Ni som irriterar er över vridandet av klockan fram och tillbaka vid övergången till och från sommartid, här är ännu en sak att vara sur på.

Klockan 23:59:59 (UTC) på nyårsafton lägger världen till en skottsekund till på klockan. Det vill säga, klockan borde egentligen visa 23:59:60 innan den skiftar till 00:00:00 och det nya året börjar. Men eftersom de flesta av våra klockor inte har sekundvisning som går till sextio (det finns specialistgrejer som har det) så får vi bara justera dem med en sekund.

Skottsekunder är ingenting nytt eller ovanligt, de har lagts till tjugosex gånger sedan 1972. Senast hände det den 30 juni 2015.

Jordens långsammare rotation? Nja...

Orsaken till att man lägger till skottsekunder med jämna mellanrum är faktiskt inte den som man kunde tro, alltså att jordens rotation saktar in med tiden, vilket den gör, det är ju månen som får klotet att sakta in på grund av friktionen som tidvattnet orsakar.

Men jordens rotation saktar inte in med en hel sekund per år, då skulle vi hela tiden tvingas sättas in fler och fler skottsekunder. Nej, jordens rotation saktar alltså in med ungefär två millisekunder eller 0,002 sekunder på hundra år. Det kan låta som väldigt lite, men under långa perioder blir många bäckar små till slut en stor å av tid. För hundra miljoner år sedan, på dinosauriernas tid, var dygnet cirka tjugotvå timmar långt.

Men det är alltså hur som helst inte det att jordens rotation blir långsammare som är den främsta orsaken till att vi behöver lägga till en skottsekund på vår klocka med jämna mellanrum. Det är snarare på grund av att vår ursprungliga definition av dygnets längd inte är tillräckligt exakt.

Redan de gamla muslimerna...

På 1800-talet, när man tog i bruk CGS-systemet för måttenheter (centimeter-gram-sekund), slogs det fast att sekunden är basenheten för tidsmätning, och redan för tusen år sedan hade muslimska lärda räknat ut att ett dygn bestod 86 400 sekunder, och det här blev siffran som man utgick från också i CGS-systemet.

Men det dröjde inte länge innan allt exaktare tidsmätning visade att dygnet var lite längre än så, 86 400,002 sekunder. Vilket betyder att jorden drar sig med en sekund på 500 dygn gentemot en exakt atomklocka.

Det hela kunde ju lösas genom att göra varje sekund liiite längre, men sekunden har inte på länge definierats utgående från jordrotationen, en sekund har sedan 1967 definierats som – håll i er nu – varaktigheten av 9 192 631 770 perioder av den strålning som motsvarar övergången mellan de två hyperfinnivåerna i grundtillståndet hos isotopen cesium-133.

Och en så klatschig och säljande definition ville man ju inte peta på, så det blev till att lägga till skottsekunder här och där i stället.

Slopa skottsekunden?

Ett alternativ till skottsekunderna vore ju att strunta i hela saken och tillåta att den astronomiska midnatten skiljer sig från den borgerliga midnatten och sedan i sinom tid, omkring år 3000, skulle man lägga till en hel skott-timme för att undvika att tidszonerna fortsätter att driva runt jorden. Speciellt i USA har många ansett att det här skulle vara den bästa lösningen.

Det är för övrigt en internationell organisation som bestämmer när skottsekunder ska läggas in. Den heter International Earth Rotation and Reference Systems Service (IERS). Ring alltså till dem om du är trött på det ideliga vridandet av klockan med en sekund.

Hundra böcker, ett för varje år som självständig nation, ska ställas ut i huvudbiblioteket i Borgå. Vilka de böcker är, som ska vara med, frågar man nu alla Borgåbor.

I bibliotekets samlingar finns en otroligt stor skara titlar, omkring 300 000 säger bibliotekarie Chatarina Latvala. Det är hon som har kommit på idén med bokutställningen Finland 100. Nu väntar hon bara på förslag.

- Tanken är att ställa ut 100 finländska skönlitterära verk. Böcker som på något sätt är viktiga för Borgåborna.

Att komma med förslag går bra fram till cirka den 20 januari. Alla förslag beaktas.

Chatarina Latvala tar gärna emot förslag på böcker till utställningen. bibliotekarie står framför huvudsalen. Bild: Yle/Mikael Kokkola böcker,chatarina latvala

Utställningsidén för jubileumsåret är östnyländsk. Redan nu har några andra bibliotek hört av sig om att få låna konceptet.

- Det är bara skojigt om en så här enkel idé, hundra år och hundra böcker, sprider sig.

Latvala skissar redan upp hur utställningen ska se ut i huvudbiblioteket i februari.

- Jag tror att vi sätter fram små bord lite varstans i den stora huvudsalen, kanske så att sträckan man får gå blir hundar meter eller hundra steg.

Några böcker om finlands natur framsatta i ett bibliotek. Bild: Yle/Mikael Kokkola bibliotek,böcker

- Jag är från skärgården, så jag skulle gärna se någon bok av Tove Jansson på utställningen. Hon har ju skrivit väldigt många bra böcker, säger en medelålders kvinna.

En äldre dam röstar på Carl Gustaf Emil Mannerheim.

- Han verkade ju under de viktiga åren och krigen, då nationen föddes.

En yngre kvinna ser gärna böcker om Finlands natur och om samhället förr och nu på utställningen.

En ung man, som står och ser på de senaste boknyheterna, meddelar utan tvekan, att landet och folket behöver läsa mera fantasyböcker.

- Varför inte en bok eller två av Maria Turtschaninoff, det ska bli en intressant utställning.

Faktaböcker kommer att ställas ut på samma sätt i Vårberga bibliotek.

Julgran dekorerad med små böcker. Bild: Yle/Mikael Kokkola julgranar

The Beatles första manager, Allan Williams, har dött 86 år gammal, skriver BBC. Williams är den som fått ta åt sig äran för att ha upptäckt det brittiska musikundret.

The Beatles historia började 1960 på klubben Jacaranda i Liverpool som ägdes av Allan Williams. Jacaranda på Slater Street var många av de yngre musikernas favoritställe vid den tiden.

Paul McCartney, John Lennon och Lennons studiekompis Stuart Sutcliffe fanns bland klientelet och frågade Williams om de kunde spela på klubben. Williams gav med sig på villkor att McCartney och co hjälpte till med att dekorera stället.

Därefter hjälpte Williams gruppen att få spelningar på andra ställen. I augusti 1960 körde Williams The Beatles till Hamburg i Tyskland så att de skulle få möjligheten att spela inför en lite större publik. Då bestod The Beatles av McCartney, Lennon och Sutcliffe, tillsammans med Pete Best och George Harrison.

The Beatles gick vidare med Brian Epstein som manager. På bilden John Lennon, Paul McCartney, Ringo Starr, George Harrison. En pressbild på The Beatles klädda i kostymer. Bild: Future film/Apple corps George Harrison,John Lennon,Paul McCartney,Ringo Starr,The Beatles

Williams sade också att de år 1960 inte visste vilken guldgruva The Beatles skulle bli eller att de var på väg att göra historia. 1961 lämnade Williams The Beatles och senare skrev gruppen under ett kontrakt med Brian Epstein.

– Det var en sådan fin tid ändå. Jag ångrar ingenting.

I boken The Beatles Antology beskriver Paul McCartney Williams som en liten lokal manager, både vad gäller längden och rösten, skriver BBC.

– En liten walesare med en liten hög röst, en fantastisk kille och en stor inspiratör, även om vi brukade ta micken från honom.

Och så står vi igen inför ett alldeles splitternytt år, fyllt av möjligheter och utmaningar! Här kommer lite extra energi för det nya året i form av fyra framåtseende låtar. Här är musiken som vägrar se bakåt!

Vi går mot bättre tider - Ulf Lundell

"Vi går mot öst
Vi går mot väst
Vi går mot ljus, vi går mot liv
Vi går mot fest

Vi går mot bättre tider
Tro mig, tro mig
För det har tiderna själva bestämt"

Ulf Lundell. Ulf Lundell Bild: Betasjufem ulf lundell

Vi går mot bättre tider är från Ulf Lundells platta Längre inåt landet, från 1980. Men innehållsmässigt kunde den lika gärna vara skriven idag. "Svartsynen kramar dig sönder och samman / Död, pest och pina / Är inne i år", sjunger han hamrandes på sitt piano, för att sedan konstatera att "allt det där är skitsnack" och "Men tar man sig en titt på själva / Innersta kärnan / Ser man framtidens skepp / och det är vårt".

Orignalinspelningen slutar dock med att Lundell i ungefär fyrtio sekunder söker (?) efter ett lämpligt slut på låten. Var utgången kanske trots allt inte så självklar?

I Can See Clearly Now - Johnny Nash

I Can See Clearly Now är en låt av den amerikanske sångaren Johnny Nash från 1972. Låten blev en grym hit, såldes i en miljon exemplar och låg etta på Billboard Hot 100 i fyra veckor. Nash och I Can See Clearly Now bidrog till att popularisera reggaen internationellt och han samarbetade också med Bob Marley.

It's gonna be a bright sunshiny day, sjunger Johnny Nash. Johnny Nash, amerikansk sångare känd för låten I can see clearly now Bild: CC BY-SA 2.0, badgreeb records Johnny Nash

I låten sjunger Johnny Nash om hur han nu kan se klart när regnet och smärtan har försvunnit och hur det kommer att bli en klar och solig dag.

"Oh, yes I can make it now the pain is gone
All of the bad feelings have disappeared
Here is that rainbow I've been praying for
It's gonna be a bright (bright)
Bright (bright) sunshiny day"

I'm So Glad - Cream

Originalet skrevs av den amerikanske bluessångaren och gitarristen Skip James och gavs ut 1931. Men det var bandet Cream som gjorde sången känd 35 år senare då de 1966 spelade in den på sin skiva Fresh Cream. I Cream ingick Eric Clapton (gitarr och sång), Jack Bruce (bas och sång) och Ginger Baker (trummor).

Cream, med fr.v. Baker, Bruce och Clapton. Brittiska rockbandet Cream, med Baker, Bruce och Clapton. Bild: Wikimedia Commons, General Artists Corporation (management) /Atco Records Cream

Här har man ju nog inte lagt ner så mycket tid på lyriken direkt. Låten byggs till största delen upp av orden "I'm so glad". Ibland varvas texten med bara "I'm glad" och några korta fraser som "Don't know what to do" och "Tired of wheeping / Tired of moaning / Tired of groaning for you".

Exakt vad det är man är så glad över förblir lite luddigt, men det är kanske inte så viktigt i det här sammanhanget. Huvudsaken är att man är glad!

"I'm so glad
I'm so glad
I'm glad, I'm glad, I'm glad"

Always Look on the Bright Side of Life - Eric Idle (Monty Python)

Det här är kanske en av de mest upplyftande sångerna som någonsin har skrivits. Låten skrevs av Eric Idle för filmen Life of Brian 1979. Tillsammans med Graham Chapman, John Cleese, Terry Gilliam, Terry Jones och Michael Palin ingick Eric Idle i den legendariska brittiska humorgruppen Monty Python, som stod bakom filmen.

Life of Brian handlar om Brian, som föds i stallet bredvid Jesus och under hela sitt liv förväxlas med den riktige Messias.

Eric Idle uppträder under Olympiska Spelens avslutningsceremoni i London 2012. Brittiska komikern Eric Idle uppträder på Olympiska Spelens avslutningsceremoni i London 12.8.2012. Bild: EPA / Christophe Karaba eric idle

Då Brian hänger på korset i slutet av filmen och våndas över den förestående långa och plågsamma döden, stämmer de övriga korsfästa upp i munter sång. Tillsammans sjunger de sedan alla Always Look on the Bright Side of Life, där huvudpoängen kan komprimeras i frasen "you know, you come from nothing / you're going back to nothing / what have you lost? / Nothing!".

Då filmen gavs ut 1979 blev den förbjuden i många länder då man ansåg att filmen gjorde sig skyldig till hädelse.

"Always look on the bright side of life
If life seems jolly rotten,
There's something you've forgotten!
And that's to laugh and smile and dance and sing"

Gott nytt år!

Helsingfors nya centrumbibliotek ska heta Oodi. Namntävlingen fick in ungefär 2600 förslag - av dem var 1600 olika namn.

Bibliotekets svenska namn är Helsingfors centrumbibliotek Oodi.

Juryn valde namnet Oodi (ode på svenska) eftersom man inte ville döpa biblioteket efter en enskild människa, skriver man i ett pressmeddelande.

Juryns ordförande biträdande stadsdirektör Ritva Viljanen säger att namnet skulle vara lätt att komma ihåg, kort och sitta bra i munnen. Dessutom ville juryn att det skulle vara lätt att böja namnet.

Namnet Oodi är också lätt att motivera för en internationell publik.

Enligt Svenska akademins ordlista betyder ode "högstämd lyrisk dikt". Ordet användes redan i forntidens Egypten och i antikens Grekland.

Det var Mirja Lounameri som kom på namnet.

Helsingfors centrumbibliotek Oodi ska öppna i december 2018. Byggnaden är planerad av arkitektbyrån ALA-arkkitehdit i Helsingfors.

Dagarna före jul ska jag flytta. Jag städar. Jag hittar saker jag inte visste att jag sparat på. Instucken i en gammal kalender jag hade när jag gick i gymnasiet för drygt 15 år sedan hittar jag mitt gamla busskort.

Det är av den sorten man använde i huvudstadsregionens kollektivtrafik innan de digitala kortläsarna kom: Ett pappkort med fotografi instucket i en plastficka, försett med stämpel med sista giltighetsdatumet. Det visade man sedan upp för busschauffören när man steg på. Plastfickans färg avslöjade var man bodde: Blått för Helsingfors, grönt för Esbo, rött för Vanda och gult för Grankulla.

Mitt busskort är gult.

Jag kan avslöja att det här busskortet inte längre funkar att använda i kollektivtrafiken, men jag tog med kortet på en liten utflykt med busslinje 212 som trafikerar mellan Helsingfors centrum och Kauniala krigsinvalidsjukhus i Grankulla. Huvudstadsregionens busskort från år 2000 i ett gult plasthölje. Bild: Yle/Eva Pursiainen eva pursiainen

Vi frågade efter era småstadsupplevelser och på basis av svaren skrev vi den här artikeln.Om Grankulla kom det in en kommentar som lyder så här:

Har bott i min ungdom i Grankulla, och det är en håla utan like. Det enda positiva är närheten till Helsingfors, egentligen är Grankulla en sovstad för förmögna och inget annat. Några arbetsplatser av betydelse finns inte, och staden kan inte växa på grund av sin lilla yta, det är egentligen en sluten "klubb", som tar nya medlemmar bara om någon annan dör eller flyttar bort, och medlemsskapet förutsätter en tjock plånbok.― Anonymt enkätsvar

Det är en sällsynt dimmig decemberdag, den här dagen jag besöker Grankulla. Uppfarten till Grankulla i dimmigt väder. Bild: Yle/Eva Pursiainen grankulla

Och för att jag vill försvara mig själv. Jag har ju bott där. Jag var inte i någon klubb, ingen sådan som kommentarsskribenten här avser. Samtidigt finns det många ångestladdade minnen från de sexton år av mitt liv jag tillbringade där.

Den här bensinmacken och gräsmattan intill var ett populärt tillhåll för mig och mina kompisar när vi var tonåringar. För några år sedan vann den andra macken konkurrensen om kunderna. Övergiven bensinmack. Bild: Yle/Eva Pursiainen Grankulla

Det hjälps inte, den övergivna bensinmacken gör mig vemodig. Övergiven bensinmack. Bild: Yle/Eva Pursiainen grankulla

Så här spelar man flöjt i Grankulla?

Sett från Österbotten kan hela nejden kring Helsingfors verka präglad av en snorkig attityd vare sig man bor i Myrbacka eller Westend - det tankesättet har jag mött. Men det finns nyanser.

Att det finns fördomar om Grankulla och Granibor, det har jag vetat om redan länge. Jag har alltid varit lyhörd för olika signaler i min omgivning: tonlägen, höjda ögonbryn, långa blickar, pauser. Det är möjligt att min tolkning inte motsvarar sanningen - den risken finns ju alltid - men tillräckligt många signaler av ett visst slag kopplat med just Grankulla ger vid handen att Grani väcker känslor hos folk. Och mig.

Ett exempel. Jag spelade tvärflöjt när jag var barn. Vid en tidpunkt var jag inte särskilt intresserad, det var svårt att få flöjten att ljuda vackert och det fanns andra hobbyer jag hellre höll på med, men plikttrogen som jag var fortsatte jag släpa mig till musikinstitutet en gång i veckan. Jag glömde bort att öva mina spelläxor och kom ofta till lektionen oförberedd. Läraren dolde inte sin irritation, men var alltid saklig. Utom en gång när jag inte klarade av att spela något jag borde ha övat på, minns inte längre vad det var. Då utbrast hen, “jaså är det så här ni spelar här i Grankulla?”.

Jag skämdes. Som den 12-åring jag var kunde jag inte lägga fingret på exakt vad skammen bestod av. Men förmodligen av den duktiga flickans indignation, men jag skämdes också för att läraren insinuerade att man här i Grankulla kunde spela så dåligt man ville men ändå få beröm, att man här inte behövde öva sig utan kunde köpa sig förmågan att spela tvärflöjt om man ville.

Eller, vad tusan menade hen egentligen? Kanske inget av det där, men den våg av skam som sköljde över mig i den stunden förde med sig alla de fördomar en någonsin kan ha om Grankulla och hur det går till där.

Grani var härligt som barn men vi skulle inte flytta tillbaka

För att försäkra mig om att jag inte bara idkar personlig psykoanalys av just min barndom inför öppen ridå kontaktar jag en handfull före detta Granibor. Det visar sig att nästan samtliga har en kollektiv upplevelse av att ha älskat att bo där som barn, men att vi aldrig skulle flytta dit igen. Vi kom och gick fritt från skolan och hem och till hobbyer och vänner. Allt låg nära till hands och det var tryggt och vackert.

Köpcentret i all sin glans: Det har öppnat flera lunchställen och caféer sedan jag senast besökt centrum annat än att som hastigast köpa något i mataffären. Det gläder en före detta granibo. Fasaden till Grankulla köpcentrum. Bild: Yle/Eva Pursiainen grankulla centrum

Det är så här jag bäst minns Grankulla centrum: Koppens bank, apoteket och pappershandeln Info (syns inte på bild) i skoaskliknande affärslokaler som numera rivits. En vy av Grankulla centrum på 1980-talet. Bild: Grankulla stad Grankulla

Granidagen firas i maj. Något år piffade man upp centrum och det fanns en springbrunn med en scen framför. Där stod jag med musikskolans band och uppträdde på en Granidag - pinsamt, förstås. (Notera skylten! Förbjudet att åka rullbräda!) Folkmassa i Grankulla centrum på 1990-talet. Bild: Grankulla stad Grankulla

Så här säger en av dem jag talat med. Hon föredrar att vara anonym men för enkelhetens skull kallar jag henne för Caroline:

Det var en riktig localcommunity. Mina dagisar, lågstadieskolan och högstadieskolan alla inom samma kvadratkilometer. Det fanns ju också mycket mera skog i Grani på den tiden, alla möjliga små stigar vi sprang omkring på. Och för att allt var så nära var inte våra föräldrar oroliga heller.

Visst är det ett privilegium att få växa upp på det sättet. Den här sortens uppväxt är vi säkert många i hela Svenskfinland som delar, vare sig skolgården låg i Kronoby, Pargas eller Sibbo.

I slutet av lågstadiet och högstadiet förändrades förhållningssättet till oss, och bland oss.

Byggarbetet i centrum har stått stilla länge, men nu har ett besvär gällande parkeringsplatsen dragits bort från Högsta Förvaltningsdomstolen och arbetet kan fortskrida. Galler framför byggarbetsplats, i bakgrunden Grankulla köpcentrum. Bild: Yle/Eva Pursiainen Grankulla

Det var i högstadiet då kompiskretsen började utvidgas över stadens gränser som jag som barn fick möta de första fördomarna. Esboborna kallade Grankullaborna för rika eller snobbar medan Helsingforsborna kallade Grankullaborna för landebor. Däremellan lärde man sig navigera socialt.

Det vore praktiskt med tanke på barnen

Skådespelaren Cecilia Paul har lunchpaus från repetitionerna till pjäsen Peggy Pickit ser Guds ansikte som hon ska medverka i på Svenska teatern. En del av sin paus ägnar hon och jag Grankulla, dit hon flyttade när hon började fyran. Hon märkte en skillnad till Baggböle, det område i norra Helsingfors hon kom ifrån.

- Jag förvånades och det kändes obehagligt: Man blev mobbad om man inte hade nya kläder och den nyaste cykeln. Så jag måste bara acceptera det att jag är annorlunda. Det är visserligen en hälsosam sak för barn att inte få allt som de pekar på.

När Cecilia Paul som vuxen funderat på om hon vill bo i Grani har svaret alltid blivit absolut nej.

Men det kan hända att jag har fördomar själv! Jag vet inte egentligen hur det är. Det finns ju en massa olika människor också där. Min bästa väns mamma var ensamstående skiftesarbetare, hos dem var det så att all mat var ransonerad. Det är inte bara de privilegierades stad. Men jag vet inget om hur det är nu.

Åh, bibban. Jag älskar bibban. Grankulla bibliotek, lådliknande byggnad i vitt tegel. Bild: Yle/Eva Pursiainen Grankulla,grankulla bibliotek

"Varukkan". Hit gick man på matrasten från högstadiet som ligger uppe på backen ovanför centrum. Som det snattades från den här butiken. Mataffär, Varuboden i Grankulla. Bild: Yle/Eva Pursiainen Grankulla,varuboden

Hon har ofta tänkt på att det vore praktiskt att bo i Grankulla med barnen då allt är nära, det finns allt som simhall och sportplan. Men hon får ångest av tanken på att flytta tillbaka.

- Jag föreställer mig att det finns ett tryck på att man ska bete sig enligt normen, och om man inte gör det är man en weirdo.

Också skön småstadsidyll

Men alla jag talat med delar inte upplevelser. För artisten Jannike Sandström, som också vuxit upp i Grankulla, var flytten tillbaka efter åtta studieår i Helsingfors en möjlighet att pusta ut.

- Jag stormtrivs som vuxen i Grani och här bor jag ännu trots att jag gjorde en avstickare på ett par år till Helsingfors då jag blev sambo. Nu tycker jag det är perfekt att leva ett mysigt småstadsliv som kontrast till alla resor och galenskaper jag gör som artist.

Hon har inte lagt märke till några klassklyftor, skillnader mellan folk och folk.
- I högstadiet, då man blev mer klädintresserad, fanns det kanske ett litet uns av vilka märkeskläder som var "inne" men det kunde lika bra vara något från H&M som alla gick omkring med. Eller så lade jag aldrig märke till sådant. Däremot när jag började gymnasiet i Norsen (i den södra delen av centrala Helsingfors, red.anm.) var det en helt annan grej med märkeskläder. Där var det mitt i allt en skillnad var ens halsduk kom ifrån.

Det fanns en tid då också jag tyckte att det bästa med Grankulla var närheten till huvudstaden. Järnvägsskylt: Grankulla, samt tågtidtabellsskylt som annonserar tåg mot Helsingfors. Bild: Yle/Eva Pursiainen Grankulla,Grankulla järnvägsstation

Hanna tacklade fördomarna med lögner

Mot slutet av lågstadiet och i högstadiet byttes barndomens sorgfria upptäcktsfärder i Grankullaskogarna ut mot självmedvetenhet och grupperingar. Caroline minns att det fanns tydliga normer i Grani. Spela handboll, festa, gå på dammiddagar (för tjejerna) eller ha bastukväll (för killarna). Vara tuff men ändå bra i skolan.

De som hörde till "finare folk", så som jag upplevde det då, var både från Grani och Esbo. Och i Helsingfors och Westend fanns de som hade pengar på riktigt och jag tyckte redan då att det var skenheligt då Helsingforsborna kallade oss Granibor för "finare folk".

Carolines egen kompiskrets var ganska varierad, där fanns personer med väldigt olika bakgrund, både från Grani och Esbo.

Jag tror absolut att det fanns privilegierade "fickor" i Grankulla, men inte att det var väldigt annorlunda än på andra områden där det fanns en koncentration av välbärgat folk. Det som gjorde att jag själv ville bort hade mer att göra med en allmän ångest över de små finlandssvenska kretsarna, oberoende om de bestod av Grani-, Esbo- eller Hesabor.

Finlands Monaco, kommunalskatteparadiset. När Hanna som ung vuxen kom ut i arbetslivet mötte hon fördomar av andra vuxna om sin finlandssvenskhet och sin hemstad.

Jag tacklade det med att börja ljuga att jag var hemma från Esbo och om ingen märkte att jag var finlandssvensk så lät jag bli att ta upp det.

Var din hemort finns är inte en geografisk fråga

Dags att sluta ruva på svårdefinierbar tonårsångest som klumpats ihop med en stad. Dags att fatta luren och ringa en expert. Sulevi Riukulehto leder en forskningsgrupp i historia och kulturarv vid Ruraliainstitutet som lyder under Helsingfors universitet. Det är ett världsunikt forskningsprojekt: Man försöker bland annat definiera vad som utgör människors hembygdskänsla.

Borta i Seinäjoki lyssnar Riukulehto tålmodigt på min berättelse om Grankulla. Sen konstaterar han:

- Stereotypier brukar ju innehålla ett visst mått av sanning. Det finns alltid en orsak till att de lever vidare, till att människor skrattar åt dem och till att stereotypierna får en del att bli harmsna, konstaterar han.

Riukulehtos forskningsgrupp försöker på olika sätt utreda vad hembygdskänsla består av. De undersöker inte Grankulla eller huvudstadsregionen, utan tittar på det sydösterbottniska sjödistriktet, orter som Alajärvi och Evijärvi, Lappajärvi, Vimpeli och Soini. Där flyttar folk betydligt mer sällan än i huvudstadsregionen, en stor andel av dem som deltog i enkäten hade aldrig flyttat.

Så här såg Granhultsskolan inte ut i min barndom. Det var en grå låda (partiet med rött) och vi hade bara gungor och en livsfarlig klätterställning, samt en stock som vi tävlade om att ha ner en motståndare ifrån (spelet kallades för pukkis, stocken blev vansinnigt hal när det var vått). Skolgård, Granhultsskolan i Grankulla. Bild: Yle/Eva Pursiainen granhultsskolan,Grankulla

När jag var barn var sportplanen täckt av asfalt så vi kunde inte träna med spikskor. Senare rustades den upp. År 1998 kom det franska landslaget hit för att spela en träningsmatch mot Finland. I Grankulla! Tänk! Sportplan med läktare. Bild: Yle/Eva Pursiainen Grankulla,grankulla sportplan

Jag frågar hur många som har en kluven eller till och med negativ inställning till sina hemtrakter. I Riukulehtos material finns ett påstående, “Hemtrakt för mig betyder samma som mitt barndomshem”. 10% av de som svarade var av fullständigt annan åsikt.

Jag misstänker att jag hade svarat ja på det här påståendet.

- Det här är det närmaste som finns av ett vettigt svar på din fråga. Det är inte helt oerhört att ställa sig negativt till sin hemtrakt, säger Riukulehto.

Det väsentliga enligt Sulevi Riukulehto är att hemmet och var det finns inte är en geografisk fråga. Många anser att en mental hemort är viktigare. Att man tillhör en grupp, inte att man kommer från en viss plats: Att göra saker på ett eget sätt hör inte ihop med geografi, utan mer med den egna släkten eller gänget.

- Var och en behöver ha en hemort där man känner sig som hemma, där man inte känner ångest. Det är väldigt viktigt. Det kan vara en subkultur, vänner, kompisar, släktingar, människor med vilka jag känner mig hemma.

För en klar majoritet i Riukulehtos forskning innebär hembygd samma sak som den nuvarande hemorten: 67% är av den åsikten. För personer som flyttat minst tre gånger i sitt liv stämmer det här påståendet in på väl.

Bakom sportplan löpte stigar in i skogen, över en bergsknall och hem till mig. Men, hmpf. Någon har byggt hus på min stig. Stig i skogen. Bild: Yle/Eva Pursiainen stigar

Jag letar mig fram längs med en ny rutt och stannar upp inför en vacker syn. Frusen vattenpöl. Bild: Yle/Eva Pursiainen vattenpöl

Jag hittar en annan stig. Det är väl så det går. En stig försvinner, andra uppstår. Stig i skogen. Bild: Yle/Eva Pursiainen stigar

- Det finns ingen siffra på vad man fäster sig mer vid, barndomshemmet eller det nuvarande hemmet. Det finns två skolor varav den ena anser att den enda riktiga hemorten är barndomens hembygd. Lika orubbligt stöd får de som inte tycker att barndomshemmet som plats inte spelar någon roll för dem. Viktigare är det exempelvis med sommarstugan som man fått planera och bygga själv från början till slut, säger Sulevi Riukulehto.

Högstadiet förändrade allt

Man får ju inte själv välja var man växer upp. Mina föräldrar har naturligtvis inte velat att jag ska känna så här när de valde en trygg och fin plats för oss barn att växa upp på.

Men i skolan kände jag starkt att jag fick kämpa för att inte bli mobbad eller utstött. Det ledde till många situationer som fortfarande skaver. Klasskamrater också jag skrattat spefullt åt för att själv inte bli den utpekade, den utstötta. Stenhårt nekat att jag sett eller hört någon mobbning förekomma när läraren krävt svar, för att inte vara den som tjallar. En medlöpare, usch. Utstött var jag ju tidvis i alla fall, trots försöken att hänga med i innecirkelns jargong. Jag fattade aldrig riktigt hur jag skulle bära mig åt för att få vara en i gänget - tills jag gav upp och hittade umgänge annanstans.

Gymnasiet i Grankulla lockade inte. Nej, jag skulle bort! Hela sex tågstationer bort till Södra Haga i Helsingfors! Gymnasiet Bild: Yle grankulla,gymnasiet,skola

I högstadiet bekantade jag mig med Internet och chatgrupper. En specifik grupp blev viktig för mig, där vi snackade strunt om kvällarna och gemenskapen var stark. Vi började umgås också IRL men jag var noggrann med att inte avslöja hur jag kände de här personerna som bodde utspridda över huvudstadsregionen. Gymnasiet i Helsingfors var en lättnad att komma till. Att få uppfinna sig själv på nytt - eller hitta vem jag verkligen var? - gav en frihetskänsla utan like. Jag började trampa upp egna spår, utvidga mina cirklar. Den ångest jag kopplade ihop med Grankulla började släppa.

Jag har fördomar mot Grankullabor

Vilket får mig att ana att också jag har fördomar. Jag tror att jag vet vad folk tänker om Grani. Samtidigt har jag ju ingen aning om hurudant det är att leva och bo där nu. Jag har inte vuxit med staden sedan jag flyttade därifrån, och staden har inte vuxit med mig - vi har glidit isär. Trots att jag gör regelbundna besök i mitt barndomshem stannar jag aldrig upp: Jag åker dit på familjemiddag, och sedan åker jag hem. Till mitt eget hem.

För nu går jag runt på de här barndomsgatorna. Jag går in till biblioteket och omsluts av samma värme som alltid då jag kom hit med mamma som barn eller cyklade hit med tio tegelstensromaner i ryggsäcken som tonåring. Där är exakt samma lilla lässal där jag pluggade på gymnasieprov. Samma hyllrader i gulnat trä - men cd-skivor i stället för vinyler på musikavdelningen.

Grankulla musikinstitut håller till i författaren Mikael Lybecks (1864-1925) gamla villa ovanför centrum. Vallmogård, gul villa i sten. Bild: Yle/Eva Pursiainen grankulla musikinstitut,vallmogård

Och visst var jag upprörd när stationshuset brann. Det kändes som att någon kastat teckningar man ritat som barn i en brasa. (Och efter upprustningen målade man stationen gul - den ska vara grön!)

Det brann på järnvägsstationen i augusti 2008. Grankulla järnvägsstation brinner. Bild: Creative commons / Lauri Rantala Grankulla järnvägsstation

Branden var en chock för många Granibor. Flera brandbilar och brandmän i släckningsarbete vid Grankulla järnvägsstation. Bild: Creative commons / Lauri Rantala Grankulla järnvägsstation

Vad gömmer sig bakom myten om Grani?

Caroline tror att det bakom myten om Grani gömmer sig en mycket mer obehaglig indelning i elit och “vanligt folk”, som går över stadsgränserna, och där Grankullas rika kretsar i själva verket bara är med på ett hörn:

Den indelningen består av nätverk och kontakter, gamla studiekompisar och kolleger och den täcker hela området inom Ring III. Jag tror också att skillnaderna blir synligare ju äldre man blir. Personer som hörde till samma fina bakgrund tenderade att träffas på Medi, Juri, Poli och Hanken och började umgås allt mer i sina egna fina kretsar.

Den diversitet som finns i barndomen och som kommer från att alla i början går i samma skolor försvinner längs med vägen.

Att formas till vuxen innebär ett behov att finna sin egen väg. För en del leder den vägen tillbaka till barndomens vyer, andra slår rot någon annanstans. Men definierande upplevelser från barn- och ungdomen färgar av sig på ens egen upplevelse av barndomens hemort. Det betyder inte att man inte skulle vara tacksam för allt det goda man fått.

Det kunde ha varit vilken annan plats som helst, upplevelser av utanförskap har man överallt. Och i övriga Svenskfinland och huvudstadsregionen är man också bekant med materiell förmögenhet, men fördomen handlar kanske om ett eget begär efter materiellt välstånd som ter sig mer tillgängligt i just Grankulla.

Under den tid i ens liv när man börjar definiera sig själv enligt olika gruppmarkörer, alltså tonåren, är det lätt att vara svartvit och dra gränsen för vem som får eller inte får vara med just vid rätt sorts skor eller efternamn. I andra skolor var förmögenhet förmodligen precis lika närvarande, som till exempel i gymnasieskolan jag gick i, men kanske fanns det en större diversitet i elevernas socioekonomiska status. (Kanske jag inte såg det på samma sätt i min lättnad att få välja min utgångspunkt själv). I andra delar av samma huvudstadsregion ansågs ju Grankulla vara “lande”.

Jag tar tåget hem till stan. Men järnvägen leder inte bara bort från Grankulla längre. Järnväg Bild: Yle/Eva Pursiainen järnväg

Mina hemorter: Grankulla, Helsingfors, Göteborg

Det är väl den sista etappen till att släppa taget om barndomen: Att bana en egen väg där man pejlar sina värderingar mot stereotypen, och har koll på var man själv ligger i jämförelse. När man kommit så långt kan man ju blankt strunta i allt vad stereotypier heter och, om man så önskar, flytta tillbaka till sin hemort.

Och förmodligen har de jag uppfattade som högstadiets innegäng sina högst personliga upplevelser av hur det var. Det är möjligt att vi delar samma känsla av utanförskap, men att jag i min ungdoms självcentrering inte förmått se att vi suttit i samma båt.

Jag önskar att alla får bo på just sin hemort, vare sig den ligger i barndomens landskap eller på ett helt annat ställe i livet. För en del är vägen dit knaggligare än för andra. Varför det är så kan jag ju spara för den där psykoanalysen.

Angående kommentaren om Grankulla som initierade hela den här texten, säger Hanna:

Jag tror att alla som vill och är intresserade av att vara med i "klubben" i Grankulla, får vara med. Beror förstås på vad som avses med "klubben"? Till Grankulla får väl vem som helst flytta, precis som till alla andra städer i landet?

Jag stoppar in busskortet i en låda med minnen som jag tänker spara. För tio år sedan hade mitt fynd fått mig att leta fram närmaste skräpkorg illa kvickt, nu kan jag dra på munnen och minnas sådant som var fint med att bo just i Grani. En sån här tudelning går alldeles bra att leva med. Jag har hittat min hemort i de kvarter i Helsingfors där jag bor med min familj, sommarstugan i mellersta Finland och på vissa platser i världen där jag tillbringat perioder av mitt liv.

Det gör litet ont att dra upp rötterna och plantera om sig någon annanstans. Jordmånen och näringen är annorlunda, liksom luften man andas och ljudvärlden som kommer därtill. Men det går an att göra sig ett eget hem på en annan plats. Det vore värre att förbli rotlös.

Kulturredaktionen skriver om teman relaterade till dramaserien Lola uppochner. Se den här:

Går du på en show med Veronica Maggio, Kent eller Henrik Schyffert, är chansen stor att det är en österbottning i kulisserna som ser till att du både ser och hör vad som händer på scen. Arbetsmöjligheterna i Sverige lockar allt fler österbottningar och scenteknikerna är inte sena att följa.

Allt fler österbottningar flyttar till Sverige på grund av arbete och studier. Inte minst inom musikbranschen och de senaste åren har vi hört om flertalet musiker och artister som sökt lyckan i väster och även funnit den. Men en yrkesgrupp i musikbranschen som sällan nämns är scenteknikerna. Det vill säga de som jobbar med ljud och ljus vid konserter och evenemang, trots att det för tillfället finns ett tiotal österbottningar som arbetar med några av Sveriges största artister.

Anders Englund från Korsholm har jobbat heltid som scentekniker i sju år och förutom ett flertal företagskonferenser så har han även varit på turné med artister som Veronica Maggio, Jerry Williams, Magnus Uggla, Laleh och komikerna Henrik Schyffert och Fredrik Lindström.

Från elmontör till scenteknik

Englund är från början utbildad elmontör men när han och hans fru flyttade till Uppsala för att hon skulle studera, så ville han prova på något jobb där han kunde kombinera sina intressen för teknik och musik.

- När jag som tonåring spelade i band, så var det ingen som ville ta tag i det tekniska i replokalen och då fick jag sköta spakarna och jag trivdes ganska bra där, berättar Englund om hur intresset för ljudteknik började.

I Uppsala fick han jobb som lagerpersonal och "roadie" på ett företag som skötte evenemangsteknik. Sedan dess har han jobbat upp sig och i dag driver han både ett eget ljud- och ljusföretag i Finland och frilansar i Sverige.

Anders Englund säger att det är viktigt att du brinner för att göra en upplevelse för andra snarare än att du tycker det är häftigt med ett mixerbord. Anders Englund. Bild: Yle/Markus Bergfors anders englund,ljudtekniker,scenteknik,scentekniker,Österbotten

Kölappssystem för gnäll

Liksom många yrken som utförs i bakgrunden så får scentekniker sällan komplimanger när det går bra och ifall något går snett och ljudet inte fungerar så får man snabbt skäll. Englund instämmer.

- Ofta skulle det behövas kölappsystem för allt gnäll, men man vet ju att om ingen klagar så har man gjort något riktigt bra, skrattar Englund.

Englund tycker ändå att arbetet som scentekniker är värt sin möda.

- Det som driver mig är att få vara med och skapa en upplevelse och vara del av en konsert. Det är ett väldigt kreativt arbete och en form av konst att sitta bakom spakarna, tycker Englund.

Mer en industri i Sverige

Trots att Englund flyttade tillbaka till Vasa med sin familj för några år sedan så jobbar han ännu till stora delar i Sverige. Men han behöver sällan vara ensam österbottning eftersom han har ett nätverk på omkring tio österbottniska kolleger som alla jobbar på ansvarsfulla positioner på stora produktioner i Sverige.

Englund berättar att det ibland är förvånansvärt många österbottningar och nämner som exempel när han jobbade med humorshowen Ägd med Henrik Schyffert och Fredrik Lindström.

- När vi gjorde Ägd i Scandinavium i Göteborg var vi tre österbottningar av 10-14 scentekniker. En gjorde ljus, en ljud och jag gjorde videoproduktionen tillsammans med två svenskar.

I Sverige är musik- och livebranschen mer av en industri och mer utvecklat än i Finland, vilket Englund tror bidrar till att många scentekniker söker sig dit.

- Det betyder att det är bättre uppstyrt med arbetstider, boende och allt runt jobbet. Det är smidigare att jobba där och snarare överbemannat än underbemannat.

Orsaken till att österbottningar är uppskattade i branschen tror Englund kan bero arbetsmentaliteten.

- När det gäller österbottningar är det inte så mycket snack emellan raderna utan man gör det man ska göra och är stolt över det, och det leder ofta till nästa jobb.

Prylar är roligt men din uppgift är ändå att se till att saker funkar och låter bra, tycker Englund. Mickar justeras på Kulturskafferiet Ritz i Vasa. Bild: Yle/Markus Bergfors kulturskafferiet,ljudteknik,mikrofon,mikrofoner,ritz,scener,scenteknik,Vasa

”Jobbar hellre med bra teknik och trevliga kolleger”

Även om Englund träffar många kändisar i sitt jobb så säger han att det för honom inte spelar så stor roll vem som står på scenen, men att en större artist ofta innebär bättre produktion vilket underlättar hans arbete.

- Klart det är roligt när det är en bra show och det går ofta hand i hand med att någon känd står på scenen men jag är inte särskilt hajpad att jobba med stora artister. Jag jobbar hellre med bra teknik och trevliga kolleger, och man måste alltid jobba som ett team när man sätter upp en show.

Artisternas relation till scenteknikerna kan också variera. Medan vissa artister stänger dörren till sin loge så fort som möjligt så kan andra vara väldigt öppna och ordna allt från musikquiz till middagar för scenteknikerna.

När Englund turnerade med Henrik Schyffert och Fredrik Lindström, så ville de ha med teknikerna på allt.

- Henrik och Fredrik var väldigt inbjudande och ville ha med oss på allt. Det var snarare de som tyckte det var häftigt att åka buss med teknikerna än tvärtom, berättar Englund.

För tillfället trivs Englund väldigt bra med att jobba både i Finland och Sverige, även om han i framtiden hoppas ha fler uppdrag i Finland för att kunna vara mera hemma med familjen.

Den finlandssvenska tv-serien ”Lola uppochner” har premiär i slutet av december och skådespelaren Mimosa Willamo gör sin första roll på svenska.

Tv-serien "Lola uppochner" baserar sig på Monika Fagerholms roman från 2012, med samma namn. Serien sänds på Yle Fem och är inspelad i Ekenäs och Raseborgsområdet.

Mimosa har alltid gått i finsk skola men också talat en del svenska hemma. Hon ser erfarenheten som ett inträde till Svenskfinland.

"Jättekul att spela henne"

Mimosa spelar seriens huvudroll, den sjuttonåriga flickan Ca Bäck. Både karaktärens namn och personlighet står för kaos.

– Hon är galen! Jag älskar det! Det var jättekul att spela henne. När jag först läste manuset tänkte jag: ”Okej, hon är en sån här flicka”. Sedan läste jag några sidor till och tänkte: ”Nej! Hon är en sån här flicka!”, och så fortsatte det när jag läste vidare.

I Fagerholms roman finns ett fyrtiotal karaktärer och historien utspelar sig både i slutet av 1990-talet och i nutid. Serien utspelar sig konsekvent i nutiden.

– Det finns några karaktärer i serien som egentligen är flera enskilda personer i boken, just på grund av att tidsperspektivet inte är detsamma som i romanen.

Mimosa Willamo spelar Ca Bäck i "Lola uppochner". Julia Hellén (till vänster) spelar Anna Svanbäck. Anna Svanbäck och Ca Bäck i dramaserien Lola uppochner. Bild: Robert Nordström / Långfilm Productions 6265 2005 000,avsnitt 5,julia hellén,julia hellén som anna svanbäck,lola uppochner,Mimosa Willamo,mimosa willamo som ca bäck,Yle Fem

Fammos förtjänst

Att Mimosa spelar huvudrollen i tv-serien är inte bara hennes egen förtjänst.

– Jag får tacka fammo för att jag är med i serien. Fammo hade hittat Whatsapp och skickade åt mig när de började söka finlandssvenska skådespelare. Jag bodde i Danmark och gick i folkhögskola där då.

När farmor tipsade om möjligheten hörde Mimosa av sig till produktionen. Hon gjorde en videoinspelning där hon läste en del av manuset och tog sig till andra gallringen.

– Då var jag tillbaka i Finland, så jag gick dit och provfilmade och så fick jag rollen.

Påverkas inte av originalberättelsen

Trots att serien utgår från romanen fick man bestämma en hel del hur saker och ting skulle göras, och hurudana karaktärerna skulle vara. Mimosa läste bara manuset före inspelningarna, boken läste hon när allt var klart.

– Det var något vi diskuterade före, de ville att jag tar det som står i manuset och gör karaktären av det.

Seriens manusförfattare är Annina Enckell medan Ulrika Bengts stod för regin.

Tv-serien är en thriller för både ungdomar och vuxna. Ca Bäck och Birger i dramaserien Lola uppochner Bild: Robert Nordström / Långfilm Productions 6265 2004 000,avsnitt 4,Carl-Kristian Rundman,carl-kristian rundman som birger stenqvist,lola uppochner,Mimosa Willamo,mimosa willamo som ca bäck,Yle Fem

Jussibelönad skådespelare

Mimosa berättar att serien är en slags thriller och att storyn främst kretsar kring fem unga flickor. Serien utspelar sig i den fiktiva orten Flatnäs, en småstad där alla känner alla. Serien riktar sig till både unga och vuxna, menar Mimosa.

– Det var roligt att komma in i den "finlandssvenska bubblan". Det här är det första jag har gjort på svenska, så jag visste inte på förhand vad jag skulle förvänta mig av det.

Mimosa gjorde sin filmdebut som Takku Kurhinen i den finska långfilmen "Päin seinää" år 2014. Då belönades hon också med det finska Jussi-filmpriset för bästa kvinnliga biroll.

Hon menar att det inte är någon större skillnad mellan att skådespela på svenska och finska.

– Jag var lite osäker så klart, min svenska är inte perfekt. Men de litade på mig. Alla andra kunde svenska, så det var bara jag som var orolig över vissa specifika ord.

”Lola uppochner” har premiär den 28 december och sänds i sex avsnitt på Yle Fem, en gång i veckan.

Hela första säsongen finns nu på Arenan

Finland inleder självständighetens hundraårsjubileum. Jörn Donner firar med att ifrågasätta både tid och plats. Han är inte mycket för nationalism och flaggviftande i sin nya bok SuomiFinland.

Författaren, filmskaparen och politikern Jörn Donner har många projekt på gång samtidigt, som vanligt.

I början av 2016 lyckades han få finansiering för en nyversion av den skandalomsusade och censurerade filmen ”Perkele - bilder från Finland”, från 1971.

Tanken var att göra en modern version av den dokumentära långfilmen. Det visade sig finnas mycket material som inte kunde användas i filmen, men nog i en ny bok.

En ny bok om vårt land

För femtio år sedan skrev Donner ”Nya boken om vårt land”, numera en historisk reportagebok från Finlands glesbygder med en begynnande industrialisering.

Det finns alltså källor att ösa ur för SuomiFinland.

Donner funderar på hur landet ser ut. Ungefär som Sverige, och som ryska Karelen, noterar han. Den verkliga skillnaden är huvudstäderna.

Placeringen är problematisk. Finland är oturligt nog granne med ett av världens rikaste och mest välskötta samhällen å ena sidan, å andra sidan med en autokrati som starkt påminner om forna tiders Ryssland, skriver Donner.

Kontrast till hundraårshajpen

Förläggaren ville ha mer material än bara drygt hundra sidor i SuomiFinland, men Donner ville tvärtom.

- Låt mig nu ge ut en liten bok som är en kontrast till all denna självrättfärdiga hype som kommer att omge Finland hela år 2017. Och låt oss passa på att ge ut den direkt i början av året, som motvikt till de tjocka band, filmer och allt som utkommer under året.

Han bidrar också själv senare i år. Med filmen Perkele, som ska visas på Yle i höst. Samtidigt jobbar han med siktet inriktat på nästa bok och nästa år, en stor roman förlagd till östgränsen 1918.

Av de 100 år som avfestas har Donner levt 84. Det ger perspektiv, men också insikt om åldersrasism i vårt samhälle. Hundraåriga nationer avfiras pompöst, men Donner verkar inte lika säker på att samhället vill ta hand om sina hundraåriga invånare.

Jag är ful som gamla är och har svårt för att le. Jag vill inte se mig själv i spegeln.― Jörn Donner: SuomiFinland

En historia av krig?

Donner är inte förtjust i 100-årsjubileet för självständigheten. Han ifrågasätter valet av dag och år.

Den 6 december 1917 antog Finlands lantdag självständighetsförklaringen. Det är det vi firar i år. Men vilka kunde alternativen vara, undrar Donner.

Nyårsaftonen 1917 då Lenin bekräftade Finlands självständighet? Inbördeskriget, det röda upproret eller den vita segerns mänskoslakt 1918? De första riksdagsvalen 1919? 1940-talets krig? Eller 1995 då Finland fritt från rysk skugga kunde bli medlem i Europeiska unionen?

Kanske det ändå är bäst att offra pengar på minnet av lantdagens beslut 1917, avgör Jörn Donner.

Den sammanlagda investeringen i jubileet lär uppgå till 19 miljoner euro. Några miljoner går dessutom till en - enligt Donner - helt onödig filmversion av Linnas ”Okänd soldat”.

- Som om historien om ett förlorat krig vore en huvudsak.

Finland inte världens mittpunkt

Vid FN:s generalförsamling talar 200 statschefer, men i Finland noterar man i stort sett bara det tal som hålls av republikens president, skriver Donner.

Landets ledning yttrar sig fördömande om rasism och nationalism. Men samtidigt har regeringen gett uppdrag åt Migrationsverket att snabbt kasta ut så många flyktingar som möjligt, påpekar Jörn Donner i boken.

Finland är ett land präglat av utomordentlig nationell egoism och en stark känsla för reviret. Trots krympningen 1944 är det stort nog för en befolkning på 5,5 miljoner, skriver Donner.

Jag är inte en vän av förbud, men tycker att användning av burqa och niqab borde förbjudas. Troligen sägs det att jag är intolerant. Men jag vill kunna se mänskor i ansiktet.
― Jörn Donner: SuomiFinland

Även om Donners bok sägs vara ”perverst självcentrerad” vill han inte leva i ett land som betraktas som världens mittpunkt. Finlands plats på världskartan är relativt undanskymd, både politiskt och idrottsligt. Därav citatet som säkert retar en del, om att vi inte är världens navel, snarare dess stjärt, ute i periferin.

Lika radikal som i ungdomen

Jörn Donner ser tillbaka på en författarverksamhet som har pågått i över 65 år.

- I min ungdom var jag mycket radikal och nu har jag kommit tillbaka och blivit lika radikal. Det syns i det jag skriver, i den samhällskritik jag utövar.

Han har skrivit en smädeskrift, en så kallad paskill, med ”kritik av det bestående samhället i Finland”. Han utlovar delvis tillspetsade åsikter om den regering vi har och den politik som förs.

Jörn Donner riktar sig mot Finlands regering, för att den är ”reaktionär och motbjudande”. Själv nämner han flyktingpolitiken, kulturpolitikens nedmontering och konkurrensutsättningen av vård som speciellt störande.

- Vad som skulle vara bättre är svårt att säga. Vad som helst vore bättre, nästan.

Helsingfors är en småstad. Långt fler kunde bo där i stället för på landet. Åtminstone om de vill ha samhällsservice. Författaren Jörn Donner går till angrepp mot den centerledda regeringens regionalpolitik.

Den tidigare SFP- och SDP-politikern Jörn Donner utkom igår med sin bok SuomiFinland. Han vill minska orörligheten och lägga ner onödiga regionala högskolor. Och egentligen skulle han hellre bosätta sig i Berlin, åtminstone under den råkalla vintern.

Helsingfors är Donners hemort, och han framstår som mycket helsingforsisk, trots en del regionala sidosteg. Han har varit bosatt och kommunpolitiker i Ekenäs, misslyckad stugbyägare i Gustavs i Egentliga Finland, civiltjänstgörare i Björneborg bland annat.

Helsingfors en småstad

I den nya boken skriver Donner föraktfullt om regionalpolitik och Helsingfors. Men Stockholm, där han bodde på 70-80-talet, beundrar han. I jämförelse är Helsingfors en småstad.

- Jag brukar säga att Helsingfors är en stor småstad och Stockholm en liten storstad. Stockholm är multikulturell på ett helt annat sätt än Helsingfors, som nu bara är en småstad. Urbaniseringsprocessen i Finland har varit både långsammare och senare än i Sverige.

Det fanns tidigt flera storstäder än Stockholm i Sverige, både Göteborg och Malmö. Det har gått långsammare i Finland, men urbaniseringen har tilltagit under det senaste decenniet. Helsingfors relativa position har varit tilltagande.

- Men fortfarande finns det bara omkring 600 000 invånare här i Helsingfors. Det är inte ens 15 procent av landets befolkning. 25 procent av Finlands befolkning kunde gott vara bosatt i huvudstaden. Helsingfors är ju dessutom glest bebott, här finns bara halva befolkningstätheten mot Stockholm.

Helsingfors en rysk imitation

Utländska turister brukar gilla det ryska i Helsingfors. Men det är enligt Donner bara en imitation, ett litet Petersburgförsök.

- Det finns inte så mycket att se i Helsingfors. Jag förstår att turisterna inte stannar så länge. Man visar dem Sibeliusmonumentet och Nurmi-statyn för sportintresserade. Vidare Senatstorget, det är ju ryskt så det räcker, med Alexander-statyn, förtecknar Jörn Donner. Så går man och tittar på kyrkan i berget, Tempelplatsens kyrka. Men det finns inte så mycket mera.

För gammal för Berlin - tyvärr

Jörn Donner noterar att han är tillbaka i samma fastighet på Norra Kajen i Helsingfors där han växte upp.

Han sörjer lite över att ha blivit kvar, bosatt i Helsingfors råkalla vinter. Det finns ju så många andra mer spännande ställen att etablera sig i, Berlin till exempel. Egentligen är han ju europé.

Men om en månad fyller Donner 84 år. Kanske är det dags att avstå från illusionen att etablera sig någon annanstans, säger han själv.

Någon kan nog anse att Jörn Donner är en storstadssnobb, Och han kritiserar det ledande regeringspartiets ”ruttna regionalpolitik” och de finländska stöden till glesbygden.

”Pervers regionalpolitik”

- Centerpartiet har sina fullkomligt perversa, historiskt bekanta attityder. De vill inbilla folk att man kan bo precis var som helst i landet och åtnjuta precis alla sociala och andra förmåner.

Det är en ekonomisk och praktisk omöjlighet, som till all lycka motverkas av ungdomen som inte vill stanna på sådana ställen, säger Donner.

I det avlånga landet är allt utom Helsingfors landsbygd och periferi.― Jörn Donner i "Suomi/Finland"

”Statssubventionerat privilegium att inte flytta”

Centerpartiet i Finland är det enda agrara parti som har del av regeringsmakten i Västeuropa, enligt Jörn Donner. Kanske just därför har vi ett system som gör att Gustavs och andra småkommuner lever på statsbidrag som finansieras av de rikare delarna av landet.

Donner jämför med det amerikanska samhällets "fenomenala mobilitet". Där flyttar man enligt jobbutsikterna. Det går med en fungerande marknad av hyresbostäder.

I Finland talas det om att utbud och efterfrågan inte möter varandra på arbetsmarknaden, av geografiska skäl. Donner kallar det en absurditet att vi finländare inte vill flytta till städerna, eller överhuvudtaget flytta. Orörligheten blir ett statssubventionerat privilegium.

Du får stanna där du är...med tillgång till all samhällsservice oberoende av boningsort.― Jörn Donner "Suomi/Finland"

”En livslögn”

- Om man bor 100 km från närmaste större samhälle och gör anspråk på samma sociala och medicinska tjänster som i städerna, så är det en absurditet som blir mycket dyrbar, säger Jörn Donner. För all del, man kan bo var man vill, fortsätter han. Men man kan inte få samma service. Det är en livslögn.

En person i en liten stad eller kommun, som får någon slags krämpor, kan gå till hälsovårdscentralen som finns lite varstans. Där kanske en ung medicine kandidat säger att man ska ta ett huvudvärkspulver. I stället borde man kanske undersökas noggrant, eftersom man kan ha någon annan, allvarligare krämpa.

Kanske den personen nöjer sig med huvudvärkspulver, i stället för att få vård för någon allvarligare sjukdom som leder till döden. Det är ojämlikheten i vården som Donner talar om.

Vad kostar jag?

Jörn Donner funderar på vilket värde en 83-åring har i Finland - och om det är värt det. I slutet av sin nya bok tackar han ett antal kirurger och specialister som har hjälpt honom att överleva. Och han nämner att han nyss har avslutat en ny omgång strålbehandling.

Donner har utkommit med över 60 böcker. Den nyaste: SuomiFinland följs upp av en ny version av filmen Perkele från 1971. Film blir det enda nyare medium han sysslar med vid sidan av bokskrivande. Hans personliga överlevnadsmotiv är arbete: Jag skriver, alltså finns jag till.

"Stäng några regionala universitet!"

Just nu är Donner oroad över Finlands regering och inbesparingarna i högskolepolitiken. Men å andra sidan finns det plats för nedskärningar.

- Vi har för många universitet i det här landet. Vi borde stänga några, men det går ju inte någon med på. Lapplands universitet i Rovaniemi är det första som borde stängas, sen kan man diskutera resten.

De universitetsstäder som bör bevaras enligt Donner är Helsingfors, Åbo, UIeåborg, Tammerfors… Kuopio kanske. Det räcker nästan där.

Vasa är också i Donners skottglugg.

- Det har jag upprepade gånger föreslagit. Den svenska undervisningen i Vasa, som ju är ett bihang till Åbo Akademi, ska fusioneras med Vasa universitet.

Det kan bli tvåspråkigt, enligt Jörn Donner, som inte är mycket för enspråkiga lösningar.

- Det är bara dumheter. Svenskspråkiga särlösningar behövs inte på det sättet. Utom i områden med stark svenskspråkig dominans, med skolor i Österbotten och västra Nyland kanske. Men det är ju inte på universiteten – det är på gymnasienivå. Det är bra, enligt Jörn Donner.

Bolaget Periferia Productions från Borgå, som bland annat ligger bakom filmen Djävulens jungfru - Tulen morsian, har ansökt om att få inleda företagssanering. Det skriver tidningen Helsingin Sanomat.

Periferia Productions från Borgå har på fjolårets sida ansökt om att få inleda företagssanering.

Enligt tidningen Helsingin Sanomat ligger bland annat regissör Saara Cantells film Djävulens jungfru - Tulen morsian bakom bolagets ekonomiska problem. Filmen hade premiär i höstas.

Filmen, som handlar om häxjakt på 1600-talets Åland, lockade betydligt färre biobesökare än väntat.

Man lyckades sälja bara 27 000 biljetter, medan målet låg på 150 000 sålda biljetter. Det betyder ett minus på 360 000 euro.

Filmens hela budget låg på tre miljoner euro.

Skattemyndigheterna emot företagssanering

Produktionskostnaderna blev också dyrare än väntat, skriver Helsingin Sanomat. Budgeten överskreds med 200 000 euro.

Periferia Productions har nu skulder till bland annat underentreprenörer, skattemyndigheterna och ett pensionsbolag.

Skattemyndigheterna motsätter sig företagssaneringen, eftersom de anser att Periferia Productions inte kan betala sina skulder.

Periferia Productions är ett medelstort finskt produktionsbolag som har haft verksamhet i nio år.

Läs Yle Kulturs recension av filmen Tulen morsian här. Trailern kan du se på YouTube.

Vem arbetade vid hovet? Vem var präst? Och vem studerade juridik? Folkets musikskola tog reda på om musikhistoriens största kompositörer har livnärt sig på musik eller om de har haft andra yrken utöver musiken. Musikpedagog Marina Lindholm svarade på frågan.

- Det var inte så lätt att livnära sig på musik, det ansågs inte vara ett högstatusyrke.

Under 1700-talet var Wolfgang Amadeus Mozart anställd som musiker hos ärkebiskopen i Salzburg. Hans status låg någonstans mellan betjänten och kockarna. Under den tiden hörde musikkulturen främst till hovet. Mozart levde under sina sista levnadsår som fri kompositör, vilket under denna tid ekonomisk sett var så gott som omöjligt.

Ludvig van Beethoven ville gifta sig med sin käraste, men förhållandet accepterades inte av brudens pappa för att Beethoven endast var musiker.

Musikeryrket ansågs inte fint under Mozarts levnadsår. Porträtt av Wolfgang Amadeus Mozart Wolfgang Amadeus Mozart

Mot sina föräldrars vilja

De flesta kompositörer var musiker från början till slut, men många hade även andra yrken eller började studera.

Antonio Vivaldi var till en början präst och jobbade på en institution för övergivna flickor. Johann Sebastian Bach var kantor och lärare i en pojkskola men undervisade mest i musik. Arnold Schönberg jobbade på bank. Modest Musorgskij var tjänsteman.

- Franz Schubert följde sin fars vilja och blev lärare, men övergav lärarbanan för att satsa på komposition. När kan dog lämnade han efter sig väldigt stora skulder. Det kan hända att han skulle ha haft det bättre som lärare.

Många kompositörer studerade juridik. Bland dessa finns Pjotr Tjajkovskij, Georg Friedrich Händel, Igor Stravinskij, Robert Schumann och vår egen Jean Sibelius.

- Det som är intressant med Sibelius är att han började studera juridik för att hans far hade sagt att han skulle bli advokat. Men pappan dog när Sibelius var två år gammal.

I slutändan var det ändå musiken som tog över för alla. Ofta har kompositörerna bytt till musikeryrket mot sina föräldrars vilja. Det ansågs inte som ett fint yrke.

”Det var eld och inte is som sänkte Titanic”, så här skriker rubrikerna i flera brittiska tidningar just nu, med the Independent i spetsen, som skriver så här:

”RMS Titanics förlisning kan ha förorsakats av en enorm eldsvåda ombord på fartyget, inte av en kollision med ett isberg i norra Atlanten, detta enligt nytt bevismaterial som stöder den här teorin.”

Källan till det här ”avslöjandet” är den irländska journalisten Sean Moloney som har forskat i Titanics förlisning i årtionden. Han har studerat fotografier av Titanic, aldrig förr publicerade bilder tagna strax innan fartyget lämnade skeppsvarvet i Belfast.

På de här bilderna, som nyligen såldes på auktion, har Moloney identifierat nio meter långa mörka partier på styrbords sida av Titanics skrov, och han menar att de bara kan ha orsakats av den kolbrand som rasade inuti skeppet allt sedan det lämnade varvet och fram till stunden då det förliste.

"Elden gjorde stålet skört"

Moloneys hypotes, som han presenterade i en dokumentär på brittiska Channel 4 på nyårsdagen, går alltså som så att eldsvådan i den tre våningar höga kolbunker nummer 6 hettade upp skrovets sida så mycket, uppemot 1000 grader Celsius, att det gjorde stålet i skrovet skört, vilket fick det att ge efter desto lättare för isberget som Titanic kolliderade med den 14 februari 1912.

Och nu låg kolbunker nummer 6 faktiskt just där som, eller strax akter om, den reva som isberget slet upp i Titanics sida. Så helt ute och cyklar är Sean Moloney inte.

Men pressen som skriker om att ”eld sänkte Titanic, inte is” är däremot rätt så totalt på drift. Dels är det ingen nyhet att det brann ombord på Titanic, det har varit känt sedan 1912, och dels så var det i vilket fall som helst isberget som sänkte Titanic.

Jo, det var det här isberget. Isberget som sänkte Titanic. Bild: Wikimedia Commons isberg,RMS Titanic

Dessutom var det inte en ”rasande eld”, det var en sakta pyrande glöd, visserligen väldigt het, men glöd hur som helst. Tror någon på allvar att en rasande eldsvåda med tillhörande rökutveckling kunde ha undgått att märkas av alla de ombordvarande?

Inte första gången det här slår någon

Och tanken på det sköra stålet i Titanics skrov är också långt ifrån ny, även om man hittills inte har kopplat det samman med elden ombord, utan nöjt sig med att konstatera att stålet som användes då man byggde Titanic och hennes systerfartyg Olympic och Britannic, garanterat inte skulle godkännas enligt dagens standarder.

Men eldshypotesen är förvisso fascinerande, även om den inte är ny. 2004 föreslog ingenjören Robert Essenhigh från Geological Society of America och Ohio State-universitetet att kolbranden var orsaken till att Titanic höll en sådan rasande fart den ödesdigra natten i april 1912.

Dokument rörande Titanicolyckan. Bild: Robert Essenhigh RMS Titanic,skeppsbrott

Essenhigh frågar sig varför Titanics kapten valde att hålla en så hög hastighet när vissa fartyg rentav stannade upp helt och hållet och väntade på gryningen för att inte riskera att i nattens mörker köra på ett av de många isberg som man visste att lurade i vattnen utanför Newfoundland. Var det för att slå ett hastighetsrekord? Nej, ingen chans för det, Titanic var byggd för komfort, inte fart, konstaterar Essenhigh.

Så Essenhigh drar slutsatsen att Titanics höga hastighet, 22 knop vid tiden då isberget siktades, berodde på kolbranden ombord. Dylika kolbränder var inte ovanliga på ångfartygens tid, de berodde på självantändning i kolet och de var väldigt svåra att släcka.

Elda sig ur knipan

Så vad man ofta gjorde i dylika situationer var att man skyfflade kol så fort man kunde in i pannorna, man brände sig genom kolförrådet tills man kom ner till det pyrande kolet så att man kunde göra sig av med det också genom att kasta in det i ångpannornas eldstäder.

Det här var vad Titanics besättning gjorde under resan ut från Southampton, det var därför som Titanic höll en så hög fart: man skyfflade undan kol, in i eldstäderna, för att komma åt den pyrande kolbranden längre ned i bunker nummer 6, hävdar alltså Robert Essenhigh.

Ångpannorna i Titanic klara för installation. Ångpannorna på Titanic. Bild: Wikimedia Commons RMS Titanic,ångbåtar

2008 skrev The Independent att Ray Boston som hade ägnat 20 år åt forskning i den här frågan, hävdade att kolbranden började under farttester tio dagar innan Titanic lämnade Southampton. Enligt Boston skulle Bruce Ismay, chefen för rederiet White Star Line, ha sagt åt olycksutredarna att han hade fått order av fartygets de facto ägare John Pierpont Morgan, att hålla full fart under Atlantöverfarten.

Detta eftersom det fanns en risk att kolbranden, om man inte fick den under kontroll, förr eller senare skulle orsaka en katastrofal explosion ombord. Därför var det viktigt att man kom till New York så fort som möjligt. Så skynda på, lär alltså Morgan ha sagt åt Ismay. Men säg ingenting åt passagerarna, så att de inte oroar sig i onödan…

Det var kanske av den här orsaken som John Pierpont Morgan i all tysthet avbokade sin egen biljett på Titanic dagen innan jungfrufärden, menar Ray Boston.

Konspirationsteorier i parti och minut

Med andra ord, konspirationsteorier om ”den verkliga orsaken” till att Titanic förliste har det funnits sedan första början, och de lär inte ta slut i första hast. Och även om de inte involverar rymdvarelser så är det på sin plats med lite is i magen, så att säga.

RMS Titanic. Bild: Wikimedia Commons RMS Titanic,ångbåtar

Jo, det pyrde i kolbunker nummer 6, det har vi vetat sedan dag 1, även om man inte har fäst någon större uppmärksamhet vid det. Men låt oss inte glömma att Titanic kolliderade med ett enormt berg av is mitt i havet. Och de flesta sakkunniga som uttalar sig i kölvattnet efter den här senaste ”nyheten” tycks vara av den åsikten att det var mer än nog för att sänka fartyget, kolbrand eller inte.

Men som den före detta sekreteraren för det brittiska Titanicsällskapet, David Hill, säger åt The Independent: de nya fotografierna ”visar tydligt att fortfarande, efter alla dessa år, kan det här gamla skeppet kasta fram nya saker som får oss att ränna omkring huvudlöst. Det är fullständigt fascinerande!”

Det kan knappast någon förneka. Fascinerande minsann.

Jobba med elevernas självkänsla. Tro på barnets styrkor. Tro på det svenska i Finland. Må regeringen börja tänka efter före.
Nu får vi tro det bästa om Finland och vad vi tillsammans kan få till stånd i år.

Vi har ett nytt och fräscht år där så gott som alla blad är oskrivna och vad som helst åtminstone i teorin kan hända… Vilka förhoppningar har vi om det finländska samhället i år?

Äppel på trädet. Bild: Ulrica Fagerström Äppelskörd

Micaela Romatschuk-Pietilä är verksamhetsledare på Hem och skola och vill att man i skolorna satsar ännu mer på forum där barn, personal och föräldrar kan träffas.

- Vi borde satsa på mjuka världen! Se det som en viktig del av skolans uppdrag att jobba med elevernas välmående, självkänsla, trygghet och trivsel. Mer samarbete mellan föräldraföreningar, lärarkåren och elevkåren. Mycket görs men vi kan bli ännu bättre på det!

Och så efterlyser Micaela mer positiv psykologi i skolorna.

- Se på barnens styrkor istället för brister. Stöda barnet att tro på sig själv och sina egna förmågor. Det finns olika program för det här, till exempel sådana som Folkhälsan håller i. Men det handlar samtidigt om ett förhållningssätt. Hur man talar om sina barn, hur man tror på sina barns förmågor och inte jämför dem med kamraterna. Var och en kan gå till sig själv och fundera hur och vad man kan göra.

Havet på sommaren. Bild: Ulrica Fagerström havet,naturen

Markus Österlund, sekreterare på Folktinget svarar för sin del så här.

- Min förhoppning gällande regeringen är att den skulle ha mer förebyggande arbete, inse konsekvenserna av den politik den för. Innan man avger ett förslag se vad det kommer att leda till. Så småningom då de stångat huvudet i väggen tillräckligt många gånger kanske de inser det.

Gällande det svenska i Finland har Österlund följande förhoppning för i år.

- Vi bör ha en tro på svenskans framtid i Finland. Ingen blir bättre av att vi ger upp tron på och hoppet om framtiden. Där behöver vi lite positiv psykologi. Jag är helt säker på att om 20-30 år kommer svenskan fortfarande att vara ett levande språk i Finland.

Vad önskar du att du eller någon annan kunde få gjort i Finland, i din egen region eller i din bransch i år?!

hamnens ljus. Bild: Ulrica Fagerström havet

2017 blir året då du läser en gul bok och söker efter en författare med hatt. Delta i den finlandssvenska läsutmaningen.

Det här är den finlandssvenska läsutmaningen. Den är mycket enkel. Du deltar genom att dela den här artikeln och läsa månadens bok.

Använd #fisvläsutmaningen2017 på sociala medier.

Delta i den finlandssvenska läsutmaningen 2017

Januari: En gul bok.
Februari: Något som gör dig upphetsad.
Mars: En levande nobelpristagare.
April: En inhemsk klassiker med bokstaven A i titeln eller i författarens namn.*
Maj: Poesi tryckt efter år 2002.
Juni: En fantasybok som inte verkar innehålla några drakar.
Juli: En rysk klassiker på minst 500 sidor.
Augusti: En bok som du inte vill att andra ska se dig läsa.
September: En bok från ett antikvariat.
Oktober: En deckare skriven av en kvinna om du är man, eller skriven av en man om du är kvinna.
November: En bok där författaren har hatt på porträttfotot.
December: En bok som en vän rekommenderar.**

*Om du läser en översättning så är det den översatta titeln som gäller. Om hittar en inhemsk bok som är översatt till ett alfabet som inte innehåller bokstaven A så är du illa ute.
**Den våghalsiga kan här be en vän rekommendera en specifik bok för månaden. I detta fall bör den våghalsiga vara noggrann med vem hen kallar för vänner. Fegisar kan välja fritt bland alla böcker som vänner och bekanta har nämnt under året.

Campi Flegrei (=”de brinnande fälten”) är inte vilken vulkan som helst. Den är en supervulkan, en av cirka tio stycken som vi känner till i världen. Och vad är en supervulkan då? En supervulkan är, kort sagt, dåliga nyheter. Mycket dåliga nyheter.

Den enda nyhet som kunde tänkas vara sämre vore en asteroid i kilometerklassen som slår ned. Näst efter kolliderande jätteasteroider är supervulkaner de mest brutala och destruktiva händelser som vi kan tänka oss här på jorden. Och vi har en sådan mitt i hjärtat av vår kontinent, under själva Neapel. Campi Flegrei heter den.

Efter århundraden av slumrande tycks supervulkanen Campi Flegrei nu visa tecken på att vakna upp. De italienska myndigheterna har höjt på risknivån från grönt till gult. Geologer varnar för att gastrycket i magman under vulkanen nu växer snabbt vilket kan bädda för ett utbrott i den nära framtiden.

Läs mer i Nature Communications artikel om saken.

Campi Flegrei ligger till stora delar under havet strax utanför Neapel. Neapelområdet i Italien. Bild: Wikimedia Commons Campi Flegrei,Neapel

Supervulkaner, sällsynta men dödliga

Vetenskapen definierar vulkaner enligt den så kallade VEI-skalan (vulkanexplosivitetsindex) som går från 0 till 8, och vulkaner som ligger på 7 eller 8 klassas som supervulkaner. En klass 7-supervulkan är kapabel till att kasta upp omkring hundra kubikkilometer lava och aska.

Utbrott från supervulkaner är oerhört sällsynta. Senast det hände var 1815 då supervulkanen Tambora i Indonesien detonerade. Faktum är att Tambora 1815 är det enda supervulkanutbrottet som har inträffat i modern historia.

Tambora slängde upp omkring 160 kubikkilometer lava och aska, och explosionen var så kraftig att den hördes på Sumatra, mer än 2000 kilometer längre bort.

Mer än 71 000 människor dog som en direkt följd av eruptionen, och ett okänt antal strök med på grund av den globala missväxten och kylan som följde i utbrottets spår. 1816 brukar omnämnas som ”året utan sommar”.

Kunde inte vara sämre belägen

Campi Flegrei ligger alltså strax väster om Neapel, mitt under ett av ett av Europas mest tättbebyggda områden. Omkring en halv miljon människor bor i vulkanens omedelbara närhet.

Största delen av vulkanens så kallade kaldera (supervulkaner är inte som vanliga, små vulkaner; konformade berg med en krater på toppen, de består av enorma, kittelformade nedsänkningar i jorden, kaldera, som uppstår i samband med ett utbrott, då vulkanens magmakammare töms) ligger under vatten.

Campi Flegrei-kalderan innehåller 24 mindre kratrar samt talrika gejsrar och andra heta vulkaniska källor. Men precis som Yellowstone i USA, världens farligaste och största supervulkan, är hela Campi Flegrei-kalderan, med 11 kilometer i genomskärning, en enda stor vulkan.

Het källa i Yellowstone, världens största supervulkan. Het källa i Yellowstone nationalpark i USA. Bild: Wikimedia Commons gejser,geysir,Yellowstone nationalpark

Det senaste stora utbrottet i Campi Flegrei inträffade för cirka 200 000 år sedan. Ett mindre utbrott för omkring 40 000 år sedan var så pass häftigt att vulkanvintern som följde, den globala nedkylningen orsakad av askan som vulkanen kastade upp, som blockerade solljuset, tros ha bidragit till att neandertalmänniskan dog ut. Detta är dock omdiskuterat.

Sitt senaste utbrott – ett relativt litet och blygsamt sådant – hade Campi Flegrei år 1538, det pågick i åtta dagar och händelsen gav upphov till berget Monte Nuovo. Men sedan dess har Campi Flegrei slumrat, i 500 år. Tills nu.

En katastrof utan like

Ett fullskaligt utbrott i Campi Flegrei skulle otvivelaktigt vara en enorm katastrof inte bara för Italien men för hela Europa och världen. Ett supervulkanutbrott mitt i ett av världens mest tätbebyggda områden – tanken svindlar. Den omedelbara dödssiffran skulle sannolikt skrivas i hundratals tusen om inte miljoner, och vulkanvintern som följde skulle göra den globala tragedin komplett.

Men nu är det lyckligtvis knappast så att ett sådant utbrott skulle vara omedelbart förestående. Det kan i värsta fall ske relativt snart, men det kan dröja flera generationer. Att ge ett exakt datum för ett supervulkanutbrott är mer eller mindre omöjligt.

Lika omöjligt som att förutspå exakt när de inträffar, är att förhindra att de inträffar. Supervulkanutbrott är ingenting som vi kan göra någonting åt, när de händer så händer de och vi får bara ta skydd och klara oss bäst vi kan tills askan lägger sig.

Men vi, människosläktet, har under årmiljonerna varit med om åtskilliga supervulkanutbrott och vi har alltid överlevt på något sätt. Nästa gång det händer – och det kommer att hända, det är bara en fråga om tid – klarar vi oss också.

Och ju mer vi studerar vulkaner, ju mer vi lär oss om dem och hur de fungerar, och ju mer vi respekterar den här fruktansvärda naturkraften, desto bättre är våra chanser.

Jeriko ‒ ett bibliskt kyrkospel

I kyrkospelet Jeriko möter vi inte bara en urgammal stad utan också fascinerande händelser som påminner om vår egen tid.

Korsholms svenska församlings musikkrafter visar upp hela sin stora bredd och kvalitet i kyrkospelet Jeriko. Det handlar om ett beställningsverk till församlingens musikskolas 50-års festligheter. Kyrkospelet är skrivet av Lars Huldén och komponerat av Markus Fagerudd.

Skaparprocessen inleddes 2011

‒ Det var Rainer Holmgård, som startade Korsholms församlings musikskola 1965 som ringde i slutet av augusti 2011 och frågade om jag kunde tänka mig att göra ett kyrkospel över det ställe i evangelierna, där Jesus välsignar barnen, botar en blind man, förklarar hur en rik man ska kunna ta sig in i himmelriket m.m. Jag lovade försöka, berättade Lars Huldén då han intervjuades inför produktionen.

Huvudkällan för Huldén blev Lukasevangeliets 18:de och 19:de kapitel.

‒ Men eftersom Jeriko, där händelserna utspelar sig, är en urgammal stad, letade jag också fram de ställen i Gamla testamentet som handlar om staden, dess blomstring och förstörelse. Jag tyckte det fanns händelser som påminner om vår egen tids. Jag läste om mänskliga drag som är sig lika än i dag. Och det är i Jeriko som Jesus börjar sin vandring upp till Jerusalem, där lidande och död väntar honom. Han hade ett uppdrag som måste fullgöras, berättade Lars Huldén.

Eftersom tv-inspelningen är från november 2016 hann Huldén tyvärr inte uppleva verket framföras då han avled tidigare på hösten.

Rainer Holmgård tog också kontakt med Markus Fagerudd. De kände varandra bra efter flera samarbetsprojekt och Fagerudd blev omedelbart intresserad.

‒ Att Lars Huldén skulle skriva librettot var en absolut höjdpunkt i detta sammanhang. Han har alltid hört till de diktare jag med det största nöje läser, berättar Fagerudd.

Över 200 sångare

I produktionen medverkade Korsholms kammarorkester i samarbete med musikstuderande från yrkeshögskolan Novia i Jakobstad samt drygt 200 sångare från församlingens barnkör, ungdomskör, kyrkokör, Kör för alla, pensionärskör samt kammarkören Psallite.

I kyrkospelet innehar Sören Lillkung rollen som Jesus, Ulrica Berg sjunger Rachavs och Maria Magdalenas partier, Kristoffer Streng gestaltar Josua, Elia och Sackaios. Berättare är Niall Chorell medan Robin Turunen spelar Hiel, Den rike och Jakob. Frank Berger sjunger Elisha och Johannes partier, Petter Eklund gestaltar Judas och en av förebådarna och Johan Heikkilä den andra förebådaren.

Instuderingen inför produktionen har skötts av Susanne Westerlund. Kyrkospelet har regisserats av Elin Smedlund. Rainer Holmgård är dirigent och för tv-regin svarar Leif Lindgren.

Programmet sänds på trettondagen fredagen den 6 januari kl. 15.37-16.55 och onsdagen den 11 januari kl. 15.05-16.25 i Yle Fem.

Att hälsa på varandra kan kännas som en hel vetenskap. Vissa vill kramas, andra skakar hand medan en del bara ger dig en liten nick. Hur ska vi egentligen göra?

Det finns många olika sätt att hälsa, men det värsta är kanske när den ena skakar hand samtidigt som den andra kramas. Hur ska vi göra för att undvika sådana här pinsamma situationer? Vi kollar upp saken med vett och etikett-experten Solveig Lehrer.

Kram, handslag eller inget alls - hur vet jag vad som passar när?

- Rent allmänt kan man säga att kramandet har blivit vanligare, men de flesta som man möter för första gången tycker nog inte om att bli kramade. Det ska nog vara någon man känner eller har någon slags relation till, säger Solveig.

Befinner du dig någonstans med en bunt nya människor som du dessutom vill lära känna ska du skaka hand, annars räcker det med att man hejar. På en anställningsintervju skakar du däremot alltid hand. Då ska du också komma ihåg att försöka ha ett fast handslag - då ger du ett bättre intryck.

Kommer någon emot dig med utsträckta armar kan du antingen besvara kramen eller så bestämt sträcka fram din hand. Minst pinsamt blir det kanske ändå om du besvarar kramen. Två dockor som kramas lite konstigt. Bild: All Over Press förälskelse,hälsning,kram,kramning,kärlek,vänskap

Ifall en person närmar sig dig med ett hej eller en utsträckt hand och du inte alls besvarar gesten kan det bli en konstig stämning.

- Om du inte visar att du noterar den andra och inte vill ha kontakt är det väldigt obehagligt för den andra parten. Du ska åtminstone le och säga hej.

Det kanske kan kännas konstigt att hälsa på okända typer på ditt jobb, men det ska du också göra.

- Ja, det skapar en god anda. Du kan le och säga hej, det måste inte vara svårare än så. Att bara gå förbi varandra är inte alls bra, säger Solveig.

Här gäller det alltså att läsa av den andra personen och försöka lista ut vad hen är på väg att göra. Om glöm inte – om någon hälsar på dig ska du alltid hälsa tillbaka.

Hur undviker jag en kram på ett schyst sätt?

Många tycker inte om att bli kramade, framför allt av halvbekanta personer. Men hur undviker du en kram utan att framstå som sur och kall?

- Det som jag har märkt hos människor som inte vill bli kramade är att de är snabba på att sträcka fram en hand. Det är ett tydligt tecken på att man inte ska komma för nära. Men fungerar inte det och kramen kommer i alla fall så är det nog bara att tåla det, säger Solveig.

Du som är av den kramande typen ska alltså hålla utkik efter utsträckta händer. Om någon tydligt markerar att hen vill skaka hand ska du inte tvinga på dem en kram.

- Om den andra personen har en väldigt allvarlig uppsyn är det nog också säkrast att inte krama. De flesta som vill kramas ler och skiner upp lite, de är förväntansfulla. Man är inte lika förväntansfull över att ta i hand.

När började vi kramas så här mycket?

Att gå runt och kramas till höger och vänster känns som en relativt ny grej, och det är det också.

- I och med att vi gått med i EU och börjat röra på oss mera så har det spridit sig, säger Solveig.

I till exempel Frankrike är det väldigt mycket kramande och kindpussande, men man kramas ändå inte första gången man träffas. Kramarna sätter igång efter det andra mötet. Solveig berättar att till och med affärsmän- och kvinnor kramas och kindpussas. Man är ändå inte lika kramglad i hela Europa, i exempelvis Tyskland vinner handskakningen lätt över kramen.

Kommer mångas stora skräck, kindpussen, till Finland?

- Det tar nog sin tid, men i och med resandet så tror jag nog att den kommer hit, säger Solveig.

Då gäller det också att veta hurdan kindpuss den andra förväntar sig. Antingen kan ni köra på enkelversionen med bara höger kind, eller så den mer avancerade pussen som går: höger, vänster, höger. Här gäller det också att läsa av din motpart.

- Du ska också komma ihåg att fastän det heter kindpuss, så är det bara att trycka kinderna mot varandra, det är ingen våt "fladajska" som placeras på kinden.

Hur brukar du hälsa på folk? Kram, kindpuss, handskakning, ett hej, eller ve och fasa – inte alls?

Vi frågar efter folks förhoppningar inför det nya fräscha året som vi har det mesta kvar av. Vad skulle gärna få hända i samhället i år?

Vi har bett folk svara på det här och här är några tidigare åsikter.

Karta över österbotten. Bild: Ulrica Fagerström/ Yle karta,Österbotten

Så här svarar Jakob Norrgård, känd från humorgruppen KAJ:

- Nå jag önskar ju att folk skulle få mer självdistans och att det skulle komma in mer humor och glädje i folks vardag. Och att bubblorna på sociala medier skulle minska så att folk med olika åsikter kan mötas och komma fram till någonting. Vettiga diskussioner på sociala medier!

Hur kan det göras?

- Jag tror man måste börja med att vara öppen och lyssna på varandra. Det blir ofta så svartvitt då man ska skriva något på facebook osv. Kanske man måste tolka folk mer.

Jakob Norrgård har många järn i elden. Från och med måndag 9.1.17 hör du honom i Yle X3M:s morgonprogram kl. 6.30-10. Jakob Norrgård. Bild: Ulrica Fagerström/ Yle jakob norrgård

Varför påverkas vi så starkt av musik? Vad är det som händer i hjärnan och på vilket sätt påverkar musiken våra känslor? Folkets musikskola träffade hjärnforskarna Annika Hultén och Tommi Himberg som besvarade frågorna.

Hultén menar att vi för det första borde ställa frågan åt andra hållet. Musik har inte uppstått ur tomma intet utan det är människan som har skapat musik och kulturen har sedan format och utvecklat musiken under flera årtusenden.

- Det vi kallar musik är ingen slump. Vad som helst för oljud är inte musik, utan det är en viss sorts ljud som vi kallar musik. Det vi tycker är musik är sådana ljud som väcker känslor hos oss.

Vad händer i hjärnan när vi lyssnar på musik?

Olika aspekter i musiken aktiverar olika delar av hjärnan, därför kan man säga att nästan hela hjärnan är aktiv när vi lyssnar på musik. Ljudvågorna som förmedlar musken aktiverar det auditiva centret i hjärnbarken, rytmen bland annat den motoriska hjärnbarken och lilla hjärnan, medan de känslor som musiken väcker föds i det limbiska systemet.

Om det finns lyrik i musiken aktiveras även språknätverket. Men vilken del av hjärnan vi lyfter fram beror på vad vi vill veta om musiken.

Hultén säger att hjärnan aktiveras mera av den musik som gör oss emotionellt engagerade. Men den musik som engagerar dig behöver inte engagera någon annan.

Himberg berättar att när man undersöker musikens effekt på till exempel koncentrationsförmågan eller minnet så fungerar försökspersonens favoritmusik allra bäst.

- Inom klassisk musik har det gjorts mycket forskning och man talar om Mozart-effekten, det vill säga hur Mozarts musik gör människor klokare. Men det berättar kanske mera om forskarnas egna musikpreferenser än om hur musik fungerar, säger Himberg.

När vi lyssnar på musik aktiveras hjärnan. En människas huvud. Bild: Pixabay hjärnan,huvudet,människan (art)

Hur påverkar musiken våra känslor?

En definition av musik är att den påverkar våra känslor, det är en sak som skiljer musik från oljud. Musik kan väcka olika känslor så att vi bland annat kan bli glada eller ledsna.

Vi har vissa musikteoretiska koncept som dur och moll som vi oftast kopplar ihop med glada eller ledsna känslor. Andra faktorer som har betydelse för hur vårt känsloliv påverkas är rytmen. Upptempo är oftast piggare och gladare än långsam musik.

Det gäller ändå att komma ihåg att det alltid handlar om en individuell upplevelse. När vi vill förmedla en sorglig stämning så använder vi oss av moll. Men det går inte alls hand i hand med hur vi upplever det, på grund av att det är en personlig upplevelse.

En väldigt glad melodi kan göra någon ledsen om personen har erfarenheter och minnen av en sorglig livssituation där den musiken spelats. Hur vi upplever musiken beror på omgivningen och sinnesstämningen. Man kan säga att det är en självuppfyllande profetia, om man känner sig deprimerad och nere väljer man musik som speglar den egna emotionella sinnesstämningen.

Himberg konstaterar att finländare tycker om att lyssna på dyster musik, men att det inte alls innebär att vi vill vara ledsna eller försöker hitta sorg genom musiken. I själva verket kan det handla om att man i den dystra musiken söker tröst eller vill uppleva nostalgi.

Musiken varierar också från kultur till kultur. Det att dur och moll i västvärlden anses vara glad eller ledsen är delvis ett kulturellt fenomen, i andra kulturer är det andra aspekter av musiken som förmedlar de här samma känslorna.

Hur musiken påverkar oss är individuellt Person som lyssnar på musik. Bild: Unsplash/Diddharth Bhogra hörlurar,musik

Eftersom det är individuellt vilken musik som påverkar oss är det också individuellt vilken musik som ger oss rysningar.

Himberg berättar att det har gjorts flera undersökningar om musik som framkallar så kraftiga känslor att det bildas kalla kårar längs ryggraden. I undersökningarna får försökspersonerna oftast själva ta med musik till laboratoriet som ger dem rysningar, eftersom forskarna inte på förhand kan veta vilken musik som ger kalla kårar åt en person. Det berättar hur individuell musikupplevelsen är.

Hultén säger att hon själv oftare får rysningar om hon sitter på en konsert och hör den live än om hon lyssnar på en inspelning.

- Det blir mycket mera personligt när man ser artisten.

Amusi vs. omusikalitet

Musik påverkar de flesta människor på ett eller annat sätt, men det finns en riktigt sällsynt grupp av människor som har amusi.

- Amusi är en medfödd avvikelse som gör att personens hjärna inte kan skilja åt olika tonhöjder från varandra lika bra som alla andra och därmed faller ett viktigt element inom musiken bort, säger Himberg.

Eftersom personer med amusi inte klarar av att uppfatta en melodi, och i några enskilda fall inte klarar av rytmer, är de oftast likgiltiga till musik. Det är dock frågan om en mycket liten grupp på ungefär 1-5% av befolkningen som lider av amusi.

Hultén säger att man ska komma ihåg att amusi är något annat än omusikalitet. Det finns många människor som säger att de är totalt omusikaliska, men när man har testat folk som själva rapporterat att de är omusikaliska uppfyller de inte alls kriterierna för att ha amusi. De flesta personer som upplever att de är omusikaliska har inte fått formell undervisning i musik.

Musik som hobby påverkar vårt psyke positivt. Människor som spelar i ett band. Bild: Unsplash/JD Weiher band,musik

Musicera och lev längre

Om man verkligen vill aktivera hjärnan gäller det att musicera själv. När man har musik som hobby utvecklar man både sina motoriska färdigheter och man lär sig att bearbeta sekvenser som till exempel kan överföras till språkbearbetningen, vilket påverkar vårt psyke positivt.

- När man musicerar får man till stånd grundliga, till och med strukturella, förändringar i hjärnan. Musik har således långtgående effekter på hjärnan och är mycket mångfacetterad, säger Himberg.

Ett exempel är körsång har visat sig korrelera med längre livstid och trevligare insyn på livet.