Under Berlinales första dag riktas allt ljus på den speciellt utvalda öppningsfilmen, som i år för andra gången i festivalens 65-åriga historia var regisserad av en kvinna; spanska Isabel Coixet.
Förutom ett möte med henne och huvudrollsinnehavaren Juliette Binoche, blir det också litet Norgekritik, Iransk politisk film och annat smått och gott.
Norgekritiken först.
Coixet’s film ”Ingen vill ha natten” utspelar sig på Grönland, men de vintriga utescenerna spelades in under tio dagar i Norge. När en norsk journalist på presskonferensen frågar om hennes upplevelser av Norge, är Coixet sin vana trogen rakt på sak.
- Vill du höra sanningen? Vi reste till Norge flera gånger i jakt på en coproducent men ingen verkade intresserad, och det kändes likadant när vi var där och spelade in. Osannolikt dyrt var det dessutom. Nej, Norge behandla oss illa.
Fler frågor gällande Norge blev det inte.
Utled på genusfrågor
Ett av Berlinales teman i år är ”starka kvinnor”. Det är de kvinnliga skådisarna som dominerar, många historier ställer kvinnan i centrum, frågan om kvotering inom filmbranschen diskuteras offentligt.
Ja, jämställdhetsfrågan har hittat till Tyskland. Inom teatern lyftes frågan upp stort redan för ett par år sedan – mer än tio år efter Sverige – och nu har den också nått filmen.
Men Isabel Coixet - i Finland mest känd för filmen "Mitt liv utan mig" - är utled. Det blir ju så lätt så att kvinnliga regissörer placeras i en helt egen genre när genusfrågan lyfts fram, och det vill ingen kvinnlig regissör.
”MÅSTE vi tala genusfrågor?", utropaar hon och viftar med sina armar. "Det är så tråkigt. Vad är grejen? Vi har bröst men ingen kuk, that’s it.”
Och det att du är den andra kvinnliga regissören genom tiderna som får äran att öppna festivalen?
- Det är detsamma. Jag vill inte bli den sista, men annars är det detsamma.
- Att göra en film idag när filmen inte är lika viktig som för säg 30 år sedan är en svår stenig väg, och jag vill bara att jag ska möta samma stenar som männen. Men det är ett hårt arbete, och för egen del är jag sååå fokuserad på det jag gör, det andra spelar ingen roll.
Binoche den hårdast arbetande i branschen
I Coixet’s film står kvinnor hur som helst i centrum. 
Historien baserar sig på Josephine Peary som 1908 följde sin äventyrarman Robert (spelad av Gabriel Byrne) mot Nordpolen, bara för att på Grönland upptäcka att han har ett förhållande med en inuitkvinna. Relationen mellan de två kvinnorna står i centrum, plus klimatet – hur den extrema kylan påverkar människan.
- Vi har den här utbildade vita västerländska kvinnan som konfronteras med den vilda karga naturen. Liksom vi alla i västvärlden tror hon att hon kan och vet allt, men så är det ju inte, och nu måste Josephine göra sig av med sin stolthet för att klara sig, den karga naturen och kylan tvingar henne att bli mera människa, mera mänsklig, berättar Juliette Binoche.
- Ibland måste vi utsätta oss för mörkret för att bli mänskliga.
Isabel kallar Juliette för ”den hårdast arbetande och bäst förberedda skådespelaren i historien. Hon är beredd att ta risker, hon är passionerad och oerhört intelligent”.
Det behöver JB inte kommentera, men det är att intressant att se hur hennes personlighet verkar skilja sig från de ofta så allvarliga djupa såriga figurer som hon gör på filmduken. I verkligheten verkar hon ha mer av den där ”den engelska patienten”-figuren. Lekfull, med ett stort alltomfattande skratt och med mängder av små lustigheter i bagaget.
Inte undra på att hon som 50+ fortfarande får göra hur sspännande filmer som helst.
Binoche igår, Kidman idag
Om festivalens första dags mest fotade ansikte tillhörde Juliette Binoche i helvit kostymliknande dräkt och korpsvart hår, är det inte svårt att gissa sig till att Nicole Kidman tar över den rollen idag.
Kidman är i stan tillsammans med Werner Herzogs nyaste film Queeen of Desert som också får sin urpremiär här – mera om den i morgon. För även om Kidman i god tid sagt nej till alla intervjuer, lär hon dyka upp på dagens presskonferens.
Iransk förbjuden film
Före det, redan klockan 9 i morse, hann jag bänka mig för en av festivalens mest politiska filmer, som är politisk redan bara för att den alls existerar.
Det handlar om Taxi av Irans kontroversiella regissör Jafar Panahi som för fem år sedan dömdes till fängelse och ett 20-årigt yrkes- och utreseförbud.
Fängelsedomen har ännu inte förverkligats, och yrkesförbudet till trots har han (igen) en film i Berlinales tävlingsserie. Själv är han naturligtvis inte på plats, men filmen talar för sig själv.
Taxi är en slags metadokumentär där Panahi kör taxi under en dag medan han filmar sig själv och sina passagerare, och redan under första turen uppstår en dispyt mellan en stor man och en kvinnlig lärarinna när mannen efterlyser fler avrätttningar för att "skrämma tjuvarna". "Det har inte hjälpt tidigare heller", kontrar kvinnan, varefter mannen underkänner kvinnans omdöme när han hör om hennes arbete. "Umgås med barn hela dagarna och läser för mycket böccker, klart du inte har nån koll på verkligheten".
Vad är sant och vad är ffiktion, vad får man göra och vad skall man göra är frågor som på olika sätt genomsyrar filmen. Inte minst när Panahi plockar upp sin systerdotter som ska göra en kortfilm och av sin lärarinna fått vägledning som "problem ska man klippa bort". Bättre metafor för kommunikationen mellan Panahi själv och den iranska regimen får man söka efter.
Panahi utnyttjar en slags spiraldramaturgi i sin film, det ena leder till det andra. Extrem vardag, i Iran - en prestation i sig.
Också Ai Weiwei är Berlinaleaktuell
Det typiska med Berlinale är att det plötsligt kan dyka upp exklusiva extra-projekt som figurerar i marginalerna, som nu dethär med ett Berlinhommagecollagefilmprojekt som dagens hetaste samtidskonstnär kinesiska Ai Weiwei deltar i.
Under veckoslutet ska han via skype fjärregissera en kortfilm om en far som inte får besöka sin son, en historia som anspelar på tiden när Berlin var en delad stad. I filmen ska Weiwei spela sig själv, och i Berlin ska Weiweis sexåriga Berlinbaserade son spela sig själv – Weiwei har sedan länge inte tillstånd att resa utomlands, och har inte heller i verkligheten möjlighet att träffa sin son.
Min personliga dag 1...
blev inte riktigt vad jag hade tänkt mig.
Istället för att hänga på festivalen hela dagen måste jag inleda med att hitta en ögonläkare (plötslig inflammation), köa i tre timmar för vård och avsluta med vila.
Men däremellan hann jag ändå uppleva Juliette Binoche, jag hann köpa hem en ekologisk Apfelstrudel som jag längtat efter sedan senaste Berlinbesök, och återse mitt favoritcafé i stadsdelen Neukölln – ett superpolitiskt antinazistiskt hak där man får ett stort glas rooiboste och 10cl rödvin för det sammanlagda priset 3,50 (då har jag dessutom lagt på 15 procent dricks).
En taxichaufför jag anlitade påstod för all del att Berlin har blivit för dyrt för berlinarna, ingen har längre råd att bo i det stora centrumområdet inom S-bahncirkeln. Men månne han inte överdrev – det finns fortfarande stadsdelar som är billiga också för andra än turister.
Ja, och så blev jag igen påmind om något som alla Berlinresenärer ska komma ihåg; åk aldrig tunnelbana eller S-Bahn utan giltig biljett. Min första tunnelbaneresa blev inte mer än 45 sekunder lång innan en sliten man plötsligt drog fram sitt Ausweis – det är omöjligt att på förhand känna igen dem och slinka ut.
Lyckligtvis har jag lärt mej min läxa för länge sedan. Jag hade biljett.