Det är med bestörtning vi emottagit beskedet att den svenska barnboksförfattaren Ulf Stark gått bort efter en kort tids sjukdom.

För finlandssvenska barnboksläsare har han varit aktuell genom sitt samarbete med Linda Bondestam i prisbelönta böcker som Diktatorn, Min egen lilla liten, Allt det här och nu senast i versboken Djur som ingen sett utom vi som nominerades för Augustpriset hösten 2016 och fick Snöbollen – priset för årets svenska bilderbok 2016.

Ulf Stark var gift med översättaren Janina Orlov.

Ulf Stark hör till de författare som genom sin fantasi och berättarglädje lyfte berättelserna högt över det vanliga. Han skydde inte livets sorgliga sidor i sina berättelser, men gjorde det med glimten i ögat och sinne för det galghumoristiska

Ulf Stark var född 1944 i Stureby i Stockholm och fick sitt genombrott med ungdomsromanen Dårfinkar & Dönickar. Han räknas som en av Sveriges främsta barn och ungdomsförfattare med vemodigt humoristiska böcker som Kan du vissla Johanna och den självbiografiskt färgade berättelsen Min vän Percys magiska gymnastikskor.

Författarskapet inleddes med diktsamlingen Ett hål till livet 1963 och kom att omfatta ett fyrtiotal böcker för vuxna, barn och ungdom. Ulf Stark har också arbetat med att skriva manus till pjäser på Dramaten bland annat till tv-pjäsen Herr von Hancken byggd på Hjalmar Bergmans roman från 1920. Han var ledamot av Svenska barnboksakademin.

För det stora flertalet är han även känd för samarbetet med författaren Moni Nilsson Brännström genom sitt manus till den kritikerrosade succéfilmen Tsatsiki, morsan och polisen.

Det går en tunn linje mellan geni och galenskap, har det sagts. Inom konst och musik finns det en räcka talande exempel på det här, i synnerhet i sådana fall där dessa genrer möts och överlappar varandra – där musiken kan förlikas vid konst.

En av reggae- och dubmusikens verkliga pionjärer och legender, Lee Perry, som uppträdde igår på ett hyfsat välfyllt Korjaamo i Helsingfors, är en artist som definitivt gör skäl för benämningen ”galet geni”.

Och här måste jag flika in att stället ju inte är överhövan stort, så allt annat välfyllt hade varit genant och underkänt för Helsingfors musikpublik. Också efter ett veckoslut med Sideways-festival och Rock Fest med Rammstein i trakterna.

Men 81 år fyllde ”Scratch” Perry i våras, och om inte så fullt vital och sprudlande energisk där han tassar fram på scen, så visar han ändå knappast några tendenser på att med åldern tona ner sin galenskap och excentricitet, snarare tvärtom. Till konsertintrycken får jag lov att återkomma efter att först lite rett ut kring det här med geni kontra galenskap, en på många plan helt central aspekt i mannens artistskap.

Jag är en galning

Den låt som jag också osökt väljer att ta avstamp i, för den här texten, är faktiskt inte någon av alla de odödliga, visionära riddims, som han skapade under sina mest lysande glansdagar kring mitten av 1970-talet i den legendariska Black Ark-studion, utan en lite mera udda hit från 1985 med titeln I am a Madman. En självbiografisk låt där han rent av tycks bekräfta vad som sagts om hans mentala status. (Klicka på bilden nedan.)

Omslaget till Lee Perry-biografin, People Funny Boy Omslaget till Lee Perry-biografin, People Funny Boy Bild: Ralf Sandell biografier,bokpärm,Jamaica,Lee Perry,Reggae

det är inte jag som säger att ”jag är galen”, utan andra har sagt att jag är galen (när jag gör så och så) och då säger jag att "yes, I am a madman".― Lee Perry

På det viset. Men i vilken mån ska det här egentligen vara ämnat att klargöra frågan om mannens galenskap?

Nå, till saken hör ju att Lee Perry gärna själv är med och bygger på i mytbildningen kring honom genom att komma med sådana här kryptiska och mångtydiga kommentarer. Lite enligt devisen att all publicitet är god publicitet, lyckas han alltså späda på och ytterligare bygga upp sin status som galet geni.

lee perry, reggae, musik Bild: heroicjams.com lee perry,musik,reggae

well, riktigt så där kanske det inte gick till, men å andra sidan är det en så pass rolig historia att vi låter folk ha det på det viset.― Lee Perry

Så suddas gränsen mellan sanningen och de obekräftade ryktena ut, för att i sin tur ge underlag för en allt mer sagolik mytbildning.

Biografiska fakta

Det som vi i all fall vet om Lee Perry är att han föddes den 20 mars 1936 på Jamaica och fyllde alltså 81 år på våren. Musikkarriären kom igång under 1960-talet först under ska-eran och senare inom rock steady, vilket sedan utvecklades till det som vi känner till som reggae.

Bandet han jobbade med hette The Upsetters, vilket härleder sig från ett av hans egna smeknamn. En tidig signaturmelodi i stil med I am a Madman är för övrigt I am The Upsetter från 1967.

Vid de här tiderna kom Lee Perry i kontakt med och samarbetade med de flesta stora namnen på Jamaikas musikscen. Han spelar också en stor roll som en av de producenter och låtskrivare, som i början av 1970-talet tog sig an Bob Marley och hjälpte att lyfta fram honom till Jamaicas största stjärna genom tiderna.

Bob Marley, reggaekung Bob Marley, reggaekung Bild: creative commons Bob Marley,Jamaica,musiker,Reggae,singer-songwriters

Faktaruta om dub och Black Ark-studion

Dub är en typisk jamaikansk specialitet, som bygger på reggae. I grunden och i all korthet, handlar det om att man på b-sidan av en hitsingel presenterade en s.k. dubversion där sången mixades bort och i stället accentuerade man trummorna och basen. Sedan lade man till studioeffekter, som eko och fördröjning och diverse extra ljudeffekter i varierande grad.

Om vissa andra dub-pionjärer som King Tubby, gick mera in för att så att säga klä av rytmen tills bara det mest essentiella (trumma och bas) kvarstår, så var Lee Perrys specialitet snarare just att lägga på de allra mest utflippade och galnaste effekterna.

Olika slags sirener, skrik, ljudet av krossat glas, varierande ljud man får till stånd med munnen och läpparna och t.o.m. kossors råmanden hör till de effekter som dyker upp i Lee Perrys ljudvärld.

Men som den mest fulländade albumhelheten från Black Ark-studion skulle jag lyfta fram sånggruppen The Congos, Heart of The Congos. Vid sidan om Max Romeos War ina Babylon och Junior Murvins Police & Thieves bland de som han gjorde åt andra artister.

Lee Perrys album Super Ape Lee Perrys album Super Ape Bild: Ralf Sandell dub,Lee Perry,Reggae,Skivomslag,Super Ape

Mytbildningen får sin början

En viktig roll i mytbildningen kring Lee ”Madman” Perry, i själva verket ett slags utgångspunkt för det hela, utgör sedan det sorgliga händelseförloppet som ledde till att ”Scratch” år 1979 i vad som närmast kan beskrivas som ett psykotiskt delirium, själv förstörde den unika studion.

Vad som egentligen hände är svårt att exakt reda ut – olika rykten frodas vilt, som man lätt kan ana – men en kombination av utmatning efter många år av sanslöst ihärdigt skapande, frustrationer och besvikelser både vad gäller den artistiska karriären och i personliga förhållanden – också erotiska - till människor i närheten samt ett idogt inmundigande av diverse sinnesutvidgande substanser, är vad det bottnar sig i.

Lee Perry i Black Ark-studion Lee Perry i Black Ark-studion Bild: creative commons inspelningsstudior,Jamaica,Lee Perry,Mixerbord,Reggae

Tillbaka till konserten och mera galenskaper

Vilket för oss tillbaka till gårdagens konsert. För också hans spelningar verkar numera handla om att publiken i första hand kommer för att se en levande legendar i aktion och mannen själv nöjer sig långt med att spela den vid det här laget invanda rollen som excentriker.

Det är honom för all del förunnat, och det ska sägas, att han gör det bra, i sin iögonenfallande udda utstyrsel där en obeskrivlig spegelkeps på huvudet bara är ett attribut som drar till sig uppmärksamhet.

Ganska snabbt i början av konserten häller han också vatten på min kvarn och ger mig rätt i min tes om aspekten geni/galenskap som ett centralt tema i hans artistskap:
- ”Yes, I am crazy, säger han, som det verkar á propos ingenting. Eller är det någon i publiken som frågar?
- ”But I am not lazy”, tillägger han sedan lite trotsigt självmedvetet.

Lee Perry och Mad Professor på Korjaamo Lee Perry och Mad Professor på Korjaamo Bild: Jyrki Häyrinen/Yle dub,konserter,Lee Perry,Mad Professor,Reggae

Bekanta rytmer

Konceptet i korthet handlade om att Professorn lade ut mestadels bekanta rytmer och spår från 1970-talets gyllene år – tack för det! – och ytterligare mixade och live-dubbade dem i modernare skepnad, tidvis till oigenkännlighet. Men ett bekant intro med sång, som man kände igen av Bob Marley eller Max Romeo, men även Lee Perry-hittar, avslöjade ursprunget också efter att soundet bearbetats.

Över dem lade sedan Scratch ut texten: mässade och skrek, muttrade och babblade på mera än han sjöng.

Men så småningom, efter att ha tassat några rundor av och an, fram och tillbaka längs scenen och - kanske ännu viktigare – stärkt sig med några puffar ganja, kom han igång allt säkrare och rösten började öppna sig.

Den oundvikliga ganjan

”Cigarette is death/ganja is life”, mässade han i en lång harang om (cigarett)rökandets fördärv i motsats till det välsignade ganjapuffandet. Ett oundvikligt programnummer på reggae-konserter som alltid väcker förtjusning hos publiken och fansen.

Lee Perry drar ett bloss på scen Lee Perry drar ett bloss på scen Bild: Jyrki Häyrinen/Yle cannabis,konserter,Korjaamo Culture Factory,Lee Perry,Mad Professor,Reggae

Onekligen hör ganjan, liksom rastafari-ideologin, till som en integrerad del av reggae-kulturen.

Fast utan ganjan skulle nog inte Lee Perry heller vara den han är, så man får väl ta vad man får, och i det här fallet överväger det positiva. Jag kan knappast tänka mig allt för många andra artister som skulle komma undan med en så här pass förbryllande output och få det att vara underhållande.

Vad är det som gör det bra?

En spelning utan egentlig sång och med få höjdpunkter, där inte heller artistens budskap är det väsentliga. För man uppfattar bara en bråkdel, det kanske låter som en flopp.

Till exempel ett favoritparti då han över en blytung, stenhård rytm upprepade frasen, ”Thank you my elf”, hur ska man tolka det? Jag vet inte, jag bara ler fånigt och blir glad.

För den här mannen är en schaman och en predikant, en profet och en obegripligt lallande gammal farbror i samma person. För att inte tala om att han är en levande legend; det är det som är charmen med en Lee Perry-spelning i dagens läge.

Årets sommargäster har hittat sin plats på Lillholmen och njuter av lugna dagar vid vattnet. Rabbe Smedlund är speciellt imponerad över traktens gästvänlighet.

Lillholmen ligger på en sluttande tomt precis intill vattnet. Även om regnet öser ner över den grönskande gården, verkar vädret inte beröra skådespelaren Rabbe Smedlund. Till skillnad från många andra föredrar han försommaren trots det ostabila vädret.

- Jag tycker om att följa med naturen. När vi kom hit den 17 maj fanns det bara små mössöron på träden och björkarna. Sen kom lite värme, och regn som hör sommaren till, och plötsligt exploderade hela naturen och allting började blomma.

Varje år delar Svenska Folkskolans vänner ut två sommarvistelser på Lillholmen i Västanfjärd. Stipendierna går åt en kulturarbetare och en bibliotekarie som får bo på gården två månader var. I sommar är det Smedlunds tur att tillsammans med sin man Bosse njuta av det lugna skärgårdslivet.

- Jag hörde om det här stipendiet via en gammal kollega som bodde här för två år sen. Jag tyckte att det lät jättetrevligt när hon beskrev hur skönt det var här, speciellt nu under försommaren då fågellivet och naturen vaknar till liv.

Vardagsrummet i huset på Lillholmen. De äldsta delarna av huset är byggda på 1600-talet. Vardagsrummet på Lillholmen. Bild: Yle/Lina Frisk Lillholmen (ö i Finland, Egentliga Finland, Åboland, lat 60,10, long 21,88)

Målet med sommarvistelsen är främst att njuta av pensionärslivet och bekanta sig med trakten. Under dagarna har de bland annat besökt hembygdsmuseet Sagalund och gjort en utflykt till Söderlångvik. Smedlund säger att det händer ganska mycket om man vill, och orkar delta i olika evenemang.

- Vi är här för att ta det lugnt. Men jag tror nog att jag kommer att ta med mig någonting härifrån som jag kommer att ha användning för i framtiden.

Han är hemma från Österbotten och har bott i Helsingfors ända sen han började studera vid Teaterhögskolan. Han har ingen tidigare koppling till trakten förutom en god vän som bor i Västanfjärd. Hans första månad som ortsbo har varit en väldigt positiv upplevelse.

- När man går omkring hälsar alla på en och stannar upp för att tala. Alla är genuint intresserade och man knyter nya kontakter. Här får man hjälp med allt och inget är omöjligt ifall man vet vem man ska vända sig till. Allt ordnar sig.

Aldrig en riktig pensionär

Smedlund jobbade senast på Svenska Teatern och är numera egentligen pensionär. Men om erbjudandet är tillräckligt lockande får lugna pensionärsdagar ge vika.

- Det positiva med mitt yrke är att man aldrig blir pensionär. Förstås beror det på den mån man får erbjudanden, men det har jag nog haft. Jag bestämde mig då när jag gick i pension att om det kommer, och när det kommer, något som verkar som ett utmanande och intressant jobb, då gör jag det gärna.

Rabbe Smedlund tycker om att följa med naturen under försommaren. Rabbe Smedlund går över gräsmattan på Lillholmen. Bild: Yle/Lina Frisk Lillholmen (ö i Finland, Egentliga Finland, Åboland, lat 60,10, long 21,88)

I höst har han inga fastslagna planer. Ifall inget tillräckligt intressant fortsätter han njuta. En utmaning, beskriver Smedlund, är ett jobb som medför något nytt. Med 40 års erfarenhet som skådespelare har han gjort det mesta inom branschen. Men dörren står alltid på glänt för nya och utmanande erbjudanden.

- Jag har egentligen inte någon konkret dröm kvar att uppfylla. Jag har gjort en massa olika saker både på svenska och finska och jobbat på flera teatrar. Det är svårt att beskriva vad som gör en produktion utmanande. Det är något med när man får ett manuskript framför sig och börjar läsa och märker att det vekar trevligt. Det beror ju också på de människor man jobbar med.

Film eller teater?

- Teaterscenen är nog mera hem för mig. Jag tycker alltid det är lika spännande att möta levande publik, och så tycker jag om repetitionsperioden. Man håller på och söker och letar och jobbar tillsammans och kommer fram till något. Det är spännande.

Mumindalen fortfarande varmt om hjärtat

För den stora allmänheten är Smedlund speciellt känd för sin röst. Han gjorde den finskspråkiga rösten för Mumin i den japanskproducerade muminserien I Mumindalen i början av 1990-talet. Fortfarande hajar människor till när de hör honom tala.

- Ibland säger människor ”det är någonting som låter så bekant” när de hör min röst, speciellt människor som vuxit upp med Mumin. Det är alltid roligt att höra.

På Lillholmen är sängarna i sovrummet bäddade med Muminlakan. Smedlund säger att han fortfarande känner ett starkt band till Muminkaraktären.

- Hela muminvärlden och atmosfären tilltalade mig då, och tilltalar mig fortfarande i dag. Dörrarna är alltid öppna, alla är välkomna. Det fascinerar mig. Att barn fortfarande tycker om Mumin är ett bevis på att historierna håller. Tidens tand har inte tagit dem.

Sängarna på Lillholmen är bäddade med Muminlakan. Sovrummet på Lillholmen. Sängen är bäddad med Muminlakan. Bild: Yle/Lina Frisk Lillholmen (ö i Finland, Egentliga Finland, Åboland, lat 60,10, long 21,88)

Det har gjorts en ny version av den numera klassiska Muminserien. I den uppdaterade versionen har man bland annat bytt ut rösterna och uppdaterat språket. Smedlund är skeptisk till den nya versionen.

- Jag förstår inte riktigt vad det innebär att uppdatera ett språk. Jag vet inte vad Tove Jansson skulle tycka om att hennes språk uppdateras. Det är ungefär som att be en levande författare som har skrivit en roman för 20 år sen, att skriva om den. Det håller inte riktigt i mina öron. Jag har inte sett de nya avsnitten ännu. Men säkert kommer jag göra det snart av pur nyfikenhet.

Vi vågar lova att det var mycket länge sedan fiilisnivån nådde sådana höjder i Nylands brigads matsal som den gjorde i går kväll när X3M ordnade hemförlovningsfest!

Det var beväringar, programledare och artister i en härlig röra när Yle X3M ställde till med fest på Nylands brigad. För att fira hemförlovningen som stundar i morgon, torsdagen den 15 juni bjöd flera artister på en liveshow som fick hela publiken att dansa.

Så här såg det ut när KAJ, Ronya och SVEN äntrade scenen

Kvällen inleddes tonsäkert och fint när de färska vinnarna av Popturnén 2017, bandet SVEN steg upp på scenen.

Killarna bjöd på en ordentlig show. Bandet SVEN uppträder i Dragsvik. Bild: Yle/ Michaela Rosenback Yle X3M,dragsvik

Naturligtvis uppträdde också X3M:s Pernilla, Märta, Jonas och Jakob med sommarlåten Åhi Ån. En rätt passande låt att sjunga två dagar innan hemförlovning.

Nu är det fest! #ÅhiÅn Yle X3M uppträder med sin sommarlåt Åhi Ån. Bild: Yle/ Michaela Rosenback Yle X3M,Dragsvik, Raseborg,x3mdrakan

Sedan var det dags för Ronya med sin otroliga karisma att rocka loss.

Artisten Ronya står på scen i Dragsvik och sjunger. Bild: Yle/ Michaela Rosenback Yle X3M,Ronya,artist

Medryckande är bara förnamnet när Ronya står på scenen!

Ronya fick rungande applåder av beväringarna! Beväringar ger Ronya stående ovationer när hon spelar i Dragsvik. Bild: Yle/ Michaela Rosenback Ronya,drakan

Det var många breda leenden i publiken.

Beväringar i publiken tittar på Ronya när hon uppträder. Bild: Yle / Michaela Rosenback Yle X3M,beväringar,drakan

Kvällens sista show stod KAJ för. Och vilken show sedan. Alla klassiker som Kom ti byin, Jåo Nåo E Ja Jåo Yolo Ja Nåo och Heimani i Skick fanns självklart med på spellistan.

Humorgruppen KAJ står på scenen i Dragsvik. Bild: Yle/ Michaela Rosenback KAJ,x3mdrakan

KAJ bjöd också på lite gammal hederlig dansbandsmusik som fick flera beväringar att bjuda upp såväl programledare som varandra.

Programledare Märta dansar med en beväring. Bild: Yle/ Michaela Rosenback Yle X3M,x3mdrakan

Kvällen avslutades med Pa to ta na kako som fick hela publiken att klappa och sjunga med.

Trötta men glada programledare efter en lyckad dag! Dan, Joppe och My från X3M sänder live från Dragsvik. Bild: Yle/ Michaela Rosenback Yle X3M,garnisonen i dragsvik

Nu har Raseborg en helt egen låt. Hem igen - Kotiin taas lanserades den 14 juni. Den är tillägnad alla raseborgare och är en del av Finlands 100-årsjubileum.

De lokala artisterna Clarissa, Emilia Ekström, Joseph och Mikko Sipola sjunger låten på både svenska och finska.

Projektledare för musiksatsningen är Niklas Rosström. Han står för text och musik i samarbete med musikprocudenten Erik Nyholm och Pasi Hiihtola.

Det finns också en musikvideo till låten.

Temaåret till ära har Raseborgs stad tagit fram en bestående gåva som lever kvar även under de kommande 100 åren, beskriver staden på sin webbplats.

Du kan lyssna på låten och se videon här.

Läs mera:

Raseborg firar Finlands 100 år med en tvåspråkig sång

Raseborgs stad beskriver den tvåspråkiga låten Jag kommer hem - Tulen kotiin som en 100-års gåva till raseborgarna. Musiken ska vara en bestående gåva som finns kvar också de kommande 100 åren.

Kjell Westös stora musikintresse lockar honom till evenamang där musik och litteratur kombineras. Torsdagen den 15.6 inleds kammarmusikfestivalen Musik vid havet och Westö kommer att läsa utdrag ur sina verk mellan musikstyckena på öppningskonserten Ett hundraårigt Finland.

Det händer inte så ofta att musik och litteratur kombineras, med då det händer vill Westö mer än gärna medverka.

Vad publiken kommer att få höra av Westö på festivalen Musik vid havet är ännu oklart, det blir en överraskning. Men vad han kan avslöja är att det handlar om Finland och klassisk musik.

På Musik vid havet spelas bland annat musik av Jean Sibelius. Vad Kjell Westö framför är en överraskning. Jean Sibelius Bild: Daniel Nyblin jean sibelius

En populärmusiknörd som gillar klassisk musik

Westö har en väldigt djup kärlek till musik och har lyssnat på allt från pop, schlager och folk till jazz och klassiskt. Själv spelar han i två coverband som spelar pop och rockmusik.

Han skriver mycket om populärmusik i sina romaner och har rykte om att vara en populärmusiknörd. Vad många inte vet är att också klassisk musik ligger honom nära hjärtat.

I sin ungdom besökte Westö ofta, tillsammans med sina föräldrar, klassiska konserter. Och när han gick i gymnasiet köpte han inte endast skivor med pop och rockmusik, utan köpte också klassisk musik.

- Jag har nog en bakgrund som ivrig lyssnare, säger Westö.

När jag var yngre kunde jag få en tanke om att jag ville skriva en berättelse som klingar som ett Schubert Impromptu.― Kjell Westö

Musiken har alltid varit en viktig inspirationskälla när Westö skriver, men idag tänker han inte på musik på samma sätt som han gjorde i de yngre dagarna. Förr uppstod tankar om att skriva berättelser utgående från ett sound i en poplåt eller utgående från hur ett verk av Schubert klingande.

- När jag var yngre kunde jag få en tanke om att jag ville skriva en berättelse som klingar som ett Schubert Impromptu.

Musiken hänger alltid med

Musik är väldigt viktigt för Westö och han berättar att om han hade haft den sortens talang så hade han valt musik som konstform istället för litteratur. Men musiken hänger istället alltid med i hans böcker.

Han konstaterar att fast han inte tänker på att han skriver om musik dyker det ofta upp i hans romaner. När en roman är klar märker han att det finns ett band eller en orkester av något slag.

Min kärlek till musik har ett sådant djup att jag ibland tänker att om det inte fanns musik i världen så skulle jag inte ha skrivit mina romaner.― Kjell Westö

- Min kärlek till musik har ett sådant djup att jag ibland tänker att om det inte fanns musik i världen så skulle jag inte ha skrivit mina romaner.

Den tjugonde Faces festivalen arrangeras den 4-6.8 i Fiskars i Raseborg. Finland 100 år och landets egna mångkulturella rötter är grundtemat.

För gott hjärta

Ifjol gjorde det öppna och utspridda festivalområdet att många besökare aldrig köpte biljett utan gick runt gratis. Det var bra för besökarantalet men illa för Faces ekonomi.

I år kommer arrangemangen att se något annorlunda ut, förklarar festivalchef Börje Mattsson.

- Vi återgår till att ha ett enhetligt och mer intimt festivalområde. Det förra var för splittrat. Vi var för godhjärtade och snälla. Nu köper man en biljett in till hela området där man sedan kan röra sig fritt.

Faces 2016 var mer utbrett. En karta över Faces festivalplatser i Fiskars 2016. Anteckningar på pappret. Bild: Yle/Pia Santonen faces 2016

Förmånlig festival

Fjolårets festival hade mellan 2000 och 3000 besökare men färre än 1000 köpte biljett.

I år hoppas arrangörerna på ungefär 2000 betalande festivalbesökare för att det ska gå ihop ekonomiskt.

Biljettpriserna kommer att vara desamma som ifjol.

- Vi skulle komma in på vilken världsrekordlista som helst. Vi har säkert världens billigaste festival om man beaktar storleken och utbudet. Vi har blivit bra på att ha en liten budget men det behövs nog människor som kommer in.

Det byggs en Freedom Stage också i år. Bandet Tutu uppträder på Freedom Stage på Faces. Bild: Yle/Monica Slotte tutu,Faces,Fiskars, Raseborg,Fiskars bruk,festivaler,Raseborg

Kultur över våra gränser

Temaåret Finland 100 år märks i Faces-utbudet som en mångfald av vårt lands kulturtraditioner men också grannländernas.

Finlandssvensk vistradition och spelmansmusik samsas i år bland annat med finsk, samisk, rysk, romsk och judisk musik.

Festivalchef Börje Mattsson till höger. Faces-festivalen i Fiskars i augusti 2016. Faces,festivaler,Fiskars, Raseborg,börje matsson,mångkulturalism,asylsökande

Vårt lands jubileumstema Yhdessä-Tillsammans ligger som grund också för årets Faces, men med öppna spjäll.

- Samtidigt lever vi ju hela tiden i världen och följer med det som händer på olika håll och kommenterar det på något sätt. Vi kanske skickar en hälsning till Manchester.

Faces 2017

I år spelas farsen Hotelliggaren på Postbackens sommarteater. Pjäsen har premiär på söndag så övningarna är i full gång. Farsen utspelar sig på Heikko gård och involverar bland annat en kärleksstinn minister och hans klåpande assistent.

- Det blir mycket spring, mycket slå i dörrar, såsom det hör sommarteater och fars till, berättar Jermo Grundström som spelar ministerns assistent Greger Pigg.

Julian Turunen-Forsbäck och Jermo Grundström. Turunen-Forsbäcks karaktär i pjäsen har skadat foten, och som det råkar sig har Turunen-Forsbäck skadat foten på riktigt också. Julian Turunen-Forsbäck och Jermo Grundström, skådespelare på Postbackens teater sommaren 2017. Bild: Yle/ Mira Bäck Postbacken,Hotelliggaren,sommarteater

Grundström berättar att gruppen övat hela våren och mer intensivt nu under sommaren.

- Publiken kan förvänta sig mycket skratt och komedi, lovar Julian Turunen-Forsbäck som spelar karaktären Bigge Bris.

- Vi har åtminstone haft hemskt roligt, då när det inte regnat. Men det hör väl till sommarteater, säger Kim Gustafsson.

Vänsterprassel

Kim Gustafsson är en erfaren skådespelare och firar i år sitt tjugoförsta år på Postbacken.

- Som väldigt ung, år 1996, spelade jag en krögare från Illby gård samt översteprästinna i Vestas tempel i en fars som heter Ett resande teatersällskap. I år spelar jag inte översteprästinna, fast det kanske har varit mer av ett kännetecken för mig.

I årets pjäs är Kim Gustafsson den vänsterprasslande ministern som ställer till det då han ska träffa sin älskarinna på Heikko Gård. Ministerns assistent, spelad av Jermo Grundström, trasslar till det mesta och hamnar själv i säng med ministerns hustru som också bokat in sig på hotellet.

Dessutom dyker ett antal andra karaktärer upp, som en nyfiken servitör och en lite annorlunda hotelldirektör, och påskyndar händelseförloppet.

Julian Turunen-Forsbäck och Kim Gustafsson. Det är en hel del drama i pjäsen. Julian Turunen-Forsbäck och Kim Gustafsson spelar i pjäsen Hotelliggaren på Postbacken sommaren 2017. Bild: Yle/ Mira Bäck Postbacken,Borgå,Hotelliggaren,Kim Gustafsson,julian turunen-forsbäck

Hela gänget har jobbat hårt för att kunna erbjuda en skrattfest på söndag. Enligt Gustafsson har det varit utmanande att öva inför rollen.

- Jag har inte spelat så många konservativa mansroller, så det har varit lite annorlunda att öva inför den här pjäsen. I en fars är det dessutom väldigt mycket teknik och tajmning.

Gustafsson säger att fars är en av de svåraste teaterformerna som finns.

Arthur Eriksson står för musiken. Arthur Eriksson framför pianot på Postbacken sommaren 2017. Han står för musiken i pjäsen Hotelliggaren. Bild: Yle/ Mira Bäck Postbacken,piano,teatermusik,Borgå,Hotelliggaren,sommarteater

Publiken bjuds på fartfylld sång och livemusik som en del av pjäsen. Arthur Eriksson har valt ut låtarna och spelar piano under föreställningarna.

Enligt Gustafsson är Hotelliggaren en otroligt välskriven pjäs.

- Den driver med politiker, vilket passar bra i dessa dagar.

Katarina Stolt regisserar pjäsen och spelar dessutom ministerns fru. Katarina Stark skådespelar och regisserar pjäsen Hotelliggaren på Postbackens teater sommaren 2017 Bild: Yle/ Mira Bäck Postbacken,Hotelliggaren,sommarteater

Pjäsen utspelar sig från början i Storbritannien men regissören Katarina Stolt har skrivit om den för östra Nyland.

- Pjäsen utspelar sig på Heikko gård, och man kan kanske känna igen lokal- eller rikspolitiker, säger Gustafsson.

Sara Haglund förbereder sig i logen. Sara Haglund gör sig redo i logen. Hon spelar Juni Bris i pjäsen Hotelliggaren på Postbackens sommarteater år 2017. Bild: Yle/ Mira Bäck Backstage,Hotelliggaren,Postbacken,Borgå,sommarteater

Sara Haglund spelar Juni Bris, ministerns älskarinna. Liksom många i gänget har också hon skådespelat på Postbacken under flera tidigare somrar.

- Det är roligt med fars. Det kommer att bli bra det här.

Annika Källgren spelar Lilian Schas, en politiker från kommunalfullmäktige i Nykarleby. Oliver Rosenberg spelar hotelldirektör. Annika Källgren och Oliver Rosenberg poserar. De är skådespelare i Postbackens pjäs Hotelliggaren sommaren 2017. Bild: Yle/ Mira Bäck Postbacken,Borgå,Hotelliggaren,oliver rosenberg

Pjäsen är skriven av Ray Cooney och översatt av Sven Melander. Regissör är Katarina Stolt och producent är Kent Lang. Arthur Eriksson står för den levande musiken på piano. Postbackens sommarteater arrangeras av Borgåbygdens ungdomsförbund.

Föreställningen är 2,5 timmar lång inklusive paus. Årets pjäs har premiär söndagen den 18 juni klockan 18.

Sedan år 2000 delar Svenska Yle årligen ut ett litteraturpris på 2 000 euro i samband med bokmässan i Helsingfors.

Pristagaren utses av en enväldig jury som ur högen med årets finlandssvenska skönlitterära utgivning väljer sin absoluta favorit.

I år är det bokbloggaren Jessica Andersin som fått det hedervärda uppdraget att utse pristagare och enligt Jessica är det både jättespännande och roligt samt ansvarsfullt att få äran att utse årets vinnare.

Jessica Andersin är en storkonsument av litteratur och även om hon också spontant läser en hel del finlandssvensk skönlitteratur ser hon fram emot att få ta del av en utgivning som spänner över ett helt år.

Vad är en abibliofobiker?

Sedan år 2005 bloggar Jessica Andersin om böcker och läsning i sin blogg ”Bokbabbel”, en kär hobby som hon dock haft lite mindre tid för sedan hon fick barn ifjol.

På bloggen presenterar Jessica sig som en snabbläsande bokmal som lärde sig läsa redan som 4-åring.

- Läsning är min stora passion och något jag verkligen tar mig tid att göra, ibland får jag stjäla mig till lästid på bussen på väg till eller från jobbet eller i kön på posten, och jag har svårt att förstå när folk säger att de överhuvudtaget inte hinner läsa. Visst kan jag förstå att man inte kan läsa lika mycket som jag gör, men att man inte ens plockar upp en bok på semestern?

På bloggen skriver Jessica också att hon ”lider lyckligt av abibliofobi” – vad är det för en åkomma?

- Det är latin för ”rädsla att bli utan böcker”. Det känns ju i och för sig som en omöjlighet att böckerna skulle kunna ta slut – jag är själv en hamstrare av böcker och ständigt på jakt efter nya böcker. Jag är dålig på att läsa om böcker, det kommer ut så många nya spännande böcker hela tiden och jag är väl alltför rastlös för att läsa om en bok. Jag tänker också att om man haft en fin läsupplevelse så vill man ha kvar den bubblan, även om en del böcker säker skulle må bra av en omläsning.

Böcker Bild: YLE/Chanette Härus böcker,Stapel

Lämnar inte hemmet utan en bok i handväskan

Jessica Andersin hör till dem som inte kan tänka sig att lämna sitt hem utan en bok i bagaget:

- Min handväska måste vara relativt stor för att rymma åtminstone en bok … och dessutom släpar jag också ofta på en tygkasse med biblioteksböcker som jag bär på fram och tillbaka.

Till vardags står Jessica Andersin i en bokhandel och säljer böcker och man kan ju tycka att det kanske blir lite för mycket av det goda, men enligt Jessica kan hon aldrig ha för mycket litteratur på hjärnan:

- Däremot kan jag ibland känna mig alltför ensidig. Att böcker är allt jag kan medan andra människor har andra hobbyer och andra passioner. Andra människor jobbar med andra saker och läser på fritiden, medan litteratur är både jobb och fritid för mig.

Jessica Andersin är en fullblodad boknörd som lever och andas litteratur och som suger åt sig information om nya böcker via andras bokbloggar, hon följer olika förlag och litteraturredaktioner på sociala medier, hon lyssnar också på en del bokpoddar och läser gärna ämnestidningar som den svenska tidskriften ”Vi Läser” för att få lästips.

Kvinna läser bok på soffa. Bild: Picjumbo/Viktor Hanacek läsning

Frågan är om hon har rast och ro att ägna sig åt enbart en bok åt gången, eller om hon idkar växelläsning?

- Jag brukar nog läsa flera böcker parallellt, oftast på olika språk eller i olika genrer. Ibland kan jag ha en tung tegelsten hemma på nattduksbordet och en tunnare bok med mig i handväskan. Men jag försöker begränsa mig till två böcker åt gången, det brukar gå bra.

Jessica Andersin är en vän av den fysiska boken, även om hon inser att e-boken är praktisk – inte minst på resande fot. Däremot säger hon sig vara alltför rastlös för att lyssna på ljudböcker:

- Jag läser så pass snabbt själv att jag inte skulle kunna koncentrera mig på att i lugn och ro lyssna på en uppläst bok. E-böcker läser jag då och då, men det är inte samma sak som att läsa en bok man kan bläddra i och känna doften av. Forskning visar också att man inte minns lika bra det som man läst i digital form.

Läsa på luftmadrassen eller i hängmattan?

På bloggen Bokbabbel har Jessica Andersin en sommarläsningsenkät som den svenska bokbloggarkollegan Helena Dahlgren lanserat på sin blogg ”Dark Places” där Jessica själv bl.a. svarat på frågan om var det bästa stället är att läsa i sommar:

- Jag älskar att läsa på verandan på sommarstugan, med en kall dryck inom räckhåll. Verkligheten brukar dock vara en annan och mestadels läser jag hemma på soffan eller på bussen. Man kan ju också tänka sig att bege sig ut på sjön med en luftmadrass och läsa där, men kanske det blir alltför riskabelt för boken …

Läsning i hängmattan. Bild: YLE/Marit Lindqvist hängmatta

Sommarläsningsenkäten ställer också frågan om vilken bok alla borde läsa i sommar, och Jessica Andersin ger tips på två bra böcker att läsa i sommar:

- Det är svettigt att svara på den frågan eftersom läsning i hög grad är en fråga om tycke och smak. Men jag brukar rekommendera Malin Kiveläs Du eller aldrig, en bok som jag läst om många, många gånger för att den har en härlig stämning och ett underbart språk. En annan bok jag rekommenderar är Station Eleven av Emily St. John Mandel, som tyvärr och obegripligt nog inte finns översatt till svenska. Det är en postapokalyptisk skildring av en värld där 99% av mänskligheten dör av ett virus. Berättelsen följer den resterande procentens liv tio-femton år senare när de ska överleva utan elektricitet och utan transportmedel och utan Internet. Hur ter sig livet i den moderna världen som inte längre är särdeles modern? Har människorna de överlevnadskunskaper som behövs för att klara sig?

Lyssna på intervjun med Jessica Andersin:

Biljettförsäljningen till Ruisrock har varit livlig. Alla endagsbiljetter till lördagen är slutsålda, likaså tvådagarsbiljetterna för fredag och lördag.

De övriga biljettpaketen är redan reserverade, men man kan få tag på enstaka biljetter.

Biljettförsäljningen har redan avslutats på biljettjänsterna Ticketmaster och Lippu.fi, medan Tiketti kan sälja biljetter som varit reserverade men inte lösts ut i tid.

På rockfestivalen 7-9.7 uppträder i år bland annat Zara Larsson, Kygo, Ultra Bra och Jens Lekman.

Ruisrock på Runsala i Åbo är Nordens äldsta rockfestival. Den ordnas i år för 48:e gången.

Här är den – Yle Vegas pop/rockfrågesport!

Testa dina musikkunskaper och briljera för dig själv eller tävla med kompisen och se vem som får flest poäng! Varför inte ha en liten tävling på jobbet under kafferasten eller över en liten fredagspilsner efter jobbet på puben runt hörnet?

Vid rätt svar markeras ditt svar genast med grönt. Ett felaktigt svar blir rött och då markeras det rätta svaret med fet stil.

Varje fredag kommer 10 nya frågor av varierande svårighetsgrad här på svenska.yle.fi. Ämnesområdena rör sig inom de musikstilar som kan kallas något slags pop och rock, men kan även gälla soul, funk, blues, punk, heavy och så vidare.

Rock’n’roll! Eller något. Lycka till!

Vem var programvärd på tv i de inhemska musikmagasinen Iltatähti på 70-talet och Hittimittari på 80-talet?

 Benny Törnroos 

 Mikko Alatalo 

 Remu Aaltonen 

 Sammy Aaltonen 

Den svenska artisten på bilden sjöng i bandet Broder Daniel vars största hit var låten Shoreline (2001) och vokalisten är nu aktuell med sin första soloskiva. Men vad heter han?

 Joakim Thåström 

 Håkan Hellström 

 Henrik Berggren 

 Marcus Hällström 

Vad hette det isländska bandet som 1987 blev kända med sin första internationella singel Birthday? I videon sitter bandet bl.a. vid långbord i vulkaner och varma källor.

 Volcano 

 Sigur Rós 

 The Birthday Party 

 The Sugarcubes 

Det amerikanska pojkbandet New Kids On The Block väckte hysteri bland småflickor i medlet av 80- och 90-talet med hitar som Step by step och Hangin’ tough och 1991 besökte de Finland - men var uppträdde de?

 Utanför Helsingfors mässcentrum 

 Vid backhoppningsbacken i Lahtis 

 På stranden i Yyteri i Björneborg 

 På Popkalaset i Vasa 

Gissa skivan! Vilket skivkonvolut presenterar Molly, 4 år? Klicka på rutan för att se hennes teckning och höra henne berätta om bilden. Efter fråga 10 kan du jämföra teckningen med originalpärmen.

 Kiss: Creatures of the night 

 King Diamond: Fatal portrait 

 Led Zeppelin: Led Zeppelin II 

 Kiss: Kiss 

Vilken rap-artist var arrangör för den svindyra lyxfestivalen Fyre Festival som blev en enda stor flopp nyligen på Bahamas?

 Ja Rule 

 Kanye West 

 Ice T 

 Snoop Dogg 

Det har gått 25 år sedan Faith No More gav ut albumet Angel Dust men vilken drog syftar titeln på?

 Heroin 

 Kokain 

 LSD 

 PCP 

Vilken ökänd punkare döptes av sina föräldrar till “Jesus Christ” i förnamn?

 Jello Biafra 

 GG Allin 

 Stiv Bator 

 El Duce 

Vad hette Sannfinländarnas ordförande Jussi Halla-ahos band som han spelade och sjöng i 1989-1994?

 Blashemia 

 Mannerheim 

 Evil Hellfuckers 

 Ripuli 

Vilket svenskt band gav 1976 ut barnskivan “Kåldolmar & Kalsipper”?

 Nationalteatern 

 Operahuset 

 Svantes musikbox 

 Kollektivt Tillsammans 

Gissa skivan – originalpärmen

Här nedan kan ni se Mollys teckning från fråga 5 jämfört med originalomslaget. Dra bildens högra kant mot vänster för att se den rätta konvolutbilden.

Bild: Lasse Grönroos, -

ROCKPOLISERNA:

Vill du snacka allmänt eller specifikt om musik med likasinnade individer? Kolla då in vår Facebook-grupp Rockpoliserna! Vi vill höra folkets röst! Du kan tipsa om musiknyheter, gigs, ny eller gammal musik. Bra eller dålig, ingen skillnad så länge det är kul att käbbla om saken! De aktivaste debattörerna kan till och med få en egen Rockpolis-badge!

Sköra mammor, starka flickor och en ekorre som blir besatt och beroende av popcorn. I sina böcker för barn vill Sanna Tahvanainen inte väja för de svåra frågorna.

Nitton år gammal debuterade Sanna Tahvanainen som poet med diktsamlingen foster år 1994.

Efter några diktsamlingar började Sanna också skriva prosa och år 2011 utkom den första bilderboken som Sanna skrivit texten till, Silva och teservisen som fick fötter.

Under årens lopp har Sanna växlat mellan de olika genrerna och i vår är hon aktuell med sin tredje bok för barn, Kurre Snobb och popcornen.

Men det var en ren och skär slump som gjorde att hon gav sig in i bilderboksvärlden:

- Man kan säga att det var en lycklig olyckshändelse. Jag hade skrivit färdigt manuset till diktsamlingen Allting är amerikanskt som börjar med en mening som upprepas tre gånger ”Det går aldrig att hitta oss, det går aldrig att hitta oss, det går aldrig att hitta oss”. När min förläggare Mari Koli först bläddrade förstrött i manuset trodde hon att det var ett manus till en bilderbok. Då föddes tanken på att jag kanske skulle kunna försöka mig på att skriva en bok för barn – det var något i tonen som hon tyckte att skulle kunna fungera bra i en barnbok.

- Den första versionen av bilderboksmanuset till Silva och teservisen som fick fötter var mer eller mindre en direkt översättning av mitt lyrikmanus till en barnbok och det fungerade inte alls. Sedan insåg jag att jag måste ha en berättelse för att det skall fungera. Det var som att lära sig ett helt nytt hanverk, som att skriva en roman på 30 sidor. Samtidigt måste man komma ihåg att det också ska finnas en bildberättelse som komplement till texten.

Om att styrketräna för att bli en bra berättare

Det som visade sig vara svårast för Sanna Tahvanainen var att bemästra en berättelse:

- Jag är inte någon berättare, det är inte min styrka som författare. När man skriver för barn måste det finnas en klar berättelse som anger vad historien handlar om, vad det är som händer, hur det hela börjar och hur det slutar. Idag ser jag på mitt bilderboksskrivande som ett slags styrketräning där jag går på gym för att bli en bättre romanförfattare, för att blir en bättre berättare också för vuxenpubliken.

Sanna Tahvanainen. sanna tahvanainen Bild: Yle sanna tahvanainen

För Sanna Tahvanainen är det viktigt att det finns olika nivåer i en barnbokstext:

- När jag väl kommit igång med hantverket är det viktigt för mig att det finns minst tre nivåer i bilderbokstexten: en nivå för barnet som kanske läser själv trots att det kanske inte förstår allt. Vi ska minnas att det finns barn som inte får högläsningen med sig hemifrån, jag var själv ett sådant barn. Den andra nivån finns till för barn som får boken högläst för sig och den tredje nivån för den vuxna läsaren som kanske läser för sitt eget höga nöjes skull och som kan njuta av dolda budskap i både text och bild.

”Så här går det till när mamma försvinner:
1. Hon sitter på glasverandan och dricker cappuccino.
2. Hon tittar in i tapeten som finns på väggarna.
3. Och så börjar hon försvinna. Hon sitter kvar, men hon är ändå borta. Det är som om tapeten äter upp henne.”― – ur ”Silva och teservisen som fick fötter” (2011)

Svåra teman som tröst och spegel

I Sanna Tahvanainens två första bilderböcker, Silva och teservisen som fick fötter och Dröm om drakar (utkom år 2015 och var nominerad till Nordiska rådets barn- och ungdomslitteraturpris) finns en tematik som förbinder böckerna med varandra: i båda böckerna är relationen mellan mor och dotter central.

Pärmbild till "Silva och teservisen som fick fötter" av Sanna Tahvanainen och Sari Airola. Bild: Schildts förlag Sanna Tahvanainen,sari airola

I Silva och teservisen som fick fötter får Silva ta hand om en mor som ofta har migrän och som beskrivs som skör som en tekopp, och i Dröm om drakar är Bella orolig över sin överarbetade och stressade mamma som inte kan sova eftersom hon ständigt jobbar. Både Silva och Bella tvingas alltför tidigt axla en vuxenroll för att klara av vardagen.

- Böckerna handlar om sköra mödrar och starka flickor. Jag har egna erfarenheter av detta, och jag tycker att det är viktigt att lyfta fram mentala problem och att visa att det finns vuxna som inte orkar vara vuxna eller föräldrar. Det finns många barn med liknande erfarenheter av vuxna som sviker och vuxna vars krafter inte räcker till, och det är viktigt att dessa barn får se att det här finns och att det till och med är vanligt. Att de kan gå in i en berättelse och titta på de svåra sakerna på avstånd via en bok.

- Jag vill inte skriva om lyckliga små trädgårdspromenader, det kan andra göra bättre. Jag vill skriva om svåra och såriga saker. Det gör jag i mina vuxenböcker, så varför skulle jag göra det lättare för mig när jag skriver för barn, snarare tvärtom. Själv känner jag en otrolig tacksamhet över att det fanns böcker på biblioteket, böcker där jag kunde få tröst och spegla mig eftersom vi inte hade böcker hemma.

”Bella hör hur mamman räknar. Miljonerbiljonertriljoner. Bella säger bestämt att mamman ska räkna får. Då kommer sömnen. Men mamman vill inte. Hon säger att det sticker i halsen när hon tänker på får. Istället vill mamman räkna saker som börjar på B. Budgetunderskott. Balansräkning. Bostadsamortering. Bristsjukdom. Beredskapsövning. Bronkit.”― – ur ”Dröm om drakar” (2015)

Ett ljus i mörkret

Även om man skriver om svåra och mörka teman är det viktigt att inge barnet någon form av hopp och förtröstan, säger Sanna Tahvanainen:

- Man måste alltid erbjuda barnet en dörr ut i slutet, eller åtminstone en öppning och ett hopp även om slutet inte kanske alltid är helt lyckligt. Man kan inte lämna ett barn ensamt i mörker och desperation. Som författare har jag ett ansvar att avsluta mörka böcker med ljus.

Pärmbild till Sanna Tahvanainens och Jenny Lucanders barnbok "Dröm om drakar" Bild: Sets förlag jenny lucander

Tidskrävande arbetsprocess

I våras gav Sanna Tahvanainen ut bilderboken Kurre Snobb och popcornen med illustrationer av Lena Frölander-Ulf.

Kurre Snobb är en sprättig och fåfäng ekorre som bor i Holland Park. Kurre Snobb älskar kläder som han enligt den avundsjuka grävlingen köper ”lika ofta som det regnar i London”.

En dag får Kurre Snobb syn på en rödvitrandig låda under en parkbänk – en låda full med små vita moln som doftar smör. Kurre Snobb drabbas av plötslig passion för popcorn.

För flera år sedan fick Sanna Tahvanainen syn på en ekorre i Holland Park i London som fick stå som förebild för Kurre Snobb:

- Jag var i London för att göra research för min roman om drottning Victoria och satt i Holland Park utanför Kensington Palace när det prasslade till bakom bänken och där satt den gulligaste ekorre och åt popcorn ur en röd och vitrandig kartong. Jag blev alldeles trollbunden av denna ekorre och visste redan då att jag en dag skulle göra något med denna ekorre.

När Sanna Tahvanainen en tid senare lärde känna illustratören Lena Frölande-Ulf funderade de på om de skulle kunna göra en bilderbok ihop och valet föll på att göra en bok med ett djur i huvudrollen – en kaxig ekorre.

Pärmbild till "Kurre Snobb och popcornen" av Lena Frlnader-Ulf och Sanna Tahvanainen. Bild: Schildts & Söderströms förlag Lena Frölander-Ulf (författare),Sanna Tahvanainen,kurre snobb och popcornen

Lena Frölander-Ulf arbetar med tidskrävande skrapteknik på kartong och arbetsprocessen från idé till färdigt resultat har tagit tre år.

Om besatthet och osunt beroende

Kurre Snobb blir totalt besatt av de smördoftande vita molnen, och så småningom tvingas han sälja sina guldknappar från västen, sina fräcka stövlar och sin ärvda guldklocka för att kunna köpa mer popcorn.

I texten liksom i bilderna finns flera olika nivåer som fungerar på lite olika sätt för en barnpublik och en vuxenpublik.

Sanna Tahvanainen säger att hon inte vill komma med pekpinnar även om hon känner igen sig i Kurre Snobb:

- Det är en lustig djurfabel med mycket allvar i undertonerna. Jag har skrivit ett slags ”case study” där jag beskriver vad som händer om man går ner sig i ett osunt beroende. Själv frossar jag i choklad och har personliga erfarenheter av hur illa det kan gå.

”Kurre Snobb smakar på ännu ett popcorn och så ännu ett. De är mycket godare än nötter. Det gör ingenting att det svider runt nosen. När lådan är tom vänder han upp och ner på den. Det regnar salt och hårda korn.”― – ur ”Kurre Snobb och popcornen” (2017)

Historien om Kurre Snobb slutar väl i och med att Kurre blir räddad av sin bästa kompis Råttan som lyckas rycka loss honom från begärets ekorrhjul.

- Råttan för Kurre Snobb till en damm eller en liten sjö där Kurre får se sin egen spegelbild. Då får han se hur illa det står till: för Kurre har det yttre alltid varit det allra viktigaste med fin hållning, snygga kläder och välborstad svans. När han får se hur eländig han ser ut som en följd av allt frosseri blir han ledsen, men han gaskar upp sig och det blir början på en vändning i hans liv och han hittar tillbaka till ett lite måttligare liv.

Bilduppslag ur "Kurre Snobb och popcornen". Illustration ur boken "Kurre Snobb och popcornen" av Lena Frölander-Ulf och Sanna Tahvanainen. Bild: Lena Frölander-Ulf Lena Frölander-Ulf (författare),kurre snobb och popcornen

Tre böcker och tre olika illustratörer

De tre bilderböckerna som Sanna Tahvanainen hittills skrivit texterna till har alla haft olika illustratörer – Silva och teservisen som fick fötter illustrerades av Sari Airola, Dröm om drakar fick en bildvärld skapad av Jenny Lucander och Lena Frölandr-Ulf står för illustrationerna i Kurre Snobb och popcornen.

Sanna Tahvanainen har medvetet valt att arbeta med olika konstnärer i de olika bokprojekten:

-Sari Airola parades jag ihop med. Jag hade en färdig text som hon gjorde bilder till medan hon bodde i Istanbul, så vi träffades bara ett par gånger under processen. Av en händelse råkade jag sedan lära känna ett gäng illustratörer som jag umgicks med, och då lärde jag också känna Jenny Lucander. Jag tycker mycket om hennes
poetiska stil som är skör och stark på samma gång. Jag hade en text som var rätt färdig så jag tog mod till mig och ”frågade chans” på henne. Jag unnar mig att ”ligga runt” med olika illustratörer eftersom jag är så monogam normalt.

– I Dröm om drakar jobbade jag snabbt och Jenny långsamt men slutresultatet blev fantastiskt fint. Med Kurre Snobb och popcornen har det varit mer av en pingismatch där jag t.ex. har fått beställa en musfamilj eftersom jag är så svag för gnagare, och Lena har kunnat be mig stryka en överflödig replik. Lena har hållit i bildvärlden och jag i textvärlden men samarbetet har varit gränsöverskridande och intensivt – ibland dränerande men roligt.

Lena Frölander-Ulf har gjort illustrationerna till "Kurre Snobb och popcornen". Illustratören och författaren Lena Frölander-Ulf. Bild: Cata Portin Lena Frölander-Ulf (författare)

Lena Frölander-Ulfs illustrationer i Kurre Snobb och popcornen följer Sanna Tahvanainens berättelse, men på samma gång har de en egen integritet – bilderna förtydligar och de bär på en alldeles egen undertext som kan anspela på andra litterära eller bildliga barnboksklassiker som t.ex. Alice i Underlandet.

Hur ser Sanna Tahvanainen på symbiosen mellan bilden och texten í en bilderbok?

- I dagens bilderböcker finns det en trend att bilderna skall berätta något helt annat än texten. Men jag är lite gammaldags på det sättet att jag tycker att det är förvirrande om text och bild skiljer sig åt alltför mycket det är viktigt att det finns en överenskommelse. Visst kan det finnas olika skeenden i bildvärlden och i textvärlden, det kan t.ex. ligga en cigarettfimp på marken i bilden utan att jag behöver kommentera det i texten. Illustratören kan också beskriva Kurre Snobbs illamående i en bild utan att jag behöver beskriva exakt hur illa han mår. Ibland låter jag illustratören måla ut och ibland håller jag mig på min kant.

Enligt Sanna Tahvanainen finns det idag en rädsla för längre texter i bilderböckerna:

- Det finns en trend idag att vilja stryka i texten eftersom man tror att folk inte orkar med så mycket text. Men jag tror inte att man skall vara så rädd och krympa texten alltför mycket. Jag är nog rätt konservativ i det fallet också.

Vad tycker du bäst om att läsa för ditt barn? Har ni favoritförfattare och -illustratörer som ni återkommer till? Vill barnet läsa samma bok om och om igen? Dela gärna med dig av era bästa boktips till #bärtilsbokklubb!

Hiphop-legenden Tupac Shakur var en komplex och motsägelsefull person. Så det borde vara omöjligt att göra en platt och snudd på tråkig fiktionsfilm om honom och hans liv. Men tyvärr är All eyez on me just det.

Tupac "2Pac" Shakur var en person full av motsättningar. Han växte upp med en mamma som var aktiv revolutionär i Svarta pantrarna. Hon gav Tupac gnistan att påverka och förändra samhället och en medvetenhet om den utsatta tillvaro svarta i USA har.

Afeni Shakur (Danai Gurira) är Tupacs mamma och försöker kämpa för både honom och alla andras frihet. Afeni Shakur (Danai Gurira) står och ger ett uttalande till pressen. Bild: SF Film Finland Oy All Eyez on Me,Danai Gurira

Han skrev hyllningssånger till sin mamma och svarta kvinnor samtidigt som han också skrev låtar som var direkt kvinnoförnedrande och misogyna.

Kanske var det alla de här motsättningarna som gjorde Tupac Shakur till en slags ikon. Han kom att symbolisera allt vad det betydde att vara en ung, fattig, svart man uppväxt med en ensamstående mamma och en frånvarande pappa i ett land med en mängd fördomarna om vad en svart man är eller har möjligheter att bli.

Filmen All eyez on me däremot ger ett platt porträtt av en begåvad underdog som lyckades slå igenom, en film som lyfter fram talangen mer än det hårda arbetet för framgång. En film som inte överhuvudtaget vågar problematisera vem Tupac var och vad han gjorde.

Tupac Shakur (Demetrius Shipp Jr) sitter vid ett middagsbord iklädd en grann skjorta och guldsmycken. Bild: SF Film Finland Oy All Eyez on Me,Demetrius Shipp, Jr.

Tablåer om hiphop

Filmen startar med en ramberättelse där vi möter Tupac (Demetrius Shipp Jr.) när han sitter i fängelse för ett sexuellt övergrepp och ger en TV-intervju. I återblickar får vi sedan en bild av Tupacs liv, det är fråga om delvis ganska stela tablåer som ibland är direkt dåligt regisserade och skrivna.

Demetrius Shipp Jr. ser ut som Tupac men lyckas aldrig riktigt förmedla samma intensitet som Tupac hade. Den roll som stannar kvar i minnet är hans mamma Afeni Shakur (Danai Gurira).

Filmen får mer styr på berättandet och rytmen då den skildrar tiden efter det att Tupac kommit ut ur fängelset och börjar jobba för Death Row Records.

Här dyker alla kända namn upp, Suge Knight, Biggie, Snoop och så vidare, men är man inte insatt i vem som är vem och hörde till vilket skivbolag och var i strid med vem eller känner till rivaliteten mellan east coast och west coast blir det hela aningen rörigt.

Och trots att det handlar om hiphop får inte ens musiken en särskilt framträdande plats i filmen.

Av nån underlig anledning måste filmen också ägna sig åt slut-shaming vad gäller rättsfallet kring den påstådda våldtäkten som Tupac var indragen i.

All eyez on me är också en onödigt lång film (2h och 20 min) om ett liv som blev alldeles för kort.

Att filmen har världspremiär just den 16. 6. är ingen slump, då skulle Tupac ha fyllt 46 år. Istället blev han bara 25 år gammal och sköts ihjäl 1996 i Las Vegas.

Tupac Shakur (Demetrius Shipp Jr) står på scenen och höjer handen. Bild: SF Film Finland Oy All Eyez on Me,Demetrius Shipp, Jr.

Alla ingredienser för en hit

Att mordet på Tupac aldrig blivit löst och att han fortfarande över 20 år efter sin död fortsätter att fascinera sin publik borde betyda att en film om Tupac skulle ha alla chanser att bli en hit. Speciellt som hiphop-filmen Straight Outta Compton (2015) blev en succé.

Det är liksom dukat för konspirationsteorier kring hans död, spekulationer om eventuella gängkopplingar eller rentav en story om Tupac som gav en röst åt de utstötta i USA. För att nu nämna några av de trådar man kunde ha börjat nysta upp.

Istället försöker man få med allt och då blir det hela en klassisk biografisk film som i seg takt betar av alla de större höjd- och vändpunkterna i Tupacs liv.

Det blir för tråkigt och ljummet för alla Tupac fans och totalt intetsägande för eventuella nyfikna, blivande fans.

Jag rekommenderar istället att ni ser nån av de filmer som Tupac spelade i (Poetic Justice, 1993 eller Gridlock'd, 1997) eller den mer experimentella dokumentären Tupac: Resurrection (2003).

All eyez on me lämnar en bara besviken och irriterad.

Ta fem kvinnor, en möhippa, en död snygging och en fästman med blöja. Blanda i hink med sprit, skaka om väl och voilá – ut rinner Rough Night. En riktigt vidrig drink.

Upplägget i Lucia Aniellos film är ungefär detsamma som i Hangover (2009) – ett gäng sinsemellan olika vänner möts för att fira att en av dem skall gifta sig.

Man beger sig ut på en resa, dricker för mycket och sedan går allt åt skogen.

Skillnaden är att det denna gång är kvinnor som roar - och som förväntas bli roade.

Fem på mördande äventyr

Här är det politikerfröet Jess (Scarlett Johansson) som innan bröllopet med torrisen Peter (Paul W. Downs) åker till fuktiga Miami för att fira möhippa med bästisarna från studietiden.

I en lyxig villa sammanstrålar hon således med knubbiga dagistanten Alice (Jillian Bell), lesbiska världsförbättraren Frankie (Ilana Glazer), förmögna skönheten Blair (Zoë Kravitz) och utflippade hippien Pippa (Kate McKinnon).

Och denna glada lilla skara rusar rasande snabbt från att dricka sprit med penis-sugrör till att dra kokain och beställa strippare på nätet.

När snyggingen (Ryan Cooper) anländer lyckas de dessvärre få livet av honom och sedan är det inte särskilt livat längre.

Faktum är att hela filmen i det skedet lagt sig ner och självdött.

Av näringsbrist och akut tråk-chock.

Sexig - men död. Ungefär tre fjärdedelar av filmen ägnas åt dumpningsförsök av död snygging. Tjejerna försöker bära ut den döda stripparen. Bild: © 2016 CTMG, Inc.

Problem 1 - formen

Det första problemet är genreblandningen. Vad är det här egentligen? En actionkomedi? En grabbig komedi för brudar?

En tonårskilles våta dröm?

Situationskomiken är på högstadienivå - men våldet och drogerna höjer åldersgränsen till sexton. Spelet med sex kunde vara riktat till en åldrad Sex & The City-publik – men är inte tillräckligt smart för att tillfredsställa den.

Och ärligt talat – det funkar liksom inte att koka ihop en lättsam komedi av döda kroppar, gruppsex och ett svordomsregn som får vilken raplåt som helst att låta som Sås & Kopp.

Det blir bara konstigt. På fel sätt.

Problem 2 - persongalleriet

När man väl gett upp försöken att definiera genren kan man med fördel ägna sig åt det persongalleri som Aniello målar upp tillsammans med manusförfattaren Paul W. Downs - som för övrigt spelar en av de manliga huvudrollerna.

För om det är svårt att fastställa filmens ramar är det desto enklare att artbestämma karaktärerna. Samtliga är nämligen målade i så granna klichéfärger att man genast vet vad de står för.

Knubbiga Alice kunde fungera som reklampelare för det som går under rubriken ”fat shaming”. Hon är otymplig, klär sig fult, äter ständigt och har ett obefintligt sexliv.

De andra påpekar gärna att hon är alltför kåt för sitt eget bästa.

Lesbiska Frankie klär sig naturligtvis som en grungediggare och har aldrig hört talas om vare sig hårborste eller smink. Vilket är helt naturligt med tanke på att hon är en arbetslös världsförbättrare med vänstervridna åsikter.

Australiensaren Pippa representerar i sin tur det som är exotiskt udda. Hon har en rolig accent, ser ut att ha vuxit upp i ett hippiekollektiv och är allmänt knäpp. På ett charmigt sätt.

Och Jess – hon är förstås den blonda skönheten som dessutom är smart. Och på god väg att ”bli gift”.

Min pizzabit är större än din. Pippa (Kate McKinnon) och Alice (Jillian Bell) lugnar nerverna med mat. Pippa och Alice äter pizza med händerna. Bild: © 2016 CTMG, Inc.

Problem 3 - överdrifterna

Ända sedan Bridesmaides blev en succé 2011 har filmmakare försökt överträffa varandra när det gäller att presentera lössläppta kvinnor som ”vågar vara roliga”.

Vilket alltför ofta innebär kvinnor som beter sig på samma sätt som män brukar göra i motsvarande filmer. Vilket innebär att det sups, svärs och kryddas med kiss & bajs.

För sådant är ju alltid roligt.

Personligen kommer jag aldrig riktigt underfund med varför Peter ser sig tvungen att köra iklädd blöja när han ger sig av mot Miami för att vinna tillbaka Jess?

För så himla roligt är det väl inte att se honom kissa sittande i förarsätet istället för att stiga ur bilen?

Och vem skrattar när Jess lägger ut texten om hur hon inte haft tid att vaxa sig mellan benen - samma skämt drogs i Sex & The City för tio år sedan – men med mera finess.

Problemlösning – stanna hemma

Det hade varit lätt att avfärda Rough Night med en ilsken fnysning och två korta meningar, men eftersom den antagligen kommer att nå en bred publik känns det viktigt att åtminstone försöka namnge problemen.

För det finns de facto ingen bördigare jordmån för fördomar och klichéer än de genrer man avfärdar som ”lättsam underhållning”.

Filmerna man förväntas skratta åt för att inte framstå som en humorlös surpuppa – för att visa att även kvinnor förstår sig på skämt.

Hur dåliga de än är.

Va?! Vi hade faktiskt ingen aning om att filmen skulle bli såhär dålig när vi läste manuset..! Fyra kvinnor spärrar upp ögonen sittande i en bil. Bild: © 2016 CTMG, Inc.

En av de intressantare frågorna som ställs i Benny Booms nya Tupac-film, All Eyez on Me, handlar om huruvida Tupac Shakur var en svart ledare, en ”black leader”? Tyvärr sjabblar filmen lite grann bort det här ämnet i och med att den förenklar på fel sätt gällande motsättningarna kring rapparen.

Att Tupac var en i grunden kontroversiell karaktär står utom tvivel; han var en miljonsäljande hiphop-artist och en rappare som inte tvekade att skildra svåra ämnen från Amerikas skuggsidor där fattigdom och våld leder till elände, och där ofta just det ena leder till det andra, eller det ena beror på det andra och vice versa.

Det fanns av allt att döma också en tendens till våldsamhet i hans personlighet; en kort stubin och en dragning till vissa mindre hälsosamma eller hedersamma aspekter av hiphop-kulturen. Han bar till exempel skjutvapen och avstod inte från det goda livets lockelser när framgångarna kom.

Döden i Las Vegas

Att han också hade en mer ömsint sida och att han i sina texter alltid ställde sig på den svagares sida, är dock skäl at påpeka och till det här ska jag återkomma.

Men det var den här så kallade gangsta-attityden som han tidvis bejakade, som ådrog sig den mesta uppmärksamheten och som var orsaken till att också hans privatliv kantades av diverse våldsincidenter och fängelsedomar.

Hur det slutligen gick för honom är förstås lika välbekant som det är tragiskt. Händelserna som ledde till attacken på Tupac då han sköts till döds i skivbolagsbossen Suge Knights BMW i september 1996 i Las Vegas efter en Mike Tyson- match, hör till de mörkare kapitlen inom 1990-talets hiphop-historia.

Tupac Shakur bredvid Suge Knight i BMW Tupac Shakur bredvid Suge Knight i BMW Bild: creative commons Tupac Shakur,BMW,Hiphopkultur,1990-talet,Suge Knight

Orsakerna till dödsskjutningarna har sökts i en fejd mellan de rivaliserande öst- och västkustklickarna på USA:s hiphop-scen som hade blossat upp ett par år tidigare. Tupac representerade västkustbolaget Death Row, som alltså drevs av den beryktade Suge Knight, medan Notorious B.I.G. på Puff Daddys Bad Boy Records, brukar lyftas fram som motparten.

Ett tidigare skottdrama i New York

Men senare rön har gjort gällande att det här delvis är en förenkling och endast en del av sanningen. Jag kan exempelvis inflika att Tupac Shakur faktiskt föddes i New York och i början av 1990-talet ännu var på god fot med Biggie Smalls.

Hur som helst har mordgåtan om vem som sköt Tupac förblivit olöst till denna dag och desto vidare spekulationer kring snåriga konspirationsteorier drar jag mig för att här gå in på.

De vi vet är att han redan tidigare varit inblandad i ett skottintermezzo då han besköts på väg till en inspelningsstudio under ett besök i New York i november 1994. Den gången överlevde han och rapporterande kommentarer kring händelsen finns dokumenterade som inledande ljudklipp på hans tredje album, Me Aagainst the World.

Skivomslag - Me Against the World Skivomslag - Me Against the World Bild: creative commons Tupac Shakur,Skivomslag,Hiphopkultur,1990-talet,Me Against the World

Nummer ett på albumlistan i fängelse

Skivan gavs ut i mars 1995 och steg direkt upp i toppen på Billboards albumlista. En merit i sig, men det anmärkningsvärda är att Tupac själv vid dessa tider satt i fängelse för en våldtäktsdom.

Det här var med andra ord första gången det hände att en fängslad artist debuterade som nummer ett.

Vad gäller våldtäkten i sig bedyrade Tupac sin oskuld och hävdade att han blivit ett offer i ett fult spel. Åt en journalist på tidningen Vibe medgav han senare om incidenten, som utspelade sig på hans hotellsvit på Meridian-hotellet i New York, att han borde ha hindrat de andra som var på plats, att göra kvinnan illa.

Men på skivförsäljningen hade fängelsedomen alltså inte någon hämmande effekt då Me Against the World snabbt gick åt i miljontals exemplar. Så det är ingen överdrift att påstå att Tupac kring mitten av 1990-talet hörde till de mest framgångsrika artisterna inom hiphop och musikvärlden över huvud taget.

Tupac på MTV Awards 1996 Tupac på MTV Awards 1996 Bild: creative commons Tupac Shakur,Hiphopkultur,1990-talet,populärkultur,MTV Video Music Awards

En förebild och därför en svart ledare?

Vilket leder oss tillbaka till frågan jag inledningsvis var inne på, om huruvida Tupac var en svart ledare. I den aktuella fiktiva filmbiografin är det Tupacs mamma som i en scen oroar sig för Tupac just när han först börjar få berömmelse. Eller när han börjar bli beryktad, beroende på hur man ser på saken.

Det är USA:s dåvarande vicepresident Dan Quayle, som på TV uttalar sig om hiphopens fördärvlighet och lyfter fram låten Soulja’s Story från Tupacs debutplatta 2Pacalypse Now (1991), som ett exempel på våldsförhärligande texter. För modern, Afeni Shakur är det här ett tecken på att hennes son är under luppen: som känd hiphop-artist vars musik spelas i TV är Tupac nu en förebild för unga afro-amerikaner och därmed en svart ledare.

Militant revolutionär bakgrund

Till saken hör att hon själv tillhörde den militanta Black Panther-rörelsen i början av 1970-talet vid tiderna för Tupacs födelse. Också hennes sambo, Mutulu Shakur, Tupacs styvfar av vilken Tupac fick sitt efternamn, var en svart panter.

Svarta pantrar demonstrerar Svarta pantrar demonstrerar motståndsrörelser,proteströrelser,1960-talet,1971,Svarta pantrarna,Militanter

Redan från början av sin solokarriär i och med debutalbumet 2Pacalypse Now, var Tupac på det klara med att han inte tänkte skygga för att skildra de svåra och mörkare aspekterna av ghetto-livet. ”Allting i livet är inte vackert, det förekommer mycket våld och droger och ond död”, har han sagt i intervjuer.

För honom måste det perfekta albumet skildra både de hårda, karga sidorna så väl som de ömma och glada stunderna i livet.

2Pacalypse Now är inte ett perfekt album, det är knappast heller Me Against The World, som har ansetts vara hans magnum opus och som produktionsmässigt kommer rätt nära.

Revolutionära ambitioner

Men redan på 2Pacalypse Now visar han att han hade ambitionen att bli en revolutionär rappare, som ville lyfta fram orättvisor i samhället och på det sättet öppna upp för nya sätt att se på den afro-amerikanska situationen i USA.

Skivomslag - 2Pacalypse Now Skivomslag - 2Pacalypse Now Bild: creative commons Tupac Shakur,Skivomslag,hip hop,rap,1990-talet,2Pacalypse Now

Socialrealism eller dito pornografi? Ursprungligen krävde skivbolaget att Tupac måste skippa Brenda för att få ett skivkontrakt:

den låten är för deppig, sånt vill ingen höra på.― Skivbolaget Interscope om Brenda's Got a Baby

Chuck D från Public Enemy, en annan revolutionär rappare, har á propos det här sagt att sådana här ämnen hade ingen annan rappare dittills tänkt på eller vågat ta upp; "sånt här är gangsta på riktigt, mer gangsta än gangsta". Därför hör Tupac till de största.

En ständig inombords konflikt

Sedan fanns det ju också en annan sida hos honom, som jag har varit inne på, och med sådana oerhörda framgångar han snabbt nådde, kommer förstås allehanda lockelser in i bilden. Som lite på 20 år gammal, med en inte helt lätt bakgrund i livet, är det nog svårt att låta bli att frestas ta den breda vägen.

Att det ständigt pågick en inombords kamp mellan de olika sidorna hos Tupac och att han tidvis var sin egen strängaste kritiker, är också ett återkommande tema i hans hiphop-lyrik. Det här kan man höra i synnerhet på Me Against The World.

I april var Youtube för första gången större än traditionell tv då vi ser till den unga publikens tittarbeteende i Finland (källa: Finnpanel). På radiosidan har inte utvecklingen varit riktigt lika snabb. Det är ändå bara frågan om tid innan webben tar över också audion.

Usa driver utvecklingen

Radiomarknaden i USA är hårt kommersialiserad. Allting handlar om att nå ut till så många som möjligt. Det här har styrt kanalerna mot allt mer nischade musikprofiler och mindre prat.

Det är också förhållandevis billigt att spela musik på radio i USA. Till skillnad från Finland, så betalas upphovsrättsersättning endast till kompositören.

I Finland betalar vi också ersättning till dirigenter, producenter och musiker.

Dessa faktorer samt det faktum att public service, i den form vi är vana vid, saknas i USA har bidragit till att det kvalitativa, pratade, innehållet har fått söka sin publik på webben.

Podcasten Serial storsuccé

I oktober 2014 exploderade podcastmarknaden i USA efter att Serial lanserades. Podcasten, som handlar om mordet på en ung kvinna, hittade en helt ny publik världen över.

I kölvattnet av Serial uppstod flera liknande innehåll. I Sverige startade journalisterna Anton Berg och Martin Johnson en krimpodd kring mordet i Kalamark och i Kanada blev storsuccén Someone Knows Something till.

På Svenska Yle gjorde vi Knapphandlarens hämnd, en poddserie om bomben i Jakobstad.

Publiken växer

I Usa nådde man i april 70% av publiken med podcasts. Och brittiska BBC nådde fler lyssnare i april med sitt podcastutbud än med anrika radiokanalen BBC 4.

I Finland är ändå siffrorna för podcastlyssnandet blygsamma jämfört med traditionell radio. Också i de övriga nordiska länderna är det ännu radio som gäller. Men hur länge?

De försiktiga talar om att radion bibehåller sin storhet ännu i tjugo år. De mera vågade analyserna låter påskina att vi kan se audio på webben gå förbi traditionell radio, speciellt bland de yngre lyssnarna, redan om tre till fem år.

Vad betyder det här för public service?

För public service gäller det att vara relevant för alla er som betalar Yle-skatt. Det här innebär att vi bör finnas på alla de plattformar där ni finns och med den typen av innehåll som fyller era behov.

I dagens värld innebär det också podcasts. Så länge som radion är viktigast för er, så länge gäller det ändå att balansera utbudet som så att radion bibehåller den kvalitet ni förväntar er.

Det här är en balans som är utmanande för en tämligen liten verksamhet som Svenska Yle, men vi jobbar på det, och hoppas kunna uttöka vårt utbud av podcasts inom kort.

I väntan på flera nya poddar kan jag rekommendera Knapphandlaren hämnd, Ted & Kaj-podden samt förstås Vegas sommarpratare. Alla Svenska Yles podcasts hittar du på Arenan.

Nej, det är ingen tidsmaskin ni snubblat över. Det är bara ett kompisgäng på genomresa med passion för veteranbilar.

Ebi Roosens och Hermann Lanfer pysslar med sin Bentley speed six. De berättar entusiastiskt om bilen.

– Den är 80 år gammal och har 180 hästkrafter. Topphastigheten ligger på 160 kilometer i timmen, säger Roosen.

Hermann Lanfer och Ebi Roosen gör de sista justeringarna med sin Bentley inför sista etappen av sin resa. Hermann Lanfer och Ebi Roosen gör de sista justeringarna med sin Bentley inför sista etappen av sin resa. Bild: Yle / Petter Blomqvist Borgå,bilar

Gänget är på en lång "roadtrip". Starten gick från Lübeck och har gått upp längs kusten genom de baltiska länderna till S:t Petersburg och vidare till Finland.

Bilresan har gått genom de baltiska länderna och avslutas i Helsingfors. Plakat bak på veteranbild som visar vilka städer den besökt. Bild: Yle / Petter Blomqvist Borgå,bilar

– Vi har gjort liknande resor tidigare men inget så här omfattande, säger Lanfer.

Borgå är på slutrakan av resan. Nu bär det av till Helsingfors för att ta färjan tillbaka till Lübeck.

Det finns trogna Skamfans både i svenskspråkiga Winellska skolan och i finskspråkiga Kirkkoharjun koulu i Kyrkslätt. Elever och lärare gillar serien eftersom man kan identifiera sig med karaktärerna.

När man frågar lärare och elever om varför de tycker om Skam är orsakerna inte så olika. Dessutom är det en av karaktärerna som verkar gå hem både hos unga och äldre.

Nora är både elevers och lärares favoritkaraktär. Skam-Noora Bild: NRK noora

Så här svarar eleverna

Catarina Korkman blev tipsad om serien av sin syster.

- Nora är min favoritkaraktär eftersom hon är en stark och självständig person. Jag tror att Skam blev populärt för att man lätt kan känna igen sig i karaktärerna och det är jättebra gjort, säger Catarina Korkman som går i åk 8 i Winellska skolan.

Catarina Korkman gillar karaktären Nora för att hon är självständig och stark. Catarina Korkman går i årskurs 8 i Winellska skolan. Elev

Sanni Karkola fick se på Skam under en modersmålslektion.

- Jag tyckte att Skam var roligt. Jag tror att Skam blev populärt för att den berättar om gymnasieelever. Vi tittade på Skam på modersmålstimmen. Mina favoritkaraktärer är Nora, Isak och William, säger Sanni Karkola.

Till vänster Michaela Stenius. Till höger Lotta Linjala. Till vänster Michaela Stenius och till höger Lotta Linjala. Bild: Yle/Sara Bergman högstadieelever

Michaela Stenius är en av dem som inte tittat på serien.

- Jag har hört om skam men inte kollat. Och kommer inte heller börja, säger högstadieeleven Michaela Stenius.

Så här svarar lärarna

Karaktären Nora är också lärarnas favorit. Läraren Riikka Seppälä tycker om att karaktärerna är positiva.

Kollegerna rekommenderade Skam för Riikka Seppälä. Riikka Seppälä är lärare. Bild: Yle/Olivia Taskinen Riikka Seppälä

- Jag tycker att Skam är jättebra. Den var välgjord och förhållanden mellan människorna var realistiska. Jag tror att den blev så populär, för att det var lätt att identifiera sig med karaktärerna. När de uppstod ett problem försökte man lösa dem. Karaktärerna är positiva, säger Riikka Seppälä.

- Mina kolleger rekommenderade Skam för mig. När jag hade tid började jag kolla på det. Jag har ingen favoritkaraktär, men jag tycker om Noras stil. Noras karaktär var trevlig. Hon var helt normal med vanliga bekymmer, fast jag först tänkte att hon är för perfekt, säger Seppälä.

Jaana Lindfors gillar karaktären Nora. Jaana Lindfors jobbar som lärare. Bild: Yle/Olivia Taskinen Jaana Lindfors

Jaana Lindfors tittar gärna på serien eftersom hon själv som lärare jobbar med ungdomar.

- Jag tycker om Skam. Det var bra skådespelat och serien är uppbyggd på ett intressant sätt. Jag jobbar med ungdomar och därför är jag intresserad av vad det händer i ungdomarnas vardag gällande till exempel förälskelse, skam, besvikelse och allt som hör ihop med mänsklighet. Jag tycker att man behandlar mentala problem fint i tredje säsongen, säger Jaana Lindfors.

- Jag tror att serien blev så populär för att den sprider ungdomarnas budskap och har lyckats förena ungdomar. Jag tycker om Noras karaktär. Hon verkar vara en bra människa och hon behöver inga droger för att vara sig själv, säger Lindfors.

Ett bolag i USA köpte rättigheterna till serien år 2016 och nu håller man på filmar en engelskspråkig version av skam "Shame" som kommer ut under år 2017.

Texten är skriven av: Oliva Taskinen, Lotta Linjala, Samuel Berg, Mast Wikstedt och Elias Nurmi. De går alla i högstadiet i Winellska skolan och Kirkkoharjun koulu i Kyrkslätt.

Teaterpjäsen Okänd soldat i Harparskog fyllde läktaren på premiären på torsdag kväll (15.6). Ämnet var tungt men skådespelarna lockade publiken också till skratt.

Läktaren fylldes med omkring 800 personer.

Scenen var byggd specifikt för föreställningen av Okänd soldat i Harparskog. Fullsatt läktare på premiären av Okänd soldat i Harparskog Bild: Yle/Anna Björkqvist Raseborg,Friluftsteater,Finland 100,harparskog

Pjäsen använder sparsamt med klassisk scenografi. Händelserna utspelar sig på den lilla scenen framför läktaren och på vägen framför scenen.

Mycket händer också bland ris och tallar i Harparskogs natur.

Soldaterna tryckte i skogen. Strid i pjäsen Okänd soldat i Harparskog. Bild: Yle/Anna Björkqvist Raseborg,okänd soldat i harparskog

- Det är nästan för realistiskt, säger åskådaren och Ekenäsbon Aino.

Pjäsen väcker känsliga minnen hos henne.

- Jag tänker på min far som var med i kriget. Min pappa var fem år i kriget, därför är det så känsligt säger hon.

Määttä (David Sandqvist) med ett vapen på axeln i pjäsen Okänd soldat i Harparskog. Määttä (David Sandqvist) med ett vapen på axeln i pjäsen Okänd soldat i Harparskog. Bild: Yle/Anna Björkqvist Raseborg,Friluftsteater,Määttä,harparskog

Friluftsteatern har satsat på ljud-, ljus- och rökeffekter. Smällare, en pansarvagn, häst och lastbil ingår i pjäsen.

En rysk pansarvagn hörde till scenografin. Pansarvagn i pjäsen Okänd soldat i Harparskog. Bild: Yle/Anna Björkqvist stridsvagnar,Raseborg,Friluftsteater,okänd soldat i harparskog

Innan föreställningen körde igång sålde Västra Nylands Marthadistrikt ärtsoppa.

- Soppan kokas på brigaden i Dragsvik så det är äkta militärärtsoppa, säger Inga Mannström som är ordförande för Ekenäs Marthor.

Inga Mannström serverade ärtsoppa och knäckebröd åt hungriga åskådare. Inga Mannström serverade ärtsoppa under Bild: Yle/Anna Björkqvist Finlands svenska Marthaförbund,Raseborg,harparskog

Den här gången var det Ekenäs Marthor som ansvarade för serveringen. De hade kokat ärtsoppa för 300 personer.

Rokka, spelad av Joonas Heikkinen, tuggar i sig av knäckebrödet som serverades. Ett återkommande tema i pjäsen var att soldaterna klagade på maten. Rokka äter knäckebröd i pjäsen Okänd soldat i Harparskog. Bild: Yle/Anna Björkqvist Raseborg,Antero Rokka,okänd soldat i harparskog

Mats Lindberg spelade Lahtinen och Korpela. Hans repliker och skådespeleri fick många i publiken att skratta. Mats Lindberg gapade stort i pjäsen Okänd soldat i Harparskog. Bild: Yle/Anna Björkqvist Raseborg,Friluftsteater,Korpela,lahtinen

En del av skådespelarna bjöd på kraftig västnyländsk dialekt. Åskådaren Per-Erik berömmer deras färdigheter.

- Jag är imponerad av skådespelarna. Tänk att de kan komma ihåg allt, säger han.

Även regissören Erik Pöysti är nöjd med skådespelarnas prestationer.

- Skådespelararbetet lyftes flera steg, konstaterar han när han jämför med repetitionerna.

Allt gick som planerat och de bomber som inte smällde under den sista repetitionen gjorde det under premiären.

Berndt Gottberg och Lena Selén, närmast kameran, hade översatt pjäsen till svenska. Esemblet tackas efter pjäsen Okänd soldat i Harpaskog. Bild: Yle/Anna Björkqvist Raseborg,Finland 100,premiär,okänd soldat i harparskog

På plats fanns även krigsveteraner som mindes kriget både vid fronten och som barn.

- Jag var ute två och ett halvt år vid östgränsen, säger Ekenäsbon Samuel Björklöf.

Han tycker om miljön där pjäsen utspelar sig. Han får medhåll av krigsveteranen och Ekenäs skärgårdsbon Bruno Österlund.

- Den är idealisk. Det har varit krigsfront här också, säger han.

Krigsveteranerna Tor-Erik Lindroos, Bruno Österlund, Samuel Björklöf och Gösta Rosenberg gick på premiären. Krigsveteranerna Tor-Erik Lindroos, Bruno Österlund, Samuel Björklöf och Gösta Rosenberg. Bild: Yle/Anna Björkqvist krigsveteraner,okänd soldat i harparskog

Österlund tjänstgjorde på Åland under två och ett halvt år.

- Pjäsen påminner om det hemska kriget även om jag själv inte var utsatt. Jag kom till ett så bra område som Åland, säger Österlund.

Hans bröder var vid östfronten och en av dem stupade.

Granaterna föll då de tröskade

Österlunds krigsminnen är starkare från tiden före hans tjänstgöring. Hans hem låg nära krigszonen då Hangökriget pågick.

- Vi fick lov att komma hem och bärga våra skördar för vi måste sedan evakuera. När vi tröskade rågen började ryssarna skjuta på oss. Den ena granaten slog ned nedan för vårt bostadshus och den andra tjugo meter från rian där vi var och tröskade, säger han.

Tron viktig i pjäsen men också livet

I Okänd soldat reflekterar soldaterna över sin tro på Gud. För Österlund tron viktig och han är tacksam över att få bo i ett fritt land.

- Jag hade min tro på Gud och det tycker jag att är en underbar styrka som man har inom sig, säger Österlund.

Hietanen tackas för sitt mod. På scenen fanns flera bekanta ansikten, däribland SFP-politikern Henrik Wickström vars rygg syns på bilden. Hietanen tackas för sitt mod i Okänd soldat i Harparskog Bild: Yle/Anna Björkqvist Henrik Wickström,okänd soldat i harparskog

Församlingarna gav tidigare så kallade evighetskontrakt för gravar. Men många gravar har blivit oskötta under många år och sådana tas nu bort efter hand om ingen meddelar sitt intresse. Gravstenarna hamnar sedan på sin egen kyrkogård.

Flera gravar i Pojo borde rustas upp. Oskött grav, övervuxen med gräs. Bild: Tove Virta / Yle Gravplats,gravar,Pojo, Raseborg,begravningsplatser,Västnyland

Gravar kunde tidigare ha så kallade evighetskontrakt. De sista av dem slöts under 1970-talet.

Pentti Raunio, kyrkoherde. Kyrkoherde med prästkrage på en begravningsplats. Bild: Tove Virta / Yle kyrkoherde,Gravplats,gravar,Pojo, Raseborg,begravningsplatser,Västnyland,pentti raunio

I dag maximalt 50 år

I dag får man göra upp avtal för en gravplats på maximalt 50 år.

- Folk upplever det inte som ett så stort problem, de förstår. Då man själv försöker tänka sig framåt i tiden upp till 50 år, om jag orkar vårda och sköta, så förstår man dilemmat.

Många kan förstå att det är vettigast att ta bort oskötta gravar. Men en del reagerar ändå negativt då man bryter avtalen och tar bort de gamla gravarna som ingen längre vill ha hand om.

Om inget görs övergår säkert också den här graven småningom till Raseborgs kyrkliga samfällighet. Oskött grav. Bild: Tove Virta / Yle Gravplats,gravar,Pojo, Raseborg,begravningsplatser,Västnyland

Också kyrkolagen säger att begravningsplatsen måste skötas på ett värdigt sätt. Att sköta om gravarna betyder också respekt.

Lång process att ta bort gravarna

Orsaken till att gravarna blir oomskötta är ofta att släkten inte bor kvar på orten eller har dött ut.

Grav vid Pojo kyrka. Välskött grav med egen park. Bild: Tove Virta / Yle Gravplats,gravar,Pojo, Raseborg,begravningsplatser,Västnyland

Vad händer med gravstenarna?

Gravstenarna har för många ett stort symbolvärde.

- Stenen är intressant för den är tänkt som evig, säger Raunio.

Då man återtar gravplatsen och ingen anhörig hittas så förvaras stenarna i Raseborg på ett ställe nära gravgården.

- Den som söker sin grav och inte hittar den så hittar i alla fall stenen.

I Karis finns några stenar i syrenbuskarna på "gravstenaranas kyrkogård". Gravstenar huller om buller. Bild: Tove Virta / Yle Gravplats,gravar,Pojo, Raseborg,begravningsplatser,Västnyland,Gravsten

Men det finns alltså något som kan kallas för gravstenarnas kyrkogård.

- Man kan se det ur andlig synvinkel så att om man vill hitta stenen, vill man kanske söka sina rötter, sin själ och en förankring i något större man behöver. Det ska man hysa största respekt för.

På väggen i Pojo kyrka hänger adliga begravingsvapen. Stora utsirade trävapen på en kyrkvägg. Bild: Tove Virta / Yle Gravplats,gravar,Pojo, Raseborg,begravningsplatser,Västnyland,Pojo kyrka

- Det är en svår fråga eftersom gravgårdarna finns till för de levande. Det är vi som behöver komma hit och bearbeta frågor, sorg, saknad, glädje, skratt, tårar.

Då sedan den processen är mer avlägsen så ser Raunio att man måste fundera över vad ändamålet är.

- Hur mycket måste vi bevara något som är någon annans, som inte längre är vår generation och som inte mer är vår tids fråga?

När Pojo kyrka invigdes i slutet av 1400-talet, begravdes de döda under golven. Då det blev ohållbart flyttade man gravarna strax utanför kyrkan. Också adelspersoner brukar vara begravda nära kyrkan. De döda begravs om möjligt med benen mot öster. Pojo kyrka med gravgården framför. Bild: Tove Virta / Yle Gravplats,gravar,Pojo, Raseborg,begravningsplatser,Västnyland,Pojo kyrka

- Vi försöker göra det med stil och värdighet.

Skötselavtal inte samma som gravrätt

Församlingarna avgör från fall till fall hur man löser problemen med gravplatserna. Olika församlingar har också olika lösningar.

Församlingen sköter graven om man gör upp ett skötselkontrakt. Blommor, färggrannt. Bild: Tove Virta / Yle Gravplats,gravar,Pojo, Raseborg,begravningsplatser,Västnyland,blommor (prydnadsväxter)

- De är maximalt fem års avtal, säger Raunio.