Ett säkert hösttecken är att rabulisterna i Eiffelbenstornet igen samlas. Kansliprosa och politisk korrekthet står på agendan. Titta på Tornet här.
Gäster i höstsäsongen första Eiffeltorn är de uppburna författarna Mikaela Strömberg och Sabine Forsblom.
Programvärd är Mikael Crawford (tillsvidare opublicerad).
Du tror inte dina ögon. Det här är inte digitala effekter. Det är modeller som någon byggt med lim, balsaträ och mycket tålamod.
Idag fixar Hollywoods digitala effektfabriker nästan vad som helst. Om bakgrunden i en scen är svår att få till är den billigaste och snabbaste lösningen att plocka fram en greenscreen och klistra in något trevligt i efterhand. Det är inte bara actionfilmerna som använder tekniken, ångbåten i en dramafilm kan vara mycket enklare att fixa digitalt.
På 70-talet var det andra tider. Om du gjorde en science fiction-film om snubbar med lasersvärd så gällde det att hitta någon som kunde bygga en trovärdig rymdstation och få den att se 3000 gånger större ut framför en kamera.
Trots att modellbyggets guldålder är förbi finns det rätt många regissörer som envisas med att föremål de filmar ska finnas på riktigt. I alla fall som modeller.
Det var på många sätt Star Wars som inledde modellbyggandets guldålder. George Lucas såg till att science fiction plötsligt såg realistiskt ut. Modellerna var smutsiga och såg trovärdiga ut.
Blade Runner hade premiär fem år efter den första Star Wars filmen och satte på nytt ribban för vad effekter kunde åstadkomma.
Jag har sett bakom kulisserna-materialet många gånger men varje gång jag ser öppningsscenen till Blade Runner sitter jag och gapar. Hur kan det här vara en modell? Hur är det möjligt att skapa något så vackert?
På 90-talet slog de digitala effekterna igenom tack vare filmer som Jurassic Park, men det var fortfarande dyrt att jobba digitalt. Modellbyggarna sov dåligt om nätterna och oroade sig för framtiden. Skulle det finnas några jobb på andra sidan millennieskiftet?
Trots det lyckades man bland annat bygga en sjukt stor modell av det sjunkande skeppet Titanic.
Peter Jacksons tolkientolkning från 2001 innehåller en hel del digitala knep men också fantastisk rekvisita och riktiga modeller. Till exempel är Saurons torn Barad-dûr (det med ögat) en modell. Weta Workshops gjorde det mesta och i deras arkiv hittar man bland annat bilder av modellerna.
Ta också en titt på det här klippet där Viggo Mortensen får ett hav av dödskallar över sig. När man ser filmen tror man ju inte att dansken faktiskt badar i riktiga dödskallar som effektteamet gjutit av en verklig modell. Det lär vara 2000 stycken.
Cristopher Nolan är en regissör som gillar att filma riktiga bakgrunder, effekter och modeller. Varför? Han har flera gånger sagt att han helt enkelt tycker att det helt enkelt är tråkigt att filma framför en green screen.
Scenen där Batmans tumlare kör genom en parkeringsgrotta och krockar med en sopbil i The Dark Knight gick inte att filma med den verkliga bilen. Trots det ville Nolan att scenen skulle kännas så rå och verklig som möjligt. Resultatet blev en modell i skalan 1:3.
Wes Anderson använder ofta modeller i sina filmer. Det ovanliga är att de får se ut som modeller. Precis som allt annat som regissören plockar ur sitt huvud för modellerna tanken till ett pojkrum på 70-talet.
Inne i Studio Babelsberg i Berlin där modellerna gjordes är det helikopter- och flygförbud. Något man tydligen bryter mot regelbundet.
Texten uppdaterades med mer information Dark Knight.
Vi skall och kan inte skydda våra barn från världens elände.
En av de första saker som min fru och jag märkte då vårt barn började dagis var att frågan om etnicitet var en ickefråga för honom.
Det är en märklig sak att lägga märke till och det gör man bara om man redan befinner sig i ett sammanhang där etnicitet gjorts till en fråga, i ett samhälle som inte är befriat från rasism.
Barn leker tillsammans, ibland har de kul och ibland råkar de i luven på varandra. Vårt barn har aldrig talat om ett annat barns hudfärg eller ursprung. Varför skulle han det egentligen? Ett barn är ett barn.
Det är vi vuxna som genom våra handlingar och attityder överför rasism på våra barn.
För någon vecka tog vi upp någon aktuell händelse med vår tioåring. Han sade att han redan hört om den, sett den, att man gör det överallt.
Bilder av flyktingar, döda och levande, når oss hela tiden och vi kan och ska inte skydda barnen från det här.
Tanken om att man kunde beslöja världen för barnen är omöjlig i det flöde av information som omger oss.
Däremot ska vi genom våra handlingar visa hur man bemöter orättvisa och lidande, visa att man kan göra något.
Vi vill lära våra barn anständighet och att ta hänsyn till varandra. Samtidigt undgår det knappast någon, att Finland och många andra länder brottas med frågan om att hjälpa de människor som vill fly krig och elände.
Anledningen till vår icke-vilja är i grunden ett vi och de tänkande, etnicitet, att människor som ser ut som våra barns klass- eller dagiskompisar, plötsligt inte anses vara värda vår hjälp.
Det förstår våra barn och jag undrar hur de betraktar oss vuxna då vi debatterar och reflekterar kring något helt uppenbart, kring det som vi försökt lära dem hela deras liv; att man skall behandla andra människor väl.
Att många människor i dag berörs av flyktingarnas situation och vill hjälpa är något som ett barn känner igen; det är en bild av det som typ alla vuxna försöker lära ut, men som är ett krav som verkar tunnas ut då människor upphör att vara barn och blir vuxna.
Ofta ställer vi krav på barn som vi inte lever upp till själva.
På många sätt är också vår egen trovärdighet på spel här; de värden som vi uppfostrar våra barn enligt får betydelse i och med att vi visar att också vi tror på dem.
Om vi inte vill säga att vissa människor är viktigare än andra, ja då måste Europa sluta älta och börja hjälpa.
Om vi i dag väljer att visa att vi gör vad vi kan eftersom andra människors situation tydligt bjuder in oss att hjälpa, ja då visar vi också att vi kan påverka framtida problem, att politik och engagemang i världen betyder något.
Att göra i dag är att motarbeta rasism i morgon.
Om vi tillsammans visar att man kan påverka sin värld, att man kan svara mot svåra situationer som uppkommer under ett människoliv, ja då skapar vi också den känsla av trygghet som varje människa behöver. Också vi som idag har det förhållandevis bra.
Världen känns lite mindre kall och kuslig om vi vet att vi har varandra.
Vem känner inte till Backstreets Boys kändaste ballad? Vem vill gifta sig med Pernilla? Vem vill mer än gärna ta livet av små oskyldiga djur?
Skönsång, pinsamt dåliga skämt och obehagliga avslöjanden då Stiftelsen spelar Jenga med Nico och Vinz. Kolla klippet här.
Succémorgons turistbyrå med Christoffer Strandberg fortsätter och denna vecka är det Kumlinge som får en egen reklam.
Finlandssvenskarna vet för lite om varandra, okunskapen och fördomarna är många. Därför bjuder vi i Succémorgon varje vecka på informativa inslag om olika orter i Svenskfinland baserade på egna erfarenheter, rykten och objektiva sanningar. Sagt om Kumlinge: ”Lite som Kökar, fast livsfarligt."Lite fakta om Kumlinge
Stäng dina ögon och lyssna.
Avlägset hör du Skärgårdshavets vågor rulla och måsarna skria. Solens gassande strålar bländar dig fast du blundar. Sakta går du fram i det höga gräset. Växterna kittlar dina bara ben. En frisk, varm sommarbris smeker dig och stundens skönhet ger dig gåshud… Eller vänta… Det där är inte gåshud.
Du öppnar ögonen bara för att se att hela du är svartprickig av feta, blodtörstiga, virusspridande fästingar.
Du springer, men det är redan för sent!
Välkommen till Ålands festligaste fästning av fästingar, Kumlinge: 800 öar, 350 invånare och miljontals småkryp som vill tömma just dig på blod.
Kumlinge - fäst för livet.
Att vara boklärd tycks inte alltid vara något positivt i vårt land. Åtminstone om man får tro bloggar och andra skriverier på nätet.
De närmaste internet-träffarna på sökordet "kirjaviisaus" (boklärdom) visar att många tycker att den boklärde är litet av en sprätt som inte besitter någon riktig visdom.
Men det är dags att slå ett slag för boken och all den kunskap den ger oss, tycker Laura Karlsson som är verksamhetsledare för Bokens år
- Jag kan inte komma på varför boklärdom skulle vara något dåligt. Hur skulle världen se ut utan läsande och böcker? Var vore vi utan läskunskap och litteratur?
På tisdag eftermiddag uppmanas alla smygläsare kring hela landet att komma ut ur skåpet med sin älsklingsbok och läsa offentligt.
Läslusarna har samlats bland annat i Vasa (huvudbibliotekets park), Sibbo och Helsingfors (vid Runebergsstatyn).
- Vi vill göra läsandet synligt såhär på läskunnighetens dag, säger Laura Karlsson, och hoppas att hon får se läsare i alla åldrar och älsklingslitteratur i alla genrer
Här hittar du en fullständig lista på "Också jag läser"-evenemangets orter
Vill du spara 125 euro om året? I så fall skall du sluta slänga bort mat. Spillveckan till ära ger vi dig några tips på hur du kan göra det. Du kan börja med att ta ut gurkan ur kylskåpet och pröva på några läckra recept som passar perfekt ihop med veckans tema.
Det är dags att fira spillveckan. Konsumentförbundet vill sprida information om matsvinn och står bakom kampanjen för tredje gången. Butikerna, industrin och hushållen genererar stora mängder avfall årligen. Det här i sin tur bidrar till klimatförändringen. Varje år är utsläppen av matsvinn samma som utsläppen av 100 000 bilar. Gamla tomater blev plötsligt mycket farligare än vad du kanske trodde.
Temat fortsätter hela veckan, och på torsdag den 10 september kommer Motiva, en av arrangörerna, att bjuda på en gratis vegetarisk lunch lagad på matsvinn. Evenemanget ordnas i Helsingfors, Åbo, Tammerfors och Kuopio. Mer information hittar du här.
Enligt MTT (Forskningscentralen för jordbruk och livsmedelsekonomi) slänger finska hushåll bort 120-160 miljoner kilo mat årligen. Om vi skulle vara försiktigare med vad vi slänger bort skulle varje finländare kunna spara 125 euro årligen.
Det som kastas bort mest är grönsaker, rotfrukter, bär och frukt. Mjölkprodukter och bröd är också någonting som ofta slängs bort. Många av oss har kastat bort resten av gurkan eller halva burken grynost utan att riktigt ha kollat om det skulle ha varit möjligt att ännu äta den.
Sluta kasta bort mat. Så enkelt är det. Men hur ska vi göra detta, när vi ändå har så bråttom hela tiden?
Jenni Leander från Konsumentförbundet och Elina Ovaskainen från Motiva Oy uppmanar folk att planera i förväg vad det är man ska köpa i mataffären. Det lönar sig också att kolla vad man redan har i kylskåpet innan man går och handlar.
Om det här ändå känns extra jobbigt, kan man också tänka på andra saker. Både Jenni och Elina påpekar att man alltid ska lita på sina sinnen när det kommer till att kolla om livsmedlen ännu är användbara. Om mjölken inte ser konstig ut eller luktar illa, kan man försiktig smaka på den. Om det smakar som vanligt kan man dricka den, fast bäst före datumet skulle ha redan gått. Lite försiktig ska man vara med fiskprodukter.
Sen ska man tänka på var man förvarar maten. Till exempel tomat och gurka hör inte hemma i kylskåpet, utan borde förvaras i rumstemperatur. Så här får du dem att vara längre. Smart!
Vet du inte vad du ska laga av matresterna? Vi har lösningen. För att undvika att kasta bort så många grönsaker och mjölkprodukter, kan du i stället tillreda dessa fina maträtter. Bjud in folk, ha roligt, bli mätt och glad. Efter det kan du börja fundera på vad du kan köpa med de 125 euro som du sparar varje år..
Ingenting är trendigare just nu än råmat. Det är hälsosamt och lättlagat. Det perfekta sättet att bli av med grönsaker som har blivit lite mjuka är att slänga dem i en saftcentrifug och sedan njuta av uppfriskande och hälsosamt råsaft. Kom ihåg att skala de grönsaker som du använder. Här har du några läckra kombinationer som du kan pröva.
Rödbeta
Ingefära
Vinbärsblad
Citron
Mynta
Vinbär
Blåbär
Morot
Lime
Citronmeliss
Havtornssaft
Svartvinbärsblad
Gurka
Selleristjälkar
Gurka
Lime
Ingefära
Spenat
Äpple
Mango
Förvällda nässlor, kirskål
Fastän sommaren börjar ta slut här i Finland, betyder det inte att sommaren inte kan fortsätta i köket. Upplev en liten bit av Spanien hemma hos dig med gazpacho. Den spanska grönsaksoppan serveras kall och är jättelätt att laga. Skålla och skala tomaterna. Skär paprikan i småbitar och skiva löken. Släng alla ingredienser i en blender och tillsätt några isbitar.
8 mogna tomater
2 sommarlökar
1 paprika, färsk eller grillad
3 vitlöksklyftor
1 gurka
4 msk olivolja
Saften av 1 lime eller citron
1 krm salt
Svartpeppar
3 dl tomatjuice
Några stänk tabasco
Isbitar
Till dig som inte äger en blender och tycker att en saftcentrifug är någonting som bara knäppa människor äger, misströsta inte, vi har också någonting för dig. Efter en lång arbetsdag kan du mysa hemma med lite pizzabröd. Hur ska man göra då? Det är enkelt. Ta lite bröd som du har hemma, släng på vad som helst du hittar i kylen och avsluta allt med lite riven ost. Lägg in brödet i ugnen och gratinera i 250 grader i cirka sju minuter.
Du lagade plättar igår och nu är det slut på sylt och grädde. Vad ska du göra då? Här kommer lösningen. Fyll plättarna med matrester som du hittar i kylskåpet. Bolognesesås fungerar jättebra. Värm upp dem i mikrovågsugnen eller grädda dem i ugnen med lite ost på.
Alla dessa recept och många fler hittar du på Marthaförbundets temasidor om matsvinn. Fler recept finns också på saasyödä.fi
Om du vill läsa mera om spillveckan kolla hemsidan. (Obs. Sidan är på finska)
Har du några bra recepttips, så dela med dig dem i kommentarsfältet.
På tiotals orter runt om i Finland har folk på tisdagen demonstrerat för läsning genom att tyst stå på led och läsa ur sin favoritbok i tio minuter. I Nickby i Sibbo samlades också ett glatt gäng, och Yle Östnyland var på plats.
Utanför Sockengården i Sibbo står tretton kvinnor med varsin bok i högsta hugg. Några fniss och uppsluppet prat hörs då servicechefen för bibliotekstjänster Malin Hollmén börjar dirigera dem och försöker få dem att stå på ett rakt led.
Ett par av dem som hamnar längst fram i ledet smiter och ställer sig längre bak i stället. Stämningen är något pirrig, men så fort klockan blir 16 blir kvinnorna allvarliga och börjar koncentrerat läsa varsin bok.
Ibland spricker masken. Några leenden och lite småprat bryter fram då och då. Men i tio minuter är det läsning för hela slanten som gäller. Några förbipasserande kastar nyfikna blickar mot ledet.
Jippot Jag läser också! är en del av Bokens år och ordnas samtidigt på många orter i Finland. Så många människor som möjligt ska stå på rad och tyst läsa ur sina favoritböcker i tio minuter.
Tanken är att ta ställning för läsning och läskunnighet, läskunnighetens dag till ära.
Planläggningsarkitekt Johanna Horelli och bildkonstlärare Heli Maristo hör till dem som deltog i demonstrationen. Efteråt säger Horelli att evenemanget var skojfriskt och positivt, och att det fick henne på gott humör.
Maristo å sin sida säger att hon gärna ville delta i demonstrationen eftersom den inte tog ställning mot något. Dessutom vill hon gärna läsa mer än vad hon gör nu och påpekar att det inte bara var bokmalar som deltog.
– Jag tänkte att jag läser i åtminstone tio minuter här och att det kanske hjälper mig att komma i gång med den här boken, säger Maristo.
Johanna Horelli påpekar att läskunnigheten är en stor skatt som vi i de nordiska länderna ofta tar för givet.
– Vi är så lyckligt lottade att vi undervisas i läsning, medan man på andra ställen inte är läskunniga då det inte finns tillräcklig utbildning, säger hon.
Under demonstrationen valde Horelli att läsa en bok om förvaltning. Hon säger att hon ofta tvingar sig till att läsa jobbrelaterade böcker för att hålla sig ajour.
– Annars läser jag ganska mycket lättsam litteratur, till exempel lite snällare deckare som inte innehåller så mycket våld, säger Horelli. Men jag läser gärna vilken typ av skönlitteratur som helst.
Horelli säger också att hon ända sedan hon var liten har varit ivrig på att besöka antikvariat. Hon köper en begagnad bok, läser den och för den sedan tillbaka igen.
Heli Maristo säger att hon läser beklagligt lite.
– Då jag läser är det ofta modern, inhemsk litteratur. Någon dikt går också, men mest är den här stundens prosa, säger Maristo.
Servicechefen för bibliotekstjänster i Sibbo, Malin Hollmén, berättar att det är organisationen bakom Bokens år som tagit initiativet till jippot. Huvudbiblioteket i Sibbo beslöt sig för att delta.
– Finländare läser mycket, och Sibboborna likaså. På biblioteket är vi speciellt glada över att mängden utlåningar av barn- och ungdomslitteratur ökar hela tiden, säger Hollmén.
Tanken är att visa att deltagarna tycker om böcker och läsning.
– Nu stod vi ju mitt i Nickby men synligheten kommer att fortsätta efteråt, eftersom bilder från alla de lokala jippona på olika orter ska spridas på sociala medier.
De som deltog i evenemanget fick ta med sig sin favoritbok i vilken form som helst.
Yle Östnylands reporter och Hollmén konstaterar ändå att det var den klassiska tryckta boken som gällde för alla deltagare. Ingen hade valt att läsa en e-bok, till exempel.
Hollmén själv tyckte att det kändes riktigt bra att stå i mitten av ledet och läsa en god bok.
– Jag är en sådan person som ofta har en bok i väskan. Åker man buss eller tåg så har man alltid något att göra, säger Hollmén.
– Det ser alltid lite roligt ut när folk läser medan de står i kö och använder tiden för läsning. Jag har säkert själv också stått på något konstigt ställe och läst förut, fastän jag kanske inte var lika spikrak då.
På Facebook finns också mer bilder och information om jippot.
Den som går in i Ila Nordmans kök skulle aldrig få syn på en påse snabbmakaroner. I stället kanske en sprängticka puttrar på spisen. Ila Nordman har bestämt sig för att leva ekologiskt fullt ut.
I Ila Nordmans lilla stuga ute i skärgården lever hon och hennes sambo så ekologiskt de bara kan. I hemmet finns inget plast och knappt några kemikalier alls. De har el, men inget rinnande vatten. I oktober tar paret sitt pick och pack och flyttar till Thailand över vintern, för att kunna leva ännu enklare.
Ifall du skulle besöka Ila i hennes hem skulle du antagligen lägga märke till hennes intresse för det ekologiska. Jag vill leva mer ekologiskt – hur gör jag? Ila Nordman som driver bloggen
Morotsliv och snart är utbildad näringsterapeut ger dig tips: Håll det enkelt
- Det luktar lite konstigt i skåpen och där finns några ovanliga produkter. Folk reagerar nog när de är hemma hos mig. De frågar varifrån jag hittat olika saker och hur de kan skaffa dem, säger Ila.
Ilas ekologiska liv började med mat. 2009 fick hon en burnout och mådde riktigt dåligt. Då bestämde hon sig för att ändra på sin livsstil så att hon aldrig skulle må så där dåligt igen. Metoden var råkost.
- Då startade jag bloggen Morotsliv, för att testa att äta endast vegetarisk råkost i en månad.
Månaden förlängdes och råkosten blev en del av hennes livsstil. Ett tag var all mat hon åt rå.
- Numera äter jag mellan 70 och 100 procent råkost om dagen. Det är inte så svårt som många tror. Men jag tror att man också ska äta kokad mat, för jag märker ju att jag mår bra av det, säger hon.
När Ila fick in matrutinen och märkte att hon mådde bra av den började hon fundera på kemikalierna vi sätter på vår hud varje dag.
- Jag började fundera på vad som finns i min hemmiljö som kan påverka och störa mina hormoner och göra att jag mår sämre. Så jag städade ut där och köpte bättre produkter.
Det började alltså med en tanke på den egna kroppen, men miljötänket finns såklart också där. Ila berättar att hon alltid varit väldigt mån om djur och natur och att man inte får skräpa ner.
- När du börjar fundera på att ta hand om dig själv, så tar du automatiskt också hand om din närmiljö och personer i din närmiljö, säger hon.
Jag får ofta frågan om det inte blir jobbigt att hela tiden gå och tänka på vad man inte får äta, smörja in sig med eller köpa.
I affärerna är det de konventionella produkterna som regerar. Visst kommer det hela tiden fram nya ekologiska produkter, men utbudet är ändå ganska litet och ofta dyrt. Vi frågar vad det är som gör att Ila orkar hålla upp sin livsstil. Blir det inte jobbigt att hålla så grym koll på allt och sålla bort en massa produkter hela tiden?
- Det är intressant att du säger det där med att avstå och säga nej till saker. Jag får ofta frågan om det inte blir jobbigt att hela tiden gå och tänka på vad man inte får äta, smörja in sig med eller köpa. Då brukar jag säga att ifall jag skulle gå runt och tänka så skulle det nog bli skitjobbigt.
Nyckeln är att förstå varför du vill undvika en viss produkt eller ett visst ämne.
- Det första steget är att förstå och att avstå, men det är bara en pytteliten bit av allt. Sedan börjar man fundera på alternativen och man går igång på det och vill bara mera och mera. Det är skitkul, säger hon.
Ibland kan Ila sakna vissa saker från sitt gamla liv, men när vi ber henne nämna något kommer hon inte på en enda grej. Det verkar inte vara så viktiga saker alltså. Orsaken till det här är kanske Ilas filosofi om att man måste få unna sig förbjudna saker ibland.
- Man måste inte gå in i det till 100 procent och aldrig göra undantag. Jag tror på undantag.
Det handlar inte om att man lämnar bort en massa saker. Man byter ut till något bättre.
Ila kan unna sig choklad, ett glas vin eller till och med en maträtt som innehåller kött. Kötträtter äter hon ändå allt mer sällan, eftersom hon inte riktigt tycker om det längre.
- Det går att leva helt normalt, absolut. Det som det handlar om är de små valen, de vi gör varje dag. När andra tar sin kaffekopp häller jag i lite svamp i mitt heta vatten, säger hon.
När andra bakar en sockerkaka bakar hon en råchokladbakelse eller något annat mer hälsosamt.
- Det handlar inte om att man lämnar bort en massa saker. Man byter ut till något bättre. Det där blir som ett spel eller en lek i sig själv, att göra bättre och bättre val.
Ett av de senaste årens trendord måste väl vara plastbanta, alltså att göra sig av med plast vi har i hemmet. Ila har självklart plastbantat och nu har hon extremt lite plast i sitt hem. Att göra sig av med i princip all plast låter kanske lätt överdrivet. Hur mycket skada kan en liten plastlåda egentligen göra?
Ila Nordman har plastbantat sitt hem i omgångar.
Ila Nordman
Bild: Yle/Petter Sandelin
- En plastburk gör inte så mycket skada, men vad gör du med den? Har du mat i den? Äter du maten från den? Värmer du till och med maten i den? I så fall har du en hel hop med kemikalier där.
Ila berättar att plasten kan innehålla ftalater och bisfenoler – ämnen som kan gå in och störa dina hormoner och vara potentiellt cancerframkallande på sikt.
- Och är det något som är vanligt i dag så är de ju cancer, och det är inte alls något konstigt.
Ila har plastbantat sitt hem i omgångar. Vill du plastbanta måste du alltså inte genast gå hem och slänga all plast. I stället kan du tänka efter en gång extra varje gång du ska köpa något nytt.
- Ska jag ha något att förvara min mat i köper jag glas eller rostfritt stål. Plast är dessutom oftast en förbrukningsvara. Du kanske använder det en gång eller några gånger. Men köper du något i glas eller rostfritt så håller det i evigheter.
Nästan varje dag slängs ny information i ansiktet på oss: Choklad är nyttigt! Nej, choklad ger dig cancer! Nej visst är choklad nyttigt! Men bara mörk sådan. Och så fortsätter det. Ila tycker om att samla på sig ny kunskap och säger att man absolut inte kan bli fullärd över en natt.
Hon tycker det är väldigt intressant med forskning och letar ofta efter nya råd och rön.
Forskningsfusket i dag är skrämmande. Det är skrämmande hur företag kan köpa forskning för att säga något som ska hjälpa dem att sälja mera produkter.
- Jag brukar titta på många läkarkonferenser och annat där det händer mycket och presenteras mycket ny forskning. Jag läser mycket böcker och på hemsidor där jag vet att det finns bra information.
Men hur vet man vad man kan lita på?
- Man väljer och sållar och man ska vara kritisk. Det är kanske det allra viktigaste. Man ska inte köpa något bara för att det står så, utan tänk själv – låter det här logiskt? Och fram för allt – vem har köpt det här? Vem är det som tjänar pengar på den här informationen?
När det kommer fram ny forskning brukar Ila alltid försöka ta reda på ifall det handlar om pengar eller fakta.
- Forskningsfusket i dag är skrämmande. Det är skrämmande hur företag kan köpa forskning för att säga något som ska hjälpa dem att sälja mera produkter. Det är hemskt.
Det mesta som kan anses lite ovanligt brukar få kritik. Ila har också fått kritik på sin blogg, men hon tar det med ro. Hon tycker det hör till.
- Det är okej, man måste få tycka och tänka. Att överhuvudtaget reagera är det viktigaste. Det spelar inte så stor roll ifall du reagerar positivt eller negativt, för det betyder ändå att du har tänkt till.
Ila tycker inte att alla ska göra precis som hon, men hon hoppas att hon kan vara en inspirationskälla för folk.
Med mer än femtio år av karriär bakom sig kunde José Feliciano med rätta slå sig till ro som pensionär, men han har inte tröttnat på ett liv med konserter, turnéer och nya skivor. Dagarna som popidol på 60- och 70-talet är förbi, men inom den latinamerikanska musiken är han fortfarande en stor stjärna.
Hans musikintresse vaknade tidigt. Som sexåring lärde sig den unge José spela dragspel, och snart fortsatte han med gitarr, för att på kort tid bli virtuos på instrumentet. Musiken var från första början hans väg ut ur fattigdomen, runt de begränsningar hans handikapp innebar.
José Feliciano är nämligen blind sedan födseln. Han föddes den 10 september 1945 som ett av elva barn i en fattig familj i Puerto Rico. När han var fem år gammal emigrerade familjen till New York, och José växte upp i de latinamerikanska kvarteren i Spanish Harlem, där han gick i en skola för synskadade.
I tonåren skaffade han sig fickpengar genom att uppträda på klubbar och caféer, både som soloartist och med sin jazztrio. Här en glimt av jazztrion i Josés första TV-framträdande, CBS:s 'Amateur Hour' från 1962. Videon fortsätter med två andra virtuosa framträdanden från 60-talet.
Det var ändå inte TV utan folkklubbarna i Greenwich Village i New York som blev José Felicianos språngbräda till berömmelse. Där uppträdde han jämsides med storheter som Bob Dylan och Joan Baez, och det var där han blev upptäckt.
1964 fick han chansen att spela in sin första skiva, det tvåspråkiga albumet 'The Voice and Guitar of José Feliciano'. Det blev snabbt fler. Redan inom ett par år hade José spelat in ett halvdussin album på spanska och engelska.
Sitt första stora genombrott fick han faktiskt på spanska. Efter en lyckad festivalspelning i Argentina 1966 blev han på stående fot erbjuden att spela in ett album med boleros. Resultatet blev en oväntad succé, och skivan lade grunden till hans enorma popularitet i Latinamerika.
På engelska slog han igenom 1968 med albumet 'Feliciano', som blev en världsomfattande framgång. Här ingår låtar som 'California Dreaming' och 'Light My Fire', som blivit bestående inslag i hans repertoar. Ingendera låten var från början hans egen, men hans versioner hör till de mest spelade och omtyckta.
Andra milstolpar i José Felicianos karriär är julsången 'Feliz Navidad' från 1970 - en av hans få egna kompositioner - och megahiten 'Che sarà' från 1971, som kom till mest av en slump. José Feliciano var inbjuden som gästartist till sångfestivalen i San Remo, och till hans uppgifter där hörde att framföra sin tolkning av 'Che sarà', som i tävlingen sjöngs av kvartetten Ricchi e Pòveri. Josés tolkning blev en succé, och han spelade själv in sången i tre olika versioner, på italienska, spanska och engelska. Här en spanskspråkig upplaga från början av 70-talet.
Mot slutet av 70-talet började José Felicianos engelskspråkiga karriär mattas av, men samtidigt ökade intresset för den latinamerikanska musiken. José satsade nu allt mer på sin spanskspråkiga publik, och på 80-talet då han mer eller mindre försvann ur synhåll för den europeiska publiken spelade han in en lång rad succéalbum för den latinamerikanska marknaden.
De latinamerikanska framgångarna har fortsatt på 90- och 2000-talet med Grammynominerade och -belönade album som 'Señor Bolero', 'Señor Bachata', 'Con Mexico en el Corazón' och många fler.
José Feliciano har också flitigt gästspelat på andra artisters skivor. Han är en mångsidig artist som gärna uppträder tillsammans med kolleger från olika länder, både live och på skiva. Här sjunger han duett med kubanskfödda Gloria Estefan.
Musik med José Feliciano kan du höra i Café Continental i Radio Vega onsdagen den 9.9 kl. 18.03. Repris torsdag 10.9 kl. 21.05. Efter det ligger programmet på Arenan i 30 dagar.
Insamlingen för ett Guggenheimmuseum i Helsingfors stampar på stället. Potentiella finansiärer väntar nu på signaler från den offentliga sektorn, säger understödsstiftelsens ordförande Ari Lahti.
Understödsstiftelsen för Guggenheim i Helsingfors har som målsättning att samla in 28 miljoner euro. När vinnaren i museets arkitekttävling presenterades i slutet av juni hade stiftelsen fått in omkring tio miljoner euro i privata medel.
Stiftelsens ordförande Ari Lahti säger att summan nu är större, men att målet ännu inte har nåtts.
- Vi har fått in mera pengar, men i det här skedet informerar vi inte offentligt hurdana summor det handlar om, säger Lahti till Yle Huvudstadsregionen.
I början av juni meddelade hotell- och restaurangbranschens förbund MaRa att dess medlemsföretag investerar 2,8 miljoner euro i projektet, men annars har det varit rätt tyst om vilka finansiärerna är.
Svenska Kulturfonden bidrog till Guggenheims arkitekttävling, men uppger nu för Yle Huvudstadsregionen att det inte finns några planer på att donera pengar till själva museet.
Att staden och staten inte har förbundit sig vid projektet har bromsat privata finansiärer. Det är fråga om ett samarbete och vi måste dansa tango tillsammans.
Ari Lahti säger att det nu krävs att den offentliga sektorn ger signaler om att museet kan bli verklighet.
- Nu krävs att den offentliga sektorn visar att det finns förutsättningar för ett Guggenheimmuseum i Helsingfors. Pengainsamlingen har visat att privata aktörer är redo att stöda projektet, men nu borde också den offentliga sektorn agera, säger Lahti.
Är de privata finansiärerna försiktiga och väntar på signaler från Helsingfors stad och staten om att museet kan bli av?
- Jo, så är det. Att staden och staten inte har förbundit sig vid projektet har bromsat privata finansiärer. Det är fråga om ett samarbete och vi måste dansa tango tillsammans.
Understödsstiftelsen förhandlar just nu med Helsingfors stad och med staten om projektet.
- Förhandlingarna koncentrerar sig på två centrala frågor - vad museet kostar och hur vi kan säkerställa att museet är tillgängligt för helsingforsarna, säger biträdande stadsdirektör Ritva Viljanen vid Helsingfors stad.
Understödsstiftelsen förhandlar också med Guggenheimstiftelsen i New York om licensavgifter, men i de förhandlingarna deltar inte staden.
I slutet av juni avgjordes museets arkitekttävling och till vinnare utsågs Art in the City av den franska arkitektbyrån Moreau Kusunoki Architects. Enligt Viljanen är byggnadskostnaderna för Art in the City 118 miljoner euro. Till den summan tillkommer ännu kostnaderna för beredandet av tomten vid södra hamnen där museet ska byggas.
- Nu gör vi därför nya kalkyler på vad byggandet av ett museum exakt skulle kosta, uppger Viljanen.
Den slutliga summan kan enligt Viljanen landa på omkring 130 miljoner euro. Det är ändå oklart hur stor andel av den summan som staden och staten står för. Det enda som enligt Viljanen är klart är att licensavgifterna på 28 miljoner euro inte betalas med offentliga medel.
De privata aktörer som väntar på signaler från staden får ännu leva i ovisshet en tid. Viljanen säger att planen är att stadsstyrelsen och stadsfullmäktige under den här hösten behandlar huvudprinciperna som staden, staten och understödsstiftelsen har kommit fram till i sina förhandlingar. Den exakta tidtabellen är ändå oklar tills vidare.
Förhandlingarna koncentrerar sig på två centrala frågor - vad museet kostar och hur vi kan säkerställa att museet är tillgängligt för helsingforsarna.
- Då klarnar det om förhandlingarna kan fortsätta. I sista hand är det fråga om ett politiskt beslut, säger Viljanen.
Beslut om byggandet av ett museum fattas antagligen nästa år om politikerna under den här hösten är villiga att gå vidare med projektet.
Viljanen förstår frustrationen hos de privata aktörer som väntar på signaler från staden.
- Det är fråga om en lång beslutsprocess med flera steg och tyvärr måste vi avancera i normal ordning, säger Viljanen.
Enligt understödsstiftelsens ordförande Ari Lahti är det möjligt att projektet behandlas politiskt fastän stiftelsens mål på 28 miljoner euro i privata medel inte har nåtts.
- Vi strävar ändå efter att när ett beslut om byggandet museet fattas har vi samlat in 28 miljoner.
Också Ritva Viljanen anser att det är möjligt att politikerna får behandla frågan utan att den privata potten på 28 miljoner euro är insamlad.
Vi söker nu Finlands lucia. Lucia är en symbol för luciainsamlingen, för ljus och glädje.
- Lucia ska inte vara en martyr som uppoffrar sig för andra även om den riktiga lucia dog martyrdöden, säger redaktören Annika Sylvin-Reuter som är en av de tre som väljer de tio luciakandidaterna.
- Lucia ska tro på människans godhet och optimistiskt våga se på världen även om den kan te sig mörk. En lucia ska våga bemöta livet så som det är och hon behöver definitivt inte vara from! Hon får gärna sticka ut, vara besvärlig och högljudd. Det viktigaste är att hon är äkta och hjärtlig, tillägger Sylvin-Reuter.
Lucia gör tillsammans med sina tärnor, luciakören, närmare 100 besök på bland annat sjukhus, äldreboenden och fester i december och januari. Det är långa arbetsdagar men många minnesvärda stunder för livet.
I år samlar luciainsamlingen in medel för att hjälpa utsatta barnfamiljer. Du kan läsa här om en familj som fått hjälp via Luciainsamlingen.
Om du vill bli Finlands lucia ska du ha fyllt 18 år, tala svenska, tycka om att uppträda och sjunga bra.
Anmäl dig via Folkhälsans webbplats, www.folkhalsan.fi/lucia senast fredagen den 9 oktober 2015. Vi behöver också en rekommendation från någon närstående, foto och gärna en ljudfil med valfri sång.
Du ska också ha möjlighet att delta i de tios dag onsdagen den 21 oktober. Då träffas alla luciakandidater. Luciauppdraget pågår från början av december till mitten av januari.
Det går också bra för andra att anmäla en person som du anser vara lämplig som Finlands lucia. Kom ihåg att du behöver kandidatens medgivande.
Luciavalet och insamlingen inleds söndagen den 31 oktober. Sista röstningsdagen är den 25 november.
Annika Sylvin-Reuter, redaktör på Svenska Yle och Tommy Westerlund, chefredaktör Hbl, väljer tillsammans med en representant från Folkhälsan årets tio luciakandidater.
Finlands lucia presenteras den 26 november och kröningen sker på Luciadagen den 13 december kl. 17. Svenska Yle direktsänder kröningen från Helsingfors domkyrka på Arenan och i Radio Vega.
Luciainsamlingen till förmån för utsatta barn och familjer pågår till slutet av januari 2016.
Kontakta lucia@folkhalsan.fi, tfn 050 360 7933 eller läs mera på www.folkhalsan.fi/lucia
Finlands lucia är ett samarbete mellan Folkhälsan, Svenska Yle och Hufvudstadsbladet.
Här hittar du tidigare års kröningsfester och annat luciainnehåll på Svenska Yle
Strömmen av ny musik är stridare än någonsin och det är helt omöjligt för gemene strölyssnare att ens försöka hänga med i alla svängar. Därför presenterar jag med lagom ojämna mellanrum tips på nya schyssta låtar som glatt mig den senaste tiden. Det blir mestadels en rundtur i det uppfriskande musikaliska fältet någonstans litet bortom de mest upptrampade stigarna. Här kommer ånyo en handfull sådana låtar.
I all sin till synes enkelhet är Slingshot Grin en osedvanligt snyggt uppbyggd låt som biter sig fast i mig allt hårdare för varje gång jag hör den. En ödesmättat bluesigt gungande rytm som perfekt lyfter fram texten som handlar om förhållanden som även de är i gungning. Det brittisk-amerikanska bandet Sweet Billy Pilgrim har existerat i drygt ett decennium och jag har sporadiskt lyssnat på dem under årens lopp. Emellanåt har jag applåderat högt åt det jag hört, men ibland har jag bara skakat på huvudet och undrat vad de egentligen håller på med. Men så har SBP också skapat musik med ett så pass brett spektrum att det är svårt att kategorisera dem i något specifikt fack. Vilket oftast är ett kännetecken på en intressant grupp eller artist. Slingshot Grin är en singel från deras färska album Motorcade Amnesiacs. På basen av denna låt är det en skiva jag definitivt måste kolla in närmare. I videon lär det, förutom ett par bandmedlemmar, förekomma diverse brittiska skådespelare som kanske är bekanta för er som följer med olika tv-serier som Game of Thrones, Eastenders och Holby City.
En låt med rytmpinnar kan ju inte vara dålig. Och det är den inte heller. Verkligen inte! Shock And Awe är fylld med härligt energiska västafrikanska rytmer med sköna latinoinfluenser. Vilket är smått intressant med tanke på att The Souljazz Orchestra kommer från Kanada. Men det är ett mångkulturellt band vilket även återspeglas i deras musik. Här finns en intensitet och äkthet som man inte kan återskapa på konstlad väg. Det går inte att fejka. Antingen har man det eller så har man det inte. The Souljazz Orchestra har det. Definitivt.
Public Image Ltd:s förra platta This Is PiL (2012) var deras första skiva efter en paus på 20 år och den blev den sommarens soundtrack i mitt hushåll. Efter det har jag ivrigt väntat på deras följande skiva och nu är den äntligen här! What The World Needs Now... är titeln på PiL:s tionde studioalbum som kom för några dagar sedan. Tyvärr har jag ännu inte kommit åt att höra den i sin helhet, men första singeln Double Trouble har jag diggat tämligen svårt i en dryg månad redan sedan den kom ut. Energin här är så elektrisk att den kan tävla med ett smärre åskväder eller slå ut trafikljusen i en medelstor korsning. Eller t.o.m. få mig att vilja dansa frivilligt, det ni. Visserligen blir det närmast fuldans, men på något sätt passar det till låten. Det här gör att jag tackar gudarna för att de begåvat mig med en förhållandevis god musiksmak så att att förstår att uppskatta det geniala i detta och inte ens i misstag går och köper en Justin Bieber-skiva, hugaligen. Och vem annan än John Lydon kan väl sjunga om en trasig toalett på medryckande vis.
Redan i januari skrev jag i denna blogg om brittiska Hooton Tennis Club när de då gav ut sin debutsingel. Nu har första fullängdaren kommit (Highest Point In Cliff Town) och P.O.W.E.R.F.U.L. P.I.E.R.R.E. är en singel från den. Redan första singeln Jasper fick mig att fastna för deras uppfriskande lo/fi- och garageinfluerade form av britpop och nya singeln bara befäster min åsikt om Hooton Tennis Club. Som naturligtvis inte kommer från Hooton och ingen i bandet spelar heller tennis. Det skall bli mycket intressant att följa med denna kvartett i framtiden. Jag hoppas bara innerligt att de inte lyfts fram som ännu en i raden av alla dessa band som den brittiska musikpressen hoppas att skall rädda britpoppen. Det brukar vara ett bra sätt att förstöra ett band genom att alltför tidigt lägga alltför stor press på dem.
Jag var en av många som fastnade för Lianne La Havas i och med hennes fantastiska debutalbum Is Your Love Big Enough? som kom 2012. Nu har den ofta svåra andra skivan (Blood) kommit ut och tyvärr måste jag konstatera att den inte når riktigt lika höga vågtoppar som debuten. Till exempel singlarna Unstoppable och What You Don't Do lämnar mig något oberörd. Men kanske de växer med tiden. Däremot gillade jag genast spåret Green & Gold. Skönt mjuk atmosfärisk tillbakalutad soul som får mig att sakna värmen i ett välfyllt och lagom skummigt badkar.
Schyssta nya låtar bortom mainstream-listan på Spotify:
Rakastava (Den älskande) är i dag ett av Jean Sibelius mest omtyckta och spelade verk. Från början var det ett stycke för manskör och det skrevs för en tävling. En tävling som Sibelius förlorade.
Stycket har en brokig historia. Rakastava skrevs för en manskörstävling som Ylioppilaskunnan Laulajat ordnade 1893. Texten hämtade Sibelius ur Kanteletar. Det berättas att premiärpubliken belönade Sibelius med stående ovationer och alla närvarande trodde sig ha hört vinnaren i tävlingen. Också dagstidningarna skrev berömmande om Rakastava och lyfte fram originaliteten och den varma stämningen.
Därför kom det som en överraskning då juryn meddelade att första priset går till sången Hakkapeliitta. Den var komponerad av Emil Genetz, Sibelius gamla lärare. Juryn belönade tradition och fosterländskhet framom nytänkande och genialitet. I dag känner knappt någon till sången Hakkapeliitta.
En förklaring till att Rakastava inte genast föll juryn på läppen kan ha varit att den var krävande att sjunga för den tidens manskörer. Tonläget är högt och den ska sjungas luftigt och lätt. Manskörerna var vana vid helt andra klanger. Som stöd för sångarna skrev Sibelius därför en stråkstämma. Men det var först 1912 som Rakastava dök upp i en helt ny form, som instrumentalt stråkorkesterstycke.
Det märkliga är hur snyggt stycket klingar i sin stråkform. Körens luftiga klang blir till ett smidigt sus i stråkarna. Hela stycket börjar intimt med en beskrivning av ”Den älskande”, sedan följer en snabb och luftigt lätt sats, ”Den älskades väg”. Allra sist kommer den mångfacetterade ”God afton – farväl” fylld av vemod och längtan.
I sin stråkorkesterversion har Rakastava / Den älskande blivit ett av Sibelius mest älskade verk. Själv var han också mycket nöjd med det. Han dirigerade ofta Rakastava mellan sina symfonier då han gav egna kompositionskonserter.
Interkultfestivalen kör igång i Helsingfors idag. En av artisterna är Bizzyiam, som rappar för ett Finland där alla är välkomna.
- Tänk själv på om du skulle bo i ett land där det inte är tryggt att leva, vad skulle du göra? säger Hassan Maikal.
Han har ofta funderat på vad som skulle ha hänt om hans ensamförsörjande mamma i tiderna inte hade kommit från Somalia till Finland.
Maikal, som också är känd under artistnamnet Bizzyiam, är nitton år gammal och kommer till intervjun direkt från studentskrivningarnas hörförståelseprov i engelska.
Han är född i Tammerfors men har bott största delen av sin uppväxt i Gårdsbacka i Helsingfors tillsammans med sin somaliska mamma. Han började rappa för att kunna ta ställning i samhälleliga frågor. Bizzyiams första singel Ongelmii on släpptes för ett tag sen och nu jobbar han på en låt som handlar om vem som får tillträde till ett land.
- Då folk ser min mörka hudfärg och frågar varifrån jag kommer svarar jag ibland direkt att jag är somalier, medan jag andra gånger kan känna att jag naturligtvis är finländare, jag är ju född i Finland. Det är en svår fråga, men sist och slutligen har vi ju alla olika bakgrunder, säger Maikal.
På onsdag är Hassan Maikal värd för evenemanget Interkult Beat på kulturhuset Stoa i Helsingfors – där unga musiker från olika kulturer uppträder med bland annat hiphop, rap, dance hall och reggae. Kvällen är en del av Interkultfestivalen, som i år ordnas för andra gången.
- Vi vill blanda olika konstformer och konstnärer, både såna med invandrarbakgrund men också helfinska. Och vi talar inte om mångkulturalitet, det är så självklart, berättar Cátia Suomalainen Pedrosa, verksamhetsledare för festivalens huvudarrangör, Interkult Kassandra.
Hon ser konsten som är ett sätt att få olika slags mänskor att se varandra som jämställda och jämlika.
- Konstvärlden är alltid lite svår, det är inte lätt att utöva konst. Men speciellt om man har en invandrarbakgrund kan det vara svårt att överhuvudtaget bli accepterad som konstnär, till exempel om man inte har den rätta utbildningen, säger Suomalainen Pedrosa. Det här vill vi ändra på.
Interkultfestivalen strävar inte efter att lyfta fram etniska skillnader, fast det i sig inte är fel. Men idag behandlas invandrarkultur ofta via det som är annorlunda. Festivalen vill istället visa att alla kan göra konst på lika villkor. Bara för att nån kommer från Afrika behöver hen inte spela trummor, utan kan till exempel dansa balett.
Interkultfestivalen pågår ända fram till lördag med bland annat seminarier, teater och dans. Målpubliken är i synnerhet ungdomar och unga vuxna, och det är också unga som står för en stor del av programmet. Speciellt vill man lyfta fram unga som lever mellan olika kulturer.
Själv kommer Suomalainen Pedrosa från Portugal. Där har en massa olika kulturer alltid varit en självklar del av samhället på grund av landets koloniala historia. Bara i hennes barndomshus kunde man höra tiotals olika språk, räknar hon upp.
- En mänska som är uppvuxen i en mångkulturell miljö tänker nödvändigtvis inte ens på det.
Hassan Maikal, som är engagerad inom olika slag av ungdomsverksamhet i huvudstadsregionen, berättar om en gång då han deltog i en paneldebatt med en Sannfinländare som klagade över de låga medelvitsorden i skolor med många invandrarbarn. Maikal påminner om att det kan vara svårt för en elev att få hjälp med läxorna hemma om föräldrarna inte kan språket. Själv hade han ibland svårt med matten eller finskan, då hans somaliska mamma inte kunde hjälpa honom.
- Då blir det extra viktigt att lyssna på ungdomarna, och fråga vad det är de behöver hjälp med, säger han.
För Maikal har musiken varit ett perfekt sätt att påverka.
- Om ingen annars lyssnar på dej – så lyssnar de nog då du rappar.
Bizzyiam uppträder ikväll den 9.9 klockan 18 på konserten Interkult Beat på kulturcentret Stoa i Helsingfors.
På torsdag den 10.9 presenterar Interkultfestivalen Teater Universums pjäs Under the same roof, där inflyttade finländare berättar om hur det var att komma till Finland.
Mer om festivalprogrammet här.
Ted spelar Trine 3 och försöker organisera Benny och Susanne, vilket visar sig vara ungefär lika lätt som att valla katter.
Inhemska Frozenbyte ligger bakom actionpuzzlaren Trine 3, som alltså är tredje delen i den relativt omtyckta spelserien om riddaren Pontius, tjuven Zoya och trollkarlen Amadeus som tillsammans ska försöka lösa problem, döda monster och nå slutet på varje nivå.
Trine-spelen har alltid haft stöd för lokalt trespelarläge och det att man har kunnat spela igenom hela storyn co-op har bidragit mycket till dess popularitet.
Storyn är fullständigt värdelös. Tre hjältar har kopplats samman via en mystisk artefakt och nu när deras öden hör ihop så tvingas de samarbeta trots sina meningsskiljaktigheter. Och så finns det nog nån bad guy också. Man vet inte riktigt, för man zonar ut genast någon pratar.
Det känns som att man faktiskt försökt göra karaktärerna till personliga typer man potentiellt skulle kunna tycka om, men misslyckats rejält. Röstskådespelarna är tråkiga, karaktärsdesignen är tråkig, det mesta vad gäller storyn och karaktärerna är helt enkelt lite tråkigt. Det är inte ens dåligt, så tråkigt är det.
Man har försökt korrigera detta genom att göra spelet snyggt istället, vilket det faktiskt är. Färgerna är intensiva och ljuseffekterna snygga om din dator har tillräcklig prestanda.
Spelet är fysikbaserat, det vill säga man kan lösa problem genom att rulla stora stenar, flyta stockar i vatten, eller hänga i diverse rep. Roligt! Speciellt om man spelar multiplayer. De olika problemen man stöter på är också helt okej, lagom svåra och lagom distanserade mellan varandra.
De olika karaktärernas egenskaper har en fin mix: Pontius är stor och stark och kan ramma sönder det mesta, Amadeus är bräcklig men kan levitera saker och trolla fram lådor och Zoya har en pilbåge och svingar sig som Tarzan.
Att lösa problemen genom att växla mellan karaktärerna är kul och man får också en skön smarthetskänsla om man kommer på annorlunda sätt att lösa problem och komma vidare.
Styrningen vållar dock ofta problem. Det känns oprecist och flytande och det är lätt att ramla till sin död för att man hoppade lite för tidigt eller lite för sent. Det blir lätt frustrerande.
Inte för singleplayer. Har du spelat första nivån så har du spelet hela spelet. Det är tyvärr rätt tråkigt från början till slut. I multiplayer så kan det bli roligt, men då beror det inte på spelet utan vem du spelar med och vad de gör för fysikbaserade dumheter i spelet.
Genom hela spelet samlar man magiska trianglar som låser upp nivåer. Ganska snabbt kommer man till en nivå som kräver 600 trianglar för att få spela och så saknar man cirka 100. Då får man snällt gå tillbaka till äldre nivåer som man redan klarat och försöka hitta alla trianglar som man missat. Det känns inte okej att man inte kan gå vidare i storyn utan att hitta tillräckligt många gömda trianglar. Varför inte bara låta trianglarna låsa upp bonusnivåer? Usch.
Spelet känns dessutom väldigt buggigt; under vår videorecension kraschade spelet flera gånger och slutade att känna igen våra sladdlösa kontroller vid upprepade tillfällen. Synd!
Utarmas vi av likriktande amerikansk kultur? Skapar vi själva konstgjorda hinder för vår egen kulturs fortlevnad, genom att begränsa tillgängligheten på våra egna kulturalster?
Modern IT kan skapa digitala restriktioner. Men ska den kulturella mångfalden bevaras, hävdar jag att vi ska kämpa mot restriktioner och för fri och enkel tillgång på minoritetskulturalster.
Jag hävdar att det bästa sättet att skydda vår kultur inte bygger på copyright, utan på copyleft. Och det här gäller film, foton, musik, texter och annat som lyder under lagen om upphovsmannarätt.
Min tankegång utbenades som en del av Nagus 620-årsjubileum. I augusti ordnades kulturseminariet "Lusta och finurla" i Nagus Sjöfartshus, ortens framlidna kulturombudsman Chrisse Bång till ära. Ett antal inledare funderade på hur den lokala kulturen bäst ska blomstra.
Jag kom med två teser och en slutsats, och avslutade med ett lösningsförslag.
Goethe kläckte inte Faust ensam. Goethes idéer bygger på Shakespeares, och Shakespeare hittade inte på allt själv han heller. Om han nu ens var en enda person.
Ny kultur bygger på gammal kultur, och påhittighet. Ibland är det påhittigare än ibland. En av mina Nagu-idoler, Ole Svahnström, brukar framföra balladen "Undi kockoträ". Ole är en kulturbärare, som för vidare traditioner, lägger till sin egen tolkning och inspirerar andra. Men det är knappast han som har hittat på Undi kockoträ.
Och Vörågruppen med det förträffliga namnet KAJ har inte hittat på vare sig att uttrycket Pa to ta na kako no låter japanskt eller begreppet J-pop, men kombinerat dem på ett förträffligt påhittigt sätt. Man tager vad man haver. Kultur är kopiering och att bli kopierad är en utmärkelse.
Mitt eget lokala strå till stacken har jag dragit som ackuschörska till SoMe-profilen Bertel Nagubo, som inte heller hittat på så mycket, utan ofta frejdigt plockat samman ur andras alster.
Att Bertel på webben publicerat Edit Mattssons En byfärd i tjocka är avsett som en hedersbetygelse, ett ode till Edits finurlighet, även om hennes dödsbo och eventuella kvarvarande kattor inte fått någon monetär ersättning för återanvändningen av hennes sparkstöttingsfärd över isen från Vallmolandet.
Mindre gullig än Ole, KAJ och Edit är min andra tes, att global mångfald håller på att ersättas av amerikansk enfald. Tesen kan förefalla negativ, pessimistisk, arrogant eller bara provokativ.
Är det nu nödvändigtvis något fel på Kalle Anka och Miley Cyrus? Är inte Sås och Kopp eller åtminstone Mumin bevis på att man kan vara framgångsrik också i Svenskfinland? Sitter jag på höga Nagu-hästar om jag ser ner på det amerikanska?
Det finns åtminstone två skäl att se upp med amerikansk dussinkultur.
Musse och Mimmi Pigg
Musse och Mimmi Pigg
Bild: EPA/YM YIK
För det första leder nätverkseffekten och globaliseringen till att det finns få men stora segrare. The winner takes it all, fastän vinnaren bara är lite bättre än förloraren. Eller så är vinnaren objektivt sämre, men talar engelska, vilket alla förstår. The loser has to fall.
För den andra är den amerikanska kulturen starkt subventionerad. Subventionerad av regler (lagstiftning) som ändrats under spelets (decenniernas) gång. På 1800-talet var USA piratkopieringens förlovade land. På 1900-talet kopierade Disney hurtigt Bröderna Grimm, och tillfogade inte just något mer nytt än att korva om historierna i ritad form.
Ska det nu ha vad upphovsrättsjuristerna kallar "verkhöjd"? För se nu, nu får ingen bygga vidare på Disney på det sätt som Disney byggde på Bröderna Grimm. Nu är allmäneuropeiskt kulturgods spontanprivatiserat av Disney, på samma sätt som samvetslösa privatpersoner vid Sovjetunionens sönderfall norpade åt sig allmän samhällsegendom och kallade den sin egen.
Slutsatsen? Allmän egendom är inte allmän längre, utan tillhör dem som varit fräcka nog att först kopiera det allmänna, och sedan lobba fram regler enligt vilken denna form av kopiering inte längre är tillåten. Inte precis etiskt eller rättvist!
Och det blir värre: Disney-sponsorerad hjärntvätt förleder oss att tro att den enskilda europeiska kulturproducenten "skyddas" av upphovsrättslagar som tvärtom är skapta för att mjölka pengar ur likriktande masskultur. Det går illa om vi förfaller till att tillämpa Disney-ta-betalt-med-våld-tänkande på Nagu-kultur.
Först blir det elitism (för väldigt få har råd att betala för kultur som produceras åt väldigt få). Sedan blir det glömska (för ingen producerar kultur som ingen konsumerar).
Men med en sund logik och en rättvis lagstiftning överlever mångfalden. I civilisationer skyddar lagen den svaga mot den starka: Karteller är inte tillåtna, utan vigulanta uppstickare ska få konkurrera mot tröga marknadsledare. Våldtäkt är inte tillåtet, utan könsumgänge ska bygga på båda parters fria vilja.
Det är i samhällets intresse att begränsa den starkes rättigheter. Då det gäller kultur förutsätter skyddet av den svaga att man börjar med att erkänna att villkoren för begreppet "fri konkurrens" definierats av utomeuropeiska storföretag utan intressen att bevara kulturell mångfald.
Fri konkurrens må råda på valrossarnas äktenskapsmarknad. Vi människor har utvecklat en högre etik och en bättre känsla för rättvisa än gemene valross.
Det finns faktiskt legala botemedel mot orättvis subventionering av likriktning: De juridiska strukturerna för en jämlik delning av kultur är redan skapta. Glädjande nog kommer herrarna som skapat botemedlen ofta från USA, och Sverige är också långt hunnet.
Lawrence Lessig och Electronic Frontier Foundation, Cory Doctorow och Creative Commons, Eben Moglen och Software Freedom Law Center samt Richard Stallman och Free Software Foundation har byggt upp inte bara idealism utan juridiskt hållbara strukturer för kulturell samverkan.
Juridisk sett handlar det om licenser, om avtal där upphovsmannen ger användaren inte bara rättigheter (att framföra och kopiera verk), utan också skyldigheter (att det härledda verket också ska kunna framföras och kopieras av tredje part). Creative Commons heter den kulturellt sett viktigaste legala strukturen, och Wikipedia är det mest kända verket som licenseras under Creative Commons.
Nytänkande kommer också från Sverige. Rick Falkvinge har grundat det första Piratpartiet och den som tror att Piratpartiet bygger på anarkistisk rätt att stjäla andras egendom har fallit till föga för Disney-amsagor (och här får Disney pars pro toto stå också för andra maktcentra som drar nytta av ett regelverk som snarare gynnat de giriga än de kreativa).
Creative Commons-logiken tillämpas i praktiken av det närpesiska hårdrockbandet 1G3B. Jag har inte hittat någon original-CD från 2008, men på nätet står så här:
- None of the songs on this album has been submitted to Teosto, STIM or any such atrocity. This album has not and will not have anything to do with Gramex or similar leeches. Play it wherever and for whichever audience you desire. Cover it, copy it, spread it, share it – whatever gets you off! Just admit to yourself who’s your daddy if you do!
Deras logik enligt Wikipedia:
- 1G3B är en musikgrupp från Närpes, Finland. Alla inspelningar, evenemang och webbsidor bekostas av bandet självt, och i och med den smala publik som dialektunderhållning för med sig har bandet insett att försäljning av skivor inte skulle ge nämnvärd vinst. 1G3B har därför valt att gratis tillhandahålla samtliga inspelningar via sina hemsidor.
Inte bara Disney har ett egenintresse, utan också Nagu – som ställföreträdare för den europeiska mångfalden. I vårt egenintresse är att just vår kultur ska kopieras, annars dör den.
Vi måste se till att just vår kultur konsumeras. Vi ska associera Nagu med den kultur som funnits här de senaste 620 åren. Och vidarebärandet av kulturen bör ske med dagens metoder och dagens IT-verktyg.
Men utsocknes hjälp kan ibland behövas, för Nagus kulturproducenter är svagare än Disney. Och hjälpen kan inte i längden utgöras av statsstöd eller fondpengar, utan av en lagstiftning som garanterar att den starka inte utarmar den svaga.
Land ska med lag byggas. Och kultur likaså.
I dag kan den pensionerade statsvetaren Alpo Rusi lägga spionprocessen bakom sig. Men han väntar fortfarande på att det politiska systemet i Finland skall rensas från korruption.
Ambassadören, rådgivaren och statsvetaren Alpo Rusi blev känd för allmänheten då Säkerhetspolisen år 2002 läckte till medierna att han var misstänkt för spionage för underrättelsetjänsten i Östtyskland, Stasi, på 1970-talet. Anklagelserna visade sig sakna grund och staten dömdes till att betala ersättning till Rusi år 2007.
Processen tog nästan tio år och ännu långre tog det för Rusi att komma över den. Numera är han pensionär och har gått vidare i livet. Men orättvisorna i det finländska politiska systemet kommer han aldrig att lägga bakom sig.
Enligt Rusi handlade spionanklagelserna i praktiken om en politisk hetsjakt på honom som började i slutet av 1990-talet.
– Jag ger dåvarande statsministern Paavo Lipponen skulden för att spionmisstankarna läcktes olagligt ut till medierna, berättar Rusi.
Han menar att Säkerhetspolisen var politiskt korrumperad och syftet med läckaget var att hindra Martti Ahtisaari från att bli omvald som president och att hindra Alpo Rusis framgångar i det kommande riksdagsvalet år 2003.
Efter spionprocessen har Rusi arbetat för att hemligstämplade Stasi- och KGB-dokument skall offentliggöras i Finland. Till skillnad från de ogrundade anklagelserna mot Rusi innehåller dokumenten namn på finländare som på riktigt hade samröre med underrättelsetjänsterna.
Det kändaste av dokumenten är den så kallade Tiitinen-listan som Rusi själv har skrivit om i sin bok med samma namn. Listan är hemligstämplad till år 2050, vilket Rusi tycker att strider mot grundlagen.
– 70 år är för länge. Orsaken är troligtvis att listan innehåller namn på finländare som inte får avslöjas.
Rusi säger att han och hans familj klarat processen bra tack vare att de hållit ihop. Han misstänker också att hans insjuknande i polio som barn givit honom förutsättningar att kämpa hårdare än genomsnittet.
Det är det politiska systemet som tagit mest skada, anser Rusi. Han berättar bland annat om Sveriges förra statsminster Carl Bildt som en gång kom fram till honom och sade att hans fall är en skamfläck för hela Norden.
Rusi önskar att alla arkiv från Kalla kriget skulle offentliggöras. Inte för hans skull, utan för att vi bättre skulle förstå vår närhistoria och för att det politiska systemet skulle bli mindre korrumperat.
För sin egen del har han märkt att det fortfarande är många som inte kan se honom i ögonen. Han vann i rätten, men annars har upprättelserna uteblivit.
– Jag har gått vidare, men det vore trevligt om staten skulle be mig om ursäkt.
Efter Nio om hemligheter, torsdagen den 10 september 2015 kl. 21.00 i Yle Fem och på Arenan.
Under natten mot tisdag hade Mika Kaurismäkis film The Girl King som är inspelad på Åbo slott världspremiär på filmfestivalen i Montréal. En världspremiär som slutade med att Malin Buska, som i filmen spelar drottning Kristina, blev utsedd till bästa kvinnliga skådespelare.
Svenskan Malin Buska, som är uppvuxen i Övertorneå, hyllades för sin insats i den finsk-kanadensisk-svensk-tyska filmen, som har premiär i Finland i vinter. Malin Buska har tidigare bland annat setts i svenska filmer som Snabba cash - livet deluxe och Flugparken.
Utställningen Flickkungen – Made in Turku visas fram till den 10 januari 2016 på Åbo slott och belyser bitar av drottning Kristinas historia. Dessutom visar den dräkter och rekvisita från inspelningarna av filmen The Girl King, som spelades in på slottet under vintern 2014.
Du visste att hon har suttit ganska länge på tronen, men visste du faktiskt hur länge?
Drottning Elizabeth II har suttit på den brittiska tronen i hela 63 år. Hon var bara 26 år gammal när hennes pappa, Kung George IV dog och hon fick i sin tur bli drottning.
Hon slår också ett rekord. Hon blir det statsöverhuvud som har regerat Storbritannien längst. Gratulationer är definitivt på plats.
För att fira Elizabeth ska vi kolla upp några viktiga saker som har hänt i världen under hennes långa karriär som drottning. Under 63 år har det hunnit hända en hel del.
År 1989 föll den legendariska muren som delade Berlin i två delar. Elizabeth hade då varit drottning i hela 37 år. Hon var säkert glad att folk i Berlin blev fria.
Michael Jacksons superlåt Thriller, och musikvideon till låten, hade premiär år 1983. Då hade Elizabeth suttit på den brittiska tronen i 31 år. Kanske lyssnade hon på låten när hon var ensam hemma och festade loss. Vi hoppas åtminstone.
Den legendariska rockfestivalen Woodstock ordnades i USA år 1969. Då hade Elizabeth regerat Storbritannien i 17 år. Vi är lite osäkra om hon skulle ha gillat att vara på plats bland alla halvnakna fans.
År 1969 tog människan sina första steg på månen. Det känns som väldigt länge sen, men inte för Elizabeth. Hon hade nämligen varit drottning då redan i 17 år.
År 1963 höll Martin Luther King sitt världskända tal om drömmen som han hade. 11 år hade Elizabeth varit drottning då. Vi vill gärna föreställa oss henne bland åskådarna medan hon hejar ivrigt för Martin.
Elvis Presleys världskända låt Jailhouse Rock kom ut 1957. Elvis var bara 22 år gammal då. Elizabeth hade däremot härskat i Storbritannien redan i fem år. Elvis är tyvärr inte längre bland oss idag, men det är Elizabeth, och hon är inte på väg någonstans!
Vi får ännu en gång säga - grattis Elizabeth!
