Glöm gulligheter och sentimentala clownansikten! I Dark side of the mime gör Marc Gassot rent hus med mimteaterns alla klichéer och dyker i stället rätt ner i våra solkigaste fantasier. Uppsättningen är ett samarbete mellan Circus Maximus och Teatteri Takomo, för regin står Akse Pettersson.
När jag var cirka åtta år besökte en polsk mimare vår skola, en trådsmal figur med svarta trikåer och vitmålat ansikte. Långsamt släntrande på stället tuggade han i sig osynliga solrosfrön, låtsades gräva ner ett par och snart kunde vi ungar för våra inre ögon se hur stänglarna växte sig så höga att mimaren kunde klättra upp längs dem för att slutligen landa på ett moln. Efter den uppvisningen varierade vi scenen i veckor i våra lekar och efterhand också med allt groteskare tillämpningar. I de läskiga scenerna på låtsas kittlade både känslan av frihet och leken med det tabubelagda.
Mimen är en spännande teaterform med gränslösa möjligheter, ändå har den moderna standardrepertoaren ofta begränsat sig just till de trygga klichéerna. Men i Marc Gassots hantering förpassas blommorna och fjärilarna raskt till historien. Med ett sataniskt leende förvandlar skådespelaren sin oskuldsfulla mimkaraktär till en hänsynslös utforskare av tvivelaktiga fantasier samtidigt som han skamlöst inkluderar publiken i dem. Allt vad film- och underhållningsindustrin någonsin försett oss med av pornografisk hardcore, krigsmassakrer, motorsågsmän och splattereffekter passerar revy i en hejdlös hantering som får Dark side of the mime att framstå som en kiss- och bajsshow för vuxna men samtidigt som vi vrålar av skratt över excesserna kan vi svårligen blunda för spegeln Gassot håller upp för oss: titta, det är ju er egen fantasi som fullbordar de här bilderna, vad säger det om ER egentligen...?
Aldrig har frosseriet i våld och porr tett sig så absurt som här, trots att moraliserandets finger aldrig höjs. Gassot penetrerar hellre än viftar med pekpinnen.
Ändå måste jag tillstå att jag rätt fort lägger innehållsaspekten bakom mig för att i stället fascinerat iaktta hur elegant illusionerna föds där på scenen. Dark side of the mime är genomtänkt i minsta detalj. Referenserna till de filmgenrer uppsättningen travesterar duggar tätt i Karl Sinkkonens fiffiga musikvärld och Teemu Nurmelins ljussättning och tajmningen mellan de akustiska och visuella effekterna fungerar perfekt. Gassot har utbildat sig i fysisk teater bl.a. vid Jacques Lecoqs teaterskola i Paris, i den här föreställningen bygger han mödolöst broar mellan mimens olika skolor och epoker. Även om han begår rena fadermordet på det skört esteticerande i 1900-talslegenden Marcel Marceaus föreställningar är uppsättningen otvivelaktigt också en hyllning av föregångaren men samtidigt återbördar Gassot konstformen till sina tidiga rötter. Antikens mimartister hade sannolikt känt sig fullständigt hemmastadda i uppsättningens skabrösa utspel och svarta slapstickhumor. Men frågan är om de hade hanterat dem lika suveränt som teamet på Takomo.