Jag har lärt mig en hel del om slaveri och blivit medveten om segregeringen i Amerika genom att lyssna på Public Enemy. I gymnasiet blev jag kompis med typer som lyssnade på punk och jag lyssnade andäktigt på historier om hur sångaren i Subhumans hade tuttat eld på någon militärdepå eller hur det nu var.
Världen genom popmusik
”Systemet suger” var hur som helst sensmoralen. Levellers sjöng om Falklandsveteraner, Riot Grrrl banden som jag snappade upp genom grungen sjöng om patriarkat och manligt våld och på många sätt känner jag precis igen mig i Anna Charlotta Gunnarsson då hon i sin bok Popmusik rimmar på politik beskriver hur hon tagit in världen genom popmusik, uppfattat i en bred mening.
Musikens politiskhet
I pop och rocklåtar medvetandegörs man om världen, blir nyfiken på texter och stilar. Då jag intervjuade Gunnarsson för Lasso talade hon om den frihet som discon innebar för en massa människor – samtidigt som proggarna i Sverige inte hade något till övers för discon. Politisk musik var att sjunga om Latinamerika och spela gitarr. Inget ont om det, men musikens politiskhet finns ibland mellan raderna, i hur människor lever sina liv tillsammans med musik. Allt behöver inte sjungas ut.
Twerkar
Under det senaste halvåret har jag funderat en hel del på Miley Cyrus. En ung tjej som säljer mängder och får en massa skit för att hon mer eller mindre röjer och inte bryr sig om hur hon förväntas uppföra sig. Hon twerkar på musikgalor, anklagas för smaklöshet och nakenhet. Hon själv säger att det är konst hon håller på med, att hon naturligtvis inte skulle gnida sig mot en banankostym utan att ha en poäng med det.
Tänjer på gränserna
För några år sedan skrev jag en text om att ungdomen borde stöka mera. Det slår mig att Miley Cyrus gör just det jag hoppades på, och i och för sig inte riktigt vågade göra själv. Genom det mesta hon gör tänjer hon på gränserna för det tillåtna, för unga kvinnor i synnerhet. Om hennes beteende uppmuntrar unga tjejer att vara sig själva – ja då är det något väldigt viktigt hon håller på med, men inte får erkännande för.
Stök är politiskt
Man kan gott jämföra Miley med en annan ung idol, Justin Bieber, vars stökande inte har någon politisk kraft alls. Han suger på strippors bröst, super, röker på med rappare och stökar – precis som män alltid tillåtits göra. Om Miley och Justin också skulle göra samma sak så betyder det inte att deras handling har samma betydelse. Sammanhanget ger meningen och där Mileys överskrider normer så cementerar Justin dem. Mileys stök är politiskt, det är potentiellt befriande.
Lite har hänt på tjugo år
Att Miley Cyrus inte tas på det allvar hon förtjänar hänger förmodligen ihop med att hon gör popmusik som, trots allt, inte har fullt anseende i de kretsar som funderar på sådana här saker. För tjugo år sedan såg jag L7 i Helsingfors. De var också stökiga, ur-riot-punkiga och fantastiska. Det är ledsamt att så lite har hänt på tjugo år, att samma dörrar måste sparkas in gång på gång.
Anna Charlotta Gunnarsson syns i Lasso i Yle fem på onsdag klockan 20 och söndag 16:45.