I ungefär tio års tid hann Marit Björkbacka fotografera nyfödda bebisar på Borgå bb. Men det är inte slut på fotograferingen bara för att förlossningsavdelningen har stängt.

Marit Björkbacka besökte Borgå bb två gånger i veckan i tio års tid för att fotografera nyfödda bebisar. Fotografierna publicerades bland annat i Borgåbladet, Itäväylä och Uusimaa.

I slutet av december stängde förlossningsavdelningen vid Borgå sjukhus för gott, men Björkbacka ville inte ge upp bebisfotograferingen.

Från och med den 4 januari i år tar hon i stället emot nyfödda bebisar i en lokal på Ågatan i Borgå. Där har Björkbacka haft ett arbetsrum som hon nu har gjort om till en tillfällig fotostudio.

– Stängningen av Borgå bb var tråkigast för regionen och personalen, men det kändes nog lite underligt sista gången jag var där, säger Björkbacka.

Självlärd fotograf

I många år tillbringade Marit Björkbacka sina torsdagskvällar i bildredigeringens tecken. Förra torsdagen gapade det tomt i kalendern.

Hon berättar att hon har samlat på sig en hel del lärdomar och erfarenhet under sina år som bebisfotograf.

– Jag har lärt mig mycket om människor och om att våga dirigera dem. Dessutom upplever jag att jag är ganska bra på att skapa kontakt till bebisarna.

Marit Björkbacka. Marit Björkbacka Bild: Yle/Fredrika Sundén marit björkbacka

Björkbacka är självlärd fotograf och kom in i bebisfotograferingen då hon var vikarie på Borgåbladet för ett antal år sedan. Senare fick hon till stånd ett avtal om att skicka bilderna till tidningarna Itäväylä och Uusimaa också.

Fotografierna i den svenska tidningspressen föll bort då tidningarna Östra Nyland och Borgåbladet slogs ihop till tidningen Östnyland.

Leenden och gråt en utmaning

En av de största utmaningarna är att fotografera den nyfödda bebisen tillsammans med ett äldre syskon.

Ofta träffas syskonen för första gången, och det kan vara svårt att få det äldre syskonet att le. Marit Björkbacka säger att hon alltid har tyckt att det är viktigt att syskonen ser glada ut.

En annan utmaning är att fotografera en gråtande bebis.

– Men det är intressant för det är ganska få fotografier som har misslyckats på grund av gråt. De måste alltid dra in luft ibland och då får man knäppa 20 bilder så att det ändå lyckas.

Då Björkbacka nu fotograferar bebisar i en egen tillfällig studio så skickas de till tidningarna Uusimaa och Itäväylä. Dessutom får föräldrarna en digital kopia.

Stängningen av Borgå bb var tråkigast för regionen och personalen, men det kändes nog lite underligt sista gången jag var där.― Marit Björkbacka

Tanken är att hon småningom ska utvidga verksamheten och börja ta emot kunder i en fotostudio där hemma. Som bäst gör hon om sin sons gamla rum.

Tanken att främst fotografera barn, men också till exempel hundar.

– Jag tror det kan bli bra, eftersom rummet har djup då det är långt och smalt. Och så tänker jag att någon kanske ändå tycker det är roligt att få sin bebis fotograferad för en relativt liten peng.

Ska ta fotografexamen

Björkbacka ska också i allmänhet satsa mer på fotografering. I februari börjar hon studera fotografering vid Helsinki Design School.

Hon säger att det ska bli roligt att få lära sig lite mer om fotografering.

– Man kommer upp till en viss grad då man är ensam, men i något skede behöver man en lärare och uppgifter. Det ska bli spännande.

Intervjun med Marit Björkbacka hinner precis avslutas då de första kunderna kommer in. Det är Tiina Suikkanen och Mika Rautio från Borgå tillsammans med sin nyfödda bebis.

Bebisen föddes på Barnmorskeinstitutet i Helsingfors för ungefär en vecka sedan, och har ännu inte fått ett namn.

Mamma Tiina Suikkanen får hålla sin nyfödda medan Marit Björkbacka fotograferar. Kvinna fotograferar bebis Bild: Yle/Fredrika Sundén fotografering,marit björkbacka

Fotograferingen går smidigt till – bebisen sover lugnt och på ett par minuter är det hela förbi. Sedan är det bara för föräldrarna att fylla i en blankett, betala och åka hem för att vänta på fotografiet.

– Vad roligt att jag fick besök av åtminstone en bebis, utbrister Björkbacka.

Tillsvidare är det kanske inte så många som känner till att hon fortsätter att fotografera nyfödda bebisar. Men tanken är att satsa på marknadsföringen under de kommande veckorna.

Marit Björkbacka fotograferar bebisar mellan klockan 10 och 11 på onsdagar.

Nåväl, det där med sängen handlar enbart om eventuella kvalster som kan husera i tjocka täcken och dynor. De dör om du låter sängkläderna vara ute i hård kyla i några timmar.

- Sex timmar i -20, ett dygn i -18, konstaterar Elisabeth Eriksson som är hushållsrådgivare på Marthaförbundet.

Elisabeth Eriksson. Bild: Ulrica Fagerström/ Yle elisabeth eriksson

Det gör inget fast det snöar samtidigt. Lyckas man bara sen slå av snön så är den så torr i hård kyla att inget blir vått, konstaterar Eriksson.

Kylan är ett bra vapen mot andra småkryp också.

Råkar någon vara drabbad av huvudlöss kan man utöver hårmedel och tvätt i 60 grader ta kylan till hjälp för att frysa till exempel yllemössor utomhus.

Har man kommit hem från en resa kan man med fördel låta kappsäcken stå utomhus ett dygn för att låta kylan eliminera eventuella vägglöss eller andra oönskade medresenärer.

Och ska du i något skede avfrosta frysen kan de kommande dagarna vara en lämplig tidpunkt för det då innehållet kan vänta ute i kylan under tiden.

Snö på träden. Bild: Ulrica Fagerström/ Yle snö,träd

Men sen kan du förstås strunta i att städa och dra nytta av kylan på andra sätt.

- Gå till en skog och promenera. Det kan till och med kännas varmare mellan träden. Lyssna till snöns ljud under skorna och njut av att få använda tjocka vinterkläder som annars inte kommer fram: fårskinnspälsar, ylledamasker, filtstövlar…

Man kan också låta kylan odla ens kreativa förmågor.

- Passa på och gör en islykta. En del färgar den med rödbetssaft eller lägger med vackra kvistar. Själv brukar jag göra helt genomskinliga lyktor genom att bara frysa ett ämbar med kallt vatten, konstaterar Elisabeth Eriksson.

Våra populärkulturella berättelser handlar om fysiskt välutrustade män och kvinnor. Men när det kommer till figurer med övernaturliga förmågor är funktionsnedsättningar plötsligt överrepresenterade. Vad kan detta bero på? Följ Viktor Granö på en resa genom årtusenden av mystifikation.

I vårens finlandssvenska tv-satsning Lola uppochner utövar den rullstolsburna tonårsflickan Anita (Li Krook) en mörk och mystisk makt över småstadens barn. I Game of Thrones kan den förlamade ynglingen Bran (Isaac Hempstead Wright) lämna sin kropp och resa fritt i tid och rum.

De här två aktuella exemplen följer en urgammal tradition. Ända sedan myternas tid har funktionsnedsättningar kopplats ihop med mystiska krafter – och ofta också med ondska.

Vad har rullstolar att göra med mörka makter? Hur har en sådan koppling uppstått? Och vad har dessa berättelser att säga om oss?

I jakt på svar beger vi oss till antikens Grekland och Israel, till medeltidens europeiska hovkultur, 1800-talets kringresande underhållningssällskap, till James Bond och Twin Peaks.

Gudarnas rättvisa

De övernaturliga förmågorna presenteras ibland som ett slags kompensation. Gudarna skipar rättvisa. Den fysiska maktlösheten vägs upp med en översinnlig makt. I myten blir till exempel den blinda ofta synsk.

Oden i ett isländskt manuskript från 1700-talet. Oden med korp på axeln, 1700-talsteckning. Bild: CC/ Public domain oden

I fornnordisk mytologi gör Oden en enkel transaktion. Han offrar sitt öga i Mimers brunn och vinner på så vis kunskap om allt som skett och ska ske.

Denna kompensationsföreställning kan, tänker jag mig, ha sitt ursprung i alldeles naturliga fall av superförmågor. För mig som hör är det till exempel ett outgrundligt mysterium hur en person med hörselskada kan lära sig läsa läppar.

I skräckfilmen Don’t Breathe är monstret en synskadad psykopat. Skräcken bygger på hans övertag i en mörklagd källare. Här behövs inget övernaturligt element.

Bäst att inte andas i Don’t Breathe. Scen ur Don't Breathe Bild: 2016 CTMG, Inc. dont breathe

En särskild variant av kompensationsprincipen är när karaktärer med kognitiv funktionsnedsättning i stället har tillgång till högre kunskapsnivåer. I Lars von Triers Riket vimlar det av spöken och onda andar på Rigshospitalet. De enda som tycks förstå sig på helheten är två köksassistenter med Downs syndrom.

Liksom ohämmade av omvärldens förblindande normalitetssträvan skådar de mellan dimensionerna.

Gudarnas straff

En nära granne till idén om kompensation är idén om straff.

I den grekiska myten hamnar siaren Teiresias som ung i kläm i en av gudarnas många äktenskapskonflikter. Hera bestraffar honom med blindhet, men Zeus kompenserar med att göra honom synsk.

Hefaistos kastas ner från Olympen och förlamas i benen. I gengäld får han trollkraft.

Hefaistos tillbakavisas av Pallas Atena i Giorgio Vasaris tappning. Hefaistos och Pallas Atena i Giorgio Vasaris målning Bild: Public domain hefaistos,pallas atena

Straff har ju alltid en orsak: de följer på ett brott. Om funktionsnedsättningen är ett straff – då måste det ju finnas något som bestraffas?

Plötsligt blir alla människor med funktionsnedsättning suspekta. Är det kanske därför våra berättelser kryllar av onda, grymma figurer med fysiska handikapp?

Semiotikern och romanförfattaren Umberto Eco har visat hur den kroppsliga avvikelsen är ett kännetecken för skurkarna i James Bond-berättelserna: Scaramanga har tre bröstvårtor, Dr. No metallhänder, Ernst Blofeld har ett porslinsöga och sitter dessutom (ibland) i rullstol.

Den rullstolsburne psykopaten figurerar också till exempel i Stanley Kubricks filmer Dr. Strangelove och A Clockwork Orange. I den japanska skräckklassikern Hausu sitter vampyren i rullstol tills hon fått i sig tillräckligt mycket flickblod för att kunna stiga upp.

Utsatthet föder grymhet?

Vi kan alltså tänka oss en mytologisk förklaring till att våra berättelser knippar ihop ondska och funktionsnedsättning. Men hopknippandet har också andra funktioner.

En funktion är rent berättarteknisk: grymheten växer när den kontrasteras mot fysisk hjälplöshet.

Vidare kan funktionsnedsättningen erbjuda en kvasipsykologisk förklaring till ondskans uppkomst: utsattheten förbittrar och föder grymhet. Och omvänt kan funktionsnedsättningen uppfattas som ondskans avtryck i kroppen, som ett kainsmärke.

Jag frågar mig vilken av dessa förklaringar som kränker djupast.

Mer än något annat erbjuder bilden av den onde krymplingen ett tillfälle, en ursäkt, att först stirra ordentligt, och sedan vända blicken åt annat håll.

Dans med döden. Döden dansar med en enbent man Bild: Public domain dödsdans

Synliga funktionshinder väcker lätt en skamfylld och undanträngd skräck hos majoritetsbefolkningen: skräcken inför bräckligheten i allas våra organismer, skräcken inför det obeständiga i våra människokroppar, skräcken inför döden.

Från barnaoffer till rashygien

Idéhistorikern Henri-Jacques Stiker skriver att människan med funktionsnedsättning krossar vår önskan om ett gemensamt ideal som alla borde sträva efter att uppfylla.

Därför, skriver Stiker, genomsyras den västerländska historien av viljan att få det främmande att försvinna. Eugeniken, rashygienen, inleds årtusenden före Hitler.

Idealmannen? Marmorstaty av atlet Bild: CC/ Public domain atlet

I antikens Aten, Sparta och tidiga Rom var seden att nyfödda barn med kroppsliga avvikelser fördes ut i ödemarken och lämnades där som offer åt gudarna. Extra fingrar, outvecklade armar, snedvuxna ben – alla sådana egenheter tolkades som tecken på gudarnas vrede.

Skulden fanns hos föräldrarna som dragit på sig en förbannelse. Det avvikande spädbarnet förebådade olycka; gudarna måste blidkas.

Gamla testamentets lagar kräver däremot av Israels folk ett gemensamt ansvar för de behövande. Men för en person med en kroppslig avvikelse var det ändå inte tillåtet att delta i den heliga måltiden, och inte möjligt att bli präst. En fysisk funktionsnedsättning, skriver Stiker, innebar där ett slags kultisk orenhet.

Kungens skugga

Den orenheten upphävdes av både Jesus och Muhammed. Men det innebar inte att skiljelinjerna suddades ut.

Till ett medeltida europeiskt hov hörde en hovnarr, med rätt och plikt att håna och förlöjliga kungen. Narren fungerade, skriver Stiker, som ett slags inversion av makten, som kungens skugga.

Hovnarr i anonym nederländsk 1500-talsmålning. Hovnarr, anonym 1500-talsmålning Bild: Nationalmuseum Stockhom hovnarr

I regel var narren ”dvärg” eller ”puckelrygg”. Hans kropp skiljde honom från hans omgivning, och i sin roll som narr hörde han till en annan värld, till en annan dimension, än resten av hovet.

Just den här föreställningen finns kvar i dagens berättelser. Den kroppsliga avvikelsen skiljer personen med funktionsnedsättning från ”den normala världen”, från majoritetens värld.

Ta som exempel de gränsöverskridande karaktärerna i 1990-talsserien Twin Peaks: dvärgen, jätten, den enarmade mannen. Serieskaparna David Lynch och Mark Frost spelar här med våra mer eller mindre omedvetna symboler.

I synnerhet dvärgen har en alldeles egen plats i fantasins rike, i sagan och drömmen. Det är suggestivt att använda dessa symboler.

Men den som upphöjs till symbol är inte längre en människa av kött, blod, känsla och vilja.

Elefantmän och skäggiga damer

Enligt sociologen Tom Shakespeare faller de flesta filmkaraktärerna med funktionsnedsättning i endera av två huvudkategorier: karaktärer publiken ska tycka synd om, eller karaktärer publiken ska känna skräck inför.

Freakshow anno 1924. Bild av artisterna i en "freak show", 1924 Bild: Public domain freak shpow

Dessa två inställningar tänker jag mig att också kan glida in i varandra. De kringresande freakshower som under 1800-talet och det tidiga 1900-talet reste runt i Europa och Nordamerika vann säkert sin popularitet på bägge slags reaktioner.

Oberoende av om publiken ska känna skräck eller medlidande så fungerar karaktärerna med funktionsnedsättning, enligt Shakespeare, som projektionsytor för majoritetsbefolkningens, för den "normala” publikens känslor.

Enligt Shakespeare definieras en sådan karaktär genom sin funktionsnedsättning. Funktionsnedsättningen bestämmer vem och vad karaktären är. Och detta som karaktären är presenteras inte som ett eget, självständigt, alternativt sätt att vara på, utan som ett sätt att inte vara som ”oss”.

Och vad sker när detta sätt att inte vara som ”oss” görs utomvärldsligt?

Är inte mystifieringen ett enastående kraftigt sätt att upprätthålla bilden av människan med funktionsnedsättning som den andra, den främmande, den som inte hör hit?

Twin Peaks i Svenskfinland

Tv-serien Lola uppochner ställer medvetet och öppet upp Twin Peaks som sin förebild. Det syns i musiken, i de mystiska ugglorna, i de glidande verklighetsnivåerna, i miljön med en småstad omgiven av skog.

I småstaden kan den udda människan lätt falla totalt utanför. Så har det gått för den muskelsjuka Anita. I Anita visar sig hela den tradition jag beskrivit ovan.

Anita (Li Krook) i sin vindskammare. Anita Bäck i sin rullstol i dramaserien Lola uppochner Bild: Långfilm Productions / Yle screenshot 6265 2001 000,avsnitt 1,li krook som anita bäck,lola uppochner,Yle Fem

Anita lämnas ensam – vi tycker synd om henne. Hon är grym – vi tycker att hon kanske ändå förtjänar sitt straff. Ja, är det kanske just ett straff?

Hennes manipulativa krafter kompenserar hennes fysiska maktlöshet. Det är inte helt klart huruvida krafterna är gränsöverskridande eller rent psykologiska. Kanske härstammar krafterna från gudarna. Kanske är det Anita själv som utvecklat dem i förbittrad ensamhet.

För en berättare som känner en fördomstradition är det möjligt att skapa karaktärer som leker med den traditionen. Ett lysande exempel på detta finns i den Arena-aktuella norska serien Skam. Sana (Iman Meskini) skapar sin identitet i ironisk och uppkäftig dialog med de förväntningar omgivningen har på en muslimsk tonårstjej.

På så vis kunde man tänka sig att Anita liksom spelar ut den roll hon på grund av sin funktionsnedsättning tillskrivs av omvärlden. Eller kanske har serieskaparna lagt in karaktären som en kommentar till våra fördomar?

För mig är en sådan ironi dock inte uppenbar. Är den det för dig?

Litteratur:

Barnes, Colin; Mercer, Geof; Shakespeare, Tom: Exploring Disability - A Sociological Perspective
Stiker, Henri-Jacques: A History of Disability (Corpus infirmes et sociétés)

Kulturredaktionen skriver om teman relaterade till dramaserien Lola uppochner. Se den här:

Wasa Teater ökade publikmängden med 10 000 år 2016. Pleppo TVÅ! och Mor Kurage var dragplåster.

Till lyckade föreställningar hör också vårens Pippi Långstrump. Den spelades 49 gånger för totalt 12 500 åskådare.

Pleppo TVÅ!, uppföljaren till Pleppo LIVE! som spelades på samma scen för fem år sedan fortsätter också 2017. Precis som sin företrädare har föreställningens biljetter gått åt bra och hittills har 8200 sett på humorshowen.

I Pleppo har publiken fått möta Ted Forsström och Kaj Korkea-aho i diverse karaktärer, flera kända från radioprogrammet med samma namn.

Gästspel populära

Också de gästspel som besökte teatern under våren drog publik till huset. Nour El-Refais enmansföreställning En komisk depression och pjäsen En druva i solen, båda svenska Riksteaterns föreställningar, hörde till de utsålda akterna.

Bland gästspelen fanns också pekingoperan Musashi – svärdets väg och Carl-Einar Häckner, komiker och trollkarl.

Kraftig ökning

Årets publiksiffror hamnar på 40 000 besökare, det är en ökning med 10 000 mot året innan.

Räknar man också in andra evenemang än föreställningarna hade teaterhuset 45 000 besök under 2016.

Ljusfestivalen är stadens dyraste årligen förekommande evenemang. Festivalen drog i fjol en halv miljon besökare.

Lux Helsinki ordnas i år för nionde gången. Från och med torsdagen den 5 januari kan man vandra runt i centrum av staden och se på sammanlagt femton byggnader eller delar av byggnader som är upplysta. Verken kan man se mellan klockan 17 och 22. Rutten hittar du här.

Lux Helsinki har blivit allt mera populärt. I fjol var det en halv miljon människor som besökte festivalen, trots att stan då upplevde en riktig köldknäpp. Året innan var besökarantalet 220 000.

Det finns inget ljus utan mörker. Det måste finnas båda.― Tarja Ervasti, ljuskonstnär

Domkyrkan från fyra håll

En av byggnaderna som under Lux Helsinki i år kommer att lysas upp är Helsingfors Domkyrka. Den kommer i år att lysas upp från fyra håll. Det är ljuskonstnären och -designern Tarja Ervasti som ligger bakom installationen, som hon har gett namnet Domus 360° - Fyra hem.

Ervasti är glad över att det har snöat.

- Det gör upplevelsen större! Domkyrkan är vit och nu är omgivningen det också - det kommer att bli fint, säger hon nöjt.

Tarja Ervasti är fascinerad av ljus. Tarja Ervasti i mörkt rum, rättar till svagt lysande lampskärm. Bild: Yle/ Karin Filén tarja ervasti

- Mörkret är en inspiration. Det finns inget ljus utan mörker. Det måste finnas båda. Ljuset och det heliga har också alltid en relation - om man tittar på alla kulturer har ljuset en stor betydelse.

Äta och se på ljuskonst

Nationalbiblioteket, fasaderna kring Salutorget, Finlands Bank och Stora Ensos huvudkontor är några andra av byggnaderna som kommer att vara delar av ljuskonstverk.

Förutom att flanera runt och uppleva ljusinstallationerna kan man under Lux Helsinki bland annat se kortfilmer i festsalen i Helsingfors stadshus, ta barnen med sig till Helsingfors stadsmuseum där det ordnas program för dem, köpa mat från snabbmatsbilar eller äta på en av restaurangerna som har erbjudanden under festivalen. I Kabelfabriken i Gräsviken pågår också utställningen Lux In, där man kan se ljuskonstverk.

Lux Helsinki håller på i fem dagar, till och med den 9 januari. Det är Helsingfors stad som arrangerar festivalen.

Hur ska man definiera ett instrument? Kan man räkna DJ-utrustning som ett instrument eller hör det till en egen kategori? Folkets musikskola träffade Rony Vartio som hjälpte oss att utreda detta, eller DJ Rony Rex som han kallar sig.

Vartio har DJ:at i ungefär tio år. Intresset startade i tonåren hemma i barndomsrummet, men föräldrarna fick nog när musiken hördes in på sena natten. Efter det började han DJ:a på hemmafester, innan det blev ett yrke.

Vartio definierar ett instrument som någonting man kan producera olika ljud med och förändra dem samt göra en helhet. Han menar att DJ-utrustning nog kan räknas som ett instrument beroende på hur man använder sig av den.

Ifall man endast använder till exempel två CD-spelare och endast spelar två låtar på varandra, utan att förändra någonting, skulle Vartio inte kalla det för ett instrument. Om man däremot använder sig av dagens teknik för att producera någonting nytt och ändrar på delar av låtar samtidigt som man mixar ihop flera låtar, då kan det kallas för ett instrument. Vartio menar alltså att DJ-utrustning kan kallas för ett instrument om man skapar en ny låt.

DJ-utrustning DJ utrustning Bild: Rony Vartio musik,rony rex

Hur viktig är den musikaliska bakgrunden för en DJ?

Vartio säger att om man kan spela ett instrument underlättar det DJ-yrket väldigt mycket. Om man kan spela ett instrument kan man bättre förstå musikaliska strukturer och få mycket nya idéer. Ju mera man förstår sig på musik och bland annat hör skillnader på tonarter desto enklare är DJ:andet.

- Jag skulle nog rekommendera för alla nya DJ:s att det är bra att kunna spela ett instrument och viktigt att förstå sig på musik. Men det betyder inte att man måste vara en mästare på flygel. Bara man har den musikaliska grunden.

Men kan man vara DJ utan musikalisk bakgrund? Vartio konstaterar att han är ett bra exempel på det. Han har inte någon musikalisk bakgrund men har ändå klarat sig väldigt bra som DJ. Ju mer man spelar desto mera lär man sig. Övning ger färdighet. Med tiden får man mera förståelse för musik.

- Det är bara att börja spela musik. Efter tio år förstår jag mig bra på musik även fast jag inte kan spela något instrument.

Vartio tror ändå inte att det är möjligt att vara DJ om man saknar öra för musik. Han berättar att det nog finns popstjärnor som bland annat genom skivbolag kan bygga upp en karriär. Själva är de endast ansiktet utåt för sitt eget varumärke, utan egentliga musikaliska färdigheter. Men Vartio tror inte att någon som är tondöv klarar av att vara DJ.

- Tänk att stå på en stor scen och inte ha någon aning om vad man gör. Förr eller senare skulle nog fasaden rasa.

Som DJ måste man hitta sin inre artist DJ Rony Rex Bild: Henri Juvonen musik,rony rex

Vartio berättar att grunden för en DJ är att ha en artist inom sig. Då krävs det att man bygger på sina sociala färdigheter. Men det är ändå innehållet i musiken som är det viktigaste. Han säger också att en av DJ:ens viktigaste egenskaper är nyfikenhet.

- Man måste vara galen i musik.

Tekniken ger många möjligheter

När Vartio själv började som DJ funderade han på var gränsen mellan artist och DJ går och ifall DJ:andet kan räknas till att göra musik. Nu kan han ändå konstatera att teknikens utveckling har lett till att det inte finns några skarpa gränser.

Han tycker inte att det finns någon tydlig definition på som är att endast spela låtar och vad som är att producera musik. Den nyaste tekniken gör det möjligt att lägga till nya instrument och nya element vilket gör det möjligt att bygga upp nya låtar, lika lätt som det går att mixa ihop låtar på varandra. Tekniken ger mycket nya möjligheter.

Ifall DJ-utrustning kan kallas för instrument beror alltså på hur man använder sig av utrustningen. Men kan man som DJ kalla sig för en musiker?

- Jag skulle kalla mig själv för en artist, säger DJ Rony Rex.

Ett gammalt kosmiskt mysterium tycks ha fått en förklaring. Eller i alla fall delvis. Korta, intensiva radioblixtar från yttre rymden har länge förbluffat astronomerna. Vad är de? Vad (eller rentav vem) är det som sänder dem? Och varifrån? Åtminstone beträffande det här med ”varifrån” är vi nu lite klokare.

Tänk dig att du befinner dig i en öken mitt i natten, på en enorm öppen vidd. Det är kolmörkt. Men då och då, med ojämna mellanrum, ser du ljusblixtar runtomkring dig, som fotoblixtar. De blixtrar till någonstans i fjärran och sedan är de borta. De uppträder aldrig två gånger på samma ställe.

Du har ingen aning om hur långt borta den här killen är som springer omkring med sin kamera och knäpper. Eller hur stor blixt han har. Han kan vara tio kilometer avlägsen men blixten är väldigt kraftfull. Eller så kan han vara på hundra meters avstånd.

Radioblixtar från kosmos

Ett motsvarande mysterium, fast med hela universum i stället för öknen i exemplet ovan, har förbryllat astronomerna i åratal. Sedan 2001 närmare bestämt, då en sådan här mystisk blixt första gången upptäcktes. De kommer från rymden, och de består inte av synligt ljus, utan radiovågor. De kallas följaktligen radioblixtar eller FRB från engelskans Fast Radio Bursts.

Och hittills har forskarna inte haft någon aning om varifrån de kommer, även om allt har tytt på att de inte härstammar från inom vår egen galax. Gissningarna har varierat från att de inte kommer från rymden alls utan de är någon sorts interferens med jordiskt ursprung, till att det är intelligenta utomjordingar som signalerar.

Men problemet är bara att om det skulle vara fråga om E.T. som sänder, så borde radiosändaren vara ett riktigt monster av planetkaliber om den ska klara av att göra sig hörd tvärs över universum. I praktiken är det bara naturliga källor som besitter en kraft av den sorten som krävs.

Blixten upprepade sig

Den här senaste radioblixten vars ursprung man nu för första gången har lyckats lokalisera, den ligger i en icke namngiven dvärggalax på tre miljarder ljusårs avstånd. Det betyder ju i praktiken att vem – eller snarare vad – som än låg bakom den, så sändes den för tre miljarder år sedan. Så den röda lampan lyser knappast nu längre i studion där borta.

Orsaken till att man för en gångs skull lyckades lokalisera den här radioblixtens ursprung är att den till skillnad från radioblixtar i allmänhet är sådan att den har upprepat sig. I vanliga fall blixtrar FRB:ar till en gång, det hela pågår i några millisekunder, och sedan är det tyst.

Men den här signalen har man lyckats snappa upp hela tjugo gånger. Med hjälp av flera olika radioteleskop, bland annat Onsalateleskopet i Sverige, söder om Göteborg. Vill ni läsa mer om de tekniska detaljerna så finns det artiklar om det här i Nature och Astrophysical Journal.

Radioteleskop i Onsala. Radioteleskop i Onsala. Bild: Chalmers Onsala,radioteleskop

Det har som sagt hela tiden varit klart att de här blixtarna sannolikt kommer från någonstans utanför vår egen galax, att döma av signalernas våglängd. Man kan se på signalen att den är förvrängd efter att ha färdats genom en hel massa interstellärt damm och gas. Men som sagt: vad är det som väsnas?

Kosmiska jättekrockar?

Utomjordingar är det knappast, men däremot har man tippat på svarta hål som sliter sig själva i stycken eller slukar enorma mängder gas, eller så neutronstjärnor som kolliderar. Eller en magnetar, en särskild sorts neutronstjärna med ett hejdlöst starkt magnetfält. Neutronstjärnor är små men otroligt täta och tunga stjärnor, en kubikmeter av en neutronstjärna väger 400 miljarder ton, lika mycket som allt vatten i Atlanten!

Och när två sådana bjässar kolliderar, då "smäller" det. Högt.

En konstnärs uppfattning av en magnetar. En konstnärs uppfattning av en magnetar. Bild: Wikimedia Commons Magnetar,Neutronstjärna

Nå, det här är hur som helst bara gissningar beträffande vad det är som blixtrar till. Det finns flera andra gissningar som är mer eller mindre fantasifulla. Sanningen är helt enkelt att vi inte vet.

Men nu vet vi i alla fall varifrån en av de här radioblixtarna kommer. Och när vi vet det så kan vi räkna ut hur långt borta källan ligger – som sagt, tre miljarder ljusår i det här fallet. Och då kan vi konstatera att jaha, en signal som har färdats så här långt förvrängs så här mycket av allt interstellärt damm och bråte som den tvingas passera genom på sin färd.

Sedan, när vi snappar upp nästa signal, låt oss kalla den signal B, kan vi jämföra den med den här vars källa vi känner till, signal A, och beroende på hur förvrängd B är jämfört med A, så kan vi dra slutsatsen om hur långt borta källan till B ligger. Så lite klokare har vi blivit.

Men identiteten för den mystiska figuren med blixten, den får vi lov att återkomma till då vi vet mer.

I måndags startade vi den finlandssvenska läsutmaningen 2017. Den första månaden är utmaningen att läsa en gul bok. Vi har fått många tips, men vi vill ha fler.

Det visade sig att det inte är så enkelt att hitta en gul bok som man tror. De senaste åren har det i och för sig dykt upp några trendigt knallgula böcker. Dessutom blir ju gränsen mellan gul, orange och beige lite flytande om boken har stått i solen några år.

Svenskfinland har levererat en massa gula tips. Ta en titt i bokhyllan och ladda upp ditt t.ex. på instagram eller twitter med taggen #fisvläsutmaningen2017. Du kan också tipsa i kommentarsfältet här nedan.

Gula böcker som deltar

Så här ser #fisvläsutmaningen2017 ut på sociala medier.

Det roligaste vi har stött på efter att utmaningen publicerades är en facebookgrupp som arrangerar en likadan utmaning för barn- och ungdomsböcker. Av en tillfällighet råkar deras utmaning börja med att man ska läsa en röd bok i januari. Det blir alltså färgglada boktravar i januari.

Programmet Nästan unplugged – ett liveporträtt är en musikalisk resa genom tre artisters och tre musikgruppers unika karriärer. I den andra säsongen faller Alexandersteaterns strålkastarljus på Jari Sillanpää, Maria Kalaniemi, Paul Oxley´s Unit, Satin Circus, Krista Siegfrids samt Hans on the Bass.

Artisterna berättar om sina liv, sina visdomar, erfarenheter och om de positiva och negativa sidorna av att vara artister och låtskrivare i en alltmer hårdare musik- och mediavärld.

Programmen är inramade i en liveinspelning från den anrika Alexandersteatern i Helsingfors och varje avsnitt inleds småskaligt med att varje artist framför akustiska och avskalade nummer för att sedan kulminera i mera energiska framföranden med en stor orkester mot slutet av programmet.

-Vi vill även denna gång bjuda på ett mångsidigt program där man har möjlighet att få en djupare och bredare uppfattning om artisternas liv och musikaliska karriärer, säger producenten Niklas Rosström.

- Dessutom vill vi ge tittarna en visuellt stämningsfull konserthelhet från Finlands gamla operahus, Alexandersteatern (invigd 1868) där publiken som kommit för att se slutnumren, sitter på scenen och artisterna uppträder med ryggarna mot den gamla barockteatersalongen.

Brett register av artister

De medverkande artisterna i årets upplaga är; tangokungen och megastjärnan Jari Sillanpää, den internationellt kände dragspelerskan och folkmusikern Maria Kalaniemi, Ekenäs-Manchesters gåva till den finska popmusiken - Paul Oxley´s Unit, den österbottniska popsångerskan och programledaren Krista Siegfrids, nordens främsta ”Feelgoodband” Hans on the Bass och de unga multibegåvningarna i Satin Circus.

- Jag är mera öppen idag och vågar stå för det jag är, säger Jari Sillanpää!

Krista Siegfrids drömmer om att en dag få göra en duett med Lady Gaga och Paul Oxley´s Unit har fått en nytändning efter 35 år och gav förra året ut en ny skiva.

- Nu har jag lärt mej av mina gamla misstag, säger Paul som bor i Helsingsfors sedan många år.

Killarna i Satin Circus anser att deras varumärke är mångsidighet och tror starkt på ”sin grej” medan Hans Teckenström från Hans on the Bass upplever att bandet lever helt och hållet på kärlek till musik!

- Nuförtiden är det skönaste som finns att bara gå i skogen och ta det lugnt, anser dragspelerskan Maria Kalaniemi efter många år av turnerande i världen.

Artister i andra säsongen av Nästan unplugged

Kontraster och personliga möten

Idén till programserien föddes 2012 då Pappas Eget Band gjorde en liknande konsert som också visades på Yle Fem våren 2013. Miljön och konceptet var rätt unikt så man beslöt att göra flere program i samma serie år 2014. I bl.a. England och USA har motsvarande TV-program gjorts i gamla musikstudiomiljöer men också på teatrar.

Kontrasten mellan en gammal, legendarisk och historisk miljö och ett modernt, mångsidigt artisteri med personliga möten utgör åter konceptet för Nästan unplugged – ett liveporträtt som har spelats in under våren, sommaren och hösten 2016.

Anssi Växby som är programseriens musikaliske ledare berättar att det var lite lättare att arrangera musiken inför denna säsong eftersom det förutom soloartisterna fanns tre band med egna låtar och arrangemang.

Husbandet inkluderar från och till välbekanta namn som Harri Ala-Kojola, Lasse Piirainen, Mikko Kosonen, Aleksi Ahoniemi, Jannike Sandström, Maria Höglund, Lauri Schreck m.fl.

Som mest uppträder närmare tjugo personer samtidigt i finalnumren där en studiopublik också deltar. En åttapersoners stråkorkester bidrar också till det fylliga soundet som har mixats för tv av Niklas Nylund.

Artisterna har haft möjlighet att bjuda in musikaliska vänner och bl.a. Anita Hegerland, Sam Huber, Kimmo Blom, Lori & Niki Campbell, Emma Salokoski och medlemmar ur Akademiska sångföreningen bidrar till den musikaliska helheten.

Sändningsdagar och tider:
(Serien gör ett uppehåll efter program 4 och ger plats för sändningar från svenska Melodifestivalen).

Program 1: Lördag 7.1.2017 kl. 21.00 Jari Sillanpää
Program 2: Lördag 14.1.2017 kl. 21.00 Maria Kalaniemi
Program 3: Lördag 21.1.2017 kl. 21.00 Paul Oxley´s Unit
Program 4: Lördag 28.1.2017 kl. 21.00 Satin Circus
Program 5: Lördag 18.3.2017 kl. 21.00 Krista Siegfrids
Program 6: Lördag 25.3.2017 kl. 21.00 Hans on the Bass

Till serien hör också avsnitt för radio där vi för njuta av liveframträdanden och Niklas Rosström samtalar med veckans artist om livet och musiken. Avsnitten sänds i Yle Vega måndagskvällar kl. 19.22 i programmet Vår musik (Jari Sillanpää 9.1.2017, Maria Kalaniemi 16.1 och så vidare).
Vill du tjuvlyssna på programmen redan innan tv-sändningen så publiceras de på Arenan på fredagar kl. 8.00. Delar ur radioavsnitten kommer också att sändas fredagar kl. 17.05 i Vega Kväll.

I Ryssland har den sovjetiska traditionen med kvartirniki, hemma-hos konserter, närapå dött ut. Men i S:t Petersburg försöker en entusiast envist hålla seden vid liv.

Publiken har redan slagit sig ner på träbänkarna. Orkestern Juzjanins plockar upp gitarren, fiolen och mandolinen. Det är en vanlig onsdag kväll hemma hos Dmitrij Gorochovskij.

Sedan tretton år tillbaka har Dmitrij nästan varje kväll arrangerat konserter här i sin trerumslägenhet i den södra förorten i S:t Petersburg. Ingen annanstans i Ryssland är den sovjetiska traditionen med kvartirniki så levande som här. I kväll står folkmusik från Sydstaterna på programmet.

Juzjanis har specialiserat sig på folkmusik från Sydstaterna Hemma-hos-konsert i S:t Petersburg Bild: Marina Makarova juzjanins,konserter (kompositioner),St Petersburg

Grigoriev är också poet och översätter själv de engelska texterna till ryska. Före varje låt berättar han detaljerat om både text och musik. Och publiken applåderar.

– Vi är här för första gången, berättar Margarita som sitter i publiken tillsammans med sin pojkvän.
– Vi hörde om stället av bekanta som berömde den sympatiska atmosfären. Särskilt roligt är det att få dricka te i köket i pausen, och att få prata med musikerna efter konserten.

Rock i hemmet

Kvartirnik är ett sovjetiskt fenomen som var populärt på 1980-talet. På den tiden var det vanligt att vissa grupper vägrades tillstånd att uppträda. Istället valde artisterna att spela hemma hos nån bekant dit man bjöd in publik. Särskilt rockrörelsen i Leningrad använde sig flitigt av kvartirniki.

I det nya Ryssland glömdes traditionen snart bort. Men inte hemma hos Gorochovskij.

– Allting började redan år 1915 när min farfar gav ett piano till min farmor, berättar Dmitrij. Det tog inte länge förrän de började arrangera konserter i lägenheten vid huvudgatan Nevskij prospekt.

Efter revolutionen förvandlades familjens rymliga sexrummare till en trångbodd kommunalka, en sovjetisk gemensam lägenhet. Ännu i slutet av 1990-talet hade Dmitrij och hans mamma tillgång till bara ett av de sex rummen.

– Jag arrangerade min första konsert i vårt rum vid Nevskij, berättar Dmitrij. Det var en avskedsfest eftersom huset skulle renoveras och vi tvingades flytta bort.
Utflyttningen drog ut på tiden och Dmitrij hann ordna inte bara en konsert utan sex.

Piroger och katt

När Dmitrij flyttade in i trerummaren i den södra förorten beslöt han med ens att fortsätta traditionen med kvartirniki. I början brukade hans mamma baka piroger till varje konsert. När det var fullsatt satt 65 personer på bänkarna.

– Nån brukade skämta att en tredjedel kom för att äta pirogerna, en annan tredjedel dök upp för att leka med vår katt och den sista tredjedelen steg in för att lyssna på musiken, säger Dmitrij.

Publiken dricker te i köket Hemma-hos-konsert i S:t Petersburg, publiken dricker te i köket Bild: Marina Makarova Konsert,St Petersburg

– I början tillät jag en flaska öl, men i vårt land är det lönlöst att sätta en sån gräns, säger han.

Dmitrij bestämmer själv vem som får uppträda. Helst vill han först lyssna på ett smakprov.
– Svordomar, punk eller fängelseromantik vill jag helst undvika, säger han.

Dmitrij tänker nu bredda sin repertoar och börja arrangera föreläsningar och barnteater.

Här är den – Yle Vegas pop/rockfrågesport!

Testa dina musikkunskaper och briljera för dig själv eller tävla med kompisen och se vem som får flest poäng! Varför inte ha en liten tävling på jobbet under kafferasten eller över en liten fredagspilsner efter jobbet på puben runt hörnet?

Varje fredag kommer 10 nya frågor av varierande svårighetsgrad här på svenska.yle.fi. Ämnesområdena rör sig inom de musikstilar som kan kallas något slags pop och rock, men kan även gälla soul, funk, blues, punk, heavy och så vidare.

Vid rätt svar markeras ditt svar genast med grönt. Ett felaktigt svar blir rött och då markeras det rätta svaret med fet stil.

Rockpoliserna:

Vill du snacka allmänt eller specifikt om musik med likasinnade individer? Kolla in vår Facebook-grupp Rockpoliserna (klicka här)! Vi vill höra folkets röst! Du kan tipsa om musiknyheter, gigs, ny eller gammal musik. Bra eller dålig, ingen skillnad så länge det är kul att käbbla om saken! De aktivaste debattörerna kan till och med få en egen Rockpolis-badge!

Rock'n'roll! Eller något. Lycka till!

1. Vad hette Marianne Faithfulls debut- och genombrottssingel?

 As Tears Go By 

 Come And Stay With Me 

 This Little Bird 

 Summer Nights 

2. Vilken grupp fick i början av 1990-talet en stor hit med låten ”Two Princes”?

 Culture Beat 

 Ugly Kid Joe 

 Spin Doctors 

 Tony! Toni! Toné! 

3. Vilken rockgrupp startades år 1981 i Los Angeles av Susanna Hoffs tillsammans med systrarna Vicki och Debbi Peterson?

 The Runaways 

 The Slits 

 Apollonia 6 

 The Bangles 

4. Vad hette den svenska grupp som bestod av Göran Lagerberg, Magnus Lindberg, Pugh Rogefeldt och Mikael Rickfors?

 Takida 

 Snowstorm 

 Grymlings 

 Contact 

5. Vem är sångerskan på bilden?

 Grace Slick 

 Patti Smith 

 Jackie DeShannon 

 Joan Armatrading 

6. “Break On Through (To the Other Side)”, “Light My Fire” och “The End” – tre kända låtar från ett legendariskt bands debutalbum som nu fyller 50 år. Skivan bär samma namn som bandet – vilket?

 The Monkees 

 The Rolling Stones 

 The Doors 

 The Troggs 

7. Vilken amerikansk musiker och konstnär hette egentligen Don van Vliet? Han blandade glatt bl.a. blues och rock med psykedelisk musik och frijazz till en rätt personlig musikform.

 Frank Zappa 

 Captain Beefheart 

 Captain Sensible 

 Howlin’ Wolf 

8. Vilken är den enda artist som fått sjunga ledmotivet till tre olika James Bond-filmer?

 Shirley Bassey 

 Nancy Sinatra 

 Lulu 

 Gladys Knight 

9. Vilket brittiskt band leds av Paddy McAloon och har gett ut rosade skivor som ”From Langley Park to Memphis” och ”Jordan: The Comeback”? Deras största hit är ”The King of Rock ’n’ Roll” (1988).

 The Beautiful South 

 The Wedding Present 

 The Stone Roses 

 Prefab Sprout 

10. Vilket gothic metal/doom metal-band hade Peter Steele som sångare och frontman?

 Type O Negative 

 Paradise Lost 

 Anathema 

 My Dying Bride 

I drygt ett år har vi följt med personerna på Åvägen i Närpes, och ikväll sänds dokumentären om dem: Bakom Parabolen - vi är era främlingar.

Personerna på Åvägen bor vägg i vägg, men deras paraboler riktar sig mot helt olika länder, och själva riktar de sig också mot olika gudar då de ber. I en lägenhet ber man till Buddha, i nästa till Allah.

Thang Nguyen ber till sin avlidne farfar. I hans släkt blir alla till gudar då de dör, och i hans lägenhet på Åvägen samlas också både levande och döda kring matbordet ett par gånger om året.

Thang Nguyen tror på spöken, men är inte längre rädd för dem, som förr då han var liten. Ett spöke visar sig bara för den som det har något gemensamt med, förklarar han. Så om man ser ett spöke är det en slags kompis. Thangs föräldrar äger två lägenheter på Åvägen. thang skrattar Bild: Yle/Matti Palmu bakom parabolen,thang nguyen

Merjema Dizdarevic och Melisa Elkaz i huset bredvid är kusiner och muslimer. De tycker att kvinnor i slöja är vackra och vill själva också börja klä sig så en dag, men inte än. Än vet de för lite om sin egen religion och dessutom känns det alltför underligt att gå runt med slöja i Närpes. Det har de redan försökt.

- Jag gick ett varv i centrum och det kändes helknäppt, säger Melisa. Alla stirrade.

Man bär inte slöja för att visa att man är muslim, säger Melisa Elkaz. Man bär den av helt andra orsaker. Melisa Elkaz sitter i sitt rum Bild: Yle/Matti Palmu bakom parabolen,melisa elkaz

Merjema Dizdarevic och Melisa Elkaz. Merjema och Melisa pratar Bild: Yle/Matti Palmu bakom parabolen,melisa elkaz,merjema dizdarevic

Seval Bitic är också muslim och började ta sin tro på större allvar när han kom hit från Bosnien. Han ber fem gånger om dagen och försöker äta och bete sig rätt också i övrigt. Efter döden kommer man till paradiset eller helvetet, tror han.

- Och man ska fråga sig varenda dag, vart vill jag hamna? Och jag vill inte till helvetet, för där har jag redan varit.

Seval Bitic. Seval Bitic tittar framåt Bild: Yle/Matti Palmu bakom parabolen,seval bitic

Seval var nio år då kriget i det forna Jugoslavien bröt ut och han vill till paradiset för att umgås med sin mamma och pappa och alla andra som han förlorade där. Sina två bröder och många kompisar. Att be och följa koranen har också hjälpt honom att hantera alla besvikelser.

- Jag hatar inte längre, säger han.

Salih Mehmedagic har bott på Åvägen i 23 år nu. Han kom hit som krigsflykting från Bosnien och har fem barn, elva barnbarn och två barnbarnsbarn. salih mehmedagic förklarar Bild: Yle/Matti Palmu bakom parabolen,salih mehmedagic

Salih Mehmedagic bor med yngsta sonen Mensur och även om de också är muslimer så är de inte så noga med reglerna.

- Vi har alla samma sol, samma, måne, samma vatten, samma vind, säger Salih.

- Allt är samma för alla. Och kärleken är viktigast.

Salih ber alltså inte så ofta, men hoppas på slumpen och brukar spela på lotto ibland. En gång fick han sju rätt.

- Jag hade bara missat att lämna in lappen i tid, säger han.

Mensur Mehmedagic är Salihs yngste son. mensur mehmedagic Bild: Yle/Matti Palmu bakom parabolen,mensur mehmedagic

Familjens parabolantenn är lika gammal som Mensur, 23 år. Den har fungerat felfritt sedan Salih skruvade upp den och efter de 23 åren på Åvägen har inte heller Mensur tröttnat. Tvärtom. Han bor gärna kvar och vinner han nånsin några miljoner på lotto är Åvägen det första han fixar upp.

- Jag skulle göra en nationalpark av det, säger han. Det här är mitt hem. Min gata. Mammas gata.

- Åvägen. King Boulevard.

Vi ska njuta, inte bråka, säger Enisa Mehmedagic som också är en av de medverkande i kvällens dokumentär. Enisa Mehmedovic skrattar Bild: Yle/Matti Palmu bakom parabolen,enisa mehmedovic

Även Oneill Walker figurerar i filmen. Han växte upp i ett ghetto i Jamaica och hade aldrig drömt om att flytta till Närpes. Men det är bra här, säger han, det är perfekt för familjen. Han arbetar som kock och bor tillsammans med frun Lotten Walker och barnen Lucas och Celine. Oneil och Lotten Walker med dottern Celine Bild: Yle/Matti Palmu bakom parabolen,lotten walker,oneil walker

Se dokumentären Bakom Parabolen - vi är era främlingar ikväll kl 19.45 på Yle Fem.

Svenska Yles dokumentärserie Bakom parabolen.
Läs mer om produktionen Bakom parabolen här

Vi frågar efter förhoppningar om det finländska samhället i år. Vad vill vi att ska hända? Du kan delge sin förhoppning om något gällande Finland i stort eller mer specifikt om din egen region eller ditt yrkesområde.

Här är svar som droppat in via webben, inskickade som fria formuleringar och nu grupperade enligt sitt innehåll.
Du kan fortfarande delta, använd då formuläret längst ner.

Hurdan stämning vill vi ha? Bild: Ulrica Fagerström, Ulrica Fagerström/ Yle

Allmän stämning

"Mer respekt, att man bryr sej mer om varandra."

"Att jag skall känna mej hemma i Finland."

"Att folk i allmänhet skulle inse att kunskap är rikedom. Att landsman är man inte för att föds med det ena eller det andra modersmålet - ju mera saker du behärskar desto större möjligheter att lyckas - att all avundsjuka på ett eller annat sätt skulle minska eller helt forsvinna."

Svenskan i Finland

"Att svenskan kan växa och att svenska börjar användas av finskspråkiga i mycket större omfattning."

"Jag hoppas att att Borgå kommun ser till sina invånares väl och vill att svenskan skall få ha sin plats i kommunen och inte lägga ned livskraftiga svenskspråkiga skolor som finns på landsbygden. Detta gäller t.ex. Sannäs skola och Kullo skola."

Rikspolitiken

"Jag önskar det blir nyval i Finland."

"Ny regering, bättre ekonomi för barnfamiljer."

"Finlands regering borde bytas ut. Sen tycker jag det borde spenderas skattepengar och fordonskatter på de ställen där personerna bor istället för att bara satsas innanför ring 3."

"Nyval."

Media - kommunikation- information - utbildning

"Skulle önska mera ansvar och mindre populism och sensationshunger från media och oppositionspartierna."

"Min önskan är att man i Finland skulle börja inse vikten av informationshantering som en väsentlig, kraftfull och oundviklig disciplin likt matematik, ekonomi och sociologi och att man skulle börja bygga upp en infrastruktur för utlärning och tillämpning av ett förnuftigt hanterande av information."

"Att dom pratar och ger mera information om politik i skolor. Inte nödvändigtvis jättemycket i högstadiet, utan lite i lågstadiet, lite mera i högstadiet och ännu mera i t.ex. gymnasiet och yrkesskolor. Och att dom får det att låta intressant också! T.ex. hur jag, min familj och vänner påverkas av politiken och vad som sker i det långa loppet."

Hemknutarna – var de än är

"Att den kustremsa eller region som jag tillhör skulle uppskattas för vad den är - och kan - inte betraktas som konkurrent."

Vad är en pickardisk ters? Folkets skola förklarar fenomenet tillsammans med musikdoktor Folke Gräsbeck.

Har du någonsin hört ett musikstycke i moll, som sedan slutar - lite otippat - i dur? Då har du hört en pickardisk ters.

Musikvetenskapen är tyvärr lite osäker på namnets ursprung, berättar Gräsbeck. Filosofen Jean-Jacques Rousseau hävdade att det berodde på att det fanns speciellt mycket kyrkomusik i landskapet Picardi norr om Île-de-France och Paris. Man har i efterskott varit lite tveksam med att kunna bekräfta det.

Folke Gräsbeck berättar om ett och annat musikaliskt fenomen. Folke Gräsbeck vid piano Bild: Lisa Forss Folke Gräsbeck

En annan teori som Robert Hall har framkastat är att man under tidig medeltid ofta lämnade slutackordet utan ters. Man kunde alltså inte vara säker om det var dur eller moll. Då tersen användes talade man om ”picart” [gammal franska], som helt enkelt betyder skärpa. Då skulle det betyda att tersen är skärpt, liksom en durters.

Nuförtiden avser vi med en pickardisk ters ett mollstycke som vänder om och slutar i dur.

Johann Sebastian Bach avslutar många av fugorna i Das wohltemperierte Klavier med en pickardisk ters. Verken anses vara ett av de viktigaste inom den västerländska musikhistorien.

Vänligare avslutning

- Ofta var det endast sista takten som blev dur, men under 1800-talet blev det även populärt att ha hela avslutande områden i dur. Till exempel så sent som 1925 komponerade Sibelius Tapiola, som är väldigt kärv och mörk h-moll genom hela stycket. Den slutar ändå med en halv minut i H-dur i slutet, som gör det hela vänligare.

- Man blir inte kvar med rynkor i pannan, skrattar Gräsbeck.

Lyssnaren får en känsla av lättnad då ett stycke slutar i dur istället för i moll.

I Beatles låt I'll Be Back växlar McCartney's stämma mellan moll och dur och avslutar varje vers med en pickardisk ters.

Det finns alltså rötter ända in i medeltiden även i popmusiken.

Jari Sillanpää tar plats på scenen i säsongspremiären av Nästan unplugged. Programmet innehåller allt från Jaris största hits till Ted Gärdestad, Andersson & Ulvaeus och tango. Mellan låtarna berättar han bland annat om barndomens mörka och ljusa sidor.

Finlands genom tiderna mest berömda tangokung och underhållare sitter bakåtlutad på en barockstol på den tomma scenen på Alexandersteatern i Helsingfors. Stolarna gapar också tomt och det finns en fläkt av svunna tider i den gamla operasalongen.

Jari har tidigare i år spelat in ett eget program i serien Nästan Unplugged på den här legendariska scenen och verkar mycket nöjd med sin medverkan. Nu återstår delen då vi samtalar om livet och karriären.

- Programmet innehåller lite av allt det jag står för på en knapp timme! säger han.

Jari Sillanpää föddes 1965 i en finsk familj i norra Sverige. Hans föräldrar for i tiden, som många andra finländare, till vårt västra grannland för att hitta en bättre tillvaro och arbete.

- Visst har jag mycket svenskt i mej men i själen är jag nog en finne! Jag har dessutom lite glömt bort det svenska i mej nu under åren, tillägger han.

- Men det händer saker i livet, man hamnar på olika ställen, man gör val och här är jag nu, säger Jari.

Visst skulle det nu efter tjugo år i nöjes- och artistbranschen vara roligt att göra nånting helt annat, men jag vet ändå inte vad det skulle vara.

- Ibland är jag så fruktansvärt trött på mej själv, less på allt, på media och artistlivet och jag tänker, nej inte nu igen – jag orkar inte!

- Men sen när man står igen där på scenen så är det så underbart, skrattar han.

Jari Sillanpää är den artist som sålt mest skivor i Finland av en och samma utgåva, över en kvarts miljon av debutplattan som utkom 1995. Han har medverkat i Eurovisionen, givit ut böcker, medverkat i musikaler, spelat för otaliga utsålda arenor och uppnått allt man kan inom musikbranschen här hemma.

-Nå nu skulle det vara dags för utlandet, skrattar Jari. Men man får se, tillägger han.

Vågar vara den han är

Trots att Jaris pappa stod för en sträng uppfostran, var han den som tog det ”coolast” då Jari gick ut med sin homosexualitet i tjugoårsåldern.

- Syrran var helt desperat och tog det hårdast, minns Jari men trots att han vågade berätta om sin sexuella läggning för familjen så ändrade det ändå ingenting.

- Det var värre när jag var liten. Min pappa fick inte den son han ville ha. Jag ville rita och leka med tjejer, säger Jari. Pappa var besviken.

Det var först många år senare som Jari i ett finsk tv-program berättade offentligt att han hade en pojkvän. Bland alla idoler och förebilder är det speciellt en som varit en vändpunkt i herr Sillanpääs liv.

- Allt förändrades när jag fick se barnstjärnan Anita Hegerland. Tror jag var sju år då. Hon är nog den som fick mej att bestämma mej för att bli artist.

Anita Hegerland är specialgäst i programmet och sjunger tillsammans med Jari. Det första mötet var känsloladdat och många barndomsminnen kom upp till ytan då Anita dök upp på Alexandersteatern för
att medverka i programmet.

-Oj, oj, oj. Jag kunde inte hålla tårarna i styr, säger Jari.

Jari Sillanpää i säsongspremiären av Nästan unplugged. Bild: Henkka Niemistö 6533 1301 000,avsnitt 1,Jari Sillanpää,nästan unplugged,säsong 2

Lite av varje både i radio och tv

I programmet börjar Jari avskalat med musik av Ted Gärdestad. Han fanns med i min barndom och har så många odödliga klassiker, minns Jari. Programmet innehåller allt från Jaris största hits till musik av Andersson & Ulvaeus och naturligtvis får också tv-tittarna njuta av tango. Förutom all musik berättar Jari öppet om sitt liv och sina känslor som följt honom under hans femtioåriga liv.

Den andra säsongen av Nästan unplugged – ett liveporträtt är en musikalisk resa genom tre artisters och tre musikgruppers unika karriärer. Artisterna berättar om sina liv, sina visdomar, erfarenheter och om de positiva och negativa sidorna av att vara artister och låtskrivare i en alltmer hårdare musik- och mediavärld.

Programmen är inramade i en liveinspelning från den anrika Alexandersteatern i Helsingfors och varje avsnitt inleds småskaligt med att varje artist framför akustiska och avskalade nummer för att sedan kulminera i mera energiska framföranden med en stor orkester mot slutet av programmet.

Text: Niklas Rosström

Till serien hör också avsnitt för radio där vi för njuta av liveframträdanden och Niklas Rosström samtalar med veckans artist om livet och musiken. Avsnittet med Jari Sillanpää sänds i Yle Vega måndag 9.1.2017 kl. 19.22 i programmet Vår musik. Vill du tjuvlyssna på programmen redan innan tv-sändningen så publiceras de på Arenan på fredag 6.1.2017 kl. 8.00. Delar ur radioavsnitten kommer också att sändas samma dag i programmet Vega Kväll.

Det har inte alltid varit lätt att vara barnbarn eller brorsdotter till de älskade sagomästarna Astrid Lindgren och Tove Jansson. Omgivningens obetänksamhet har kunnat vara rent besvärande.

Det ligger något sårande i att inte få bli sedd som den man är, utan alltför ofta jämföras med någon annan. Det är något som både Astrid Lindgrens barnbarn och Tove Janssons brorsdotter har upplevt.

Annika Lindgren, barnbarn till Astrid, säger så här om barnbarnen:

- Jag tror att vi alla tyckte att det var ganska jobbigt att vara släkt på det viset.

Ute på stan kunde folk komma fram och be om autografer och liksom älska Astrid Lindgren. Det kunde vara lite besvärande, säger Annika.

Ett annat exempel är från skolan när det kom en vikarie. Då var det första alla sade: ”Haha där sitter Astrid Lindgrens barnbarn!” Det kändes som en obekväm uppmärksamhet.

Annika Lindgren, vars farmor är Astrid Lindgren. Annika Lindgren, vars farmor är Astrid Lindgren. Göteborg 2016. Bild: Mi/Yle annika lindgren,Astrid Lindgren,barnbarn

- Och det sade hon liksom för att jag hade en farmor som heter Astrid Lindgren. Och det fanns sådana där tillfällen när man tyckte att ”Nä fy sjutton vad tråkigt, hon skulle bara vara en vanlig farmor, det hade varit bättre”, konstaterar Annika.

Också för Nils Nyman var släktskapet med mormor Astrid ett visst problem då han blev lite äldre. Han brottades med hur han skulle förhålla sig till det.

Nils började undra om folk skulle tycka att han var konstig eller så. Samtidigt som han kunde vara stolt över att han hade den här fantastiska författaren som mormor, tyckte han att det var lite svårt att vara öppen med vem som var hans mormor.

Nils Nyman, vars mormor är Astrid Lindgren. Nils Nyman, vars mormor är Astrid Lindgren. Göteborg 2016. Bild: Mi/Yle Astrid Lindgren,barnbarn,Nils Nyman

Klantiga slutsatser

Sophia Jansson har också erfarenheter av att folk jämför henne med hennes faster Tove Jansson. Och det får dem ibland att dra klantiga slutsatser, konstaterar hon.

Man förväntar sig på något sätt att det genetiska materialet måste betyda att hon också är begåvad. Många undrar om även hon ritar, skriver eller målar.

- Och det ställer ju hemska förväntningar på en själv att borde jag vara lika duktig som Tove och borde jag på något sätt vara jätte konstnärlig och också hålla på med det här, säger Sophia.

Som vuxen nu spelar det absolut ingen roll, men som ung är det ganska jobbigt. Det är en tid när man själv inte har någon aning om vad man ska bli och vem man är.

Sophia Jansson, brorsdotter till Tove Jansson. Sophia Jansson, brorsdotter till Tove Jansson. Bild: Wikipedia Faster,Sophia Jansson,Tove Jansson

Bara för att du är släkt ska du plötsligt vara lika begåvad eller lika duktig som de här ganska unika, speciella och enastående damerna. Varför det? Då skulle det ju gå att kopiera så där bara.

- Men folk är ju mänskliga och de tänker inte riktigt efter och så säger man ibland dumma saker, tillägger Sophia med ett litet skratt.

Kyla och is har i många olika kulturer förknippats med död och hot. Många av de mytiska karaktärerna som vuxit fram inom folktro och mytologi är kyliga kvinnor - en motsats till den varma, trygga moderliga famnen.

Visst finns det också kulna karlar, som ryska Fader Frost och Yeti, snömannen i Himalayabergen (om man nu kan tillskriva honom ett kön). Här har vi plockat fram några favoriter - fyll gärna på vår lista!

Mårran & Isfrun

Stackars Mårran - hon är den första många av oss kommer på när vi tänker på otäcka sagofigurer och köld. Den kalla, ensamma figuren i Tove Janssons Mumindal har skrämt slag på barn (och vuxna) sedan Jansson skrev sina Muminböcker, och speciellt sedan animationsserien började visas på tv i början av 1990-talet.

Mårran är så isande kall att hon släcker en brasa om hon sätter sig på den - och alla är rädda för henne, hennes kyla och ensamhet är förödande.

Mårran. Skrämmande också när man bara ritat hennes stirriga blick på en sten i Pellinge, Borgå skärgård. Mårrans ansikte målat på en sten på Pellinge i Borgå skärgård Bild: Yle/Sune Bergström borgå,mårran,pellinge,sten,östnyland

Men titta nu då. Huj. Mårrans ansikte målat på en sten på Pellinge i Borgå skärgård, blomsterkrans på huvudet Tove Jansson100-årsjubileet till ära Bild: Yle/Sune Bergström blomsterkrans,borgå,mårran,pellinge,sten,östnyland

Den enda i Mumindalen som till och med Mårran är rädd för är Isfrun. Otroligt vacker och farlig som få kommer hon ridande på sin snöhäst en gång om vintern. Den som ser henne i ögonen fryser till is. Hu.

Yuki-onna

Det här är ingen man skulle vilja möta i en snöstorm - eller någonsin, någonstans, för den delen. Yuki-onna (Yukionna, Yuki onna) är en figur i japanska folksagor. Hon är ett naturväsen som kommer svävande inför borttappade vandrare i snöstormen, med vackert svart hår och blåa läppar, iklädd vit kimono. Hennes genomskinliga hud blandar sig med det snötäckta landskapet och hon är förödande vacker.

Men vandrarna överlever inte mötet med Yuki-onna eftersom hon andas på dem och lämnar djupfrysta kroppar efter sig när hon svävar vidare, utan att lämna några fotspår efter sig. En annan variant gör gällande att Yuki-onnan kan bli kär i en vandrare och besparar honom från döden. Hon kan förklä sig till vanlig kvinna och gifta sig och få barn - men för det mesta blir hon ändå avslöjad.

Gammal målning av den japanska mytiska figuren Yuki-Onna. Bild: Wikimedia Commons Yuki-Onna

Varifrån legenden om yuki-onnorna fått sitt ursprung är okänt, men en del forskare menar att det kunde ha att göra med att febersjuka personer yrat ut ur sina hus iklädda bara tunna vita sommarkimonor och skrämt slag på folk som sett dem vandra omkring i snön.

Snödrottningen

För att göra en lång historia kort: En vinter kommer Snödrottningen, iklädd vit päls, i en släde och kidnappar den lilla pojken Kaj. Hon ger honom två kyssar: Den första för att han ska tåla kyla, den andra för att han ska glömma bort sin bästis Gerda. En tredje kyss skulle ta livet av honom. Men Gerda ger sig iväg för att rädda honom. I slutändan är det hennes hjärtas värme som räddar läget.

Snödrottningen sattes upp av Nationaloperan 2012. Snödrottningen Bild: Kansallisooppera nationaloperan,opera,snödrottningen

H.C. Andersens klassiker har omarbetats till otaliga konstverk: allt från opera, teater, balett och film - Disney lät sig inspireras av sagan om den onda, kalla drottningen men tog bort det där med ondska i animationsfilmen Frost (2013). Andersens saga publicerades inför julen 1844 som en sjudelad historia.

Louhi - Pohjolan akka

Louhi regerar över det kyliga Pohjola i norr i det finska nationaleposet Kalevala. Hon är en ond och slug häxa som kan anta flera olika former, hon kan härska över väder och vind, sol och måne och kan föda fram de mest fantastiska monster. Louhi har vackra döttrar som Lemminkäinen och Ilmarinen försöker vinna till sig, utan att lyckas särskilt bra.

Akseli Gallen-Kallela målade Kampen om Sampo: Här har Louhi förvandlat sig till ett förfärligt monster med vingar på vilka hon bär en här av soldater. Flyförbannad är hon när hon går miste om den fantastiska Sampo. Målning föreställande scen ur Kalevala: Kampen om Sampo. Bild: Wikimedia Commons Akseli Gallen-Kallela,Kalevala,Louhi

Naturligtvis är Väinämöinen hennes störste motståndare och de kämpar om den magiska kvarnen Sampo. Kalevala är full av historier om slag mellan den onda Louhi och de goda från kalevalasidan, det ena värre än det andra.

Verkar som en rätt taskig typ, Louhi.

Vita häxan Jadis i Narnia

När Jadis regerar i Narnia är landet täckt av en evig vinter - utan jul. Vita häxan är extremt mäktig: Hon läser tankar, med sitt trollspö kan hon förvandla människor till sten, och hennes fysiska styrka gör det möjligt för henne att plocka upp vuxna karlar från marken med lekande lätthet. Så fort hon lämnar Narniavärlden blir hon av med sina krafter, men är inte sen med att lära upp sig i magi igen. Naturligtvis är hon extremt vacker och imposant ståtlig. I Narnia-böckerna är hon antagonist till det goda lejonet Aslan.

Vita häxan (Lina Ekblad) i Häxan och lejonet på Wasa Teaters scen år 2010. En scen ur Wasa Teaters uppsättning av Häxan och lejobet. Från vänster: Jakob Johansson, Simon Holmberg, Lina Ekblad. Bild: Jan Ericsson häxan och lejonet,narnia,teater,wasa teater,österbotten

C.S. Lewis böcker om Narnia har också omarbetats till radiohörspel och för teaterscenen. År 2005 spelade Tilda Swinton Jadis i den Disneyproducerade filmen Berättelsen om Narnia: Häxan och lejonet.

Jäätikkinen

En helt ny kylig prick figurerar i Yles barnprogram Pikku Kakkonen: 2016 års julkalender hette Jäätävä seikkailu - “Ett isande äventyr” - och där sysslar tomten Jäätikkinen (jää = is på finska, red.anm.) med frostiga konster. Hon förtrollar de kollriga tomtarnas pyssel till isbeklädda prydnader och ordnar en festival där alla fryser (Pakkasfestivaali).

Jäätikkinen spelas av Minttu Mustakallio. Karaktären Jäätikkinen från Yles finska tv-julkalender Jäätävä seikkailu. Bild: Yle/Kari Pekonen Joulukalenteri: Jäätävä seikkailu,julkalender (tv),jäätävä seikkailu,Pikku Kakkonen,Yle Arenan,Yle TV2

Hon är inte direkt ondskefull, men opålitlig och klurig.

Ismonstret i Alaska

Den här kunde kategoriseras under rubriken "modern some-folktro". I slutet av oktober i fjol spreds en video som en löpeld över nyhetssajterna i Nordamerika: Ett ismonster simmade omkring i en havsvik i Alaska! Vad var det?!

Ett pärlband med isklumpar som flyter omkring - ett ismonster? Skärmdump av video på en rad isbitar som flyter omkring i vatten. Bild: Skärmdump från npr.org ismonstret i alaska

Men vad var det då? En gigantisk arktisk krokodil? En vansinnigt stor karp som somnat under ett isflak? Tyvärr var förklaringen väldigt tråkig. Det var…

...ett rep. Ett isbelagt rep som fastnat i en brygga.

Så man kunde kanske dra slutsatsen att vad gäller frostiga monster överträffar vår fantasi verkligheten.

Det finns flera andra isiga odjur och svala typer i mytologi och sagor - vilken är din favorit?

Recensionssajter som Eat och Tripadvisor styr oss allt mer när det gäller valet av restaurang. Recensionerna behövs, men de kan bli ett stressmoment för den som jobbar inom branschen.

Matti Raittila är köksmästare på restaurangen Piece 'n' Love i Helsingfors. För en tid sedan kollade han dagligen in recensionssajterna för att se vilka bedömningar hans arbetsplats hade fått, men nu blir det allt mer sällan.

- Det är stressigt. Har du jobbat mycket och du får en dålig kommentar kan det förstöra hela veckan. Det är lättare att undvika kommentarerna, säger han.

När ingen klagar kan restaurangen få fel bild av läget.

Men visst är det ändå bra att hålla koll tycker han.

- Finländarna kommer inte fram och berättar om de fått dålig service, men de skriver gärna om det.

Recensionerna behövs

Matti frågar ibland kunderna hur maten smakar men ingen säger någonsin att det är dåligt.

- När ingen klagar kan restaurangen få fel bild av läget. Man tror att allt bara är jättebra fastän det kanske inte är det, säger han.

Vetskapen om att vem som helst är en potentiell matrecensent får också Matti att anstränga sig lite extra för att alla kunder ska vara nöjda – en bra grej tycker han.

Orättvisa recensioner

Förutom stressen finns det också en lite sämre sida med betygsättningen. Matti berättar att folk ibland har en tendens att ge dåligt betyg ifall de till exempel råkar komma till restaurangen när den är full och de inte får plats.

- Hungriga människor är alltid på lite dåligt humör. Men om du bara har lite otur – du kommer dit klockan sju utan att ha bokat bord och det är fullt, så är det inte rätt att ge dåliga betyg.

Nog röstar ju också presidenter på sig själva.

Vi kan alltså inte alltid lita på recensionssajterna. Någon kan ge dåligt betyg utan att ens ha besökt platsen. Dessutom kan vi inte heller vara säkra på att det inte är restaurangpersonalen själv som sitter där och skriver recensioner.

- Jag har gjort det en gång. Jag jobbade på ett sushiställe och vi tävlade hela tiden med andra ställen, så då gick jag in som anonym och gav fem poäng till den egna restaurangen. Nog röstar ju också presidenter på sig själva, så det är okej tycker jag.

IS är kanske samtidens stora ondska, men den intolerans som bär upp IS finns överallt. Genom olika ankberättelser skapar Charlie Christensen ytterligare ett tänkvärt album.

Det är egentligen helt logiskt att det är i Åbo av alla Finlands städer som Arne Anka dyker upp i det tolfte albumet om ankan som spenderar dagarna med att sitta på krogen och uttrycka sanningar om sin samtid.

Åbo har alltid varit ett slags port västerut och verkar ha bjudit författaren Charlie Christensen på en fin upplevelse då han besökte staden för något år sedan. Åbo är vackert tecknad, ja hela albumet är en visuell fröjd.

Arne tar mentala selfies, också titeln på albumet, så gott han hinner.

Någon kamera för selfies har han inte lyckats få med sig, men jag skall återkomma till Åbos roll i berättelsen.

Jag blev bekant med Arne under tidigt 90-tal. Han satt på krogen Zeke´s tillsammans med främst Krille krokodil och spydde galla över politik, nazister och allmän enfald. Det var roligt, oborstat och ögonöppnande.

Arne och Krille snackar och dricker fortfarande, men vill man bli road man vill så är jag inte övertygad om det är just skratt som Arne framkallar. Men han klagar på och jag hinner tänka att det här ju är som att öppna facebook och översköljas av hur människor svetsar sin samtid.

Men naturligtvis är det första intrycket inte det enda eller slutliga.

Fascismens tidlöshet

Mentala selfies är en berättelse som får mig att tänka på Michael Hanekes film ”Det vita bandet” som genom att berätta om intoleransen i en nordtysk by gav en beskrivning av fascismens ursprung.

Att göra ett album om hur elaka IS är vore ju enkelt, konstaterar författaren i ett klargörande och fint efterord. Istället studerar han det i oss alla som är besläktat med de stora ondskorna som terroriserar världen just nu. Albumet påminner oss om det sorgliga och våldsamma året 2016.

Det är alltså intoleransen och fördomarna som är något av huvudpersoner i det här albumets huvudberättelse. Christensen för läsaren till sekelskiftet mellan 1400- och 1500-talet och Florens genom en historia som dels bjuder på ett otroligt vackert tecknande, man känner hur författaren är drabbad av Florens skönhet, men ännu viktigare – filosofen Niccoló Machiavelli. Det blir en story om intolerans mot sexuella minoriteter och ett försök att ta reda på vad som hände med renässanstänkaren Pico Della Mirandola.

Den kabbalainspirerade Pico skrev om den gränslösa, fria människan – om valmöjligheter bortom kyrkans dogmer.

IS och masturbation

IS och islam beskrivs idag som det stora mörkret, men i den här serien påminns läsaren om en tid då judar åtnjöt en förhållandevis stor frihet i just islams beskydd och den respekt som följde med att tillhöra ”bokens folk”.

Det var Machiavelli som skrev Fursten, en bok om makt och vad som krävs för att hålla kvar greppet om den makt man har. Det är en bok som väckt mycket avsky genom åren, de fursteknix som Machiavelli radar upp innebär rätt så hårda nyp.

I efterordet skriver Christensen om sin beundran för tänkare som beskriver tingen som de är, som inte ger de moraliskt uppbyggliga predikningar som vissa idékritiker efterlyser.

”Ideologin och moralen får man väl stå själv för, när man väl insett hur saker och ting fungerar!” Här får man inga pekpinnar, slutsatserna får man dra själv.

Roliga och finurliga perspektiv på allvarliga saker letar sig också in i berättelsen. För att inte åka på stryk i det medeltida Florens tvingas en annan tänkare, Leonardo da Vinci och hans lärling Salai, gå bredbent som heteromän.

Arnes farmor har också lösningen på problemet med IS: bomba islamisterna med foton av kurviga damer och unga atletiska män. Deras armé blir ett gäng masturbanter som måste ta livet av sig själv eftersom de syndat.

Arne i Åbo. Arne Anka traskar omkring i Åbo. Tecknad vy. Bild: Charlie Christensen/Kartago förlag Arne Anka

Fyllefärjan till Åbo

Och slutligen – vad förde Arne till Åbo?

Ett gammalt hederligt fylleslag, skuggan av en kvinna, böcker av Pico och Machiavelli, ett uppvaknande i en hytt utan minnen av hur han hamnade där eller ens var han var.

Christensen syr ihop sina historier på ett fint sätt och ur ett åboländskt perspektiv är det inte så tokigt att staden med sin månghundraåriga historia av bildning och kultur skrivs in i ett idéhistoriskt sammanhang – också om det sker via en försupen poet till Anka och en kväll som gick alldeles för långt.

Påsaryssar, gårdfarihandlare, månglare, arkangeliter och allt vad de kallades var viktiga för många kulturmöten förr i tiden.

Förutom att de kom med olika speciella varor förmedlade de också nyheter och skvaller från omvärlden.

Hur pass viktiga gårdfarihandlarna var undersöks vid Åbo Akademi inom ramen för det tvärvetenskapliga projektet Kommunicerande konsumtion: kringvandrande försäljare och kulturmöten i Finland 1800-1940.

Projektet sysselsätter sex forskare för flera år och stöds av Svenska kulturfonden, Svenska litteratursällskapet och nu senast av Kone-stiftelsen, som nyligen beviljade det ett anslag på 383 000 euro.

Nya tider i ett stort rike

Under 1800-talet fick allt fler människor i Finland möjligheter att köpa nya varor och de som förmedlade varorna kom ofta utifrån och till och med från många olika håll av det stora ryska imperiet.

Påsaryssar, arkangeliter, lösdriverskor, månglare och krämare var några av de nedsättande benämningarna på de här gårdfarihandlarna och marknadsförsäljarna, som levde i samhällets utkanter. De här representerade många olika människogrupper som judar, tatarer, romer, ester, svenskar och ryssar.

Lektor Ann-Catrin Östman, som leder projektet berättar att forskarna söker svar på frågor som vilka gårdfarihandlarna var, vad de sålde, vem som köpte och vad som hände i mötet mellan försäljarna och kunderna.

Här har forskarna stora utmaningar: trots att de här handlarna var närvarande överallt har de inte lämnat mycket till dokument efter sig.

Projektet ska utmynna dels i en svensk antologi som berör Svenskfinland och dels en engelskspråkig som berör hela landet.

Ann-Catrin Östman och Anna Sundelin Forskana Ann-Catrin Östman och Anna Sundelin Bild: Yle/Maud Stolpe ann-catrin östman och anna sundelin

Svårtolkat reglemente

Reglerna för vem som fick idka handel varierade från en tid till en annan. I regel var lanthandel förbjuden fram till slutet av 1850-talet i och med att handeln skulle idkas av borgare i städerna. Det här helt i enlighet med den tidens klassamhälle.

Trots det hade vissa grupper fått idka en viss handel, till exempel fattiga i städerna, bönderna på marknaderna liksom en del judar och romer.

Då handelslagarna liberaliserades och det blev fritt fram att grunda lanthandlar rådde ändå en viss osäkerhet i vem som fick idka handel och ibland fick gårdfarihandlarna länsmannen efter sig.

Tanken var då ungefär att män utifrån kommer och säljer till lättlurade kvinnor!

Marknad i Kristinestad ca 1900. Marknad på Kristinestads torg ca 1900. Bild: Foto J.M. Rosengren. SLS's arkiv marknad i kristinestad

Brett sortiment

Historikern Anna Sundelin undersöker gårdfarihandlarnas utbud under 1840-1940 på den svenska landsbygden.

Hon berättar att de bar med sig allt från tyger och kläder till mediciner, glasögon och krimskrams i ryggsäckar, som kunde väga upp till 70 kilo. De kunde också ha en del hemliga varor som gifter och preventivmedel och kunde då också förmedla en viss sexualupplysning. Många varor upplevdes som väldigt exotiska i och med att de var sådana som folk i de avlägsna byarna aldrig hade sett förr.

Ibland fick påsaryssarna länsman efter sig om de vistades här olagligt eller inte hade betalt skatt på sina varor.

Det hände också att gårdfarihandlare blev kvar på orten och öppnade lanthandel med de begärliga varorna eller gifte sig med någon lokal kvinna och tog över ett jordbruk.

Välkommet och skrämmande besök

Anna Sundelin säger att gårdfarihandlarna överlag var välkomna ute i bygden, åtminstone ända fram till början av 1900-talet innan man blev rädd för att de skulle sprida rysk propaganda i och med förryskningen.

Det som också gladde kunderna var att de kunde få höra nyheter och skvaller från andra delar av världen. Dessutom kunde de också förmedla budskap från den ena byn till en annan.

Anna Sundelin har som forskningsmaterial dels frågelistor från mitten av 1900-talet där folk minns gårdfarihandlarna från sin barndom och dels tidningsartiklar från den aktuella tiden.

Synen på gårdfarihandlarna är för det mesta positiv i frågelistorna då folk kommer ihåg dem som de som kom med fläktar och varor från den stora världen. Men å andra sidan skrämde en del föräldrar sina barn med att påsaryssarna stoppar ner ungarna i sina stora väskor om de inte beter sig.

I tidningsmaterialet är tongångarna något negativare i och med att borgare och myndigheter anser att påsaryssarna smyger omkring på skogsstigar.

Dessutom anser man att de tvingar sig på de stackars fattiga bönderna, som saknar kunskap om vad man ska köpa och egentligen inte heller har råd att köpa.

Gårdfarihandlare Laukkuryssar i Vörå 1917. Bild: Foto Erik Hägglund. SLS's arkiv gårdfarihandlare

Gårdfarihandlarna mår bättre än någonsin förr

Projektet Kommunicerande konsumtion finansieras med anslag från Svenska kulturfonden, Svenska litteratursällskapet och Kone-stiftelsen, plus lite andra pengar.

Det här gör det möjligt för sex forskare att i lugn och ro kunna ägna sig åt projektet i upp till två år framåt utan att behöva bekymra sig över finansieringen.

Projektledaren Ann-Catrin Östman säger att projektet är angeläget just nu i och med att många människor också i dag hamnar ut i marginalen för att kunna försörja sig.

Hur som helst kan man tack vare finansieringen konstatera att gårdfarihandeln vid Åbo Akademi mår bättre än någonsin.