Svenska Litteratursällskapets stora pris det så kallade Tollanderska priset tilldelas i år författaren Birgitta Boucht. Hon belönas för memoarboken Förklädd och naken. Självporträtt. Själsfränder. Skrift .
I boken beskriver Boucht bland annat feminismen, både 70-talets aktiva period och 80-talets fredsengagemang.
Boucht konstaterar att feminismen lever och har hälsan.
Små demokratiska aktiva kvinnogrupper
- Vi som arbetade för feminismen på 1970-talet var ju inte de första. Kvinnokampen har funnits länge. Feminismen är ett jätteområde - men grunden lever kvar.
- På 1970- och 80-talet bildade vi små aktiva grupper som studerade kvinnofrågor ur olika perspektiv.
- Vi valde som arbetsmetod att jobba i små grupper - en mycket bra arbetsmetod. I de små grupperna kunde man diskutera allt; privata problem, livssituationer, politiska frågor.. Det var demokratiskt och solidariskt. Vi hade inga taleskvinnor. Alla fick svara, och alla var kapabla till allt.
Dagens unga är intresserade
Boucht säger att hon i dag ganska ofta kontaktas av skolelever som är intresserade av 1970-talets feminism. Det handlar både om ungdomar som av eget intresse vill veta mera och sådana som har fått i uppgift av sin lärare att utforska kvinnofrågor.
- De unga söker ett historiskt perspektiv. De vill veta konkret hur man jobbade förr och hur man då löste problem.
- I dag finns det nya vinklingar och ett sökande efter könsidentitet. Det råder ett slags förvirring. Unga människor ställer stora anspråk på sig själva.
”Flickor får kämpa för att få muntur också i dag”
Boucht nämner skolan som en miljö där man också i dag kan se exempel på olikheter i behandlingen av könen. Flickor får fortfarande kämpa hårt för att få muntur i skolan.
- Det har gjorts utredningar där flickor tillfrågats om de anser att flickor får svara på frågor lika ofta som pojkar. Det har visat sig att flickorna är mycket underrepresenterade. De är pojkarna som ropar till och som hörs. Flickorna hörs inte.
- Flickorna försöker nog – men det är svårt att tränga sig igenom. Det är bevisat att män har svårt att uppfatta flickor som jämlika och att ge kvinnor samma rätt att uttala sig.
Boucht konstaterar att det här är sådant som överförs från generation till generation.
- Det handlar om tusenåriga traditioner. Det tråkiga är att de flickor som försöker kämpa för jämlikhet på konkret plan kan utsättas för förföljelse. De får hotfulla telefonsamtal av pojkar som vill skrämma flickor till tystnad.
Feminismen från 70-talet mår bra
Boucht säger att feminismen från 70-talet lever kvar och har hälsan.
- Vi som kämpade då finns ju kvar här och kämpar vidare. Vi försöker åstadkomma kontinuitet. Samarbetet mellan olika generationer är mycket viktigt. Det är också viktigt att involvera män i diskussionerna.
- På 1970- och 80-talet bestod de feministiska grupperna av enbart kvinnor. Det var en förutsättning för att vi skulle kunna fungera. Meningen var ju att alla i grupperna skulle våga säga vad de tänkte och tyckte.
Boucht tycker att det är bra att ha männen med i diskussionerna men hon betonar att flickor har ett stort behov av att diskutera öppet med varandra – i egna slutna och förtroendefulla grupper.
- Det är oerhört viktigt att flickors rädslor inte förstärks. De måste få diskutera utan rädslor och hämningar.
Vissa män känner sig hotade
Att det fortfarande i dag kan förekomma djupa klyftor mellan flickors och pojkars syn på feministiska frågor är som en återgång till forna tiders kontroverser, konstaterar Boucht.
- Men det är nog mera pojkarnas eget problem. Och det liknar den diskussion som fördes på 70-talet. Männen kände sig hotade och definierade feminister som manshatare, lesbiska och ”feministsvin”.
- I dag är det dessutom så lätt att via sociala medier gå ut med åsikter, och då kan det hetta till.
Duktiga flickan
Boucht konstaterar att kraven på flickor i dag är stora.
- Alla dessa duktighetskrav är tyvärr sjukdomsfrämjande.
- Jag skriver i min diktsamling Sämsta tänkbara sällskap att man ska försöka umgås med så dåliga människor som möjligt. Man kan ta ett steg åt sidan och man kan söka sig till människor som har samma inställning till livet som man själv. Man kan ta ställning. Man kan umgås med vem man vill, man kan välja sin närmiljö. Man behöver inte sukta efter pengar och man behöver inte alltid ha det välstädat hemma.
- Man lever sitt mänskliga liv!
Läs också:
Ett liv som berättare