Dramatens stora scen i Stockholm hör till Nordens svåraste, det är som om scenens väldiga bagage av traditioner försökte tvinga in skådespelarna i något stelt musealt. Nu försöker Stina och Ylva Ekblad på tumanhand leka bort stelheten.

Jag har ofta råkat ut för att ett stort scenrum slukar hela ensemblers goda intentioner.

Dramatens stora salong. Dramatens stora scen i Stockholm. Bild: Roger Stenberg

Det händer ofta på Nationalteaterns stora scen i Helsingfors, ännu oftare på stadens stadsteater. I Stockholm har jag sett en I väntan på Godot med Mikael Persbrandt försvinna någonstans på stadsteatern, och på Dramatens stora scen har jag väl aldrig upplevt något som riktigt skulle ha lyckats gripa tag om mig.

När jag inför Maria Stuart hör att Stina och Ylva Ekblad under stora delar av föreställningen ska fylla den stora Dramatenscenen på tumanhand, undrar jag hur det alls ska vara möjligt.

Reklamaffischen för Maria Stuart. Bild: Tomas Jansson/YLE

200 år gammal pjästext

Maria Stuart är tyska Friedrich Schillers pjäs från år 1800, en text som beskriver maktkampen mellan systrarna Elisabeth och Maria Stuart i 1500-talets England. Den är fylld av borgerliga ideal, förnuft och humanism, samtidigt som den beskriver ett blodigt spel av intriger och maktens alternativlöshet – det som också dagens politiker häpnadsväckande ofta hänvisar till.

Dramatens fasad i Stockholm. Bild: Tomas Jansson/YLE

Det är en klassiker som inte brukar synas på finländska repertoarer men som spelats på Dramaten med jämna mellanrum, senast år 2000 i regi av Ingmar Bergman.

Det är förstås stora stövlar att fylla, så nu har Dramaten hämtat in en i operakretsar smått legendarisk (öst)tysk regissör, Peter Konwitschny som – sådär som tyska 60+ regimän ofta gör – hämtar med sig radikala regikoncept.

Inför premiären konstaterade han att man inte alls ska sätta upp klassiker om man inte översätter dem till nutid. Och han lever som han lär.

Stryker slutet

Textmässigt har Konwitschny valt att stryka hela femte akten där Maria Stuart förbereder sig för sin död (”för tjatigt”).

Vidare väljer han att före paus stryka all kostymprakt, och istället för att låta det hela utspela sig under 1500-talet skapar han en ram som hämtar alla tider till föreställningen. Han förvandlar dramat till en lek där skådespelarna Stina och Ylva Ekblad liksom framkallar hela situationen, och sedan lämnar den åt sitt öde när de tröttnar på manliga maktkamper och blodutgjutelser.

Dessutom bygger han upp föreställningens nerv helt och hållet kring Stina och Ylva Ekblad.

I originaltexten möts systrarna Maria Stuart och Elisabeth först i tredje akten, men just för att regissören vill ställa systrarnas spel mot och med varandra i centrum får Stina och Ylva Ekblad på Dramaten göra alla roller före paus.

Stina och Ylva Ekblad i Maria Stuart på Dramaten. Bild: © Sören Vilks

Hela uppsättningen står alltså och faller med Ekblads. Att dessutom erbjuda dem möjligheten att fylla Dramatens traditionstyngda jättelika stora scen på tumanhand, utan scenografi och utan mycket annan rekvisita än en kofot, måste vara väldigt många nordiska skådespelares hemliga dröm & mardröm. Vilken chans! Och vilken omöjlig uppgift!

Men vi tar allt från början.

Lekfulla skratt inleder och avslutar

Föreställningen inleds med systrarnas skratt någonstans ifrån. Fram träder två kvinnor/flickor som har hittat på en lustig lek och sätter igång med att på tumanhand spela fram ett tiotal gestalter, ofta så att de bara svänger runt ett varv och är någon annan.

Här får (tvingas) båda Ekblad utnyttja hela sitt skådespelarregister. Det handlar inte bara om tal och uttryck, men också om stil: det är allvar, det är komedi, det är slapstick, det är intim småscensteater och stora gester, och allt gör de med samma lätthet och självklarhet.

Ylva Ekblad. Ylva Ekblad i Maria Stuart på Dramaten hösten 2015. Bild: © Sören Vilks

Det är också ett skolexempel på samspel.

Klart två syskon är samspelta, kan man tänka. Men här är det något ännu mer. Det känns att de trivs med att finnas där tillsammans, det känns att de vet varandra utan och innan, och de är tillräckligt skickliga för att kunna utnyttja det maximalt.

Den spelglädjen och dynamiken färgar hela föreställningen.

Ytterligare en nyckel är lekfullheten som får uppsättningen att undvika klassikergrynnan – det där museala överdrivet teatrala som får åtminstone mig att titta åt annat håll.

Att regissören ramar in det hela med att förvandla pjäsen till något systrarna bara leker fram, ger honom också en möjlighet att problematisera det här med maktutövande.

Konwitschny streckar under Elisabeths ovilja att avrätta sin syster som en del av ett maktspel, och när han nu dessutom stryker femte akten lämnar han samtidigt slutet öppet, ger Elisabeth en möjlighet att dra sig ur, låta männen sköta maktspelet och blodutgjutelsen på egen hand.

Smarta regiidéer

Att regissören efter pausen, när vi i en timme har sett Ylva och Stina fylla scenen på tumanhand, slänger in över ett dussin personer i 1500-talsdräkter på scenen är en snygg kontrast. Första aktens intimitet i svartvittgrått förbyts i ett färgsprakande människomyller – där det förresten är lillasyster Ylva som spelar storasyster Elisabeth.

Scenbild ur Maria Stuart på Dramaten, hösten 2015. Bild: © Sören Vilks

När det sedan är dags för den dramatiska höjdpunkten: Maria Stuart ska befrias med våld och Elisabeth ska störtas, ett uppror slås ner, det är kulsprutesalvor (!) och rök och död. Då följer E och MS inte längre med vansinnet på scenen utan från en upplyst salong.

Stina Ekblad. Stina Ekblad i Maria Stuart på Dramaten hösten 2015. Bild: © Sören Vilks

Snyggt skapar Konwitschny en situation där han med hjälp av ljus och ljudeffekter får det som sker på scenen att bli en annan tid som systrarna studerar utifrån, som om de redan lämnat allting, lämnat jordelivet – eller leken de hittat på – och lätt roade studerade galenskapen.

Så blir de ensamma kvar, tänder var sin cigarett, beställer in kaffe, småtjattrar om mjölk och socker.

Kontrasten till det öronbedövande maktspelet är enorm, och effekten riktigt riktigt snygg.

Så serveras jag smarta regiidéer, briljant skådespeleri, en ständig (tyskt) analytisk underton som mera stimulerar hjärnan än hjärtat.

Ändå kan jag inte låta bli att tänka på hur oändligt mycket hellre jag hade sett allt det här på en mindre scen. Både Stina och Ylva spelar ju ändå mer med nyanser än med de stora uttryck som en såhär stor scen egentligen förutsätter.

Det är lekfullheten som är den stora behållningen, och det briljanta spelet. De stora idéerna sugs ohjälpligen in i det stora rummets vakuum utan att riktigt nå ända ut i salongen.

Lurvis och Rynkel vaknar upp i sin vita, rena värld. De är klädda i vitt, från de vita stickade tofflorna till de vita hattarna. Vitt är normen och det vackra – lite som hemmen i inredningstidningarna de senaste åren.

Efter att ha skött hygien och andra morgonrutiner börjar Lurvis och Rynkel jobba. De städar och fejar i och kring sitt vita hus och de vita fågelholkarna.

Fullständig kontroll

Allt ska vara i skick, knarrande gångjärn fixas på fågelholkarna och osynligt damm borstas bort. Allt visar sig vara som det ska också den här morgonen, och de har kontroll över sin värld. Här råder lugn och rutin, ordning och reda.

Så ställer sig Lurvis och Rynkel och väntar på någons ankomst. Utgående från fågelholkarna och brickan med äggkoppar som väntar, anar vi att det är ägg på kommande.

Lurvis (Julia Johansson) och Rynkel (Jakob Johansson) granskar en fågelholk. Bild: Wasa Teater/ Frank A. Unger

Syskon på scen i en internationellt känd pjäs

På Vasallens scengolv på Wasa Teater har vi syskonen Jakob och Julia Johansson, scenkonstutbildade med inriktning på fysisk teater båda två - samt på nycirkus för Julias del. De är drillade av regissör Agneta Lindroos, som har ett antal barnpjäser på Wasa Teater bakom sig. Ifjol spelade hon katten i "Farbror Fedja - katten och hunden" och tidigare har hon bland annat regisserat "Askungen". Förra spelåret regisserade hon också ”Varför måste jag alltid diska”, med Julia Johansson i en av de två rollerna.

Andy Manleys pjäs "VIT" uruppfördes i Edinburgh 2010 och den har spelats på många håll i Europa, Asien, Australien och USA. Pjäsen har vunnit priser bland annat för sitt fysiska och visuella uttryck. Den har också utsetts till bästa barnpjäs i Storbritannien.

Kasta ut det som stör

Som publik sitter vi nära och har inga problem att följa varje skiftning i skådespelarnas ansiktsuttryck. Replikerna är få, istället följer vi med i deras talande rörelser och ögonkast. Föreställningen är rak och lätt att ta till sig, både visuellt och innehållsmässigt.

Plötsligt upptäcker Lurvis och Rynkel färgade fjädrar i en av fågelholkarna. Det som stör ordningen ska kastas i skräptunnan. Eftersom allt måste vara rent och vitt börjar man ana att ödet snart kommer att spela dem ett ännu större spratt än några fjädrar.

Så kommer äntligen äggen, de verkar falla ner från skyn och fångas upp av Lurvis och Rynkels förkläden. Äggen får varsin vit äggkopp att vila i och en värmande vit mössa. Allt är frid och fröjd, alla äggkoppar är fulla – då hör vi att ännu ett ägg är på kommande. Ett rött ägg. Mitt i allt det vita.

Rynkel (Jakob Johansson) och Lurvis (Julia Johansson) öppnar fågelholken med det röda ägget. Bild: Wasa Teater/ Frank A. Unger

Att motarbeta fördomar

Vill man bryta ner fördomar ska man börja med barnen. Och Wasa Teaters första premiär är helt i led med spelårets övergripande tema, att det annorlunda är okej. Kanske kan det här med att olikheter är helt i sin ordning - och till och med kan göra en glad - finnas med i bakhuvudet när barn (och vuxna) som sett pjäsen möter någon som är annorlunda än de själva. För när också Rynkel accepterar det som är annorlunda, blir allt så mycket roligare och glädjen släpps fri i deras värld.

Nationaloperan belönar de finländska musikalälskarnas trettio år långa väntan med en påkostad version av Lloyd Webbers internationella långkörare Fantomen på Operan. Och träffar helt uppenbart mitt i prick – biljetterna såldes slut redan före premiären och premiärpubliken tackade med stående ovationer.

Och visst kan jag förstå euforin. Ett överdåd av det här slaget är vi nämligen inte bortskämda med.

Man kan anse vad man vill om Andrew Lloyd Webbers musikaliska idiom men om man sätter upp en musikal som sträcker sig över hela registret från gotisk skräckromantik till smäktande sentimentalitet gäller det också att ta ut svängarna på det sätt som bara ett stort och resursstarkt teaterhus förmår.

Och om teaterhuset dessutom är en opera får ju musikalens lek både med operan som miljö och konstform ett alldeles extra lyft.

Tiina Puumalainen står för en iscensättning som skickligt balanserar mellan musikalen som genre och ensemblens operakunnande.

Faust och Freud i samma paket

I Fantomen på Operan, baserad på en roman av Gaston Leroux, terroriseras ett operahus av en osalig ande, en vanställd figur som blivit besatt av den unga balettflickan Christine Daaé. Fantomfiguren skyr inga medel för att göra henne till operans nya stjärna och samtidigt binda henne vid sig själv.

Och Christine vacklar. Mellan kärleken till den hygglige operamecenaten Raoul som hon känt sedan barnsben, och dragningen till den okände, en ”musikens ängel” med demonen dold bakom ansiktsmasken.

Fantomens gåtfulla väsen väcker både hennes konstnärsdrömmar och begär till liv. Det är Faust-temat och Freud i samma paket.

I Teppo Järvinens smarta scenografi är framför allt det freudianska draget accentuerat. I Fantomens dystra katakomb glöder dubbelsängens röda sidenöverkast både som lockton och varningssignal samtidigt som storyns fiktiva operaiscensättningar, förlagda till operahuset ovanför grottan, leker med demaskerad kvinnlig kroppslighet i form av en gigantisk styvkjol och en snörkorsett i metall.

Välj monstret, Christine!

Det åländska stjärnskottet Sofie Asplund sitter perfekt i rollen som Christine. Hennes lyriska sopranstämma och fräscha framtoning kan få vilken cyniker som helst att falla till föga.

Det enda som inte riktigt övertygar är hennes dilemma.

Sofie Asplund som Christine Daaé. Sofie Asplund som Christine i Nationaloperans uppsättning Fantomen på Operan. Bild: Stefan Bremer

Christines kärlek till Raoul förankras knappt alls i Puumalainens regi. Det är inte tenoren Tero Harjunniemis fel att han får ta plats bara i smäktande duett med Christine men den vaga etableringen av deras kärlek både i manuset och uppsättningen är helt enkelt inte nog för att vi ska förstå den konflikt som rasar inom Christine.

Speciellt inte som barytonen Ville Rusanen verkligen lyckas göra Fantomen till en sant berörande gestalt under den förment demoniska ytan. En yta som inte ens är särdeles monsterlik. Tvärtom, faktiskt.

I den här regin framstår inte ens hans dåd som särdeles sinistra. Ett par bulliga tygdockor får så där lite i förbifarten symbolisera morden han begår medan den kraschlandande kristallkronan reducerats till en plåtskapelse som mest av allt känns som en oskyldig teaterploj med sin uppflammande pyroteknik.

Men den som sitter och grubblar över trovärdighet och sannolikhet har naturligtvis kommit till fel ställe. Här gäller det nog bara att luta sig djupt tillbaka i fåtöljen och öppna ögon och öron för spektaklet.

High-tech och pappelefanter

Operans orkester under ledning av Nick Davies tar ut allt av partituret och i den ljudförstärkta helheten blir vi som publik ofta själva omslutna av den fiktiva Opéra Populaire-miljön när Fantomens gåtfulla stämma överrumplar oss från olika ljudkällor i salongen.

Och i Teppo Järvinens scenografi växlar scenbilden smidigt mellan den praktfulla operainteriören i sen 1800-talssättning och Fantomens dystra skugglandskap, en fuktig tummelplats också för det undermedvetna.

Men allra mest roar nog de kitschiga operapastischerna som samtidigt bjuder på några av uppsättningens mest fantasifulla ensemblescener.

Ensemblescen ur Nationaloperans uppsättning Fantomen på Operan. Bild: Stefan Bremer

I gestaltningen av Opéra Populaires repertoar har Lloyd Webber byggt in tre fragment som samtidigt fungerar som ett slags kommenterande fiktion i fiktionen.

Ett grand opéra-äventyr, erotiska förvecklingar i Mozart-anda och ett brottstycke dissonant avant garde speglar direkt de konflikter som rasar i operahusets kulisser . Men i sin lek med svunna tiders operakonventioner och naiva exotism är de också läckerbitar i sig.

Sångarna får chansen att parodiera sin egen konstart med stora gester samtidigt som visualiseringen gör en uppsluppen resa tillbaka till den tid då en svajig pappelefant ännu kändes som ett underverk på scenen.

Ett för den stora publiken relativt okänt monument av skulptören Eila Hiltunen har restaurerats till sin forna glans i Irans huvudstad Teheran.

Monumentet Palmdungen installerades 1975 i samband med en utbyggnad av Mellatparken i Teheran.

Den nyinstallerade Palmdungen 1975. Eila Hiltunens nyinstallerade monument Palmdungen i Mellatparken i Teheran 1975. Bild: Finlands ambassad i Teheran

Parkarbetet skedde på uppdrag av shahbanu (drottning) Farah Pahlavi.

Hon tvingades lämna Iran några år senare tillsammans med sin make shahen Mohammad Reza Pahlavi i samband med revolutionen 1979.

Shahbanu Farah Pahlavi under ett skolbesök 1975. Shahbanu Farah Pahlavi besöker ett gymnasium i staden Jiroft i provinsen Kerman i södra Iran. Bild: Wikimedia Commons / Public Domain

Palmdungen var ursprungligen förgylld, men under årens lopp miste monumentet sin glans och började förfalla.

Polerade och lärde sig älska Eila Hiltunen

Teherans stad lovade i fjol betala en restaurering efter att ambassadör Harri Kämäräinen och direktör Jarno Peltonen vid Didrichsens stiftelse besökt stadens park- och monumentbyrå.

Arbetet gjordes i år av den unga iranska skulptören Ebrahim Eskandari.

Han putsade och polerade monumentet i sex månader och gjöt exakt likadana palmgrenar i sin ateljé i stället för dem som hade gått sönder.

Den iranska skulptören Ebrahim Eskandari restaurerade Hiltunens Palmdungen i Teheran. Den iranska skulptören Ebrahim Eskandari restaurerar Eila Hiltunens monument Palmdungen i Teheran 2015. Bild: Finlands ambassad i Teheran.

- Som han själv uttryckt det - ju mer han polerat i de svåra svetsningarna, desto mer har han lärt sig att älska och uppskatta Eila Hiltunen, säger ambassadör Kämäräinen till Yle Nyheter.

Palmdungen blir efter restaureringen synligare än tidigare, eftersom staden låtit installera spotlighter under monumentet som lyser upp det då det är mörkt.

Samling under Stockmanns klocka

Mellatparken är en av Teherans mest besökta och omtyckta parker med statyer, monument och flera möjligheter till rekreation och aktiviteter.

Teheranbor på picknick i Mellatparken. Bild: Peter Lüttge

Svenska Yles Peter Lüttge i Mellatparken tillsammans med Teheranbor i maj 2014. Svenska Yles Peter Lüttge spelar fotbollsspel i Mellatparken i Teheran. Bild: Privat

- På den högsta kullen, faktiskt på en av parkens bästa platser, står vårt finländska monument, framhåller ambassadören.

Stället har enligt honom under årens lopp blivit en populär mötesplats bland Teheranborna och framför allt bland ungdomarna i staden.

Hela kullen brukar man kalla den Gyllene Palmen.

- Ungdomar träffas vid den Gyllene Palmen som Helsingforsborna träffas under Stockmanns klocka, säger ambassadör Harri Kämäräinen.

Skaparen bortglömd

Enligt ambassadören har man under årtiondenas lopp glömt bort vem det var som skapade Palmdungen.

I samband med restaureringen har Eila Hiltunens namn dock lyfts fram på nytt och Teheranborna fått veta att en del finländsk kulturhistoria finns i hjärtat av den iranska huvudstaden.

Finland har ett gott rykte i Iran och är känt framför allt genom Nokia, men också genom Linux, Kone och högteknologi, säger Kämäräinen.

Enligt honom vet iranierna ofta att Finland är ett nästan korruptionsfritt land med en ren och rik natur.

- Finland är ett ganska exotiskt land för iranierna. Vi hoppas att Palmdungen igen kommer att göra Finland litet närmare och bättre känt i Iran, säger ambassadör Harri Kämäräinen.

Med en treåring i pappas verkstad

Eila Hiltunen är mest känd för sina svetsade verk. Hennes far hade en metallverkstad som hon tyckte om att vara i.

Där började svetsarkarriären som åttaåring tillsammans med en treårig lekkamrat, berättade hon i Tv-nytt hösten 2001.

Eila Hiltunen var född i Sordavala 1922 och dog 2003 då hon var 80 år. Hon är begravd på Konstnärsbacken på Sandudds begravningsplats i Helsingfors.

Hiltunen fick Pro Finlandia-medaljen 1966, professors titel 1973 och även i övrigt erkännande på högsta nivå i Finland.

Hennes stora retrospektiva utställning på Didrichsens konstmuseum i Helsingfors 2001 hade president Tarja Halonen som beskyddare och invigdes av statsminister Paavo Lipponen.

Hiltunens mest kända verk är Sibeliusmonumentet (Passio Musicae) i Helsingfors, som hör till huvudstadens främsta turistattraktioner.

Sibeliusmonumentet i Helsingfors. Sibeliusmonumentet av Eila Hiltunen i Helsingfors. Bild: Wikimedia Commons / Paasikivi

Mindre versioner av monumentet finns i Montréal och utanför FN-högkvarteret i New York.

Eila Hiltunen och Palmdungen får frimärke i Iran

Ingen annan finländsk skulptör har så många utomhusverk uppställda i utlandet som Eila Hiltunen.

Hennes verk finns förutom i USA, Kanada och Iran även i bland annat Frankrike, Italien, Tyskland och Saudiarabien.

Den restaurerade Palmdungen i Teheran avtäcks lördagen den 12 september i närvaro av en officiell delegation från Finland.

Iran planerar också utge ett frimärke med Palmdungen som motiv till Eila Hiltunens ära, uppger Finlands ambassad i Teheran.

Hur påverkas företag som uppmuntrar medkänsla, empati, hos sina anställda? Hur utvecklas förhållandet mellan arbetstagaren och -givaren? Vad händer med stämningen och produktiviteten?

Många intressanta frågor söker svar i ett nytt forskningsprojekt vid Helsingfors universitet som på olika sätt vill vända och vrida på begreppet empati på arbetsplatsen.

...det kan handla om att plantera ut fisk på arbetstid.

Ett intressant delområde i forskningen är frivilligarbete på arbetstid, dvs att företag istället för att donera pengar till välgörande ändamål stöder organisationer och samhällsfrågor genom att låta sina anställda utföra hjälparbete på betald arbetstid, eller genom att på något annat sätt kompensera arbetstagarna för den tid de lägger ner på frivilligarbete.

- Det här är ett fenomen som förekommer runt om i Europa och i USA men ännu är rätt okänt i Finland, säger forskaren Anna Seppänen vid Helsingfors universitet.

Det kan handla om allt möjligt, anställda som planterar ut fisk under arbetstid eller som åker till u-länder och erbjuder sin expertis till behövande.

Är företag som odlar medkänsla även mer produktiva? Hur påverkas arbetstagaren? Hur påverkas förhållandet mellan arbetstagare och - givare? Många frågor söker svar i det pågående forskningsprojektet. Diskussion på Thinkfest om frivilligarbete på arbetstid. Bild: Yle/ Ulrica Fagerström

I Finland har man tidigare inte forskat i det här, men i det projekt som nu dragit igång kommer man att intervjua finländska anställda som ska göra just detta, utföra hjälparbete på arbetstid. Detaljerna kring det är ännu inte offentliga.

Att hjälpa andra skapar välmående även hos den som hjälper.

Rimmar det inte illa i uppsägningstider, där allt färre ska utföra samma människors jobb? Vem ska dessutom hinna utföra hjälparbete vid sidan om det vanliga jobbet? De här frågorna lyftes fram vid tisdagens diskussionstillfälle.

Men forskaren Anna Seppänen har svar på tal.

- Nå för det första bör frivilligarbetet vara just frivilligt, för den inre motivationens skull. Men i svåra tider kan det t.o.m. vara en motkraft. Det bryter rutinen i arbetet och kan skapa positiva cykler. Att hjälpa andra skapar välmående även hos den som hjälper.

Diskussionen om medkänsla hörde till programmet på vetenskapsfestivalen Thinkfest. Diskussion på Thinkfest om frivilligarbete på arbetstid. Bild: Yle/ Ulrica Fagerström

Samhällsansvar i tiden

Att företag tar ett samhälleligt ansvar ligger allt mer i tiden, menar forskarna. Unga konsumenter ställer nya krav, frågar efter de enskilda företagens värderingar. Idag behöver företagen en helhetsstrategi gällande värderingar och frivilligarbete passar bra in där.

Som samhällsfenomen kan frivilligarbete dessutom vara välgörande. Då affärslivets anställda möter utslagna unga, då är det samtidigt två världar som möts, världar som kanske annars aldrig hade gjort det.

- Det ökar den ömsesidiga förståelsen i samhället, menar Anna Seppänen.

Forskningsprojektets hemsida

Tidigare om Thinkfest:
Öppningskarneval i måndags.
Fritjof Sahlström inför vetenskapsbastun.

I veckans Kvanthopp i Radio Vega kan du höra följande inslag.

Hela Kvanthopp-program hittar du här.

Det var återvinning för hela slanten på Strömsö under direktsändningen Rester och Gäster. Glada gäster, experter och programledare skapade nytt av gammalt och pratade återvinning i timmarna tre.

De medverkande hade alla olika syn och relation till återvinning. Sopor, skrot, rester och bortglömda saker fick för en kväll all den uppmärksamhet det förtjänar.

Humorgruppen KAJ inledde sändningen med en specialskriven sång som handlade om Rester och Gäster på Strömsö.

Kaj i folkdräkt. Kaj stod för underhållningen i programmet och avslutade tv-sändningen med sin hitlåt "Pa tu ta na kako". kaj i folkdräkt

Deras bästa återvinningstips då?

- Vi brukar återanvända gamla sånger och skämt ifall vi har bråttom, säger Axel Åhman, A:et i KAJ.

- Vi har bioroskis där heim, säger J:et, Jakob Norrgård.

Men det är K:et, Kevin Holmström, som är den mesta återvinnaren i gruppen. Han har sytt gitarremmar av jeans, som gruppen haft stor nytta av.

- Jag syr också om mina egna jeans så att de blir tajtare. Och så pysslar jag med järnskrot, säger Kevin.

Släng inte maten!

Kocken Paul Svensson fick improvisera ihop en buffét av mat med utgående datum. Han uppmanade oss att skapa något i farten och på de villkor som finns, att man skall tänka kreativt och kolla i skafferiet innan man går till butiken.

Paul i köket. Kvällen till ära gjordes en buffét av mat vars bäst före-datum gått ut. Kocken Paul tillreder mat i Strömsököket, TV-inspelning pågår Bild: Yle / Anki Westergård

Paul hade många konkreta tips om hur man kan ta till vara mat som annars slängs bort.

- Man kan göra mjölksyrning genom att riva ner grönsaker och sätta dem i tvåprocentigt saltat vatten. Efter en vecka är de färdigt syrade och hållbara i en evighet, säger han.

Under en direktsändning kan mycket hända, och till allas överraskning fick man i köket besök av självaste president Tarja Halonen (läs: skådespelaren Christoffer Strandberg). Tarja delade frikostigt av sig av sina bästa återvinningstips: det katthår som lossar från katterna kan man alltid sticka ett par strumpor av.

"Tarja Halonen", alltså Christoffer Strandberg, överraskade kvällens gäster. Här tar Tarja en selfie. Christoffer Strandberg föreställande Tarja halonen tar selfie framför expertpanel på Strömsö. Bild: Yle / Anki Westergård

Camilla intervjuar Christoffer i Lumpen. Camilla Forsén-Ström och Christoffer Standberg i direktsändning på Strömsö. Bild: Yle / Anki Westergård

Christoffer klär på sig galablåsan gjord av Outi Les Pyy. Christoffer Strandberg som primadonna iklädd långklänning Bild: Yle / Anki Westergård

Christoffer själv tycker att återvinning är mycket viktigt.

- Jag slänger inte mat, jag tycker att det känns fel. Jag sorterar avfall så gott det går och köper gärna ekologiskt märkta kläder, säger han.

Kompostera mera

I biblioteket hade Susanna Ström-Wilkinson besök av Nina Lindman, informatör på Stormossen, och ekologirådgivare Anita Storm. De svarade på frågor från tittarna. Till exempel undrade någon vad man ska göra med plastflaskor som man inte kan returnera som pant?

- Släng det i brännbart avfall, det blir elektricitet i slutändan, tipsade Nina.

- Tänk redan i köpögonblicket på avfallet, och undvik problemavfall, sade Anita.

Och Anita är en som lever som hon lär. Dagen till ära hade hon på sig en skjorta som hon sytt av fem gamla skjortor. Hon är också känd för sin matlagning, vilket står henne varmt om hjärtat.

- Ta till vara hela djuret vid jakt. Skinnet, inälvor, köttet och gör buljong av benen. Ta ut smakerna av det du har istället för att bara göra malet kött av det hela, säger Anita.

Det kom in många frågor under kvällens lopp. En slutsats som drogs under kvällen var att både kläder och mat skall resa så kort väg som möjligt, ju lokalare desto bättre är den nya devisen.

Robot av gammal skrot

BUU-klubben var också med på ett hörn. Där gjorde barnen en robot av gammalt skrot tillsammans med Jontti och Jim, och Hanna pysslade smårobotar av annat material tillsammans med Hugo, Dennis och Malin.

Dennis och Jim bygger roboten. Jim bygger robot tillsammans med barn på Strömsö Bild: Yle / Anki Westergård

Jontti och Hajbo-Malin i fixartagen. Jontti Granbacka, Jim Björni och Malin bygger robot i Strömsö. Bild: Yle/Siv Wester

Och Dennis 8 år, som var med och gjorde roboten, hade ett alldeles eget specialtips som han delade med sig av exklusivt här på webben.

- Om jag till exempel har en leksaksbil som jag inte längre leker med, så kan jag lägga undan den och sen ta fram dem åt mina barn sen då jag blir stor, konstaterar Dennis.

Ta hand om era kläder

Trashionistan Outi Les Pyy gav många bra och konkreta råd om hur vi ska tänka gällande våra kläder.

- Man ska sköta om sina kläder, tvätta dom på rätt sätt och köpa kläder av bra kvalitet. Om man gör om sina egna kläder så skall man vara stolt över det, sade Outi.

Och om man inte kan sy då? frågade Johanna av Outi.

- Det finns många olika tekniker, man behöver inte kunna sy. Till exempel kan man göra färgtryck, eller att göra något med hjälp av lim, tipsade Outi.

Halsband av pärlor och stuvbitar av spetsdukar. Vackert dekorerad spetssjal i närbild Bild: Yle / Anki Westergård

Modeshow

En av Outis kreationer, en klänning gjord av kaffekapslar som burits på slottsbalen, bars av Christoffer Strandberg på catwalken.

Modevisningen avslutades med olika kreationer av återanvänt material, som man gjort under sändningen eller som gästerna tagit med sig. KAJ avslutade tv-sändningen med sin hitlåt "Pa tu ta na kako".

Christoffer Strandberg i Outi Les Pyys fantastiska festblåsa gjord av kaffekapslar. modevisning på strömsö Bild: Yle/Siv Wester

Om du missade sändningen eller om du vill se den om och om igen kan du kolla på Yles Arena.

Det finns många svåra moment under en direktsändning, mycket som kan gå fel. Men det gick som det skulle, och till och med vädret var med på noterna. Det gick, med andra ord, som på Strömsö.

Rester och gäster på Strömsö

Nya och gamla kreationer av återvunnet på Strömsös catwalk. Modellerna på catwalken är studernade på yrkeshögskolan Novia om inte annat nämns i texten.

Här kan du läsa mera om allt som hände under Strömsös återvinningskväll.
Jontti och Jim byggde robot inspirerade av BUU-klubbsteckningar

Han är mannen bakom välkända Helsingforsbyggnader som Arbetarföreningens hus på Broholmen, Livförsäkringsbolaget Suomis kontorshus vid Salutorget, Polyteknikerföreningens hus på Lönnrotsgatan och förlaget Otavas hus på Nylandsgatan – men det oaktat är det få som känner till hans namn.

Konsthistorikern och docenten Päivi Hovi-Wasastjerna har skrivit ett flertal verk om arkitektur och arkitekter som satt sin prägel på vår byggnation under början av 1900-talet, bl.a. arkitekterna som skapade villaområdet kring Hvitträsk och en biografi över arkitekten Valter Thomé.

Under många år samarbetade Valter Thomé med Karl Lindahl och eftersom det inte fanns något verk som presenterade Karl Lindahls liv och verk beslutade sig Päivi Hovi-Wasastjerna för att skriva den första monografin över arkitekten som hade sina rötter i Sverige, men som kom att göra karriär i Finland.

Polyteknkerföreningens hus på Lönnrotsgatan i Helsingfors. Polytekniska föreningens hus på Lönnrotsgatan i Helsingfors Bild: Wikimedia Commons

Från jugendhus till industribyggnader

Karl Lindahl (1874-1930) hörde till den arkitektgeneration som fick i uppdrag att utveckla arkitekturen både i huvudstaden Helsingfors och i de växande industrisamhällena runtom i Finland.

Lindahls tidiga verk, som Polyteknikerföreningens hus på Lönnrotsgatan från 1903, Förlagsaktiebolaget Otavas hus på Nylandsgatan från år 1906, Arbetarföreningens hus på Broholmen från 1908 och Livförsäkringsbolaget Suomis kontorshus vid Salutorget från 1912 är fina exempel på den rådande jugend- och nationalromantiska trenden inom arkitekturen med fasader av natursten och/eller grå granit.

På 1910-talet byggde man många nya våningshus i huvudstaden, och Karl Lindahl var en flitigt anlitad arkitekt också i dessa sammanhang.

Päivi Hovi-Wasastjerna noterar att typiskt för Lindahl är dekorationer mellan fönsterraderna och att portalerna pryddes med volut och girlander.

Förlagsaktiebolaget Otavas hus. Förlagsaktiebolaget Otavas hus Bild: Wikimedia Commons

På 1920-talet ägnade sig Lindahl i allt högre grad åt industribyggnader. Lindahls tidigare vän och kollega Valter Thomé dog under inbördeskriget, och Lindahl kom att överta sin kompanjons plats som en central arkitekt för A. Ahlström Oy – ett företag som växte till sig kraftigt under 1920-talet från ett sågindustriföretag till ett storföretag med verksamhet inom många branscher.

Lindahl gjorde bl.a. upp planer för A. Ahlströms fabrik i Varkaus med både stadsplan, industribyggnader och bostäder för arbetarna. I arkitektens uppdrag ingick också att rita byggnader som stödde industrisamhället såsom skolor, butiker och bankbyggnader.

Lindahl kom också att teckna byggnader för A. Ahlström i Karhula, Iittala, Norrmark och Pihlava i Björneborg.

Trädgårdsstäder och villaområden

Under början av 1900-talet intresserade sig Karl Lindahl också för tidens tankar om trädgårdsstäder och villasamhällen, och Lindahl var med om att grunda villasamhällen såväl på Sommaröarna i Esbo som på Brändö i Helsingfors och i Grankulla.

Karl Lindahl hade friare händer både vad beträffar material och estetik när han gjorde upp skisser och planer för privata villor.

På Bergö på Sommaröarna lät Karl Lindahl uppföra sin egen Villa Stakeudd år 1912, och eftersom Lindahl var en visionär man med många nya idéer försåg han huset med både vattenledning och centralvärme.

Päivi Hovi-Wasastjerna förundras över hur mångsidig och flitig Karl Lindahl var som hann rita allt från våningshus, industribyggnader, herrgårdar och villor under sina aktiva år:

- Men vare sig han ritade en kiosk eller en herrgård hade en och samma strävan: att åstadkomma en lugn saklighet, egenskaper som gett boken dess namn: Arkkitehti Karl Lindahl & levollinen asiallisuus.

Peter Lundqvist vann fototävlingen under Hangö fotofestival under veckoslutet. Tiina Solonen kom på andra plats och Kim Nordström på tredje plats.

Lundqvist hade fotograferat en solnedgång bakom Hangö vattentorn på exakt rätt tidpunkt, ansåg tävlingsjuryn. Solnedgången färgar hela himlen över Hangö röd.

Tiina Solonen vann andra pris för sin bild. Tiina Solonen vann andra pris för sin bild i Hangö fotofestival. Bild: Tiina Solonen

Tvåa blev Tiina Solonen. Hon tävlade med en abstrakt svartvit bild av människor på Hangös gator. Solonen lyckades fånga ett vardaglig möte på ett intresseväckande sätt, säger juryn i prismotiveringen.

Kim Nordströms bild kom på tredje plats i Hangö fotofestival Kim Nordströms bild kom på tredje plats i Hangö fotofestival 2015. Bild: Kim Nordström

Kim Nordström vann tredje pris för sitt fotografi av en hund som springer efter en boll på en strand. Juryn konstaterade att det är sällan som en bild i en fototävling visar en sådan glädje.

Juryn bestod av Tapio Kekkonen, Sandra Kantanen och Harry Santamäki. Hangö fotofestival ordnades under veckoslutet (4-6.9.2015).

Benny går full otaku och Ted och Susanne förstår knappt vad som händer. Namngivna attacker och exotiska karaktärer – se videon för att få smakprov på japansk kultur (och Benny) som allra galnast. Dô itashimashite!

Dragon Ball Z, One Piece, Hunter x Hunter, Jojo's Bizarre Adventure och Gintama. Om du känner beundran för något av de här namnen – eller rent av knyter näven i fickan och låtsas att ditt hår börja brinna av ren upphetsning – är det här spelet för dig.

J-Stars Victory Vs+ är Shonen Jump-universumets motsvarighet till The Avengers: ett potpurri av välkända ansikten som slåss med eller mot varandra i ett grandiost fightingspel, som för tankarna till Nintendos maskotfighter Super Smash Bros. I egenskap av animenörd modell större var jag ruskigt förväntansfull innan jag började spela, men jag måste tyvärr medge att jag blev lite besviken.

Hur många känner du igen? Hur många känner du igen? Bild: Bandai Namco

Lättillgänglig spelmekanik

J-Stars är inte Tekken. Det kräver inte att man ska komma ihåg en massa avancerade knappkombinationer för att man ska bli bra, och detta finner jag enbart positivt. Jag tycker att Super Smash Bros Melee är världens bästa fightingspel av en anledning: i Nintendos spel är kontrollerna enkla, och alla karaktärer har samma typer av rörelser under samma knappar.

J-Stars anammar också den här filosofin, med en avgörande skillnad. I Smash Bros har man andra saker att tänka på under matcherna utöver att attackera motståndarna – dusterna handlar lika mycket om att navigera geometri och hålla sig undan från all skit som finns på banorna som att utmanövrera sina motståndare. Banorna i J-Stars är väldigt endimensionella och enformiga i jämförelse, och därmed placeras ett större fokus på själva slagsmålen. Och de håller inte riktigt måttet.

Tentakelmän och ninjor i ljuv harmoni. Tentakelmän och ninjor i ljuv harmoni. Bild: Bandai Namco

Känslan™

Att slå tonåriga pojkar med spikhår känns inte riktigt rätt i J-Stars. Inte tillfredsställande nog. Någonting förloras på vägen mellan knapptryck och representation på skärmen. Rörelserna är stela och animationer prioriteras framför interaktion.

Som ett fightingspel utan krusiduller håller J-Stars inte måttet. Jag tror att utvecklarna själva insett det här, och därför lagt mycket krut på att göra specialattackerna så spektakulära som möjligt. När man byggt upp en specialmätare kan alla karaktärer släppa loss unika attacker som åtföljs av korta mellansekvenser – de blir enformiga i längden, men ärligt talat blir jag forfarande glad av att se Gon Freecss förödande Jajanken mosa motståndares pannben om och om igen.

KAMEHAMEHAA!

Vilket för oss tillbaka till den här recensionens inledning – J-Stars är ren fanservice. Utan licenserna skulle spelet inte räcka till, men med dem blir det ändå givande att låsa upp alla karaktärer och ta del av nonsensberättelsen som utgör paketets enspelardel. Det är som riktigt dålig fan fiction, men fan fiction som man ändå inte kan låta bli att älska tack vare att det är så underbart krystat och så underbart förvirrande för alla som inte är insatta (det är bara gravt osammanhängande för oss andra).

J-Stars Victory Vs+ är ett spel för manga- och animenördar och absolut ingen annan. Men för oss är det absolut värt en titt.

Text: Benny Holmström

Hedvig Långbacka styr stegen från salutorget i Åbo upp mot Puolalaparken och dyker ner i Åbos historia i serien "Alla tiders Åbo".

Där konstmuseets granitborg nu tronar stod det för lite mera än 100 år sedan ett brandtorn omgivet av en kåkstad.

Idag är det gammalt och nytt som samsas kring Puolalabacken. Här finns bland annat bostadsaktiebolaget Albatross som hyst in många Åbokonstnärer sedan 1910, det "världsberömda" lilla hotellet Park hotel och nybyggen som Åbo svenska församlings Aurelia.

I programmet från 2006 medverkar även Olle Schalin som bott hela sitt liv vid Puolalabacken.

Redaktör: Hedvig Långbacka.

Tidigare delar av Alla tiders Åbo!
Stilla flyter ån

Ny vecka betyder nya låtar på Radio X3M:s spellista. Av de sju nya låtarna koncentrerar vi oss idag på Justin Biebers What do you mean som under den gångna veckan fått väldigt mycket uppmärksamhet.

Den skönsjungande tonårsidolen har släppt en singel som handlar om hur svårt det ibland kan vara att tolka den andra parten i ett förhållande. Comebacksingeln What do you mean har en erotik- och actionspäckad musikvideo som väckt mycket uppmärksamhet.

Kvinnan som spelar Justins kärlek är modellen Xenia Deli och hon har blivit överöst av internäthat. Fansen är visst lite arga och avundsjuka över att hon fått hångla med Justin och slicka hans magrutor.

Det spekuleras också ifall låten är riktad till Justins ex, Selena Gomez. Hennes namn skymtar nämligen till mot slutet av videon i graffitin i bakgrunden. Kan låten vara en hälsning till exet?

Tårar på gala

Justin väckte stor uppmärksahet på Video Music Awards-galan där han uppträdde med sin nya singel. Han började nämligen gråta mot slutet av sitt uppträdande. I en intervju med Jimmy Fallon berättar Justin att tårarna kom för att det var så otrolig upplevelse. Senast han närvarade på en prisgala blev han utbuad men denna gång var det en succé. I intervjun undrar han om inte vi alla gjort dumheter när vi var unga. Att vara superkändis och förvirrad tonåring är en kombo som media älskar att haka på.

Kanske Justin nu börjar växa upp och vara mer av en förståndig man än en vilsen tonåring.

Justins nya album släpps 13 november.

Kolla in den omtalade musikvideon här.

Även dessa nya låtar togs in på spellistan denna vecka:

Macklemore & Ryan Lewis - Downtown (Läs Nicke Aldéns kärleksförklaring till nykomlingen Eric Nally som medverkar i låten.)
Kygo ft. Will Heard - Nothing Left
Disclosure ft. Sam Smith - Omen
Avicii - For A Better Day
Thomas Jack - Rivers
Elias - Revolution

Kolla in hela X3M:s spellista här:

Bra barnfilmer är filmer som tilltalar barnen och deras föräldrar. Insidan ut – Disney-Pixars senaste animation – är en sådan film. De minsta njuter av äventyret, medan de vuxna kan fundera på hur det egentligen är som människosjälen fungerar.

För det är just människans inre mekanismer som filmen handlar om, uttryckligen och påtagligen. Den utspelar sig inne i huvudet på nioåriga Riley. Huvudrollerna i huvudet spelar känslorna Glädje, Sorg, Rädsla, Ilska och Äckel. De står i Rileys själsliga kontrollrum, styr hennes reaktioner och arkiverar hennes minnen.

Utanför kontrollrummets fönster öppnar sig ett helt litet universum, med tankarnas tåg, fantasins nöjesfält, drömmarnas filmstudio, det omedvetnas fängelsehåla och glömskans avgrund. I centrum av hela maskineriet ligger Rileys lyckliga kärnminnen.

Inre jordbävning

Ett minne är ett klot med ett inspelat händelseförlopp, skimrande i det dominerande känslolägets färg: gult för lycka, blått för sorg, grönt för äckel och så vidare. De flesta av Rileys minnen är gula.

Men så ruskas allting om. Rileys familj flyttar från Minnesota till San Fransisco. Hon förlorar sitt hem, sina vänner, sitt ishockeylag. Hon träder in i en ogästvänlig, ny miljö där allt är främmande och skrämmande.

Hennes inre värld börjar rämna. Ett totalt sönderfall verkar allt mer sannolikt. Glädjen måste ingripa!

Skratt och tankar

Såväl stor som liten har både skratt och tankar att hämta ur Insidan ut. Glädjen upplever absurt fantasifulla äventyr i själens värld. Som när hon och Sorgen förirrar sig in i den abstrakta tankens omvandlarlåda, och förenklas, plattas till, slätas ut, slås ihop. Den yngre publiken skrattar säkert åt den mustiga animationen, medan den äldre kan meditera över den psykologiska biten, hur vi i tanken plockar isär och formar om våra känslor och erfarenheter.

Kännetecknande för de bästa barnfilmerna är att de inte förenklats för barnen, att filmen får innehålla element som kanske blir tillgängliga först när barnen blir äldre.

Men berättelsens upplägg erbjuder värdefulla tankelekar för publik i alla åldrar. Att våra känslolägen och stämningar är självständiga delar av vårt inre, delar som kan samverka och konkurrera med varandra. Att alla våra erfarenheter kopplas till våra tidigare upplevelser. Och att minnen kan formas om, och i värsta fall förloras.

Känslor utan nyansering, eller?

Liksom i alla disneyprodukter är gråzonerna utsuddade. Familjeidyllen är absolut, den hotande katastrofen total. Men eftersom det här rör sig om ett barns känsloliv, är de tvära kasten och bjärta kontrasterna inte helt omotiverade.

Till en början irriterar jag mig på att såväl Rileys föräldrar som hennes känslor så febrilt strävar efter att hon ska vara glad. En glad dag är en bra dag. Men mot slutet överraskar filmen med att avsevärt nyansera den bilden.

Barn vill och behöver tala om sina intryck. Insidan ut är en film som öppnar för långa samtal om livets stora frågor.

- Det här har jag drömt om länge! säger krögaren Manu Torchio om Helsingfors planer på att låta företagare hyra parkeringsplatser för provisoriska uteserveringar utanför sina lokaler.

På det här sättet kan företagare få hyra parkeringsplatser utanför sina lokaler för att bygga tillfälliga sommarkaféer eller liknande. Konceptet med så kallade parklets är känt ute i världen där det är rätt vanligt med utsmyckade oaser insprängda bland bilarna.

Stadsstyrelsen i Helsingfors behandlade på måndagen en motion om att göra om parkeringsplatser till uteserveringar. Stadsstyrelsen returnerade förslaget med krav på att man lyssnar mer på de andra företagarna och invånarna i närheten. Vidare vill stadsstyrelsen att hyran för parkeringsrutan är såpass hög att staden får ersättning för de parkeringskostnader man går miste om. Stadsstyrelsen kommer att behandla förslaget på nytt när tjänstemännen har sett över det.

I San Fransisco är hyrda parkeringsplatser mycket vanliga. lekplats på parkeringsplats i san francisco Bild: Matarozzi Pelsinger Builders & Wells Campbell photography

Restaurangägaren Manu Torchio är stormförtjust över initiative att få hyra parkeringsrutor. Han driver de mexicanska restaurangerna Patrona, Cholo och Lucha Loco som ligger i Rödbergen och Ulrikasborg och drömmer redan om hur hans uteservering skulle se ut.

- Bäst skulle det fungera utanför Patrona på Annegatan där det finns många kontor och där invånare inte skulle störas av sorlet. Man skulle kunna dekorera serveringen med bildäck, som ett ställningstagande mot bilarna som tar över staden. Stadens planer är jättefina - och tyder på att Helsingfors håller på att bli ett centrum för människor istället för ett centrum för bilar.

Torchio hoppas också att företagarna ska få möjlighet att bygga tak över sina parklets. Dessutom önskar han sig strikta regler om hur de ska byggas, så det blir lika för alla.

Torchio vill gärna hyra en parkeringsplats utanför hans restaurang Lucha Loca på Högbergsgatan så länge busslinjen 18 inte stör. Lucha Loco, Bild: Manu Torchio

Manu Torchio har inspirerats av parklets under sina resor i bland annat Turin. parklet Bild: Manu Torchio

Förslaget kommer ursprungligen från en motion av fullmäktigeledamot Hannu Oskala (Gröna) och har undertecknats av 24 ledamöter. Byggnadskontoret kommer nu att utreda var man kunde testa konceptet och vilka företagare som kan tänkas vara intresserade.

I San Fransisco är det vanligt att företagare hyr parkeringsplatser som de gör om till grönskande uteserveringar. uthyrd parkeringsplats i san fransisco Bild: San Francisco Planning Department

Manu Torchio tror inte att några parkeringsplatser färre skulle minska på kommersen i de små affärerna. Byggnadskontoret påpekar också att man bör ta besöks-, service- och utdelningstrafiken i beaktande så att trafiken fortsätter löpa och att trafiksäkerheten bevaras.

Manu Torchios fru Karina Paakki och son Bruno undersöker en parklet i Turin. parklet Bild: Manu Torchio

Det finns många olika sätt att hjälpa de flyktingar som kommer till Finland. Du kan donera pengar, kläder eller bosätta flyktingar hemma hos dig. Eller så kan du göra som många andra och ta dig till lite mer kreativa sätt.

Erkki Liikanen, chefdirektören för Finlands Bank, har donerat en månadslön åt Röda Korset för att hjälpa flyktingarna. Summan är ungefär 10 000 euro. En stor del av finländarna skulle säkert inte ha möjligheten att donera en så stor summa pengar. Vad annat kan man då göra för att hjälpa till?

Finländarna har varit aktiva, och det har skrivits mycket om hur människor i hela Finland donerat inte bara pengar, utan också kläder, cyklar och allt annat som behövs på flyktingförläggningarna.

Andra kreativa sätt att hjälpa

Många flyktingar behöver hjälp i Finland. Ett barn tittar ut genom ett fönster.

Människorna har också varit otroligt aktiva på sociala medier, och olika stödgrupper för flyktingar dyker upp på många ställen landet runt. Refugee Hospitality Club är en av dem. Lokala grupper anknutna till specifika flyktingförläggningar har också varit populära.

En stöddemonstration i form av en picnic kommer att äga rum i Helsingfors den 12 september. Evenemanget heter Suomi sanoo tervetuloa (Finland säger välkommen) och enligt Facebook ska över tre tusen människor dit på lördag.

Kreativiteten har spelat en stor roll när människorna funderat över hur de kan hjälpa till. Folk har plockat bär åt flyktingar, stickat sockor och på andra sätt försökt visa sitt stöd åt alla de som kommer till Finland från krigsdrabbade områden.

En av de som varit aktiva är Katarina Nyberg som är bosatt i Berlin. Hon vill organisera en grupp var finländarna och flyktingarna skulle laga och äta middag tillsammans. I en intervju i HBL berättar hon att middagarna skulle fungera som bra tillfällen att hjälpa flyktingar med vanliga vardagsproblem och samtidigt ge möjlighet till att lära sig känna varandra och bli vänner.

Hur följer man Sipiläs exempel?

Statsminister Juha Sipilä berättade under helgen att han kommer att upplåta sitt hus i Kempele, i norra Finland, till flyktingar. Han hoppas också att många andra finländare kommer att göra likadant.

Sipilä är inte den enda som har funderat över möjligheten att erbjuda boende åt asylsökande. Migrationsverket har nu sammanställt ett informationsbrev om hur man ska gå till väga om man vill hjälpa de överbelastade flyktingförläggningarna på det här sättet. Migrationsverket säger att det är helt lagligt att bosätta flyktingar i finska privathem, och det kan vara ett bra sätt att hjälpa integrationsprocessen för nyanlända asylsökande.

Mer information om ämnet hittar du på Migrationsverkets hemsida (nyhetsbrevet är på finska) eller från Facebook-gruppen Refugees Welcome - Kotimajoitusta turvapaikkaa tarvitseville (Finland).

Studentskrivningarna börjar - Ted har gjort nya hörförståelser i österbottnisk dialekt.

Den här veckan är det hörförståelser i det andra inhemska och alla främmande språk. Vad är då bättre än att öva på hörförståelser som kan te sig både hemska och främmande för alla som inte är hemma från Österbotten?

Lyssna på båda berättelserna "Om Bärtas alla karlar" och "Om att vara på dagis hos Etel" och besvara sedan frågorna!

1. Varför var Bärta så populär hos männen?

• A. Hon var så vacker.
• B. Hon hade så många kor.
• C. Hon var sexuellt begåvad.

2. Vilket yrke hade Kalevi?

• A. Han var en timmerflottare.
• B. Han var en resande affärsman.
• C. Han var en skogshuggare.

3. Vad brukade La Peim göra för mat?

• A. Potatis, flädersaft och nejonögon.
• B. Iglar, fiskrom och morötter.
• C. Grodyngel, sushi och örter.

4. Hur har Bärta alltid förhållit sig till män?

• A. Hon har aldrig varit kinkig.
• B. Hon har aldrig varit med en granne.
• C. Hon har aldrig varit nöjd med bara en.

Facit: CACA

1. När var det som mest trevligt hos Etel?

• A. När de lekte björkskogsleken.
• B. När Etel låtsades vara sin katt.
• C. När de lekte i sandlådan.

2. Vad tyckte Rurik att frukosten liknade?

• A. Avföring.
• B. Spikar med rumpor.
• C. Näbbmöss utan svans.

3. Vad skulle teatern handla om?

• A. Etel och hennes katt.
• B. En eldsvåda.
• C. Tavlor som kan prata.

4. Vad var det bästa med skogsvandringen?

• A. Att få prata ryska.
• B. Att få vara inne i ett torp.
• C. Att få godis efteråt.

Facit: BCAC

Sugen på mer dialekt? Här finns också fjolårets hörförståelser!

1. Varför ville hon ursprungligen inte skaffa husdjur?

• A. Det blir för dyrt.
• B. De luktar illa och äter grodor.
• C. De skräpar bara ner och blir fler.

2. Vad tycker Moses inte om?

• A. Krusbär och fettfri mjölk.
• B. Rönnbär och malet kött.
• C. Lingon och saftsoppa.

3. Varför var ugnen på mitt i natten?

• A. För att hon tänkte göra ugnspäron.
• B. För att hon tänkte göra potatis- och köttfärsgratäng.
• C. För att Moses hade satt på ugnen i misstag.

4. Hur känner man igen Moses på avstånd?

• A. Han har en svart svans.
• B. Han är brännskadad på låren.
• C. Han har vita tassar.

Facit: CABA

1. Varför hade han varit i skjulet?

• A. För att locka fram möss.
• B. För att hämta sina fiskeredskap.
• C. För att mata spindlar med flugor.

2. Vad hade han hört för sorts ljud?

• A. En skräll följt av jämrande.
• B. Ett högt pipande och explosioner.
• C. Åska och motorljud.

3. Hur såg Fiskbacka ut när han såg honom?

• A. Som en mätt gnagare.
• B. Som en avtuppad sjöfågel.
• C. Som en stirrig orm.

4. Vem hade förargat Fiskbacka?

• A. Hans brors fru.
• B. Hans mammas småkusin.
• C. Hans dotter.

Facit: CAAA

Upplever du efter dessa hörförståelser att du ändå vill öva dig mer inför studentskrivningarna? Gå in på Svenska Yle:s tjänst Abimix där du har tillgång till gamla studentskrivningar, bland annat fjolårets hörförståelser i alla språk.

”Det var den värsta Fredrikas måndag suger hittills. Jag har aldrig skämts så här mycket …” var en av sakerna Fredrika sa efter dagens sändning. Vad var det hon gjorde och varför var det så jobbigt? Kolla in klippet så får du veta.

Alla vet känslan då man känner någon bra men av någon orsak inte kommer ihåg hens namn. Det är en otroligt hemsk känsla och man vill under inga omständigheter avslöja för den man umgås med att man helt enkelt inte kommer ihåg vad hen heter.

Det här är en känsla Fredrika Lindholm från Succémorgon har för ofta. Hon har världens sämsta namnminne och gör allt för att undvika att säga folks namn högt.

I dagens Fredrikas måndag suger fick Fredrika träffa tre människor som hon borde veta namnet på. Hennes hyresvärd och två kolleger. Hur många av namnen tror du Fredrika kunde? Och vad händer då hon måste medge att hon inte vet vad de heter?

Vill du se på något som garanterat gör dig obekväm kan du kolla in det här klippet. Som sagt, trodde du din måndag suger? Det gör den inte … mer.

Varje måndag 08:35 gör Fredrika frivilligt hemska saker för att få din måndag att kännas bättre.

Professor Henrik Cederlöf avled i fredags. Han blev 93 år. Cederlöf var under sin livstid både en aktiv lokalpolitiker och lokalhistoriker.

Han jobbade som redaktör vid tidningen Västra Nyland och som programchef vid Radio Vega Västnyland.

Cederlöf var också lärare i modersmål, engelska och historia och rektor vid Ekenäs gymnasium.

Han var aktiv inom lokalpolitiken i Ekenäs och var fullmäktigeledamot för SFP i många år. Under 1980-talet var han också fullmäktigeordförande i Ekenäs.

Han hade dessutom många förtroendeuppdrag inom kultursektorn, och var bland annat ordförande för Finlands svenska ungdomsförbund och Västnyländska kultursamfundet.

Henrik Cederlöf skrev också många lokalhistoriska böcker om bland annat Ekenäs.

Den franske renässansförfattaren Michel de Montaigne har skrivit att vi borde samla de bitar av oss som lossnat i en kruka och betrakta dem som en påminnelse om att vi dör bitvis – hänvisningen till Montaigne är en av de tiotals understreckningar jag gjort i Merete Mazzarellas nya bok Solkattens år.

För en dryg vecka sedan deltog jag i min studentklass 30-årsjubileumssits. Vi konstaterade med förvåning att vi kände igen varandra och att de flesta av oss såg ut precis (nåjo, nästan i alla fall) som för tre decennier sedan – någon hade fått en liten kulmage, någon hade fått glasögon, någon hade fått gråa hår, och de allra flesta av oss hade fått en hel del skrattrynkor. Livet, liksom döden, hade gjort oss mer ödmjuka och skamfilade, medvetna om att bitarna redan börjat lossna.

I sitt författarskap har Merete Mazzarella varvat litteraturhistoriska verk med personligt hållen essäistik. Under senare år har vi fått följa Merete Mazzarellas väg från den något obekväma rollen som farmor till pensioneringen från tjänsten som professor i litteraturvetenskap vid Helsingfors universitet, och i höst är Mazzarella aktuell med boken Solkattens år där hon reflekterar över sitt liv på gränsen till 70-årsstrecket.

För ett antal år sedan gav Mazzarella ut boken Då svänger sig sommaren kring sin axel. Om konsten att bli gammal där hon skrev om hur det kändes att närma sig de femtio, och jag inser att jag ständigt följer i Mazzarellas fotspår med två decenniers fördröjning … Av egen erfarenhet vet jag mer om hur det känns att närma sig 50 än 70, men å ena sidan kan det vara bra att ha lite förhandskunskap – å andra sidan är det svårt att sia om hur världen, samhället och jag ser ut om tjugo år.

Ett som i alla fall är säkert är att också jag kommer att få leva/lever med kroppsliga förändringar som Merete Mazzarella räknar upp och som hon tror att femtioåriga kvinnor troligen jobbar hårdare än sjuttioåringar för att avvärja: ”apelsinhud, bullmage, bilringsfabrik, deglår, gäddhäng, kalkonhals, muffinsmidja, kärringgardiner”. Bring it on! säger jag och ler lite smått ansträngt igenkännande.

Samhällsutvecklingen liksom den globala världspolitiska utvecklingen och den tekniska utvecklingen skenar iväg med en fart som får en snigel som jag att hicka och dra efter andan, och bekymrat undra hur sjukvården och åldringsvården kan tänkas se ut i framtiden – utvecklingen, eller snarare avvecklingen, som pågått under senare år har inte direkt ingett en förtröstan och förhoppningar om en lugn, säker och trygg omsorg på äldre dagar.

Mellan svek och förälskelse

Pärmbilden till Merete Mazzarellas bok "Solkattens år". Bild: Sets förlag

Solkatten, som gett boken dess titel, är en knappt 10 cm hög plastfigur som drivs med solenergi – solkatten vinkar m.a.o. med ena armen i den takt som det finns tillgång till ljus: i januari är vinkandet långsamt och sävligt, om sommaren vinkar katten med en iver som börjar likna desperation.

För Mazzarella blir solkatten en påminnelse om tidens gång – solkatten ramar in det år som författaren skriver om i Solkattens år: den essäistiskt hållna texten har karaktären av ett slags fritt associerande mellan det som slentrianmässigt brukar kallas för det lilla respektive det stora livet, dvs. hemlivet och omvärlden.

Jag misstänker att Mazzarella skulle resa ragg över avgränsningar och kategoriseringar som det lilla och det stora livet eftersom hennes liv, såsom det framstår i texterna, är en enda växelverkan mellan dessa två liv/världar som blir en samverkande och odelbar helhet.

Följaktligen är Mazzarella aktivt intresserad av och engagerad i vad som pågår såväl på nationell nivå som i den globala omvärld vi alla är en del av idag, inte minst via snabba instantnyheter på sociala medier. På samma sätt som poeten Claes Andersson i sin senaste diktsamling En morgon vid havet skildrar Mazzarella hur världspolitiska konflikter drabbar oss mitt i vardagens sysslor.

I Mazzarellas fall blev terrorattacken utanför Bardomuseet i Tunis en alltför nära och konkret upplevelse i våras, eftersom hon just den marsdagen råkade befinna sig på semesterresa i staden tillsammans med den utvidgade familjen.

Mazzarellas styrka som essäist är hennes förmåga att ledigt slänga sig mellan allt från ekonomiska och evolutionsbiologiska resonemang till statistiska fakta om såväl skilsmässor som medellivslängd till uppköp i den lokala kvartersbutiken och besök på hälsovårdscentralen. Analyserna speglas och konkretiseras i en vardagsverklighet som de flesta av oss kan relatera till.

För några år sedan drabbades Merete Mazzarella plötsligt och totalt oväntat av kärleken – det hela var komplicerat eftersom Mazzarella var omgift sedan några år tillbaka och skilsmässan från mannen i Uppsala blev en upprivande historia.

Det onda samvetet gav Mazzarella utlopp för i boken Det enda som egentligen händer oss. Ett år i livet från år 2012 där hon skrev om smärtan, sorgen och sveket sedan hon fattat beslutet att lämna sin man för en annan.

I Solkattens år har Mazzarella och L landat i sin nya relation med allt vad det innebär av att förhålla sig till respektives barn och barnbarn, vänner och bekanta, ex-män och deras nya partners samt L:s avlidna hustru. Och inte minst att förhålla sig till varandras vanor och egenheter, och att samtidigt skapa gemensamma vanor och erfarenheter, som att göra dagliga promenader, att läsa och berätta barndomsminnen för varandra på kvällarna, att resa.

Att vara trogen sig själv eller andra?

I år har några av Merete Mazzarellas författarkolleger och tillika (så gott som) generationskamrater gett ut verk som också de kretsar kring det egna åldrandet – i Lilla Mammuten för Jörn Donner halvautentiska dagboksanteckningar från ett år fyllt av cancerbehandlingar och farväl till ett liv inom rikspolitiken, Claes Anderssons senaste diktsamling En morgon vid havet – inandning utandning består likaså i hög grad av reflektioner och iakttagelser kring det egna åldrandet i relation till världspolitiska händelser.

Både Donner och Andersson finns de facto med på ett hörn i Mazzarellas bok när hon resonerar kring frågor om skuldkänslor och trohet. Efter uppbrottet från ex-mannen har Mazzarella känt att hon inte varit sig själv trogen eftersom hon alltid tänkt på sig själv som en person som inte skulle kunna göra så mot en annan människa, såra och svika en människa på det sättet.

När Mazzarella ser Jörn Donner i tv-programmet ”Skavlan” blir hon förbannad över Donners svar på hur han ser på sina många relationer till olika kvinnor: enligt Donner gäller det att vara sig själv trogen. Också Claes Andersson lär ha gett samma svar under ett samtal på bokmässan i Helsingfors – men frågan som Mazzarella ställer är vad det betyder för herrarna att vara sig själv trogen. Enligt Mazzarella är det ett alltför lättköpt svar, och ett typiskt manligt svar – med en anstrykning av ansvarslöshet och undanflykt.

Mazzarella påpekar att det inte gått särdeles många årtionden sedan trohet mot sig själv innebar trohet mot avgivna löften, såsom äktenskapslöften. För Mazzarella har trohet mot sig själv kommit att betyda att stå för sina svek.

Varje månad besöker Mazzarella sin ex-man i Uppsala eftersom det känns viktigt för henne, och antagligen också för ex-mannen, att upprätthålla en kontinuerlig kontakt – trots att det kan vara nog så smärtsamt för dem båda.

I gränslandet mellan personligt och privat

Efter döden förvandlades den ena till en ek och den andra till en lind och deras kronor flätade sig in i varandra. De behövde aldrig skiljas.

Balansgången mellan det som är personligt och som av läsare kan upplevas som alltför privat kan ibland te sig besvärande, lite som att bli en obekväm snyltgäst på födelsedagskaffet eller en ofrivilligt indragen part i en intern konflikt.

Det är givetvis svårt att skriva om människor i ens näromgivning utan att folk genast kan dra likhetstecken, och då kan man ju tycka att det är schysstare att skriva ut namnen rakt av eller ange dem man refererar till med en (lätt igenkännlig) bokstav.

Jag kan trots allt inte låta bli att undra över om t.ex. Mazzarellas ex-mans dotter tycker det är okej att figurera i boken som dottern Bodil som inte vill att fadern överhuvudtaget ska träffa sin fd hustru eftersom han har svårt att släppa taget och gå vidare i sitt liv.

Men det oaktat skriver Merete Mazzarella med en uppriktighet och ärlighet som känns befriande samtidigt som texten präglas av många olika perspektiv och känslolägen: ilska över det turbulenta ekonomiska, politiska och krisintensiva tillståndet i världen idag, ironi över dumhet och ignorans bland beslutsfattare, och framför allt ödmjukhet, tillförsikt och respekt inför den oväntade glädje som drabbade henne i mogen ålder.

Mazzarella hänvisar till en antik myt som idag är hennes favorit – myten om det gamla och fattiga paret Filemon och Baukis, som (till skillnad från de andra i den lilla hembyn) bjöd in främlingarna Hermes och Zeus på mat och gav dem husrum. Som belöning fick de önska sig någonting, och Filemon och Baukis önskade att ingendera skulle behöva begrava den andra:

”Och mycket riktigt: inte nog med att de fick dö i samma stund, efter döden förvandlades den ena till en ek och den andra till en lind och deras kronor flätade sig in i varandra. De behövde aldrig skiljas.”

Texten har redigerats.

Han har välvårdat blont hår, ett bländande vitt leende och under ett perfekt lager av foundation finns ett ansikte som skvallrar om en rockare som insett att han inte är odödlig. Michael Monroe är mannen som äter sin broccoli.

Han utstrålar kvalité, fåfänga och ett barns nyfikenhet då han likt en virvelvind intar Stiftelsens radiostudio med sin sprudlande energi. Michael är ute med en ny singel Old King´s Road från det kommande albumet Blackout States. I och med den nya skivan kommer han också åka på Europaturné i höst.

Hjärtat brister då han måste åka ifrån sina katter

Michaels fru följer ofta med på längre turnéer. De andra familjemedlemmarna, hans två katter, får stanna hemma. Några barn har han inte. Barn passar inte in i den livsstil han valt förklarar Michael.

- Jag älskar barn, men det skulle inte vara ansvarsfullt att ha barn med tanke på hur jag valt att leva. När man får barn så har man ansvar över deras välmående de följande 20 åren, ja eller hela livet egentligen. Men speciellt de fem första åren är viktiga, det skulle jag inte klara av med min livsstil, säger Michael.

Han berättar att han har svårt att skilja sig ifrån sina katter då han är ute på turné.

- Mitt hjärta blöder redan då jag måste lämna katterna hemma. Svärmor sköter om dem så de är i goda händer i alla fall.

Michael berättar att han ändå har många barn i sitt liv. Båda hans bröder och också de andra bandmedlemmarna har barn och han säger att han är väldigt barnkär.

Respekterar publiken med att vara i god form

Michael lever inget stereotypt rock n´roll liv med enbart vilt festande och sena nätter. Han håller sig i form för att kunna ge allt på scenen.

- Ingen vill se på någon som flåsar knallröd i ansiktet och med kalaskulan hängades över byxorna. Jag vill se bra ut och vara i god form, så visar jag respekt för dem som kommer och ser mig.

Michael ser också ut att vara vid riktigt god vigör och vi passar på att fråga vilka hans bästa hälsoråd är. Han följer inga trender med stenålderskost eller nya träningsformer. Motion, nyttig mat och sunt förnuft är hans recept för en god hälsa.

Michaels goda råd:

1. Drick inte alkohol
2. Rök inte
3. Hitta en motionsform du gillar (själv tycker han om att simma).
4. Ät nyttigt och undvik kött.

Konceptkonstnären Nina Katchadourian är född i USA där hon också är verksam. Men mycket inspiration och idéer tar hon med sig från den finska naturen. Hon spenderar nämligen alla sina somrar på Pörtö i Borgå skärgård.

Look carefully, titta efter ordentligt. Det var Nina Katchadourians mormor, gymnastikläraren Nunni Lindfors, som lärde Nina som liten flicka ute på en ö i den finska skärgården att vara observant och se noggrant på alla saker i omgivningen. Något som hon har tagit med sig hela livet och som avspeglas i hennes konst.

- Jag minns att mormor tyckte att det var viktigt att kunna känna igen och kunna namnet på olika fåglar, fiskar och växter. Man skulle se på saker och man skulle se noga på dem. Och det är en metod som jag har hämtat med mig och som jag använder när jag gör konst.

Ninas mamma är den finlandssvenska författaren och översättaren Stina Katchadourian och hennes pappa är den armeniska professorn Herant Katchadourian. Ett av Ninas tidigare konstverk heter The Mended Spiderweb och kom till på Pörtö redan år 1998. Hon lappade trasiga spindelnät och säger att det var hennes första riktiga konstprojekt som hände ute på Pörtö.

Ninas första riktiga konstprojekt på Pörtö var att försöka lappa trasiga spindelnät.(foto: "Courtesy of the artist and Catharine Clark gallery") Nina Katchadourian gör konst av spindelnät Bild: "Courtesy of the artist and Catharine Clark gallery" Mended Spiderweb #19 (1998) Lavatory Self-Portrait in the Flemish Style #12 (2011) from "Seat Assignment"

Lappade spindelnät

- Jag spenderade några veckor helt för mig själv här och lade märke till att det fanns många trasiga spindelnät i skogen och jag förstod inte vad som hade hänt. Hade spindeln lämnat sitt gamla nät och startat på ett nytt? Jag gick och hämtade röd sytråd och så började jag lappa spinelnätet. Följande dag när jag kom tillbaka märkte jag att alla mina trådbitar låg på marken och spindeln hade reparerat sitt eget spindelnät på nytt. Spindeln var ointresserad av min hjälp och det var då som det blev intressant. Det blev en sorts tävling i vem som kunde reparera nätet bäst, skrattar Nina.

Leka på allvar

Nina Katchadourian kallas ofta för en konceptkonstnär, alltså att konsten är baserad på att idén, eller konceptet, tar över det materiella eller estetiska. Något Nina inte alltid tycker att passar in på henne eftersom hon tycker om att göra saker själv. För Nina är det väldigt viktigt att se de saker som andra inte ser eller räknar med. Vardagliga saker som andra tycker att är tråkiga, de sakerna vill hon svänga på och försöka få ut någonting av.

- Men det är sant att all min konst börjar med en idé som jag sedan skall genomföra. Det betyder att det ibland blir en bild, ibland ett ljud eller så blir det en video. Själva konstformen blir till av idén och utförandet.

Skapar konst på flygresor

I över fem år har Nina hållit på med ett projekt som heter Seat Assignment.

- På svenska kan man kalla projektet Sittplats, när man flyger får man ju alltid sin egen sittplats. Och iden med det här konstprojektet är att varje gång jag flyger måste jag försöka laga saker av det som jag har med mig eller runt mig. Och jag får enbart använda min mobiltelefon för att dokumentera råmaterialet till konstverket. Hittills har det blivit över 150 flygresor sedan jag startade projektet år 2010 så det har blivit många bilder, ljudprojekt och videoinstallationer, säger Nina. Med projektet vill Nina visa att till och med på ett flygplan där man annars kan ha rätt så tråkigt så kan intressanta saker hända.

I fem år har Nina hållit på med Seat Assignment, här är ett självportätt som hon tagit på flygplanstoaletten. (foto: "Courtesy of the artist and Catharine Clark gallery") Nina Katchadourian är konstnär med rötter på Pörtö i Borgå Bild: "Courtesy of the artist and Catharine Clark gallery" Mended Spiderweb #19 (1998) Lavatory Self-Portrait in the Flemish Style #12 (2011) from "Seat Assignment"

- Man ska vara lekfull, men på allvar, det tror jag faktiskt på. Man måste tro på att det finns något att upptäcka och det får inte enbart bli en rolig lek utan man måste ta sin konst på allvar, menar hon.

Venedigbiennalen och guldlejonet

I maj besökte Nina Venedig, hon var inbjuden av Venedigbiennalen, Biennale di Venezia, som är en internationell utställning för samtida konst. Hennes konstverk ”Accent elimination” ingick i den armeniska utställningen och de vann guldlejonet för årets bästa paviljong i Venedig.

- Det var väldigt viktigt att vara med just i år och ställa ut för den armeniska diasporan. Det är hundra år sedan folkmordet i Armenien och vi samlade alla samtida konstnärer med armeniskt ursprung. Och det mest fantastiska var att vi med våra konstverk vann guldlejonet! Lilla Armenien vann, det känns som att vinna världscupen i fotboll mot Tyskland, skrattar Nina.

Härma accenter

Hennes videoverk heter ”Accent Elimination” och hon och hennes föräldrar försöker lära sig att tala med varandras accenter. Nina försöker tala som sin pappa med armenisk accent och som sin mamma med finlandssvensk accent medan hennes föräldrar kämpar med att få en bred amerikansk accent. I sex monitorer får man som åskådare ta del av detta.

Mycket av sin inspiration och sina idéer får Nina ute i skärgården. Hon försöker komma alla somrar till Finland. Nina Katchadourian är konstnär med rötter på Pörtö i Borgå Bild: Yle/ Kia Svaetichin

- Jag har alltid varit frustrerad över att jag inte lyckas prata som mina föräldrar och jag har aldrig förstått hur de inte blivit av med sina ovanliga och ganska svårplacerade accenter. Och är det faktiskt viktig att eliminera sin accent?

Nina Katchadourians konstverk ”Accent elimination” kan ses på Venedigbiennalen fram till slutet av november i år.

Läs mera om Nina Katchadourians konst här:

http://ninakatchadourian.com
https://vimeo.com/112671144
http://www.ninakatchadourian.com/photography/seatassignment.php
http://www.ninakatchadourian.com/uninvitedcollaborations/spiderwebs.php/series