År 2006 hände det som ingen vågat hoppas på. Finland vann Eurovisionen. Med ett gäng monster som sjöng Halleluja medan pyrotekniken gick på högvarv. Men hur gick det sen?
Vi kliver fem år framåt i tiden och möter en ensam Tomi Putaansuu som står på ett öde salutorg och minns hur det kändes att ta emot folkets jubel. Folkets jubel och presidentens hyllning. Medan medierna kysste hans platåskoförsedda fötter och skrek ut rubriker som ”Meidän kaikkien sankari -aikamme legenda”.
Hur kunde de som hurrade så högt vända oss ryggen, undrar han och ser sorgsen ut. Eller åtminstone antar man att han ser sorgsen ut. Ansiktet visar han fortfarande inte, men hållningen andas uppgivenhet. Skulderna är stora, framtiden oviss.
Inledningsvis följer Antti Haases dokumentär således ett ganska väntat mönster. Med avstamp i segerruset vi alla minns, för att sedan landa i en vardag vi alla känner. Här finns visuella höjdare som när Tomi kånkar ut en likkista ur den olönsamma Lordi-restaurangen eller rättar till håret på vaxdockan som föreställer honom själv, men innehållsmässigt är det inte särskilt överraskande. Inte ännu.
När man väl klarat av den svordomsosande etableringen av kontrasten mellan det som var och det som är, lägger dokumentären dessbättre i en ny växel, kommer upp i varv, får sikte på ett mål att sträva mot. Och i samma veva börjar man bli nyfiken på denne underliga man som levt större delen av sitt vuxna liv bakom en mask. Ungefär som Superman. Eller Gene & Paul i Kiss.
Peter Pan möter ET
Det är när vi leds in i Tomis barndomshem som det intressanta börjar. Inte bara för att det är här allting fått sin början utan för att Mr Lordi uppenbarligen aldrig riktigt lämnat detta trygga näste. För tryggt verkar det vara. Med en far som sitter på verandan och tar det lugnt medan modern fortsättningsvis vakar över den numera fyrtioårige sonens förehavanden. Medveten om att sannolikheten att denne inom en nära framtid skall börja leva ett åtta till fyra liv med fru och barn inte är överhängande stor.
Men även om det är smått absurt att se en fullvuxen, fullt monsterklädd man sitta och samtala med sin mor bland idel konventionella möbler så är detta inte en mor & son-relation man småler åt eller som känns pinsam. Den är tvärtom så varm och öppen att man blir glad i hela kroppen.
Jo, visst har Tomi som barn fått sin beskärda del av spott och spe från de stora killarna, men hemma har det alltid funnits stöd. ”Jag är stolt över honom” säger hans charmiga mamma avväpnande - och det är inte ett dugg svårt att ta henne på orden.
Och kanske är det just det stödet som gör att Mr Lordi trots allt inte kvalar in i kategorin ”finska män som misslyckats och som annars också har det svårt”. Jo, han har varit med om upp & nedgångar och han har haft det jobbigt – men han sitter inte tyst och super. Han fortsätter envist att leva det liv han valt. På det sätt som han valt att leva det. Och hur många kan säga det om sig själva?
Vad hände sen?
Att räkna upp allt som hände efter vinsten 2006 är att snylta på upplevelsen för den som tänker gå och se ”Monsterimies”, men utan att avslöja för mycket kan man säga att först hände det mycket och sedan hände ingenting. Ungefär i den ordningen. Och nu händer det saker på Lordi-fronten igen.
Och inom åskådaren händer det också saker. Känslor tumlar runt och frågor väcks av denna förvånansvärt fylliga dokumentär som spelats in under en imponerande lång tidsperiod. Varför älskar publiken att pumpa upp stjärnor bara för att sedan sticka hål på ballongen? Hur påverkar det en människa att så fullständigt skilja på den privata och den offentliga rollen? Vad hade hänt om Lordi inte vunnit Eurovisionen? Och tänk om Steven Spielberg kunnat ana hur hans film om den lilla utomjordingen skulle komma att påverka småpojkar världen över...