Nationalteatern och Helsingfors stadsteater sätter upp var sin version av Tjechovs Onkel Vanja men någon kamp om åskådarna lär det knappast bli. Bägge uppsättningarna speglar den egna stampublikens förväntningar, på gott och ont.
Om Anton Tjechov kunde se de två uppsättningar av Onkel Vanja som snurrar i huvudstadens två största teaterhus just nu skulle han förmodligen le lite roat. I över hundra år har man tänjt på hans texter och grubblat över hur de egentligen ska tolkas. Och någon ände är inte i sikte. I Tamás Aschers uppsättning på Helsingfors stadsteater odlas komedi med rent farsstuk ibland medan Nationalteaterns Paavo Westerberg bygger ett ödesdrama i storformat.
Gemensamt för de två uppsättningarna är bara att bägge lockar med lyskraftiga och älskade skådespelare men där Nationalteaterns uppsättning är kollektiv till sin karaktär bygger Stadsteaterns uppsättning på solistinsatser med stort S.
Färgstarka karikatyrer
Tjechovs pjäs utspelar sig på ett gudsförgätet lantgods där den medelålders Vanja och hans systerdotter Sonja hållit hjulen rullande medan Sonjas far, professorn de alla sett upp till, levt på intäkterna av deras arbete i storstaden. Men när han plötsligt dyker upp med sin unga hustru i släptåg rubbas alla cirklar. De uppflammande passionerna och bittra insikterna följer varandra tätt i spåren.
I Aschers uppsättning på Stadsteatern tas den här inbördes dynamiken fram med tydliga karikatyrer. 
I en sättning som för tankarna till sent femtiotal gör Esko Salminens professorsgestalt dramatisk entré i sammetsbarett och djupröd halsduk. Hans självmedvetna brösttoner formligen fyller rummet. Den unga hustrun, en filmstjärneelegant Anna-Maija Tuokko, riktar längtansfullt blickarna bort från gnällspiken och låter dem falla på Astrov, lantläkaren som i Martti Suosalos robusta tolkning inte låter mycket av den inneboende filosofen skymta fram.
Visst är det ofta roande men samtidigt rätt nyanslöst. De enda som egentligen skonas från karikatyrerna är Onkel Vanja själv och Sonja. I Santeri Kinnunens och Iida Kuningas tolkningar blir bägge jordnära motpoler till det övriga typgalleriet av figurer som både syns och tar för sig. Men det får ju också lite konstiga konsekvenser. När Kinnunens Vanja öser ut all sin bitterhet över professorn är vi nästan beredda att hålla med honom om att han kanske kunnat bli en ny Schopenhauer eller Dostojevskij om han fått välja sin livsbana själv... När Kristo Salminens Vanja fäller samma replik i Nationalteaterns uppsättning tror han inte ens själv på det.
Och där ligger egentligen också den största skillnaden mellan de två uppsättningarna.
Vilsna existenser
I Nationalteaterns uppsättning är alla som folk är mest, varken större eller mindre. Heikki Nousiainens professor är ingen självupptagen demon, bara en man som har lika svårt att acceptera att livet runnit honom förbi som alla de andra. Frustrationen plågar dem alla, från Salminens Vanja och Eero Ahos Astrov till Krista Kosunens Jelena och Emmi Parviainens Sonja.
Westerbergs Tjechov-tolkning anknyter till teman han tidigare behandlat in sina egna pjäser och det är lätt att känna igen sig i spegelbilden han håller upp för oss. Gestalterna talar inte bara vår tids språk, de är också lika rädda som vi. De formligen vibrerar av återhållna känslor samtidigt som varje valhänt kontaktförsök ofelbart får dem att ta skydd bakom de murar de byggt upp kring sina liv.
Skådespelararbetet är genomgående ekonomiskt och koncentrerat, det här är inte de stora utspelens teater utan de små nyansernas. Ändå känns uppsättningen som helhet ibland nästan plågsamt övertydlig. I Markus Tsokkinens monumentala visualisering tornar det fallfärdiga godset upp sig i flera etager. Iscensättningen är understruket ödesmättad och lyfter samtidigt upp repliken om de tjugosex rummen där alla går vilse till en existentiell nivå. Det understryks också i en vinjett mellan akterna, en sekvens med flyktiga möten, stumma ögonkast och dörrar som slås igen. Och det hade väl ännu gått an. Men när ett stormigt hällregn öser ner över gestalterna i en blixtbelysning av deras utsiktslösa drömmar blir det bara för mycket.
Inför den folkliga komedin på Helsingfors stadsteater och det lätt pretentiösa ödesdramat på Nationalteatern minns jag med saknad min egen inhemska favorit. Och det är faktiskt inte Zholdakversionen härområret trots att den på många sätt sprängde banken utan Kristian Smeds och teater Takomos lågbudget-Vanja i ett gammalt vattenpumpverk på nittiotalet.
Den hade allt - humor, skärpa och innerlighet, i ljuv förening.