Filmfestivalen Kärlek och Anarki avslutas på söndagen med Richard Linklaters Boyhood. Tomas Jansson träffade filmens ensemble under Berlins filmfestival i februari, och har dessutom sett en bunt nya rock/pop-festivalfilmer.
Ibland händer det att man sitter i en biosalong och önskar att filmen bara skulle pågå och pågå så att man kunde stanna kvar i den värld filmen spelar fram.
Under Berlins filmfestival, med ett massivt överflöd av filmer, hände det mig exakt en gång; med Richard Linklaters Boyhood..
Här är temat varken mer eller mindre än LIVET, och det gestaltar regissören Richard Linklater via enkla vardagsögonblick. Här finns knappt någonting alls av sådana stora dramatiska vändpunkter som film och teater så ofta bygger på.
Filmhistoria
I Boyhood har vi killen Mason (Ellar Coltrane), den litet introverta drömmande 6-åriga killen som tystlåtet studerar sin omgivning. Han har en irriterande storasyster (regissörens dotter Lorelei Linklater), en ensamstående mamma (Patricia Arquette) som kämpar för att få sitt och familjens liv att gå ihop och på vägen väljer fel pojkvänner, och så pappan (Ethan Hawke) som hälsar på med jämna mellanrum och tar Mason med på utflykter.
Det låter inte väldigt extraordinärt, men faktum är att här skrivs filmhistoria.
Linklater har nämligen med start 2002 spelat in nya scener en gång varje år, med tre-fyra filmdagar. Det ger historien ett osannolikt djup, att se dessa figurer bli äldre, tillsammans med historien, på riktigt.
Samtidigt har Linklater lyckats osannolikt bra när han valde den sexåring som han skulle komma att samarbeta så nära med i tolv års tid. Det var ju ett ”once in a lifetime”-val, inte precis något man kunde ångra halvvägs.
En genomsympatisk stor liten film. Två timmar 44 minuter är inte en sekund för mycket, tvärtom.
”Ville visa det normala”
- Sånt som första kyssen eller stunden när man förlorar oskulden, det var inte den här filmen. Jag ville visa ”normalitet”, jag ville fånga små ögonblick, och utgick från att tidsperspektivet skulle få det hela att lyfta.
Så rätt tänkt!
- Det var ett vansinnesprojekt. Det är ju egentligen omöjligt att binda nån vid ett projekt så här länge, även om alla parallellt kunde göra också annat. Men det har varit en fantastisk resa, så fylld av optimism också, det här att våga planera för tolv år framåt.
För barnen, idag unga vuxna, var projektet förstås ännu mera speciellt, bara det här att på film se sig själv växa upp var...
- ...riktigt weird, ibland också riktigt pinsamt, skrattar Lorelei Linklater i Berlin.
- Jag minns också att jag en gång bad om att min karaktär skulle få dö...
- Men jag sa att det var omöjligt, att det här inte var en film där nån dör, ler pappa Richard.
Faktum är att regissören faktiskt inte lät någon se inspelat material, förrän alldeles mot slutet.
- Och det var klokt, jag tror det bara hade gjort en för självmedveten under inspelningarna, konstaterar Ellar Coltrane som, fascinerande nog, som ung vuxen verkar vara samma tystlåtet iakttagande person som han var som 6-åring.
Som Patricia Arquette formulerar det.
- Nånting som jag på ett konstigt sätt har insett via den här filmen är... hur snabbt tiden går.
Ken Loach om irländskt 30-tal
Tillsvidare har jag personligen inte upplevt lika många stora upplevelser som under tidigare festivaler. Kanske har jag valt fel.
I går kväll valde jag rätt när jag såg Ken Loach senaste film Jimmy’s Hall, en sann historia från irländskt 30-tal, om politisk aktivitet, solidaritet, och en danshall som den katolska kyrkan vill ha bort. Tidvis med en övertydlig undertext, men som alltid lyckas Loach komma osannolikt nära sina figurer och vardagen.
Annars har jag satsat mycket på musikfilmer och ännu en gång märkt hur ömtåligt det är, det här med rock och film. Det handlar om att välja, att göra film på filmens villkor, eller på objektets / musikens.
Spännande utbud med musikfilmer
Florian Habicht konstaterade att hans mål var att ”inte göra såna tråkiga rockfilmer där experter berättar hur bra bandet är och så ser man livebilder” när han gjorde filmen om Pulp – resultatet var en film av en fan men där Pulps hemstad Sheffield fick en lika stor roll som bandet.
Krafterna bakom filmen om Nick Cave, videokonstnärerna Iain Forsyth och Jane Pollard, kunde själva inte säga om man gjort en ”dokumentär eller en fiktionsfilm”, men målet var aldrig att spela upp sanningen, ”man kan berättare en rikare sanning genom att bearbeta sanningen”.
20.000 days on earth är en både sevärd och oerhört snyggt filmad sak, som snart också är aktuell på biograferna.
Feministisk punkikon
Och Stuart Murdochs God Help the Girl är ett slags Belle & Sebastian-soundtrack, en hipsterversion av 70-talstvserien Pennies from Heaven, en tonårspopsaga om en ung deprimerad kvinna och en sommar i en skotsk storstad och popdrömmar och kärlek. En film som ännu en gång visar hur ömtåligt det här med playback i en filmkontext är – görs det inte perfekt ser det bara fånigt ut.
Men för mig, som inte bara vuxit upp med rockmusik som den viktigaste formen av kultur men fortfarande får stora känslomässiga kickar av musik, är det spännande att märka att det mer än någonsin verkar göras rockfilmer där man tar kulturformen på allvar.
Det är fint att K&A ger mer och mer utrymme också åt den genren.