Tina Ahlin uppträder på Allsång på Skansen tillsammans med Orsa Spelmän i program två, den 4 juli.

Tina Ahlin är sångare, pianist och kompositör. Hon har samarbetat med artister som Lisa Nilsson, Tomas Dileva och Orup. Dessutom har hon arbetat med teater, komponerat musik för bland annat film och olika konserter och varit lagledare i musikprogrammet Så ska det låta. Listan är lång.

Tina har spelat tillsammans med Orsa Spelmän i fyra år och våren 2017 släppte de sitt första album. I sommar uppträder de på Allsång på Skansen.

Betyder det att ni håller på att konkurrera ut Benny Andersson?

- Nej, nej, nej. Det kan vi inte tänka oss. Men däremot har han varit en stor inspirationkälla. Han är ju unik i sitt konstnärsskap.

Jag har lärt mig många finska snapsvisor.― Tina Ahlin

Skärgården och finska snapsvisor

Tinas mamma kommer från Finland och många i hennes släkt bor fortfarande i Finland. Dessutom har hon en sommarstuga mellan Ekenäs och Hangö.

- Jag har tillbringat hela mitt liv i Finland. Så jag har verkligen mitt hjärta i finska skärgården.

Tina har spenderat mycket tid i den finska skärgården och lärt sig finska snapsvisor. Bild: Yle/ Nora Engström fint väder

Betyder det att du snart hamnar på en turné i Finland?

- Jag skulle verkligen vilja det, så vi har slängt ut några krokar. Det skulle vara jätte jätteroligt.

Har du någon favorit finlandssvensk allsång?

- Inte som jag direkt kommer på. Men däremot har jag lärt mig många finska snapsvisor.

Tina sjunger en trudelutt på finska och skrattar.

- Nej nu skämmer jag ut mig fullkomligt.

Tina Ahlin intervjuades av Lilian Brunell.

Allsång på Skansen sänds i Yle TV 1 och på Arenan

Allsång på Skansen sänds direkt i Yle TV1 och på Arenan varje tisdag i åtta veckors tid kl.21.00 med start tisdag 27.6.2017. Sändningen refereras på finska av Hanna Pakarinen. Vill du se på programmet utan finskt referat bör du välja svenska som sändningsspråk.

Gäster i säsongens andra program är Miriam Bryant, Per Gessle, Tina Ahlin & Orsa Spelmän samt Stor & Jireel.

Ernst Mether-Borgström (1917-1996) var en av den finländska modernismens vägröjare och en av våra mest framstående grafiker, målare och skulptörer. Just nu pågår hans 100-årsjubileumsutställning på Esbo moderna konstmuseum EMMA.

På konstmuseet Emma fortsätter utställningsserien med den finländska modernismens föregångare och klassiker. Nu har turen kommit till Ernst Mether-Borgström, som hade en avgörande betydelse i det finländska konstlivet.

Verket Knappspel av Ernst Mether-Borgström Bild: Nationalgalleriet, foto: Hannu Aaltonen

Konstverk av Ernst Mether-Borgström Bild: Ari Karttunen/EMMA Ernst Mether-Borgström,modernism,konst,konstverk,målningar

Konstverk av Ernst Mether-Borgström Bild: Yle/Åsa Thodén Ernst Mether-Borgström,konst,konstverk,modernism,Esbo moderna konstmuseum (Emma)

Färg och form det viktigaste

Sina första abstrakta övningar gjorde Mether-Borgström i slutet av 1940-talet, och på vägen till 1960-talet fullständigt abstrakta uttryck undersökte han flera andra olika uttryckssätt - kubism, surrealism, konkretism och det lyriskt abstrakta.

- Han var en av de mest mångsidiga inom modernismen här i Finland och på EMMA visar vi ett brett spektrum av hans produktion - ända från 1930-talet fram till 1990-talet, säger Pernilla Wiik.

Konstverk av Ernst Mether-Borgström Bild: Copyrighted Yehia Eweis / EMMA Ernst Mether-Borgström,konst,konstverk,modernism,Esbo moderna konstmuseum (Emma)

- Färgen och formen och det svarta strecket löper som en röd tråd genom hans konstnärliga produktion, säger Wiik.

Konstverk av Ernst Mether-Borgström Bild: Yle/Åsa Thodén Ernst Mether-Borgström,konst,konstverk,modernism

Modernismen möter nutidskonsten

Parellellt med Mether-Borgströms modernism visar Emma en mindre utställning av den brittisk-amerikanska konstnären Sarah Morris nutidskonst.

Konstverk av Sarah Morris Bild: Yle/Åsa Thodén nutidskonst,konst,konstverk,Esbo moderna konstmuseum (Emma),Sarah Morris

Genom dialogen mellan de här två vill man skapa ett mervärde, säger Pernilla Wiik.

- Det fördjupar den här tanken om modernismen och vad den har varit under Ernst Mether-Borgströms tid och hur det abstrakta målandet såg ut då. I samklang med Morris nutidskonst som tar intryck av modernismen kan vi också visa åt vilket håll modernismen sedan har gått.

Utställningarna är öppna på EMMA tom. 7.1.2018.

Markus Fagerudd komponerar så pennan glöder. Han har snart fullbordat sitt fjärde decennium som kompositör och är aktuell med nya arrangemang av klassiska Beatles-låtar. Dessutom har han kommit halvvägs på sin nya opera.

Det stora rummet på Alexandersgatan i Lovisa fylls av ett varmt ljus genom de öppna fönstren. Mer eller mindre ifyllda notpapper ligger utspridda på bordsytorna. Tre olika klaviatur är placerade runt om i rummet, alla anpassade för en viss typ av arbete.

Under sommarmånaderna är Fagerudds tidtabell relativt fri, men han väljer ändå att troget ta sig till arbetsrummet varje dag.

– Jag är en morgonmänniska, så jag tar mig hit till kontoret varje morgon och så sitter jag tills det inte längre lönar sig. Det brukar vara sex eller sju timmar, säger Fagerudd.

Alla dagar inte inspirerande

Det långt ifrån alla dagar som komponerandet kommer naturligt.

– Det är inte sällan som det är dagar då inga ideér finns i huvudet, säger han.

Efter 37 år som kompositör sitter vissa rutiner i för Markus Fagerudd. För honom är nyckeln i skapadet att helt enkelt sätta sig ner och göra.

– När många klagar på brist på inspiration är sanningen ofta att det handlar om lättja och ovilja. Det gäller att bara komma igång, välja ett motiv och börja jobba med det. När man kommer över sin ångest över att inte få något gjort så hittar man mitt i allt något intressant, säger Fagerudd.

Kunglig opera

De utspridda notpappren är Fagerudds kommande opera, Silvia och jag. Han har jobbat på verket i över ett år och kallar det skämtsamt för ett evighetsprojekt.

– Den handlar om två drottningar som möts, och sen börjar det trassla till sig på olika sätt. Under den här processen har den ändrats många gånger men vid det här laget är jag ungefär halvvägs. Det betyder omkring 45 minuter klingande musik, säger Fagerudd.

Aktsam nytappning av The Beatles

Det projekt som är närmast att avslutas är en konsert med Vasa stadsorkester då man framför Fagerudds arrangemang av The Beatles klassiska skiva Sergeant Pepper's Lonely Hearts Club Band. Skivan fyllde nyligen 50 år och Markus Fagerudd säger själv att han bara har en dryg dag kvar av arbete med arrangemangen.

– Det medför vissa utmaningar att orkestrera något som folk har så nära hjärtat. Man måste vara väldigt trogen källmaterialet. Man kan inte ändra på någonting, men man kan tillägga, säger Fagerudd.

Resultatet framförs på Korsholms musikfestspel den 31 augusti och 1 september.

Finlandssvenska Berndt Arell får inte fortsätta som chef för Nationalmuseum i Stockholm.

Arell får inte förnyat förtroende då hans kontrakt löper ut vid årsskiftet trots att han hade en option på en förlängning i tre år, rapporterar Svenska Dagbladet.

Arells ledarskap har tidvis väckt kritik. Bland annat har han anklagats för att gynna sina vänner i både rekryteringar och konstanskaffningar.

Han har också råkat i blåsväder på grund av ett sponsoravtal med BMW och för en överdriven resebudget.

Berndt Arell utsågs till överintendent och chef för Nationalmuseum i Stockholm år 2011. Arell har suttit på posten en full förordnandeperiod, det vill säga sex år.

Därför blir det en bra tidpunkt för en nystart, anser Karin Strandås, statssekreterare på kulturdepartementet.

- Vi ser det som en lämplig tidpunkt att hitta en ny person som vi kan förorda för en full förordnandeperiod, säger Strandås.

Enligt SvD blev Arell uppkallad till kulturdepartementet förra veckan för att få besked om att kontraktet inte förlängs.

Svenska Yle har inte lyckats nå Berndt Arell för en kommentar.

Svenska Dagbladet

Åren 1942-44 använde sig den nazityska armén av byggnader på Tulludden i Hangö för att putsa upp soldater på väg hem på permission. I de nu pågående arkeologiska utgrävningarna på landets sydspets söker man efter föremål som soldaterna lämnade efter sig. En ny grupp glada amatörarkeologer anlände till Tulludden på måndagen.

En av dem är Keth Strömdahl från Askola. Hon har en gång i tiden studerat historia och litteratur, men har ingen som helst erfarenhet av arkeologi.

Hennes intresse för projektet väcktes av en artikel i Helsingin Sanomat i våras.

- Det hände då något i huvudet… Jag kände att det här är så intressant att jag måste få veta mera!

utgrävniongar i hangö tiulludden Bild: Keth Strömdahl hangö

En halv kam och en glasskärva

Som amatörarkeolog är du utrustad med tåliga byxor, kudde under knäna, handskar på händerna, en murspatel, en sopskyffel, en hink och en påse.

Och en stor portion tålamod, får man väl utgå ifrån.

Fast här dyker fynden upp på löpande band.

- På tio minuter i gropen hade jag redan hittat en halv kam och en glasskärva, konstaterar Keth Strömdahl.

utgrävningar på tulludden i hangö Bild: Keth Strömdahl tulludden

Max tio centimeter

“Gropen” är fyra kvadrat stor. En kvadrat per person.

- Vi tar bort det översta torvlagret och sen gräver vi jämt på tio centimeters djup. Djupare än så ska man inte gå.

Här kan, åtminstone teoretiskt, finnas rester från kriget med allt vad det innebär i ammunitions- och explosionsväg.

- Nog blev jag lite betänksam då en av handledarna sa att om det är något som tickar så ska man lite se upp….

Arkeolog Jan Fast som håller i projektet menar dock att risken är låg, även om området i sig naturligtvis är riskabelt som sådant på grund av den militära bakgrunden.

- Man måste vara noggrann och metodisk. Vi gör inte grävningar på ställen där det finns en risk. Områden vi gräver på har vi gått igenom med metalldetektor. Vi gräver ytligt och med lätta redskap.

utgrävningar på tulludden i hangö Bild: Keth Strömdahl arkeolgiska utgrävningar

Det finns andra risker som är större, säger Jan Fast.

- Fästingar och infektioner. Vi hade en blodförgiftning för två år sen.

Jorden är rejält smutsig då den består av gammalt avfall. Bakterier kan med andra ord komma in i små sår på händerna, varför skyddshandskar är på sin plats.

Mediciner, krämer och kondomer

- Det syns att man har skött om soldaterna här, vårdat sår till exempel. Vi har hittat kirurgisk tråd, ampuller och sådant.

Ur jorden dök också två oanvända 70-åriga kondomer upp.

- De hörde till varje soldats medicinförpackning. Tyska armén var väldigt noga med hygienen. Hade någon en könssjukdom blev det ingen permission.

Tysk intimhistoria. 70 år gamla kondomer. Bild: Jan Fast arkeologi,kondomer

Men hur kan sådant hålla i jorden i över 70 år?

- Jordmånen på Tulludden är torr vilket gör att fukten drar snabbt igenom vilket har en konserverande betydelse.

Till det bidrar också att jorden innehåller mycket metall.

- Här finns brev och böcker samt textilier som också hållit överraskande bra.

En halv kam, en del från en gasmask, en tub frostskyddskräm... utgrävningar på tulludden i hangö Bild: Jan Fast utgrävningar hangö

Katolsk bönering. utgrävningar på tulludden i hangö Bild: Jan Fast katolsk bönering

Personen i historien

De enskilda föremålen gör historien konkret och personlig, konstaterar Jan Fast. Vare sig det handlar om en knapp, en kam eller ett kors.

- I år har vi hittat katolska föremål, kors som soldaterna haft kring halsen. Samt böneringar. Nationalsocialismen var ju ateistisk, men soldaterna var av alla slag och det fanns troende katoliker bland dem. Det är något man inte så ofta tänker på.

Lyssna på radioinslag:

Keth Strömdahl blev intresserad på grund av en artikel

Arkeolog Jan Fast blev överväldigad av stämningen på platsen

Läs också:

Mer om tyskarnas genomfartsläger samt bilder av de gamla byggnaderna

Se mer bilder i arkeolog Jan Fasts blogg.

- Rättsodontologi har egentligen väldigt lite att göra med tandläkarjobb, förklarar Helena Ranta under inspelningarna av sitt sommarprat.

Det är svårt för henne att gå in på detaljer i sitt arbete, mest för att det är känsligt, men i praktiken undersöker en rättsodontolog munhålan på en avliden person för att samla bevis och information i brottmål.

Ranta själv har arbetat som rättsmedicinsk expert i Peru, Colombia, Libyen, Kamerun, Irak, Nepal, Tjetjenien, Bosnien Hercegovina, Kosovo och nyligen Eritrea och Afghanistan.

Musik och poesi

I sitt sommarprat väljer hon att fokusera på tillvaron mellan uppdragen.

- När jag kommer hem, vill jag sitta ensam i vardagsrummet, lyssna på klassisk musik och läsa dikter med ett glas vitt vin i handen.

Ranta delar med sig av sina favoritkompositörer och favoritpoeter, de som ger henne tröst och lugn i vardagen. Men vi får också följa med till några tidigare krisområden världen över för att få en inblick i arbetet som rättsodontolog.

Rätten att veta vad som hänt

- En ung kvinna med två barn kom till sjukhuset i Tuzla år 1996. Hon tog fram ett laminerat foto och sträckte fram det till mig. Vi hade hittat samma foto i ett av offrens fickor. Vad skulle jag säga till henne?

Ranta berättar hur viktigt det är för dem som har överlevt stora tragedier att få veta vad som hänt med deras anhöriga. Dels för att kunna bygga upp sina liv på nytt, men också för att bryta hatet och hämndens onda cirkel, som så lätt fortsätter i generationer.

Plikten att ingripa

Den europeiska flyktingpolitiken får sig också en känga i Rantas sommarprat. Hon menar att den flyktingkris som vi i dag talar om i Europa egentligen inte är något annat än en kris i vår egen moral.

- Vi får aldrig tro att förintelsen inte kan hända igen. Folkmord är aldrig en slump. De händer där för att det finns mänskor som vill dem, mänskor som genomför dem och mänskor som låter dem ske. Tystnaden talar sitt språk - att inte ingripa är medbrottslighet.

Helena Ranta sommarpratar i Yle Vega klockan 10:03 och 18:03.

Ladda ner programmet som podcast eller lyssna till musiken i Rantas sommarprat.

Konstnärerna Ingrid Weckström och Matias Gustafsson driver projektet TV Åbo - "En hemlighet i det finlandssvenska undermedvetna" och ett alternativt sätt att tänka kring tv och film. Yle Kultur har äran att publicera deras sommarfilm "En boll, en juttu", tillsammans med konstnärernas tankar kring projektet.

Hur står det till med vår verklighetsuppfattning? Vi har en boll, en planet med en atmosfär. Vissa av oss har bara en sommar kvar. Eller en dag. Vad ska vi göra med den?

”Reality testing” – realitetsprövning. Ett verktyg för att utvärdera om en person kan skilja mellan yttre och inre verklighet, men låt oss vända på ordet några varv. Håller realiteterna för vår framfart? Klarar din verklighet testet om du prövar den? Vi är uppkopplade, vi har en koppling, men vart? Och kan man avsmaka verkligheten, prova den som man provar ett vin? I kortfilmen En boll, en juttu har vi smakat på sommaren. Den är ju inte så illa egentligen, vår boll.

Och förresten, glöm det där med inre och yttre verklighet. Tro på allt. Tro på oss: Det är dags att be konstnärerna komma ut ur skåpet, för det är konsten, det goda, det vackra och det kärleksfulla som står emot fascismen och de ansiktslösa marknadskrafterna. Fasaderna rämnar, maskerna faller och TV-sminket rinner. Vilken tur att man varken behöver vara utbildad eller sminkad för att göra en skillnad och för att inspirera. Världen behöver dig, nu.

Kortfilmen En boll, en juttu är en resa genom elementen och ett hopp in i Tv Åbos verklighetsmaskin. Eftersom ingen sände vad vi ville titta på grundade vi vår egen TV-kanal. Lyckligtvis är det ju enkelt att göra nuförtiden. Här är alltså bollen. Vad är juttun?

Text: Ingrid Weckström och Matias Gustafsson, TV Åbo

Ingrid Weckström och Matias Gustafsson. Ingrid Weckström och Matias Gustafsson Bild: Ylva Perera/Yle film

En hemlighet i det finlandssvenska undermedvetna

Sommaren till ära bjuder Yle Kultur på en specialinköpt film.

"En boll, en juttu" är gjord av de Åbobaserade konstnärerna Ingrid Weckström och Matias Gustafsson, inom ramen för projektet TV Åbo, som pågått sedan 2012.

- Vi använder oss av material från verkligheten och klipper ihop berättelser. Inte alltid enhetliga berättelser, men i alla fall, säger Weckström.

Projektet började med idén att föra samman människor som hamnat utanför på olika sätt.

- Vi befann oss själva utanför det vanliga samhället när vi började med TV Åbo, och vi ville uppmuntra till kreativitet och skaparglädje i vår krets, säger Gustafsson som använt skapandet som ett led i tillfrisknandet från en depression.

Alternativ till TV

Gustafsson sysslar med musik, och har tillsammans med andra musiker producerat ljudet som används i filmerna. Weckström svarar för råklippet, och sedan justerar de filmen tillsammans.

Sammanlagt har de hunnit göra kring 30 videon under de fem år de hållit på.

- Vi vill skapa ett alternativ till tv, så som det ser ut idag. Dessutom vill vi visa att man inte behöver ha en lång utbildning för att hålla på med det här, säger Weckström.

- Vi vill odla ett tillåtande skapande där vi inte låter oss kvävas av kritik. Mycket handlar också om att ha roligt och parodiera både oss själva och annat, säger Gustafsson.

Performativ biografism

En drivande fråga handlar om performativ biografism: vad händer när man sätter ur material av sig själv på nätet?

- Vi intresserar oss för spänningen mellan verklighet och konst, och vad som händer om man försöker lösa upp gränsen mellan dem, säger Weckström.

Ur "En boll, en juttu" Eldslågor och en strand. Bild: Ingrid Weckström och Matias Gustafsson tv Åbo

Alla TV Åbos videon är öppna att titta på, men projektet har hittills hållit låg profil utåt.

Hur känns det att nu publicera ett av era verk på Yle?

- Vi brukar ju säga att vi håller till i det undermedvetna, men ibland kommer ju saker därifrån upp till det allmänna medvetandet. Det känns speciellt, men roligt, säger Weckström.

Weckström och Gustafsson bor och arbetar tillsammans i Åbo. Utöver TV Åbo-projektet ägnar sig Weckström åt skrivande och måleri. Hon har också just slutfört sin kandidatexamen inom franska och litteraturvetenskap.

Gustafsson ägnar sig utöver TV Åbo åt musik och fotografi.

Resten av TV Åbos filmer produktion kan ses här.

Skådespelaren, regissören och gestaltterapeuten Marcus Groth tar oss i sitt sommarprat på en resa genom sin barndom.

När han var elva år gammal dog mamman i bröstcancer. Drygt två år senare tog pappan sitt eget liv på en parkbänk.

Växte upp med brodern

Utan vännerna och den äldre brodern Joakim, som Marcus slutligen växte upp med, skulle livet ha kunnat se väldigt annorlunda ut i dag. Men mycket minns han också med värme.

- Hemmet på Apollogatan blev en slags frizon för våra vänner när de behövde komma ifrån sina föräldrar och veckosluten kunde vara ganska fartfyllda. Till all lycka hade vi förstående grannar.

Människor och minnen

Groths sommarprat är en kavalkad av minnesbilder och personporträtt och många gånger bevisas här frasen: Verkligheten överträffar fiktionen.

I programmet möter du figurer från sjuttiotalets Munksnäs, men vi rör oss också på Hailuoto i Norra Österbotten där familjen hade sommarställe.

Bland annat träffar vi den excentriske faster Else, storrökaren som tyckte om whisky och var fräck i munnen och lesbisk. Men också Groths egen pappa beskrivs på ett mycket färggrant sätt.

Marcus Groths sommarprat hör du i Yle Vega klockan 10:03 och 18:03

Ladda ner programmet som podcast eller lyssna på musiken via Spotify.

Årets sommarpjäs på Teaterboulage i Pargas är en hejvild kärlekskamp i dansbandstakt. Den komiska tajmingen sitter, men tyvärr fastnar skrattet i halsgropen hos Yles recensent.

Daniela Franzell, till vardags skådespelare vid Åbo svenska teater och ett välbekant ansikte i Teaterboulages produktioner sedan 1990-talet, debuterar i år som pjäsförfattare med komedin “Vem tar vem?”.

Här får vi träffa bonden Lasse (Sam Sihvonen), som blivit övertalad att gå med i tv-programmet “Vem tar vem?” för att finna kärleken. Producenten (Ida Ridberg) stormar in med sitt team och sitt dansband, och snart anländer också de tre kvinnor som ska tävla om Lasses gunst.

Anton Mattsson (Kameramannen), Riddo Ridberg (Leiffo), Sam Sihvonen (Lasse) och Erja Lindell (Smink-Sirpa). Anton Mattsson (Kameramannen), Riddo Ridberg (Leiffo), Sam Sihvonen (Lasse) och Erja Lindell (Smink-Sirpa). Bild: Henrik Zoom © 2017 Erja Lindell

Reality tv är en tacksam miljö för komik, och i sina bästa stunder lyckas föreställningen på ett fiffigt sätt driva med det absurda i att försöka lära känna sitt livs kärlek medan producenten hojtar instruktioner och kameran surrar.

Viktiga frågor

Tematiskt är man inne på flera frågor som är både viktiga och svåra i vår tid då vi har en tendens att både skuldbelägga människor som inte lever i förhållanden och kalla människor som aktivt letar efter en partner desperata. Dessutom är vi vana vid att få det vi beställer, vilket gör att jakten på en partner handlar mer om att hitta någon med rätt egenskaper, än någon man på riktigt känner något för.

Det här är en av de tävlande damerna, Marie (Elin Söderholm), inne på vid ett skede i föreställningen, i en scen som gör en ansats att problematisera tvåsamhetshetsen i samhället. Det samma gör hennes konkurrent Lena (Sanne Jahnsson), som redan har levt igenom ett äktenskap och nu pratar om det fina i att kunna leva på olika sätt.

Sångerskan Ida Wahtera. Ida Wahtera. Bild: Henrik Zoom © 2017 ida wahtera

Tyvärr blir det här ändå bara ord, eftersom föreställningen själv glatt traskar på i spår som förstärker just den syn på kärlek som den gör små ansatser till att kritisera.

Det syns till exempel hos dansbandssångerskan (Ida Wahtera) - som kritiserar programmet (om än på ett extremt skambeläggande sätt gentemot de kärlekstörstande kvinnorna), men “avslöjas” i sin hårdhet när det kommer fram att hon inte heller har någon partner.

Reproducera snarare än kritisera

Till stor del ligger problemet i karaktärerna, eftersom ingen får bli mer än en stereotyp. Bland de tävlande har vi “den arga kvinnan” (Söderholm), “den nervösa kvinnan” (Anna Lindström) och “den livsbejakande kvinnan” (Jahnsson).

Vi har den velande ungkarlen Lasse (Sihvonen) som inte tar ett enda eget initiativ under hela pjäsen.

Vi har den konservativa pappan Uffe (John Lassus) och den pyssliga, självuppoffrande mamman Gitta (Skini Lindgård), och grannen Leiffo (Riddo Ridberg) som dyker upp och kläcker ur sig opassligheter på löpande band.

John Lassus som Lasses pappa Uffe. John Lassus som Uffe. Bild: Henrik Zoom © 2017 vem tar vem

Missförstå mig rätt - jag efterlyser inte moraliskt föredömliga rollfigurer, det är klart det får finnas sviniga gubbar och hönsmammor på scenen. Problemet är bara att det inte känns som om föreställningen driver med dessa stereotyper, utan snarare reproducerar dem.

Leiffos sexistiska skämt blir inte roliga bara för att han är en karaktär.

Rasism som humor

Det blir inte bättre av att pjäsen också spelar en på rasistiska stereotyper - särskilt genom Daniela Franzells porträttering av italienskan Angelina som dyker upp med sin köttgryta, yviga gester och uppskattning för sviniga män.

Det må vara en parodi men spelar in i den långa västerländska traditionen av att beskriva människor från sydligare breddgrader som djuriska och vulgära, vilket är en av berättelserna som upprätthåller de rasistiska strukturerna i vårt samhälle.

Det är beklämmande att Teaterboulage inte sett det här, och extremt oroväckande att publiken skrattar så hjärtligt - både åt Angelinas accent och åt skämten om afrikanska män och turkar.

Framförandet fungerar

Ovan nämnda fadäser förvånar mig, eftersom Teaterboulage i allmänhet brukar bjuda på gedigen och extremt genomtänkt teater. Fjolårets "Doris, flickan i läderrock" var en av de bästa pjäserna jag såg under hela året.

Till sitt framförande lyckas även årets föreställning vara helgjuten och ensemblens komiska tajming sitter som ett smäck.

Hade jag inte haft så mycket problem med skämtens innehåll hade jag med andra ord varit väldigt underhållen, och jag hoppas därför verkligen att Daniela Franzell fortsätter utveckla sina komiska skrivartalanger i fortsättningen. Hantverket behärskar hon redan helt klart, och trots att jag sitter tyst är det många andra som skrattar.

Jonny Randström som doktorn och Anna Lindström som Carina. Jonny Randström och Anna Lindström. Bild: Henrik Zoom © 2017 sommarteater

Orkestern Klickz sätter stämningen genom dansbandssvängiga låtar tonsatta av Riddo Ridberg till Franzells text. Låtarna kommenterar händelserna i pjäsen, men tjänar mer som pausmusik än som handling.

Orkestermedlemmarna utgör också, tillsammans med kamerateamet, en central del i det komiska myller som flera av mass-scenerna bjuder på.

Är det här kärlek?

“Vem tar vem?”:s främsta syfte är helt klart att underhålla, och inget fel i det, det är en av sommarteaterns grundfunktioner. Ändå vill jag hävda att det inte hade behövt utesluta all form av karaktärsutveckling.

Pjäsen pratar om att lära sig att våga, men med möjligt undantag av Lindgårds karaktär Gittan (som lyckas förmedla lite verklig smärta trots det karikatyrmässiga upplägget), är det ingen som egentligen förändras under pjäsens gång.

Det känns märkligt i en pjäs om kärlek, eftersom kärlek väl ändå på något plan handlar om att kunna se bortom könsroller och förväntningar, och faktiskt närma sig en annan människa - med all föränderlighet som det innebär?

Sanne Jahnsson som Lena och Ida Ridberg som producenten. Sanne Jahnsson och Ida Ridberg som Lena och Producenten. Bild: Henrik Zoom © 2017 sommarteater

Det finns glimtar av folk som försöker närma sig varandra - till exempel i samtalet mellan producenten (Ida Ridberg) och Lena (Sanne Jahnsson) - men det leder inte till verkliga förändringar.

Istället tröskar berättelsen på i tvåsamhetsträsket på ett sätt som får heterosexualitet att framstå som en extremt deprimerande kraft som förvandlar människor till konkurrenter och klichéer.

Vilket förvisso ofta är alldeles sant, men det hade pjäsen gärna fått problematisera snarare än hylla.

Det är 20 år sedan kanalen Yle Vega hördes första gången i radion. För att fira den här födelsedagen efterlyser Vega nu en nyskriven låt som beskriver kanalen. Men hur skriver man egentligen en låt? Jukka Isojoki träffade prisbelönte låtskrivaren Rickard Eklund för att ta reda på svaret.

Richard Eklund är expert på att skriva låtar. 2016 vann han både Solveig von Schoultz diktpris och hans låt Finland blev vald till årets finlandssvenska låt på evenemanget Musik&Talang.

- Efter det har jag varit lite mera öppen med min poesi, hållit föredrag i skolor och haft massor med andra intressanta uppdrag tack vare uppmärksamheten.

Våga skriva dåligt.― Rickard Eklund

Nu kan du få samma uppmärksamhet som Rickard genom att skriva en låt till Yle Vega, som handlar om kanalen, livet, finlandssvenskhet. Temat kan vara många.

Men hur ska man sätta igång när man vill skriva en låt? Så här skulle Rickard gå till väga:

1. Vad betyder Yle Vega för dig?

Fundera på vad Yle Vega betyder för dig och vilka associationer kanalen väcker, vilken roll har den haft i ditt liv.

- Spontant skulle jag tänka att det är en kanal som har varit på i bakgrunden när jag har varit i skären. Så är min association till Yle Vega. Jag skulle kanske spinna vidare på det konceptet och fundera på olika historier.

2. Skriv en text

Gå inte rakt på sak, tipsar Rickard. Han föreslår att inte berätta om kanalen utan bygga upp en historia som går bredvid kanalen.

- En tanke som slår mig, eftersom jag är född på 80-talet, är att jag började lyssna på Yle X3M när kanalen började då jag var ungefär 17 år. I något skede kände jag mig för gammal för Yle X3M och för ung för Yle Vega. Så någonting i den stilen skulle jag kanske skriva om. Någonting om att växa upp.

3. Hitta på en melodi

När Rickard skriver en låt plockar han fram någon intressant melodi när han har en text.

- Jag utgår oftast från en fras och rytmen av en intressant fras. Det kan vara en refräng, en hook (melodislinga som återkommer flera gånger) eller ett stick (en del av en låt som skiljer sig från övriga delar i låten). Det märker man sedan när man har den där frasen som rullar lätt av tungan.

4. Gör låten tredimensionell

- Med hjälp av arrangemanget och melodin kan man färglägga texten. Texten kan verka väldigt glad men när man lägger en sorgsen melodi blir den mera tredimensionell, så att det finns någonting annat i låten som inte kommer fram i texten.

5. Våga!

Våga skriva dåligt. Rickard säger att du ska våga skriva dåligt och skriva om så många gånger du vill. Man lär sig efter hand. Han påpekar också att det oftast är bättre än vad man tror.

- Jag vet ingen låt som alla tycker är den bästa låten som finns. Det finns alltid folk som kommer att tycka att en låt är bra eller dålig. Men om du är nöjd med den låt du har skrivit, så strunta i vad alla andra tycker.

Men hurdan låt passar för Yle Vega? Dansband, rock, pop eller country? Det är upp till dig!

Premiär! Pernilla "Prillan" Karlsson har varit på sommarturné runt om i Svenskfinland! I det första avsnittet besöker hon Petalax.

Prillan inleder sin resa hos familjen Salo i Petalax där hon fixar till den snyggaste lekstugan i byn. Men hur går det när Prillan blir ensam på gården med fyra barn, en hög med målfärg och knasande hundar?

Varje vecka släpps även ett poddavsnitt från Prillans resa. I det första avsnittet samtalar hon med Mia Salo. Avsnittet kan du lyssna på här nedan.

Yle Kultur går på feministisk konstutställning i Ekenäs tillsammans med Astras chefredaktör Nina Nyman. Vidden av uttryck imponerar, men samtidigt saknas viktiga teman.

De rosa plakaten sticker ut redan i gatubilden. Nästan varje anslagstavla i Ekenäs hälsar Feministisk sommar!

- Att cykla runt och sätta upp dem på stan kändes politiskt i sig. När jag gick in på en krog där det bara arbetade medelålders män och delade ut inbjudningar till vernissaget blev de sjukt obekväma och började kasta pappren mellan sig, berättar Elvira Eilittä, sommarpraktikant på Pro Artibus.

Elvira Eilittä. Elvira Eilittä Bild: Ylva Perera/Yle pro artibus

Feministisk sommar är namnet på årets sommarutställning på stiftelsen Pro Artibus galleri Elverket.

Fem konstnärer ur olika generationer finns representerade, och tanken är att fira Finlands 100-årsjubileum genom att belysa hur feminismen påverkat samtidskonsten i landet.

Utställningens konstnärer har inspirerats av feminismens intresse för undangömda maktstrukturer.― Juha-Heikki Tihinen, curator

Yle Kultur valde att besöka utställningen tillsammans med den feministiska tidskriften Astras chefredaktör Nina Nyman, för att diskutera hur konstverken relaterar till den feministiska kampen i dag.

Rosa och kvinnotecken

Nyman bor själv i Ekenäs, och har glatts åt de rosa plakaten på stan.

- Det finns en berättigad kritik gentemot överanvändningen av rosa inom feminismen, men eftersom färgen fortfarande så tydligt kodas som passiv och mindre värd i samhället tycker jag det finns en poäng att vältra sig i den i kampsyfte, för att på så vis förstöra den koden, säger Nyman.

Nina Nyman. Nina Nyman. Bild: Ylva Perera/Yle chris af enehielm

Hon är däremot lite skeptisk till kvinnosymbolen som också används på plakaten, och hade hellre sett den utbytt mot kvinnokampstecknet.

- Det finns inget likhetstecken mellan feminism och kvinnor, även om de ofta överlappar. Det är viktigt att lyfta upp kvinnornas underlägesposition gentemot männen genom historien, men i det här fallet blir symbolen onödigt exkluderande.

Sex genom tiderna

Konstnärerna som ställer ut är Birgitta Ara (f. 1934), Cris af Enehielm (f. 1954), Lena Séraphin (f. 1962), Reija Meriläinen (f. 1987) och J.A. Juvani (f. 1987). Utställningen är curaterad av Juha-Heikki Tihinen.

Konstnärernas verk finns utställda om varandra, och redan i det första rummet möts besökarna av en brokig skara teman och tekniker.

J.A. Juvanis "Porn calendar for the year 2018". J.A. Juvanis porrkalender. Bild: Ylva Perera/Yle kalender

Här hänger J.A. Juvanis porrkalender (2017), som innehåller bilder föreställande konstnären själv.

Den nakna, fläckiga, icke-normativa kroppen utgör en kontrast till Birgitta Aras släta, vita marmorskulptur “Newly Married” (1981), som föreställer ett par fötter.

"Newly Married" av Birgitta Ara (1981). Skulpturen "Newly Married" av Birgitta Ara. Bild: Ylva Perera/Yle Birgitta Ara,pro artibus

- Det säger något om hur synen på sex har förändrats i samhället. Idag kan man ställa ut en explicit porrkalender, medan intimiteten i den här skulpturen var normbrytande på sin tid, säger Eilittä.

Nina Nyman påpekar roat att båda verken ändå bär karaktär av bruksföremål.

- “Newly Married” ser nästan ut som en skål som man skulle kunna ge någon i bröllopspresent. Det är intressant att se hur annorlunda estetiken är, Ara arbetar med väldigt klassiska, rena färger och former, medan nyare feministisk konst ofta rör sig i en mer normbrytande estetik, säger Nyman.

Interaktivt och obehagligt

Det tredje verket i det första utställningsrummet är Reija Meriläinens “Mimi Lost Mind” (2014).

Verket består av ett lår gjort av ballistisk gel som besökarna uppmanas sätta handen på. Då spelas ett videoverk upp, som inleds med en atombombsexplosion och fortsätter med en historia som börjar oskyldigt, men slutar i ett övergrepp.

"Mimi Lost Mind" av Reija Meriläinen. Reija Meriläinens videoverk Mimi Lost Mind. Bild: Ylva Perera/Yle Mimi Lost Mind

Så fort man lyfter handen från låret slutar videon, så för att se den till slut måste man hålla kvar handen genom hela förloppet.

- Interaktiviteten är väldigt intressant, den tvingar besökaren in i berättelsen på ett obehagligt sätt, säger Nyman.

Samtidigt har jag hela tiden möjligt att avbryta händelserna genom att ta bort handen. Jag har aktörskap, och det är en viktig feministisk poäng.― Nina Nyman

Hon tillägger att det kunde ha varit en idé att försé verket med en triggervarning på grund av det våldsamma innehållet.

Överlag uppskattar Nyman att utställningen direkt uppmanar besökaren att interagera och förhålla sig till de utställda verken.

Lustfyllt blottande

I nästa rum finns delar av Cris af Enehielms fotoperformans med bilder både från 1987 och 2017.

Cris af Enehielms bilder (1987). Tre svartvita fotografier av Cris af Enehielm. Bild: Ylva Perera/Yle Cris af Enehielm,Pro Artibus,Feministisk sommar

På bilderna poserar af Enehielm i klassiskt pornografiska utstyrslar, men normbrytande såtillvida att hon i de äldre bilderna är höggravid och i de nyare bilderna har en kropp som präglas av åldrande.

- De här bilderna gör mig väldigt glad, till stor del för att jag relaterar mitt eget liv - jag har varit gravid, jag kommer att åldras - till dem, men också för att det är en feministisk handling att visa upp den här typen av kropp i ett konstgalleri riktat till allmänheten, säger Nyman.

Cris af Enehielms bilder (2017) och Birgitta Aras skulptur (1980). Cris af Enehielms fotoperformans och Birgitta Aras skulptur. Bild: Ylva Perera/Yle Pro Artibus,Cris af Enehielm,Birgitta Ara,Feministisk sommar

Hon uppskattar särskilt lustfylldheten som af Enehielm också utstrålar i den inspelade performansen “De vilda modellerna” från 2017.

- Att ta utrymme är en kamp, men det handlar inte bara om ett offerskap som ska få upprättelse, utan det finns en enorm glädje och humor i uttrycket, säger Nyman.

Pornografins ramverk

Pornografitemat går således igen både hos Juvani och af Enehielm, och enligt Nyman är det ganska vanligt inom feministisk konst.

- Antagligen beror det på att pornografin är ett område där kvinnor så tydligt objektifierats och används, så det finns en vilja att ta tillbaka det på ett lekfullt sätt, oberoende om man vill reproducera en annan sorts pornografi eller bara krossa de bilder som finns, säger Nyman.

J.A. Juvanis videoverk "Squeaky Toyz" (2017). J.A. Juvanis videoverk Squeaky Toyz. Bild: Ylva Perera/Yle Pro Artibus,Squeaky Toyz

Här arbetar Juhani och af Enehielm på olika sätt.

- Juhani skapar en ny typ av porr som också ska gå att använda pornografiskt, medan af Enehielms verk känns mer menade att söndra de pornografiska troperna för kvinnlighet, snarare än att det skulle vara tänk att man ska sitta och runka till dem, säger Nyman.

Klockor och knivar

Längre in i utställningen hittar vi Lena Séraphins videoverk “Guld och Ur” (2006), en absurd historia som utspelar sig inne i en guldsmedsaffär.

- Den här filmen skriker inte feminism rakt ut, men tar ändå upp sådana frågor, vilket jag tycker är skönt, säger Eilittä.

Nyman håller med.

- Den laborerar med roller på ett intressant sätt, och visar till exempel hur kvinnor ter sig ur olika perspektiv.

Ett annat verk som sticker ut är Reija Meriläinens “Flykt eller kamp” (2014), som består av riktiga knivar, utsmyckade med makramé.

Reija Meriläinens "Flykt eller kamp" (2015). Reija Meriläinens verk bestående av en liten kniv med makramépynt. Bild: Ylva Perera/Yle Pro Artibus,Feministisk sommar

- Det är effektivt att sätta ett föremål i en annan kontext, och på det viset få mig som betraktare att fundera över dess funktion som bruksföremål, och i det här fallet gäller de föremål som är skapade för att göra skada, säger Nyman.

Antirasism saknas

Namnet “Feministisk sommar” och kopplingen till Finlands hundraårsjubileum medför enorma anspråk.

- Det är lite problematiskt eftersom det ändå bara ett vissa teman som lyfts upp här. Det är kroppslighet, sexualitet, våld och roller, som alla är viktiga frågor, men förstås långtifrån allt som är viktigt inom feminismen, säger Nyman.

Är det något särskilt tema du saknar?

- Antirasism. Jag brukar inte vilja inrätta en hierarki mellan feministiska frågor, men i dagens samhälle behövs antirasism så akut, så det alltid borde finnas med. Inte som en separat fråga, utan som en del av alla feministiska frågor. På den här utställningen ser vi endast konst av vita konstnärer, och de koncentrerar sig främst på vita kroppar, säger Nyman.

Feministstämpeln öppnar upp

Gränsen mellan konst och politik är aldrig vattentät, och konst kan vara feministisk både genom sitt innehåll och genom hur det görs.

Cris af Enehielms tavla "De vilda" (2000-2017). Cris af Enehielms tavla "De vilda" (2000-2017). Bild: Ylva Perera/Yle Cris af Enehielm,Pro Artibus,Feministisk sommar

Samtidigt kan man fråga sig vad det tillför att explicit kalla en utställning för feministisk.

Finns det risk att stämpeln begränsar konstupplevelsen?

- Visst finns det en risk, men samtidigt ger det en ny dimension, eftersom det uppmuntrar till läsningar som kanske inte annars skulle göras. Till exempel Birgitta Aras verk hade jag inte nödvändigtvis läst som feministiska om jag hade sett dem i ett annat sammanhang, men jag uppskattar att den här utställningen utmanade mig att försöka hitta en feministisk vinkel där, säger Nyman.

Hon uppskattar också att få komma in i ett rum som uttalat går in för att vara feministiskt.

- Det betyder att jag får ställa vissa krav på det rummet, och veta att där finns utrymme för min politik. Feministisk kunskap bygger på att man lyssnar på andras erfarenheter, och den här utställningen erbjuder en möjlighet att göra det, säger Nyman.

Rosa skylt med texten feministisk sommar. Bild: Ylva Perera/Yle Pro Artibus,Feministisk sommar

De erfarenheter som “Feministisk sommar” uppvisar härstammar alla ur individuella personer, vilket förvånar lite, eftersom kollektiva verk hade gått väl i linje med feminismens arbetsmetoder i övrigt.

Enligt Eilittä beror det troligen på utrymmesbrist.

- Ofta när folk skapar verk tillsammans är det för att man vill göra stora saker, och där skulle vårt lilla galleri inte räcka till.

Kroppar provocerar

Utställningen har varit öppen sedan början av juni, och går att beskåda ända till 27.8. Enligt Eilittä har den redan hunnit väcka många reaktioner.

- Många har älskat den, medan andra inte har förstått den alls utan tyckt att den är provocerande och hemskt.

Vad är det som har provocerat?

- Främst kropparna, folk tycker det är oförskämt att visa upp något som är så fult enligt vissa normer. Sen har det också kommit kritik gällande att utställningen bara tar upp vissa frågor. Men åtminstone är det ingen som bara har ryckt på axlarna och gått ut, säger Eilittä.

Flagga med orden "Feministisk sommar". Bild: Ylva Perera/Yle Pro Artibus,Feministisk sommar

Utöver utställningen publicerar Pro Artibus kolumner varje vecka på temat Min feminism. Dessutom ordnas ett diskussionstillfälle i form av Feministiskt café på Ekenäs torg lördagen den 8.7 klockan 11-13.

Då samtalar Nina Nyman tillsammans med Margherita ”Lolo” Zilliacus om feministiskt arbete på 1970-talet kontra i dag.

När Jan-Erik Andelin var liten arbetade hans pappa inom exportindustrin och reste mycket. Med sig hem brukade han hämta broschyrer och tidtabeller från olika flygbolag.

- Broschyrerna slängde jag, men jag behöll tidtabellerna. Som mest hade jag en samling på 70 tidtabeller från olika flygbolag.

Det var så Andelin lärde sig hur världen hängde ihop, och tur var väl det, för hans eget yrke skulle komma att ta honom på en och annan resa.

Vi får bland annat få följa med till Vilnius natten före Sovjetunionens fall, och till en tomatodling i Afrika i slutet av nittiotalet.

Litterärt bevandrad släkt

I Andelins sommarprat reser inte bara han, utan också hans förfäder runt jorden.

Bland annat träffar vi bröderna Väinö och Werner Andelin (senare Hämeen-Anttila) som hämtade med sig en väldig massa världslitteratur hem till Finland från sina resor och översatte den till finska.

- Det är alltså mina förfäder och deras familjer som har översatt t.ex. Alexander Dumas, Jules Verne, Mark Twain etc. till finska.

Andra förfäder har seglat i Stilla Havet och Söderhavet, och jobbat för brittisk-australiska flottan. En har namngett en farled in till Papua-Nya Guineas huvudstad.

Jan-Erik Andelin sommarpratar i Yle Vega 10:03 och 18:03

Ladda ner en musikfri podcast eller lyssna på musiken i programmet.

Här är den – Yle Vegas pop/rockfrågesport!

Testa dina musikkunskaper och briljera för dig själv eller tävla med kompisen och se vem som får flest poäng! Varför inte ha en liten tävling på jobbet under kafferasten eller över en liten fredagspilsner efter jobbet på puben runt hörnet?

Vid rätt svar markeras ditt svar genast med grönt. Ett felaktigt svar blir rött och då markeras det rätta svaret med fet stil.

Varje fredag kommer 10 nya frågor av varierande svårighetsgrad här på svenska.yle.fi. Ämnesområdena rör sig inom de musikstilar som kan kallas något slags pop och rock, men kan även gälla soul, funk, blues, punk, heavy och så vidare.

Rock’n’roll! Eller något. Lycka till!

Vilket tv-program förknippas med sången “Hoppa på”?

 Sportmagasinet 

 Bolibompa 

 BUU-klubben 

 Obs debatt 

I vilken av Madonnas musikvideor spelar hon en strippa som blir beundrad av äldre och yngre herrar på en gammaldags peepshow?

 Open your heart 

 Like a virgin 

 Material Girl 

 Hung Up 

Vilket band ser vi på bilden? De kom från Los Angeles och storhetstiden var under glam rock-eran på 80-talet. De är kända för låtar som Lay it down, What you give is what you get och Round and round.

 Poison 

 Dokken 

 Ratt 

 Cinderella 

På hur många sekunder gick det för Magnus Uggla i kalsongerna i hans hit från 1993?

 2 sekunder 

 4 sekunder 

 8 sekunder 

 24 sekunder 

Gissa skivan! Vilket skivkonvolut presenterar Molly, 4 år? Klicka på rutan för att se hennes teckning och höra henne berätta om bilden. Efter fråga 10 kan du jämföra teckningen med originalpärmen.

 George Clinton & Parliament-Funkadelic: Hey Man, Smell My Finger 

 Scorpions: Lovedrive 

 The Jimi Hendrix Experience: Electric Ladyland 

 Red Hot Chili Peppers: Mother´s milk 

Vilket band brände 1994 upp en miljon pund i kontanter i en brasa?

 Public Enemy 

 Killing Joke 

 Aphex Twin 

 The KLF 

Vilken amerikansk rockare älskar färgen rött och brukar kallas “The Red Rocker”?

 Ted Nugent 

 Sammy Hagar 

 Eddie Van Halen 

 Bob Seeger 

En känd kvinnlig modell och skådespelare med nära band till The Rolling Stones gick bort den 13 juni i år. Vem var det?

 Anita Pallenberg 

 Marianne Faithfull 

 “Nico” (Christa Paffgen) 

 Pamela Des Barres 

Vilken tysk eurodance-grupp hade 93-94 hitarna “Get-A-Way” och “No More (I can´t stand it)?

 Maxx 

 Jam & Spoon featuring Plavka 

 Ice MC 

 2 Unlimited 

Rudolph Valentino var en av stumfilmens starkaste stjärnor. Hans kändaste filmroll torde vara i filmen “Shejken” från 1921 men få vet om att han utmärkte sig som sångare också. Det existerar endast två ljudupptagningar av hans röst från 1923. Men vad är anmärkningsbart med dessa inbandningar?

 Valentino stammar svårt när han sjunger två italienska folksånger 

 Valentino sjunger på engelska och spanska, men rysligt falskt 

 Valentino svär och är ful i mun medan han försöker spela piano 

 Valentino sjunger en tysk och en italiensk dikt starkt läspande 

Gissa skivan – originalpärmen

Här nedan kan ni se Mollys teckning från fråga 5 jämfört med originalomslaget. Dra bildens högra kant mot vänster för att se den rätta konvolutbilden.

Bild: Lasse Grönroos, -

Mollys vinyler finns samlade på Yle Arenan.

ROCKPOLISERNA:

Vill du snacka allmänt eller specifikt om musik med likasinnade individer? Kolla då in vår Facebook-grupp Rockpoliserna! Vi vill höra folkets röst! Du kan tipsa om musiknyheter, gigs, ny eller gammal musik. Bra eller dålig, ingen skillnad så länge det är kul att käbbla om saken! De aktivaste debattörerna kan till och med få en egen Rockpolis-badge!

Naturparken, med dess grönskande trädkronor, sällsynta fågelarter och vandringsleder.

Sandstranden mitt i festivalområdet, med perfekt utsikt över den legendariska strandscenen.

De enorma passagerarfärjorna som några gånger om dagen glider förbi.

Miljön och området är en av aspekterna som gör Ruisrock unik som festival, säger kulturredaktör Tomas Jansson.

- För mig har miljön alltid varit en viktig del av festivalupplevelsen. Ibland kan festivalområden kännas lite klaustrofobiska, men aldrig på Ruisrock. Det är nära till havet och öppna vyer i alla riktningar.
Jag tycker det är ett av världens häftigaste festivalområden.

Jansson är en Ruisrockveteran av rang. Han har besökt festivalen närmare fyrtio gånger under åren och på nära håll upplevt hur den förändrats med tiden.

Det som började som ett endagsevenemang med en scen är i dag en tredagars jättefestival med en imponerande bredd artister och ett flertal scener.

De senaste decenniernas omvälvning i musikindustrin har också påverkat festivalkulturen.

När all musik i dag i praktiken är tillgänglig för vem som helst och när som helst, märks det också i publikbeteendet.

- Folk känner till banden bättre än förr, man sjunger med också när mindre kända artister uppträder med sina låtar.

Alkoholpolitiken har också förändrats. Under de första festivalerna tillätts ingen alkoholförsäljning på festivalområdet.

Det stoppade ändå inte folk från att dricka eller smuggla in sina egna flaskor, berättar Jansson.

- Jag har aldrig sett så många berusade människor på festivalområdet som under de år när det inte gick att köpa alkohol på själva området.

Ruisrock - en välmående 48-åring som vägrar nischa sig?

Biljetterna till årets Ruisrock har sedan sålts slut på förhand.
Det stora intresset har som under tidigare år också lett till en livlig andrahandsförsäljning av biljetterna.

Kan man säga att Ruisrock går bättre än någonsin?

- Det är väl första gången i historien som Ruisrock är slutsåld tre dagar på förhand. Då kan man lugnt säga att festivalen objektivt sett mår bra.

Tomas Jansson själv väljer ändå att inte besöka årets festival. Utbudet känns inte tillräckligt intressant.

- Årets utbudet är musikaliskt sett ovanligt ointressant för mig personligen, så jag kommer inte att åka ut till Runsala i år.

Ruisrock är i dag en festival som medvetet riktar in sig på att tilltala en bred och varierande publik. Artistutbudet har stor variation, inhemska stjärnor varvas med utländska affischnamn, musikstilarna är många.

Tomas Jansson Bild: Yle/Jessica Edén tomas jansson

- Ruisrock hör till de här så kallade "smörgårdsbordsfestivalerna" som man, ännu för 15-20 år sedan, trodde skulle dö bort. Då trodde man mycket på den nischade festivalen.

I stället går Ruisrock bättre än någonsin, och det är sig bra, menar Jansson. Samtidigt tycker han det är synd att vissa musikstilar verkar ha marginaliserats i festivalutbudet.

- Rockmusiken har alltid varit en viktig del av mitt liv, men jag själv hittar inget intressant i årets festival. Traditionellt har det till exempel alltid funnits plats för indierocken, man talade ibland om "indiesöndagar" för dem som inte tilltalades av det breda utbudet. Ofta handlade det om en lite äldre publik. Av den biten finns det ingenting kvar i dag och det tycker jag är synd.

- Ruisrock ser ut att ha profilerat sig med tanke på det man kunde kalla en ung partypublik. Det verkar vara deras stora målgrupp i dag och den verkar vara väldigt stor, eftersom man lyckas samla så mycket folk.

Winter is here! Game of Thrones-podden med My, Ted och Anka fortsätter förstås nu när säsong 7 snart är här. Är du osäker på var säsong 6 slutade? Lyssna på vår inför säsong 7-podd.

My Tengström, Ted Forsström och Ann-Catrin Granroth är kanalens största Game of Thrones-fans och kommer FÖRSTÅS att titta på den nya säsongen som startar den 17:e juli. Och från och med då så kommer du också att kunna lyssna på deras tankar om varje avsnitt direkt dagen därpå.

Men innan de fick börja banda sitt "inför säsong 7"-avsnitt så bad vi My, Ted och Anka att svara på samma frågor som de gjorde för ett år sedan.

Vem är din favorit?

MY: Arya har länge varit min favorit, men i förra säsongen vacklade hon lite som karaktär. Hon vann ändå poäng när hon serverade Walder Frey kannibalpaj och därför tar hon sig tillbaka till en delad förstaplats tillsammans med Sansa. Sansa har utvecklats alldeles otroligt som karaktär och jag ser fram emot att se åt vilket håll hon fortsätter utan sadistsvinet Ramsay.

TED: The Hound tycker jag är mest spännande just nu! Jag går igång på hämnd med svärd och sånt verkar The Hound vara väldigt inriktad på just nu. Och så älskar vi båda grillad kyckling!

ANKA: Jon! Alltid Jon. Den mannen kan inte göra något fel.

Vem får gärna dö?

MY: De flesta av mina hatobjekt tuppade av i förra säsongen. Baelish är visserligen en slemmig orm som ännu finns kvar, men jag måste medge att min lista på "dö gärna" karaktärer är tom för tillfället.

TED: OLLY! Sorry, det kom automatiskt... Skämt åsido så Ellaria Sand tycker jag kunde utsättas för en ond, bråd död nu så småningom.

ANKA: Littlefinger. Jag tror vi kommer att hata honom den här säsongen. Han har definitivt något fult spel på gång.

Vem ska sitta på tronen?

MY: Jag tror på Daenerys med Tyrion som högra hand.

TED: Mycket svårt att säga just nu! Det känns som hela Westeros är lite illa ute för tillfället så det kanske inte kommer att finnas nån tron kvar att sitta på snart? Oberoende så tycker jag att tronen borde falla åt nån som inte egentligen vill ha den... Så, Tyrion!

ANKA: Dany, men hon ska inte regera över alla. Iron Islands ska få ha Yara som drottning, och Norden ska få ha någon av Stark-barnen eller Jon som regent.

Förhoppningar inför säsongen?

MY: Allt och ingenting. Det jag håller tummarna för är en Stark-barnreunion. Att se Bran+Jon+Sansa+Arya återförenade vore mäktigt.

TED: Ser jättemycket fram emot The Mountain vs. The Hound! Hoppas på en episk strid med brinnande svärd etcetera! Och en odöd drake är väl inte för mycket begärt?

ANKA: Att det hinner hända en hel massa saker. Dany och hennes allierade ska klå Lannisters. Jon ska få veta vem han egentligen är. Jamie ska bli en good guy (och mörda Cersei). Vargarna Nymeria och Ghost ska återförenas med Arya och Jon! The night king och hans döingar tar sig över muren (i typ sista avsnittet och lämnar oss med en grym cliffhanger).

Vilken scen har varit mest förkrossande/mest känslosam?

MY: Hodor!

TED: HODOR.

ANKA: Hodor.

PS: Kom ihåg att gå med i vår Facebook-diskussionsgrupp, KHAL DROGOS KHALAS! Gruppen är sluten för att undvika spoilers, men vi godkänner alla medlemmar.

En hjärtevarm feelgood film med mycket humor som handlar om ett 2000 år gammalt olivträd och den ekonomiska lågkonjunkturen i Spanien. Kan det bli en fungerande film? Svar ja och dessutom en riktigt bra film.

El olivo / Olivträdet är en film som ser väldigt enkel ut men som imponerar och berör från första stund.

I korthet handlar det om att den 20-åriga Alma (Anna Castillo) inte längre står ut med att se på hur hennes gamla farfar Ramón (Manuel Cuvala) alltmer försvinner in i sin egen värld. Han sörjer ett 2000 år gammalt olivträd som hans söner, då de behövde pengar, sålde till Tyskland.

Alma (Anna Castillo) är inte den som ger sig och tänker hämta hem olivträdet. Alma (Anna Castillo) i närbild. Bild: cinema mondo Anna Castillo,El Olivo

Det som börjar i en liten by i Spanien blir sedan snabbt en road movie genom Europa. Men också en film om generationsskillnader, om gemenskap, om förljugenhet och om hopp.

Genom berättelsen om det gamla olivträdet speglas den ekonomiska lågkonjunkturen i Spanien och vilka spår den satt i människorna. ”Hela landet har bedragit sig” är en central replik.

Det handlar om gemenskapen i byn där Alma och hennes släkt och vänner bor men också om den gemenskap och styrka du idag kan hitta på sociala medier. Det handlar om förtroende, hur lätt man kan mista det och hur svårt det är att bygga upp det igen.

Det handlar också om självkänsla, både den egna och den nationella. Det är alltså ingen slump att olivträdet sålts till ett energibolag i Tyskland, ett bolag som gör reklam för sin ”gröna” image men visar sig ha en lite annan agenda.

Och så handlar det förstås om rötter, de bokstavliga och de symboliska.

Alma (Inés Ruiz) som liten tillsammans med farfar (Manuel Cucala). Alma (Inés Ruiz) i famnen på sin farfar Ramón (Manuel Cucala). Bild: Cinema Mondo El Olivo,Inés Ruiz

El olivo är dessutom en väldigt humoristisk film med en berättelse som griper tag i en och håller en i ett stadigt grepp ända till slutet. Här finns hjärta och smärta som får dig att både gråta och skratta.

Och så är det en film som bekräftar ordspråket – den som planterat ett träd har inte levt förgäves.

Det praktiska möter det kreativa då Skärgårdsteatern inleder sin tur i Svenskfinland och har premiär i Bromarv på fredag (7.7). Alla ombord bor, andas och lever båtteater under en månad och lever också dubbellägerliv.

Premiären av Vi är på läger! närmar sig.

Det är fredag förmiddag (7.7) och solen gassar äntligen från en klarblå himmel här vid Skärgårdshamnen i Bromarv.

En stor skuta med en färggrann skylt där det står Skärgårdsteatern. Bild: Tove Virta / Yle Bromarv,Ekenäs,Raseborg,Västnyland,teater,båtar,m/s sälö

Kapten Frej Andersin är ansvarig för att ta teatern från en plats till en annan. Kaptenen på en båt pekar. Bild: Tove Virta / Yle Bromarv,Ekenäs,Raseborg,Västnyland,teater,båtar,Kapten,Andersin,frej andersin

- Vi var unga och galna då, säger han och minns att den första farkosten var en skuta som hade en teaterscen inuti.

Kapten Andersins uppgift i teatersammanhanget är att vara ansvarig för att ta teatern från en plats till en annan.

- Dick har skött det estetiska. Det är han som målar, snickrar och fixar medan jag ser till att sjösäkerheten fungerar, säger kapten Andersin och blickar mot en annan veteran och stöttepelare, Dick Idman, som diskar i solskenet.

Dagens diskare Dick Idman. En man diskar på en båt ute. Bild: Tove Virta / Yle Bromarv,Ekenäs,Raseborg,Västnyland,teater,båtar,Dick Idman,Diskning,m/s sälö

De har under alla sina år inte råkat ut för några riktigt ilskna oväder. Teaterbåten åker ofta så pass långt inomskärs att det inte blåser så hårt som ute på öppet hav.

Alla gör allt

I det här gänget är man inte endast skådespelare, ljudtekniker eller kapten. Man är det mesta.

Amanda Nyman ger en bild av vad hon gör.

- Jag är skådespelare, scenograf, kostymör, rekvisitaansvarig och sköter mask och hår - den visuella delen, säger hon.

Tom Rejström har skrivit årets pjäs tillsammans med Samuel Karlsson. Rejström har regisserat, står på scen och sköter tekniken.

- Du är nog turnéproducent också, inflikar Samuel Karlsson.

Karlsson står på scen, sköter marknadsföring och producentskap.

- Och nyss lagade jag frukost.

Amanda Nyman i båtens kök. Eller pentry som det heter på en båt. En kvinna pysslar i ett båtkök. Bild: Tove Virta / Yle Bromarv,Ekenäs,Raseborg,Västnyland,teater,båtar,kök,amanda nyman

Under däck ligger fortfarande en hemtrevlig doft av ägg, ost och lök kvar efter kock Samuels omelett.

En månad av intensiv samvaro

Båten inrymmer allt från kök och matsal till flera sovrum och bastu, med den naturliga havspoolen strax utanför bastun.

Det blir ett intensivt samliv under en månads tid för teatergänget.

- Vi gör allt tillsammans. Äter, lagar mat. Så har vi också innan det här repeterat intensivt i maj och hela juni, säger Amanda Nyman.

Gott om plats i år

I år får alla var sitt hörn i båten då pjäsen inte har så många karaktärer och alltså inte så många skådespelare som behöver en säng. Sammanlagt står fem personer på scen.

Alla har i år en egen vrå i båten. Vid behov sover tre till här. Två högsängar i en båt, trångt. Bild: Tove Virta / Yle Bromarv,Ekenäs,Raseborg,Västnyland,teater,båtar,sängar,Kabyss,skärgårdshamnen i bromarv

Det är egentligen en konstigt stor båt, tycker Amanda Nyman och minns år 2013 då hon var med första gången. Då bodde 12 studerande från Teaterhögskolan på båten. Plus några till i besättningen.

- Då var det mycket mer tight, säger hon men räknar att det ändå finns hela 16 mer eller mindre bekväma bäddplatser i båten.

Hela föreställningen nedpackad i lådor

Mitt på däck finns ett antal välpackade lådor av sorter och slag.

- Här är all scenografi, ljus- och ljudteknik, rekvisita och smink. Allt vi behöver ta med oss till lokalen. Men det är ett pussel att få det tight och välpackat så att det inte åker iväg med vågorna, säger Amanda Nyman.

Teatergänget inväntar just nu en traktor som ska ta dem och alla prylar till föreningslokalen Hembygdens väl där premiären ska hållas.

De plockar, bär, drar och lyfter.

- God natt, jag går och sova nu, säger kapten Andersin mitt i allt medan de andra jobbar med att stuva lådorna ur båten.

Dags för kapten Andersin att ta en lur. En kapten vilar i kajutan. Bild: Tove Virta / Yle Bromarv,Ekenäs,Raseborg,Västnyland,teater,båtar,Kapten,Kajuta,frej andersin

Hans väckarklocka ringde 4.30 i Hangö i morse. Då sov de andra gott under däck ytterligare några timmar medan han startade färden mot Bromarv.

Efter premiären är det dags att ta ner allt igen för att följande dag befinna sig på resa och sedan igen vara på en ny plats och göra samma sak. Packa upp och packa ner.

- Vi gör allt själv, alla vet nog att det gäller att hjälpa till och alla har varit med tidigare. Man måste vilja det här, säger Amanda Nyman.

Samlingsplatsen under däck, "matsalen". Ett matbord och ett skåp under däcket på en båt. Bild: Tove Virta / Yle Bromarv,Ekenäs,Raseborg,Västnyland,teater,båtar,Flyttlådor,kök,skärgårdshamnen i bromarv

Det är tufft att försöka anpassa varje föreställning till väldigt olika lokaler.

- Vissa scener lutar lite, andra är tre eller sju meter breda, säger Tom Rejström.

Alla grejer till föreställningen väntar i Skärgårdshamnen på att bli avhämtade med traktor. Flyttlådor och packning på en brygga. Bild: Tove Virta / Yle Bromarv,Ekenäs,Raseborg,Västnyland,teater,båtar,Flyttlådor,brygga,skärgårdshamnen i bromarv

I år har gänget en extra utmaning då de testar på att spela en föreställning ute.

- Ibland är det knepigt men vi löser nog problemen, säger Karlsson.

Det praktiska möter det kreativa

Mellan allt städande, fixande, ätande och bärande så sjuder kollektivet av kreativitet. Det är ändå trots allt teatern som konst och den nyskrivna pjäsen Vi är på läger! som står i fokus.

- Vi skapade en pjäs som skulle passa bra in i den miljö som Skärgårdsteatern är. Vi tänkte på föreningshusen och den miljön, förklarar pjäsförfattare Samuel Karlsson.

Från vänster Samuel Karlsson, Ole Øwre och Tom Rejström. Tre personer på däck i en skuta. Bild: Tove Virta / Yle Bromarv,Ekenäs,Raseborg,Västnyland,teater,båtar,Flyttlådor,Samuel Karlsson,tom rejström

Pjäsen skulle ta fasta på den idylliska sommarlägerbilden. Men som kanske inte blir vad den ser ut att vara.

- Dessutom så är vi ju helt konkret på läger, vi lever ju helt konkret i vår egen lilla skäribubbla från och med nu, säger Tom Rejström.

Gänget lever alltså en månad dubbelläger. De spelar ett läger och så har de läger på båten.

Ur pjäsen Vi är på läger!. Skådespelare, tr personer bakom, en ligger och sover. Bild: Skärgårdsteatern Bromarv,Ekenäs,Raseborg,Västnyland,teater,båtar,Pjäs,vi är på läger

- Oj, vad händer inte? säger Rejström.

En liten gnutta avslöjar han. Det börjar med fyra figurer som kommer till ett läger men ingen av dem vet riktigt varför de är där.

- Så börjar det hända en massa mystiska grejer, säger han och skrattar.

Mer vill inte pjäsförfattarna, skådespelarna och allt i allona avslöja.

Ur pjäsen Vi är på läger!. Skådespelare, mannen i mitten har en discokula. Bild: Skärgårdsteatern Bromarv,Ekenäs,Raseborg,Västnyland,teater,båtar,vi är på läger

Skärgårdsteaterns turnéplan hittar du på teaterns webbplats.

Ännu finns det tid för ett besök på Konsthallen i Helsingfors där sommarutställningen, Jag: Självporträtt genom tiderna pågår i ytterligare en månad ungefär. En rik och vitt omfattande helhet om 160 inhemska konstnärers självporträtt, som tidsmässigt sträcker sig från slutet av 1800-talet över 1900-talet ända till 2010-talet med allt vad det innebär av mer traditionellt utförda målningar till foto- och videokonst samt skulpturer och installationer.

Själv besökte jag utställningen tillsammans konstnären Pauliina Turakka Purhonen, som deltar med tre verk. Hon hade ändå inte sett utställningen tidigare, eftersom hon skadat sin fot i samband med vernissagen.

Last Man Standing

Därför kom det sig att hon innan jag över huvud taget hade hunnit ställa någon inledande fråga kring det tematiska, direkt drogs mot ett konkret verk, som visserligen är svårt att förbigå på utställningen. Nämligen Stiina Saaristos Last Man Standing, som blicken faller på direkt då man stiger in i första salen på vänster hand, efter trapporna upp till andra våningen; det är en stor tavla – dryga metern hög och över två meter bred - en blyertsteckning faktiskt, men så detaljrikt och minutiöst utförd att ordet teckning inte ger den rätta bilden, kanske.

Stiina Saaristos Last Man Standing, blyertsteckning Stiina Saaristos Last Man Standing, blyertsteckning Bild: Ralf Sandell självporträtt,konst,konstnärer,Helsingfors konsthall,Kalevala,konstustställning

Bara formatet i sig är så stort att bilden här ovan bara ger en liten uppfattning om hur imponerande det här verket är. Så det är väl lika bra vi tar vid härifrån, från början av utställningen om man så vill:

- Jo, jag tycker att det här är hennes allra bästa bild hittills, fast nu har jag förstås inte sett precis allting. Men den är nog så ”stydi” (stark, tuff, red.anm.).

Turakka Purhonen gick i tiderna på samma årskurs med Stiina Saaristo på konstakademin och vet berätta att hon sysslade med självporträtt redan då.

Ribban ligger väldigt högt här nu, slår Pauliina Turakka Purhonen fast.

Så är det. Och om Pauliina med sin kommentar avser att Stiina Saaristo för sin egen konst i fortsättningen har ställt ribban högt med det här verket från ungefär tio år tillbaka, så gäller det samma i förlängningen för utställningens del också. Kan någonting här på Konsthallen ännu överträffa Last man Standing?

Selfies som konst?

Den frågan har jag nu egentligen inte tänkt spinna vidare på, utan för att sedan gå in på en mer allmänt tematisk diskussion i anknytning till självporträtt i konsten, så ligger det ju nära till hands att jämföra med ett så pass modernt och aktuellt fenomen som dagens selfie-kultur på sociala medier.

Nu finns det ju inte på Konsthallen sådana regelrätta selfies, som man oftast förknippar med termen, utan här är det fråga om självporträtt utförda av ”riktiga” konstnärer. Men om man börjar tänka så där i konceptuella banor, att om en konstnär skulle ta en selfie och ställa ut den här: skulle det i så fall bli konst?

- Jo, säkert, svarar Turakka Purhonen, och jag ber henne utveckla.

- Jag antar att om en konstnär som tar en selfie har ett motiv med det, och det har ju alla människor förstås.

Men nog skulle jag säga att om den blir kuraterad med i en utställning, så blir det konst.― Pauliina Turakka Purhonen

Det samma gäller omvänt också för en ”vanlig människas” selfie: om den blir kuraterad med i en utställning, så blir det konst, enligt Pauliina Turakka Purhonen. Så enkelt är det.

Människan är intresserad av sin självbild

Okej, selfie eller självporträtt, vad man nu väljer att kalla det, så har, självet, bilden av en själv intresserat människan genom tiderna. Men är konstnärer mer besatta av självbilden än människor i genomsnitt, frågar jag till följande.

- Det tror jag inte, jag tror att alla människor är mer eller mindre besatta av sig själv. Men en konstnär kanske har mera tid att utforska kring det.

Pauliina Turakka Purhonen har svårt att se att människor inte skulle bry sig om sig själv. Man söker efter sig själv som människa, vare sig man är konstnär eller inte, menar hon. Här finns också en förklaring till varför folk tar selfies.

Det är inte i spegeln man hittar sig själv, utan det är i relation till andra människor, som man får reda på vad man går för.― Pauliina Turakka Purhonen

Pauliina Turakka Purhonen, förvriden spegelbild Pauliina Turakka Purhonen, konstnärlig selfie Bild: Ralf Sandell konstnärer,porträtt (konstverk),konstutställningar,Helsingfors konsthall,Pauliina Turakka Purhonen

Den undflyende självbilden

Lätt är det inte att greppa hur den egna självbilden är undflyende medan man betraktar andra människor på ett alldeles självklart sätt, men Turakka Purhonen trevar vidare:

- Jag menar, andra människor ser ju kompakta och konkreta ut och är objekt i världen som man kan titta på. Medan man själv är ett kaos… Liksom, att det är svårt att uppfatta att man själv också har en form, rent mentalt eller emotionellt, men den kommer inte fram så länge man är ensam och bara tittar sig i spegeln.

Jag känner igen det där och hakar på med att försöka greppa känslan man kan få ibland då man går på stan och funderar, att hur ter jag mig egentligen för alla andra här omkring mig?

- Ja, sånt kan nog sysselsätta en när man är yngre, säger Pauliina Turakka Purhonen och skrattar. Det var sånt som i varje fall plågade mig väldigt mycket, att hur täcks jag gå ut över huvud taget.

Jag skrattar med, fast jag lite skamset tänker att det nog händer att jag ännu i fullt mogen ålder kommer på mig själv funderande i sådana där banor.

Smärtomannen, en tygdocka

Reflexioner kring självbilden sysselsätter tydligen också fortfarande den idag etablerade konstnären, Pauliina Turakka Purhonen, som för den konstintresserade allmänheten väl är mest känd för sina stilfullt utförda tygdockor inspirerade av religiösa motiv och medeltida helgonmyter. På konsthallens utställning med självporträtt medverkar hon förutom med två målningar, just med en sådan här för henne karaktäristisk tygdocka, Smärtomannen ll, heter den.

Smärtomannen ll, tygskulptur av Pauliina Turakka Purhonen Smärtomannen ll, tygskulptur av Pauliina Turakka Purhonen Bild: Ralf Sandell skulpturer (konstverk),textilkonst,Pauliina Turakka Purhonen,konstutställningar,Helsingfors konsthall

Vad ser Iiu Susiraja i spegeln?

Spegelbilden har det varit tal om några gånger och mera ska det bli då vi tittar vidare och fortsätter reflektera kring selfies. Jag börjar prata om hur man i dag på sociala medier ofta iscensätter och förskönar bilden av sig själv – finns samma tendens inom konstens självporträtt? funderar jag.

Iiu Susiraja spottar på sin spegelbild, video Iiu Susiraja spottar på sin spegelbild, video Bild: Ralf Sandell självporträtt,videokonst,konstutställningar,Helsingfors konsthall,Iiu Susiraja,konstnärer

- Det här är en jätteprecis bild av hur det är att vara ung, eller hur det kändes för mig, utbrister Pauliina Turakka Purhonen. Man hade liksom lust att spotta.

Uh, den är fin!― Pauliina Turakka Purhonen

Det är inte bara det hemska i tanken med att vilja spotta sig själv i ansiktet. Utan samtidigt blir det som om betraktaren (jag, vi som ser verket) skulle spotta på konstnären.

- Som om man skulle bli delaktig i den där aggressionen mot spegelbilden – ganska jobbigt.

Men samtidigt oerhört starkt och inte alldeles lätt att ta till sig.

Porträttkollage med mestadels män

Kollage av självporträtt Kollage av självporträtt Bild: Ralf Sandell självporträtt,konstnärer,konstutställningar,Helsingfors konsthall,tavlor & bildkonst

- Nog märker man i de här äldre porträtten också hur man har iscensatt sig själv, och jag tycker det är speciellt männen som har satt sig själv som konstnärshjältar, säger hon med ett skratt.

Lidande konstnärer eller hjältekonstnärer.― Pauliina Turakka Purhonen

Men riktigt så entydigt är det ändå inte att dela in eller skilja åt mellan manligt och kvinnligt självporträtterande och Turakka Purhonen tillägger mycket riktigt, att det överlag finns färre självporträtt av kvinnor från de här tiderna. Därför finns det också färre självporträtt av kvinnliga hjältekonstnärer.

Humor och självironi, parodi

Det som gör utställningen ytterligare intressantare är att den är så pass brett upplagd både tidsmässigt och att konstnärerna representerar alla olika stilar. Även om det är måleriet som dominerar, så finns här prov på både foto- och videokonst så väl som skulpturer och installationer.

Och liksom i dagens selfie-trend, så finns här alltså också ett iscensättande av det egna självet, jaget. Det är kanske inte heller bara i dagens modernare konst som ironin, eller självironin är framträdande, funderar Pauliina Turakka Purhonen:

Nog finns det humor i de äldre självporträtten också, upplever jag. Den är kanske bara inte lika högljudd, men nog har det funnits.― Pauliina Turakka Purhonen

- Vi har nog lite svårt att avläsa i hur hög grad det har varit frågan om sån där – Ta-daa! – humor, här är jag, säger konstnären och sveper ut med armarna i en poserande gest för att markera en överdriven självmedvetenhet.

"Den lidande konstnären"

Och som en lämplig sammanfattning står vi slutligen inför Henry Wuorila Stenbergs kännspakt expressionistiska självporträtt i kraftiga färger, som kombinerar den typiska bilden av ”den lidande konstnärshjälten” med ett självironiskt grepp.

"Främling", självporträtt i olja av Henry Wuorila-Stenberg "Främling", självporträtt i olja av Henry Wuorila-Stenberg Bild: Ralf Sandell självporträtt,konstverk,konstnärer,konstutställningar,Helsingfors konsthall,Henry Wuorila-Stenberg

- Annars kan man tänka att självporträtt är någonting man stökar undan medan är ung och har ångest, men somliga kanske har ångest hela livet ut.

Lägg märke till de angstiga, ”Skriket”-mässiga ansiktena i bilden. Samtidigt går det inte heller att ta miste på humorn och parodiering av ”den lidande konstnären”:

- Blommiga kalsonger eller boxershorts och en viktig min; en målarhjälte i bara kalsongerna och med hela ångestgalleriet runt omkring, sammanfattar Pauliina Turakka Purhonen.

Utställningen Jag: Självporträtt genom tiderna pågår på Helsingfors Konsthall till den 6 augusti.

När är en sko inte en sko? När den till exempel är en fågel. Mathias Nystrand är författaren som lade ner pennan och började göra skulpturer av skrot.

Mathias Nystrand är ursprungligen hemma från Purmo i Pedersöre. Han tog studenten år 1997 och studerade sedan bland annat folkloristik på Åbo Akademi.

- Studierna tog nio år, det tog så länge eftersom jag började skriva samtidigt som jag var i Åbo. Det var ju främst författarskap jag siktade på då vad gäller konst, säger han.

Lille prinsen. En skulptur föreställande Lille prinsen Bild: Roger Källman/Yle skulpturer (konstverk),Lille prinsen,junk art,mathias nystrand

Mathias ägnade sig huvudsakligen åt skrivandet i tio år. "Hyperventil" (2001) och "Doften i en Wartburg" (2004) är ett par plock ur hans författarskap.

Samlade material redan som barn

I lågstadieåldern tyckte Mathias om att teckna, men han säger att han aldrig blev bra på det. Målat har han också gjort, men då med egna tekniker, inga traditionella. Någon konstnärlig skolning har han inte.

- I Åbo gick jag en del kurser i hantverk: svetsning, videflätning, ulltovning och sånt, men inga vanliga konstformer.

Skrot och gamla rostiga grejor är något som intresserade Mathias redan som barn.

- Jag minns att då jag var pojke och pappa byggde huset så var det jättefascinerande med alla kabelstumpar som låg kvar då elektrikern hade jobbat. Speciellt de gul- och grönrandiga var jättespännande!

Mathias berättar att det faktiskt finns skulpturer som han har gjort på senare år som består av delar som han minns att han plockade på sig som barn. I en miniatyrtraktor som står i farstukvisten finns en tändspole från en moped som han hade som 13-14-åring.

- Jag minns att jag inte ville kasta bort spolen, för jag tyckte att den såg spännande ut. Nu kom den till nytta!

I den här traktorn finns tändspolen från Mathias gamla moped. En skulptur föreställande en traktor Bild: Roger Källman/Yle junk art,Traktor,skulpturer (konstverk),mathias nystrand

Skrotkonst

För sju år sen flyttade Mathias Nystrand in i författargården Abrams i Vörå. Då gled intresset anefter över från böcker till skulpturer och specifikt då skrotkonst.

- Men jag är inte så militant att jag endast använder skrot, säger Mathias och visar en grupp människoskulpturer som i huvudsak består av (köpt) tejp.

Då det gäller material så händer det att folk i all välmening hämtar skrot till Mathias med tanke på att han kan ha nytta av det. Men det finns många sorters skrot och det borde passa i konstnärens smak.

- Ofta är det inte riktigt det man skulle vilja ha som de kommer med. Ibland tar jag emot det, ibland säger jag att jag har så mycket redan.

Form OCH funktion

Mathias har allt mer börjat övergå till att bygga funktionella saker. Att återvinna gamla material och tillverka nya, användbara föremål är en utveckling av skapandet.

- Jag tänker inte så mycket på vad som är konst och vad som är hantverk, definitioner och så. I vintras ville jag bygga en såg och så gjorde jag det, säger Mathias.

En bandslipmaskin gjord av bland annat en elmotor från en mixer och skateboardhjul. En bandslipmaskin gjord av bland annat en elmotor från en mixer och skateboardhjul Bild: Roger Kaellman roger@kallman.net återvinning,återvinningsmaterial,elapparater,mathias nystrand

Ett exempel är en bandslipmaskin som Mathias byggde av motorn från en hushållsmixer och hjul från en skateboard. Att återvinna är "grönt tänkande".

- Jag vill visa att vi producerar så mycket skrot och man kan inte bara tänka att det är billigare att köpa nytt än att reparera gammalt. Man måste också tänka på att vi inte har hur mycket resurser som helst.

Gränsen mellan konst och bruksföremål är suddig. Reportern pekar på en hög med gamla motordelar och undrar vad de kan tänkas bli, varpå Mathias svarar:

- Nå, de är helt enkelt reservmotorer till bilar jag har haft! Det är ett bra exempel på hur det glider ihop, för de kunde ju användas som material till skulpturer.

Att byta motorn i en bil är också ett kreativt arbete, säger Mathias. Det är något som man ofta missar genom att tänka att en konstnär bara skapar saker utan funtion.

- Det är samma kreativitet att trimma en motor eller bygga om en bil, eller vad som helst.

Ibland är en sko inte bara en sko

I taket i ett av uthusen på Abrams hänger en skulptur som liknar en kråka. Den är gjord av ett par gamla skor.

- Jag hade en period då jag använde ganska mycket skor i mina skulpturer. Jag leder skrotkonstworkshopar i skolor och lär högstadie- och gymnasieelever och då brukar jag använda skor som tema.

En fågel gjord av gamla skor. En fågelskulptur gjord av skor Bild: Roger Källman/Yle junk art,skulptur,fåglar,mathias nystrand

Mathias berättar att under den första lektionen brukar ungdomarna vara konfunderade och förstår inte vad de ska göra. Han säger åt dem att glömma att det är en sko de har framför sig och bara se den som ett material.

- Ber jag dem göra ett konstverk av skon så gör de en dekorerad sko. Det tar en stund att komma förbi tanken att "en sko är en sko"

Då de väl kommer över den tröskeln så inser eleverna att det finns material överallt. Istället för att köpa en massa nya grejor så kan man använda det som redan finns tillhands.

Årlig utställning

Sen Mathias flyttade till Abramsgården så har han varje år, i samband med Vörådagarna, ordnat utställningen "Det vuxna barnet". Årets utställning pågår den 7-9 juli, varje dag kl 12-18.

Mathias bjuder också in andra konstnärer, som alla får sitt utrymme att disponera som de vill. Under utställningen finns också ett café och gästerna kan slå sig ner i de stolar som Mathias har gjort av skottkärror.

Fågelskulpturer gjorda av borrmaskinsdelar. Fågelskulpturer gjorda av borrmaskinsdelar Bild: Roger Källman/Yle fåglar,junk art,skulpturer (konstverk),mathias nystrand