Decibelvarning, decibelvarning: Jukolabröderna är här igen! Ryhmäteatteri uppmärksammar Finlands 100-årsjubileum med en uppsättning av Kivis Sju bröder på Sveaborgs sommarteater - men hur gjuter man nytt liv i en flitigt spelad klassiker?
Det har Ryhmäteatteris regissör Kari Heiskanen av allt att döma inte grubblat alltför länge över. Han spelar frejdigt ut hela packen av beprövade sommarteaterkort.
Det är slagsmål, kiv och fylleslag på ljudlig nivå.
Höbalar, skrindor och spotska grannflickor.
Spektakulära effekter, sångnummer och smågalna anakronismer.
Och speciellt de sistnämnda förfelar ju aldrig sin verkan. När brödraskarans smartskalle, minstingen Eero, överraskar klockaren med sin läsfärdighet kröner han uppvisningen med ett triumferande ”LOL” varefter han näsvist uttyder uttrycket för den oförstående stofilen.
”Laughing Out Loud!”
Och publiken skrattar lika högt och fattar samtidigt att varje brott mot tidsramen också fungerar som en länk mellan då och nu.
Vem tror på oss?
Det här är killar som inte tror på något för att ingen tycks tro på dem. Killar som hellre ställer sig utanför systemet än inordnar sig i något som känns meningslöst. Killar med en revoltanda som när som helst kan slå in på ett destruktivt spår.
Men också killar med potential. Killar som fostrar varandra, växer till sig och förtjänar att bli sedda.
Det räcker med att vi ser det och upptäcker parallellen. Någon mer genomgripande uppdatering behövs i och för sig inte.
Men samtidigt finns det ju heller ingen anledning att frossa i Sju bröder-traditionens mest slitna klichéer.
Öronbedövande övermod
I Ryhmäteatteris version går hela första hälften av föreställningen på frenetiskt högvarv.
Det är övermod och gapighet för hela slanten och när det spotska Toukolagänget dessutom drar in med en glättig svensktoppslåt (!) i bagaget skjuter ungtupparnas testosteronnivå upp till rent hälsovådliga höjder.
Satir är ingen bristvara här och den slår åt olika håll. Inte minst åt brödernas eget, men det hade onekligen suttit bra med lite volymkontroll också.
Den får vi vänta ett bra tag på.
Uppsättningen går, precis som brödernas socialiseringsprocess, långsamt från kaos till balans. Och visst ligger det en viss logik i det, men en ganska utmattande sådan.
Men det är inte bara upproriskheten och slagsmålen som tar plats.
När bröderna uppför sitt rökpörte i Impivaara går det snabbare än bastubygget i Strömsö och när oxarna från Viertola jagar dem stångar den övriga ensemblen in med upp-och-nedvända pallar som horn.
Tillsammans med uppsättningens visuella team lyckas Heiskanen ofta gestalta de dramatiska höjdpunkterna med förhållandevis enkla medel. Men när allt är överstort försvinner en del av effekten.
Dynamik är inte synonymt med oavbrutet ös.
Se skådespelaren!
Därför dröjer det också ett tag innan den här tröga åskådaren får upp ögonen för finesserna.
Närmare bestämt till det ögonblick då hon bestämmer sig för att följa varje gestalt i den här böljande brödraskaran skilt för sig.
Jukolabröderna representerar ju ett helt folk i koncentrat. Alla karaktärsdrag är representerade.
Somliga är hetlevrade, andra eftersinnande. Somliga trögtänkta, andra vesslesnabba. Och somliga vurmare, andra jordnära.
I Ryhmäteatteris uppsättning agerar de ofta som ett rasande kollektiv där bara de starkaste rösterna kan urskiljas.
Santtu Karvonen har en dominerande roll som den äldsta men inte mognaste i skaran. Hans eldfängda Juhani påminner en hel del om Karvonens förra storroll på Ryhmäteatteri, den som Peer Gynt.
Juhani är också en trotsig storskrävlare, ett evigt barn som mest av allt trängtar efter uppmärksamhet och bekräftelse.
Tuomas och Aapo är hans raka motsatser, förnuftiga och sansade, och de får i den här uppsättningen också stor plats med Tommi Rantamäki och Eino Heiskanen i rollerna.
Detsamma gäller yngstingen Eero. I Elias Keränens tolkning är han en fascinerande blandning av rörligt intellekt och barnsligt oförstånd.
Från resan till Tavastehus kommer den här ynglingen hem med raskt uppsnappad stadsslang och två tvivelaktiga fruntimmer i bagaget.
Kunskap ger makt men inte nödvändigtvis förstånd ...
De övriga i skaran får också konturer efterhand men ofta helt ordlöst, med betydligt diskretare markörer.
Mikko Virtanen och Miro Lopperi gestaltar tvillingarna Timo och Lauri och Eero Ojala Simeoni.
Alla fångar sina gestalter på kornet men det är nog Simeonis rödkantade ögon jag kommer att minnas bäst när glömskans damm lagt sig över resten av uppsättningen.
Ett samhälle med plats för alla
I Simeoni ryms nämligen allt vad mänskligt är av såväl stort som smått. Han har upplevt väckelsen men den är inte stark nog att släcka hans törst.
Uppsättningen ger inte gestalten stor plats men Eero Ojala lyckas ändå lyfta fram den i relief.
I hans tolkning framstår Simeoni som en luggsliten, lite strykrädd figur, ansatt av inre demoner men med pluntan vilande närmast hjärtat.
Inte sticka ut, inte märkas, inte fördömas.
Den figuren har många bröder i dagens samhälle. Men den här uppsättningen är noga med att understryka både inkludering, mångfald och samhällsfred.
Ingen ställs utanför.
När ensemblen i finalen samlas för ett flerstämmigt framförande av Sydämeni laulu drar ett lätt stråk av patos över uppsättningen.
Men innebörden ligger samtidigt ljusår från alla finsk-nationella brösttoner.
I den här kören får nämligen alla sjunga med: från Jukolabrödernas brokiga skara till traktens myndighetspersoner, grannbyns svensktoppstrallare och de romska gårdfarihandlarna från Rajamäki.
