Stadsfullmäktige i Lovisa har sagt ja till att staden hyr Almska gården och förvandlar det till ett kulturcentrum. Debatten gick ändå het, inte minst mellan Vänsterförbundet och SFP.

Tanken är att lokala kulturföreningar ska kunna använda sig av Almska gården. Eventuellt kunde också en del av personalen från stadens kultur- och fritidssektor flytta in på övervåningen.

Patrik Stenvall, ordförande för SFP:s fullmäktigegrupp, inledde diskussionen om Almska gården genom att konstatera att han har en viss förståelse för dem som inte är för att staden ska hyra huset.

– Vi lägger ner närbibliotek men satsar samtidigt på något annat i centrum, sa Stenvall.

Många i SFP:s fullmäktigegrupp vill gärna se att staden hyr färre lokaler och i stället satsar på verksamhet i sina egna fastigheter. En överväldigande majoritet var ändå för att staden hyr Almska gården.

– Kultur är ett brett område och man kan inte bedöma behovet av ett kulturcentrum utgående från sina egna preferenser, sa Stenvall.

Hyr inte för stadens personal

Pertti Lohenoja från SDP lämnade in ett förslag om att staden inte ska hyra Almska gården, och kritiserade bland annat faktum att kulturnämnden inte har fått vara med i beredningen.

Nämnden jobbar med ett kulturpolitiskt program som skulle ge långsiktiga tankar.

Stadsdirektör Olavi Kaleva avvisade påståendet om att nämnderna skulle vara ovetande. Han tog också ställning till oron för att det krävs stora investeringar om folk ska jobba i huset.

– Om det visar sig att det blir för dyrt att investera i luftkonditionering och toaletter så behöver stadens personal inte flytta dit. Vi ska inte hyra Almska huset för dens skull, utan för att grunda ett kulturcentrum, sa Kaleva.

Kultur- och fritidssektorn är också förberedd på en flytt.

Lappar gamla fel

Samlingspartiets fullmäktigegrupp var inte helt enig i frågan, men åtminstone gruppordförande Janne Lepola var för att staden hyr huset.

– I Lovisa är det två saker som kommer ut genom öronen: Sågudden och Almska gården, sa Janne Lepola (Saml). Om vi kunde besluta om det ena ska vi nog kunna besluta om det andra också.

Thomas Rosenberg (SFP) konstaterade att Lovisa har ett långt syndaregister, och att man nu egentligen försöker lappa fel som gjorts förut.

Han menade att Almska gården borde ha gjorts till ett kulturcentrum mycket tidigare. Då skulle staden ha kommit billigare undan.

– Jag förundras också över det motstånd den här saken har mött. Jag är van vid att vänstern uppskattar kultur men så är det inte i Lovisa av någon anledning. Namninsamlingen mot Almska gården är det billigaste jag varit med om inom politiken, sa Rosenberg.

Han syftade på den namninsamling bland annat Vänsterförbundets Armi Lindell varit med om att starta mot en eventuell hyrning.

Bort med motsatsförhållanden

Otto Andersson (SFP) fortsatte på samma linje som Rosenberg och önskade att man skulle sluta odla konstgjorda motsatsförhållanden mellan skolor och bibliotek och ett kulturcentrum. Andersson tyckte det är beklagligt att ledande politiker i Lovisa sprider felaktiga bilder.

– Ni kan beskylla mig för vad som helst, men det är en sak jag är villig att ta skit i nacken för. Det är barn och ungas välfärd, svarade Armi Lindell (VF).

Hon konstaterade att det har funnits bra verksamhet i Almska gården, men att det inte hör till Lovisa stad att sköta den.

Speciellt eftersom man samtidigt skär ner med en miljon euro och det inte finns tillräckligt med pengar för att upprätthålla närbiblioteken.

– Det talas så fint här om att alla skolbarn från hela Lovisa kan komma till Almska gården, men vi har inte råd att betala skjutsarna. Det tas från skolans budget. Ska de promenera hit?

Utveckling kräver beslut

Stadsstyrelsens ordförande Mia Heijnsbroek-Wirén (SFP) menade att det egentligen handlar om mod att våga utveckla Lovisa. Att bädda för ett mångsidigt kulturutbud i Lovisa ger staden positiv attraktionskraft.

– Utveckling kräver beslut. En satsning på kultur är inte bort från något annat. Mest handlar det om stadsutveckling, och det får kosta lite, sa hon.

Fullmäktige röstade till sist för att staden hyr Almska gården. Hyran ligger på 2 800 euro per månad.

Rösterna i fullmäktige föll 34–24. En ledamot röstade blankt.

Konstnärsparet Karin och Åke Hellman, som både lokalt och nationellt har lämnat bestående avtryck efter sig, hedras med ett stort upplagt festseminarium i Borgå på söndag.

Åsa Hellmans hem andas konst. Hennes keramik, mamma Karins textilverk och pappa Åkes oljemålningar, fyller väggar och rum. Konsten har alltid funnits nära intill.

- Redan som mycket liten minns jag hur vi barn fick papper och kritor, Borgåkritor. Och så låg vi stilla på golvet och ritade medan pappa målade vid staffliet. Vi fick alla en lugn stund på det sättet.

Stele av Karin Hellman. vägbonad Bild: Yle/Mikael Kokkola

Karin Hellman (1915-2004) var verksam som bildkonstnär och textilkonstnär. I sovrummet ovanför sin säng har Åsa Hellman hängt upp en exotisk och annorlunda vägbonad.

- Verket heter Stele och är sydd av krigstida lumplappar. Här finns också naturmaterial som stenar. Det är något latinamerikanskt över verket med varma, starka färger.

Under Stele sover Åsa Hellman bra.

- Jag var van att sitta modell åt min pappa. Konstigt nog kunde jag sitta blickstilla i timmar.

Åsa Hellman håller i trådarna för seminariet i Kulturhuset Grand tillsammans med sin bror Karl-Johan Hellman. Långt över 100 personer har redan meddelat att de kommer att ta del av föredrag och lunch på söndagen.

- Båda två var ju väldigt aktiva i kulturlivet, i Borgå, i Finland och i Norden.

Med och föreläser är bland annat konstkritikern Dan Sundell och filosofiedoktor Erik Kruskopf.

Åke Hellmans porträtt av sitt barnbarn. en tavla med gosse Bild: Yle/Mikael Kokkola

Det var många Tenalabor som kom på husinspektion när deras nya filialbibliotek hade öppet hus på onsdagen. Solen sken och alla verkade glada.

Det nya biblioteket är med sina ungefär 100 kvadratmeter är snäppet mindre än gamla bibban som fanns i Höjdens skola ett stenkast ifrån.

Många tyckte att den nya byggnaden verkade större än sina kvadratmetrar eftersom det är högt till tak, ytorna är ljusa och det kommer in mycket ljus genom fönstren.

Biblioteket (till höger) är väggranne med byns nya daghem. Nya byggnader, daghem och filialbibliotek, i förgrunden nysådd gräsmatta. Bild: Yle/ Pia Santonen

Tenala nya filialbibliotek finns i gaveln av det lika nya daghemmet.

Bibban har öppet tre dagar i veckan.

Låneautomat ger nya möjligheter

Filialen är försedd med en låneautomat så att daghems- och skolbarnsgrupper kan komma på besök också utanför öppettiderna.

Det är möjligt att biblioteket i framtiden blir så kallat meröppet. Ett meröppet bibliotek kan alla med lånekort besöka till exempel under kvällar och veckoslut.

I ljudlänken nedan kan du lyssna på tenalabornas åsikter om biblioteket.

Tenala nya filialbibliotek

Tenala fick ett nytt filialbibliotek hösten 2015.

–Vansinnigt roligt! Och alldeles extra kul eftersom det är mitt första hörspel på så många år. Det var Ulrika Bengts första reaktion när hon i dag fick höra att hennes uppsättning av Gunilla Hemmings pjäs Om ett försvinnande har blivit nominerad för Prix Europa.

Prix Europa är en av de två stora internationella radio- och TV-tävlingarna och går av stapeln i slutet av oktober i Berlin. Radioteatern har vunnit tävlingen senast år 2004, då med Susanne Ringells hörspel Och om bettlare och vägmän.

Gunilla Hemmings Om ett försvinnande, som sändes i Radio Vega i januari i år, tar upp problemet med ensamma åldringar som i sin utsatthet lätt blir offer för olika former av utnyttjade.

Gamla lever farligt

Den här svåråtkomliga formen av, oftast ekonomiskt, utnyttjande kan ske både i ett slags gråzon där det till det yttre handlar om hjälp och vård, men i andra fall kan det också vara frågan om ren och skär brottslighet.

Googlar man ”ekonomiskt utnyttjande av äldre” kan man läsa oräkneliga tidningsnotiser, artiklar och undersökningar som alla talar samma språk. Den som är gammal lever farligt.

Man kan läsa om hänsynslösa ”försäljare” som har lurat åldringar att underteckna köpeavtal gällande allt från bostäder till flera tusen euros dammsugare, eller om hantverkare som utnyttjat äldre genom att debitera dubbelt för utförda reparationer. Man kan läsa om falska utmätningsmän som under många års tid lyckats komma åt en gammal människas hela förmögenhet, eller om vårdare som systematiskt har försnillat pengar av sina klienter.

Gråzon

Det finns också undersökningar om hela den gråzon av ekonomiska brott som åldringar utsätts för av sina närstående: sina barn, eller andra nära släktingar – brott som kanske aldrig anmäls eller hamnar i tidningsspalterna.

Allt tyder också på att de ekonomiska brotten mot äldre hela tiden ökar.

Det är sådana undangömda tragedier som har inspirerat Gunilla Hemming till Om ett försvinnande. I Ulrika Bengts regi nystas historien om Elsi, 88 år, steg för steg upp. Vi får följa med hur hennes gamla vänner plötsligt inte längre får tillträde till hennes hem där de nya duktiga grannarna har tagit över. Hur Elsi inte längre behöver vännernas hjälp, och snart inte heller deras vänskap.

Gunilla Hemming bygger upp sin pjäs lite som en thriller där vi får följa vännernas kamp för Elsi. Samhällets instanser kopplas in på fallet, men överallt kammar man noll. Juridiskt sett har inget fel begåtts. Men för alla dem som tidigare stått henne närmast är Elsi onåbar.

Kär återkomst

För Ulrika Bengts innebar Om ett försvinnande en kär återkomst till Radioteatern.

– Det är tio år sedan senast och det var väldigt roligt för mig att göra hörspel igen. Inte bara det att man håller sig torr om fötterna och huvudet, vilket inte alltid är fallet när man gör film. Men också för att radion ger en möjlighet att testa nya och annorlunda saker. Och för att det var ett så fint samarbete med skådespelarna och hela gänget bakom produktionen.

För Ulrika Bengts handlade pjäsen i främsta hand om åldrandets problematik, och först i andra hand om frågan om ekonomiskt utnyttjande. Hela tanken på vad det är som sker när man åldras, hur både man själv och omvärlden förändras.

–En annan intressant aspekt var huvudpersonen Åsas upplevelse, när hon försöker reda ut vad som har hänt. I början av pjäsen utgår hon ifrån att alla människor är lika hyggliga som hon själv. Men efter den resa hon gör genom samhällets maktapparat slutar hon som en betydligt mer desillusionerad person. Rättvisan är kanske objektiv. Men det hjälper inte när hjälp skulle behövas.

Zara snackar om flygrädsla och sina favoritpoddar. Hur hänger de ihop?

Får man fälla ner ryggstödet utan att be om lov? Ifall man svarar ja så brukar många bli upprörda. Enligt Zara Larsson är det självklart att man får göra det, utom om det serveras mat. Då är det inte okej.

I Succémorgons intervju blev det snack om att flyga och Zara avslöjade att hon är lite flygrädd.

- Det kommer och går i perioder. Vissa gånger är jag helt lugn och andra tror jag att jag kommer att dö.

Zara säger att det är läskigt när planet skakar men då brukar hon försöka hålla huvudet kallt och tänka att planet inte kan gå sönder av turbulens.

Vi bad Zara avslöja sitt bästa tips för att bota flygrädslan.

- Jag brukar lyssna på roliga podcasts eller sådana där de talar om något väldigt djupt. Då brukar jag fokusera på det.

Zara berättar att det känns som om man skulle sitta och prata med någon fast man är lite exkluderad från samtalet.

- Men det är bra att det är någon annan som pratar och det är skönt.

Zaras favoritpoddar

- Det är den bästa och största podcasten tycker jag, säger Zara. (Klicka på bilden för att lyssna) Alex&Sigges podcast Bild: Poddens Facebook-sida

Fredagspodden med Hannah och Amanda (Klicka på bilden för att lyssna) Fredagspodden med Hannah och Amanda Bild: Poddens Facebook-sida

Till slut kommer någon att skratta med Soran Ismail, Aron Flam och Petter Bristav (Klicka på bilden för att lyssna) till slut kommer någon att skratta-podden Bild: Poddens Facebook-sida

Zara nämner också podden hon gör tillsammans med kompisen Noel. -Jag lyssnar alltid när det kommit ut ett nytt avsnitt, för att veta hur de klippt ihop det. (Klicka på bilden för att lyssna) Den fantastiska resan-podcast Bild: Perfect Day Media

Erik Lindström (29.05.1922 – 27.08.2015) var en av den finska schlagerns centrala figurer, både i egenskap av musiker, kompositör, orkesterledare, producent och skivbolagsdirektör.

Erik Lindströms musikaliska rötter fanns i jazzen och det var jazzen som låg honom närmast hjärtat. Trots det är det nog finsk schlager man, först och främst, associerar namnet Erik Lindström med. Franska klackar, Armi, Minns du Monrepos, Vågar du ej hålla av mig säg och För lite tid är bara några exempel på Lindströmlåtar som är populära än idag. Men också i hans digra schlagerproduktion hörs jazzinfluenserna många gånger tydligt.

Jag träffade Erik Lindström i hans hem på Sommargatan i Helsingfors i maj 2015, några dagar innan hans 93-årsdag. Han var pigg och pratsam, berättade vitt och brett om sin långa karriär, visade foton, spelade några skivor och bjöd på kaffe.

Höjdpunkter

- Vilka har varit höjdpunkterna i din karriär?

- Det är nog på 50-talet när de här amerikanska jazzmusikerna kom och de behövde en rytmgrupp. Då lärde man sig mycket, det var mycket bättre än att vara på någon, skall vi säga Sibelius Akademin. Jag tog reda på allting som fanns och jag hade bra lärare.

- Så det har nog varit att skaka hand med Louis Armstrong och Woody Herman och de här killarna. Nog vet man vad man har gjort. Och jag började 1942.

Oscar Pettiford

- Vilka av de här amerikanska musikerna spelade du med?

- Jag spelade med Lucky Thompson och så spelade jag med basisternas fader, Oscar Pettiford. Han spelade också cello, knäppte på cello, och så ville han ha mig och ackompanjera sig. Radion tog det på band åttatiden på finska Hanken och sen gick vi hem till oss och lyssnade på det. Och han var mycket nöjd.

Delta Rhythm Boys

- Och sen förstås Delta Rhythm Boys när de kom. De hade övning på radiohuset på Fabiansgatan och deras manager ringde och sa: "kan du komma", och jag sa: "ja". Jag har aldrig sett så mycket flickor i studion, hela personalen var där.

- Och sen när vi hade övat allt, talade jag med pojkarna och sa: "jag har bil och kan köra er omkring i Helsingfors". Det var olympiad. De sa, att de inte ens har ett hotell där de kan vara. Så ringde jag hem – vi hade just köpt en tvåa på Drumsö - och frågade frun om vi tar emot två ”svartingar”. Och hon sa: "jo, vi skall hjälpa dem".

- Och de steg upp varje morgon och tog bussen och människorna tittade ju på dem. Sen sa vi, att vi äter klockan sex och klockan sju åker vi till Borgbacken, det är vårt jobb den här veckan. Sen när de fick kåldolmar åt de upp alltsammans och vi blev utan. Efter det sa en av killarna, att hans fru har ett eget köksprogram i Amerika, och han ringde till henne och sa: "nu får jag bra mat".

Ingmar Englund

- Du började alltså 1942 och spelade jazz. Var det enbart jazz som gällde då?

- För det mesta. Jag tänkte ju inte alls börja spela. Jag var ju där på Uusi Suomi tre år, men så gick jag till Veljeshovi, Broidis på svenska, och Ingmar Englund var där. Han hade hört mig spela någonstans. Jag var bara vikarie för någon, brorsan eller någon, och så frågade han om jag vill komma och spela. Så sa jag, att jag inte kan så mycket. Men de gav mappen med alla låtarna åt mig och sa: "titta nu på dem där hemma". Då fick farsan ett gott skratt. I min ungdom sa han: "du skall lära dig noter", och det höll han alltid på med.

Musikteori

- Så frågade jag: "vad är det här för ton och vad är det här för ton", och farsan sa: "vi tar det lugnt nu, du har en vecka tid". Men dagen därpå ringde jag till en privatlärare som spelade i Stadsorkestern som sa: "du är välkommen". Och han ville genast att jag skulle komma och spela bredvid honom i Stadsorkestern men jag sa: "det är nog bäst, att jag hållet mig till min egen gebit".

- Fick man köpa noter här då?

- Det var nog dåligt. Jag hade kontakter i Amerika så jag fick dem därifrån. Och sen var det en kille som hade ett tidningsstånd på Gustav Adolfs Torg och han var i kontakt med Amerika och han fick noter därifrån. Men han fick inte från Ryssland. Men jag sa, att jag kan skaffa från Ryssland och så kan vi byta.

Schlager och dansmusik

- Du höll dig inte enbart till jazzen. Småningom blev det mera schlager och dansmusik?

- Nå jo, allting måste man ju spela om man tänker leva på det här. Så jag var på alla grammofoninspelningar som gjordes på Valhallagatan. Där fanns en liten studio. Dom skar direkt, man kunde aldrig höra vad man hade spelat före skivan kom ut. Och så frågade kapellmästaren alltid om det är någon som har spelat fel. Men man hittade aldrig någon. Jag har nästan 3000 skivinspelningar, räknat från 1951. Men det var många före det också.

Stolt

- Vilka av de över 500 låtar som du har skrivit är du speciellt stolt över?

- Det är svårt att säga. Den som musikerna tycker om är Etkö uskalla mua rakastaa (Vågar du ej hålla av mig, säg). Där är fina harmonier. Jag vill nu inte börja skryta men det finns några, som just den här Armi. Den skulle ha gått till Amerika och Perry Como skulle ha sjungit den. Men då skulle det ha varit en annan kompositör så jag sa: "ni kan hålla era pengar".

- Jag har hört, att Armi egentligen var skriven för din fru.

- Jo. Det var skivbolaget. När jag först visade den, ville de inte ha den. Men sen behövde de en b-sida och tyckte att de måste ta vara på den här reklamen för henne (Armi Kuusela) och så bad de Saukki skriva en sådan text.

Dream Team

- Den bästa tiden var när vi hade det här Dream Team. Vart vi än kom var det fullsatt. Vi spelade bara sju gånger om året och det var inte alls liksom arbete utan det var att träffa killarna. Och de var mycket yngre killar än jag: Pentti Lasanen, Seppo Hovi, Erkki Liikanen, Pekka Toivanen, Wade Mikkola,..

Erik Lindström spelade aktivt i över sju decennier. Han avled 27 augusti 2015.

Vloggar du eller är du intresserad av att vlogga? Vi erbjuder dig möjligheten att få din vlogg publicerad på x3m.ye.fi.

Är du i ett spännande livsskede? Kanske utomlands? I gengäld för ditt intressanta innehåll erbjuder vi dig en plattform som når tusentals unga finlandssvenskar - varje dag. Om du vill se din vlogg publiceras på X3M:s webb skicka din ansökan till claudia.rybin@yle.fi. Uppdraget är oavlönat.

Det här ska ingå i din ansökan:

1. Ett videoklipp där du berättar om dig själv och varför just din vlogg ska få synas på X3M:s webb. Berätta också vad du vloggar om eller vad du vill vlogga om.

2. Länk till tidigare vlogginlägg eller annat eget videomaterial.

Ingrid Bergman levde upp varje gång en kamera riktades mot henne. Det var en kärlek så intensiv att män och barn aldrig kunde konkurrera med den. När Stig Björkman fick tillgång till hennes privata arkiv visade det sig att hon dessutom själv gärna filmade. Allt och alla.

I år har det gått 100 år sedan Ingrid Bergman föddes. Stjärnan som miste sin mamma som treåring och sin pappa när hon var tretton. Som filmdebuterade vid sjutton och vars karriär kom att omspänna närmare femtio filmroller. Många av dem klassiker.

Den framgångsrika karriären och det skandalomsusade privatlivet har gjort att vi alla har en bild av henne. Men vad skrev hon om sig själv och vad valde hon själv att filma?

Stig Björkman har fått äran att gå igenom Bergmans enorma privatarkiv för att sedan portionera ut det till oss i dokumentären Jag är Ingrid.

Att Ingrids dotter Isabella Rossellini vände sig till just Björkman är inte så konstigt - han står bakom framgångsrika dokumentärer och böcker om namn som Ingmar Bergman, Lars von Trier och Woody Allen.

stig björkman bakom kameran Bild: Stina Gardell

Det privata för privat?

Men känns det inte konstigt att läsa en människas dagböcker - titta på bilder som är privata? Når man aldrig en gräns där man tänker "det här är inte avsett för mig"?

- Det är klart att det kan kännas privat, men när det gäller Ingrid så ville hon att de skulla läsas, och då inte bara av barnen. I sina memoarer skriver hon t ex "Jag vet att mitt liv är viktigt, att andra människor kommer att se det som viktigt", säger Stig Björkman som är imponerad över att Bergman kunde hålla sin samling intakt.

- Visst är det märkligt med tanke på alla hennes flyttar - från Sverige till USA, från USA till Italien och så småningom till Paris och London. Och det är inga små boxar! Det är tunga lådor fulla med dagböcker, bilder, brev och filmer.

"Jag vet att mitt liv är viktigt" må vara en replik som balanserar på gränsen mellan självsäkerhet och arrogans - men den säger mycket om den Ingrid man ställs inför i Björkmans dokumentär. En stark kvinna som vet vad hon vill och som är beredd att betala det pris som krävs för att nå dit. Om det så innebär att överge sin familj. Flera gånger.

Det gör ont att se bilderna på lilla Pia som tidigt lämnas ensam med pappa. Men det är oerhört intressant att höra den vuxna Pia analysera mammas relation till kameran och männen bakom den.

- Det som överraskade mig under arbetet med dokumentären var hennes oerhört starka medvetenhet och viljestyrka när det gäller arbete kontra vanligt mänskligt liv med man och barn. Och hon var inte bara medveten om det utan kunde bearbeta det så att de som drabbades av hennes ambition - barnen - ändå kunde se det med förståelse och känsla.

När man ser dokumentären är "känsla" kanske det ord som kommer närmast ens upplevelse. Man känner starkt för Ingrid och hennes barn. Det är lätt att förstå Ingrids lust att satsa allt på drömmen om Hollywood, det är lika lätt att förstå barnens saknad.

Den är påtaglig ännu flera decennier efteråt.

Björkmans bildfavoriter

Det fascinerande med Ingrid Bergman är att hela hennes person verkar gå att definiera och analysera via bilder. Från de tidiga foton som pappa fotografen tog, via de smalfilmer hon själv filmade och fram till de ikoniska filmbilder som satt sin prägel på allt det vi förknippar med stjärnfabriken Hollywood.

Det faller sig naturligt att be Stig Björkman plocka fram sina favoriter ur det material han jobbat med. Och svaret kommer snabbt.

Visst säger stillbilden på lilla Ingrid i mammas famn oerhört mycket och visst är det omöjligt att inte fascineras av den öppna blick man möter via den tidiga testfilmningen för David O. Selznick.

Det som ändå överraskar mig mest när jag ser Björkmans dokumentär är hennes verbala förmåga. I brev och dagböcker formulerade hon hela tiden sina känslor, farhågor och förväntningar. Och när hon väl inlett sin karriär såg hon till att den kunde frodas på flera språk.

"Ambitiös" är ett av de ord som nämns i samband med Ingrid Bergman. Andra är målmedvetenhet, styrka och kylig elegans. Idag finns det flera svenska stjärnor som kan göra anspråk på dessa epitet. Två av dem är Alicia Vikander och Eva Dahlgren. Och bägge medverkar i "Jag är Ingrid".

Alicia Vikander gör Ingrids röst i dokumentären samtidigt som hennes egen stjärna i Hollywood hela tiden ökar i lyskraft. Just nu är hon bioaktuell med "The Man Fråm U.N.C.L.E" och flera internationella storsatsningar är på kommande.

Eva Dahlgren medverkar i sin tur både i egenskap av entusiastisk smalfilmare och som musiker.

När jag frågar Björkman hur det kommer sig att han valde att samarbeta med just dessa artister så lyser kvinnornas egen initiativkraft igenom. Det var de som drev på. De ville verkligen delta. Målmedvetna och starka - precis som Ingrid.

Alicia Vikander är idag lika gammal som när Ingrid Bergman gjorde succé i Hollywood. Frågan är om vi kommit längre när det gäller förutsättningarna för - och synen på - hur kvinnor skall klara av att kombinera privatliv och yrkesliv? Är priset för framgång fortfarande lika högt? Och har pressen från pressen blivit mindre?

Filmen Jag är Ingrid har premiär i Finland på fredag den 11 september.

I stolen framför Strömsövillan handlar samtalet om imitationer och kroppshållning. En imitatör återvinner karaktärer och försöker uppfylla de förväntningar och föreställningar publiken har om personen ifråga.

Christoffer som primadonna i Outi Pyys klänning. Christoffer Strandberg som primadonna i Outi Pyys klänning. Bild: Siv Wester

När en imitatör återvinner karaktärer börjar hen ofta med det fysiska: rösten, kroppshållningen och känslan av människan ifråga. Sedan kommer kläder och utseende. Det gäller att kunna återvinna såväl föreställningar som eventuella fördomar andra har om denna person.

Christoffer Strandberg är kanske mest känd för sin imitation av president Tarja Halonen, en karaktär han redan började med vid 12 års ålder.

- Hon har funnits med länge och är samtidigt en roll som är lätt att hoppa in i och ut från, säger Christoffer.

I besöket på Strömsö ger han också exempel på Arja Saijonmaa och Jörn Donner. Till sist visar Christoffer hur man tar kontroll över sin kropp och med stolthet vandrar ut på en catwalk.

Outi Les Pyy Outi Les Pyy nålar tyg på provdocka. Bild: Outi Pyy

Outi Pyys kapsylklänning

Klänningen Christoffer bar på catwalken i slutet av programmet är formgiven av fashionistan Outi Les Pyy. Den går under namnet Nespresso-klänningen eftersom den är gjord av 5000 kaffekapslar. Kapslarna klipptes till 14 000 paljetter, en process som tog ett team på 20 personer 150 timmar att utföra. Klänningen bars för första gången av politikern Satu Taiveaho på slottsbalen på självständighetsdagen 2014.

Barnprogram och -böcker är något som vi alla tagit del av. Men vissa kan vara väldigt skrämmande för ett barn. Kolla Svenskfinlands barndomstraumor här.

Succémorgon konstaterade att de flesta av oss bär på något barndomstrauma. De ställde frågan: Vilken bok, film eller låt skrämde dig när du var liten? Svaren strömmade in.

Traumatiserade men glada. succémorgon, radio x3m Bild: Amie Borgar / YLE

Men vad skrämde Fredrika Lindholm, Christoffer Strandberg och Janne Grönroos?

Fredrika:

- Jag drömde mardrömmar om Yoda från Star Wars hela min barndom. Förstod aldrig att han var snäll i filmen. Alltså små gröna varelser med stora ögon är bara för skrämmande för min mentala hälsa.

Christoffer:

- I min mormors bokhylla fanns Sagan om Pomperipossa med den långa näsan, som inte bara skrämde vettet ur mig, utan även ur min bror och mina kusiner. Man kan säga att denna bok förorsakat ett slags kollektivt trauma för släktens alla barn. Pomperipossa är en vidunderligt ful och elak häxa som bor i ett hus gjort av skinka och korv. Hon förtrollar allt levande till möbler eller till något ätbart och varje gång hon gör det växer hennes näsa. Sjukt!

Som barn såg jag mardrömmar om Pomperipossa både i vaket och sovande tillstånd. Och ändå kunde jag inte låta bli att bläddra i boken.

Nu är jag vuxen och Sagan om Pomperipossa finns i min bokhylla, redo att sprida skräck hos kommande generationer. För tradition är tradition.
Lyssna på sagan här.

Janne

- Varokaa heikkoa jäätä. Jag borde gratulera, för de måste ju ha försökt ge barn trauman. Idén är simpel, gör något så hemskt att ingen kan glömma det. Någonsin.

Jag ser fortfarande den frysande björnen varje gång jag ser på en istäckt sjö.

Ni då?

På Succémorgons Instagram och Facebook gick diskussionen het och det var många som led av olika trauman från barndomen.

dnieela: Alice i underlandet... Kan fortfarande inte se på den....

clarissa.sundstrom: Spökplumpen i Kalle Anka.

knirgit: Tien laidas oli mökki... Mamma sjöng den alltid när hon mätte febern, och det var inte i armhålan hon mätte den!

amandatheresia: Musiken i början av Skönheten och Odjuret. Så sjukt läskig!

janihartvik: X-Files introt.

ciccikorv: Harry Potter, typ 3:an? Den om varulvarna. Vågade knappt gå ut eftersom våra grannar hade hundar som såg exakt ut som stora äckliga varulvar.

arleneeriksson: Ika i rutan. Gick på svt. Inga kulisser utan bara vit bakgrund. Hon var svartklädd, svart runt ögonen och dansade med skelett till någon creepy musik... Hur fick det ens sändas som barnprogram??

_katarinar_: Boken om Drummelpetter.

saarinennina: Gnottarna, om underliga djur som bodde i en grotta. De var så övernaturliga, underliga och hemska för mig som barn.

almafredrika: Dendär scenen i Dumbo då han blir "full" och ser i syner och där är rosa elefanter som cyklar på lina med svart bakgrund och allt är surrealistiskt och läskigt och hör inte hemma i en barnfilm!!

sannyrebecka: Katla i Bröderna Lejonhjärta, har fortfarande svårt att se på det.

emiliamaria00: Teletubbies, har alltid hatat teletubbies och kommer alltid hata dem.

cessiz: Vildvittrorna i Ronja Rövardotter.

Maria: Det lila tantspöket i Ghostbusters, som spökar där i biblioteket... Bibliotek har aldrig känts trygga sen jag såg det som cirka fyra år gammal.

Ronny: Mupparna var jag rädd för. Den med krokig näsa var värst.

Jenny: Nallen som gick genom is efter pikkukakkonen, otroligt skrämmande för en 3-4-åring

Linda: Då jag var liten (typ 6) läste jag Tove Janssons Den Farliga Resan där en flicka och hennes katt ligger i gräset och har tråkigt och så börjar flickans fantasi skena och katten plötsligt förvandlas till någon slags monsterkatt (vilket för övrigt är det katter gör bäst anyways, lömska varelser) och hela världen blir mörk och farlig.... Jag är ännu vid 32 års ålder rädd för katter.

miikukiiku: Rölli såg ju sjukt skrämmande ut! Gömde mej alltid bakom soffan.

Mumin är en väldigt älskad figur men majoriteten verkar ha ett eller annat trauma från den tecknade tv-serien.

mantuuz: Spökskeppet i Mumin.. De som bara flyter förbi utan besättning i avsnittet där de ska åka som fyrvaktare, shit de e skrämmande! Mumin har så dramatisk musik så de lyckas nog de rysningar åt de flesta, om de nu sen är av Morran, Häxan eller vad som.

antooniamaria: När Mumin kröp in i hatten och blev förvandlad.. Musiken var också så skrämmande!

elviraklavus: Morran, jag tyckte alltid att hon kom upp för trappan på natten i vårt förra hus då jag var mindre.

Läs alla kommentarer på Succémorgons Instagram och Facebook-sida,

Mormor springer omkring om nätterna, naken på alla fyra. Morfar gömmer bajsblöjor i skjulet och slår ner främlingar på gatan. Det är kanske inte så konstigt att mamma bröt kontakten med dem. Men varför sa hon ingenting om det här innan barnen ensamma åkte iväg på sitt första besök till mormor och morfar?

Skräckfilmen har (liksom morfar) aldrig blivit riktigt rumsren. M. Night Shyamalan (Sixth Sense, The Village, Signs) är en av ytterst få skräckmakare som lyckats hålla sig inom hollywoodfilmens huvudfåra.

Framgångsreceptet är skräckhistorier efter klassiskt snitt. Först råder trygghet, men tryggheten störs av ett mystiskt monster. Monstret blir mer och mer synligt, tills det avslöjas i en klimax som gärna vänder ut och in på berättelsen. Monstret avväpnas, friden återupprättas.

Med skräckmått mätt är det hela ganska tamt, men hos den breda publiken går det hem. Och varför ändra på en produkt som säljer?

En vilsam vecka hos mormor?

Tonåringarna Becca (Olivia DeJonge) och Tyler (Ed Oxenbould) reser långt ut på landet för att tillbringa en vecka hos sina morföräldrar (Deanna Dunagan och Peter McRobbie). Lite extra spännande blir det hela av att de aldrig tidigare träffats. När mamma (Kathryn Hahn) i tiderna slog igen dörren till sitt flickhem, var det med slutgiltighetens kraft. Vad uppbrottet berodde på vill ingen berätta för Becca och Tyler.

Mest för mammas skull gör Becca en dokumentärfilm om besöket. Men det material hon spelar in blir något alldeles annat än det försonliga ålderdomslugn hon räknat med.

Oskulden och odjuret

Till skräckgenrens regler hör protagonistens oskuld. Oftast är det en attraktiv, ung kvinna som möter monstret – i flämt-och-skrik-scener med påfallande sexuell underton. Eller också är det som här: barnets skräck i mötet med det främmande.

Ett av problemen med The Visit – och det är inget unikt problem– är att barnen här inte utstrålar någon oskuld. Becca och Tyler är självmedvetna, ironiska och medievana framför sin kamera. Barn av sin tid, för all del. Men jag känner ingen lust att skydda dem, och kan inte heller leva mig in i deras rädsla.

Kanske förutsåg Shyamalan problemet när han valde att göra filmen som en låtsasdokumentär. Med kamerans förstapersonsperspektiv kan jag själv, liksom för min egen skull, fasa för monstermormors följande entré.

Uppfriskande lite blod

Visst bjuder filmen på genuint kusliga stämningar. Som när mormor leker kurragömma med barnen under huset. Eller när hon berättar sagan om utomjordingarna med osynliga tentakler. Och skräcken byggs upp med lite uppfriskande våld och blod.

Besvikelserna väger ändå tyngre. Som i så många skräckfilmer koncentrerar sig de mest skrämmande stunderna till filmens första hälft. Vändpunkten är lätt att ana sig till. Och det lovande upplägget med familjehemligheten löser upp sig i tomma intet.

Men de gamla knepen blir aldrig för gamla – dem behärskar Shyamalan mästerligt. Med samma kraft som så många gånger förr bultar pulsen i takt till refrängen: Nej! Inte dit! Gå för guds skull inte ner i källaren…

Hur är det att vara en bonde i dagens Finland? Crista Hällfors berättar om sin vardag bland sjuttio kossor.

Crista tog över familjens gård runt årsskiftet, och tar nu hand om ungefär sjuttio mjölkkor. Utöver kossorna har hon över hundra hektar åker för matproduktion åt dem. Några getter, grisar och höns finns det också på gården.

Enligt Crista har det alltid varit klart för henne att hon ska ta över gården efter sin mamma.

- Man måste ha hjärta med i saken för att jobba som bonde, säger Crista.

Så har hon känt ända sen barndomen.

Vad innebär det att vara bonde idag?

Crista Hällfors i ladugården Bild: YLE/ Bettina Aspfors

Enligt Crista lever bönder genom svåra tider just nu. Speciellt mjölkindustrin har stora utmaningar på grund av sanktionerna mot Ryssland. Ekonomin är också ett annat problem. Prisen för mjölk har dessutom sjunkit under de senaste åren.

Största utmaningen är egentligen det att priset på den färdiga produkten har blivit lägre men kostnaderna för själva produktionen har inte gjort det.

Crista menar att det är visst ett hårt jobb att vara en bonde, men det är många bönder som ser det mer som en livsstil.

Crista försöker se positivt på framtiden, och det som hjälper är att vi kommer alltid att behöva inhemska livssmedel. Ingen vill ju vara beroende av andra när det kommer till någonting så viktigt som mat, menar hon.

Hur ska man göra saker bättre?

Crista Häffors hälsar på en vecka gammal kalv medan en stallkatt vill vara med. Bild: Yle/Stefan Paavola

Crista önskar att man ska stöda inhemsk matproduktion. Man ska köpa inhemska produkter, och på det sättet stöda industrin.

Hon hoppas också på mer innovativa lösningar till arbetet, att hitta på egna lösningar som till exempel direktförsäljning.

Roligast med att vara bonde?

Cristas favoritgrej med att vara bonde är det att arbetet är så varierande. Årstiderna spelar också en stor roll, för arbetet är annorlunda beroende på om det är sommar eller vinter. Hela tiden händer det någonting, alla dagar skiljer sig från varandra.

En målar ett huvud om och om igen. En annan tar med självaste Amos Andersson i sin installation...
Under rubriken Den heliga Teresas extas bearbetar tio konstnärer sin relation till extasen. Det sker på Amos Anderssons konstmuseum i Helsingfors.

Berninis Den heliga Teresas extas 1645-52 Den heliga Teresas extas, skulptur av Bernini. Bild: wikipedia

De tio konstnärerna bearbetar alltså frågan om vilken roll religiös extas spelar i vår samtidskonst.

Vägen till högre uppenbarelser

Ordagrant betyder e´kstasis ”bortryckande från ett läge”. Inom medicinen uppfattas det som ett tillstånd i hjärnan närmast bestående av religiösa föreställningar. Dessa rycker själen med sig så att den åtminstone för ett ögonblick blir otillgänglig för yttervärlden.

Inom psykologin talar man om ett tillstånd av hänryckning, som är så kraftigt att personen ifråga tycker sig försatt i en ny tillvaro, delaktig av högre uppenbarelser. Filosoferna strax efter Platon tänkte sig att man under extas rentav kunde förlora sin individualitet och uppgå i Gud, men endast tillfälligt så länge man ännu befinner sig här på jorden.

Inga kuratorer i vedertagen mening

Därför kan man kanske bli lite förvånad över att initiativtagarna själva, konstnärerna Stiina Saaristo och Sara Orava, säger att det här inte är en religiös utställning. De vill betrakta begreppet extas på ett mycket brett sätt, berättar de.

Denna gång har Amos Anderssons museum frångått utställningskuratorer i vedertagen mening och Stiina och Sara har själva fått välja utställningens övriga åtta konstnärer, vilket de är mycket glada över.

Henry Wuorila-Stenberg på Amos Anderssons museum konstnär på utställningen den heliga teresas extas Bild: Yle/Mi Wegelius

Ett skrik av glädje

Det myckna blodet på Henrys målning av Maria av Egypten förklarar han att går tillbaka till den katolska konsten där Jesu lidande är central. Men målningen har också blått i sig och Henry talar om hur man inom ortodoxin i högre grad koncentrerar sig på uppståndelsen, gestaltad av den blåa färgen, glädjens färg.

För Henry var detta att den blå färgen kom in i hans målning en ytterst stor händelse. På omkring femton år har han nämligen inte kunnat använda blått. Med ett skratt förklarar han att han har uppfattat sig som så svart i sin själ.

När den blå färgen plötsligt kom tillbaka under processen med Maria av Egypten, ledde det till att Henry nästan skrek av glädje. Upplevelsen var extatisk, säger han.

Målat huvuden i två år

Det var efter att Henry såg sin son död, som han började med en serie människohuvuden. Dem har han målat nu i två års tid. Hos dem finns någonting som han känner att han måste gå djupare med. Han konstaterar att det är viktigt att där finns den där hemligheten, mysterion, som är så väsentlig i konsten.

Men mer än extas upplever Henry flow i sitt skapande. Istället händer det att extatiska känslor kommer till honom när han mediterar. Det gör de när han upplever att alla energier bildar en enhet.

Och det sker bara när han kan finna en tystnad i sig själv. Då kommer han nära mysteriet, säger han.

I Amos Anderssons kapell

I femte våningen i Amos Anderssons konstmuseum, i kapellet, har Heli Rekula gjort en installation hon kallar ”Till Amos”. Heli har bott i Bergen i sex år, där hon har fungerat som professor i fotografi på Kunst- och designhøgskolen. Nu är hon tillbaka i Finland som senior lektor i fotografi vid Aalto Universitetet.

Helis installation omfattar hela kapellet. Där ingår både sådant som Amos Andersson själv och andra har fyllt det med, som målningar och skulpturer. Och nu även hennes tavlor och collage.

Installation med Amos breviarium

En väggvitrin med texter och svartvita fotografier berättar bland annat om Amos´ engagemang som regissör och producent av religiösa skådespel på Svenska Teatern i Helsingfors. En annan visar hur kapellet såg ut under Amos egen tid.

Kapellet som det såg ut under en del av Amos Anderssons tid. kapellet i Amos Anderssons museum Bild: Yle/Mi Wegelius

Ett av de skådespel som Amos Andersson regisserade. Amos Andersson, regisserat skådespel på Svenska Teatern i Helsingfors. Bilden från Amos Anderssons museum 2015 Bild: Yle/Mi Wegelius

I ett hörn har Heli placerat ett litet podium toppat med konturerna av två helgongestalter. Under dem, på podiet, har hon ställt ut ett Breviarium, en andaktsbok, som var ett fynd hon gjorde i museets gömmor. Den har Amos Andersson köpt, troligtvis längre söderut i Europa.

Breviariet kom till just under Den heliga Teresas livstid, tryckt som det är i Venedig 1544. Hon föddes år 1515.

Har inte direkt med extas att göra

På frågan om vad extasen betyder för Heli Rekula, svarar hon, vid det här laget inte längre förvånande, att hennes konstverk inte direkt har med extas att göra. Däremot kan hon, i likhet med flertalet konstnärer här, tänka sig att den konstnärliga processen i sin intensitet kan närma sig det som Den heliga Teresa själv beskriver som extas eller extatisk kommunikation.

Så mera än på Teresa av Avilas direkta upplevelse av att vara ett med Gud, verkar utställningens konstnärer fokusera på sin egen skaparprocess. Om en mystisk extas ingår i den, det varierar sedan från konstnär till konstnär.

Utställningen Den heliga Teresas extas visas på Amos Anderssons konstmuseum fram till och med den 26 oktober 2015.

Medverkande konstnärer är Jenni Eskola, Jukka Korkeila, Sara Orava, Heli Rekula, Stiina Saaristo, Seppo Salminen, Henry Wuorila-Stenberg, Juha T. Koskinen och Merja Kokkonen & Antti Nylén.

I kringprogrammet ingår en föreläsningsserie: Ulla Lumijärvi (16.9), Laura Wahlfors (30.9) och Gustav Björkstrand (14.10). Söndagen den 4 oktober kl. 13 ordnar museet en konstnärsträff med efterföljande konsert kl. 15 där Zagros Ensemble och Mia Heikkinen uppträder.

Allmänna visningar på svenska hålls måndagar kl. 16.30.

En bit framtid har landat i Vallgård. OP-gruppens nya kontorsutrymmen är anpassade för distansarbete.

- Jag satt här i kafeterian en dag och jobbade. Jag hade en riktigt angenäm dag och fick alldeles riktiga jobb gjorda, säger OP-gruppens chefdirektör Reijo Karhinen.

Han är den enda som har ett eget skrivbord i OP-gruppens nya kontorsutrymmen på Industrigatan. 3 000 arbetstagare ska dela på 2 300 skrivbord. Distansarbete är tidens melodi.

Chefdirektör Reijo Karhinen har ett eget rum i direktörskorridoren på sjunde våningen. Men han trivs också i andra våningens kafeteria. reijo karhinen är chefdirektör för OP Gruppen, september 2015 i nya utrymmen i Vallgård Bild: Yle/Helena von Alfthan

När OP-gruppen för tio år sedan blev huvudägare i försäkringsbolaget Pohjola blev det klart att företaget behövde ett stort huvudkontor.

Kvarterets hus förenas av glastak som släpper in ljuset till andra våningens restauranger. Nytt kontorshus för Op i Vallgård Bild: Yle/Helena von Alfthan

Genom att bygga moderna utrymmen som lämpar sig för distansarbete och lämna gamla utrymmen sparar OP-gruppen pengar. Det nya husets driftskostnader är 25 procent lägre än kostnaderna i de gamla kontorsutrymmena.

Rauf Deen Mohamed Shan Faris tvättar fönster på Industrigatan. Nytt kontorshus för Op i Vallgård Bild: Yle/Helena von Alfthan

Nybygget i Vallgård sticker ut som ett glänsande rymdskepp med sin fasad i sten och glas. Det är inte bara nytt. I det nya finns också gamla byggnader.

För fyra år sedan ordnades arkitekttävlingen för det nya huset på Industrigatan, och för två år sedan kunde rivningsarbetena börja. Arkitektbyrån JKMM har planerat huset, huvudarkitekt är Asmo Jaaksi. Arkitetk Asmo Jaaksi Bild: Yle/Helena von Alfthan

Ljuset och de lyxiga materialen blandade med all ny teknik ger en overklig känsla av att ha stigit in i en science fiction-film från det tidiga 1970-talet. Ljusgrå granit från Kuhmo täcker väggarna och finländska träslag som ask syns rikligt.

Om ett mötesrum är upptaget lyser det rött utanför. Mötesrum i op-gruppens kontor i Vallgård, röd lampa lyser om upptaget Bild: Yle/Helena von Alfthan

På sjunde våningen öppnar sig en strålande utsikt över Helsingfors. Fönstren går från golv till tak och inredningen går i ljusa toner. Här får arbetstagarna välja var de vill sitta – eller stå, borden går att höja och sänka.

De större salarna fick inte fotograferas, eftersom arbetstagarna jobbar med bank- och försäkringshemligheter. Nytt kontorshus för Op i Vallgård Bild: Yle/Helena von Alfthan

Arbetstagarna på bank- och försäkringsbolaget OP kan välja mellan att sitta i en stor öppen sal, vid bord som har små skärmar eller i tysta rum där de får vara helt i fred. En egen plats finns inte, men alla har ett eget skåp där det går att låsa in sina saker.

Arbetstagarna får gratis kaffe från en automat. Muggarna med Vallgårdstema är gemensamma. Op vallgård personalen har gemensamma muggar, sept 2015 Bild: Yle/Helena von Alfthan

Budgeten för bygget var 250 miljoner euro, men det blev billigare än så. Budgeten underskreds med 10 miljoner euro. Bygget fortsätter fortfarande. Alla utrymmen som OP-gruppen behöver står klara, men kvarteret ska ännu utvidgas. Skatteförvaltningen ska flytta in i samma kvarter som OP-gruppens hyresgäster.

Det kostar 40 cent i timmen att parkera i hallen under nybygget, och högst 3,20 euro för en parkeringsgång. Arbetstagarna måste också betala. Nytt kontorshus för Op i Vallgård Bild: Yle/Helena von Alfthan

Arbetstagarna uppmuntras att cykla eller ta bussen till jobbet. Det finns plats för 900 cyklar utanför nybygget. Under byggnaden finns en parkeringshall för 850 bilar. Enkel matematik visar att alla 2 300 arbetstagare som jobbar på en gång inte kan ta bilen.

I det nya huset finns ett litet museum som visar OP-gruppens långa och anrika historia. I op gruppens hus i vallgård finns ett museum Bild: Yle/Helena von Alfthan

Ända sedan Mamma Mia-filmen kom 2008 har Meryl Streep gång efter annan fått visa att hon kan sjunga. Också. Efter sagostuket i Into the Woods får hon nu chansen att rocka loss ordentligt. Frågan är bara om inte publiken blir lite less på det hela?

Ricki älskar att stå på scenen och sjunga sig hes. Hon har accepterat att rockstjärnedrömmen inte fört henne längre än till det lokala stamhaket. Hon har accepterat att sjunga covers som anpassas till publikens önskemål.

Det enda hon vägrar anpassa sig till är omgivningens tankar om hur man skall klä sig och bete sig när man passerat en viss ålder.

Men så får hon ett samtal från ex-maken Pete (Kevin Kline). Dottern Julie (Mamie Gummer) har blivit lämnad av sin make och behöver sin mamma. En mamma som pysslar om och förstår och finns där.

Men klarar Ricki av att vara den typen av mamma? Och är barnen beredda att ta henne tillbaka efter alla dessa år?

Mycket väsen för...

Det kunde ha blivit bra. Det borde ha blivit bra. Med ett manus av JUNO-författaren Diablo Cody och med skådisar som Streep & Kline.

Men det blir det inte.

Motsättningarna är övertydliga. Karaktärerna är övertydliga. Musiken är... bara för mycket. Bruce Springsteen & co i all ära men när vi för femte gången hör Streep klämma i med en fräsig rocklåt så är det svårt att kväva en gäspning.

Detta trots att hon sekunderas av en riktigt charmig Rick Springfield - stor rockidol på 1980-talet. Och trots att Streep själv sjunger riktigt bra.

Rick Springfield och Meryl Streep rockar loss på scenen Bild: © 2015 CTMG, Inc. All Rights Reserved.**ALL IMAGES ARE PROPERTY OF SONY PICTURES ENTERTAINMENT INC. FOR PROMOTIONAL USE ONLY.

Problemet är att Streeps karaktär aldrig får något djup. Vi förstår att hon lämnat man och barn för att förverkliga sig själv - men det är svårt att engagera sig i detta drastiska beslut. På samma sätt är det svårt att få upp ångan i mötet mellan henne och ex-maken.

Det blir alltför mycket spel med pinsamheter när den sjungande arbetarklassmorsans tillvaro krockar med rikemansfarsans värld

Dessutom faller Ricki and the Flash mellan väldigt många stolar. Alltför smärtsam för att funka som komedi, alltför ytlig för att funka som seriöst drama.

Och alltför lösryckta musiknummer för att det skall funka som musikfilm.

Vill man se en bättre skildring av vad det kan kosta att lämna man och barn till förmån för drömmen om framgång så kan man välja dokumentären om Ingrid Bergman.

Och vill man se Streep som sjungande rebellmamma är det kanske dags att gräva fram Mamma Mia igen.

Vårt land behöver 100 000 invandrare, sades det tidigare i veckan. Vi tittar på exemplet Närpes.

Finland kan komma att få och behöva 100 000 flyktingar de närmaste åren, skrev Jaakko Kiander på pensionsbolaget Ilmarinen i sin blogg tidigare i veckan.
Han syftar då på att befolkningspyramiden kan vändas med hjälp av en mängd nya invånare.

I Närpes har precis det här skett - i liten skala.

- Det började med mottagning av flyktingar för drygt 25 år sen. Det ledde till en arbetskraftinvandring som varit mycket naturlig.

Hans-Erik Lindqvist är stadsdirektör i Närpes. Han har sett hur ett litet samhälle kan må bra av invandring.

Stadsdirektör Hans-Erik Lindqvist i Närpes. Stadsdirektör Hans-Erik Lindqvist, stadsdirektör i Närpes ser positiva följder av en ursprunglig flyktinginvandring. Bild: Yle/Markku Hautala

Det har varit som en injektion då det kommit unga familjer.

De kom. Under 2000-talet både från Bosnien och Vietnam.

Idag är ca 1000 av totalt 9400 invånare i Närpes sådana som invandrat.

- Ålderstrukturen har varit snäv och vi har inte haft tillräckligt med unga människor. Det har därför varit som en injektion för oss då det kommit unga familjer där föräldrarna jobbat och barnen gått i dagis och skola, säger Lindqvist.

Inverkan på flera plan

Efterhand har de nya invånarna i Närpes köpt och renoverat bostäder vilket gagnat såväl bostadsmarknaden som de småföretag som förmedlat t.ex. byggnadsmaterial och –tjänster.

- Det blir ett flyt i hela samhället på det sättet och t.ex. äldre som vill flytta in till centrum får sina hus sålda, säger Lindqvist.

Traditionella högtrycksnatriumlampor och moderna LED-lampor i ett växthus Bild: Yle/Roger Källman

Arbetet centralt

I Närpes fall har den senare arbetskraftsinvandringen varit betydande. Folk har kommit uttryckligen för att arbeta.

Det har samtidigt betytt att de nyanlända naturligt kommit in i samhället via sina jobb och sina tidigare sociala kontakter.

- När man har jobb så trivs man, barnen trivs och är med i idrott, kulturverksamhet, musik mm. Kontakter till dagis, skola och fritidssysselsättningar är väldigt viktiga, säger Hans-Erik Lindqvist.

Bk-46 mot Närpes IF Kraft 26.7.2015. Kalle Tallqvist mot Kraftare Bild: Yle/ Patric Westerlund

Staden har också bl.a. tillsammans med grannkommunerna haft flyktingkoordinatorer, projektledare och vänfamiljer.

- Men de är enbart extra stöd. Det vanliga samhället är ytterst viktigt. Det att man möter en människa som en människa. Att man inte tänker i grupper.

Vad kan då erfarenheterna i Närpes resultera i för allmänna råd t.ex. då det gäller sysselsättningen?

- Att man ger möjlighet att studera språk.

- Och så har vi märkt att man kan ha en bra, lång utbildning men ändå ha svårt att få jobb p.g.a. behörighetskrav. I Finland borde vi kunna öppna oss för olika bakgrunder vad gäller kompetens.

Lyssna till intervjun i veckans Kvanthopp.

Hela programmet Kvanthopp.

Läs också:

Borgåföretagare: Se invandrarna och flyktingarna som en resurs

I Svenska Teaterns iscensättning av Fredrika Runebergs Fru Catharina Boije och hennes döttrar förvandlas romanens lågmälda samhällskritik till ett rasande uppror mot förtryck och snäva kvinnoroller.

Underlaget är en dramatisering av Sofia Aminoff som regissören Cilla Back tolkar som ett partitur för valfria stämmor. Resultatet är ett högspänningsdrama där konflikterna blottläggs i bångstyriga kroppar och stiliserade gester, inte i ordet.

Och redan ur de första scenerna står det klart att det här är ett material som matchar Backs fysiska formspråk perfekt.

Drabbande klarspråk

Etableringen sker blixtsnabbt. En profetisk syn ringar in dramats tema, några snabbskisser ger oss nycklarna till huvudpersonerna och så bär det iväg, direkt in i en strikt koreograferad skildring av en tid präglad av förödelse, splittring och sexuellt förtryck..

Berättelsen inleds under stora ofreden i början av 1700-talet. De ryska trupperna har invaderat Finland - den östra rikshalvan av det svenska riket - och stora delar av samhället har lamslagits.

I den situationen sätts också de traditionella kvinnorollerna på undantag. Men vad händer när kriget tar slut?

Nina Hukkinen som Catharina Boije. Foto från Fru Catharina Boije och hennes döttrar Bild: Cata Portin

Catharina Boije kämpar för sin familj men lyckas inte hålla den samlad. När kosackerna stormar in på släktgodset måste kvinnorna fly. Den ena dottern följer med modern medan den andra räddas av en kapten hon förälskar sig i, opassande nog över epokens strikta ståndsgränser.

Med den historiska inramningen som fond satte Fredrika Runeberg förstås också sin egen samtid under lupp. Under texten löper en diskussion både om kvinnans och landets rätt till frihet, valmöjligheter och egen identitet.

Men där Runeberg i enlighet med sin tids konventioner talade i sedesamt förtäckta ordalag om hot och förtryck väljer Backs uppsättning klarspråket. Och drabbar därför med en styrka som bär över seklerna.

I den här läsningen finns heller inga entydigt lyckliga utgångar.

I Nina Hukkinens, Linda Zilliacus och Misa Lommis gestaltningar förvandlas romanens schematiska uppdelning i en auktoritär mor, en rebell och ett offerlamm till en högst ambivalent historia.

Vem av döttrarna lyckas egentligen slå sig fri? Den som efter många förvecklingar får den man hon själv valt eller den som döden befriar från alla val?

Jag är inte helt säker på svaret.

Här går nämligen ingen fri från den världsliga hierarkin. Skillnaden är bara den att männen sprattlar på en högre nivå i hackordningen än kvinnorna och också är nogsamt medvetna om det.

Genomtänkt helhet

Och just på den punkten förlorar uppsättningen kanske också något av sin potential.

I de mansporträtt Runeberg byggt in finns ett spänningsfält som ibland hade förtjänat en mindre raljant behandling. Nu naggas både opportunismen och ärligheten i kanten samtidigt som det strama och spännande anslaget i föreställningen inte riktigt håller hela vägen.

Men bortsett från små skönhetsfläckar är Fru Catharina Boije och hennes döttrar precis det slags teater Svenska Teatern kunde fokusera mera på.

Den här uppsättningen har rimligtvis inte kostat skjortan. Men omsluten av Csörsz Khells sparsmakade scenografi, Tom Kumlins ljusdesign och Tom Laurmaas ljuddesign skapar ensemblen ett stiliserat allkonstverk som både upprör och berör.

Och t.o.m. för teaterkonsten ett litet steg vidare. Åtminstone med Svenskis mått mätt.

Den brittiske musikern Ian McNabb har gjort det fler artister borde göra – förbättrat sina egna gamla låtar. Nya plattan Krugerrands består främst av nyinspelade versioner av hans tidigare produktion.

Ian McNabb blev känd redan på 1980-talet med sitt band The Icicle Works, men de senste drygt 20 åren har han mestadels jobbat som soloartist. McNabb är även känd för sina starka åsikter gällande kontemporär musik som han ofta skäller ut för att vara konstlad och plastig.

Äkta musik

Själv håller McNabb på det han kallar äkta musik, d.v.s. levande musiker och traditionella rockinstrument som gitarr, trummor och bas. Och när man lyssnar på Krugerrands är det svårt att argumentera emot det konceptet.

Krugerrands är den andra plattan som Ian McNabb spelat in med Liverpool-bandet Cold Shoulder och här är det långt just raka rockrör som gäller.

Soundmässigt går tankarna stundvis till skivan Head Like A Rock (1994) som han gjorde med Crazy Horse, d.v.s. bandet som annars är mest kända för att ofta lira bakom Neil Young, men även till McNabbs kanske bästa platta Merseybeast (1996). Men förstås även till utmärkta förra skivan Eclectic Warrior (2013) som han gjorde med Cold Shoulder.

Smälter samman

Med Cold Shoulder har Ian McNabb nu fått ett band bakom sig som får dem att smälta samman på ett osedvanligt välfungerande vis. De låter så naturliga tillsammans att man kunde tro att de lirat ihop betydligt längre än ett par-tre år.

Det är även långt Cold Shoulders förtjänst att Ian McNabb nu fått nytt liv i flera av sina gamla låtar. Här finns en härlig spelglädje och just den äkthet som McNabb efterlyser.

Orsaken till att Ian McNabb valt att spela in några av sina gamla låtar är naturligtvis att han var aningen missnöjd med hur de lät på de ursprungliga inspelningarna. Enligt McNabb led de av allt från sneda arrangemang till dåliga trummaskiner. Och han kände att låtarna skulle vinna på att spelas in på nytt. Vilket han hade alldeles rätt i. De har nu fått helt nytt liv och låter fräschare än originalinspelningarna.

Ian McNabb Ian McNabb Bild: Wikimedia Commons

Det här är något som jag länge efterlyst – att fler artister borde spela in sina gamla låtar/skivor på nytt. För låtarna kan i sig fortfarande hur bra som helst, medan sounden och arrangemangen idag kan vrida det tidigare småsaliga leendet till en illaprydande grimasaktig min. Så istället för att göra covers på andras låtar kunde en artist med fördel omtolka sig själv någon gång.

Ny låt och riktig cover

Men allt på Krugerrands är ändå inte nyinspelningar av tidigare eget material. Här finns även en kul och uppsluppen version av Sly Fox-klassikern Let's Go All The Way. Dessutom finns här en helt ny låt – Gravy – som lovar mycket gott inför Ian McNabbs nästa "riktiga" skiva.

Just nu medverkar tre österbottniska skådespelare på Dramaten i Stockholm. Stina och Ylva Ekblad och Johan Fagerudd spelar i en stor uppsättning av den över 200 år gamla pjäsen Maria Stuart.

Stina Ekblad gestaltar Maria Stuart, systern Ylva Ekblad spelar den andra huvudrollen Drottning Elisabeth. Johan Fagerudd har rollen som riddaren Amias Paulet som var Maria Stuarts fångvaktare.

Pjäsen regisseras av tyska Peter Konwitschny är känd för sina radikala uppsättningar.

- Han öppnade direkt till en lekfullhet så att man kände ett förtroende för honom. Man kände inte att man borde prestera någonting som det ofta kan vara, säger Stina Ekblad.

Det är första gången som Johan Fagerudd uppträder på Dramaten.

- Stina och Ylva hade redan repeterat i två veckor när resten av gänget kom med. Vi funderade på hur vi ska hitta varandra och få till stånd en gemensam föreställning. Men precis som systrarna Ekblad påpekar var leken alltid närvarande, säger Fagerudd.

- När vi började leka med varandra var det bara roligt.

Finlandssvenskar passar bra på Dramaten

Skådespelare från Svenksfinland är välkomna på de svenska scenerna.

- Jag känner att jag har blivit väldigt varmt emottagen, säger Fagerudd.

- Det kan hända att det är enklare för en människa med en finlandssvensk färg i sitt språk att närma sig ett stiliserat språk, ett versspråk. Det är mera självklart för oss att använda oss av ålderdomliga uttryck, säger Stina Ekblad.

- Men man får akta sig för att inte mala på för mycket med långa vokaler. Speciellt när vi kommer från Österbotten. säger Ylva Ekblad och skrattar.

Systrarna Ekblad har stått på scenen tillsammans förut. Senast i uppsättningen av Idlaflickorna 2011.

- Det är en stor rikedom att ha en syster som är så likadan som sig själv. Det känns lätt att möta varandra på scenen, säger Ylva.

- Ja, och tajmningen och humorn. Det hämtar vi mycket energi från, säger Stina.

Countrybandet UnU, eller You and You, har släppt en ny singel med två låtar, skrivna av bandets solist Håkan Streng. Skivan har fått namnet Andra Svängen eftersom det här är fortsättningen på låtarna som kom tidigare i år. Lyckostigen lyckades inte ta en plats på Danslistan, nu testar vi Jag tror nog att jag börjar tycka om dig.

UnU bildades för fem år sedan av Uffe Nylund, känd från finlandssvenska dansbandet Canyons en gång i tiden. För ett par år sedan anslöt Håkan Streng som sångsolist och gänget gjorde en revival av danslåtarna på albumen Med dig i mina armar 1 och 2.

Möte i gränden från det projektet lyckades knipa en plats i Danslistans Guldklass.

Det här är alltså countrymusik på svenska. Influenserna kommer från country, blues och folkballader plus grekiskt inspirerad dansmusik.

Bandets svenska medlem, Ulf Edefuhr, bidrar med steel guitar och UnUs kvinnliga medlem, Gerd Nyholm, spelar bouzouki.

Trubaduren och underhållaren Håkan Streng, solist och låtskrivare i UnU, har tecknat en serifigur till låten Jag tror nog att jag börjar tycka om dig.

- Seriefiguren kommer att dyka upp i andra sammanhang och händelseförlopp senare, säger Uffe Nylund. Kanske vi skapat en ny ”musik supportande Ferdinand”?

Häng med i röstningen på Danslistan!
I Vega på söndag kl. 14.06 och tisdag kl. 13.03.