ska lillebror räv som skrämmer nästyngsta systern hare, inte bråka med för då kan det bli riktigt farligt.

I I en grop i Kalahari lär de milda grisslingarna de blodtörstiga honungsgrävlingarna att ta hänsyn till andra. Honungsgrävlingar är bland de blodtörstigaste djur som finns.

I Lo, fridlyst är Lo en bråkig kille/lo som hamnar på kant med dagispersonalen. De andra barnen är rädda för att han ska äta upp dem och retar honom till att bråka. En rådig uggledam lugnar ner situationen. För lugn är det som alla parter behöver.

uppslag ur boken Vildare, värre, Smilodon Bild: Jenny Lucander jenny lucander,minna lindeberg

I Vildare, värre, Smilodon har Minna Lindeberg träffat mitt i prick i sin berättelse om det vilda barnet som inte passar in och som får skulden och förväntas vara besvärligt.

”- Hon är alltid sån där, säger dom andra”

Berättelsen skildras av flickan Annok Sarris bästa vän, Karin Bergström. Hon som deltar i leken, men som inte går över gränsen och som inte heller kan försvara sin vän när leken går överstyr.

Även här har djuren sin uppgift. Men istället för att den vilda flickan skulle skildras som en Smilodon (ett knivtandat förhistoriskt kattdjur) så finns detta makt- och totemdjur där som en sorts identifiering. Den här inre fantasin ger en poetisk dimension.

Själv får Karin höra att hon är en vandrande pinne, någon som är nästan osynlig tills hon fäller ut sina vingar och flyger upp.

Annok Sarri hämtas bort från dagiset och flyttar till Karigasniemi. Namnet Annok syftar på författaren Annok Sarri Nordrå som, enligt Nordisk kvinnolitteraturhistoria, i sina böcker håller fast vid att assimilering är enda alternativet för de samer som lämnat fjällfolkens liv.

Minna Lindebergs berättelser kan sägas vrida och vända på frågan om barns assimilering till vuxenlivet. Hur balansera sin djuriska livsenergi så att den ryms inom vuxenlivets ramar? Om ramarna är för snäva – hur gör man då?

Och sist och slutligen handlar Vildare, värre, Smilodon om att ingenting någonsin försvinner helt och hållet, inte ens vänskap på avstånd.

Fantastiska bilder

Och Jenny Lucanders underfundiga och mångbottnade bilder gör boken till ett veritabelt konstverk. Jag håller helt med Mia Österlund som i sin recension (Hbl 20.10.2016) skrev att Vildare, värre, Smilodon bryter ny mark. Illustrationerna är detaljerade och överraskande.

Lucander upphäver rumsuppfattningen och behåller barnperspektivet. Allt är möjligt, väggarna försvinner och övergår i färgfält som kan innehålla både precisa detaljer och naturtrogna hänvisningar. Lucanders bilder tillåter verkligen Lindebergs text att blomma ut.

Den vuxna läsaren kan glädja sig åt små detaljer som tillför ytterligare dimension åt personerna. Som att Karins mamma läser feministtidningen Astra, äter Chiafrön och köper sin mat i Lidl. Hon har ljusrött eller grönt hår, löst hängande byxor och en t-skjorta med texten ”gorgeous”.

Alla linjer svänger hit och dit med den klara kontur som kunde sägas vara Jenny Lucanders varumärke. Lägg till en underbar färgvärld och välavvägd kollageteknik i detaljerna så har ni en bilderbok som är något långt utöver det vanliga. Den tål att tittas på om och om igen.

Pärmen till Djur som ingen sett utom vi Bild: Förlaget Linda Bondestam,Ulf Stark

Hemliga djur

Ulf Starks och Linda Bondestams samarbete har resulterat i bilderboken Djur som ingen sett, utom vi. Den är i år nominerad för Augustpriset i kategorin Årets bästa barn- och ungdomsbok och Linda Bondestam belönades med Vanessapriset på Helsingfors Bokmässa för sin oefterhärmliga stil, sin färgglädje och sin visuella berättarbegåvning.

Allt detta kommer fram i Djur som ingen sett, utom vi. Det är berättelsen om tjugoåtta djur som vi verkligen inte visste fanns. I finurliga verser skaldar Ulf Stark om bland andra Eskalopen som är ensam, men inte lika ensam som Enstöringen som vill slippa allt. Här finns också Kakakerna som alla har samma smak och alltid gör samma sak.

Ulf Stark är ju svensk men han har tacknämligt noterat det i huvudsak finlandssvenska djuret Hoppeligen. Versen till detta djur låter då här:

”Kvällssolen brinner
Snart har den brunnit ut
Då gör Hoppeligen
grå och nöjd
ett sista hopp till slut.
Den hoppar opp
i himlens höjd,
skrattar och försvinner.”

Här hittar man också en finstämd hyllig till minnet av Stella Parland, den gudabenådade ordekvilibristen. Det djuret, som var helt unikt, hette Fågel Fri och sjöng så vackert: ”Anarki!”

Stämningarna skiftar på varje uppslag och det är lätt att föreställa sig hur roligt det skulle vara att läsa dessa verser högt för ett litet barn. Varje djur har helt olika gestalt. Ibland är det dominerande på sidan och ibland får man leta efter det lilla kryp som versen beskriver. Linda Bondestams illustrationer är collage inspirerade och färgsprakande. Till synes enkla, men ändå mångbottnade.

uppslag ur boken Burman Bild: Anna Härmälä anna härmälä

Om smärtan att släppa taget

Anna Härmälas Burman handlar om en hamster som sörjer sin gammelmor Glitterina. På besök i sin gammelmormors tomma hem har han svårt att avstå från de saker som är en länk till henne. På hamstrars vis bär han dem med sig. Men när man har kinderna fulla kan man inte leka eller ens tala. De saker Burman fångat ur sitt liv med gammelmormor håller honom nu fången.

Ett cirkussällskap som förlorat tillhörigheter förlöser honom. När han vågar vara generös behöver han inte längre sakerna för att minnas sin kära vän. De får däremot nytt liv i kvällens föreställning.

Det är en mycket sympatisk liten berättelse om sorg och glädjen i nya vänner. Anna Härmäläs naivistiska illustrationer har en mild färgskala och många fina små detaljer.

pärmen till Allt är precis som vanligt Bild: Schildts & Söderströms kristina murray brodin,maija hurme

Om jag inte längre fanns

I Kristina Murray Brodins och Maija Hurmes bok Allt är precis som vanligt ställer ett barn den fråga som alla barn i något skede har ställt sig. Vad skulle mina föräldrar göra om jag plötsligt försvann. Skulle de sörja då? Hur mycket?

Det här barnet får som svar ”Ja, då blir vi ledsnast i världen” och ”Ja, då blir vi ledsna så vi dör.” Men barnet känner att trots att de svarar så, så har de ingen tid för barnet.

Och så, som i en dröm blir barnet osynligt och tyst. Maija Hurme har illustrerat detta genom att barnet står som en skuggvarelse i en bubbla. Hen sitter brevid när föräldrarna börjar ringa runt för att höra vart barnet kan ha tagit vägen.

Föräldrarna blir olyckligare och olyckligare och till slut börjar jag tycka att det är ett ganska grymt litet barn vi har att göra med. Men barn kan ju vara grymma och hur ska man veta hur de vuxna tänker om man inte tar reda på.

När barnet sedan återkommer är förtvivlan glömd och tacksamheten påtaglig. Allt detta är illustrerat i en varm och känslig stil. Maija Hurmes bilder är lätta att känna igen på sina milda färger och mjuka linjer. Miljöerna är vardagliga och igenkännbara.

Det här är en bok det kan vara bra att ta på allvar och diskutera när den är läst. För trots att det kanske kan verka så, så är allting verkligen inte som vanligt när någon man älskar försvinner.

teckning av fröken Frigga Krikonqvist Bild: Marginal emma rönnholm,lotta moring

Bubblande , babblande bokstäver

Alla barn förtjänar en egen bok med bokstavsverser. I Lotta Morings Fröken Frigga Krikonqvist med illustrationer av Emma Rönnholm börjar inte alla ord på samma bokstav utan verserna får leva ett lite friare liv. Det ger också mera liv åt dem när bokstaven det gäller kan finnas mitt i ordet.

Det är en boks som är gjord för att läsas högt. Vissa verser är inte så högtidliga, utan mera grötrimsaktiga med påhittade ord som bumliga limpor och kastrulla.

Emma Rönnholms bilder söker ännu sin stil. De olika uppslagen kan skilja sig ganska mycket till sin stämning. Det ger ett lite oroligt intryck, men ackompanjerar versernas glimten i ögat attityd.

Humorn är påtaglig, liksom det goda humöret, eller vad sägs om följande vers kring bokstaven J:

”Jag gillar:
juni och ljusgrönt och jämfotahopp
vajande björkar och svalkande dopp
kojor och kajor och blå papegojor
lejon och örnar och kramgoa björnar
katter som mjauar och småbarn som jollrar
men INTE vuxna som jamsar och pjollrar!”

Så var premiären av Pleppo två – Vi mårar åpå avklarad på Wasa Teater. Inför en fullsatt salong körde Ted Forsström och Kaj Korkea-aho sin tvåmansshow i över två och en halv timme. Känslan efteråt för de båda? Allt rinner!

– Oj oj, dels det här hur det rinner svett av en. Och hur det rinner av en, den här skräcken man har levt med ändå. Förstås också ivern och nyfikenheten och förväntan men ändå den här skräcken att "tänk om det går fel, plötsligt står jag på fel ställe och så ramlar det ett piano i huvudet på en", säger Kaj.

Publiken möts mystiskt nog av en rad tågsäten när den kommer in i salongen. Det visar sig handla om en resa tillbaka till rötterna för en utflyttad österbottning. Scenen på Wasa Teater inför Pleppo två består till en början bara av två tågbänkar. Bild: Yle/Tommy Nordlund kaj korkea-aho,pleppo,scen,teater,ted forsström,wasa teater

Ted fortsätter:

– Vi har ju jobbat med det här så många veckor nu att vi vet att vi kan det här. Men det är ändå premiär, och det är nånting magiskt, och man vill att allt ska gå felfritt. Det gick jättebra, det är en väldigt bra känsla, säger han under premiärfesten där det skålas och firas att showen nu är igång.

Klädhjälpen är avgörande

Det händer minst sagt märkliga saker på Wasa Teaters scen i vinter, och mycket av det får vi ta och hålla hemligt för alla som ska och se Pleppo. Överraskningskänslan är viktig.

– Vi är ju bara två på scenen, och det är många klädbyten som går väldigt, väldigt snabbt. Vi får ju hjälp också med det. Det finns alltså människor som har till uppgift att slita av oss kläderna och klä på oss ännu fler kläder när vi kommer dit svettiga och stressade bakom scenen, säger Ted.

Vi funderar på om de nu kommer att kunna leva utan klädhjälpen utanför teaterlivet.

– Vi kör mycket lager på lager, och det är ju nåt man lätt kan ta med sig till vardagen. Till exempel när man handlar och kommer till kassan, så sliter man av sig kläderna, gör en liten dans och betalar med kortet. Det kan man ju ta med sig från det här, säger Ted.

Alltid Pleppo hos Ted och Kaj

Efter en paus på fem år har Ted och Kaj valt att göra comeback som Pleppo – precis som vi lärt att känna dem. För dem själva finns Pleppo ändå med mest hela tiden.

– Ofta när vi är tillsammans så händer det automatiskt att vi börjar improvisera och bolla idéer. Jag vet inte var det kommer ifrån, är det kanske en rädsla för tystnaden, eller vad handlar det om, säger Kaj.

– När vi ses och har gått igenom vad som hänt sen senast, och så vill jag att Kaj ska skicka badbollen som han står bredvid… I stället för att bara säga: "Kaj, skicka badbollen", så blir det: "Mamm, skick badboll'n hiid", och så blir Kaj min mamma och så blir det kanske en sketch, säger Ted.

Föräldrar är bara en av alla roller de intar i Pleppo. Under premiären närmast flög det förbi glittriga lejon, ledsna astronauter, och en och annan välkänd Pleppo-figur också förstås. Publiken var med till hundra procent.

Brutal humor en favorit

Linda Lundsten och Sofia Lindroos från Kimitoön hade Vi mårar åpå-låten i huvudet under pausen.

Linda och Sofia hade en ny Pleppo-låt ringade i öronen under pausen. Linda Lundsten och Sofia Lindroos från Kimitoön var glada besökare på premiären av Pleppo två på Wasa Teater. Bild: Yle/Tommy Nordlund pleppo,publik,teater,wasa teater

– Det är sjukt bra alltså. Vi studerar till klasslärare och ska börja sista praktikveckan nu. Vi sa att vi kan sjunga på den där låten när det känns lite jobbigt, säger Linda.

Amanda Karlsson och Daniella Lassas från Harrström i Korsnäs är bekanta med Ted och Kaj både via podden och Kajs böcker.

Amanda och Daniella från Harrström gillade speciellt "Brutal humor". Amanda Karlsson och Daniella Lassas från Harrström i Korsnäs är bekanta med Ted och Kaj både via podden och Kajs böcker. Nu har de också sett premiären av Pleppo två. Bild: Yle/Tommy Nordlund pleppo,publik,teater,wasa teater

– Vi bokade biljetter typ i förrgår. Det var lite spontant, säger Amanda.

– Brutal humor var jättekul, säger Daniella.

Tage Rönnqvist och Simon Ventus har haft ett par fingrar med i spelet under produktionen. Simon gillar speciellt att nya Pleppo innehåller humor med en hel del samhällskommentarer. Tage Rönnqvist och Simon Ventus har varit inblandade i produktionen av Pleppo två och var väldigt nöjda med resultatet. Bild: Yle/Tommy Nordlund pleppo,publik,teater,wasa teater

För Ted och Kaj själva blir det brutal humor över 60 gånger till på scenen.

– Haha, ja men nu tänker vi inte på det! Nu är det färdigt och nu har vi gjort vårt. Men det är helt sant, vi har en färdig föreställning och nu ska vi börja visa den, säger Kaj.

Det finns en liten - men väsentlig - detalj i mannens klädsel: Ett band som knyts runt skjortkragen. Bandet ses fortfarande i vissa kretsar som helt nödvändigt, framför allt i affärsvärlden.

Slipsen, eller kravatten, är en halsbeklädnad som existerat i hundratals år. Det handlar om ett slags rosett som håller ihop kragöppningen.

Den moderna slipsens historia sträcker sig tillbaka till 1600-talet och anses härstamma från Kroatien. Kroatiska officerare knöt ”kravata” runt halsen. Också officerare i det mäktiga osmanska riket bar kravatt.

Den lilla tygremsan runt mannens hals inte längre lika stor maktsymbol

Den lilla tygremsan kring mannens hals är inte längre fullt så viktig som symbol. Mannen anses i dag kunna se proper och förtroendeingivande ut även utan slips.

Företag som traditionellt har haft en stark slipskultur börjar nu småningom införa ”business casual” (informell, snygg och proper klädsel) utan slipstvång. Vid möten med viktiga kunder kan slipsen ändå vara önskvärd. Slips används enligt omdöme och situation.

Mannen kan vara potent utan en tygremsa runt halsen.

Till och med slipsens sista bastion – advokatkontoren – har infört en mer informell klädkod, rapporterar Tieroom.. Vid klientmöten och i rätten är slipsen ändå fortfarande så gott som obligatorisk.

Ludvig XIV Ludvig XIV Bild: Copyright Rex Features Ltd 2012/All Over Press Frankrike,kung,Louvren,Ludvig XIV av Frankrike

Frankrikes kung blev förtjust i kroatiska kravatter

Kroaterna var eftertraktade i krigssammanhang på 1600-talet eftersom de ansågs vara så dugliga i strid. Många tjänstgjorde i Frankrike som gärna tog emot dem - de ”kungliga kroaterna” ("cravates royaux")

Omkring år 1660 blev den modeintresserade franska kungen Ludvig XIV imponerad av de färggranna sidensjalar som användes inom den kroatiska militären. Sjalarna bars av de kroatiska soldaterna så att de lätt kunde identifieras.

Kroaterna fäste ett tyg, ibland i form av en rosett, vid uniformskragen - på det kroatiska viset (à la cravate). Fransmännen uttalade ”kroat” som ”kravatt” medan man i Tyskland använde ”krabat” som också blev ett svenskt lånord.― Dick Harrison i SvD 21.4.2013

Den franska kungen började själv bära stora färggranna halsplagg och utrustade också sitt livgarde med dem. Sjalarna skulle knytas och hängas på ett visst sätt.

Det handlade om en lång bindel av vitt tyg som lindades runt halsen, knöts på olika sätt och ofta var dekorerad med fina spetsar.

Kravatten väckte sensation inom den franska adeln. Eftersom Frankrike var trendsättare i Europa spred sig kravattmodet.

Polsk statsman 1770-1861. Polsk statsman 1770-1861 Bild: Copyright Rex Features Ltd 2012/All Over Press Kravatt,Polen,polsk statsman,porträtt,prince adam czartoryski

Engelsmännen ville vara fina – och ville knyta på rätt sätt

England utvecklade plagget vidare under 1700-talet. Förnäma engelska herrar hade redan tidigare burit fina halsbeklädnader - men den franska varianten sågs som ännu elegantare.

Den engelska överklassen gillade också idén om att halsbeklädnaden måste knytas på ett visst sätt för att hänga rätt.

Kravatten användes av ett fåtal, framstående, välsituerade och respekterade herrar. Herrarna valde noggrant ut sina kravatter. Skickliga engelska skräddare använde sig av importerade tyger för att specialtillverka individuella slipsar.

Det långa vita tygstycket var ofta tillverkat av fin bomull eller linne. Kravatten knöts och virades runt halsen på olika sätt. Den var ibland dekorerad med spets och kunde också köpas färdigknuten.

De allra rikaste bar spetskrås som tecken på rikedom och status. Spetskrås kunde vara mycket dyra.

I slutet av 1700-talet överfördes benämningen kravatt på en rektangulär dubbelvikt halsduk i svart eller vitt tyg. Under 1800-talet blev ordet en allmän benämning på varierande slag av halsbindlar i olika färger.

Henry Ainley, engelsk skådespelare 1879-1945. Henry Ainley, engelsk skådespelare 1879-1945 Bild: Copyright Rex Features Ltd 2012/All Over Press Henry Ainley,Kravatt,porträtt,skådespelare

Industrialiseringen förde kravatten till folket

I början av 1800-talet övergick man från det pompösa och färggranna till en diskretare variant. Halsplagget blev mindre, smalare och färglösare.

Småningom blev halsbeklädnaden något som inte längre var kopplat till en speciell liten grupp. I samband med den industriella revolutionen bildades en ny stor samhällsgrupp - tjänstemännen och medelklassen.

Nu behövdes det ett halsplagg som var enkelt och bekvämt, och som kunde bäras under en hel arbetsdag.

Den moderna slipsen såg dagens ljus i slutet av 1800-talet. Slipsen var lång, tunn och lätt att knyta. I England fick plagget namnet ”tie”- det vill säga ”band”.

Med sin klädsel visar man utåt att man värnar om samma normer och dygder.

Charlie Chaplins kravatt. Charlie Chaplins kravatt Bild: AOP / WENN.com Auktion,Charlie Chaplin,Kravatt

Modellerna varierar under olika sekler

• Kravatten omkring år 1670 kunde vara tillverkad av venetiansk spets ombunden med sidenrosett.
• Omkring år 1700 kunde kravatten se ut som en så kallad steinkerque där ändarna stuckits in i ett knapphål.
• I början av 1700-talet var kravatten ofta löst hängande och prydd av skiraste spets.
• En 1790-talsmodell kunde vara tillverkad av fin muslin, knuten i rosett.
• Omkring 1810 var kravatten hårt stärkt och på 1830-talet förekom det ofta svarta sidenkravatter.
• En bred så kallad plastron (brösttäckare) som användes med kråsnål var vanlig under 1800-talets andra hälft.
• Kravatter med modern slipsknytning började förekomma på 1890-talet.

Man knyter slips. Bild: Ullstein bild - Froese/ All Over Press dresskod,Kostym (dräkt),män,Skjorta,Slips,Vigselring

Den tyska långsmala schlipsen

I början av 1900-talet blev kostymen allt vanligare bland den växande gruppen kontorsanställda och tjänstemän. Kostym med slips utvecklades till ett slags uniform.

Slipsen såldes också i en färdigknuten variant - regatt.

Särskilt i Storbritannien kunde slipsen visa vilken skola man gick i och vilket regemente man tillhörde.

Damer använde slips först enbart tillsammans med rid- och sportdräkter.

År 1924 fick den moderna slipsen sitt nuvarande utseende genom att Jesse Langsdorf i New York patenterade den metod genom vilken de allra flesta slipsar tillverkas än i dag, uppger Tieroom.

I slutet av 1900-talet kom den tyska långsmala schlipsen. Kavajkostym, dubbelvikt skjortkrage tillsammans med slips gjorde sitt segertåg över världen.

Slips och pengar. Bild: All Over Press ekonomi,euro,korruption,Lön,moral,mutning,pengar,slipsar,Statsförvaltning,tjänstemannarätt

Symbol för makt, pengar, moral, hederlighet ..

Nina Kivinen, universitetslärare i företagsorganisation och ledning, uttalar sig på Åbo Akademis webbsida om klädkoder. Hon konstaterar att kavajen eller kostymen blivit en symbol för makt, maskulinitet och traditioner. Kostymen skapar interna hierarkier - och jämställer samtidigt de personer som bär dem.

Det finns också andra betydelsefulla faktorer i fråga om klädkoderna. Det material ett plagg är gjort av spelar en stor roll, likaså vem som designat kostymen, vilken kvalitet manschettknapparna har, vilken färg och längd slipsen har - och hur slipsen ser ut. Allt det här berättar om din position i organisationen, konstaterar Kivinen.

Kostym med slips har också definierats som en symbol för moral och hederlighet. Man vill visa utåt att man värnar om samma normer och dygder.

Byråkrater, politiker, tjänstemän och affärsmän har i över hundra år använt sig av samma typs "uniform".

"Kvinnor gillar makt - och slips symboliserar makt"

- Den skaver kring halsen, säger en 58-årig företagsledare. För honom är det självklart att använda slips men han säger också att han nu för tiden inte längre använder den särskilt ofta.

Han är inte ensam om det; många andra har också slängt slipsen.

- Men till exempel i festliga sammanhang tas den i bruk. - Vi har ju inga festklänningar ..

- Till och med Börsklubben har slopat slipstvånget dagtid - på prov!

På frågan om slipsens betydelse säger han så här:

- Kvinnor gillar makt. Slips symboliserar makt. USA:s förra utrikesminister Henry Kissinger har sagt att makt är bästa tänkbara afrodisiaka.

- Slipsen är också en symbol för respekt och uppskattning: "Se, jag har satt på mig slips för din skull!"

Johnny Depp i Cannes 2011. Johnny Depp Bild: AOP / / Lia Toby/WENN Johnny Depp

Slipsens popularitet har varierat sedan 1950-talet. I dag har också de unga trendiga - och tidigare slipslösa - personerna börjat bära slips igen, på ett lite avslappnat och nonchalant sätt.

Slipsen kan förekomma också i lite annorlunda sammanhang, till exempel som en detalj i arbetskläder eller uniformer, främst i restaurang- och serviceyrken.

Allmänt betraktar man slipsen som ett huvudsakligen manligt plagg - men tonårsflickor kan bära slips med skjorta och kjol som en del av en skoluniform.

Kravatt - slips - fluga

Flugor på Oscarsgalan. Bild: EPA/PAUL BUCK. Montage: YLE Fluga,Oscars,oscarsgalan 2016

Slips (tyska; Schlips, betyder rockskört), definieras som en manlig halsprydnad. Ordet “slip” på engelska betyder "remsa". Slipsen är en långsmal typ av kravatt med ökande bredd mot ändarna, mest mot den ena.

Slipsen utsattes under 1900-talet för konkurrens av flugan som dock i mitten av århundradet gick ur modet då det blev populärt bland tonåringar att lära sig att knyta och bära slips.

Flugan har varit populär till exempel bland akademiker och i kulturkretsar.

Många olika slipsar. Slipsarna är en del av Västra Nylands landskapsmuseums samlingar. Bild: Yle/Monica Slotte ekenäs museum,ekta,museiföremål,raseborg,slips,slipsar,västra nylands landskapsmuseum

”En manlighetsrit att lära sig att knyta och bära slips”

Onsdagssamling på Svenska klubben (grundad 1880) - klubben för herrar. Det är kravatt eller fluga som gäller inom brödraskapet. April 2015. onsdagssamling på klubben för herrar Bild: Yle/Savolainen svenska klubben onsdagsmöte

Källor: Slipskungen.se, Wikipedia, Tieroom, Åbo Akademi, Nationalencyklopedin, Svenska Dagbladet

Efter den stora succén med Pleppos första teateruppsättning för fem år sedan, är det svårt att inte ha förväntningar. Pleppo TVÅ har en stilfull inramning med en smart och personlig monolog av Kaj Korkea-Aho, där han sitter på tåget mellan Helsingfors och Bennäs station i Pedersöre. ”Att återvända hem är som att prupp. Ju längre tid som gått sedan sist, desto svårare är det att göra det avslappnat”, konstaterar han.

Mot den här inramningen radas sedan sketcher upp, om hur det är att återvända och hur det är att leva – speciellt som karl – i Pedersöre. I första akten svingas det rejält mot religiösa samfund och humorn rör sig ofta under bältet.

Tema skvaller och fästingar

Att skapa olika lustiga karaktärer är kännetecknande för Ted Forsström och Kaj Korkea-aho. Vetenskapsmannen Klaus-Verner ger oss praktiska tips om hur vi kan söka efter fästingar i de svåråtkomliga, nedre regionerna.

En riktig skvallerkärring berättar allt nytt, stort som smått, hon hört på sistone. Vi träffar också en snart adertonårig predikant, som tyckte att något saknades bland de femtontalet religiösa samfund som redan fanns i kommunen och startade eget.

Ur det här kan man utläsa att ingenting förändras i Pedersöre. Där ”mårar man åpå”. Men det finns också de som är nöjda med det. Som fabriksarbetarna Murri och Backlund. De är nöjda bara de har en arbetskamrat att sitta på kaffepaus med och slänga käft.

Klaus-Verner undersöker skvallertantens katt, som dött trots att den borde ha två liv kvar. Klaus-Verner undersöker skvallertantens katt, som dött trots att den borde ha två liv kvar. Bild: Wasa Teater/Frank A. Unger Kaj Korkea-aho,Pedersöre,pleppo två,Radio Pleppo,Ted Forsström,Wasa Teater

Nya och gamla figurer

I andra akten har Korkea-aho och Forsström, enligt egen utsago i programbladet, tillåtit det hela att urarta. Vi träffar de siamesiska tvillingarna Sune & Darling med ihopvuxna långfinger. Det skulle inte vara medicinskt komplicerat att kirurgiskt separera de två – det skulle räcka med lokalbedövning – men de håller fast vid sin identitet som siamesiska tvillingar och reser runt i skolor och föreläser.

Vi hör också om pannrummets betydelse för en karl. I Pleppo TVÅ bjuds vi på många av Ted Forsströms ordlekar och oneliners. I sketchen Tedags bollar hans neurotiska figur hejdlöst med te, t, tv och titee (där). Och publiken skrattar gärna, även om figurerna inte är lika träffsäkra som förra gången.

Gärna en regissör

Den röda tråden går lite slingrigt, berättelsen är inte utformad med hela den finess som inledningen signalerar. Jag hade gärna sett att vi tydligare ledsagats av hemvändaren Kaj. Nu får vi navigera oss igenom sketcherna lite på egen hand.

Mycket krut har genomgående lagts på snygga videoprojektioner, som ofta illustrerar det som händer på scenen. Gärna hade föreställningen också fått ha en regissör istället för endast registöd av Åsa Salvesen.

Adele pastisch

Bäst fungerar Kaj Korkea-ahos monologer, när han som trött hustru funderar över livet eller när hans Klaus-Verner – liksom i den första Pleppouppsättningen – är förtvivlad över sitt obefintliga kärleksliv.

Sittande vid en vit flyger sjunger han ut sin sorg, bland annat i en version av Adeles ”Hello”. Det är en vacker och berörande avslutning, som – efter att Murri förklarat att ”måra åpå” också kan vara en väg genom svårigheter i livet – utmynnar i ett glädjefyllt sång- och dansnummer. Numret är koreograferat av Jakob Höglund och för tankarna till finalshowen i ”Mamma Mia”. Det är lätt att känna sig upplyft efter ett sådant avslut av Korkea-aho och Forsström.

Saara Aalto tog sig vidare i X Factor direkt via publikomröstningen på söndagen. Hon är nu bland de sex bästa i tävlingen.

Det var 17-åriga Sam Lavery som fick lämna X Factor på söndagen.

Aalto uppträdde med Donna Summers och Barbra Streisands discoduett No More Tears (Enough is enough) från år 1979 i lördagenskvällens X Factor.

Aalto belönades med stående ovationer efter sitt framträdande på lördagen och höjdes till skyarna av alla fyra domarna.

Enligt Simon Cowell var hennes uppträdande så nära perfektion man kan komma och Aaltos mentor i programmet Sharon Osbourne kallade henne för discodrottning.

Vinnaren väljs i december

29-åriga Saara Aalto kommer från Oulunsalo. Hon är den enda utlänningen som är med i tävlingen i år.

X Factor är inne i sitt sista skede, det vill säga live-showerna, där tävlandena varje vecka sjunger en sång inför livepublik på Wembleyarenan i London. Varje vecka faller en tävlande bort.

Programmet ses av 7-8 miljoner britter varje vecka.

De som går vidare väljs genom publikomröstning. De två tävlande som fått minst röster tvingas sjunga en till sång i söndagens resultatsändning. Därefter väljer domarna vem som går vidare.

Under de två första live-veckorna var Saara Aalto bland de två som fick minst röster, men vecka 3 och 4 kom hon vidare direkt via publikomröstningen. Den femte veckan var hon igen bland de två som fick minst röster, men tog sig vidare tack vare domarna.

Vinnaren i X Factor väljs i december.

Boris Vians roman Dagarnas skum är för många något av en kultbok från ungdomsåren: en surrealistisk skildring av den sårbara lyckan och livets flyktighet. Och visst lever romanens tragiska dimensioner vidare också i scenversionen på Svenska Teatern men magin går ofta på sparlåga.

Och det är kanske inte så märkligt. Vians roman är nämligen som en psykedelisk film i technicolor, en film som sedan stegvis förlorar all färg när det inledande durackordet småningom övergår i moll.

Vännerna Colin och Chick har inte mycket till övers för det grå knegarlivet. De lever för sina njutningar och passioner.

Vår tids jeunesse dorée? Oskar Pöysti, Dennis Nylund och Meri Anna Hulkkonen i Dagarnas skum. Foto från Dagarnas skum på Svenska Teatern. Bild: Karl Vilhjálmsson Dagarnas skum,dennis nylund,meri anna hulkkonen,oskar pöysti,Svenska Teatern

Hos den stenrike Colin bjuds det på bisarra gourmeträtter och drinkar ur hans specialtrimmade ’pianocktail’, ett instrument där varje fingerövning spottar fram unika smaksensationer.

Chicks liv är inte riktigt lika bekymmersfritt, han är ( i likhet med Vian själv) ingenjör men bara av nödtvång. Hans stora passion i livet är filosofen ’Jean-Sol Partre' och allt han äger går åt till att finansiera den vurmen. Förstaupplagan av Partres Paradox över spyan är nog för att göra honom hög.

När Chick dessutom förälskar sig i Alise och Colin i Chloé förefaller tillvaron fullbordad.

Men ungdom och lycka varar inte för evigt. Chloé drabbas av en obotlig sjukdom och med det spårar hela tillvaron ur. Rummen krymper, färgerna dör och lyxen övergår i fattigdom och misär.

Den litterära och musikaliska mångsysslaren Vian hörde till de intellektuella innekretsarna i efterkrigsårens Paris och den miljön flimrar tydligt förbi också i Dagarnas skum, utgiven år 1947. I romanen skildras den med en ambivalens som rymmer både ironi och bejakande.

Och när Ensemble Bulleribock tillsammans med Svenska Teatern nu gör en scenversion av romanen är det framför allt ironin som härskar, parallellt med berättelsens övergripande förgänglighetstema.

Vår tids tragedi

Tanya Weinsteins regi för osökt tankarna till vår tids ytlighetskultur och idealisering av evig ungdom. Kollektivet på scenen är ett slags jeunesse dorée med tonvikt på det senare, det vill säga inte fullt så unga ungdomar längre men evigt glittriga, nöjeslystna och mondäna.

De flirtar och poserar, älskar kärleken för kärlekens skull men är villiga att byta bort föremålet för kärleken genast när det blir för svårt. Inför livets realiteter står de handfallna.

Och det är där tragedin ligger i uppsättningen på Svenska Teatern.

Otto Sandqvist står för dramatiseringen och genom små förskjutningar i romanens personkonstellationer gör han den febriga strutsleken mycket tydlig. I Sandqvists dramatisering får också Colins kock Nicolas en helt ny funktion.

Nicolas har här blivit Nicole, en gestalt som i Meri Anna Hulkkonens tolkning blir ett slags språkrör för hela uppsättningen. Hon styr vår blick på händelseförloppet och hon är också den enda som slutligen förmår kliva ut ur den havererade sagobubblan.

Men trots den relevanta samtidsförankringen känns uppsättningen ofta som ett lite blekt och schematiskt eko av ursprungsberättelsen.

Magi på sparlåga

Det medvetet preciösa språket flyter inte riktigt och trots att scenografen Kaisa Salmi öser på med plymer, glitter och kulörta lampor är det svårt att hitta fiffiga motsvarigheter till romanens överflöd av fantasteri och surrealistiska miljöbeskrivningar.

Oskar Pöysti och Meri Anna Hulkkonen i Dagarnas skum. Foto från Dagarnas skum på Svenska Teatern. Bild: Karl Vilhjálmsson Dagarnas skum,meri anna hulkkonen,oskar pöysti,Svenska Teatern

Uppsättningen är visserligen smart koreograferad men magin saknas, liksom den där gradvisa förskjutningen från explosiv flerfärg till grå torftighet. Och det innebär också att dynamiken drabbas, framför allt i andra akten där missmodet och misären skildras med kompakt och statisk källarhålssvärta. Det är som om Dostojevskij plötsligt tog ett struptag på Vian.

Första akten fungerar bättre, inte minst för att ensemblen så lustfyllt slänger sig in i den hejdlösa parodin på aningslös verklighetsflykt och intellektuellt låtsasdjup.

Stora barn och brölande filosofer

Oskar Pöystis blomprydda Colin i glittertopp och skära kalsonger är som ett behagsjukt barn, van att få allt han pekar på, medan Dennis Nylund förvandlar Chick till den sanna filosofigroupien.

I raggpäls och solglasögon återger Nylunds Chick extatiskt Partres senaste visdomsord och Partre själv, ja, det är ju ingen mindre än föreställningens musiker Jimi Tenor. I eldröd frackrock brölar han fram filosofens tankar som påstridiga staccatokaskader på saxofon.

En ton säger mer än tusen ord ...

Intressant nog får också Terhi Suorlahtis Chloé och Sophie Heikkiläs Alise (eller Alice) tydligare konturer än i Vians roman där kvinnorna mest av allt framstår som mesiga projektionsytor för de manliga protagonisternas kärlekstörst.

En kvinna med koll på framtoningen. Terhi Suorlahti som Chloé. Foto från Dagarnas skum på Svenska Teatern. Bild: Karl Vilhjálmsson Dagarnas skum,Svenska Teatern,Terhi Suorlahti

I Suorlahtis skickliga dubbelbelysning framstår Chloé faktiskt som uppsättningens mest sammansatta gestalt, en vuxen kvinna som vet precis vilka lekar hon ger sig in i.

Också när de är dömda att sluta illa.

Finns vi till bara genom den andras blick? Är vi lyckliga om ingen kan se det? Den isländska författaren Eiríkur Örn Norðdahls senaste roman Dumhet handlar om vårt komplicerade förhållande till den moderna teknologin och ett övervakningssamhälle där vi är ständigt sedda.

Eiríkur Örn Norðdahl är aktuell på svenska med den tredje delen i en samhällskritisk trilogi som omfattar verken Glädje (inte översatt till svenska än), Ondska och Dumhet.

För några år sedan var Eirikur nominerad till Nordiska rådets litteraturpris för Ondska - en mångfacetterad och omfångsrik roman som handlar om arvet efter andra världskriget, judepogromerna och de allt kraftigare högervindarna som drar över såväl Island som resten av Europa idag.

Vårt behov av bekräftelse

Den nyutkomna romanen Dumhet utspelar sig i en mycket nära framtid, och är en dystopisk skildring av ett samhälle där vi är ständigt uppkopplade, ständigt övervakade – ett samhälle där vi ständigt ser andra och blir sedda.

Redan idag lever vi omgärdade av säkerhetskameror och övervakningskameror av olika slag. Ovanför våra huvuden roterar drönare och satellitkameror som kartlägger våra liv, och själva går vi omkring med mobiltelefoner i våra fickor.

Vi är ständigt uppkopplade, ständigt nåbara, ständigt övervakade.

I Dumhet träffar vi Áki och Lenita som i början av sitt förhållande går in för att försöka leva bara för varandra. De stänger av alla webbkameror i huset, de lämnar alla sociala medier, de umgås med varandra öga mot öga över sällskapsspel och under långa promenader.

I tre månader klarar de av detta sociala experiment – men till slut blir det helt enkelt outhärdligt att vara lycklig utan att någon vet om det, utan att någon ser det. Utan att någon gillar ens statusar på sociala medier.

- Vi har nog alltid haft ett behov av att s.a.s. ”gillas” av andra. Tänkt bara på när man skall arrangera en fest och man oroas för hur många som kommer att komma på festen. Är jag en misslyckad människa om det bara kommer några stycken? I och med alla sociala medier har den här typen av oro ökat markant. Men samtidigt kan man säga att det i och med sociala medier har blivit lättare att hitta andra som tycker om det man gör. Du kan ju ha en vän i Somalia och en vän i Vietnam som gillar det du gör. På det här sättet kan de som känner att de står utanför olika sammanhang känna att de får något slags bekräftelse, och att de är värda någonting, konstaterar Eiríkur Örn Norðdahl när jag träffar honom i samband med hans besök på Bokkalaset i Ekenäs.

Kärestor blir konkurrenter

Så småningom glider Áki och Lenita isär och efter separationen börjar de använda sociala medier och webbkameror för att hämnas på varandra. De övervakar varandra och de idkar också hämndsex för att såra den andra:

- De informerar den andra om när de har sex med någon annan. I ett samhälle där alla kan se alla kan det vara väldigt svårt att inte titta om ens ex skickar en uppmaning att titta. Det är lätt att tända på besattheten hos en människa när det gäller kärlek och sex.

Från att ha varit oskiljaktiga kärestor går Áki och Lenita till att bli varandras bittraste konkurrenter.

Båda två är författare och under en sommar skriver de varsin roman som visar sig vara så gott som identisk till handling och utformning.

En roman som handlar om en ung kille från Pakistan som kommer till Island i början av 2000-talet. Inom loppet av några år radikaliseras han, åker till Syrien för att kriga med Isis. Några år senare påträffas killen död i centrala Reykjavik.

- Island är väldigt litet och jag ar alltid varit rädd för att vi som författarkår rör oss i alltför små kretsar: vi läser samma böcker, vi vaknar till samma väder, vi läser samma artiklar och lever i samma bubbla. Enligt mig är ens författarskap en konsekvens av det man läser och upplever. Ju närmare vi står varandra och ju mer vi ser in i varandras liv desto mer lika blir vi liksom konsekvenserna av dessa upplevelser. I slutändan blir våra böcker mer och mer lika varandra. Ifjol svämmade t.ex. den isländska bokmarknaden plötsligt över av så kallade autofiktiva verk, och det kändes som om alla isländska författare återupptäckt självbiografin som litterär genre.

Eiríkur Örn Norðdahl understryker att det givetvis också är viktigt att många författare under en viss tid tar fasta på centrala samhällsrelevanta frågor, vilket hände i samband med den ekonomiska krisen på Island under 2009-2010.

- Men samtidigt kan en likriktning i ämnesval bidra till att vårt tänkande tappar i variation.

Pärmbild till den isländska utgåvan av Eiríkur Örn Norddahls roman "Dumhet". Bild: Forlagið Eiríkur Örn Norðdahl,Island,isländsk litteratur,romaner

Det ultimata konceptkonstverket

Romanen Dumhet utspelar sig i första hand i Eiríkur Örn Norðdahls hemstad Ísafjörður, ett mindre samhälle i nordvästra Island.

Plötsligt drabbas staden av en serie strömavbrott som gör att människor blir totalt avskärmade från varandra. Bakom dessa avbrott står en grupp konstnärer som kallar sig för "Birta Sóllilja".

- Det är en grupp unga konststuderande som är kritiska mot såväl moderniteten som övervakningssamhället liksom teknologin som idé. De återkommande strömavbrotten är en del av deras slutarbete vid konsthögskolan.

Eiríkur Örn Norðdahl säger att han velat ta fasta på tanken på terrorism som ett konstverk:

- Det finns filosofer som talade om terrorhandlingarna den 11 september som det ultimata konstverket. Att man tar konsten till en nivå som de flesta inte gör, att låta konst bli handling.

En annan central frågeställning i berättelsen handlar om den egocentrism som sociala medier bidrar till i allra högsta grad.

Vilka blir konsekvenserna av att vi tittar på världen ur ett väldigt snävt perspektiv?

- Sist och slutligen handlar Birta Sólliljas konstverk om ungdomarnas eget behov av att bli sedda. De är sura över att alla andra får mer synlighet och ”likes”. Och frågan är hur man ska lyckas utmärka sig i dag för att få synlighet, vilka extrema handlingar krävs för att man ska få uppmärksamhet?

Ett sätt är att stänga av strömmen i ett samhälle som i så hög grad drivs av ström.

En av medlemmarna i konstnärsgruppen är från Finland och heter Sirpa Hietala. Sirpa är en hacker som till en början ansåg att teknologin var det enda som kunde rädda människan, men som sedermera kommit att uppfatta teknologin som roten till mänsklighetens alla problem. Hon betecknas som en ”linkolist” som längtar tillbaka till det förflutna.

Eiríkur Örn Norðdahl berättar att han blev förvånad när han insåg hur stor den finländska extremekofilosofen Pentti Linkola är bland dem som förespråkar antimodernitet.

- Man kopplar lätt ihop dessa radikala tankegångar med USA och politiska aktivister som Unabomber. Men den här typen av extrema tankegångar finns på mycket närmare håll.

Ett hatkärlek-förhållande till sociala medier

Eiríkur Örn Norðdahl säger att han själv har ett komplicerat förhållande till den moderna teknologin och till sociala medier.

- Min förra bok Ondska blev oerhört uppmärksammad och utkom på ett flertal olika språk. Plötsligt insåg jag att jag blev sedd av tusentals läsare i olika delar av världen. Jag blev nästan neurotisk och besatt att den här tanken på ett sätt som kändes skrämmande. Jag beundrar teknologin och allt den gjort och kan göra för oss, men jag känner också att saker händer alltför snabbt och man har svårt att hänga med.

De senaste veckorna har varit högintensiva och Eiríkur Örn Norðdahl säger att han lätt kan tillbringa ett ohälsosamt antal timmar på sociala medier för att läsa artiklar som handlar om aktuella böcker, om valet på Island och i USA:

- Jag kan sitta 14 timmar om dygnet och läsa alla möjliga artiklar och gruppanalysera världen tillsammans med bekanta på sociala medier. Men allt det här bidrar ju också till ett slags navelskådande. Frågan är om man kanske borde hålla på med helt andra saker i stället?