I dag börjar den nte Eurovision Song Contest. I Köpenhamn, tror jag. Det är väl bra! Eller är det? Tja. Tveksamt.
Trött är jag. Trött på låtarna. Trött på den mediala bevakningen. Trött på flamset, slamset och tramset. Trött på flaggviftandet, ballongerna och experterna.
I dag börjar kulmen. Men spänningen är lika med noll. Vi vet ju redan allt. Vi känner till låtarna, artisterna och showerna. Hela innehållet har ältats och ältats och ältats.
Det enda vi inte vet är vem det är som kommer att vinna. Förresten vet vi det också, på ett ungefär. Det har experterna berättat för oss. Vadslagningsbyråernas odds har trugats på oss.
Annat var det förr. Då bänkade man sig framför teven och blev glatt överraskade eller hemskt överraskade. Varje sång var en upptäcktsresa. Varje interpret var en ny bekantskap. Man hade ju inte den blåblekaste aningen om vad som skulle komma skall. Låtarna fick inte spelas innan. Språket måste vara landets.
I dag känns själva tävlingen som det nte ligget med kvinnan man gifte sig med för 30 år sedan.