Paviljongen på Kokonudden i Borgå har rustats upp och det sista lagret färg torkar under veckan. Nu kan Borgåborna få ta del av den vackra paviljongen prydd med snidade detaljer och målad i naturvitt och rostrött.
Mirjam Manninen, parkarbetsledare för grönområden vid Borgå stad, är glad över att paviljongen äntligen rustas upp.
Manninen säger att en del små detaljer ännu ska fixas under den här veckan. Det sista lagret av målarfärg ska dras på under tisdagen och nästa vecka är Borgåborna välkomna att se på den fina paviljongen som återfått sin forna glans.
Ursprungligen skulle paviljongen ha varit klar i början av juni men när arbetet inleddes visade det sig att paviljongen var i betydligt sämre skick än väntat.
– När de började skrapa bort målarfärg och undersöka paviljongens skick så visade det sig att det finns mycket murkna delar. Taket var också sämre än man trott.
Taket får sin gamla blåa färg tillbaka.Taket till paviljongen i Kokon. Bild: Yle/Sofia StrömgårdPaviljong,kokon
Nu har en hel del bräder och lister bytts ut och flera lager färg har skrapats bort. Därför ser man också de fina träsniderierna bättre.
– Det var ett tjockt lager av målarfärg och när man började skrapa bort färgen så kom det fram alla fina profiler på listerna. Nu ser det helt annorlunda ut.
Paviljongen har vackra lister och sniderier.Träsnideri. Bild: Yle/Sofia StrömgårdPaviljong,träsnideri,paviljongen i kokon
Tidigare var paviljongen gul med vita detaljer men nu har den fått tillbaka sin ursprungliga färg som är naturvit med roströda detaljer.
Eftersom en hel del speciallister måste bytas ut och beställas så tog arbetet extra tid. Dessutom bidrog vädret till förseningen och den fuktiga luften gjorde att målarfägen, gammaldags linoljefärg, inte torkade.
Övervakningskameror installeras
Borgå FBK lät bygga paviljongen i början av 1890-talet och donerade sedan till Borgå stad.
Den har stått i Folkparken i Kokon sedan 1901. Tidigare stod den i Brunnsparken, det vill säga Stadsparken som den heter i dagsläget.
Mirjam Manninen hoppas på att paviljongen kommer till användning efter att den står klar.
Nästa vecka ska stängslena vara borta.Paviljongen i Kokon. Bild: Yle/Sofia StrömgårdPaviljong,Borgå,paviljongen i kokon
– Man skulle kunna ha mindre fester och konserter här, eller sommarkafé eller en kiosk.
Eftersom paviljongen tidigare varit utsatt för skadegörelse och klottrats ner, installerar staden nu övervakningskameror för att hålla ett öga på stället.
– När man sätter någonting i bättre skick brukar folk inte vara så intresserade av att klotta ner.
Här i dagarna kunde vi läsa att Karleby kommun fick skarp kritik från sina anställda för de strikta direktiv som kommunen hade satt vad gäller de anställdas bruk av sociala medier både under och efter arbetstid. Men vad säger lagen om den här typen av frågor? Får man som anställd göra och skriva vad som helst på sociala medier?
Anna Vainio arbetar på Regionförvaltningsverket som arbetsskyddsinspektör. Hon förklarar att det i dagsläget inte finns någon enskild lag som reglerar anställdas handlande på sociala medier.
- Alla Finlands lagar tillämpas. Arbetstagaren har yttrandefrihet och den kan inte begränsas utan grunder. Men så finns också arbetsavtalslagen som gäller för alla arbetstagare, och den påverkar mycket.
Vad får man skriva?
Dåliga dagar på jobbet har vi väl alla haft? Kanske känner man då ett behov av att skriva av sig genom en statusuppdatering på Facebook. Då gäller det emellertid att ha lagarna i bakhuvudet och inte skriva sådant som kan skada arbetsgivaren.
- Många gånger tror skribenten att det här inte är så farligt, men det lönar sig att använda sitt sunda förnuft. Vad kan jag åstadskomma och vad kan det jag skriver få för följder är något som man hela tiden ska tänka på, säger Anna Vainio.
Arbetstagare hör ofta av sig när det redan gått på tok.
Enligt Anna Vainio som ofta har telefonjour på arbetsskyddet så kommer det inte så många frågor om sociala medier till arbetsskyddet förrän det är för sent.
- Folk ringer och berättar först när de har blivit uppsagda. De kan ha berättat något på sociala medier. Men oftare handlar det om ett vanligt samtal med någon utomstående.
Lojalitetsplikten och yttrandefriheten bestämmer
Yttrandefriheten är en av våra grundlagar och är följdaktligen långt gående. Den säger att
Var och en har yttrandefrihet. Till yttrandefriheten hör rätten att framföra, sprida och ta emot information, åsikter och andra meddelanden utan att någon i förväg hindrar detta. Närmare bestämmelser om yttrandefriheten utfärdas genom lag. Bestämmelser om sådana begränsningar i fråga om bildprogram som är nödvändiga för att skydda barn kan utfärdas genom lag i den ställningen.― (12§)
I arbetsavtalslagens tredje kapitel står det under allmänna skyldigheter emellertid att
Arbetstagaren skall utföra sitt arbete omsorgsfullt med iakttagande av de föreskrifter som arbetsgivaren i enlighet med sin behörighet ger om arbetet. Arbetstagaren skall i sin verksamhet undvika allt som står i strid med vad som skäligen kan krävas av en arbetstagare i den ställningen― (1§)
Det här partiet i arbetsavtalslagen brukar kallas för lojalitetsplikten. Lojalitetsplikten börjar från och med det att man gör upp ett avtal och den fortsätter vara giltig under hela anställningförhållandet. Den berör också arbetstagarens fritid, om arbetstagaren är permitterad eller har befrielse från arbetsplikten, samt alla andra frånvaron.
En annan faktor som påverkar ens användande av telefon och dator under arbetstiden är den så kallade direktionsrätten. Direktionsrätten innebär att arbetsgivaren har rätt att säga hur arbetsverktygen ska användas.
- Det inkluderar internet och sociala medier. Arbetsgivaren kan alltså bestämma att man inte alls får använda sociala medier på arbetstid, summerar Anna Vainio.
Måste arbetsgivaren informera?
Det måste inte finnas instruktioner på en arbetsplats för vad de anställda får göra på sociala medier utan det räcker med att lagen finns.
Anna Vainio rekommenderar ändå att man som arbetsgivare gör upp riktlinjer och diskuterar saken med personalen.
Samma sak säger Jan Wennström, informationssäkerhetschef på Åbo Akademi.
- Det är viktigt att arbetsgivaren har en tydlig informations- och kommunikationsplan, och i den bör det finnas riktlinjer för anställdas sociala medier. Finns det inga rekommendationer så bör man som anställd kunna utgå från de allmänna riktlinjerna för normal organisationskommunikation och applicera det på sociala medier, tillägger han.
Bägge är av åsikten att om man är osäker på vad som gäller är det bäst att alltid att fråga arbetsgivaren om saken.
Måste man vara med i sociala nätverk om chefen säger så?
En del personer väljer att inte vara med på en eller flera sociala medieplattformar men känner sig ibland pressade att gå med av sina arbetsgivare. Frågan som då uppstår är om ens arbetsgivare alltså inte bara kan tvinga bort en från sociala medier, utan också kan tvinga en att gå med?
Enligt Anna Vainio är det en knivig fråga men direktionsrätten påverkar även detta. Om bruket av sociala medier tydligt ingår i ens arbetsuppgift (till exempel uppdatera företagets Facebooksida) så är det så, men om det inte framgår av ens arbetsuppgift så kan kan arbetsgivaren inte kräva det.
Jan Wennström påpekar att man däremot inte kan tvingas att till exempel sköta företagets uppdateringar genom sitt privata konto. Enligt honom är det helt rimligt att ha ett separat Facebook-konto för jobbet som bara används för den här sortens arbetsuppgifter.
Vem ska man kontakta?
Om man tycker att ens arbetsgivares direktiv för vad man får göra och säga på sociala medier inte är rimliga finns det olika vägar att gå. Är man fackansluten kan man kontakta en förtroendeman på sin arbetsplats eller arbetsskyddsfullmäktige.
- Givetvis kan man också kontakta arbetsskyddet men som opartisk myndighet kan vi inte ta ställning till om arbetsgivaren har gjort fel. För det behövs facket, förklarar arbetsskyddsinspektör Anna Vainio.
Christopher Nolans film Dunkirk handlar om att överleva. Det är en överväldigande krigsfilm som egentligen är mer en skräckfylld katastroffilm, en ångestfylld kamp där den totala undergången kan ske när som helst.
Under andra världskriget 1940 blev de allierade styrkorna omringade i franska Dunkirk (Dunkerque). Över 300 000 soldater trängdes på stranden och väntade på evakueringen. Det är de här dagarna som filmen Dunkirk skildrar.
När filmen börjar är katastrofen redan ett faktum. Vi ser den unga, smala Tommy (Fionn Whitehead) som tillsammans med några andra soldater planlöst driver längs med gatorna i ett öde Dunkirk.
Staden är omringad, den enda flyktvägen är över kanalen till England.
När Tommy når stranden upptäcker han att han inte är ensam. Tusentals och åter tusentals soldater står på den långgrunda sandstranden och väntar och väntar. Samtidigt som tyska bombplan gör räd efter räd över dem.
De få militärfartyg som finns är överfulla och blir torpederade eller beskjutna. På andra sidan kanalen uppmanar den brittiska flottan att allt som flyter skall styra mot Dunkirk för att evakuera så många som möjligt. För om kriget kommer över kanalen är det kört.
Handlingen är väldigt enkel, det handlar om överlevnad, att fortsätta kämpa för livet trots att det ser totalt hopplöst ut.
Vi följer evakueringen från stranden, från luften och från havet och ibland även under vattnet. Det är gastkramande spännande och ibland nästan klaustrofobiskt.
Handlingen är också väldigt kronologisk för att vara en film av Nolan (The Dark Knight, Inception, Interstellar), det som sker på stranden och vid den långa piren utspelar sig under en vecka, det som sker på havet i den lilla båten sker under en dag och det som sker i luften utspelar sig under en timme.
På stranden följer vi Tommy och några soldater (bland dem finns popstjärnan Harry Styles som debuterar som skådespelare och även Kenneth Branagh i en liten roll). De kämpar inte bara för överlevnad, de kämpar även mot kaos och misstankar.
Ute på havet följer vi den beslutsamt lugna Dawson (Mark Rylance) som tar två tonårspojkar med sig i en liten fritidsbåt och styr mot Dunkirk och räddar en chockad soldat (Cillian Murphy) och uppe i luften följer vi två brittiska stridspiloter (Tom Hardy och Jack Lowden).
Mellan de här olika skeendena och soldaternas personliga upplevelser korsklipper Nolan. Det är nästan som ett sakligt konstaterande: så här såg det ut, så här kändes det. Och du sitter som fastnaglad i biografstolen.
Hela evakueringen är massiv och massiv är även filmen. Som definitivt skall upplevas på vita duken.
För det här är en film som är extremt snyggt filmad av Hoyte van Hoytema. Du är med soldaterna där på stranden när havsskummet lägger sig bland de döda kropparna, du är med soldaterna inne i fartyget när det plötsligt torpederas och fylls med vatten, du är med de brittiska stridspiloterna inne i cockpiten när de febrilt försöker skjutna ner de tyska planen.
Addera sen ännu till Hans Zimmers musik som lägger sig tungt över hela filmen. Musik som speglar ångesten och skräcken, som vispar upp pulsen och går i samma tempo som soldaternas fötter när de febrilt springer för att hinna fram till ett fartyg. Det finns ingen tystnad, ingen ro.
Filmen påminner om inledningsscenen i Saving Private Ryan (Steven Spielberg, 1998) och skildringen av landstigningen i Normandie. Fast här håller samma nerviga intensitet, spänning och fasa på hela filmen igenom.
Även i Atonement (Joe Wright, 2007) finns en imponerande scen av stranden i Dunkirk och det vansinne och kaos som rådde. Nolan greppar också krigets kaos och skildrar det strikt utifrån dem som var med.
För här finns inga skildringar från arméns högkvarter, ingen Hitler som skriker, inga tillbakablickar från tiden innan kriget, inte ens några sentimentala scener av flickvänner eller fruar som väntar därhemma. Det här handlar om soldaterna mitt i kampen, hur de dör oberoende av militär rang, oberoende av hur modiga eller rädda de än är.
Dunkirk är en film som väller över en, det är en överväldigande upplevelse att se filmen, tid att tänka får du först efter filmen.
Det är också en förlåtande film, att dra sig tillbaka och överleva kan vara en seger i sig.
Därför är det synd att Nolan på slutet gör det hela så övertydligt och bombastiskt, att han känner sig tvungen att ännu ta med Churchills tal om att aldrig ge upp. Även om Nolan låter en helt vanlig soldat uttala orden.
Bland barn och unga har det blivit allt vanligare att man har en egen Youtubekanal. Åländska Linus ”Lidde” Westergård är en av dem. Men föräldrar ska se till att hänga med i sina barns förehavanden, uppmanar Dan Sundqvist på Rädda barnen.
Den åländska Youtubern Linus Westergård, 18 år har en kanal som heter ”Lidde”. Där laddar han upp så kallade ”vloggar”, vilket innebär att han filmar vad han gör under sin dag. Han startade sin första kanal 2011.
- Jag var som en vanlig 12-årig kille som blev intresserad av större Youtubers. Då ville jag också testa, men tröttnade ganska snabbt.
”Glädje och positivitet”
År 2014 startade Linus Westergård en ny kanal där han lade upp gamingvideos och nådde 1 700 följare.
- Men jag tröttnade igen och startade en ny kanal. Jag ville dela med mig av mitt liv, sprida glädje och positivitet.
Det blev vloggar i stället, videosnuttar där han tränar eller visar vad han gjort under dagen.
Det är inte så vanligt än med åländska ungdomar som har en egen Youtubekanal, men Linus Westergård ser gärna att fler börjar.
- Det kommer 12-13-åringar fram till mig och frågar hur man ska göra.
Självlärd redigerare
Linus Westergård är självlärd när det kommer till redigering. Han har använt sig av nerladdade program och instruktionsvideor.
Numera hinner Linus Westergård bara ladda upp 1-2 videos i veckan eftersom han även jobbar.
Själva inspelningen tar en hel dag eftersom han dokumenterar allt han gör. Nästa dag redigerar han videon, ett jobb som oftast tar 2-3 timmar.
- Det ska vara bra kvalitet och kul att titta på.
Inget näthat
Näthat förekommer inte ofta i kommentarsfältet på hans kanal. Hans följare, som nu är uppe i cirka 500, ger honom bra respons. Målet med att ha en egen Youtubekanal är att få andra att må bra.
- Jag tänker att jag ska göra något kul försöka underhålla eller inspirera andra. Till exempel försöker jag få yngre att börja träna genom mina gymvloggar
”Stäng av kritiker”
Flest besökare för ett klipp har cirka 900 visningar på den nuvarande kanalen, som har cirka 500 följare.
Linus Westergårds tips till andra unga som vill starta en Youtubekanal är att göra det som är kul och att köra sitt eget race.
Stäng av dem som bara vill kritisera.
Positivt och negativt
Dan Sundqvist, som ansvarar för ”barnens internet” på Rädda Barnen tycker att det överlag är positivt att unga har egna kanaler där de får vara kreativa och skapa filmklipp. Han påpekar dock att det även kan finnas vissa negativa sidor av detta.
- Man kan till exempel bli utsatt för näthat, att folk skriver negativa saker. Så det finns både positiva och negativa sidor, säger han.
Föräldrakoll
Dan Sundqvist tror att fenomenet har blivit allt vanligare för att barn tittar mycket på Youtube i dag och sedan vill skapa eget material.
Som förälder är det viktigt att hålla koll på sitt barns Youtubekanal och se över vad som laddas upp. Vissa saker kan vara brottsliga, som att smygfilma någon och lägga upp det på nätet. Det är även bra att läsa igenom användarvillkoren för Youtube.
- De flesta barn kanske vill starta en kanal från riktigt tidig ålder, men det är 13 års åldersgräns på Youtube.
”Skuldbelägg inte”
Dan Sundqvist råder också föräldrar till att på förhand göra upp strategier tillsammans med barnet för vad man ska göra om något händer.
- Uppmuntra barnet till att reagera om det händer något åt hen själv eller någon annan. Skuldbelägg inte. Kom ihåg att det aldrig är barnets fel om hen blir utsatt för negativa kommentar.
En utställningskuratering kan jämföras med låtarnas ordningsföjd på ett album, och att inte tilltalas av allt på en utställning är som att gilla vissa band på en festival, men inte alla. Bildkonstlärare Helena Björk går på utställning med Yle Kultur.
Det är en gråregnig juliförmiddag i Helsingfors, som gjord för att tillbringa under tak omgiven av konst i vackra salar.
I aulan till Amos Andersons konstmuseum möter jag Helena Björk, bildkonstärare i Lyceiparkens skola i Borgå, men också utbildad konstkurator. Hon lovat hjälpa mig i min ambition att lära mig titta på konst.
Vad är det första du gör när du kommer till en utställning?
- Det kan vara bra att börja med att ta en liten runda för att få överblick, och sedan återvända till sina favoriter för en noggrannare titt. Dessutom är det klokt att läsa den inledande texten för att få en bild av utställningens intention som helhet, innan man tar sig an enskilda verk, säger Helena Björk.
Väggtext på Generation 2017.Bild: Ylva Perera/YleAmos Andersons konstmuseum,Generation 2017
Första verket en nyckel
I det här fallet heter utställningen Generation 2017, och innehåller verk av 42 konstnärer i åldern 15-23. Utställningen är ett led i firandet av Finlands 100-årsjubileum, och det är kuratorn Laura Köönikkä som valt ut verken bland över 400 ansökningar.
- Två saker intresserar mig i den här utställningens upplägg. För det första att den här åldersgruppen är för ung för att ha etablerat sig professionellt, därför ses deras verk sällan i en sådan här miljö och det är ett privilegium att nu få ta del av deras värld, säger Björk.
Det andra hon tar fasta på är att texten väcker frågor om kriterierna för utställningens urval.
- Ser man sig omkring här får man intrycket att vissa verk säkert imponerat redan genom sin skala - här finns flera enorma verk som visar på stark målmedvetenhet hos konstnären.
Herman Sebastian Schultz "Time is up".Herman Sebastian Schultz muralmålning.Bild: Ylva Perera/YleAmos Andersons konstmuseum,Generation 2017
Ett av de verken är det första som möter betraktaren, nämligen Hermann Sebastian Schultz (f. 1994) muralmålning “Time is up”, som går ända upp till taket. På grund av sin placering och omfång sätter den en tydlig prägel på utställningsupplevelsen.
- Det första verk man ser blir ofta något av en nyckel. I det här fallet finns det något pompöst över det, men inte posh på ett minimalistiskt sätt, utan det för snarare tankarna till stadsmiljöer och urban konst, säger Björk.
Kuratering kan vara ett album
Vi beger oss vidare in i det stora utställningsrummet, som består av två plan: en övre balkong där verk hänger på rad, och ett friare kuraterat bottenplan.
Är det viktigt att förstå exakt hur en kurator vill att man ska gå när man ser en utställning?
- Det finns väldigt olika sätt att kuratera, ibland finns en tydligt uttänkt ordningsföljd, lite som låtarna på ett album, men ibland kan det vara meningen att man ska kunna se dem i vilken ordning som helst och gå lite kors och tvärs, för att låta verken samtala med varandra på olika sätt, säger Björk.
Precis som när man lyssnar på ett album går det således att välja om man är intresserad av att följa det föreskrivna upplägget eller hellre slumpar ordningen.
Broderiporr och lapptäcken
På Generation 2017 hittar vi flera trådar som kan förklara verkens ordningsföljd. Rent materialmässigt rör vi oss från Schultz muralmålning till mer klassisk hiphop-graffiti (Niko Moisas), vars starka färgskala fortsätter i Oona Autios vilda lapptäcke.
Annina Fremgens blyertsteckning.Annina Fremgens blyertsteckning föreställande ett par händer.Bild: Ylva Perera/YleAmos Andersons konstmuseum,Annina Fremgen
Därifrån går det textila arbetet igen hos Säde Rinnes pornografiska broderitavlor, och själva handarbetet får en sorts metakommentar i Annina Fremgens detaljerade blyertsskiss föreställande ett par händer.
- Många har valt att satsa på arbetsdryga och perfektionistiska tekniker, precis som under renässansen är dagens ungdomar ofta imponerade av det som är skickligt och realistiskt utfört, det har jag märkt bland mina elever, säger Björk.
Hon lyfter också upp vikten av att fundera kring material och teknik i relation till verkets motiv.
- Det lönar sig att fundera över varför en konstnär valt att använda sig av just det här mediet. I de här porrbroderierna finns en lustig kontrast mellan porrens funktion att ge snabba kicks och omsorgsfullheten som handarbetet kräver, säger Björk.
Senare stöter vi på Sanni Weckman väldiga vävda mormorsporträtt, vars val av teknik tydligt är en central del av uttrycket.
Sanni Weckmans textilkonst.Sanni Weckmans textilporträtt av en gammal kvinna.Bild: Ylva Perera/YleAmos Andersons konstmuseum,Sanni Weckman
- Det känns som en hyllning till mormoderns generation, och också som ett sätt att uppvärdera textilkonsten, säger Björk.
Allt är meningen
Lite längre in i utställningen fastnar vi vid ett fotografi av Pihla Lappalainen. Ett pigmentavdrag vars yta innehåller små dammkorn och hårstrån. Själv tänker jag genast att de måste vara där av misstag och försöker ignorera dem, men för Helena Björk är de intressanta.
Pihla Lappalainens "Du steg på rätt tåg II"Pihla Lappalainens fotografi.Bild: Ylva Perera/YleAmos Andersons konstmuseum,Pihla Lappalainen
- Det är väldigt lätt att putsa bort skräpet under processens gång, så de finns helt klart kvar för att visa på den analoga tekniken.
Ska man alltså tänka sig att allt man ser på en konstutställningen är medvetet?
- Ja, det tycker jag, för det kan göra verken intressantare oberoende av om det stämmer eller inte. Det kan göra att man får syn på dolda konventioner också i själva utställningslokalen, den är aldrig ett neutralt rum även om man ofta vill framställa det så.
Fotoserien “Stjärnorna, månarna och galaxerna” av samma konstnär gör oss båda på gott humör, både genom sin lekfulla upphängning och genom hur titelns kosmosanspråk arbetar tillsammans med de svartvita närbilderna på läppar och ögonlock.
Pihla Lappalainens serie "Stjärnorna, månarna och galaxerna".Pihla Lappalainens fotografi.Bild: Ylva Perera/YleAmos Andersons konstmuseum,Pihla Lappalainen
I en tid då vi ser mer fotografier än någonsin på skärmar är det intressant att fundera över hur annorlunda upplevelsen trots allt är när man ser dem upphängda på en museivägg.
- Jag ställde just den frågan till mina elever, och flera svarade att man helt enkelt koncentrerar sig mer på bilderna i en sådan här miljö. Jag tror det har att göra med att ens kroppsliga relation till bilden är en annan än när man ser den på en skärm, man kan gå så nära att den tar upp hela ens synfält, säger Björk.
Tänk på konst som på musik
Alla bilder och verk vi ser öppnar sig givetvis inte, fastän vi står där och tittar och pratar en stund. Enligt Helena Björk kan upplevelsen ibland komma mycket senare.
- Det är likadant när jag sett en film på bio, jag kan oftast prata om den först dagen efter.
Björk framhäver också att det är viktigt att inse att man varken kan förstå eller tilltalas av allt - eller att man ska vara okritisk, tvärtom. Det behöver ändå inte betyda att samtidskonst inte är ens grej.
- Folk har en mycket mer avslappnad inställning till musik - går du på en musikfestival är du okej med att tilltalas av vissa band och inte av andra, och hör du en dålig låt på radion avfärdar du inte all modern musik bara för det, säger Björk.
Ett annat tips är att försöka skaka av sig frågan “är det här konst?” - något som jag själv upprepade gånger halkar tillbaka till under utställningens gång, om vi så tittar på ett virkat lapptäcke eller små miniatyrmöbler.
Emmi Katajas miniatyrer.Emmi Katajas miniatyr av ett konstnärsrum.Bild: Ylva Perera/YleAmos Andersons konstmuseum,Emmi Kataja
- Det finns en väldigt pragmatisk kontteori som menar att “konst” inte är en egenskap hos verken själva, utan de blir till konst genom att ställas ut. Upplevelsen blir oftas bättre om man försöker släppa frågan “är det här konst?” och istället frågar “vad gör det här med mig?”, säger Björk.
The question is not is it art, but what does it do?
Vi hinner inte se hela utställningen innan hungern gör sig påmind och vi måste söka oss vidare i duggregnet.
Men vackert så, Generation 2017 går att beskåda ända fram till den 3.9, och vissa verk framförs som performanser under Konstens natt den 24 augusti. Det finns också verk utställda i stadsrummet, bl.a. på översta våningen i köpcentret Forum.
Åboförfattaren är enda finlandssvensk som i år tilldelas statens konstnärpension.
Centret för konstfrämjande (Taike) har delat ut 61 extra konstnärspensioner. Författaren Henrik Jansson är en av dem som tilldelas pensionen.
Konstnärspension utdelas för förtjänstfull verksamhet som skapande eller återgivande konstnär.
Pensionen utdelas som fullpension eller delpension. Den fulla pensionen är 1330 euro i månaden och delpensionen halva beloppet. Beloppet påverkas av den sökandes övriga pensionsinkomster och fasta inkomster.
- När jag för första gången fick min mens kändes det som att livet var över.
Med de orden inleder bloggerskan och feministen Minna Salami sitt sommarprat i Yle Vega. Tammerforsfödde Salami har en finsk mamma och en pappa från Nigeria. Hon har vuxit upp i Malmö i Sverige, och sedan flyttat mellan Lagos och London, där hon bor nu.
I London arbetar hon med sin blogg MsAfropolitain, och skriver för The Guardian. Salami berättar om hur det var att växa upp och se kvinnorna runt sig tappa färg redan tidigt i livet.
Lågmälda kvinnor
Hon berättar om ett Nigeria där en djupt inrotad patriarkal struktur råder.
- Det är fortfarande, otroligt nog, lagligt för en man att våldta sin fru i Nigeria och i vissa etniska grupper ärver inte kvinnor något när familjemedlemmar går bort.
Så det var inte så konstigt att Salami inte ville bli kvinna i Nigeria.
Men i Malmö kom ett annat hinder emot, nämligen rasismen.
- Bara några veckor efter att jag hade börjat i min nya skola i Malmö blev jag jagad av skinheads för att min hudfärg förolämpat dem.
Lyssna på Minna Salamis sommarprat i Yle Vega klockan 10:03 och 18:03.
Idén till en Sibeliusfestival i Korpo startade från festivalen Korpo Jazz när några arrangörer konstaterade att Sibelius spenderade ett par somrar i Korpo tillsammans med sin familj åren 1886 och 1887. I sommar äger festivalen rum den 21-23 juli 2017.
Det är tre glada herremän jag möter då jag träffar Folke Gräsbeck, konstnärligledare, Petri Kirkkomäki, verksamhetsledare och Herman Wallén, en av artisterna på festivalen.
Entusiasmen är stor hos alla tre när de berättar om det mångsidiga programmet, Korpos fina natur i kombination med klassisk musik och den trevliga stämningen som brukar råda på festivalen.
- Det är en familjär stämning. Publiken känner varandra och de umgås ofta i den fina trädgården på Korpo gård före konserterna. Solen skiner ju alltid i Korpo som vi vet, säger Petri.
Under sina unga år spenderade Sibelius några somrar i Korpo där han komponerade det stora verken Havtorns trion och Korpo trion.Jean Sibelius vuonna 1880
Han berättar att det är en väldigt trivsam atmosfär och att man kan promenera från härberget till konsertplatsen, besöka hamnarna och promerera omkring i den fina naturen, eller varför inte ta en cykeltur.
Petri berättar att det är kring 400 och 500 personer som brukar besöka festivalen.
- För det mesta är det sommar gäster, kanske lite lokala Korpobor och så har vi alltid människor som kör från Åbo för att komma och lyssna på konserterna. Dessutom har vi också stadigt besök från så långt som Kemijärvi.
Korpo inspirerade till musik
Sibelius skrev två stor verk under båda somrarna han vistades i Korpo. Sedan festivalen startade sommaren 2002 har Korpo trion och Havtorns trion hört till de viktigaste musikstyckena som framförs varje år.
Folke berättar att Sibelius stora idol var Beethoven, vilket hörs i båda verken. Korpo trion komponerade Sibelius på Korpo gård i samma byggnad där konserterna idag äger rum.
- Det är liksom en fantastisk känsla att hålla konsert i samma sal som Sibelius familj vistades.
Det är liksom en fantastisk känsla att hålla konsert i samma sal som Sibelius familj vistades.― Folke Gräsbeck
Utöver Korpo verkena har det, fram tills idag, framförts 250 verk av Sibelius. Därtill varvas musiken med musikstycken som inte endast är komponerade av Sibelius.
Folke berättar att en av de viktigaste punkterna i sommar är den nyskrivna festkantaten Ögonblicket tusen årstider av Ulf Långbacka med texter av Bo Carpelan. Han medverkar på festivalen tillsammans med Flora kören och Brahe Djärknar från Åbo Akademi.
- Ulfs kantat får representera nutiden när vi vädrar Finland 100 år-temat.
Herman WallénHerman WallénBild: Alfred SteffenHerman Wallén,sibelius i korpo
Baritonen Herman Wallén är en av artisterna som kommer att uppträda på festivalen. Ett av de speciellare stycken han framför är Sibelius Kullervos Klagan på tyska.
- Det är jätteintressant att sjunga Kullervo på tyska. Det låter helt annorlunda än när den sjunga på finska. Vi har också ett stycke som heter Illalle som vanligtvis framförs med piano, men jag kommer att göra en accapella version av en här sången. Och det finns säkert ingen som har hört den här versionen, säger Herman.
Herman tillägger att festivalen erbjuder ett mångsidigt program med körmusik, vokalmusik, instrumentalmusik. Alla möjliga musikstycken kommer att spelas.
Herrarna avslutar i kör med att hälsa alla välkomna till Korpo den 21-23 juli.
Linkin Park grundades år 1996 och har sålt över 70 miljoner album världen över. Bandet har gett ut sju album. Albumet One More Light, som utkom i maj, blev bandets sista.
In The End, Numb och Burn It Down finns bland Linkin Parks mest kända låtar. Bandet fick sitt genombrott med debutalbumet Hybrid Theory som utkom år 2000.
Hur gör man konkret för att flytta sina gränser och nå sina drömmars mål? Och hur gör man för att hjälpa sina barn och inte stjälpa dem i deras ambitioner?
Ledarskaps- och företagskonsulten Lars Losvik är ursprungligen från Norge. I bagaget har han studier i nationalekonomi och i Finland blev det doktorandstudier i vuxenpedagogik. Numera är han bosatt med sin familj i Nykarleby, där han också är VD och gårldskarl för Losvik Djurklinik.
Bilolycka
En bilolycka på ett sommarjobb fick honom att se världen med nya ögon. Det har påverkat hans yrkesval att motivera mänskor.
- Min livsuppgift är att försöka lära mänskor att må bättre på sitt arbete, att växa och utvecklas.
Man är på jobbet en tredjedel av dygnet. Tänk så hemskt om man inte tycker att det är roligt.― Lars Losvik
Ledarskap i praktiken
En stor del av fritiden går åt till att cykla, motionera eller att köra runt med familjen när dottern Eirin tävlar i internationell ridsport. Bland annat genom sina egna barn har Lars fått omsätta sina ledarskapskunskaper i praktiken.
- Det limbiska systemet som knyter samman vänstra och högra hjärnhalvan hämmas av negativa känslor, oro, mobbning och att bli åthutad. Det är därför det är så viktigt att ha roligt för att lyckas.
Vi kan inte leva ut våra drömmar genom våra barn. Kultur eller idrott får inte bli måsten för barnen. Vi kan stöda dem så gott vi kan så att det finns förutsättningar om barnen vill. Och inte är det säkert vi gör rätt, det vet man inte för efteråt, men vi har gjort så gott vi kan.― Lars Losvik
Lars Losvik sommarpratar i Yle Vega klockan 10:03 och 18:03
Ladda ner en musikfri podcast som går att lyssna till även utomlands.
Testa dina musikkunskaper och briljera för dig själv eller tävla med kompisen och se vem som får flest poäng! Varför inte ha en liten tävling på jobbet under kafferasten eller över en liten fredagspilsner efter jobbet på puben runt hörnet?
Vid rätt svar markeras ditt svar genast med grönt. Ett felaktigt svar blir rött och då markeras det rätta svaret med fet stil.
Varje fredag kommer 10 nya frågor av varierande svårighetsgrad här på svenska.yle.fi. Ämnesområdena rör sig inom de musikstilar som kan kallas något slags pop och rock, men kan även gälla soul, funk, blues, punk, heavy och så vidare.
Rock’n’roll! Eller något. Lycka till!
Vilket band sjöng balladen Alone som var listetta i USA och Kanada 1987?
Vad hette The Beatles första trummis?
Michael Jackson uppträdde en gång i Finland och han spelade då två kvällar på Olympiastadion i Helsingfors. Men vilken turné var det?
Aino Jawo och Caroline Hjelt är två svenska tjejer i en duo som blivit internationellt framgångsrika och vars största hit är I love it (feat. Charli XCX) från 2013. Men vad kallas duon?
Gissa skivan! Vilket skivkonvolut presenterar Molly, 4 år? Klicka på rutan för att se hennes teckning och höra henne berätta om bilden. Efter fråga 10 kan du jämföra teckningen med originalpärmen.
HIM är ute på sin sista turné och om vi gräver djupt i bandets arkiv så hittar vi bandets allra första EP-skiva "666 Ways to Love: Prologue" som gavs ut i 1000 exemplar på cd år 1996. Skivan är idag en dyrbar raritet, men vems ansikte pryder omslaget?
Bandet My Chemical Romance var aktiva 2001-2013 och hade fanatiskt dedikerade fans. Deras kändaste låtar är Welcome To The The Black Parade, I´m Not Okay (I Promise), Teenagers och Helena (So Long & Good Night). Men vad hette vokalisten i MCR?
Vad heter skådespelaren Paul “Pale” Olins och tv- och radioprofilen Eva Kelas band som tonsatt dikter av Elmer Diktonius?
Highway 61 Revisited från 1965 är en av Bob Dylans kändaste skivor. På konvolutet sitter Dylan i vit Triumph Motorcycles T-skjorta och något slags blommig jacka och tittar coolt in i kameran. Men vem är personen som står bakom Dylan, med en kamera i handen iklädd svarta byxor och rödvit-randig tröja? Man ser endast personen från midjan neråt.
Det brittiska hårdrocksbandet Venom bestod i sin klassiska lineup på 80-talet av Conrad “Cronos” Lant (sång & bas), Jeffrey “Mantas” Dunn (gitarr) och Anthony “Abaddon” Bray (trummor). Efter en brokig karriär finns det idag två versioner av bandet: Cronos version heter rätt och slätt Venom, men vad heter Mantas och Abaddons konkurrerande version där Tony “Demolition Man” Dolan sjunger?
Gissa skivan – originalpärmen
Här nedan kan ni se Mollys teckning från fråga 5 jämfört med originalomslaget. Dra bildens högra kant mot vänster för att se den rätta konvolutbilden.
Vill du snacka allmänt eller specifikt om musik med likasinnade individer? Kolla då in vår Facebook-grupp Rockpoliserna! Vi vill höra folkets röst! Du kan tipsa om musiknyheter, gigs, ny eller gammal musik. Bra eller dålig, ingen skillnad så länge det är kul att käbbla om saken! De aktivaste debattörerna kan till och med få en egen Rockpolis-badge!
I Pekka Halonens konstnärshem, Halosenniemi i Tusby, pågår över sommaren utställningen Into, toivo, rohkeus (Entusiasm, hopp, mod). Här presenteras ett urval inhemska konstnärer från den så kallade gyllene eran inom vår konst då den nationella självkänslan började vakna upp vid tiderna före sekelskiftet in emot 1900-talet.
Pekka Halonen själv är förstås med, liksom Akseli Gallen-Kallela, Eero Järnefelt och Albert Edelfelt. Men också några lite mindre kända namn som Albert Gebhard och Helmi Biese kan nämnas.
På det hela taget säkra kort som brukar gå hem bland konstpubliken och bra så. Vad som sist och slutligen gör det hela alldeles exceptionellt, är kanske ändå inramningen; det vill säga själva konstnärshemmet Halosenniemi med sin interiör och ateljén, som är helt magnifik.
Halosenniemi vid Tusby träskHalosenniemi vid Tusby träskBild: Kuvat Tuusulan museo, Iida Loponen Tusby träsk,Halosenniemi,kulturhistoria,kulturmiljö,Pekka Halonen,konstnärshem,strandbastu
Därtill kommer ännu miljön där huset ligger idylliskt vid stranden av Tusby träsk med tillhörande trädgård och strandbastu.
Så det här passar förstås helt perfekt för den här typen av finsknationell konst, som utställningen visar.
Unik kulturmiljö
Och när jag nu är inne på miljön, omgivningen, så är det på sin plats att säga några ord också om Tusby som kulturfärdmål i vidare bemärkelse. För nu är ju inte Halosenniemi det enda kända konstnärshemmet i trakten då också Jean Sibelius Ainola ligger bara någon kilometer därifrån. Granne med det finns ännu Juhani Ahos Ahola där han levde tillsammans med konstnären Venny Soldan-Brofeldt.
Ett kapitel för sig - inte desto mindre intressant - som visar på ett lite annorlunda konstnärsöde, är sedan den lilla stugan där Aleksis Kivi dog. Hur översätter man för resten det behändiga ”kuolinmökki”, som det heter på finska?
Stugan där Aleksis Kivi dogAleksis Kivis dödsstuga i TuusbyBild: YleAleksis Kivis dödsstuga,aleksis kivi
I detta anspråkslösa kyffe om ett rum och kök var författaren till Sju bröder inhyst hos sin bror Albert Stenvall med familj under ett drygt halvårs tid fram till sin död år 1872 efter att ha blivit utsläppt från Lappvikens sjukhus.
Familjen bestod av fru och fyra barn.
Konsten skulle spegla dem finska identiteten
Men om Aleksis Kivi dog sjuk och utblottad, hånad av kritiker, så kom han att få sin upprättelse med tiden. Det är helt klart att de mer framgångsrika kollegerna i Tusby konstnärsgemenskap ett par decennier senare samtliga har inspirerats av Kivis verk.
Så visas till exempel på utställningen i Halosenniemi, Into, toivo, rohkeus, också bland de mer typiska vinterlandskapen några av Akseli Gallen-Kallelas illustrationer till Sju bröder.
Akseli Gallen-Kallelas illustration till Sju bröderAkseli Gallen-Kallelas illustration till Sju bröderBild: Ateneumin taidemuseoAkseli Gallen-Kallela,Sju bröder,konstutställningar,illustration,bildkonst
Vad gäller utställningens titel, så anspelar den på sådana här sinnesstämningar - entusiasm, hopp, mod – som var rådande bland våra konstnärer i dessa tider av nationellt uppvaknande och självständighetssträvanden, berättar utställningens guide Katri Kähkönen:
- Finlands 100-års jubileum till ära har man valt att på Halosenniemis sommarutställning lyfta fram den konst, som speglar den finska identiteten.
Pekka Halonen: Vinterlandskap från MyllykyläBild: Ateneumin taidemuseoPekka Halonen,Vinterlandskap,konstutställningar,bildkonst
Vinter- och insjölandskap
Då är det för det första vinterlandskap som man kan anse som väldigt typiskt finskt och just Pekka Halonen är ju den som man främst förknippar med ikoniska vinterlandskap.
- Ett annat vanligt motiv, som rent av är av äldre datum, är insjölandskapet, berättar Katri Kähkönen vidare, och här kan man notera att perspektivet oftast är uppifrån.
Eero Järnefelt: Symbolistiskt landskap från KoliEero Järnefelt: Symbolistiskt landskap från KoliBild: Museokuvalandskapsmåleri (verksamhet),bildkonst,konstutställningar,Eero Järnefelt,symbolism
I synnerhet Eero Järnefelt är känd för sina insjölandskap och Katri Kähkönen lyfter exempelvis fram hans berömda Symbolistiska landskap från Koli, som är med på utställningen.
Insjölandskapen började etablera sig i vår konst redan i början av 1800-talet och just naturen var alltså en viktig inspirationskälla för våra konstnärer när de ville skildra det som kunde tänkas vara typiskt finsk konst. ― Katri Kähkönen
Inspiration från Karelen
I och med de här strävandena blev det också vanligt att våra konstnärer vallfärdade till Karelen för att söka inspiration och för att hitta sådana här finsknationella motiv:
- I Karelen fanns de vackra landskapen och den typ av traditionell bondekultur bevarad, som konstnärerna upplevde att började försvinna i takt med industrialiseringen, berättar Katri Kähkönen.
Också runosångare och därtill hörande nationella myter lockade konstnärer till Karelen.
Pekka Halonen själv var för övrigt av bondehärkomst, vilket var lite ovanligt i konstnärskretsarna, han föddes i Lapinlax i Norra Savolax år 1865. Först var han verksam i Helsingfors där han studerade mellan åren 1886-1890.
Flyttade till Tusby
Liksom många andra av våra ledande konstnärer studerade Halonen också i Paris och lät sig inspireras av den tidens internationella konstströmningar. Men fram emot slutet av 1890-talet blev det aktuellt att flytta till Tusby där han alltså lät uppföra konstnärshemmet Halosenniemi vid stranden av Tusby träsk år 1900.
Det var författaren Juhani Aho och konstnärskollegan Venny Soldan-Brofeldt, som lockade dit Halonen. De bodde själv nära intill, liksom Jean Sibelius, och konstnärsgemenskapen var en betydande källa till inspiration för dem alla.
Interiör från Jean Sibelius AinolaInteriör från Jean Sibelius AinolaBild: Ida FellmanAinola,konstnärshem,Jean Sibelius,Akseli Gallen-Kallela,Tusby
Ett annorlunda vintermotiv
Med flytten till Tusby förknippar man ett lite speciellt och för Halonen mera ovanligt vinterlandskap, som är med på utställningen: Koira ulvoo kuuta, eller Hund ylar mot månen. Katri Kähkönen ger bakgrunden:
- Det berättas att då Juhani Aho och Venny Soldan-Brofeldt flyttade till Tusby hade en hund dött under deras flyttlass.
Och Juhani Aho som var en stor hundvän var ju bedrövad, så Pekka Halonen målade tavlan för att trösta sin vän.― Katri Kähkönen
Pekka Halonen: Hund ylar mot månenPekka Halonen: Hund ylar mot månenBild: MuseokuvaPekka Halonen,Vinterlandskap,konstutställningar,Halosenniemi,bildkonst
En annan tolkning tar fasta på ett dolt politiskt budskap i målningen. Den är nämligen exakt daterad till den 24 november 1899, vilket var Leo Mechelins 60-års födelsedag. Han var en populär senator, som motsatte sig de förryskningstendenser som tsar Nikolaj II hade fört fram i och med det beryktade februarimanifestet samma år.
Så Halonens målning kan tolkas symboliskt som så att hunden skäller ett nödbudskap mot förryskningstendenserna. Enligt Katri Kähkönen kan man se det här som ett exempel på det mod, som förekommer i utställningens titel, Into toivo, rohkeus.
Fotnot: Som bäst firas Tusbyveckan, som kulminerar lördagen den 22 juli i Tusbydagen med diverse evenemang och öppna dörrars dag åtminstone på Halosenniemi.
Baby Driver är en berättelse om en extremt begåvad ung chaufför som kör flyktbilen för bankrånare. Men är egentligen en snärtig och romantisk actionmusikal. Det är så bra att det är synd att det inte är ännu bättre.
Det här är karameller för ögonen (och öronen) – den tanken slår mig ungefär fem minuter in i filmen. Öppningsscenen är ett bankrån som följs av en häftig biljakt genom Atlanta, till tonerna av Bellbottoms av The Jon Spencer Blues Explosion.
Det ser så snyggt ut och är så elegant editerat och så coolt att jag inte kan göra annat än lyckligt leende luta mig tillbaka i biograffåtöljen.
Att nån idag lyckas göra en biljakt spännande och få den att kännas ens lite ny är redan i sig en bedrift. Och när det sedan serveras med visuell finess är jag såld.
Baby Driver handlar om den unga Baby (Ansel Elgort) som kan köra bil, snabbt, säkert och med stil. Eftersom han ligger i skuld till Doc (Kevin Spacey), en farligt skum man som planlägger rånen, är Baby tvungen att ställa upp som chaufför. Ett enda jobb till och sedan är Baby färdig. Tror han.
Baby är också vad man kunde kalla för en verbalt sparsmakad ung man. Men när Baby träffar den söta servitrisen Debora (Lily James) börjar det trilla ord ur munnen och dessutom får Baby en helt ny plan för sitt liv.
Den planen går förstås åt skogen när han blir indragen i ytterligare ett rån, där redan förberedelserna är kaotiska och själva rånet spårar ut i en extremt rörig och våldsam soppa.
En karamell för öronen
Det som gör den här filmen speciell är soundtracket och hur det används. Baby lyssnar nämligen på musik, hela tiden (det finns en orsak). Han lever för och med sin musik.
Den här musiken flyter ihop med själva handlingen så att nästan hela filmen är editerad och koreograferad i takt till musiken. Så när det till exempel sker skottlossning avfyras skotten i takt till Button Down Brass version av Tequila.
Eller när Baby går nerför gatan för att hämta kaffe och samtidigt lyssnar på Harlem Shuffle av Bob & Earl i sina hörlurar mixas ljuden från gatan in i musiken på ett perfekt sätt. Medan Baby rör sig som en dansare mellan bilar och fotgängare.
Låtarna är allt från rock, funk, folk, pop, soul, R&B och trots att de är totalt olika smälter de helt naturligt in i handlingen.
Det beror till stor del på editeringen och koreografin. Rytmen i en film är helt central och när det hela kombineras med musik skapar det en mycket effektfull känsla. Det är därför till exempel musikaler oftast blir bra filmer. Och i den här filmen blir musiken, rörelserna och editeringen en del av filmens humor, en rolig visuell och auditiv karamell.
Humor bidrar också gangstrarna med. Kevin Spacey som spelar Doc och hjärnan bakom rånen, är i sitt esse när han får vara lite spydisk och nonchalant. Medan Jon Hamm och Eiza González är två turturduvor, som kysser och skjuter lika passionerat. Och Jamie Foxx är gangstern som anser sig ha ensamrätt på mentala problem.
När bra kunde ha blivit ännu bättre
Baby Driver är förträfflig underhållning, det är snyggt, snärtigt och slipat. Men just för att Baby Driver är så bra så önskar jag att den faktiskt varit ännu bättre.
Det är tydligt att regissören Edgar Wright kan sin filmhistoria och popkultur. Det är också klart att han hämtat en del inspiration ur bland annat Quentin Tarantinos filmer. Men han får tyvärr inte riktigt ihop samma träffande dialog som Tarantino.
Filmen är fylld med finurliga referenser till andra filmer och låtar men ibland blir dialogen så pålastad med klichéer och pastischer att speciellt Ansel Elgort och Lily James inte riktigt får till det. Det blir mest bara underligt stelt och småslitet.
Till en del kanske det också beror på att deras kärlekshistoria är en slags parodi på den första, stora oskuldsfulla kärleken.
Det som börjar som en elegant lek, fastnar i andra halvan allt mer i en konventionell biljaktsaction
Åh baby, säger jag.
En begåvad regissör som Wright, som verkligen vet vad han gör och kan sin sak, kunde bra ha tagit ytterligare ett steg och skapat nåt helt eget. Nåt kanske ännu mer utflippat och nåt ännu mer överraskande, en helt egen twist på hur du kan avsluta en romantisk actionmusikal.
Miniserien Freja upptäcker spelas in under sommaren i Raseborg. Knappt tre år gamla Freja Colérus äventyr kan ses år 2018 i BUU-klubben.
Serien spelas in i Västnyland och den görs av västnylänningar. Ekenäsbon Julia Ingo är idékläckare och regissör för serien som handlar om den lilla flickan Freja.
- Serien handlar om att upptäcka djur och natur. Målgruppen är tre till fyra år gamla barn, så det är en ganska spännande utmaning, säger Julia Ingo.
Inspelningar på Frejas villkor
Frejas mamma Kajsa Wikman-Colérus säger att inspelningarna sker på Frejas villkor.
- Freja sätter tidtabellen och Julia får rätta sig efter det, säger Wikman-Colérus.
- Så måste man ju tänka då det handlar om en treåring, inflikar Julia Ingo.
Freja Colérus är en pigg flicka.Porträttbild på Freja Colérus.Bild: Kajsa Wikman-ColérusFilmserie,dokumentärfilmer,miniserie,regissörer,Freja Colerus
Planerna är inte så detaljerade då det är dags att filma.
- Det går till ungefär på det sättet att vi bestämmer en plats och så ser vi vad Freja upptäcker och vad hon tycker är intressant. Sedan försöker jag berätta det i den här serien, säger Julia Ingo.
Allting sker på barnens villkor.
Genast med på noterna
Kajsa Wikman-Colérus finns alltid med då inspelningarna ute i naturen sker. Hon säger att hon genast tyckte om idén då Julia Ingo kontaktade och berättade om miniserien.
Små saker blir stora för en treåring.Freja Colérus, blommor och en häst.Bild: Kajsa Wikman-ColérusFilmserie,dokumentärfilmer,miniserie,regissörer,Freja Colerus
Huruvida Freja Colérus kommer att göra flera filminspelningar i framtiden är oklart.
- Det får hon förstås bestämma själv sedan. Nu fick hon inte bestämma, men jag visste att hon är lätt att få med på noterna, Freja är van att vara med folk.
Görs ur en treårings perspektiv
Det är viktigt att miniserien och det som berättas inte blir för stort och pompöst. Serien görs ur en treårings perspektiv.
- En treåring upptäcker nya saker hela tiden. Vi upptäckte till exempel i går att det finns röda vinbär på vår gård. Hon kommer inte ihåg dem från förra sommaren, säger Wikman-Colérus.
- Små saker är stora när man är tre år gammal.
Hon säger att program som är avsedda för barn i tre till fyra års ålder ofta har ett för högt tempo.
- Vill man visa och upptäcka naturen i ljud och bild så måste man kanske använda sig lite av slowmotion och det kommer vi också att göra. Vi ger barnen tid att se på de där grejerna vi upptäcker, säger Julia Ingo och konstaterar att till exempel en humla som går på en blomma kan vara jätte intressant.
Testfilmningen gick bra
De egentliga inspelningarna har inte ännu börjat, men de första provinspelningarna har gjorts.
- Det gick förvånansvärt bra. Först var Freja lite fundersam då jag dök upp, men snart blev hon bekväm och sedan var det full fart och jag sprang efter, skrattar Ingo.
Julia Ingo och Kajsa Wikman-Colérus.Porträttbild på Julia Ingo och Kajsa Wikman-ColerusBild: Yle/ Bubi Asplunddokumentärfilmer,regissörer,Filmserie,miniserie,Freja upptäcker världen
Serien är i åtta delar, varje avsnitt är ungefär fyra minuter långt.
- Tanken är att varje del är en spännande plats, till exempel Freja upptäcker stranden eller Freja upptäcker skogen, säger Julia Ingo.
Inspelningarna kommer att ske i Raseborg.
Text: Bubi Asplund, radiointervju: Jonas Sundström.
Fest, snaps och finlandssvenskar. Då ljuder det förstås snapsvisor i huset. Men varför sjungs det snapsvisor och sjunger verkligen alla finlandssvenskar snapsvisor? Det vet Rosi Djupsund som doktorerar i musikvetenskap vid Åbo Akademi.
Snapsvisekulturen är en alldeles unik tradition som fick sin början redan på 1800-talet i de akademiska studiekretsarna och har numera spridit sig till hela Svenskfinland, bland annat genom körer och snapsvisetävlingar.
Det här är en unik tradition.
Att den inte har nått det finska Finland beror på att traditionen kommer från Sverige.
- Det här är en unik tradition. Det sjungs snapsvisor framför allt i Sverige och i Svenskfinland medan Norge och Danmark inte har samma traditioner. De kan sjunga när de dricker snaps men inte snapsvisor.
Men vad är egentligen en snapsvisa?
- Snapsvisan ska vara kort, texten får inte vara publicerad tidigare, melodin ska vara känd och den ska vara humoristisk med en knorr på slutet och några skämtsamma ord så att humorn kommer fram.
Till kräftskivan hör ofta snaps och snapsvisor.Kräftor på ett fat. Bild: Yle/ Sofie Gammalskräftor,Kräftskiva
Det blir en viss ritual och det skapar en trygghet.
Rosi berättar att snapsvisans viktigaste funktion är att skapa underhållning, det ska vara roligt att sjunga och skapa en god stämning.
- Det blir en viss ritual som skapar gemenskap och trygghet.
Snapsvisor sjungs bland annat i familjekretsen, på studieevenemang och i andra grupper. Traditionen är främst en festtradition och det sjungs snapsvisor ofta på midsommaren, julen, kräftskivor och på andra högtider.
Rosi påpekar att det ändå inte alltid behöver vara alkohol inblandat.
- Man kan ju ha vatten i snapsglaset. Och jag sitter nog gärna och sjunger snapsvisor bara för att jag tycker att de är roliga.
Tycker du inte om att sjunga? Ingen fara, alla snapsvisor har inte en melodi att sjunga. Vissa snapsvisor är bara några ord.
- Det som också är populärt är att man bara säger "nu" och så tar man en snaps. Det blir som en form av rap, som till exempel Ingmar Bergmans snapsvisa som går så här: "Tystnad (paus) tagning (paus)" och sedan dricker man en snaps.
Finlandssvensk + snapsvisa = sant?
Rosi säger att det verkar vara viktigt för institutioner att beskriva finlandssvenskar som en grupp som sjunger snapsvisor. Dessutom tror många finskspråkiga att alla finlandssvenskar sjunger snapsvisor. Men stämmer det?
Till Rosis förvåning är det faktiskt ganska få som sjunger snapsvisor.
- För många är snapsvisekulturen väldigt viktig. Men vi ska komma ihåg, de flesta finlandssvenskar sjunger inte snapsvisor.
Den akademiska traditionen har inte nått alla och alla gillar inte snapsvisor.
För många är snapsvisekulturen väldigt viktig. Men vi ska komma ihåg, de flesta finlandssvenskar sjunger inte snapsvisor.
Folkets nya vistradition
Rosi berättar att de årliga snapsvisetävlingarna är ett bra sätt att sprida traditionen vidare.
- Det är de nyskrivna snapsvisorna som är roliga och finurliga.
Vill du skriva egna snapsvisor är de Finländska mästerskapen i nyskrivna snapsvisor någonting för dig. Dessutom ordnas det också landskamp mellan Finland och Sverige i vem som skriver den bästa snapsvisan.
Rosi jämför snapsvisetävlingarnas insamling av snapsvisor med insamlingen av folkets visor som ägde rum i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet.
- Snapsvisor har blivit folkets nya vistradition.
Rosi berättar att Helan går är den mest sjungna snapsvisan, som också kallas för Sveriges andra nationalsång. Hennes egen favorit är ändå den nyskrivna snapsvisan Grund och botten.
Melodi: Lambeth walk Författare: Paul Olof Meinander, Grankulla, Finland
I grund och i botten
är seglar’n sund.
Sund ska’ ha vatten
som ej har grund.
I grund är ej botten bra – nej
– grundligt i botten ta – hej!
Brukar du sjunga snapsvisor? Och vilken är din favorit?
Centralfiguren i ett av Italiens stora kriminalmysterier har avlidit. Pino Pelosi, ungdomsbrottslingen som dömdes för mordet på filmregissören Pier Paolo Pasolini år 1975, dog på torsdagen på ett sjukhus i Rom.
Pelosis död vid 59 års ålder, efter en lång kamp mot en tumör, har behandlats utförligt av italienska medier - ett tecken på den fascination som den 42 år gamla mordgåtan fortfarande förmår väcka.
Morgonen den 2 november 1975 hittades den kände regissören och författaren Pier Paolo Pasolinis brutalt sönderkrossade kropp på en parkeringsplats i Ostia. Han hade blivit ihjälslagen och överkörd flera gånger.
En 17-årig småkriminell, Giuseppe "Pino" Pelosi, greps nästan genast, körande en grå Alfa-Romeo som tillhörde Pasolini och var nedkladdad med regissörens blod. Pelosi erkände mordet utan omsvep och dömdes till ett långt fängelsestraff.
Giuseppe "Pino" Pelosi.Svartvit bild på Pino Pelosi.Bild: EPA/ANSA FILESpelosi
Nya utredningar men inga bevis
I maj 2005, flera år efter att ha blivit frigiven, tog Pino Pelosi tillbaka bekännelsen. I en TV-intervju sa han att hans föräldrar nu var döda, och att han inte längre behövde frukta att de skulle bli utsatta för hämndaktioner från Pasolinis verkliga mördare.
Enligt Pelosi hade regissören slagits ihjäl av en grupp våldsverkare som ville "ge honom en läxa". Han hade tagit på sig mordet, då han som minderårig kunde räkna med att slippa undan med en kortare dom.
Pelosis bekännelse väckte ofantlig uppmärksamhet. En ny mordutredning inleddes, men den lades ner redan hösten 2005 då inga nya bevis hittats.
Fallet har dock fortsatt att fascinera och engagera - det av allt att döma sista försöket att bringa klarhet i brottet avslutades 2015. Då konstaterade åklagare i Rom att de DNA-spår, som omsider hade hittats på de kläder Pasolini bar när han ljöt döden, inte kunde knytas till några kända individer.
Katolsk marxist och homosexuell
Den vid sin död 53-årige Pier Paolo Pasolini var under 1960- och 70-talen en av Italiens mest kända kulturpersoner, snillrik, beundrad och avskydd som få. I sin produktion, både böcker, artiklar och filmer, angrep han den moderna konsumtionskulturen och jämställde den med fascismen.
Han betecknade sig som katolsk marxist, och sågs följaktligen med misstro och förakt av många, från renläriga kommunister till konservativa, fascisterna och maffian. Dessutom var han homosexuell.
Pasolinis vänner, kolleger och beundrare har aldrig accepterat den officiella versionen, att den småvuxne Pelosi blev uppraggad av den kraftige och fysiskt orädde regissören, och slutligen rånmördade denne.
Den allmänna åsikten verkar vara att Pasolini mördades för sina politiska åsikters skull och att de verkligt skyldiga finns på betydelsefulla poster i samhället. Genom åren har en flod av böcker och dokumentärer behandlat alla misstag under mordutredningen och rättegången - en process som inte saknar likheter med efterspelet kring mordet på Olof Palme.
Åtta dagar av program skapar en festivalstämning som gör att Jakobstadsättlingar väljer just den här veckan för klassträffar, picknickar och besök i sin hemstad. Det bidrar till en positivare bild av hemstaden, och ger en orsak för folk att träffas.
Från söndag till söndag denna vecka pågår Jakobs Dagar. Veckan som gör att många med sina rötter i Jakobstad tar sig till hemtrakterna och ut på gatorna.
En sådan är Petra Nylund, som de facto precis flyttat tillbaka till hemorten för en vecka sedan med sin familj, men som har gedigen erfarenhet av att delta i evenemangsveckan också under åren i exil.
- Jakobs Dagar är det ultimata tillfället att verkligen känna att man är en Jakobstadsbo, och det är tack vare människomötena. Visst är det roligt att gå på evenemang, men det roligaste är att bara stöta ihop med folk i den här festivalstämningen, säger Nylund.
Jonas Backlund, som även han är uppvuxen i Jakobstad, men numera bosatt i Göteborg, håller med.
- Jag var ute på en öl i förrgår och fick sitta vid samma bord med folk från både min lågstadie- och ända upp till min gymnasieklass, och just den grejen är så kul. Det är bara på sociala medier man ser lika många bekanta som här, säger Backlund.
- Precis, det är som att vara på ett bröllop där du plötsligt konfronteras med folk från hela ditt liv, säger Nylund.
Jakobs dagar tidigare år.Jakobs dagar.Bild: Yle/Mikaela Löv-AldénJakobstad,Jakobs dagar
Kan inte det potentiellt vara ganska skrämmande också? Att springa in i gamla spöken?
- Haha, ja visst kan det vara klokt i att hålla sig borta om du har sådana känslor. “Oj vad du har blivit gammal”, kan man kanske få höra, säger Nylund.
- Visst finns det risker, men de flesta är så glada över att vara hemma under Jeppisdagarna att man struntar i gammalt groll, säger Backlund.
Jakobstad som smältdegel
Ändå är evenemanget inte bara inåtvärmande, vill Nylund kommentera.
- Nu låter det som om det bara är en massa Jeppisbor som går runt och dunkar varann i ryggen, men faktum är att även utomstående brukar uppskatta Jakobs Dagar. Jag tror det beror på att programmet ändå håller hög kvalitet och att det finns något för alla.
Så det är ändå inte helt godtyckligt vad programmen är, även om många kommer för att umgås?
- Nej, det måste nog hålla en viss nivå för att luften inte ska gå ur hela evenemanget. Men det tycker jag de lyckas imponerande bra med, dessutom blandar de olika åldersgrupper på ett sätt som skiljer sig från mycket annat som ordnas, säger Nylund.
Enligt Jonas Backlund fungerar speciellt konserterna väldigt bra, och han berömmer arrangörernas motivation att förnya sig.
Jakobs dagar tidigare år.Jakobs Dagar 2010.Bild: YLE/Rolf Granqvistsommarevenemang
- Det finns program både för ungdomar och trettioplussare, inte bara för barn och gamla. Det är trevligt att kunna ha som plan att gå och lyssna på något en stund, och sen när man är nöjd kan man gå vidare och ta en öl eller en kaffe. Det viktigaste är att det händer saker som ger en anledning för folk att ta sig ut, säger Backlund.
Finns det nån anledning till att folk från Jakobstad är särskilt hemkära och benägna att vilja umgås?
- Orten har länge varit en smältdegel av olika folk och med olika spänningar - mellan språken, mellan politiska grupperingar, mellan religiösa och icke-religiösa. Vi var också väldigt tidiga med att ta in flyktingar och har fortsatt med det, jag tror att allt det här gör att det finns en dynamik och en vibration här, det är mer som en liten storstad, trots att här bara bor 20 000 pers, säger Nylund.
Backlund håller med, men poängterar också att hemortskärleken är extra stark just under Jakobs Dagar.
- Kommer man hit i november är nog känslan mera ambivalent...
Jakobstad i november 2016.Torget i JakobstadBild: Yle/ Kjell VikmanJakobstad,rådhuset,torg
Umgänge på och runt programmen
Smältdegeln syns också i programmet, som innehåller allt från andakter till hiphop. Nylund och Backlund framhäver vikten av att mycket är kostnadsfritt.
- Det gör att folk provar på saker de kanske inte annars skulle söka upp, säger Backlund.
Programmet på hemsidan är digert, och jag frågar Petra Nylund och Jonas Backlund om de har intrycket att folk planerar sitt program i förväg, eller mest går ut och ser vad som händer?
- Jag kollade lite innan jag kom hit, men det var så mycket så jag gav upp att försöka få överblick. Det är ändå alltid någon som hör av sig och säger “kom med på det här”, säger Backlund.
Jakobs dagar tidigare år.Jakobs dagar på Gågatan.Bild: Yle/Mikaela Löv-AldénJakobstad,Jakobs dagar
- Jag vet nog folk som deltar ambitiöst i nästan allt, som skriver facebook-uppdateringar om att nu har vi varit här och sen ska vi dit och sen försöker vi ännu hinna med det här. Det är ganska utmattande, och efter söndag infinner sig en “post-Jakobs-Dagar-blues” då man bara är helt slut! säger Nylund.
Den känslan har hon själv haft flera gånger, men nu i och med återflytten känns årets Jakobs Dagar mindre stressigt.
- Nu vet jag ju att jag kommer att hinna träffa folk senare också, så det blir kanske inte riktigt lika intensivt, men jag kommer absolut att delta.
Ordnas det många privata tillställningar också runt det officiella programmet?
- Massor! Just för att det är nu man kan räkna med att folk är “hemma”. När våra barn var små brukade vi ordna familjepicknickar i parken på dagen där folk kom och gick, och numera går vi på mingel på lördagskvällen, innan vi ger oss ut på stan, säger Nylund.
- Det är väldigt många klassträffar och studentträffar de här dagarna, och vi har också planerat att samlas ett gäng i en trädgård på lördagen. Sen ska jag flyga hem måndag morgon och åka direkt till jobbet, så det blir en skarp kontrast, säger Backlund.
Bilden av hemorten hålls ljus
Jakobs Dagar var ett mycket mindre evenemang när det startade i tiderna, men exploderade i omfattning under 90-talet, och Nylund är imponerad över att staden klarat av att hålla nivån uppe.
Jakobs dagar tidigare år.Jakobs dagar.Jakobs dagar,Jakobstad
- Fast jag inte själv bidrar till programmet känner jag mig stolt, det visar på att här finns en anda att göra saker. Och den sociala beställningen på ett sådant här evenemang är ju enorm. Om det av nån anledning skulle annonseras ut att det inte blir något nästa år skulle folk revoltera.
Kan man säga att det är ett taktiskt drag av staden att ordna den här typen av evenemang just för att det får folk som härstammar härifrån att odla en positiv bild av hemstaden när de hälsar på?
- Ja, nå vare sig det är medvetet eller inte har i alla fall min bild av Jakobstad blivit positivare tack vare Jeppisdagarna, säger Backlund.
Nylund reagerar på Backlunds ordval.
- Du använde namnet “Jeppisdagar”, det gör mina barn med! Intressant, för mig är det så självklart att man ska säga Jakobs Dagar, som det officiellt heter, men får se om det ändrar om några år! Så brukar det ju vara med språket.
Helsingfors är indelat i olika områden på två sätt, i stadsdelar och distrikt. Distrikten är bra att ha ur en administrativ synvinkel, men det är stadsdelarna som folk minns. Visst låter det naturligare att säga att man bor i Berghäll än att säga att man bor i det mellersta stordistriktet?
Men känner du till stadsdelarna? Vi bjuder på stadsdelsquiz- nu kan du äntligen visa vad du kan!
1. Hur många stadsdelar finns det i Helsingfors?
2. Vilken är den till ytan minsta stadsdelen?
3. Hur många stadsdelar sträcker sig in över Tölöviken?
4. Nu vet du vilken som är den minsta stadsdelen, vilken är den till ytan största stadsdelen?
5. Många helsingforsare har under åren fötts på Barnmorskeinstitutets sjukhus som ska stängas i år. Vilken stadsdel ligger sjukhuset i?
6. Kollektivtrafiken är i många fall det smidigaste sättet att röra sig inom Helsingfors. Vilken av de här stadsdelarna har ingen järnvägsstation?
7. Vilken stadsdel sträcker sig längst norrut?
8. Om du skulle bo på Bulevarden 40, vilken stadsdel skulle du då bo i?
9. Var går gränsen mellan Främre Tölö och Bortre Tölö?
10. Guggenheimmuseets vara eller inte vara blev en långkörare- men i vilken stadsdel skulle museet ha byggts om det ersatt magasinterminalen i Södra hamnen?
11. Snabbare än ett Guggis-beslut gick det att få ett svenskspråkigt namn för det nya centrumbiblioteket. Men i vilken stadsdel byggs Ode?
12. Semesterns största snackis som fick det att skvalpa till i ankdammen- det var nog när Stockmann meddelade att Delikatessen säljs till S-gruppen. Men i vilken stadsdel ligger varuhusbyggnaden som är ritad av Sigurd Frosterus?
Tre starka Sjundeåprofiler lyfts fram på sommarteatern i Sjundeå i samband med att Finland fyller 100 år. Varggropen-Sudenkuoppa har premiär den 4 augusti.
Finlands första kvinnliga minister Miina Sillanpää hade sitt semesterhem Lepopirtti i Sjundeå. Charlotta Lönnqvist var nationalförfattaren Aleksis Kivis beskyddare på Fanjunkars.
Lönnqvist och Kivi levde på 1800-talet, medan Minna Sillanpää levde in på 1900-talet och deras liv sammanförs i den tvåspråkiga pjäsen med 2000-talet.
- Det handlar om en mamma som är intresserad av historia, men det är inte hennes son. Han är bara intresserad av Pokémon och de hamnar sedan med i handlingen, förklarar regissören Sven Sid.
Vem var Charlotta Lönnqvist, Miina Sillanpää och Aleksis Kivi?
Charlotta Lönnqvist
Föddes 1815 och dog1891 i Sjundeå.
Lönnqvist var författaren Aleksis Kivis mest kända beskyddare. Han bodde hos henne åren 1864-1871.
Charlotta Lönnqvist bodde på Fanjunkars torp och försörjde sig bland annat genom att laga mat på bröllop och begravningar i Sjundeå.
Miina Sillanpää var den första kvinnliga ministern i Finland. Hon blev biträdande socialminister i Väinö Tanners regering 1926.
Före det arbetade Sillanpää bland annat i textilfabrik och spikfabrik och som tjänarinna. Sillanpää var också riksdagsledamot och redaktör för flera tidningar.
Hennes semesterhem Lepopirtti i Sjundeå blev en oas med plats också för kulturen.
Miina Sillanpää.En svartvit bild på en kvinna som heter Miina Sillanpää, Finlands första kvinnliga minister.Bild: Miina Sillanpään Säätiömiina sillanpää finlands första minister
Aleksis Kivi
Föddes 1834 i Palojoki och dog 1872 i Syvälahti.
Finlands nationalförfattare och dramatiker. Kivi skrev bland annat Sju bröder på Fanjunkars i Sjundeå.
Aleksis Kivi var den första yrkesförfattaren som skrev på finska.
Aleksis Kivi.Albert Edelfeltin tekemä piirustus Aleksis Kivestä.Aleksis Kivi,Albert Edelfelt
Sven Sid säger att han är väldigt tänd på pjäsen Varggropen-Sudenkuoppa.
- Det är historia, humor, drama och musik i pjäsen.
Sven Sid berättar att det är första gången han regisserar en pjäs med två starka kvinnor i huvudrollen.
Lönnqvist var tuff
Barbro Backman som spelar Charlotta Lönnqvist konstaterar att kvinnans situation på 1800- och 1900-talen inte var som i dag.
- Det gör pjäsen speciell.
Henrik Wickström spelar Aleksis Kivi i pjäsen Varggropen. Barbro Backman är Charlotta Lönnqvist och Sven Sid regisserar pjäsen.Henrik Wickström, Barbro Backman och Sven Sid.Bild: Marica Hildén / Ylesven sid
Backman säger att Lönnqvist var en tuff kvinna.
- Hon var ensam, hade pigor som hon tog hand om och så gav hon Aleksis Kivi en fristad. Det tärde på ekonomin.
Starka kvinnor uppmärksammas
Henrik Wickström är Aleksis Kivi i pjäsen Varggropen.
- Många pjäser som uppmärksammar 100-årsjubileet är mansdominerade så det är roligt att starka kvinnor lyfts fram här.
Läktaren väntar på publik. Den 4 augusti är det premiär för Varggropen-Sudenkuoppa.En scen i Sjundeå där publiken sitter då pjäser spelas.Bild: Marica Hildén / Ylesjundeå teater
Wickström var också med då sommarteatern visade Gränsjägarens brud 2015. Han är med på scenen i år igen eftersom det är roligt att spela teater.
- Jag tyckte att ämnet var intressant då jag fick en förfrågan om att vara med i Varggropen. Aleksis Kivi är en färgstark person så det är en utmaning att gestalta honom.
Måste kanske hoppa över premiärfesten
Henrik Wickström spelar också i Väinö Linnas Okänd Soldat som hade premiär i Harparskog den 15 juni. Han uppskattar att gänget bakom pjäsen i Sjundeå har varit så flexibelt att han kan vara med i båda pjäserna.
- I våras fick jag privatlektioner av Sven Sid och så övar jag replikerna för mig själv.
Varggropen-Sudenkuoppa
Föreningen Porkala Parentesen visar Varggropen-Sudenkuoppa på Lepopirttivägen 80 i Sjundeå. Det är premiär den 4 augusti.
Sven Sid är regissör.
Lena Selén och Berndt Gottberg har skrivit manuset.
Pekka Ristola är kapellmästare.
Charlotta Lönnqvist spelas av Barbro Backman. Merja-Liisa Heikkinen är Miina Sillanpää och nationalförfattaren Aleksis Kivi spelas av Henrik Wickström.
Okänd soldat avslutas den 5 augusti, dagen efter premiären på Varggropen.
- Det blir kanske ingen premiärfest för min del. Det är väl mera på det emotionella planet som det blir en stor omvälvning. Men karaktären i Harparskog är inte i fokus i den pjäsen så som Kivi är, så arbetsinsatsen är okej att hantera.
Fanjunkars och Lepopirtti syns på scenen
Ann-Christine Welander gör scenografin till Varggropen tillsammans med Anna Lindström. Welander har också många arbetstimmar bakom sig. Det tog 25 timmar att måla Charlotta Lönnqvists hem Fanjunkars.
- Jag hoppas att det inte räcker lika länge att måla Miina Sillanpääs Lepopirtti.
Ann-Christine Welander målar på Lepopirtti. Till vänster syns Fanjunkars.En scen där man ser en vägg som föreställer Fanjunkars i Sjundeå och den andra väggen föreställer Lepopirtti.Bild: Marica Hildén / Ylesjundeå varggropen pjäs
Welander tycker om att få arbeta med pjäsen.
- Jag är intresserad av historia, så det är roligt att kunna belysa Sjundeås del i den. Man hör om de här personerna i skolan och litet här och där, men här förs de samman.
Varför är undertonen så ilsken när man pratar om basinkomst eller arbetslösas förmåner i Finland? Varför ses det som viktigast att "ingen ska komma för lätt undan"? Filosofen Mio Lindman funderar på jargongen i samhällsdebatten.
Det finns ofta en ilsken underton i diskussioner om exempelvis basinkomst, flyktingars eller arbetslösas sociala förmåner.
Ilskan draperar sig i något som ser ut som ett rättvisepatos som kan låta så här: i det här landet ska ingen komma lätt undan.
I det här landet ska alla göra rätt för sig. I det här landet ska alla ha det lika hårt och dela på bördan. '
Vi ska med alla medel täppa till kryphålen, så ingen latmask ostörd får dväljas på sofflocket. (Smaka på melodin i uttrycket: ”leva på bidrag”.)
Pojke vilar.Bild: CC0 / Unsplash / Jimmy BayPojke,lättja,vila,ungdomar,lugn
Det är sådant man kan läsa i kommentarfält, men det är också en normaliserad politisk retorik (”vi är alla i samma båt” – vi ska gnaga på barkbröd tillsammans) och ett sätt att tala du säkert känner igen från både kaffebord och krogsymposier.
Bilden av den dataspelande lättjefulla slöfocken som lever på de skattepengar vi så idogt knegat ihop genom ärligt arbete tornar upp sig. Curlade kids som tycker det ska vara roligt på jobbet framställs som skräckvision för framtidens arbetsmarknad.
Vicetalman Arto Satonen (Saml.) skrev exempelvis i en ganska nyligen utgiven pamflett att basinkomst knappast är en god idé. Detta motiverar han så här: varför skulle samhället bekosta downshiftarna?
Arto Satonen kritiserar basinkomst.mies kansanedustaja
Diskussionen om sociala förmåner väcker känslor, och det är inte konstigt. Frågan om förmånerna är förbunden med hur vi fördelar samhällets resurser, och då kommer frågor om rättvisa naturligt in: hur ska vi dela rättvist, vad ÄR en rättvis fördelning?
Men det är lite underligt att det just är antagandet om att vi människor helst slöar och lever på andras slit som har sådan genomslagskraft.
Varifrån kommer egentligen den där ilskna önskan om att alla ska ha det lika hårt? Varifrån kommer idén om att det yttersta uttrycket för rättvisa i samhället är att ingen åtminstone kommer för lätt undan?
Finland100, slit och släp
I Finland står det hårda, karga livet högt i kurs. Det hårda livet danar en orolig själ. Kulta katriina, knäckebröd och stenhårt arbete som kallar från gryning till kväll.
Det finns en vedertagen idé om att det hårda slitet ska omfatta alla – att det här till och med är vad ett gott liv är. #suomi100, bit ihop och arbeta.
Helst ska det inte vara roligt att arbeta heller. Det ska märkas att det är en rejält mödosam verksamhet vi ägnar oss åt.
Arbete som en uppoffring kan låta som en gammalmodig tanke, men kanske lever den ändå kvar på vissa sätt. Samma sak gäller tanken om att ett gott liv är ett sådant där vi i någon mening slits ut – där det märks att vi arbetat, att arbetet satt sina spår – att det syns att vi arbetat hårt i våra dagar.
Och visst – ett liv i total bekvämhet skulle antagligen vara en mardröm.
De flesta värdesätter att ha uträttat något, att ha fått något gjort, att ha fått vara verksamma.
Så det mångtydiga idealet om det hårda arbetet som danar kropp och själ från morgon till kväll är kanske en förklaring till ilskan man kan stöta på.
Slippa lätt undan
Utan tvekan finns det en riktig fråga om hur vi fördelar arbete rättvist, så att ingen bågnar under bördan och så att det inte finns människor som lämnas utanför.
Däremot skulle jag säga att den arbetslöse knappast ”kommer lätt undan” eller att arbetslöshet är samma sak som att leva loppan.
Har man lite pengar att röra sig med och försöker man hitta ett jobb (eller har man slutat hoppas på att hitta ett) är det svårt att planera sin framtid och kanske svårt att delta i sådant som ens vänner och bekanta har råd att göra.
Kvinna sitter i ett hav av räkningar.Bild: Mostphotos/ Ufuk Uyanikräkning,fakturor,arbetslöshet,arbetslösa,dokument,fattigdom,Lån,ekonomi,personlig ekonomi,räkningar
Det är en riktig och viktig utmaning att skapa omständigheter som gör att människor inte passiveras. Varenda en kotte håller förmodligen med om att det viktigaste är ett samhälle där människor känner sig delaktiga; att alla ska ha rätt till meningsfull sysselsättning.
Men jag försöker också förstå en ganska djupgående föreställning om att ingen ska besparas, som om delaktigheten i det gemensamma är just samma sak som att inte bli besparad, som om delaktighet i samhällsbygget betyder att utsättas för det hårda knoget.
För mig framstår det som att det här är en rätt så flippad och omsvängd idé om vad samhälleligt deltagande består i.
Man kanske till och med kan tala om en sorts missunnsamhet som uttrycker sig som en ilsken misstänksamhet mot allt sådant som på något vis antyder att någon annan slipper lätt undan.
Hårt arbete belönas inte alltid
Det som bekymrar mig mest här är att den här inställningen står för ett ”rättvisepatos” som vilar på så lösa grunder.
Det verkar som om det skulle råda en solid rättvisa i det hårda arbetet. Som att det hårda arbetet alltid lönar sig. Att livet blir bra bara man är beredd att slita och delta i det gemensamma talkot som i sig är rättvist fördelat.
Men det är ju så himla klart att det inte är så. På sistone har det kommit fler och fler artiklar som handlar om folk som har flera jobb utan att ändå klara sig (i Tyskland, som den finska arbetsmarknadspolitiken tar som inspiration, är sådana historier vanliga).
Arbets- och näringsbyrån i Karis.Bild: Yle/Malin Valtonennärings och arbetsbyrån
Tänk på folk som år ut och år in hankar sig fram på någon form av aktiveringsstöd eller praktikplatser som inte leder till något riktigt jobb.
Tänk på en småföretagare som jobbat dag och natt, men när hen blir arbetslös får hen inget stöd om hen fortsätter vara företagare.
Tänk på asylsökande som jobbar stenhårt men ändå inte får stanna kvar i Finland. (För de här aspekterna rekommenderar jag Saku Timonens blogg Uuninpankkopoika som kritiskt följer regeringens arbetspolitiska åtgärder).
Att det goda livet är något vi ska förtjäna är en vanlig tanke. När den tanken integreras med missunnsamhet är resultatet närsynthet.
Vårt samhälle verkar per definition rättvist. Som om förutsättningarna redan här och nu är lika för alla. Som om spelet meriterar dem som försöker och anstränger sig. Att vara aktiv ställs mot att vara passiv, och nyanserna försvinner.
Just därför är det så viktigt att fråga: vad innebär det på riktigt att som arbetslös förlora tron på att man igen kan få ett jobb, att ge upp hoppet? Undersökningar har visat att desto längre en person är arbetslös, desto mindre tilltro tenderar hen att ha till att hen kan få ett jobb igen.
Arbetslös letar på webben efter lediga jobbBild: Yle/Malin Valtonennärings och arbetsbyrån
Med andra ord: det stora hotet som slöfocken, latmasken, den oföretagsamma parasiten antas vara skymmer sikten för ett enligt mig oändligt större problem: att det är så många som hotas av utslagning oavsett hur mycket de pusslar och sliter, jobbar och sparar, söker jobb och skriver CV.
Visst finns det enskilda individer som kan passa in på beskrivningen ”vill inte jobba”. Jag skulle krasst tänka att om vi går med på en välfärdsstat, får vi räkna med att det finns ett litet antal sådana individer.
Principen som styr välfärdspolitiken borde däremot inte vara att ”aktivera” arbetslösa med åtgärder som mest verkar gå ut på att folk inte ska ha det för lätt. Att göra olika former av stöd villkorliga och beroende av motprestationer kan bli en form av tvångstanke, så att varje form av motprestation – att skicka så-och-så många arbetsansökningar per månad exempelvis – redan i sig själv ser ut som att stödet ifråga nu har inlemmats i en rättvis samhällsmodell.
Jag skulle våga påstå att dessa fåtal ”som inte vill jobba” inte utgör något större hot för samhällsbygget. För proportioner, jämför: skatteflykt, jobb som försvinner på grund av automatisering eller inbesparningar.
Men: precis som man på en arbetsplats där de anställda är omotiverade och håglösa kan fråga sig vilka problem arbetsplatsen dras med, kan man fråga sig vad som fattas ett samhälle där folk passiveras och slutar tro på sin egen förmåga att vara verksamma.
Svaret är inte att i blindo försöka ”aktivera” folk.
Nordisk avundsjuka?
Idén om att ingen ska komma lätt undan kan, tycker jag, ses i relation till en annan form av avundsjuka: den avundsjuka som sägs prägla många nordbor, d.v.s. avundsjuka mot de som lyckas och är framgångsrika.
Det påstås ofta att vi finländare är så missunnsamma att vi inte tillåter andra att bli rika, och att vi därför skapar mekanismer (t.ex. hård beskattning) som förhindrar detta. Ett avsnitt i serien 8 myyttiä työstä som sändes på YLE för något år sen handlade om detta.
Frågan som ställdes i programmet var om man ”får” bli rik i Finland. En scen jag minns ur programmet var Samlingspartisten Susanna Koski som stod framför ett gäng barnmorskor och pläderade för vikten av stora, sporrande löneklyftor i Finland. Företagaren Amanda Harkimo åkte sportbild och talade om den finska avundsjukan.
Intrycket jag fick när jag såg programmet var smått absurt. Trots att kritik mot föreställningen om att det i Finland är omöjligt att bli rik – ”på sitt eget hederliga arbete” såklart – dök upp, var grundtendensen ändå att det här är en superviktig fråga som vi ska ta på största allvar.
Vad är egentligen jantelagen?
Ibland talar man om ”jantelagen” för att hänvisa till detta fenomen. Det finns en retorik som handlar om att jantelagen ska krossas, och genom det tillåts vi bli unika och förverkliga oss själva.
Men som journalisten och författaren Kajsa Ekis Ekman skrev i en kolumn nyligen är detta ett ganska grovt missförstånd av Aksel Sandemoses bok (först publicerad år 1933), på vilket begreppet grundar sig.
Jantelagen används numera ofta, skriver Ekis Ekman, för att tala om ett strukturellt förtryck av framgångsrika, ett slags socialdemokratiskt tyranni där de misslyckades avundsjuka får grassera fritt och sättas i system så att de drivnas flit slås i bojor.
Sandemose skriver snarare, säger Ekman, om ett slags undfallenhet och underkuvadhet som inte alls drabbar de framgångsrika hårdast. Att det råder en klyfta mellan fattiga och rika antas snarare i romanen vara en del av tingens ordning i den by som romanen handlar om.
Jantelagen det talas om utgör en rädsla för att skaffa bildning och resa sig mot överheten.
Som Ekis Ekman konstaterar: nu är det de framgångsrika, de stora företagen, som tagit på sig offerkoftan. Det är dessa som klagar på avund, det är de som ständigt uttalar sig om att samhället ska sporra till aktivitet och möjligheten att bli rik.
För offerkofta: tänk på Nordea som gått i landsflykt på grund av Sverige som med sitt skräckvälde hotar hederlig bankverksamhet.
Alltså: en vanlig retorik är att det är vänstern som är missunnsam genom att vilja beskatta kapital och höga inkomster – vill inte unna andra att sträva och lyckas.
Den nya användningen av ”jantelagen” är symptomatisk, tror jag. ”Jantelagen” refereras det till i förbigående för att sätta namn på en kollektiv avundsjuka. Men det som händer då är att själva fenomenet, att lyckas, att bli framgångsrik, tas som självklart, lika självklar som den förmodade rättvisan i det hårda arbetet jag nämnde tidigare.
Möjligheten att tjäna storkovan framstår absurt nog som ett slags mänsklig rättighet, jämförbar med att få utbildning, ha tak över huvudet eller behandlas jämlikt.
Klart att vi alla egentligen vill bli rika och framgångsrika och ska få göra det. Eller?
Ett samhälle där missunnsamheten inte gror
Kontrasten mellan en person som lever ett gott liv på pengar hen själv förtjänat och en person som lever på andras pengar utan att bidra med något är en otroligt ihärdig bild. Jag tror som sagt det finns all orsak att syna den i sömmarna, och inte ta denna bild som utgångspunkt för vårt rättvisepatos.
Är vårt största problem verkligen hur vi ska undvika att människor får det alltför lätt i livet? Problemet är snarare hur man ska skapa förutsättningar för att missunnsamhet inte ska gro, att vi kan skapa ett samhälle som inte är uppbyggt kring att vissa kan bli otroligt rika, medan andra faller utanför alla skyddsnät och tvingas stå ut med Arbets- och näringsbyråns förödmjukande metoder.
Istället för att värna om att alla ska ha det lika hårt borde prioritet nummer ett vara att göra livet bättre för alla. Ett bra samhälle där folk tar egna initiativ och vågar lita på varandra växer inte fram ur inställningen att vi med alla medel ska undvika att vissa slipper alltför lätt undan.
Som författaren Henrika Ringbom skrev i Ny tid för ett tag sedan: ”misstrogna medborgare är lättare att styra över än engagerade.” Ligger fokus på att mobilisera samhällets resurser i form av kontrollmekanismer till att fixa så att ingen slappar är det just misstron, parad med tvång och paranoia, som blir grundläggande.
