Finländaren Saara Aalto sjöng Abbas klassiker i känslofylld tappning i direktsändningen av brittiska X Factor.

Saara Aalto tävlar om vinsten i X Factor tillsammans med fyra andra. I morgon blir det klart vem som faller ut utgående från dagens uppträdanden.

Lördagen den 26 november sjöng varje deltagare två låtar.

Fluff och glitter...

Aaltos första låtval var en kombination av James Bond-signaturen Diamonds Are Forever och låten Diamonds Are a Girls Best Friend.

Hennes andra låt var Abbas hit från 1980, The Winner Takes It All.

Det här är andra gången Aalto uppträder med The Winner Takes It All och hennes prestation fick publiken att jubla.

Hon överraskade också med att själv spela piano.

Domarna gillade

Alla fyra domare i tävlingen gillade Aaltos show. Sharon Osbourne som är domare och fungerar som Aaltos mentor sade att uppträdandet såg ut som om Aalto tänker vinna.

– Du gjorde mig andlös, sade Osbourne.

– Vi såg ett av X Factors bästa uppträdande någonsin, sade Louis Walsh.

– Det lät fräscht, trots att låten är gammal. Du är otrolig, sade Cowell.

Utöver Aalto kämpar Emily Middlemas, Honey G, Matt Terry och bander 5 After Midnight om första plats. På söndag kväll klarnar det vem som faller ut.

Louis Walsh är domare i tävlingen X Factor i Storbritannien. Louis Walsh är domare i tävlingen X Factor i Storbritannien. Bild: www.splashnews.com/ All Over Press louis walsh,X-factor

Källor: Yle Iltalehti, Mtv3

I Norge finns ett stående uttryck för någonting olidligt grått, styvt och långsamt: ”finsk fjernsynsteater”. På 70-talet visades finsk teveteater på NRK varje tisdagskväll. Psykologen Frode Strømnes frågade sig varför norrmännen upplevde de finska programmen som så tråkiga och förvirrande. Hans svar är radikalt: finskspråkiga uppfattar tid och rum på ett helt annat sätt än övriga skandinaver.

”Lokalpolitik er som finsk fjernsynsteater”. För en norrman är denna tidningsrubrik fullständigt entydig: lokalpolitik är dräpande tråkig.

En film kan recenseras med två ord – ”finsk fjernsynsteater” – och läsaren förstår genast att filmen är värdelös, och dessutom på vilket sätt den är det.

”Ingen vil til Finland – Finsk fjernsynsteater har skylda”. Så lyder rubriken till en fullt seriös artikel där ledaren för det finsk-norska kulturinstitutet ger sin analys av varför bara två procent av norrmännen skulle välja Finland ifall de tvingades flytta till ett annat nordiskt land.

De finska pjäserna sändes på bästa sändningstid i Norges enda tevekanal. ”De av oss som opplevde desse tirsdagskveldene burde få en eller annen form for erstatning”, läser jag på ett norskt diskussionsforum. ”Finsk fjernsynsteater var bare dødstrist og utrolig ufoståelig.”

De här reaktionerna klingar ihop med upplevelser jag själv hade som barn. Jag är enspråkigt svensk och lärde mig, med mycken möda, grunderna i finska först i skolan. Jag minns känslan av förvirring, vag oro och främlingskap inför tevens finska barnprogram.

Pikku Kakkonen, 1990 pikku kakkonen Bild: Yle/ Viktor Granö pikku kakkonen

När jag blev äldre övergick känslan i en övertygelse om att de finska programmen helt enkelt var dåliga, och om att de som uppskattade programmen hade en underutvecklad smak.

Problemet för mig som barn var inte språket i sig. Trots att jag inte förstod ett enda ord såg jag med fascination på utländska serier, som visades antingen dubbade till finska eller på ett lika obegripligt originalspråk. Varför var de serierna mer tillgängliga för mig?

Dödstrist och otroligt obegripligt

”Jag förstår inte vad det är som händer i dem!” Gång på gång fick den norske psykologen Frode Strømnes (1937-2012) samma svar när han frågade sina släktingar varför de så uppenbart undvek de finska tevepjäserna. Norrmän är vana att se på textade program, så inte heller här kunde det handla om ett rent språkligt problem.

Kulturskillnaderna mellan Finland och Norge borde inte heller vara så stora. Tvärtom är länderna avsevärt mer lika varandra än till exempel Norge och England.

Kunde det tänkas handla om en mer djupliggande psykologisk skillnad, en skillnad som hänger ihop med att finskan hör till en helt annan språkfamilj än svenskan? År 1977 inledde Strømnes ett femårigt forskningsprojekt med just den frågeställningen. Resultatet var ett rungande ja.

Frode Strømnes Frode Jens Strömnes vid bord. Bild: YLE Frode Jens Strømnes

Jag stöter på den här forskningen i en kort artikel i ett 90-talsnummer av Filmjournalen. Artikeln tycks ha kommit till på initiativ av Strømnes finländska assistenter. Det samma gäller ett avsnitt av det populärvetenskapliga radioprogrammet Aristoteleen kantapää. I övrigt ger mina googlingar inga resultat.

Det verkar underligt. En så djärv idé borde väl åtminstone sågas? Kan det vara fråga om ren humbug som inte ens är värd att diskuteras? Bäst att kolla upp saken.

En undanträngd rapport

Forskningen gjordes på Yle, så det är bara för mig att gå till Yles arkiv.

Men i databasen ger namnet Strømnes inga resultat. Rapporten efter Yles eget femåriga forskningsprojekt finns överhuvudtaget inte på hela Yle! Och inte heller på Helsingfors stadsbibliotek.

Till slut hittar jag ett slitet exemplar av rapporten, längst ner i Studentbibliotekets källare.

Bild: Yle/ Viktor Granö

När jag läser förordet kan jag gott förstå att folk i finska filmbranschen velat vifta bort rapporten: ”It has been observed that TV-films produced by Finnish-speaking teams are surprisingly often received negatively by the general public in the Scandinavian countries.”

Påståendet är svårsmält, men ett faktum. Det är ett faktum att de finska internationella filmframgångarna före Aki Kaurismäki kan räknas på – ja, inte alls behöver räknas.

Samtidigt har den inhemska filmen stadigt varit anmärkningsvärt populär på hemmamarknaden. Själv har jag flera gånger överraskats av att många finska filmvetare faktiskt tycks ha en alldeles äkta passion och entusiasm för den inhemska filmhistorien. En sådan passion har jag själv aldrig förmått uppbåda.

Men Strømnes forskning föreslår nu att här finns någonting som jag helt enkelt inte kan se.

Jag läser rapporten. Den både överraskar och övertygar.

Språkets geometri

När Frode Strømnes i slutet av 60-talet kom till Finland för att doktorera, ställdes han inför en oanad utmaning. Så här berättar han i en intervju från 1976:

Förgäves kämpade Strømnes för att ta sig över språkmuren. Han visste att han inte var ensam om den kampen. Finskan är en enorm utmaning för de flesta skandinaviska inflyttare, liksom de skandinaviska språken är en stötesten för de flesta finska utflyttare, såväl barn som vuxna.

Strømnes började leta efter orsaken till sina svårigheter.

Nya rön inom psykologin pekade på att sinnebilder, mentala föreställningar av spatiala figurer, är av grundläggande betydelse för allt mänskligt tänkande, och framför allt för språket. Enligt den teori Strømnes utgick ifrån, handlar språklig kommunikation i själva verket om att överföra sådana sinnebilder från en person till en annan. Sinnebilderna är det som kommuniceras, med hjälp av ord.

Men bilder kan sammanställas på olika sätt. Strømnes fick idén att olika språk kan bygga på olika slags geometri, och att den stora skillnaden mellan finska och de skandinaviska språken helt enkelt är geometrisk.

I svenskan uttrycks förhållandet mellan två bildelement med en preposition: bollen rullar på, under, runt eller bakom bordet. I finskan uttrycks sådana förhållanden i regel med olika kasusformer: bollen är pöydällä, faller pöydältä och slutligen lattialle.

Kontinuerlig rörelse vs. avgränsade relationer

År 1973 gjorde Strømnes ett experiment för att undersöka sitt antagande. Han utvecklade animationsfilmer som illustrationer av å ena sidan svenskans prepositioner och å andra sidan finskans kasusformer. Sedan testade han filmerna på svensk- respektive finskspråkiga försökspersoner, tills han utvecklat filmer som omedelbart väckte rätt respons hos försökspersonerna.

Strømnes scheman för svenskans prepositioner och finskans kasusformer. Strömnes prepositions- och kasusillustrationer Bild: Yle/ Viktor Granö strömnes kasus

För att animationerna om svenskans prepositioner skulle fungera måste de föreställa ett tredimensionellt föremål som rör sig i förhållande till ett annat tredimensionellt föremål. Detta gällde också för en till synes stillastående relation som ”på”.

- Filmen fungerade inte om bollen på lådan var stillastående, säger psykologen Antero Johansson som under många år arbetade som Strømnes assistent, och som jag träffar på hans nuvarande arbetsplats, Försvarsmaktens forskningsanstalt i Tusby.

Antero Johansson Antero Johansson Bild: Yle/ Viktor Granö antero johansson

- Bollen måste röra på sig för att man skulle förstå att den inte faller av eller igenom.

De animationer som fungerade för finskans kasusformer föreställde däremot tvådimensionella, tydligt avgränsade figurer ställda mot varandra. Bilderna skulle antingen vara helt utan eller ha en mycket begränsad mängd rörelse.

Hos mig väcker experimentet minnet av hur min lågstadielärare lärde oss de finska kasusen. På svarta tavlan ritade hon ett tvådimensionellt hus och en streckkatt som var ”katolla” eller ”talossa”, eller också, tecknat med pilar, hoppade ”katolta” eller tassade ”taloon”.

När jag sedan skulle använda kasusformerna tänkte jag inte i prepositioner utan i kattbilder – och det fungerade!

Rekonstruktion av min lärares kattschema. Tvådimensionella teckningar av katt på tak Bild: Yle/ Viktor Granö kasusillustration

Enligt Strømnes bygger svenskans prepositioner på ett bildtänkande där det centrala är en kontinuerlig rörelse i den tredimensionella rymden. En svenskspråkig person gestaltar världen med rörelsen som utgångspunkt.

Det finska bildtänkandet bygger däremot på förhållandet mellan skarpt avgränsade figurer. I en sådan geometri är rörelsen inte alls central. En rörelse är tvärtom inte mer än en kortvarig förändring i relationen mellan figurerna.

Svenskan har enligt Strømnes sin geometri gemensam med resten av den indoeuropeiska språkfamiljen: med de övriga skandinaviska språken, med engelskan, tyskan, franskan, italienskan, grekiskan, ryskan – ja, med alla europeiska språk, förutom de finskugriska och baskiskan. Finskan delar geometri med de övriga finsk-ugriska språken: estniskan, ungerskan, samiskan, liviskan, karelskan samt ett antal sibiriska språk.

Ett indoeuropeiskt universum

Freelanceredaktören Erkki Hiltunen, som talar med mig per telefon från Jyväskylä, berättar att han fick en enorm aha-upplevelse när han såg Strømnes animationsfilmer. Det var fråga om klumpiga amatöranimationer på smalfilm, men budskapet var klart. Kasusfilmerna kändes självklara för Hiltunen. Men så fick han se filmen för svenskans preposition ”runt”.

- Det var en liten boll som i en jämn rörelse kretsade kring en kub, berättar Hiltunen.

- För alla svenskspråkiga är det omedelbart klart att det är fråga om just ”runt”. Men jag såg något annat. Kuben var solen och den lilla bollen var vår egen planet. Det var omruskande. Kan det vara så att det universum som vi gestaltar i vår vetenskap och i våra skolor i själva verket bara är den indoeuropeiska rymden? Och kan man då tänka sig att det finns helt andra, inre universum? För mig var det som en elstöt!

Hiltunen, som då nyss avslutat en filmutbildning, anlitades som assistent i Strømnes följande stora forskningsprojekt: The Externalised Image.

Tidigare hade Strømnes anat spår av det finska bildtänkandet i designvärlden. Den finska formgivningen domineras av skarpt avgränsade figurer intill varandra.

Nu var det dags att undersöka om det är just bildpsykologin som spökar i ”finsk fjernsynsteater”.

Finsk design. Marimekko-design Bild: Mikael Crawford/Yle formgivning,Marimekko

Närbilder utan sammanhang

Strømnes gav sig alltså ut för att jämföra filmspråket i finsk och skandinavisk teveteater. Den första utmaningen var att hitta en gemensam grund för jämförelsen.

En sådan fann han i de klassiska dramatikerna. Ett antal klassiska pjäser hade under 60- och 70-talen spelats in som teveteater både på finska i Finland och på ett skandinaviskt språk i Sverige, Norge eller Danmark. Fyra pjäser lottades ut: Molières Tartuffe, Tjechovs Onkel Vanja samt Ibsens Vildanden och Ett dockhem.

Sedan mätte forskningsassistenterna ett antal variabler – bildstorlek, rörelselängd, stegmängd, bilddjup, gruppering – och jämförde filmparen sinsemellan. Skillnaderna var slående. Med rapportens formulering:

”The differences in visual geometry are so great that the viewer may find it hard to believe that realizations of the same play are involved, if the sound is turned off.”

I den finska versionen av Vildanden utgörs hela 49 % av bildmaterialet av närbilder eller extrema närbilder på ansikten, alltså bilder som beskärs vid skådespelarens axlar eller ännu högre upp. I den norska produktionen är den motsvarande siffran 17,3 %.

I den norska Vildanden följer kameran med i skådespelarnas rörelser i 38,2 % av bildsekvenserna. Den finska siffran är här 20,3 %.

Det bildformat som ger mest möjlighet till tredimensionell rörelse är helbilden, alltså bilder där skådespelare syns i helfigur. I den norska Vildanden rör sig kameran i 80 % av helbilderna. I den finska versionen: 13%.

Motsvarande förhållanden upprepar sig i alla fyra filmpar. De finska filmerna domineras av snabba klipp mellan närbilder på ansikten – ett grepp som aldrig får dominera i de skandinaviska uppsättningarna.

Här är ett utdrag ur Yles produktion av Onkel Vanja från 1971. Klippets är egentligen 97 sekunder långt, men visas här i fyrfaldig uppspelningshastighet. Hur mycket information ges om var skådespelarna befinner sig i rummet och i förhållande till varandra?

Det är, skriver Strømnes, som om frågorna ”var?” och ”när?” inte alls ställdes av de finska filmskaparna.

Ett experiment inom experimentet

Sammanfattningsvis tolkar Strømnes sina forskningsdata som att de skandinaviska produktionsteamen lägger vikt vid tidskontinuitet och rörelse i det tredimensionella rummet. De bemödar sig om att informera publiken om rummets uppbyggnad och om var i rummet karaktärerna befinner sig.

De finska versionerna domineras däremot av avskilda bildfigurer och tonvikten ligger helt på de emotionella relationerna mellan karaktärerna. Rumsgestaltning och tidskontinuitet är sekundära.

Antero Johansson minns en överraskande skillnad mellan hans och de finskspråkiga assistenternas uppfattningar om just rörelse. Den dök upp då teamet skulle mäta rörelsemängden i en scen, till exempel där skådespelaren gick runt ett bord.

- Först tog han fyra steg mot tittaren, sedan tre steg till höger och sedan fyra steg från tittaren. De finska assistenterna uppfattade det här som tre skilda rörelser. Jag såg det som en: han gick runt bordet! Det blev som ett litet experiment inuti experimentet.

Upp som en sol i Boston, ner som en pannkaka i Böle

Strømnes hittade alltså de skillnader han hade antagit att skulle finnas där. Forskningsrapporten skrevs och trycktes upp.

Erkki Hiltunen minns när rapporten skulle presenteras. Det var i Boston år 1982 på årsmötet för International Communications Associations.

- Under en vecka behandlades där närmare tusen olika forskningsprojekt. I normala fall fick en presentation tio minuter på sig. Vår rapport fick två timmar! Den lilla upplagan på tusen exemplar tog slut i ett huj och beställdes över världen.

Boston vs. Böle Bild: EPA, Yle/ Viktor Granö

Forskningsteamet gladdes över framgången. Ivriga arrangerade de motsvarande presentationer på Yle, i både Böle och Tammerfors.

- Intresset var noll. Ingen var intresserad, minns Hiltunen.

Förutom i vissa kvarter. Antero Johansson minns en väldigt positiv reaktion på Yles exportavdelning.

- Nu fick de veta varför de finska produktionerna inte säljer utomlands!

Erkki Hiltunen minns att Marianne Möller, som då var dramachef på Yle, såg Strømnes forskningsresultat som en möjlig förklaring till vissa underliga kommunikationsproblem som uppstått i dramaproduktioner mellan den svenskspråkiga redaktionen och den finskspråkiga tekniska personalen. I nästa produktion använde de sedan ett utförligt bildmanuskript.

De finska filmskaparna var däremot direkt fientliga mot forskningsteamet.

- Vi är européer och vi tänker som européer! Det var deras reaktion, minns Johansson.

I skillnaderna finns vår rikedom

Men finns det inte en lucka i Strømnes argumentation? För amerikansk film, som enligt Strømnes alltså representerar den indoeuropeiska modellen, har ju alltid gått hem i Finland. Varför är inte den förvirrande för finska tittare?

- Tja, om man ignorerar tid och rum går det ju bra att följa med i relationerna istället, tänker Antero Johansson.

Enligt Erkki Hiltunen är det snarare så att finskspråkiga ända från barndomen skolats in i två mentala modeller, eftersom både utbildningen och arbetslivet är uppbyggda enligt indoeuropeiskt mönster.

Det är också därför det är möjligt att förneka skillnaderna.

Den allmänt accepterade uppfattningen är att finsk- och svenskspråkiga finländare i grunden är likadana på alla väsentliga punkter. Att påstå att vi tänker på olika sätt kan uppfattas som en destruktiv och farlig tanke. Men när vi förnekar skillnaderna bortser vi, enligt Hiltunen, från det fantastiska vi har rakt framför näsan på oss!

en hundramarkssedel och en femtiomarkssedel från 80-talet Bild: Yle/ Viktor Granö marksedlar

- De här två mentala modellerna är en enorm rikedom för detta land, två är alltid mer än en! utropar Hiltunen.

- Är det ett sammanträffande att våra två största kulturmissionärer – Jean Sibelius och Alvar Aalto – båda hade svenska som sitt modersmål men växte upp i den finska kulturen? Är det inte snarare så att dessa mästare förenade de två världarna? Och vad var resultatet? Världsframgång!

Aki Kaurismäki är visserligen enspråkig, men Hiltunen ser ändå också i hans filmer en förening av de två världarna.

- Film visar uttryckligen kontinuerlig rörelse. Och filmen är ju en indoeuropeisk uppfinning, den fångar den indoeuropeiska rörelsen! Men i Aki Kaurismäkis filmer finns långa snuttar som inte har någonting att göra med rörelse – det viktiga är gestalter och deras relationer. Den finskugriska modellen stöps in i ett indoeuropeiskt format. Jag ser hans filmer som ett fantastiskt budskap från ett tvåspråkigt land. Kaurismäki förenar dessa två världar, fast det antagligen är omedvetet, som det brukar vara i konsten.

Måttlig rörelsemängd. Aki Kaurismäkis film Le Havre (2011). Le Havre Bild: Future Film aki kaurismäki,kaurismäki,le havre

Att bli nyfikna på varandra

Erkki Hiltunen upprörs av den ständigt uppblossande språkdebatten.

- Den är skrattretande! Vi borde vara nyfikna på varandra. Hur gestaltar de finskspråkiga sin värld? Hur gestaltar de svenskspråkiga den? Vad lyckas för dem, vad lyckas inte för dem?

Jag frågar mig vad som skulle hända med vår nationella självbild ifall de finska kulturikonerna började uppfattas som frukten av en kärleksakt mellan skilda världar. Kan man tänka sig ett Finland där vi ser möjligheterna just i våra olikheter?

Nyfikenhet är hunger på det nya. Det välbekanta är inte nytt. Och nyfikenhet kan väckas upp.

Visst hade allt varit väldigt annorlunda ifall de norska tevehallåorna hade ropat ut:

”Nu bjuder vi på ett främmande perspektiv på den nordiska vardagen. Skåda in i en annan värld – den är nästan som vår, men ändå inte alls. Finsk fjernsynsteater. På teve varje tisdag!”

Under årens lopp har Guggenheim i 15 olika projekt försökt utvidga sin museiverksamheten utöver museerna i New York och Venedig. Av de 15 projekten är Guggenheim Bilbao i dag det enda som tar emot besökare.

Helsingfors tar på onsdag för andra gången ställning till om staden behöver ett Guggenheimmuseum. Första gången blev svaret nej. Denna gång ska Guggenheim få mer pengar av privata aktörer, och stadsstyrelsen har redan godkänt förslaget.

De som talar för Guggenheim i Helsingfors drömmer om att placera Helsingfors på världskartan och locka över en halv miljon turister till staden. Det här är ingen ovanlig dröm när det kommer till Guggenheim. Stiftelsens största försäljningsargument är nämligen den så kallade ”Guggenheimeffekten” i spanska Bilbao. Det är succésagan om hur en tynande stad kan räddas av ett riskprojekt med extravagant arkitektur och modern konst.

Extravagant succé

Baskiens huvudstad låg i en trög dyster dvala då man började planera Guggenheimmuseet. Skeppsvarven hade lagts ner, stålverken stängts och var femte arbetare gick arbetslös. Dessutom terroriserade Baskiska Eta-separatister i området. Många frågade sig varför i all världen staden skulle lägga omkring hundra miljoner dollar på ett museum och dessutom betala dyra licenser och understöd?

Stiftelsens största försäljningsargument är nämligen den så kallade Guggenheimeffekten.

Kritikerna fick ändå bita sig i tungan. Museibyggnaden som faller i kategorin wau-arkitektur öppnade 2007. De första tre åren hämtade museet fyra miljoner turister och 500 miljoner euro i ekonomisk aktivitet samt 100 miljoner i skatteintäkter till Bilbao. Museet betalade tillbaka sina byggkostnader.

Guggenheim i Bilbao byggdes som ett led i ett stort projekt för att lyfta staden. Guggenheim-museet i Bilbao Bild: LUIS TEJIDO/EPA baskien,bilbao,guggenheim,kultur,museum,spanien

Vilken stad vill inte göra en Bilbao?

Guggenheimstiftelsen hade redan innan Bilbao försökt utvidga sin verksamhet, och hade använt museet Salomon R. Guggenheim i New York som lockbete. Det har omkring en miljon besökare årligen, och det andra blygsammare flaggskeppet Peggy Guggenheim i Venedig sprängde ifjol gränsen för 400 000.

Guggenheim Bilbao med miljonpublik årligen blev, då för snart tio år sedan, det behövliga beviset på att Guggenheims brand fungerar också på annat håll.

Och vilken stad skulle inte vilja upprepa undret i Bilbao? Tyvärr har de som tror på chanserna under årens lopp blivit allt färre.

Guggenheimchef 2007: Bilbao "omöjligt att upprepa"

Redan 2007 sade en av papporna bakom Guggenheim i Bilbao, Juan Ignacio Vidarte, att fenomenet inte går att upprepa i andra städer.

- Det är en engångsföreteelse, omöjlig att upprepa, sade Vidarte till Financial Times 2007.

Nu ansvarar Vidarte (sedan november 2008) också för Guggenheimstiftelsens globala strategier. När han besöker Helsingfors för att lobba låter det annorlunda.

Vidarte berättar exempelvis för Kauppalehti att Guggenheim kan få liknande effekter som museet i Bilbao, men väljer sina ord noga och vill inte uppskatta hur stor en "Helsingforseffekt kunde vara"

- Museet i Helsingfors skulle vara en ny kulturinstitution men också ett lokomotiv för tillväxt i stadens urbana och ekonomiska förändring och image, sade Juan Ignacio Vidarte till Kauppalehti för ett drygt år sedan.

Vi gick igenom femton projekt - ett blev framgångsrikt

Svenska Yle har gått igenom museiprojekt som Guggenheimstiftelsen har varit involverad i på olika håll i världen sedan 90-talets början.

Vi räknar inte med Salomon R. Guggenheim museum i New York som öppnade 1959. Inte heller Peggy Guggenheim collection i Venedig som efter att i decennier ha haft temporära utställningar slog upp dörrarna permanent 1980.

Guggenheimbygget i Abu Dhabi har dragit ut på tiden efter rapporter om att byggarbetare hade undermåliga arbetsförhållanden. Byggarbetare vid bygget av Guggenheim i Abu Dhabi. Bild: Andrew Parsons / Barcroft Media/ All Over Press byggnadsarbetare,Förenade Arabemiraten,Guggenheim Abu Dhabi,Solomon R. Guggenheim Foundation

Av femton planerade projekt är det ett som står öppet i dag och det är framgångshistorien i Bilbao. Tre museer har öppnat och verkat men sedan stängt (två i Las Vegas och ett i Berlin). Ett bygge är påbörjat men byggarbetet har stannat upp och är förskräckligt försenat (Abu Dhabi). Två museer är i process (Helsingfors och Urdaibai). Åtta projekt har av olika orsaker begravts (Vilnius, Guadalajara, Rio de Janeiro, Taichung, Manhattan, Hong kong, Tokyo och Salzburg).

Guggenheims expansionsförsök har pågått sedan åttiotalet. Först leddes de av chefen Thomas Krens. Efter att han bytte arbetsuppgifter 2008 har andra, bland annat Vidarte, fortsatt hans jobb.

TRE NERLAGDA MUSEER

Berlins uppskattade samtidsmuseum lades ner 2012

Guggenheims museum på 400 kvm i Deutsche Banks hus i Berlin stängdes 2012. Deutsche Banks hus på boulevarden Unter den Linden inhyste Guggenheims museum i Berlin i femton år fram till 2012. Bild: Wikimedia commons / Beek100 Deutsche Bank,guggenheim i berlin

Guggenheimmuséet i Berlin ansågs vara en av de mest avancerade samtida utställningslokalerna i Tyskland. Museet var ett samarbete mellan Deutsche Bank och Guggenheimstiftelsen och låg i bankens anspråkslösa sandstenshus från 1920 på boulevarden Unter den Linden i Berlin.

Samarbetet varade i 15 år och museet stängde 2012. Varför?
Inga egentliga förklaringar gavs i offentligheten. Deutsche bank meddelade att kontraktet löpte ut. Under sina 15 år hade museet totalt 1,8 miljoner besökare. Vilket betyder i snitt 120 000 besökare per år. Bara några månader efter att museet stängde öppnade Deutsche Bank på egen hand ett museum i samma lokaler, Deutsche Bank Kunsthalle. Där kunde banken också ställa ut sina egna samlingar.

Två Guggenheimmuseer har dött i Las Vegas

Museet i hitellet Venetian i Las Vegas visade bland anat en utställning om motorcykeldesign. Guggenheim i hotellet Venetian i Las Vegas visade bland annat en utställning om motorcykeldesign. Bild: www.splashnews.com/ All Over Press guggenheim las vegas

Guggenheim Eremitage Las Vegas stod kvar i The Venetian, ett femstjärnigt lyxhotell i Las Vegas casinokvarter The Strip. Inom konstvärlden fanns det många kritiker som ansåg att Guggenheim Eremitage Las Vegas inte brydde sig om att sätta sig in i den lokala publikens behov och att Guggenheim Eremitage Las Vegas programmering skedde i sista minuten. Den lokala konstsamlaren Patrick Duffy, som också har donerat ett verk till museet i staden Las Vegas namn, beskyllde Guggenheim för att negligera filialen eftersom den var olönsam.

- Du får inget tillbaka för din investering om du lovar för mycket och levererar för litet, sade Duffy, enligt Las Vegas Sun. http://lasvegassun.com/news/2008/apr/10/vegas-say-goodbye-guggenheim/

PROJEKTEN SOM RANN UT I SANDEN

Drömmen om ny image för Litauen 2008-2010

Enligt planerna skulle Vilnius Guggenheim Eremitaget locka 400 000 besökare årligen. Planen för Guggenheim i Vilnius liknar en strömlinjeformad rymdfarkost. Bild: Zaha Hadid Architects guggenheim vilnius

Vilnius Guggenheim Eremitaget skulle öppna i en futuristisk byggnad vid stadens charmiga flod Neris år 2013. Planerna handlade om ett samarbete mellan Vilnius, Eremitaget i St Petersburg och eventuellt också Guggenheim om stiftelsens genomförbarhetsstudie skulle ge ett gynnande resultat.

- Det här är ett viktigt projekt för att locka turister till Litauen. Det är också viktigt för Litauens image, sade landets dåvarande statsminister Gediminas Kirkilas 2008, enligt New York Times.

Vilnius tidigare borgmästare och primusmotor för projektet målade upp bilden av ett museum som påminner om Guggenheim i Bilbao.

- Vi skulle vilja ha ett museum som liknar Guggenheim Bilbao, men som är lite annorlunda. Eremitaget skulle vara huvudpartnern och vi hoppas att Guggenheim blir huvudmanager för projektet, sade Arturas Zuokas.

I borgmästarens vision skulle både Guggenheim och eremitaget ha utställningar i museet. Projektet stoppades efter misstankar om felanvända pengar i staden Vilnius förvaltning. Guggenheim beslöt också att inte gå vidare med projektet. Guggenheim hävdar att det aldrig var meningen att museet skulle bli ett Guggenheimmuseum.

Guadalajara fantiserade om ett torn med 24 våningar 2004-2009

Guggenheim skulle transformera Guadalajara med 1,5 miljoner invånare. Guggenheim Guadalajara planerades bli ha ett högt genomskinligt torn. Bild: TEN Arquitectos guggenheim guadalajara

Det var Juan Ignacio Vidarte som i oktober 2009 meddelade att Guggenheim drar sig tillbaka från staden Guadalajara i Mexiko med 1,5 miljoner invånare. Planerna på Guggenheim hade tagit form 2004 och gick ut på att museet skulle bli ett dragplåster för turister och transformera staden. Museet skulle administreras av staden – inte av Guggenheimstiftelsen som i Helsingfors.

Projektet inleddes med en två miljoners genomförbarhetsstudie. Staden gav projektet en tomt och arkitekttävlingen vaskade fram en tornbyggnad i 24 våningar. Guggenheimstiftelsen drog sig ur projektet trots att det var ”oerhört spännande” och hade en ”enorm potential”. Den offentliga orsaken var att Guggenheimstiftelsen inte hade kapacitet att slutföra projektet på grund av det världsekonomiska läget. Man ville koncentrera sig på museibygget i Abu Dhabi istället.

En lokal tidning i regionen skriver att Guggenheimstiftelsen krävde mer pengar än regeringen och de privata finansiärerna rimligt kunde skramla ihop. Stiftelsen ska ha vägrat skära ner budgeten så att den hade passat inom ramen för Mexikos konstbudget.

Rio de Janeiro vill bli en drömhamn 2001-2005

Guggenheim Rio de Janeiro skulle göra staden till drömhamn för alla kryssningsfartyg i södra Atlanten. Guggenheim i Rio de Janeiro skulle enligt arkitekten Jean Nouvels plan ha ett cylinderformigt rött torn. Bild: Jean Nouvel guggenheim rio de janeiro

Staden Rio de Janeiro hade i 25 år försökt skaka liv i sitt förfallna hamnområde och stadens tidigare hjärta. Drömmen om Guggenheim föddes 2001. Museet skulle ingå i ett större projekt för att liva upp Rio de Janeiros sjösida och stå klart 2007. Pengarna skulle rulla in och beräkningarna för museets effekter låg på 500 miljoner dollar årligen skriver New York Times.

Staden skulle “bli en oemotståndlig övernattningshamn för alla kryssningsfartyg i södra Atlanten” drömde stadens stadsdirektör i La Times.

Projektet inleddes med en genomförbarhetsstudie som kostade två miljoner dollar. Guggenheimstiftelsen skulle dessutom under fem års tid medan museiprojektet förbereddes årligen få betalt över 800 000 dollar, enligt New York Times.

Kritikerna kallade projektet för ett ”kulturellt Titanic” och flera invånare drog staden inför rätta. Museet ansågs kontroversiellt eftersom de uppskattade kostnaderna var mer än fyra gånger högre än Brasiliens kulturministeriums årliga budget. I demonstrationer skanderade folkmassor att de fattiga människorna är viktigare än konst.

Våren 2003 satte ett föreläggande stopp för projektutvecklingen och alla transaktioner till Guggenheimstiftelsen. Två år senare kom Guggenheim och staden Rio de Janeiro överens om att lägga ner projektet, enligt Guggenheimstiftelsen.

Taichung drömmer om att bli Asiens kulturcentrum 2003

Politiska motståndare sköt ner Guggenheim i Taichung och projektet fick inte tillräcklig offentlig finansiering. Zaha Hadids plan för Guggenheim ser vit och futuristisk ut. Bild: Zaha Hadid Architects guggenheim taichung

Taiwans tredje största stad Taichung kunde bli Asiens kulturcentrum, om regeringen bara pungar ut med tillräckligt pengar för ett Guggenheimmuseum där. Så hette det 2003 och museet beräknades kosta totalt 400 miljoner dollar.
Byggnadens skala skulle vara så stor att man som besökare skulle tappa perspektiv på om det är man själv eller byggnaden som rör sig. Hela sektioner av museet skulle vara rörliga och gå att flytta.

Ritningarna skissade upp en bottenvåning på nästan 30 000 kvadratmeter och designen skulle skapa "helt ny vokabulär för museiarkitektur", enligt Guggenheimstiftelsens dåvarande chef Kern, skriver China Post.

Politiska motståndare sköt ner projektet i Taichung. Då finansieringen inte ordnade sig drog sig Guggenheim ur efter att ha gjort genomförbarhetsstudien.

Tokyo fantiserar om stilmodell för ny stadsdel 2001

Tillsammans med en japansk fastighetsjätte planerade Guggenheim ett temporärt museum på den konstgjorda ön Odaiba vid Tokyos strand. Arkitekten Zaha Hadid planerade ett glansigt genomskinligt hus för Guggenheim i Tokyo Bild: Zaha Hadid Architects guggenheim tokyo

Det japanska fastighetsbolaget Mori Building Co utfärdade en arkitekttävling för en temporär utställningslokal för Guggenheim, Temporary Guggenheim Tokyo. Museet skulle existera i 8-10 år på en utbyggd ö i Tokyos moderna strandområde. Den glasiga, glänsande byggnad som vann arkitekttävlingen skulle inspirera den arkitektoniska stilen i området. Mori Building Co. drog tillbaka projektet och därmed begravdes Guggenheims temporära museum i Tokyo.

Hong kong och Manhattan

I Hong kong förekom drömmar om Guggenheim i samband med en tävling för West Kowloon Cultural District 2004. Stiftelsens planer för ett konstmuseum, ett filmmuseum och ett designmuseum ingick i ett större tävlingsbidrag. Staden bestämde sig till sist för att avlösa tävlingen och då den togs upp igen har Guggenheim inte varit involverad.

Det har i olika etapper ryktats om att Guggenheim vill öppna en filial på Manhattan. Guggenheimstiftelsen själv medger enbart projektet Guggenheim Museum Lower Manhattan. Enligt stiftelsen drog man tillbaka projektet på grund av terrorattackerna den elfte september 2001. Sedan dess har inga kulturinstitutioner öppnat på nedre Manhattan.

Salzburg drömmer om turister under lågsäsongen 1989-1990

Salzburgarna var oroliga för att nationella konstmedel skulle rinna ut ur landet direkt i Guggenheimstiftelsens fickor. Arkitekten Hans Hollein planerade in museet Guggenheim Salzburg i ett berg. Bild: Hans Hollein guggenheim salzburg

Under sent åttio och tidigt nittiotal drömde Salzburg om ett Guggenheimmuseum som skulle stå klart 1995 och få 650 000 besökare årligen. Turismen skulle blomstra upp under lågsäsongerna och staden bli mer prestigefylld i och med att den associerades med Guggenheim.

Hör och häpna skulle museet vara nästan osynligt på utsidan. Idén var desto mer originell. Det skulle sprängas in i ett av stadens berg och charma besökarna med trappor och ramper i en spektakulär kupolkonstruktion som skulle sticka upp ur bergets topp.

På den tiden existerade inget Guggenheimmuseum i Bilbao, och Guggenheimstiftelsens dåvarande chef eldade på fantasierna med att använda New York som exempel.

- [Det ska bli] ett museum som blir lika känt som Frank Lloyd Wrights Guggenheim i New York, sade han i New York Times.

Motståndarna i Salzburg ansåg att projektet var för dyrt. En del stadsbor tyckte att det redan fanns för många turister, och man var också orolig för att pengar öronmärkta för konst skulle rinna ur landet till amerikanska Guggenheim. Genomförbarhetsstudien blev klar 1990 men österrikarna beviljade aldrig projektet finansiering.

Hoppet lever i Helsingfors och Urdaibai

Guggenheim i Helsingfors skulle stå på Södra kajen och hämta 550 000 turister till staden årligen. Vinnaren Art in the city i Guggenheims arkitekttävling Bild: Moreau Kusunoki Architect art in the city,guggenheim,guggenheimmuseum,helsingfors,södra hamnen

Helsingfors och Urdaibai i Spanien är projekt som möjligen kan genomföras i framtiden.

Urdaibai ligger 40 km från Bilbao. Guggenheim vill bygga ett museum i ett naturreservat där för att ge den lokala pressade ekonomin ett lyft. Kritikerna hävdar att Guggenheim vill göra investeringar med skattebetalarnas pengar och är oroliga för att de natursköna stränderna i området ska förstöras av en extravagant byggnad. Men Vidarte lugnar dem. Det handlar om ett ”innovativt ekologiskt museum".

- Tanken är att upprepa succén [från Bilbao] men inte modellen, sade Juan Ignacio Vidarte enligt The Guardian.

Vidarte sade 2007 att succén i Bilbao inte går att upprepa någon annanstans.

Tidtabellen och utgången för Urdaibai är oklar.

Helsingfors fullmäktige diskuterar och fattar beslut om Guggenheim och de svarta museipaviljongernas öde på Södra Kajen på onsdagen.

Helsingfors fullmäktige diskuterar och fattar beslut om Guggenheim och de svarta museipaviljongernas öde på Södra Kajen på onsdagen.

Allt fler tjänster som idag fortfarande sköts på ett fysiskt ställe av en närvarande människa ska i framtiden ska hanteras av oss själva via datorn.
Det kan göra saker både smidigare och billigare, men stressigare för den som känner sig osäker.
Finansministeriets Auta-projekt efterlyser därför nu goda idéer för hur man ska få med alla i utvecklingen.

Osäkerhet inför digitala tjänster kan både handla om att man känner sig osäker på dator och pekplattor eller på sättet den digitala tjänsten rent tekniskt är utformad. Det kan också vara frågan om att man inte riktigt vet vilken instans som sköter vilka tjänster.

Vi vill ju inte att någon ska bli utanför.

I oktober startade finansministeriets Auta-projekt, ett program där man vill få både privatpersoner, föreningar, organisationer, företag, församlingar och statliga instanser samt sammanslutningar av dessa, att hitta på nya sätt som kan hjälpa den som är osäker att ta till sig tekniken.

- I och med regeringsprogrammet där det står att olika former av service ska digitaliseras, så uppkom behovet av ett program där vi utreder olika möjligheter att hjälpa dem som inte kan sköta sina ärenden digitalt. Vi vill ju inte att någon ska bli utanför, säger Lotta Engdahl som är projektsakkunnig på finansministeriet.

Vägen framåt är digital. Belyst promenadtunnel. Bild: Ulrica Fagerström/ Yle lättrafikleder

Testprojekt under 2017

Fram till mars 2017 finns det tid att lämna in idéer och under 2017 ska försöken helt konkret utföras. Ett penningbidrag på upp till 20 000 euro kan beviljas till dem som är med, dock med vissa restriktioner så att ett företag till exempel behöver en samarbetspartner från kommun eller stat för att kunna få bidrag.

Bland dem som känner sig osäkra att använda digitala tjänster finns till exempel en del av de äldre finländarna.

- En del äldre är jätteduktiga. Men andra har kanske till exempel aldrig använt dator i sitt arbete och kan helt enkelt inte.

Nya finländare och en del av de unga är andra målgrupper.

- Invandrare som inte vet hur de ska sköta sina ärenden. Och unga som nog kan använda dator men inte vet hur samhället fungerar och hur förvaltningsärenden ska skötas eller hur man på nätet söker det man behöver.

I praktiken kan det handla om olika sätt att lära ut kunnande om datorer och digitala tjänster.

- Det kan också vara frågan om att utveckla en befintlig tjänst så att den blir lättare eller behändigare. Vi vill se olika typer av saker, säger Lotta Engdahl.

Lantrek 2014 Bild: Yle / Mattias Erkkilä dator,datorer,lantrek,lantrek 2014

Allt är möjligt

Man har få riktlinjer för att få en så stor bredd som möjligt.

- Det kan handla om ett större projekt med många olika instanser med. Eller så något riktigt smått där någon hjälper någon annan och som man sen kan utveckla vidare.

Ett kommunalt bidrag har redan godkänts. Det är kommunerna Hartola och Pertunmaa som tillsammans lämnat in en ansökan.

I den kommunen ska olika anställda stödpersoner på olika ställen i kommunerna lära ut hur datorer och pekplattor används samt låna ut dem för en vecka i taget. Det ska ske bland annat på bibliotek och i biblioteksbussar samt också hemma hos personer.

Principer för grupper eller delar av Finland

Målet med försöken inom ramen för Auta-projektet är en handlingsmodell för kundservicen, säger Lotta Engdahl.

- Vi vill hitta vissa principer eller modeller som fungerar för vissa grupper eller vissa delar i Finland. Och så hoppas vi att de sen kan utnyttjas i samhället. Vi vet inte om det kommer att innebära förändringar i lagstiftningen eller så utan allt är ännu öppet.

Läs mer om finansministeriets Auta-projekt.

Och har du kommentarer, idéer eller erfarenheter av digitala försök som lyckats - eller misslyckats - så får du gärna mejla ministeriet. Kommentarer märkta med “Auta” tas gärna emot på e-postadressen julkict@vm.fi

Jag har alltid älskat medicinhistoria. I mitt arbete på Yle har jag under åren fått gräva ner mig i egyptiska skallborrningar, tidiga röntgenundersökningar, binnikemaskar och kirurgiska ingrepp på fältskärernas tid och alltid haft lika roligt.

Det var därför med iver jag beställde böcker och skrifter om Lappvikens historia, när vi i vintras beslöt oss för att bygga upp en tidsresa i det numera nedlagda mentalsjukhuset och basera scenerna på verkliga händelser och personer.

Anteckningar från en överläkarbostad

Framför allt två före detta överläkare har sett till att livet Lappvikens sjukhus har dokumenterats: Kalle Achté (f. 1928), överläkare 1969-91 och en mycket produktiv författare som bland annat beskrivit Aleksis Kivis tid på sjukhuset i boken Syksystä jouluun.

Och Anders Thiodolf Saelan (1834-1921), som år 1868 blev överläkare för Lappvikens centralanstalt för sinnessjuka och ett par år senare började skriva anteckningar om sina patienters måenden och beteenden, under en tid då patientjournaler och epikriser ännu inte var uppfunna.

Anteckningar från Radioteaterns ljudinstallation. Medicinska anteckningar. Bild: Yle/Jessica Edén Medicinhistoria

I dem lärde jag bland annat känna den 19-åriga patient H, om vilken Saelan skriver:

”20.10.1871. Stilla, flitig, sysslar med spinnanden. Har alltid samma tal, att hon vill fara till ”Franskan maalle” till en skön stad där hon är född flere triljoner mil härifrån. Hon är konung där.

Säger sig kunna tala franska och när man ber henne derom, blandar hon ihop en obegriplig smörja af svenska och finska och ser mycket bestemd ut, men skrattar dock sjelf deråt, om andra gör det.”

Patient Stenvall

Professor A.Th. Saelans anteckningar gavs på Achtés initiativ ut av Helsingfors Universitetscentralsjukhusförbund i samband med psykiatriska klinikens 140 års jubileum år 1981.

Texterna är avskrivna rakt av och fyller två stora luntor, men patientnamnen har förkortats till initialer. Därför tog det en tid innan jag insåg att den patient som i Saelans anteckningar finns omnämnd som ”Patient S” är Aleksis Kivi (Stenvall):

”Patient S. Den 15.8.1871. Skriker och jemrar sig mycket heftigt. Säger att man tagit från honom Gibbons historia och bortsålt den. Har vätit i sängen i ett par veckors tid (morfin inektj. gr. ½).

Den 3.11. Har nu i en månad ej svarat på frågor, säger endast ”concordia-satan” med hög röst.

Ahlqvists kritik hade heftiga tagit på honom.

Den 19.11. Svarar endast ja eller nej. Om han mår bra? Ja. Till öfrigt säger han endast Concordia eller Concordia satan till allt. ”

Saelans anteckningar om Kivi, fotograferade ur boken Satakolmekymmentävuotta psykiatriaa. Text ur Aleksis Kivis patientjournal. Bild: Yle Aleksis Kivi,Lappvikens sjukhus

Hans diagnos var kronisk melankoli och som möjliga orsaker till denna angavs blodbrist, dryckenskap och en ”sårad författarära”.

Det anses att den mördande kritik som August Ahlqvist året innan hade gett Sju bröder bidrog till att Kivi insjuknade.

Seitsemän veljestä från 1870. Boken Seitsemän veljestä. Bild: Yle/Jessica Edén Aleksis Kivi,Lappvikens sjukhus,Sju bröder

”Orena” patienter

Saelans anteckningar är en underbar källa till mentalvårdens historia och en både underhållande och tragisk läsning.

När sjukhuset byggdes 1841 fanns inga av dagens psykmediciner och de enda sätt personalen de första decennierna hade att lugna oroliga patienter var att använda tvångströja, morfin eller det något sövande medlet kloral.

Genast när Saelan tillträdde som överläkare började han arbeta för en skild tillbyggnad för våldsamma och orena patienter. I ett av breven till Medicinalstyrelsen skriver han:

”Jag framhåller än en gång att avsaknaden av en cellavdelning för våldsamma och osnygga patienter är en väsentlig brist i sjukhuset. Om icke denna brist avhjälps kommer skötseln av de sinnessjuka att mötas av snart sagt oövervinnerliga svårigheter.”

Kloral ordinerades flitigt under 1800-talet. Gamla medicinflaskor. Bild: Yle/Jessica Edén Kloralhydrat,Lappvikens sjukhus,psykofarmaka

”Fröken S. 14.10.1871. Har i någon tid om nätterna tagit exkrement i händerna och kastat ut genom dragluckan. Kryper om dagarna i knutorna, under sängen.

20.11. Varit sämre, vecklat exkrement i sina kragar. Är idag lugnare, syr flitigt, var igår i kyrkan.

24.11 Har idag på e.m. ätit sitt exkrement och haft ett dricksglas i högra handen hvarur hon druckit vatten på.”

1877 fick doktor Saelan sin tillbyggnad för smutsiga och våldsamma patienter.

1954 började moderna psykofarmaka användas på sjukhuset och patienterna fick för första gången en chans att bli friska.
.

”Slog sönder fönstret, ikläddes tvångströja”

Trots tragiska människoöden och under det första seklet primitiva vårdmetoder har Lappviken allt sedan invigningen och fram till att det stängdes år 2008 ansetts vara ett modernt och humant mentalsjukhus.

När jag läste Saelans anteckningar imponerades jag av hans lugna beskrivningar som aldrig visar frustration över vare sig patienternas eller personalens situation.

Tvångsrem på Mariefors sjukhusmuseum. Tvångsrem. Bild: Yle/Jessica Edén Mariefors,mentalsjukhus,Tvångsvård

”Patient B. Den 16.10. Småler utan orsak. Gjorde i på e.m. ett försök att rymma från farstugans fönster.

Den 23.10. Gjorde sista natt försök att krypa ut genom dragluckan.

Den 15.11 Gjorde idag rymmeriförsök i bara hufvudet och tofflor och pipa i hand. Sprang mot gardes kyrkomuren, skrek och slogs när han fångades.

Den 20.11. Gjorde igår försök att rymma, men gömde sig endast mellan skorstenspiporna.

Den 22.12. Gjorde igår försök att krypa ut genom klosettens draglucka.

Den 23.12. Slog idag Wahlforss med guitarren i hufvudet. ”

Inte förrän efter incidenten med guitarren, som faktiskt slog upp ett sår i Wahlforss panna, låstes Herr B in på sitt rum. När han släpptes ut fortsatte han att rymma, liksom en hel del av sina medpatienter.

De gånger tvångströjorna nämns i Saelans anteckningar har patienterna varit riktigt våldsamma.

Snus, pepparkakor och koppningshorn

I sina böcker om Lappvikens historia samlar Kalle Achté inte bara berättelser om patienterna och deras sjukdomar, utan låter oss också ta del av vilken mat sjukhuset serverade, hur många tvätterskor som anställdes, vad dessa fick i lön och hur mycket ved det behövdes för att hålla kaminerna varma.

Så får vi till exempel i inventarielistan frän 1851 veta att sjukhuset hade ett piano, en violin, en flöjt, en gitarr, en cello och 22 tandborstar.

Och en faktura från julen 1841 berättar om inköp av snus till patienterna, pepparkakor, konfekt och djurhorn för tillverkning av koppningshorn.

”Dog i går aftons”

Många av dem som togs in på Lappviken under sjukhusets första årtionden kom aldrig hem igen.

Tragiskt många begick självmord, många av dem genom att gå ner sig i Lappviken.

Ännu fler dog av sjukdomar som idag kunde ha botats: kolera, syfilis, difteri, lunginflammation och infekterade sår.

Vissa dog några dagar efter att de hade kommit till sjukhuset. Andra, som Josef Julius Wecksell, efter att ha varit intagna i 42 år.

Säng på Lappvikens sjukhus, del av Radioteaterns ljudinstallation. Säng på Lappvikens sjukhus. Bild: Yle/Jessica Edén Lappvikens sjukhus,mentalsjukhus

Ändå blev jag lika förtvivlad varje gång det hände.

När man har följt en människa, låt vara bara benämnd med en bokstav, under fyra-fem år av hennes liv, läst vad hennes mamma har berättat om familjens hälsa och ekonomiska situation, följd hennes berg- och dalbana av psykiska kast, sett hennes mörkaste demoner och förfärligaste fasor, glatt sig åt hennes lyckligare perioder, läst hurudana sockor hon stickat och vilken sång hon har nynnat på – då vill man inte att hon ska dö.

Jag hade till exempel lärt mig att tycka om handlande B, en trebarnsfar från Helsingfors, som ofta såg guld och silver omkring sig:

”Handlande B. 5.4.1872. Oreddig, sjunger svagt, talar om guld och silfver. Talade igår att allt förvandlades till guld.

16.4. Har i flera dagar ej förtärt annat än vin och vatten. Blicken ytterst matt, talar intet, ger endast några skrik ifrån sig. Talade förut om guld, som han såg överallt.

17.4 Har i natt kastat sitt vatten på golvet. Inspiration i högra lungspets något ohörbar, expirationen stark. Dog i går aftons.”

Röster ur själarnas rum

I augusti inredde vi Lappvikens sjukhus så som det kan ha sett ut under gångna tider och lät fröken H, handlande B, Aleksis Kivi, Josef Julius Wecksell och en hel del av deras medpatienter och vårdare komma till liv igen i röster som ekade i Lappvikens korridorer, rum och trappor.

I mörkret på den stora, tomma och väldigt ödsliga vinden lät vi rösterna från en del av dem som dött på sjukhuset vakna. De döda fick presentera sig med ett par meningar. Om de flesta av dem vet man inte mer än så.

Som om mannen med initialerna H.L.T, om vilken det 14.10 1872 finns nedtecknat:

”Status praesens: Patienten kort till växten, men harmoniskt utvecklad. Stark snufva. Skryter, säger sig vara Gud.”

En vecka senare beskriver Saelan hur H.L.T. fått hög feber och hur man har försökt sänka febern genom att lägga en ispåse på pannan. Fyra dagar senare är T.H.L. död.

Lappvikens vind under Radioteaterns ljudinstallation. Tvätt på Lappvikens vind. Bild: Yle/Jessica Edén Lappvikens sjukhus

Det kändes förvånansvärt fint att ha låtit de här bortglömda själarna höras, om också i bara några meningar under ett par dagars tid.

En radioversion av Rösternas hus – en vandring i Lappvikens mentalsjukhus sändes i Yle Vega söndag 27.11 kl 18.03 och finns efter det en månad på Arenan.

Användningen av lagliga streamingtjänster för musik, film och tv har ökat, samtidigt som andelen som laddar ner och delar material illegalt har minskat. Ändå pågår kriget mot internetpiratismen fortfarande. Är nätpiratismen döende? Det är inte helt entydigt.

När betaltjänster för streaming av musik och video för några år sedan började slå igenom började också rapporterna om minskande piratkopiering komma in. Förhoppningen bland intresseorganisationer var att lättare tillgänglighet till lagligt material skulle kväsa piratdelningen och så småningom få kriget mot nätpiratismen att gå i graven.

Kriget har sina rötter bland annat i ett av de första peer-to-peer-fildelningsprogrammen Napster som grundades 1999, där användare kunde dela och ladda ner musik i mp3-format. Sajten stängdes ner bara två år senare efter att stämningsansökningar lämnats in av flera stora skivbolag.

Dyr prislapp för HBO-serie i Finland

Åtgärderna för att få bukt med piratdelning har inte avtagit trots att det redan i ett antal år har rapporterats om betaltjänsternas positiva inverkan på piratdelningen – den har minskat, enligt flera undersökningar som gjorts i olika länder.

Här i Finland har advokatbyrån Hedman Partners uppmärksammats för de många kravbrev de skickat ut till användare vars IP-adresser kopplats till illegala nedladdningar av filmer och tv-serier. Så sent som på fredagen rapporterade Yle om ett fall där en åtalad i marknadsdomstolen i förlikning fick betala 12 417 euro för ett avsnitt av HBO-serien Black Sails som personen ska ha laddat ner illegalt. Personen hade låtit bli att betala kravsumman i brevet från advokatbyrån.

Så här ser Hedman Partners kravbrev ut. I brevet som Per fick uppmanas han att betala 1 200 euro för fildelning. Bild: Yle/Linus Hoffman Black Sails,Fildelning,fildelning - rättighet och brott,Fildelningsprogram,hedman partners

I juli 2016 dömdes en annan person att betala över 32 000 euro i ersättning för att ha laddat ner filer illegalt. Enligt advokaten Joni Hatanmaa vid Hedman Partners har domen, som betraktas som ett prejudikat, bidragit till att flera går med på förlikning eller betalar kravbrevets summa direkt.

Kravbreven har skickat ut på uppdrag av bland annat filmbolaget Scanbox Entertainment.

Flera fildelningssajter stängts ner

Artem Vaulin är gripen i Polen, USA har krävt att han utlämnas. Ägaren av KickassTorrents Artem Vaulin på väg in i rättssalen i Polen, där han är gripen. Bild: EPA/MARCIN OBARA artem vaulin,KickassTorrents,kickasstorrents

Kampen mot piratdelning har också fokus på att försöka stänga ner fildelningssajterna och göra det så svårt som möjligt för användare att dela och ladda ner filer illegalt.

Bara under 2016 har flera stora och mångåriga fildelningssajter stängts ner, bland dem Torrenthound grundat 2007 som självmant stängde ner sin sida, och KickassTorrents från 2008 vars påstådda ägare Artem Vaulin samtidigt greps. Bara några dagar efter att Kickasstorrents stängdes ner valde också sajten Torrentz självmant att avsluta sin verksamhet. Torrenz, som grundades 2003, delade inte filer direkt, utan länkade till andra sajter.

Kim Dotcom Kim Dotcom står i ett talarpodie med texten Mega. Han syns också på en stor skärm bakom podiet. Bild: Rex Features Ltd 2012/All Over Press Kim Dotcom,kim dotcom,Megaupload,megaupload,Megaupload legal case

Ett annat uppmärksammat fall är Megaupload, vars grundare Kim Dotcom riskerar 20 år i fängelse ifall han döms för piratkopiering i USA. Megaupload stängdes ner 2012.

De senaste åren har rapporteringen om nätpiratism i stor grad också cirkulerat kring gamylen och den sega överlevaren The Pirate Bay som, trots domstolsbeslut om nedstängning, blockeringar i ett flertal länder och rättegångar mot personerna bakom sidan, fortsättningsvis lever. The Pirate Bay hör konsekvent till de största fildelningssidorna sett till antalet besökare.

Streamingtjänster används allt flitigare

Kampen fortsätter alltså, trots att rapporter från flera olika länder de senaste åren har pekat på en minskning av piratdelning samtidigt som antalet som använder sig av lagliga vägar ökar.

I somras rapporterade The Telegraph att det brittiska verket för intellektuell egendom IPO i en studie konstaterat att nätpiratismen i Storbritannien sjunkit till rekordlåga siffror under de fem år som verket undersökt fenomenet – 15 procent av internetanvändarna laddade illegalt ner film, musik och annat material mellan mars och maj 2016. Vid samma tid året innan var siffran 18 procent.

Lucy Neville-Rolfe Minister för energi och intellektuell egendom, baronessan Lucy Neville-Rolfe i förgrunden. Hon talar in i en mikrofon. Bild: EPA/ALONSO CUPUL Lucy Neville-Rolfe

Samtidigt har andelen internetanvändare som använde sig av lagliga vägar för att konsumera media ökat från 39 procent i slutet av 2015 till 44 procent i början av 2016. Ministern för energi och intellektuell egendom, baronessan Lucy Neville-Rolfe konstaterade att det verkar som om användarna allt mera vänder sig till lagliga tjänster.

Rapporten pekade på en stark korrelation mellan den ökade användningen av betaltjänster som Netflix och Spotify, och den sjunkande piratdelningen. Enligt rapporten använder 80 procent av musiklyssnare sig uteslutande av lagliga tjänster då siffran året innan låg på 74 procent.

Också i Sverige

Liknande tendenser går att urskilja i den årliga rapporten (pdf) om svenskarnas internetvanor som Internetstiftelsen i Sverige sammanställt, där det framgår att 38 procent av internetanvändarna betalar för streamingtjänster för film och tv, jämfört med 28 procent år 2015. För musik är motsvarande siffra 44 procent, jämfört med 42 procent året innan. Däremot ligger andelen internetanvändare som använder sig av fildelningssidor för musik stadigt på 20 procent.

Rapporten konstaterar ändå att fildelarna i högre grad också abonnerar på streamingtjänster än de som inte laddar ner illegalt material gör, något som försvarare av nätpiratism har hävdat i många år.

Netflix har de senaste åren satsat på egna tv-serier, ett drag som har varit lyckat. Netflix originalserier Bild: Netflix house of cards,jessica jones,love,netflix

Att användningen av streamingtjänster för film och tv ökar kan också skönjas i till exempel Netflix ständiga tillväxt. 2011 hade Netflix en omsättning på 3,2 miljarder dollar – 2015 låg omsättningen på 6,7 miljarder. Enligt den senaste kvartalrapporten har Netflix 86 miljoner användare världen över och prognosen för det sista kvartalet pekar också uppåt.

Antalet fildelare minskar - mängden material som delas konstant

Men att streamingtjänster som Netflix och Spotify skulle få piratdelning att minska är inte så entydigt som IPO låter förstå. Det anser Liz Bales som är vd för den brittiska intresseorganisationen för intellektuell egendom, The Industry Trust for IP Awarness. I ett blogginlägg i The Huffington Post reagerar Bales på The Telegraphs nyhet med att konstatera att även om andelen internetanvändare som laddar ner material illegalt har minskat, så har andelen material som tillgås illegalt hållits på samma nivå, enligt organisationens egna siffror.

En liten men betydande minoritet har alltså ökat sin användning av olagligt delat material, konstaterar Bales.

För tillgång till PassThePopcorn måste man få en inbjudan. Skärmdump av inloggningssidan på fildelningssajten PassThePopcorn. fildelning,passthepopcorn,torrents

Och fortfarande lever delningssajterna kvar, trots att flera stora längs med åren stängts ner. Förutom The Pirate Bay letar sig fildelare också till sajter som ExtraTorrent, RARBG och 1337X. Dessutom finns det ett stort utbud av privata fildelningssajter som kräver medlemskap. Fördelen med dem är ökad säkerhet för användarna, bättre kvalitet på materialet och snabbare nedladdning. Å andra sidan har de väldigt strikta regler och är exklusiva, för att bli medlem krävs ofta en inbjudan.

Bland dem kan nämnas What.CD med fokus på musik, BroadcastTheNet som delar tv-serier och PassThePopcorn som fokuserar på film.

Aalto tävlar nu om vinsten tillsammans med tre andra.

Saara Aaltos namn meddelades först i söndagens resultatsändning och hon hoppade genast i famnen på programvärden som fick en kram.

Också Emily Middlemas, Matt Terry och pojkbandet 5 After Midnight går vidare till semifinal.

Det var rapparen Honey G som fick lämna tävlingen den här veckan.

Aalto sjöng Abba

Saara Aalto och de andra uppträdde på lördagen med två låtar var och resultatet presenterades på söndagen.

Aaltos första låt på lördagen var Abbas hit från 1980, The Winner Takes It All. Hon överraskade också med att själv spela piano.

Hennes andra låt var en kombination av James Bond-signaturen Diamonds Are Forever och låten Diamonds Are a Girl's Best Friend.

Fluff och guld i Saaras shower...

Domarna öste beröm

Alla fyra domare i tävlingen gillade Aaltos uppträdanden på lördagen, i synnerhet hennes version av The Winner Takes It All.

Sharon Osbourne som är domare och fungerar som Aaltos mentor sade att uppträdandet såg ut som om Aalto tänker vinna.

– Du gjorde mig andlös, sade Osbourne.

– Vi såg ett av X Factors bästa uppträdanden någonsin, sade Louis Walsh.

– Det lät fräscht, trots att låten är gammal. Du är otrolig, sade Simon Cowell.

Artikeln uppdaterad med att Saara Aalto gick vidare kl 22:27 den 27.11.2016

Radiostudiorna fylls på tisdagskvällen av körsångare, körentusiaster och musikforskare. Vi pratar om det roliga med att sjunga i kör och vi lyssnar på körmusik av olika slag.

Hur påverkar körsången vår hälsa? Hur mår våra körer? Vi diskuterar den viktiga sociala aspekten, vi funderar på hur körfältet ser ut i Svenskfinland och vi försöker lista ut vad som saknas. Och varför sjunger inte alla i kör, om det nu är så fantastiskt?

Som bekant är det väldigt hälsosamt att utöva musik, det lär till och med vara bättre än idrott. Körsång förbättrar livskvaliteten, visar undersökningarna.

Det blir en djupdykning in i körlivet. Samtidigt drar vi ihop säcken med körhistorier som började fyllas redan under våren då körer och korister i Svenskfinland hörde av sig under hashtagen #minkör.

Körminnen och körfavoriter

Kommer du ihåg din första körövning? Fick du vänner för livet? Varför var dirigenten så bra/dålig? Hur kändes det då konserten var över? Vilken var den roligaste körresan? Vilken körsång blev din aha-upplevelse? Vilken kör tycker du är bland de bästa du har hört? Varför sjunger du (eller sjunger du inte) i kör? Vilken körsång vill du att vi lyssnar på?

Skicka gärna e-post redan nu till vega.musik@yle.fi och berätta din egen körhistoria, eller önska din favorit bland körsångerna. Ett urval av historierna lyfts upp i sändningen och publiceras också på svenska.yle.fi. Texterna editeras vid behov innan publicering.

Under sändningen kan du delta på följande sätt:

* ringa 0600 11 12 13.
* mejla vega.musik@yle.fi.
* skicka ett meddelande via webbformuläret här:

Yle Vega på tisdag 29.11 kl.19.22-22.00

(remix söndag 4.12 kl.22.15-24.00)

Efter en paus på 15 år återvänder musikfestivalen Popkalaset till Borgå.

På sensommaren 2017 är det dags igen för en klassiker i finlandssvenska musiksammanhang, Popkalaset återvänder efter en paus på tre år. Senast ordnades kalaset i Ekenäs 2014.

Den här gången står Borgå i tur som värdort för den ambulerande festivalen.

Bakom Popkalaset står Finlands Svenska Ungdomsförbund (FSU).

- Vi har satsat mer på ett ambulerande koncept sedan vi tog över, säger FSU:s verksamhetsledare Tomas Järvinen. Popkalaset har ordnats på olika orter och inte varje år.

På Popkalaset 2014 uppträdde bland andra Hans on the Bass. Hans on the bass Bild: YLE / Catariina Salo hans on the bass,popkalaset 2014

Sensommarfestival

Senast Popkalaset ordnades i Borgå var det på en fredag, vilket ledde till att besökssiffrorna inte blev särskilt höga på de tidiga spelningarna.

Då Popkalaset nu återvänder blir det på en lördag, den 26 augusti. Samtidigt ordnas flera andra evenemang i Borgå, bland annat festivalen Moon River. Tomas Järvinen tror inte att de konkurrerar ut varandra, snarare tror han att de kan dra nytta av varandra.

Artisterna ännu inte klara

Vilka artister det blir som uppträder på festivalen kan Järvinen inte avslöja än.

Tomas Järvinen FSU:s verksamhetsledare Tomas Järvinen Bild: YLE/Malin Valtonen finlands svenska ungdomsförbund,fsu,järvinen,järvinen tomas,popkalas,popkalaset,tomas järvinen,verksamhetsledare,västnyland,yle

FSU tog över Popkalaset 2012. Det året ordnades kalaset i Ekenäs och i Jakobstad. Efter det har Popkalaset bara arrangerats en gång, 2014 i Ekenäs.

Det var i antikens Grekland som det västerländska tänkandet med frågor om demokrati, moral och ett gott liv började ställas. De här frågorna finns ännu med i våra liv idag. Nu får du veta hur på några minuter.

Tänk dig en situation där någon ber dig svara på vad det är att vara snäll. Då hittar du på ett exempel där en person är snäll. Men då kanske svaret blir att du gett ett exempel på snällhet, men inte svarat på frågan om vad snällhet är.

Sådana här frågor och exempel skrev den antika filosofins största tänkare, Platon, om. I hans filosofi söker man ständigt efter sakers kärna eller idé.

Vad är mod, godhet, dygd – sådana frågor och det här sättet att tänka stöter man på hela tiden.

Det finns också situationer där folket demokratiskt valt en ledare som i historiens ljus anses vara ett problematiskt val, till exempel Adolf Hitler. Platon var mycket misstänksam mot folkets insatthet och förmåga att fatta goda, politiska beslut.

Om man läser gamla filosofer så hittar man början på de funderingar som fortfarande är viktiga för människor. Hur skall man leva ett gott liv? Vad är rätt och vad är fel? Hur skall ett samhälle styras?

Det är inte en slump att vi tänker som vi gör och ägnar oss åt vissa frågor. Vår kulturs rötter finns i samhällen som är väldigt olika vårt eget; det antika Grekland. Ändå hänger vår historia samman med grekernas.

Hur kommer det sig?

Man kan säga att kultur betyder ett pågående samtal mellan tänkare i Aten för över 2500 år sedan, via medeltiden, 1800-talet till och med idag. Människan förundrar sig fortfarande över sin tillvaro.

Hur uppkom världen? Finns det skillnader mellan man och kvinna?

Det finns många andra exempel på hur den antika kulturen och människan idag står varandra nära. Därför uppfattas de gamla grekerna fortfarande som relevanta, ibland.

Ibland måste vi också vända blicken bakåt för att förstå varför just sådant som ojämlikhet mellan könen har funnits med så starkt i vår kultur, varför vi tycker att folkstyre, demokrati, är ett bra styrelseskick med mera.

Stenskulpturer från antikens grekland ser förfasade ut Bild: Wikimedia Commons antiken

Hav och stad

De antika grekiska samhällena var många och de var små. Ofta låg de vid kusten och man bedrev handel till sjöss.

Genom handel kom man i kontakt med andra människor. Miletos var ett framgångsrikt handelssamhälle och därifrån kom också de första filosoferna.

En vanlig tolkning är att det att man började handla med pengar och hade ett abstrakt penningvärde också läckte över i tänkandet och gav upphov till abstraktioner, idéer.

De första tänkarna, naturfilosoferna, ställde frågor om världen de levde i och dess materiella urämne. Man var på jakt efter världens minsta beståndsdel. Thales anses vara den första filosofen. Han levde kring 600 f.Kr.

Frågan om var allting har sitt ursprung känner man igen, idag undersöker man materien på partikelnivå, men de grekiska svaren på frågan är väldigt annorlunda.

Thales ansåg vattnet vara en urgrund, hans efterföljare Anaximandros ansåg det vara ”det oändliga” medan Anaximenes ansåg urämnet vara luft. Allt det här över 500 år före Kristus.

Nytt Akropolismuseum öppnas i Aten. Bild: Yle akropolis,antiken,aten,grekland,skatter

Förnuftet i historien

Man kan på många sätt beskriva den västerländska kulturens historia som förnuftets historia. I det grekiska tänkandet kan man hitta en viktig skiljelinje som går mellan förnuft och sinne. Fortfarande tänker vi människor på känsla och förnuft som olika saker. Vi säger kanske att kärlek och vänskap handlar om känsla medan det vi vet hör till förnuftets område.

De antika filosoferna sökte efter en varaktig kunskap, som kunde nås med förnuftet och som inte var relativt. De såg ofta känslorna och sinnena som otillräckliga för att nå säker kunskap. Ett sätt att förstå den här misstänksamheten kan vara att två människor kanske har olika upplevelser av att titta på samma hund.

Filosofen Herakleitos konstaterade att ”allting flyter”, att allting är i ständig förändring. Det är han som myntat det kända uttrycket om att man inte kan stiga ner i samma flod två gånger, just eftersom allt ständigt förändras. Då kan inte heller floden vara densamma.

Men allt består också av ett mått av ordning enligt Herakleitos. En annan filosof, Parmenides, ansåg igen att sinnena förleder oss att tro att det existerar förändring.

De som söka guld gräva upp mycken jord och finna föga.― Herakleitos från Efesos

Ordet metafysik förekommer ofta i filosofi och handlar bland annat om verklighetens natur. Att allt förändras är exempel på metafysik, en beskrivning av tillvarons grund.

Platon och Aristotelses - filosofins superstjärnor

Det grekiska tänkandet födde två tungviktsfilosofer som finns med i den filosofiska forskningen ännu idag, genom deras frågor som man ännu brottas med på sina håll.

Platon och Aristoteles är namn som många känner till. Platon skrev dialoger, hans filosofiska texter är alltså samtal, och huvudpersonen i dem var Sokrates. Han sägs ha gått omkring som fri man i Aten på 4oo talet f.Kr. där han diskuterade med medborgarna. I praktiken handlade det om fria män, inte kvinnor eller slavar, och filosofin har därför ofta beskrivits som männens idéhistoria.

Sokrates beundras av Platon, men den historiska Sokrates ansågs också vara en provokatör, en vilseledare av ungdomen. En som satt märkliga idéer i deras skallar och var skadlig för samhällsmoralen då han gick omkring och ifrågasatte det mesta. Hans död är ofta citerad och spelad på teaterscener. Han lär ha sagt att det är bättre att lida orätt än att själv begå orätt.

Den här moraliska hållningen har levt kvar i vår kultur. Han vägrade rymma från sin fångenskap och genom det undslippa sin dödsdom.

Fragment av Herakleitos och bild ur Platons "Gorgias" Bild ur filosofiska böcker av Platon och Herakleitos Bild: Sebastian Bergholm/Yle filosofi

Den antidemokratiska Staten

Filosofen Karl Popper skrev på 1900-talet, efter det andra världskriget, en modern klassiker om det öppna samhället och dess fiender.

Platons megabok ”Staten” hamnade på Poppers shitlist eftersom den innehöll totalitära, antidemokratiska element. Världen hade i Nazityskland och Sovjetunionen precis upplevt totalitarismen i staten och vad den innebar för människorna.

Vi vet att demokratin uppkom i det antika Aten. Alla människor hade ändå inte möjlighet att delta i de statliga frågorna – endast fria män fick göra det. Platon var av aristokratisk börd och såg ett hot i att folks röst skulle spela in i statliga angelägenheter. Han var ingen vän av den atenska demokratin utan föreslog istället ett expertstyre av staten – som han såg som ett förkroppsligande av rättrådighetens idé.

Staten var ett sätt att uppnå rättvisa, ett ideal. En kritik av demokratin idag påminner lite om varför Platon var demokratiskeptisk; för att styra behövde man vara insatt och tänka bra. Då man idag är oroad över världens utveckling och det att fakta ersätts av tyckande, påminner det inte om Platon?

Platon ägnade sig åt frågor om just rättvisa, om dygder och frågor om hur man skulle leva men också om kunskapens natur.

Han delade misstänksamheten om sinnena.

I dialogerna är Sokrates den som ställer frågor och han leder sina samtalspartners att tänka i riktning som ”du har gett exempel på modigt beteende, men vad är mod i sig”. Här kommer ett essentiellt tänkande in, ett tänkande som söker någots minsta beståndsdel, grund eller definition kunde man kanske säga.

Grottan

Platon har en liknelse som är mycket känd, om grottan. Han beskriver människor som sitter fastspända i en grotta med ögonen mot en vägg där de bara kan uppfatta de skuggor som kastas mot väggen av ljuset bakom dem.

De här människorna har aldrig upplevt annat än skuggorna mot väggen och de har alltså inget begrepp om den verklighet som är upphov till skuggorna. För dem är skuggorna verkligheten.

Platon formulerar en idévärld och en sinnesvärld. Idéerna, det sanna och goda kan vi försöka nå med förnuftet medan sinnena inte leder oss till ren kunskap.

Ibland beskrivs relationen mellan idé- och sinnevärlden som att den senare speglar den förra.

Den här tudelningen av världen finns kvar i vårt tänkande idag. Visst finns det en lockelse i att tänka sig att det finns en värld som är på ett visst bestämt sätt, något annat än den som våra sinnen uppfattar. Vi vet också att vi ser färger på olika sätt, uppfattar ”samma sak” olika.

Ett sätt att tackla den här utmaningen är att till exempel lyfta fram språket – det att vi kan använda samma ord och förstå varandra, till exempel då vi talar om färger, är ett sätt att försöka undgå att falla in i en grop där allting känns relativt.

Aristoteles

Aristoteles var elev till Platon och var själv lärare åt makedoniern Alexander den store som lade en hel värld under sig. Aristoteles studerade i Platons akademi i Aten men grundade senare en egen skola i Lykeion.

Till sådant som elever idag ännu läser och har sitt ursprung i Aristoteles är hans syllogismer, hans logik.

Ur premisserna:
Alla människor är dödliga.
Kurt är en människa.

följer: Kurt är dödlig.

Sambandet mellan påstående och slutsats är helt centralt ännu idag och i politisk diskussion så ägnas mycket uppmärksamhet åt att påståenden eller utgångspunkter och slutsats skall hålla streck och det är helt grundläggande i vetenskap också.

Francesco Hayez målning av Aristoteles från år 1811 Bild: Wikimedia Commons aristoteles,francesco hayez,Francesco Hayez

En viktig skillnad mellan Platon och Aristoteles är att Platon hade tänkte att idéerna ägde en existens oberoende av tingen medan Aristotelse ansåg att det här var feltänkt.

För Aristoteles fanns bara en värld, den vi förnimmer och erfar.

Ur Aristoteles tänkande kan man lyfta fram hur han ser att materian bar med sig potential, i ett ekollon finns redan ekens inneboende potential.

Ändamålet och lyckan

Frågan om förändring förbryllade Parmenides och Herakleitos och det här var Aristoteles lösning på hur förändring kan förekomma, nämligen att allting strävar mot sitt goda ändamål.

I Aristoteles etik har ändamålen också sin roll – han ansåg att det måste finnas i sig goda, självändamål.

Lyckan och ett gott liv var ett sådant ändamål. Det känner du kanske igen? Men att han ansåg att det här självändamålet sammanfaller med statens välgång är en idag inte lika accepterad slutsats.

De njutningar, som strävan efter vishet ger, överträffar i varje fall andra njutningar i renhet och beständighet...― Aristoteles i "Den Nikomakiska etiken"

Statens mål är ändå individernas lycka, det finns ingen motsättning här. Idag tänker vi ofta att staten och lagar och normer kan stå i vägen för vårt individuella självförverkligande.

Aristoteles och Platon kom att utgöra kulmen på det grekiska tänkande men deras avtryck levde vidare.

Det antika tänkandet syns idag i bland annat:
- demokratifrågor
- i frågor då vi frågar oss hur vi skall leva, vad ett gott liv är
- i frågor om vad vi kan veta, i kunskapsteoretiska frågeställningar

Seriens nästa del handlar om kyrkofader Augustinus och synden.

Passa på och kolla en dialog i Platons anda om idéerna innan dess!

Källor:

Svante Nordin: Filosofins Historia.
Ronny Ambjörnsson: Människans undran.
Bertrand Russel: Västerlandets filosofi
Vår tids filosofi
Orginaltexter, bland annat i samlingsserien "De filosofiska mästerverken", utgiven av Bonniers 1953.

De prestigefyllda Augustprisen till årets bästa svenska skönlitterära verk, årets bästa svenska fackbok och årets bästa svenska barn- och ungdomsbok har delats ut på Konserthuset i Stockholm.

Priset för årets bästa svenska skönlitterära verk tilldelas De polyglotta älskarna av Lina Wolff.

” 'Jag är trettiosex år gammal och söker en öm, men inte alltför öm man.' Ellinors kontaktannons leder henne till en överflödig litteraturkritiker med våldstendenser. Det är upprinnelsen till en flerskiktad, uppkäftig och intrikat saga för vuxna. Wolff gestaltar könens överordning och underordning, sexuella maktspel, svek och kärlekslängtan. Men allra mest handlar det om det mångspråkiga, det polyglotta som en förutsättning för den mänskliga existensen."

Lina Wolff tilldelas Augustpriset för årets bästa svenska skönlitterära verk 2016. Lina Wolff tilldelas Augustpriset för årets bästa svenska skönlitterära verk 2016. Bild: Sören Andersson augustpriset 2016,Lina Wolff

Priset för årets bästa svenska barn- och ungdomsbok tillfaller Tio över ett av Ann-Helén Laestadius.

"I Kiruna ställer Maja klockan på tio över ett varje natt, lagom till de nattliga gruvsprängningarna. Hon måste kunna rädda familjen om det värsta skulle hända och allting rasar. Ann-Helén Laestadius ungdomsroman är en berättelse om att gå runt med en konstant rädsla för att tillvaron ska rämna. Det handlar om sorgen inför en bygd i förändring, om samhällsengagemang och kommunalpolitik, men också om nära vänskap och kärlek. Med driv i språket flätar Laestadius samman plats, politik och psykologi."

Ann-Helén Laestadius tilldelas Augustpriset för årets bästa svenska barn- och ungdomsbok 2016. Bild: Rabén & Sjögren förlag Ann-Helén Laestadius,augustpriset 2016

I år var också den finlandssvenska illustratören Linda Bondestam nominerad till priset för bilderboken Djur som ingen sett med text av Ulf Stark.

Priset för årets bästa fackbok tillfaller Gutenberggalaxens nova. En essäberättelse om Erasmus av Rotterdam, humanismen och 1500-talets medierevolution av Nina Burton.

"Han var västvärldens förste bästsäljare, en flitigt nätverkande humanist som med boktryckarkonsten byggde broar mellan religion och vetenskap. I en fantasieggande berättelse får vi följa den litterära stjärnan Erasmus av Rotterdam under 1500-talets medierevolution i Europa. Med ett livfullt språk ges en historielektion med perspektiv på vår egen tid."

Lär mer om Nina Burtons bok här.

Nina Burton tilldelas Augustpriset för årets svenska fackbok 2016. Nina Burton tilldelas Augustpriset för bästa svenska fackbok 2016. Bild: Sören Andersson augustpriset 2016,Nina Burton

Läs mer om samtliga kandidater och pristagare på Augustprisets webbplats.

Sedan år 1989 delas Augustprisen ut till årets bästa svenska böcker. Svenska Förläggareföreningen instiftade priset för att belöna och sätta fokus på de bästa nyutkomna böckerna på svenska varje år.

Priset delas ut i tre kategorier och priset i varje kategori är en bronsstatyett samt 100 000 svenska kronor, ca 9 700 euro.

Alla svenska förlag kan lämna in förslag på böcker till Augustpriset.

En jury i respektive kategori nominerar sex titlar vardera utifrån influtna förslag.

De nominerade titlarna läses därefter av en elektorsförsamling bestående av 63 elektorer – 21 i vardera kategori. Elektorerna är spridda över hela Sverige och består av en tredjedel bokhandlare, en tredjedel bibliotekarier och en tredjedel litteraturkritiker med flera. Omröstningen är sluten. Den titel som får flest röster i respektive kategori vinner.

År 2005 tilldelades Monika Fagerholm Augustpriset för romanen Den amerikanska flickan och år 2013 var Kjell Westö nominerade till Augustpriset för romanen Hägring 38.

Då Dolly Parton skrev I will always love you för att hylla sin mentor och kollega så kunde hon knappast ana vilken enorm hitlåt det skulle bli. Men den är också en av de mest feltolkade låtarna inom popmusiken. Även om man i texten förklarar evig kärlek till en annan person så är det egentligen en separationslåt.

Det var genom den amerikanska TV-programmet The Porter Wagoner Show som Dolly Parton blev känd för den stora publiken. Wagoner var själv en mycket populär countryartist och han plockade ofta in Parton för att sjunga duett i programmet.

1973 fick Parton sin första stora hit med låten Jolene och då kände hon att det var dags att ta farväl av Wagoner som hade varit till stor hjälp då hon startade sin karriär. De hade aldrig ett kärleksförhållande och vänskapen höll trots att Parton bestämde sig för att gå sina egna vägar.

En hyllningslåt

För att hylla sin vän så skrev Parton låten, I will always love you, som handlade om hur svårt det kan vara att skiljas från någon man tycker väldigt mycket om men som man samtidig upplever att hindrar en från att gå vidare i livet.

Då singeln utkom år 1974 blev den omåttligt populär, speciellt i country-kretsar, och den gick också upp på första plats på Billboards country-lista. 1982 gjorde hon en ny version av låten som fanns med i filmen The Little Whorehouse i Texas. I och med det så blev Parton den första artisten som lyckades med konstycket att gå upp på första plats med olika versioner av en och samma sång.

Elvis fick nobben

Samma år som skivan utkom fick Elvis höra den och han blev genast eld och lågor och ville göra en egen inspelning. Han bad sin manager, Tom Parker, att ta kontakt med Parton för att göra upp ett kontrakt med henne.

Eftersom alla de låtar som Elvis spelade in sålde i enorma mängder hade Parker gjort en finurlig klausul i kontrakten med låtskrivarna. Parker krävde att Elvis skulle få hälften av rättigheterna till låten även om han inte hade haft något med kompositionen eller textförfattandet att göra. De flesta kompositörer gick med på det här för de visste att de kommer att förtjäna stora pengar för att det just är Elvis som sjunger låten.

Men i motsats till många andra så vägrade Parton att ge ifrån sig hälften av rättigheterna så hela projektet rann ut i sanden. Men det betydde enorma mängder dollarsedlar på Dolly Partons konto istället då låten blev en megahit många år senare.

Houston, we got a hit

Och det blev Whitney Houston som gjorde låten till en enorm hit. Och är man dotter till Cissy Huston, har en kusin som heter Dionne Warwick och Aretha Franklin som gudmor så finns sången i blodet.

Whitney Houstons karriär tog fart i mitten av 80 talet med låtar som How will I know och Greatest love of all. År 1992 fick Houston huvudrollen i filmen Bodyguard med Kevin Costner som motspelare. För filmens soundtrack spelade hon in 6 låtar av vilka I will always love you var en.

Ursprungligen ville Houston göra en ny version av Jimmy Ruffins What becomes of the broken hearted, som huvudlåt för filmen. Men då hon upptäckte att den fanns med i filmen Fried Green Tomatoes, som hade utkommit ett år tidigare, så måste hon fundera om.

Det var Costner som kom på idén att istället värma upp Partons country-klassiker. Houston tyckte det var ett bra val men hennes skivbolag tyckte inte alls låten passade för henne. Costner, som också producerade filmen, stod på sig och skivbolaget gav till slut med sig.

Saknade en vers

Efter en hel del förhandlingar lyckades man till slut nå en överenskommelse att låten skall bli ledmotiv i filmen. Genast då beslutet var fattat så gick producenten David Foster och köpte en skiva med Linda Ronstadt som också hade gjort en version av låten så Whitney skulle lära sig att sjunga den.

Det är lite oklart varför Foster valde Ronstads version istället för originalet av Parton men en förklaring kan vara att man ville ta lite avstånd från country-stilen. När han sedan ringde Parton för att informera henne om att man kommer att använda låten i filmen så berättade hon något som kunde vara avgörande för låtens framtid. Det visade sig att Ronstadt hade lämnat bort den sista versen.

Dolly Parton gav den sista versen åt Foster och det betydde att låten blev 40 sekunder längre än planerat. Det låter som en obetydlig detalj men i filmvärlden är det en katastrof. Foster fick länge och väl kämpa med filmens regissör Mick Jackson om den här förändringen men det gick till slut vägen.

Familjetragedi

Som artist var hon enormt framgångsrik men privatlivet var en katastrof. Efter ett våldsamt äktenskap med artisten Bobby Brown försökte Houston flere gånger bli kvitt drogerna. Men publiken på flere konserter kunde bara konstatera att hon var en skugga av sitt forna jag som artist.

Whitney Houston hittades död i ett hotellrum i Beverley Hills den 11 februari 2012. Obduktionen visade att hon hade drunknat i badkaret men att ett hjärtfel och långvarigt kokainmissbruk var bidragande orsak till hennes död.

Tre år senare hittade man hennes enda barn, dottern Bobbi Kristina Brown, livlös i ett badkar och hon dog efter att ha legat ett halvår i koma.

I will always love you kunde inte nomineras för en Grammy eftersom den inte var i orginaluppförande i filmen men i stället fick Bodyguard en utmärkelse som bästa filmalbum.

Hör presentationen i Vega kväll tisdag kl 18.30

Johan Bargum erhåller statspriset i litteratur för en författarbana som varat i fem decennier, och danskonstnären Carl Knif tilldelas statspriset för dans.

Undervisnings- och kulturminister Sanni Grahn-Laasonen har idag delat ut statspriser för scenkonst, musik, cirkus, dans och litteratur.

Statsprisen beviljas av sakkunnigorgan vid Centret för konstfrämjande, statens konstkommissioner, som erkänsla för förtjänstfullt arbete som blivit färdigt under de senaste tre åren eller för långvarig och förtjänstfull verksamhet inom respektive konstområde.

Varje statspris är värt 13 500 euro och beviljas ur tipsmedel.

Författaren Johan Bargum erhåller statspriset i litteratur med följande motivering:

”Johan Bargum är en mångsidig författare som förutom romaner och noveller också har skrivit flitigt för teaterscenen. Hans böcker är översatta till ett flertal språk och pjästexter har översatts och uppförts utomlands. Det är uppenbart att Bargums prosa är som gjord för högläsning.

Den ibland nästan oöverkomliga svårigheten för oss människor att kommunicera med varandra är ett återkommande tema hos Bargum. Inte sällan står relationen mellan barnet och den vuxna i fokus. Påfallande ofta förekommer djur i hans noveller; också djuren försöker kommunicera fast de inte kan göra sig hörda.

I Bargums universum är avskeden och uppbrotten många. Bargums författarskap präglas inte av snabba poäng och lättköpta skratt, därmed inte sagt att humorn skulle saknas. Med tiden har texterna alltmer kommit att präglas av en sinnrik och vänlig fyndighet.”

Statspriset i litteratur beviljas av statens litteraturkommission.

Carl Knif tilldelas statspris för dans 2016. Carl Knif, koreograf Bild: Yle carl knif

Statspriset för dans tilldelas danskonstnären Carl Knif, som enligt prismotiveringen inte väjer för smärtsamma och pinsamma ämnen i sina verk – verk som kännetecknas av att vara öppet personliga, orädda och nakna liksom barmhärtigt poetiska.

Knifs soloverk RED har väckt internationell uppmärksamhet, och på Fringe-festivalen i Edinburgh i höst nominerades den till Total Theatre Award.

I prismotiveringen lyfter man också fram Knifs regi av Franz Kafkas novell ”Förvandlingen” som sattes upp på Svenska teatern tidigare i år.

Statspriset för musik tillfaller kompositören Kalevi Aho, statspriset i filmkonst tilldelas regissören Juho Kuosmanen, producenten Jussi Rantamäki och fotografen J-P Passi för filmen ”Hymyilevä mies” (på svenska ”Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv”). Statspriset för översättare går till Reita Lounatvuori.

Filmen "Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv" tilldelas statspriset i filmkonst 2016. Hymyilevä mies - filmplanschen på vilken huvudpersonerna tittar rakt in i kameran. Bild: B-Plan Distribution hymyilevä mies

Statspriset för cirkuskonst går till cirkuskonstnärerna Rauli Kosonen, Kalle Lehto och Petri Tuominen och statspriset för scenkonst tilldelas föreningen för dockteaterkonstnärer Aura of Puppets rf.

Mer information om statsprisen samt motiveringar till de enskilda prisen hittar man på Undervisnings- och kulturministeriets webbplats.

Bor du i Lovisa, Karleby, Grankulla, Borgå, Jakobstad, Kaskö, Pargas, Kristinestad eller i nån annan småstad? Vill du berätta för oss om hur det är att bo där?

I tv-seriernas och berättelsernas värld rör sig allt möjligt hemskt under den mysiga ytan i småstaden; mördare, sociopater, grannar, patriarker, populära flickor, droghandlare och uppkomlingar. Hur upplever du småstaden? Är den som i tv-serierna?

I slutet av december sänder Svenska Yle tv-serien Lola uppochner som utspelar sig i den fiktiva småstaden Flatnäs . Era berättelser publiceras inför lanseringen av serien som kan ses på Arenan och i Yle Fem.

Vi försöker nu hitta den finlandssvenska småstadssjälen.

De svar vi får samlar vi till en berättelse eller flera berättelser om den finlandssvenska småstaden. Om ditt svar är en hel novell eller essä i sig så publicerar vi den gärna i sin helhet.

Alma Pöysti i Lola uppochner - bara en av karaktärerna i serien Reppan Tallqvist i dramaserien Lola uppochner Bild: Robert Nordström / Långfilm Productions 6265 2002 000,Alma Pöysti,alma pöysti som reppan tallqvist,avsnitt 2,lola uppochner,Yle Fem

En julkalender där det bland annat fanns två män som kysser varandra fick ett nej från församlingarna i huvudstadsregionen. Illustratören Jenny Lucander är inte överraskad. Informatör Mirja Aukee-Peiponen säger att församlingarna inte vill klistra på en agenda.

- Jag fick ett uppdrag och beställaren ville ha en julkalender som skulle förmedla värme, kärlek och mångfald. De ville att motivet skulle föreställa en verklig stadsbild med öppna tolkningsmöjligheter. Jag tyckte det lät intressant så jag tackade ja, säger Jenny Lucander.

Det var en bloggare som först skrev om den censurerade kalendern.

Lucander publicerade i oktober en bild av den då halvfärdiga julkalendern på sitt Instagramkonto. På bilden finns två män, den ena ljus och den andra mörk, som kysser varandra. Så ser det ändå inte ut i den slutliga versionen, som har skickats ut till kyrkans medlemmar.

- Det var ett förslag och jag vill i alla mina bilder föra fram mångfald, representation och kärlek i olika former. Jag tänkte att det är ett manligt homosexuellt par, möjligtvis är den ena androgyn. Det är en öppen tolkning, säger Lucander.

På den tryckta julkalendern har männen, enligt församlingarnas önskemål, ljusare hudfärg. De kysser heller inte varandra som på ursprungsbilden. Bilden är beskuren Den här julkalendern dög för kyrkan. Männen kysser inte varandra och har ljusare hudfärg. Bild: Jenny Lucander Adventskalender,Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland,församlingar (offentligrättsliga samfund),gaykyss,julkalender

"Vi ville inte ha en julkalender som utesluter förhållanden"

Mirja Aukee-Peiponen, informatör vid Esbo kyrkliga samfällighet, säger att beställningen var att julkalendern ger uttryck för mångkultur och att den är inkluderande.

- Jag älskar Jennys bilder och ville att julkalendern visar den verklighet vi lever i. Vi ville göra en julkalender som visar på tolerans men vill inte klistra på någonting. Alla ska få göra egna tolkningar av bilden. Det här är inte menat mot sexuella minoriteter, säger Aukee-Peiponen.

Enligt Aukee-Peiponen har julkalendern diskuterats i en arbetsgrupp bestående av representanter från kommunikationsavdelningarna i församlingarna i Esbo, Helsingfors och Vanda.

- Jag anser inte att kyssen är för mycket utan var beredd att godkänna den. En del av dem som fattade beslut ansåg ändå att nu när det är jul ska vi inte förstärka polariseringen. Inom kyrkan finns redan en tudelning. Man ska kunna titta på bilden med lugn, säger Aukee-Peiponen.

- Enligt vissa var kyssen påklistrad och vi ville göra en julkalender som inte utesluter några förhållanden.

Mörk hy blev ljus

På bilden av det kyssande paret som Lucander publicerat på sitt Instagramkonto ser den ena ut att vara mörkhyad, men hudfärgen är ljusare i den slutliga versionen. Enligt Aukee-Peiponen beror det på trycktekniska orsaker, man ville att minerna i ansiktena skulle synas tydligare.

- Beställaren ansåg att alla ansikten på bilden hade för mörk hy och att man måste se mer av de bleka finska vinteransiktena. Så uttryckte de saken, säger Lucander.

Man ville alltså detaljstyra din konstnärliga frihet?

- Så är det när det är ett beställningsuppdrag och speciellt när många är involverade i processen. Men det är inte första gången det händer. Jag som försöker avbilda många olika slags människor har märkt av det här. Man är ovan, säger Lucander.

Men varför gick du med på förändringarna? Du kunde ha sagt att det här är mitt verk.

- Det kunde jag visserligen, men det var ett beställningsuppdrag och då hör det till att man kompromissar. Vi hade en bra diskussion med församlingen.

Lucander är inte upprörd över att församlingarna hade vissa krav, men andra har däremot reagerat på det i bloggar och på sociala medier.

- Jag är inte upprörd eller förvånad, eftersom jag har varit med om liknande processer tidigare. Men jag tycker förstås att det är synd att jag inte fick igenom min ursprungliga mångfaldsbild. Det som är jättebra är att detta väcker diskussion.

Hanna Karlsson får utstå en hel del tafsande och fula kommentarer i sitt yrke som barmästare – speciellt i december.

Många går ut och festar under julmånaden. Det är återföreningar med kompisgänget, föreningsjulfester och så klart firmafester. Köerna är långa och spriten flödar, något som lätt kan få även den mest vane festaren att glömma allt vad hyfs heter där hemma. Hanna Karlsson har jobbat som barmästare i snart fem år och hon är van vid både medelåldersmän som tafsar och kvinnor som ropar fula kommentarer efter henne.

- Med åren så lär man sig att ta de där grisiga kommentarerna utan att bry sig. Det är egentligen ganska hemskt att man vänjer sig, men det är lättare så, säger hon.

Har kallats slampa

Tempot är hårt när du jobbar som barmästare. Gästerna ropar och musiken är på full volym. Runt dig viner fula kommentarer av alla slag.

- Säger jag nej till att ge mitt telefonnummer kan jag bli kallad slampa. Mitt utseende kan också kommenteras. Eller att jag är för långsam.

Första gången Hanna blev kallad slampa blev hon chockad.

- Jag stannade liksom till. Min kollega kom och hjälpte mig och sedan var jag tvungen att sätta mig ner i pausrummet. Jag blev helt till mig, säger hon.

Säger jag nej till att ge mitt telefonnummer kan jag bli kallad slampa.

Under en helg kan Hanna stöta på sexuella trakasserier och kommentarer ungefär fem till tio gånger. Det värsta är ändå hatet hon upplever att hon kan få från kvinnliga kunder.

- Jag vet inte varför. Kanske jag tar åt mig extra mycket om en kvinna kommenterar något om mitt utseende eller säger att jag är långsam och dålig.

Värst i december

Hanna tycker att bargästernas dåliga beteende ökar under julmånaden. Det är som om aggressionerna och besvikelserna man upplever på jobbet måste komma ut någonstans och då tar man ut dem på barpersonalen. Det är också en liten tävling kring vem som köper flest drinkar.

- Det är nästan lite roligt att se ibland. Om arbetskompisen köper två drinkar måste den andra köpa tre, och så vidare. Hälften av drinkarna lämnas dessutom på bardisken. Vi kan prata om hundratals euro som lämnas på bordet eller faller i golvet, säger Hanna.

Efter närmare fem år som barmästare kan Hanna hantera sitt jobb på ett bra sätt. Hon somnar lätt och grubblar inte över elakheterna hon fått höra under kvällens gång.

- Men när jag precis hade börjat var det svårare. Då kunde jag fundera på kommentarer jag fått och ligga och tänka på om de verkligen menade det, eller om jag verkligen ser ut så som de sa, säger hon.

Hur beter du dig när du är på bar? Släpper du alla hämningar eller står du tyst i ett hörn och hoppas att bartendern i alla fall får syn på dig innan stängningsdags?

Museidirektören för Guggenheim i Bilbao anser att det planerade museet i Helsingfors är en bra idé, men påminner att projektet inte kan framskrida utan stadsbornas fulla stöd.

- Det verkar vara en bra idé, men det beror lite på vad Finland och helsingforsarna vill. Folket måste stå bakom institutioner som Guggenheim, säger Juan Ignacio Vidarte som är museidirektör för Guggenheim i Bilbao.

Det har varit mycket diskussion i Helsingfors om Guggenheim och politikerna är tudelade. Vad säger du om det?

- Det var mycket diskussion också här i Bilbao före museiprojektet gick vidare. Det är förståeligt att det uppstår diskussion.

Guggneheim i Bilbao kommer inte att försöka styra Helsingfors Guggenheim. En person gör ett konsthopp från ett tak framför Guggenheim Bilbao. Bild: EPA/MIGUEL TONA Guggenheim,guggenheim bilbao

Ett Guggenheim i Helsingfors är inte ett hot

Vidarte ser positivt på ett framtida samarbete mellan Bilbaos museum och museet i Helsingfors.

- Jag kan tänka mig att det kommer att finnas möjligheter att tillsammans ordna utställningar som sedan reser runt i de olika museerna. Men det är svårt att säga någonting ännu, eftersom allt ännu är ganska odefinierat.

Finns det hot om rivalitet mellan museerna?

- Jag vet inte. Jag tror inte det. Besökarna skulle få olika upplevelser i museerna. Jag ser inte att det blir problem med rivalitet, snarare ser jag möjligheter till samarbete.

Två olika koncept

När förslaget om ett Guggenheimmuseum i Helsingfors dök upp var även styrelsen i Bilbao med i diskussionerna. De godkände ett museum i Helsingfors som har design och arkitektur som koncept. Guggenheim i Bilbao är ett museum för modern och samtida konst.

Kan ni på något sätt i framtiden ställa er på tvären gällande utställningar och programmet i Helsingfors?

- Nej, vi har inget med programmet att göra. Det var ett godkännande för att museet skulle få existera. Vårt godkännande för det framtida programmet i Guggenheim i Helsingfors kommer inte att behövas.

- Jag tycker det är alldeles fantastiskt att ni alla är här. Det visar att det finns många som jobbar med de här frågorna. Vi behöver koordinera oss, samarbeta och framför allt stärka varandra.

Markus Österlund, folktingssekreterare på Folktinget, var en av arrangörerna för de första finlandssvenska integrationsdagarna under måndag och tisdag med drygt 100 deltagare från olika håll i Svenskfinland.

Markus Österlund på Folktinget har som mål att det ska vara naturligt att välja svenska som integrationsspråk, även i huvudstadsregionen. Seminarium på G18. Bild: Ulrica Fagerström/ Yle g18

En sak man ville lyfta fram var att det ska vara möjligt att gå den finländska integrationsutbildningen också på svenska i sådana områden där det nu anses svårt - som i huvudstadsregionen.

- Det ska vara en naturlig sak att kunna etablera sig i samhället också på svenska, understryker Österlund.

Närpes, Kristinestad, Jakobstad och Åland är exempel på orter där integrationen sker på svenska.

- Vi borde också tala mer om tvåspråkig integration, dvs. att man skulle lära sig båda språken under en och samma integrationsutbildning, tycker för sin del Liselott Sundbäck, svensk invandrarkoordinator på Kommunförbundet.

Vancouver. Vy över Vancouver Bild: Yle/Mårten Seiplax hamn,höghus,kanada,stad,vancouver

Vy av höghus läng med stranden i Vancouver Bild: Yle/Mårten Seiplax hamn,höghus,kanada,strandlinje,vancouver

I Kanada får man välja själv

Jennifer York var en av föreläsarna som deltog i dagarna. York berättade om hur den organisation hon jobbar för, ISS bC, sköter integrationsfrågor i Kanada.

Välgörenhetsorganisationen har huvudkontoret i Vancouver och samfinanserieras av myndigheter och privata donatorer.

ISS of BC tar hand om invandraren från första början, ordnar språkundervisning och en mängd annan utbildning, tipsar och försöker uppmuntra flyktingen/ invandraren att fatta egna beslut.

Det centrala är att man ser till individernas enskilda behov - vad vill hen själv?

- När man väljer själv tar man mer ansvar, säger Jennifer York.

Hjorunfjorden Bild: Svenska YLE / Mat så in i Norden hjorunfjorden,mat så in i norden,norge,ålesund

Kommunerna starka i Norge

Norge tog ifjol emot 12 500 flyktingar och uppskattar årets siffra till cirka 16 000.

De enskilda kommunerna har själva en aktiv roll i integrationsfrågor, konstaterar Nina Gran som jobbar på KS, motsvarande kommunförbundet.

Kommunerna får till exempel själva bestämma hur många flyktingar de kan ta emot.

Intresset har varit hyggligt eftersom kommunerna också får en god ersättning för varje person.

- Men just nu finns det mer platser för flyktingar än det finns flyktingar, konstaterar Gran.

Det beror på att man förberedde sig på en större mängd asylsökande, men så stängde rikspolitiken gränserna.

- Det har blivit en strängare politik för att komma in i landet. Men själva integreringen satsas det mycket på, konstaterar Gran.

Hög sysselsättningsgrad bland invandrare i Norge

I Norge är kommunen skyldig att erbjuda språkträning och integrationsprogram till alla flyktingar och det har gett goda resultat.

Även om sysselsättningsgraden bland invandrare i Norge är 20 % lägre än bland de infödda norrmännen så är sysselsättningsgraden betydligt högre än bland invandrare i andra länder, förklarar Nina Gran.

Samtidigt ser hon att det ändå är just det här området som Norge ännu kan bättra sig på:

- Att folk lär sig språket och kommer in på arbetsmarknaden, säger Nina Gran.

Liselott Sundbäck. Invandrarkoordinator Liselott Sundbäck. Bild: Ulrica Fagerström/ Yle liselott sundbäck

Idéer värda att ta efter

Liselott Sundbäck, svensk invandrarkoordinator på kommunförbundet, tycker att båda exemplen kan ge oss i Finland idéer.

- I Finland är det stat och kommun som har det huvudsakliga ansvaret för integreringen. Därför är det intressant att höra om hur tredje sektorn är så aktivt med i Kanada. Jag tror det finns en stor kunskap hos tredje sektorn som vi kunde ta till oss också hos oss, säger Sundbäck.

Gällande Norge ser Sundbäck också möjligheter att ta efter fungerande metoder.

- Vi har ju länge haft en sådan policy att vi inte velat ge falska förhoppningar på mottagningscentralerna. Så länge du är asylsökande är du väntande. Först sen då man får uppehållstillstånd kommer man med i integrationsprogrammen. Det att man aktivt gör saker redan på mottagningscentralerna i Norge, för att inte passivera de asylsökande, är något vi kunde ta efter här, säger Liselott Sundbäck.

Den europeiska historien står på två ben; förnuftets och kristendomens. Det fanns en tid då de två var en. Den kristna tanken om att synden är människans arv lever kvar i vår kultur. Till exempel i frågor om vår sexualitet och lust kan man fortfarande se en misstänksamhet mot människans passioner.

Människans arvssynd har haft en viktig roll i den kristna kulturen, i hur vi förstår oss själva. Augustinus som levde några århundrade efter Kristus har stor del i det här.

Frågan om hur vi skall leva, om huruvida ett materiellt liv eller ett andligt liv är den rätta vägen till lycka är något som vi funderar på ännu idag. Innebär våra sinnen och våra känslor vårt moraliska förfall?

Fröet till de här tankarna fanns i den sena antika kulturen, i arvet efter de två stora filosoferna Aristoteles och Platon.

Längtans filosofi

Längtan är något som vi alla känner och har erfarenhet av. Vi längtar efter varandra, efter sommaren eller till någon kär plats. Det finns också filosofisk längtan och en längtan efter mening i våra liv.

Aristoteles och Platons avtryck levde kvar också då det det antika Greklands blomstringstid ebbade ut i och med att Romarriket växte fram. Rom blev ett kulturellt och ekonomiskt centrum. Filosofin levde kvar i romarriket och så småningom växte kristendomen och dess tankevärld också till sig.

Religion och filosofi förenades hos vissa betydande tänkare, inte minst hos Augustinus som ännu idag är en tänkare vars tankar om synd hittar sina läsare.

Bild av statyerna vid Peterskyrkan i Rom. Bild: Martti Juntunen (Juuso Juntunen) YLE 1988. katolska kyrkan,påvedömet i rom,romarriket,vetamix

Den kanske sista antika utposten kallas nyplatonism, ibland också längtans filosofi. Det var genom nyplatonikerna som eftervärlden lärde känna Platon – vägen mellan antiken och nutiden har varit snårig i och med att västerlandet långt glömde sitt antika arv. Via arabiska tänkare förvaltades det antika tänkandet och i synnerhet Aristoteles då Europa förföll kulturellt och glömde sitt antika arv.

Men vad handlar den filosofiska längtan om?

Plotinos var den främsta nyplatonikern och han tänkte liksom Platon att världen var tudelad – idéerna var oföränderliga, de var den sanna verkligheten. Han förhöll sig kritiskt till materien.

Plotoinos ägnade sig åt att tänka på hur det kan finnas enhet i mångfald och han svarade på den frågan med att mynta begreppet ”Det ena”. Frågan om enhet i mångfald kan ställas i många aktuella sammanhang också. Vad är gemensamt för människor världen över? Vad gör böcker, filmer och teater till kultur? Kan man säga att en blogg är litteratur? Finns det något gemensamt för bloggen och boken. Vad i mångfalden förenar?

Plotinos med följare Konstverk på filosofen Plotinos med följare Bild: wikicommons Plotinos

Plotionos var en mystiker som målade upp Det ena som en sol ur vilket förnuft och godhet strömmar. Allting varande har sin del i Det ena, men för Plotinos blev det då svårt att förklara hur materien, det som för honom var negativt, kunde komma ur något totalt gott.

En annan version av besläktat tänkande är då man frågar sig hur det kan finnas ondska i världen om den är skapad av en fullkomligt god Gud? Det ena var ett opersonligt begrepp, till skillnad från den kristna Guden.

Livet som mystik

Livet för Plotinos handlade om en mystisk extas, att genom att gå in i sig själv vända sig bort från materien och finnas i gemenskap med Det ena. Han tänkte sig att själen (via världen) hittar hem till sig själv.

The Soul thus cleansed is all Idea and Reason― Plotinos i Enneaderna

Längtan efter Det ena är en mänsklig längtan bort från materiens dunkel, via självkontroll mot mera självkännedom och själens hemmahörighet i någonting oföränderligt istället för att vara slav under ens kroppsliga sinnen.

Nyplatonikerna kom att påverka och inspirera många kristna tänkare, varav Augustinus var den viktigaste. Det som förenade nyplatonskt och kristet tänkande var frågan om hur människan skall leva sitt liv och hur man genom sitt sökande kan nå Det ena/Gud.

Ur Plotinos begrepp "Det ena" strålar allting Solen går ner i sjöröken vid svanarnas nattkvarter ute vid Uddskatan i Hangö. Bild: Mikael Kilpi hangö,sol,vinter,västnyland

Augustinus och synden

Det är svårt att säga vad som var filosofi och vad som var religion under århundradena efter Kristus. Den östromerska Kejsaren Julianus gillade i alla fall inte det hedniska antika tänkandet, vilket ledde till att Platons akademi stängdes 529 e.Kr.

Nästan 150 år innan det föddes Augustinus i Thagaste i Nordafrika.

Det som var utmärkande för Augustinus är att han tänker i termer av ett förflutet, ett nu och en framtid – något som inte varit vanligt för de antika tänkarna.

Det var kliande naglar på min skabbiga själ― Augustinus, Bekännelser

Augustinus skrev två betydande verk; Gudsstaten och Bekännelser, kanske den första självbiografin någonsin.

Kristendomen var påverkad av grekiskt tänkande men en skillnad låg i att filosoferna var skeptiska till det de inte kunde veta, religionen krävde ett slags intellektuell underkastelse. I begynnelsen var ordet och det var gott.

Syndafallet

Hur skall vi uppfatta syndafallet, att människan portades från paradiset? För Augustinus handlade det om att få grepp om det okontrollerbara sinnliga begäret som vänder människorna från Gud.

Finns det inte en likhet till Plotinos som i Det ena såg en väg bort från de materiella lockelserna? Finns det inte en likhet till hur vi idag talar om begär, rusmedel, shopping, spelberoende och sådant som anses få oss människor att tappa kontrollen över våra liv.

I sina bekännelser minns Augustinus hur han som barn stal äpplen, inte för att äta dem utan han kastade bort dem. Boken handlar om att upptäcka sig själv – en fråga som fortfarande är angelägen för oss människor.

Filosofiböcker i en hylla Bild: Sebastian Bergholm/Yle böcker

Synden är sin egen belöning funderade han. I människan själv fanns lusten att göra det onda. Synden var för honom personlig.

Augustinus funderade också på hur vi kunde vara fria i viljan om vi som människor var syndiga. Arvssynden, det vill säga den historia som inleddes då människan portades från paradiset, var en nöt han försökte knäcka. Det är ändå vi, inte Gud som är ansvariga för våra synder, också om vi är förutbestämda syndare. Utan vilja kunde vi ju inte heller synda!

För att förstå synden måste vi förstå människan som fri.

För Augustinus kunde människans vilja inte leda oss till att göra gott, vi var beroende av Guds nåd. Det ligger i Guds händer vem som räddas.

Augustinus idé om att Gud (som vet allt) har en förhandskunskap om att vi kommer att synda och det att vi själva har friheten att välja att synda har kritiserats för att vara motstridig.

Gudsstaten och friheten

I boken Gudsstaten skriver han igen om hur det politiska och historiska livet är oviktigt i förhållande till det religiösa, till frälsningen.

Den sanna staten är alltså himmelsk och jordelivet är en transportsträcka mot något bättre.

Författaren Fredrik Lång konstaterar att Augustinus vänder sina undersökningar inåt, mot sig själv, och det här är något som gör honom till en tänkare vars rörelser man känner igen ännu idag.

Frihet är den moderna historiens mål skriver Lång i sin nya bok ”Ansiktet i månen”. Grekerna såg inte sin historia som målinriktad, istället tänkte de i termer av vad ödet har i beredskap för människan.

Frihetsstatyn i New York, USA Bild: Albumi Ky frihet,frihetsstatyn,new york,symbol,usa

Den kristna längtan efter döden som man ser ännu idag handlar om att det är där som den sanna lyckan finns. Man kan jämföra med en psalm som sjungs i amerikansk tradition och som också fanns med i den berömda filmen Oh, brother where are thou?; I fly away där man i texten bejublar att man flyger iväg till själens hem.

Man lovsjunger döden. Det ekar antikt och kristet tänkande i den här countrydrypande sången.

O vilket vanvett, att ej kunna älska människor som människor!― Augustinius i Bekännelser

Under medeltiden så filosoferade man i kristna termer, myntade Gudsbevis och Aristoteles logik fick en stor roll i Tomas av Aquinos tänkande. Det religiösa inflytandet över vetenskapen var starkt.

I seriens nästa del styr vi stegen mot en tid där vetenskaplighet hade en betydligt större roll, men där Gud fortfarande finns med. René Descartes filosofi också handlade om det han inte kunde betvivla, att han själv tänker.

Kristendom och filosofi förenas i frågor om
- hur människan bör leva sitt liv
- på vilket sätt man kan nå fram till något sant, något verkligt
- hur förhålla sig till synden

Källor:

Svante Nordin: Filosofins historia
Ilham Dilman: Free will
Vår tids filosofi
Orginaltexter

Det bidrag som två stiftelser lovat till Guggenheimmuséet i Helsingfors har visat sig vara ett lån och inte alls ett bidrag. Stödstiftelsen för Guggenheim i Helsingfors tar 15 miljoner i lån av Erkkos och Herlins stiftelser.

När Stödstiftelsen för Guggenheim i Helsingfors och Helsingfors stad i november berättade att statsstödet i Guggenheimprojektet har ersatts med privata pengar, fick allmänheten bilden att det handlade om ett bidrag.

Stödstiftelsen talade om en 15 miljoners investering som möjliggörs av Jane och Aatos Erkkos stiftelse samt Tiina och Antti Herlins stiftelse.

Nu visar uppgifter till finska Yle att det inte alls handlar om ett bidrag, utan om ett lån.

- Stödstiftelsen har fått ett lån av de båda stiftelserna. Lånet investerar vi i det företag som äger museibyggnaden, säger Ari Lahti, ordförande för Stödstiftelsen för Guggenheim i Helsingfors.

Bägge stiftelser lånar 7,5 miljoner euro. Antti Herlin uppger att Tiina och Antti Herlins stiftelse ger lånet på tjugo år och utan ränta.

Under presskonferensen i början av november, då Guggenheim väcktes till liv igen, sade man att lånesumman är sammanlagt 35 miljoner euro. Eftersom också stiftelseandelen visar sig vara ett lån, blir lånesumman sammanlagt ändå 50 miljoner euro.

"Investering - inte lån"

- Helsingfors stad ser inte det här som ett lån, utan som en fastighetsinvestering. Stödstiftelsen investerar 15 miljoner i byggnaden och får i stället en andel på 16 procent av byggnaden, säger biträdande stadsdirektör Ritva Viljanen.

Viljanen poängterar att Helsingfors stad inte har någon del i hur stödstiftelsen får ihop sin del av finanseringen eller vilket stödstiftelsens förhållande till de två stiftelserna är.

- Ingen garanterar lånet från de två stiftelserna. Det kan alltså inte falla på Helsingfors stad, utan lånen är helt och hållet på stödstfitelsens ansvar, säger Ari Lahti.

Helsingfors stadsfullmäktige ska besluta om Guggenheimmuseets vara eller icke-vara på onsdag.

Läs mera:

Guggenheim kan komma till Helsingfors trots allt - Erkko och Herlin bland finansiärerna

Helsingfors stad presenterar nya vändningar i Guggenheimaffären. Stadens andel minskar - Helsingfors betalar högst 80 miljoner euro, en summa som Helsingforspolitikerna måste godkänna. Timo Soini (Sannf.) vidhåller att museet inte får statliga pengar.