För det mesta lever vi i symbios med bakterierna i vår kropp. Men hamnar bobborna på fel ställe blir de livsfarliga.

I dammet i ett vanligt hem lever och trivs runt niotusen olika arter av mikrober. De här är bakterier och svampar som kommer från människors hud och hår, men också utifrån och till exempel från husdjur. De flesta av de här bobborna är fullständigt ofarliga för oss, men har man svag hälsa eller bara otur kan de i värsta fall leda till döden.

De smutsigaste ställena i hemmen och på arbetsplatserna är de som kommer i kontakt med människors händer. Handtag, tangentbord och kaffekokarens startknapp är populära boplatser för bakterierna.

Efter Nio-redaktionen testades

Bakterieodling från arbetsbordet. bakterieodling Bild: Yle/Parad Media

För att kolla om några farliga bakterier frodades på vår redaktion, beslutade Efter Nio att ta prover från olika ytor på arbetsplatsen och skicka dem på analys. Husläkaren Robert Bergholm fick tolka svaren.

Rent bord

Bakterieodling från datorns tangentbord. bakterieodling Bild: Yle/Parad Media

Första odlingen är tagen från ett arbetsbord. Bordet får rena papper. Inga skadliga bakterier som kan leda till sjukdomar hittas, inga tarmbakterier.

– Inget skit på det här bordet åtminstone, säger Robert Bergholm. Jag vet ju inte vad ni har gjort innan provtagaren kom, kanske ni hade storstädning?

Kunde skära rått kött på toasitsen

Bakterieodling från toalettstolen. bakterieodling Bild: Yle/Parad Media

Den andra odlingen kommer från toalettringen. Här ser vi betydligt flera prickar, men ingen av dem ger orsak till oro.

– I själva verket är den här toasitsen så ren, att man enligt livsmedelsindustrins standard skulle få skära rått kött på den, säger Robert Bergholm.

Den som hade väntat sig alarmerande resultat och fullt av farliga bobbor hos Efter Nio blir alltså besviken. Prov efter prov får godkänt. Vår redaktion är fri från kolibakterier och fecatis.

Stafylokocker på mascaran

Den enda potentiellt farliga bakterien hittas på programledaren Sonjas mascaraborste. I odlingen från den växer en stafylokock som kan orsaka ögoninflammationer eller hudinfektioner. Men samtidigt rör det sig om en bakterie som de flesta av oss har på huden och oftast leder den till ingenting alls.

– Vi har mera bakterier, virus och svamp i våra kroppar än vad vi har egna celler, säger Robert Bergholm. För det mesta lever vi i symbios. I våra tarmar lever tusentals bakterier och så länge de hålls där är de bra för oss. Men det händer ofta att de sprider sig upp i urinvägarna och vidare i njurarna, och då är det genast farligt. Går de i blodet är det rentav livsfarligt.

För specialgrupper som gravida eller människor med nedsatt immunförsvar gäller det alltså att vara extra noga med handhygienen.

Efter Nio om rester, torsdagen den 3 september 2015 kl. 21.00 på Yle Fem och på Arenan.

Så har jag läst den då. Förra veckans mest omtalade bok. David Lagercrantz fortsättning på Stieg Larssons Millennium-trilogi. Det som inte dödar oss.

Ganska mycket ståhej för en kriminalroman, om ni frågar mig. Men det rör sig mycket pengar i den här branschen. Utgiven i 45 länder samma dag. Gör om det om ni kan…

Vid det här laget har väl de flesta hört någonting om boken. Personerna och miljöerna är långt de samma som i de tidigare. Några figurer har kommit till. I centrum av berättelsen finns fortfarande tidningen Millennium som leds av Erika Berger. Efter några år av ekonomiskt lugn står man åter på ruinens brant.

Artificiell intelligens

Där återfinner vi Mikael Blomkvist, kändisjournalisten, som får ett tips av en forskare i artificiell intelligens om att någonting inte står rätt till i NSA, amerikanska nationella säkerhetsmyndigheten.

Jaha, jaha, tänker han, inte så mycket att gå på. Men när han hör att en piercad, punkig ung kvinna också varit i kontakt med forskaren blir han intresserad. Kanske är det Lisbeth Salander, kanske är hon någonting på spåren? Och mycket riktigt långsamt dras läsaren in i en härva av spekulationer, lögner, girighet och hämnd.

En okänd teknisk framtid

Stieg Larssons kriminalromaner är spännande . Men de har sina svagheter. Framförallt att de är så utdragna. Lite samma problem har David Lagercrantz. Jag kan visserligen ställvis tycka att det är intressant att som läsare blir behandlad som om jag förstod mig på singulariteter och händelsehorisonter hos svarta hål. Men ibland blir det onödiga utvikningar.

Resonemangen fungerar som markörer för hur intelligent och övermänsklig Lisbeth Salander är. Hon och andra forskare oroar sig för singulariteten, den punkt i framtiden då de tekniska framstegen blir oöverskådliga, d.vs då intelligenta maskiner uppfinner maskiner som är intelligentare än de själva.

Utvikningar

Ibland tycker jag också att Det som inte dödar oss tappar styrfarten. Just när personer ska agera stannar berättelsen upp och vi får en beskrivning av deras bakgrund, intressen och inre associationer. Fördröjning är visserligen att grepp i spänningslitteratur, men för mycket av den varan saktar farten.

Från Modesty Blaise till Batman

Stieg Larsson, med sin bakgrund som engagerad samhällsjournalist i tidningen Expo, skapade berättelser där de utsatta i samhället fick upprättelse. Lisbeth Salander var den förnedrade som gång på gång kom igen och gav igen.

Om Stieg Larsson skapade en Modesty Blaise-version med taskig barndom, pålitlig side-kick och osviklig rättskänsla, så har Lagercrantz´ Salander mera drag av Batman. Hon är isolerad, förmögen, tillknäppt och oberäknelig.

Samhällsproblemen har inte samma tyngd i Det som inte dödar oss som i de tidigare böckerna i Millennium-serien. Problemen är kriminella, organiserade ligor, ryska mafiosor och en överjävlig syster till Salander. Det gör att Salanders våldsamhet känns mera påklistrad, av genren påkallad. Även om Lagercrantz inte frossar i våld.

Tigande geni

Den som nu är sårbar är den autistiska pojken August Balder. Men eftersom det här är en kriminalroman så har även han övermänskliga, oupptäckta gåvor, som savant. Ok jag medger. Kriminalromaner behöver inte ha djupa, psykologiska porträtt. Det får man leta efter i andra berättelser… Kort sagt, det här är en habil deckare med lite väl långsam början.

Sen kan jag ju inte låta blir att hålla med Axel Gordh Humlesjö som i Dagens Nyheter föreslår att Stieg Larssons far och bror skulle använda en del av pengarna till att grunda en riktig Millennium-tidning med undersökande journalistik. Dagens snuttifierade värld skulle behöva den sortens långa välresearchade artiklar som Mikael Blomqvist åstadkommer scoop med.

Bristfällig förståelse för kultur och språk har lett till dåliga översättningar av samiska platsnamn i Finland. Borde vi följa USA:s exempel och bli av med översättningar helt och hållet? Eller borde man kasta om rollerna och kalla Kristinestad för Ristiinnágávpot?

Nordamerikas högsta topp, Mount Mckinley, fick tillbaka sitt ursprungliga namn, Denali. Regeringen i USA tog beslutet för att hedra ursprungsbefolkningen och deras kultur i Alaska.

Underliga översättningar för platsnamn är inte ovanligt i Finland heller. Björneborg heter Pori på finska och Sideby har fått heta Siipyy. I vissa fall kan man knappast ens prata om översättningar. Till exempel staden Lahtis, som heter Lahti på finska, har bara fått ett "s" på slutet i den svenska versionen. Den som kom på namnet var nog lite trött och gjorde det säkert på en måndag morgon.

Samma mönster hittar man i norra Finland, i Samelandet, som är hemtrakten för samerna. Många platsnamn har fått konstiga finska och svenska översättningar. I värsta fall har de här översättningarna blivit förolämpande för samerna.

Faran i dåliga översättningar

Bild på en vägskylt i Lapland. Bild: Wikimedia Commons/Argus fin

Vi pratade om översättning av samiska platsnamn med Kaarina Vuolab-Lohi som jobbar som lärare vid Giellagas-Institutet i Uleåborg. Oftast har man bara omvandlat det ursprungliga samiska namnet till någonting som passar bättre in i finländarnas mun. Háldi blev Halti på finska och Halde på svenska. Áilegas fick heta Ailikas. Om vi följer samma logik kunde vi kasta om rollerna och börja kalla Jakobstad för Jáhkotstáda, Ekenäs för Eaikanjárga och Pedersöre för Biehtársuolu.

Ett namns ursprungliga mening förändras helt och hållet när man inte riktigt vet vad det är man översätter. Enontekis i norra Finland är ett bra exempel. Svenska namnet är en förvrängning av finskan, Enontekiö, som i sin tur kommer från det nordsamiska namnet Eanodat. Själva samiska namnet betyder ett ställe var stora floder kommer till. Enontekis eller Enontekiö betyder knappast någonting. Visst låter stället var stora floder föds bättre än ett ställe som egentligen betyder ingenting?

I värsta fall kan översättningen bli någonting förolämpande. När norra Finland blev kartlagt, stötte man på ett berg som på enaresamiskan heter Čáháligväär. Ordet Čáhálig eller Čáhkalakkis syftar på ett naturväsen som enligt den enaresamiska kulturen bodde i berget. Man försökte förklara begreppet åt kartläggarna, men eftersom de inte kände till kulturen, fick berget heta Apinavaara, alltså Apberget på svenska. Så här fick en viktig figur i den samiska mytologin bli en apa i den officiella finska kartan. Inte okej, gott folk.

Mount McKinley vs. Halde fjäll

Halde fjäll. Bild på gränsstenen på Halde fjäll. Bild: Wikimedia Commons/Hochgeladen von Trollhead, https://commons.wikimedia.org/wiki/Category:Halti?uselang=de#/media/File:Boundary_stone_(Haltitunturi).jpg

Enligt Kaarina finns det skillnader mellan situationen i USA och Finland. På grund av en kolonial attityd hade namnen man gav åt ställen i Nordamerika inte någonting med det ursprungliga språket att göra. McKinley är ett bra exempel på det här. Däremot i Finland påminner åtminstone platsnamnen samiskan. Senare, på grund av lagförändringar i slutet av 70-talet, har de ursprungliga samiska namnen fått stå bredvid de finska namnen.

Men borde man officiellt gå tillbaka till de ursprungliga samiska namnen och slopa de finska och svenska namnen helt och hållet? Det här har inte diskuterats i Finland, men till exempel i Norge har man redan bytt vissa namn i terrängen från norskan till de ursprungliga samiska namnen.

Kaarina skulle inte ha någonting emot namnbyten i Finland heller. De samiska namnen är äldre än de finska och svenska, och många samiska platsnamn är dessutom väldigt nära översättningarna, så förändringen skulle inte vara så stor. Speciellt viktigt är det här också när det handlar om heliga ställen i samiskt kultur, som till exempel Halde fjäll.

Hanko fotofestival fokuserar i år på landskapsfotografi. Bland föreläsarna finns allt från kända landskapsfotografer till äventyrare och en Instagram-kändis.

Hanko fotofestival lockar fotoentusiaster till Hangö i helgen.

Fotofestivalens tema är i år landskapsfoto. På lördag föreläser bland annat de kända landskapsfotograferna Kirsi MacKenzie och svensken Magnus Lindbom.

Beautiful early morning. #workshop #högakusten #creativeadventures

A photo posted by Magnus Lindbom (@magnuslindbomphoto) on May 7, 2015 at 10:41pm PDT

Samma dag föreläser också Konsta Punkka om hur man blir världskändis på Instagram. Punkka är väldigt aktiv på Instagram och publicerar dagligen olika naturbilder som hans nästan 400 000 följare får ta del av.

A photo posted by Konsta Punkka (@kpunkka) on Sep 1, 2015 at 12:21am PDT

A photo posted by Konsta Punkka (@kpunkka) on Aug 29, 2015 at 4:01am PDT

Speciell fotokonstnär som bor i Hangö

På söndag ordnas också en föreläsning med fotokonstnären Sandra Kantanen som bor i Hangö. Hon jobbar i huvudsak med landskapsbilder och blandar kinesiskt landskapsmåleri med fotografi.

- Jag använder många olika tekniker. Idén är att blanda måleri och fotografi, säger Sandra Kantanen.

Verk av Sandra Kantanen. Untitled (Moth 7), 2014 Bild: Sandra Kantanen

- Inom fotokonsten är jag ganska speciell, skrattar Kantanen.

Från Kina till Hangö

Många av hennes fotografier är tagna utomlands i länder såsom Kina, Japan och Kroatien. Hon fotograferar också i Finland men det asiatiska kommer fram oberoende var hon fotograferar.

Många fotograferar det traditionella havslandskapet i Hangö, men inte Sandra Kantanen. Hon har valt att föreviga dimmiga vyer om nätterna.

- Inget är färdigt ännu så vi får se vad det blir.

Amatörer välkomna

Man måste inte vara något proffs för att delta i fotofestivalen, betonar Ilse Klockars.

Äventyraren Pata Degerman föreläser på Hanko fotofestival. Patrik Degerman Bild: Patrik Degerman

- Det ordnas också en workshop för nybörjare där man får lära sig grunderna, tipsar Klockars.

Från Casino till stadshuset

Tidigare har festivalen ordnats på Casino men i år har den flyttat till stadshuset.

- Det är en bra miljö och lokalerna är ändamålsenliga för både föreläsningar och utställningar, säger Ilse Klockars, marknadsföringssekreterare i Hangö.

I år samarbetar festivalen med Hangö fotoklubb. Klubben kommer att upprätthålla ett festivaltält utanför stadshuset där man kan äta och dricka och ställa ut sina bilder.

Artikeln korrigerades på torsdag morgon. Pata Degerman föreläser på lördag och inte på söndag som det felaktigt stod i artikeln.

Under veckoslutet öppnar 30 västnyländska konstnärer sina ateljéer för besökare. I Skogby bruk inspireras de av vatten, ljus och natur.

Glaskonstnären Micaela Lappalainen har vuxit upp i Skogby bruk och präglats av miljön där.

Hon pekar ut träsket, masugnen och vattenfallet. Som barn bodde hon i det gamla saltmagasinet som var till hälften ovanför vatten.

- Man kan säga att jag levde i vatten och vatten har också påverkat mig starkt i min konst.

Hon deltar i årets Konstrunda med glasföremål i olika kulörer.

Glaskonst av Micaela Lappalainen Glaskonst av Micaela Lappalainen visas i Skogby bruk under Konstrundan Bild: Yle/Monica Slotte

Naturnära inspiration

Micaelas son Jan Lappalainen deltar med akvareller och oljemålningar som präglats av den omgivande naturen.

Jan Lappalainen hänger sin konst i Skogby Konstnären Pekka Lappalainen på Skogby bruk deltar i Konstrundan Bild: Yle/Monica Slotte

- Om vintrarna handlar det mera om inre stämningslandskap som kan vara något mörkare.

Jan Lappalainen tycker det är givande med besökare som har åsikter och frågor.

- Under fjolårets konstrunda var det ganska många som kom hit. Det är roligt att människor är intresserade av min konst och kommer med respons. Ofta kan de fråga vad jag har tänkt och inspirerats av och det kan ibland vara svårt att svara på.

Stjärnögda holkar och fotografier

I källaren från 1700-talet presenterar keramikern Viviann Seege holkar som kan hysa riktiga fåglar eller ljus.

- Jag älskar fågelholkar, de är söta och inger trygghet. Jag tycker om att ha flera i rad. Nästa år har jag kanske invånare i den som har dränering mot fukt.

Fotokonstnären Ann Pelanne finns också på plats i Skogby men henne kan man under veckoslutet träffa i Hangö. Hon jobbar med en slags abstraktion som gör att bilderna ibland rör sig på gränsen mellan fotografi och måleri.

- Det har funnits tävlingsjuryn som har flyttat om mig i en annan kategori än de först tänkt. Mina bilder rymmer alla en berättelse och det ska bli roligt att höra om Konstrundans besökare ser samma historia som jag. Jag vill också gärna diskutera fotografiet som uttrycksform och hur människor uppfattar det.

Smyckeskonstnären Pia Westerberg visar gärna hur hon jobbar Smyckeskonstnären Pia Westerberg deltar i Konstrundan 2015 i Ekenäs Bild: Yle/Monica Slotte

- Det är roligt att se att vi är i samma båt även om vi är mycket olika till uttryckssättet.

Verkstäder och konstparad

Under Konstrundan är ateljéerna öppna 5-6 september mellan klockan 12 och 18.

Under Konstens fredag ordnar Stiftelsen Pro Artibus i samarbete med konstnärsgruppen Happy Magic Society en konstparad. I paraden deltar elever i årskurs 2 från olika skolor i Ekenäs. Paraden når cirka klockan 10.30 övre änden av Kungsgatan. Allmänheten bjuds in både i paraden och på avslutningsfesten vid Elverket klockan 11.

Mera information finns det på Konstrundans egen webbplats.

Arbetarklassens Borgå har definitivt fått en egen skildrare av rang. Sabine Forsbloms nya bok sätter än en gång smak, doft, skratt och smärta på livet i staden vid ån.

”Maskrosguden” har blivit ”Maskrosgudens barn”. Också den är en bok full av Borgåmiljöer. Vi står mitt i en sådan. Tattarmosan, alias Östermalm i Borgå.

Trädgårdarna är lummiga och stora. Här står man gärna länge. Arbetarhusen från förra sekelskiftet bebos nu av ”bättre” folk.

- Här på gårdarna fanns allt. Hemligheter, gömslen, lite farligheter – allt som eggade min fantasi som barn.

- Smaken och doften i mina böcker kommer härifrån, säger Forsblom, om sina barndomskvarter.

- Men det är viktigt att minnas att skildringarna om livet i Tattarmosan inte går att överföra till hur det var att växa upp för mig i Östermalm.

Bok och blommar Bild: Yle/Mikael Kokkola

Ett tufft 70-tal

I ”Maskrosgudens barn” andas ett hårt 70-tal. En hårdhet som drabbar hennes många romankaraktärer. Ofta obarmhärtigt.

- Jag ville skriva en rå bok för jag uppfattade att 70-talet var rått på många sätt. Det här gjorde att det var jättesvårt att skriva boken.

- Det gällde att hitta rätt anslag, att inte förminska och försköna, men inte heller frossa.

I boken vimlar det av personer och öden, mer eller mindre originella och väldigt färgstarka. Beskrivna på en fyllig blandning av östnyländska och ett levande talspråk.

Astrid Lindgren efter midnatt

Några av romanpersonerna är verkligt hemska, andra tragiska. Många kommer länge att bo kvar i läsarens sinne.

Sabine Forsblom, ser på det sköra och vackra, hårda och orättvisa, fula och hemska i livet, med öppna, ärliga och vänliga ögon. Lite som Astrid Lindgren, fast efter klockan tolv på natten.

- Jag sku gärna vilja se vad Astrid Lindgren skrev efter midnatt.

Vem skulle inte det?

Nu är det möjligt.

kristallkrona Bild: Yle/Mikael Kokkola

Klockan 17 på söndag smäller det. Då blir det direktsänd återvinning i tre hela timmar, från klockan 17 till 19.30 på Yle Fem, och efter det på Arenan fram till klockan 20.

Det är mycket som ska klaffa under en lång direktsändning, och Strömsögänget har sin vana trogen en hög ambitionsnivå inför kvällen.

- Det blir en fascinerande, rolig, färggrann och mångsidig kväll för både stora och små. Vi har fina kreatörer, inspiratörer och experter på plats som kan allt om återvinning, säger Christina Staffans, producent för Strömsö.

Aija Valtonen-Louko i fixartagen på Strömsö. skottkärra

Återvinningen sker på många plan: i köket lagar Paul mat av varor vars bäst före-datum gått ut, Camilla och Johanna gör vackra kreationer av bland annat papper, och Jim, Jontti och Hanna gör en robot av gammal skrot tillsammans med tre unga experter (läs: Undra sa Flundra-barn).

Jim Björni tittar igenom barnteckningar för inspiration till roboten. jim björni

Grillen på en bil och en lykta: kanske en robotmun och ett robotöga? skrot

Robotteckningar. Resultatet ser vi på söndag. barnteckningar

Robot utav skrot

Jim håller på och hämtar inspiration till robotbygget utav teckningar som barn skickat in. Han ska preparera gammalt skrot så att barnen sedan kan skruva och sätta ihop en robot under direktsändningen, som en slags byggsats. För det krävs mycket förberedelser.

- I detta skede vet vi nog ungefär hur roboten skall börja se ut. Den kommer att rulla och man kommer att kunna styra den, och den blir ganska stor. Men den sista finishen sätter barnen, säger han.

BUU-klubben kommer att sända en halvtimme under kvällen, det är då som roboten ska byggas. Dessutom finns Hanna från Undra sa flundra med och bygger minirobotar av bland annat burkar och småskrot.

- Vi kommer att hitta på finurliga lösningar och förvånas över vad man kan göra av gammalt skrot. Skapandets glädje är det viktigaste här, avslöjar Jim.

Arbete som inte syns

Susanna Ström-Wilkinson kommer att ha olika experter med sig under kvällen och de kommer att svara på frågor som tittare kan skicka in både före och under sändningen, antingen via Strömsös facebooksida eller så skriver man till stromso@yle.fi.

- Jag tänker sitta och prata skräp med mina experter, konstaterar hon.

Elin Skagersten-Ström sitter och planerar framför sin dator. För det är ju så: programledarna gör det mesta av sitt jobb framför en dator, det är endast en liten del av jobbet att stå framför kameran. Manusskrivande, planerande, frågeformuleringar och mycket mer står på Elins agenda innan det blir söndag och hon hälsar tittarna välkomna till direktsändningen.

Elin skriver manus och funderar på frågeställningar. elin skagersten-ström,

Johanna och Camilla gör finurliga kreationer som sedan kommer visas på catwalken. Johanna Ahlskog och Camilla Forsén-Ström. Bild: Yle/Rolf Granqvist

Lumpen

Camilla och Johanna kallar sin del i programmet för ”Lumpen”.

- Vi kommer göra nya kreationer av gammalt material. Vi har tre gäster i olika åldrar och med olika specialområden med oss, säger Camilla.

Elin och Paul kommer göra festlig buffetmat av mat som annars skulle slängas bort. Elin Skagersten-Ström och Paul Svensson i köket på Strömsö. Bild: Yle/Rolf Granqvist

Mia Irene Sundqvist bygger catwalk. sågmaskin

På söndag på Yle Fem kl.17.00! skylt Bild: Yle /Susanna Ström-Wilkinson

Trashionistan Outi Les Pyy, Aija Valtonen-Louko som tagit den skotska rutan till heders igen och Ben Wikström som syr sina egna fantasy- och rollspelskreationer kommer att hålla till med Camilla och Johanna i Lumpen.

- Vi kommer att se och göra sånt som man kan ha på sig både hemma men också gå på presidentbalen med, säger Johanna.

Camilla och Johanna är utrustade med papper, konservburkar och en symaskin. Vad det blir, ser ni på söndag. De kreationer som görs under kvällen kommer tillsammans med de kläder som gästerna tidigare gjort att avsluta hela sändningen, då den kulminerar i en spektakulär modevisning.

Tekniken avgörande

Det och de som syns i rutan är dock bara en liten del av hela produktionen. Mängden teknik, fotografer, regissörer, ljudtekniker, byggare och fixare är oumbärliga för en dylik sändning. Utan dem, ingen sändning. Allt måste funka teknikmässigt, alla måste veta sin plats i produktionskedjan. Och sedan finns det ju en faktor ingen rår på, nämligen vädret. En stor del av programmet kommer att försiggå utomhus, vilket förutsätter att vädret är med på noterna.

Anna Påfs-Streng är en av de som ser till att allt funkar, att det ser bra ut i bild. Mysfaktorn på Strömsö kan i stor grad tillskrivas personer som Anna, eftersom det är hon som ser till att det ser snyggt ut i en viss kameravinkel. Anna är allt från kostymör, rekvisitör, scenograf och allt i allo.

- Just nu möblerar jag om i salongen för att ge rum åt tekniken, sedan ska jag och hämta mat med utgående datum som Paul ska ha, berättar hon.

Det blir med andra ord en fullspäckad kväll på söndag. Och ja, som grädde på moset kan vi dessutom avslöja att humorgruppen KAJ kommer att uppträda under modevisningen. Så ni förstår – det här vill man inte missa!

Sex & sånt är tillbaka! I höstens första avsnitt beger sig Dan Granqvist till sin hemstad Pargas där Prideparaden ordnades för första gången i år.

Sex & Sånt är tillbaka efter sommarpausen och vi kör igång med ett helt avsnitt från Pargas Pride. Efter Åbo Pride förra året bestämde sig några ungdomar i Pargas för att de vill ta Pridekonceptet till staden med drygt 15000 invånare. Efter ett drygt år av förberedelser och nagelbitande var det äntligen dags. Uppskattningsvis 300 personer deltog i paraden och många dök upp för att beskåda Pargas första Prideparad någonsin.

I avsnittet pratar Dan med Carolina Wikman som är en av arrangörerna av Pargas Pride, Catariina Salo som är Miss Gay Finland 2015 och Simon Karlsson som deltog i Prideparaden tillsammans med sin flickvän. Vad betyder Pride ur dessa personers synvinklar?

Initiativet till Folkhälsans kampanj "Vi gör det tillsammans" föddes i Borgå. Det var bandet Robin Hund & hans glada orkester som kläckte idén. Efter det hakade andra på.

Det berättar Henrik Strang, en av de två sångarna i det Borgå-baserade bandet Robin Hund.

- Från början var initiativet egentligen vårt. Efter det hoppade Folkhälsan på tåget och efter det resten av gänget, så det är definitivt en satsning född i Borgå. Det kan man gott säga, konstaterar Strang.

Mobbning inom idrott

Resten av gänget, det är bland andra bandet "Sås & Kopp", bandet "Arne Alligator & Djungeltrumman" - ett band som delvis har sina rötter i Sibbo - Anna-Karin Siegfrids, BUU-klubbsledarna Eva Fyrqvist och Staffan Gräsbäck samt Kaj Kunnas från Yle-sporten.

Kampanjen "Vi gör det tillsammans" jobbar för att den som idrottar ska kunna känna sig välkommen i olika lag och föreningar. Folkhälsans kartläggning visar nämligen, att mobbning är en av anledningarna till att barn och unga slutar idrotta.

Hund och katt

För bandet "Robin Hund" är budskapet i sången inte nytt. I så gott som alla bandets låtar finns det ett budskap - ofta just om att inte mobba och att inte reta andra.

- Ända sedan den första skivan har vår mission varit just antimobbning. Vi är ju en hund och en katt. Vi är med andra ord olika men ändå lika. Kärnan i vårt budskap har alltid varit att alla får vara med.

Hur långt kan då videon "Vi gör det tillsammans" nå?

- Allt som påverkar ens litet, är åt rätt håll. Gör man ingenting, så når man ingenvart. Det här är som att så ett frö, förklarar Strang.

Trallvänlig

Mycket har det skrivits om mobbning i skolorna, men att det också förekommer inom sport och idrott hade Henrik Strang ingen aning om.

- Det var skrämmande att få veta. Jag hade ingen aning om att det förekommer också inom sådana sektorer dit barn och ungdomar söker sig frivilligt, säger Strang.

Den nya låten "Vi gör det tillsammans" kommer förstås att ingå i bandets repertoar.

- Låten kommer nog att vara en helt naturlig del av vår show. Den har ett bra budskap och är dessutom trallvänlig och svängig. Det är lätt att få publiken med på noterna, säger Strang.

Fortsättning följer?

Tanken är nu att försöka sprida videon och budskapet så mycket som möjligt. Möjligtvis kommer de medverkande att samarbeta på liknande sätt också i framtiden.

- Jag tror att alla de inblandade är intresserade av att fortsätta jobba för den här saken. Det finns idéer för framtiden, men ingenting är ännu konkret, säger Strang.

Kampanjen "Vi gör det tillsammans" är ett samarbete mellan Folkhälsan, Yle och Finlands Svenska Idrott (FSI).

Läs mer om kampanjen "Vi gör det tillsammans" på Folkhälsans webbplats.

I årets upplaga av Historiska och litteraturhistoriska studier (HLS 90) ingår en artikel av litteraturforskaren Anna Möller-Sibelius där hon analyserar kropp, språk och ideologi i Claes Anderssons poesi från 1960- och 70-talet.

I Anderssons poesi från dessa decennier kan man se hur tidens politiska och samhälleliga debatter tog plats och Möller-Sibelius noterar att Andersson var ett språkrör för rådande idéer. Mot slutet av 1980-talet tog Andersson också steget in i rikspolitiken som ledamot av Finlands riksdag och en stor del av 1990-talet var han också ordförande för Vänsterförbundet.

Men Möller-Sibelius påpekar att Andersson allmänt anses vara mer driven av sitt samvete än av någon politisk agenda: ”han är inte agitatorisk, han förkunnar och magistrerar inte utan rapporterar från ett samhälle i kris. Hans stora popularitet bland läsare, som håller i sig än i dag, vittnar om att hans dikter överskridit vad ideologisk brukspoesi förmår.”

I höst är Claes Andersson aktuell med diktsamlingen En morgon vid havet – inandning, utandning, en mycket stark samling som i högsta grad tar fasta på kroppen i samverkan med språket och politiken.

Den dubbla blicken

”det går inte att tömma brunnen som är förbunden / med de djupa vattnen där vi lekte som barn och där våra / flygdrömmar föddes i oceanernas bottenlösa djup”

Hos Claes Andersson möter vi ett tillbakablickande på den egna barndomen som för tankarna till poetkolleger som Bo Carpelan och Lars Huldén – en dubbel blick som bjuder på motsatta bilder, utvidgad närvaro och påtaglig frånvaro.

Många av dikterna i den nya samlingen präglas av sorg och saknad efter vänner som dött, förhållanden som tagit slut, smärtsamma minnen av en far som var starkt och obönhörligt präglad av kriget, reflektioner över de egna kroppsliga tillkortakommandena, en stilla oro och ångest inför framtiden.

Oron har sin grund å ena sidan i den egna utmätta tiden, å andra sidan i en värld som verkar arbeta hårt på sin egen undergång.

Det går helt enkelt inte att värja sig för samtidens kaos, kriser och krigshandlingar – bilderna som möter oss i nyhetssändningar kommer över en i svampskogen, när man balanserar för att få på sig jeansen, när man spelar piano.

Pärmen till Claes Anderssons diktsamling "En morgon vid havet" Bild: Sets förlag

I sin artikel hänvisar Anna Möller-Sibelius till sex teser som Claes Andersson själv formulerade om litteratur och författarskap i Nya Argus (nr 10/1985) där Andersson bl.a. konstaterade att diktens uppgift är ”att fungera som språklig grundforskning och restaurera och återerövra ordens grundbetydelser” och att diktens uppgift är att avslöja språkligt maktmissbruk och att återskänka orden deras genuina innebörd så att ord som ”kärlek” och ”sorg” kan betyda någonting igen.

Och det är väl det som kännetecknar en betydande lyriker som Claes Andersson att han förmår ge läsaren tron på orden igen, tron på att orden har en betydelse och kan göra skillnad. Tron på att vi ser världen på ett litet annorlunda sätt efter att vi läst dem.

Vardagen möter världen

En central del av samlingen utgörs av sviten ”Inandning, utandning” som är nertecknad under perioden augusti-oktober 2014 (och som publicerades i Ny Tid i november samma år)

I diktsviten, som består av ett antal tvåradingar, växlar Andersson ständigt mellan det privata och det politiska, mellan vardagens små bekymmer och omvälvande världshändelser.
Andersson skriver med en glödande raseri och slutresultatet blir drabbande och omöjligt att värja sig för:

”(---) Ur förtvivlan / Föds våldet och grymheten, mänskors förtvivlan blir tyrannens skördefest // Vapnen laddas, fruktan mobiliseras, gränser flyttas, de underjordiska / Städerna rustas upp. Lögner sprids med ljusets hastighet över vår okunskap // Invånarna flyr i panik med barnen i famnen för att skjutas ner som / Harar och älgar under höstjakten. Där ligger de alla med bly i kroppen // Utrensningarna närmar sig, folkmorden och terrorn blir vår gemensamma / Verklighet och vår gemensamma morgondag, all vår lojalitet är borta”

Att samlingen avslutas med en annan svit, ”Glädjen. Sexton anteckningar”, känns dock förtröstansfullt – inte som i sagan som bör ha ett lyckligt slut, utan snarare som i berättelsen om livet där sorgen och glädjen tillsammans vandra.

”Den bor i huden, i ögat, i öronen, i näsan, i könet, i smaklökarna / och i ljuset som lyser genom himlens fåglar och fjärilar / och i mörkret som skymmer våra missgärningar och våra svek”

Under perioden 22-25 oktober 2015 arrangeras Helsingfors Bokmässa för femtonde gången i Mässcentret i Helsingfors. Temaland i år är Ryssland, som presenterar drygt 30 författare för den finländska publiken.

Tomi Huttunen, professor i rysk litteratur och kultur vid Helsingfors Universitet, har varit med om att sammanställa programmet under bokmässan, och han konstaterar för sin del att det är ett imponerande stort antal författare som kommer att gästa Helsingfors i oktober – också genremässigt är urvalet brett.

På svenska finns bl.a. böcker av de gästande författarna Lev Rubinstein, Ljudmila Ulitskaja, Michail Sjisjkin, Boris Akunin, Sergej Lukjanenko och Roman Sentjin.

Den finlandssvenska boken tar stor plats på Bokmässan i Helsingfors och programmet på såväl Södergran- som Totti-scenen bjuder på diskussioner om allt från diskussioner om situationen i Ryssland idag och yttrandefrihet till queerlitteraturens och samhällsengagemangets plats i den finlandssvenska litteraturen idag.

Svenska Yles litteraturpris delas ut fredagen den 23 oktober kl. 17. I år förrättas valet av bibliotekarien Ylva Larsdotter. Lördagen 24 oktober kl. 14 diskuterar Bokmagasinets redaktörer Anna Dönsberg och Marit Lindqvist litteraturens plats och roll i det offentliga samtalet tillsammans med några inbjudna gäster.

Bokmässan bjuder sammanlagt på 800 programpunkter och 1100 uppträdanden.

Från Sverige kommer deckar- och thrillerförfattare som Carl-Johan Vallgren, Michael Hjort och Hans Rosenfeldt samt Mari Jungstedt, och Norge representeras på mässan av deckarförfattaren Jørn Lier Horst och ungdomsboksförfattaren Bjørn Sortland. Från Danmark kommer spänningsförfattaren Michael Katz Krefeld till Helsingfors.

Programmet i sin helhet hittar man på Helsingfors bokmässas webbplats.

"En brittisk nationalskatt". Det här kallades den brittiska sångerskan och TV-personligheten Cilla Black efter sin död den 2.8.2015 av kolleger i underhållningsbranschen.

Vad gjorde flickan som inledde sin karriär som garderobflicka på den legendariska Cavern Club i Liverpool så populär och älskad av det brittiska folket?

Liverpool

Liverpool, tidigt 60-tal: Den brittiska musikscenen håller på att förändras. Rock och popmusik börjar konkurrera ut tradjazzen.

I Liverpool är Cavern Club platsen där det händer. Stadens stora namn som The Beatles, Rory Storm and the Hurricanes och The Big Three uppträder reguljärt inför en entusiastisk publik.

Men före man kommer till scenen med de stora stjärnorna får man lov att lämna hatt och ytterrock i garderoben. Där tas de emot av den sympatiska och gladlynta flickan Priscilla White.

Priscilla White växte upp i ett arbetarklasshem i Liverpool. Hennes föräldrar var musikaliska och positivt inställda till hennes dröm om att jobba inom underhållningsindustrin. Jobbet som garderobflicka på Cavern Club ledde till att Cilla, som hon kallades, blev bekant med största delen av Liverpools musiker och liknande figurer. Hon hade för vana att brista ut i sång med regelbundna mellanrum och hennes röst gjorde bl.a. intryck på John Lennon.

Ganska snart började hon uppträda under namnet "Swinging Cilla" som gästsångerska med Rory Storm and the Hurricanes och Kingsize Taylor and the Dominoes.

Ett genombrott och ett nytt artistnamn fick Cilla då John Lennons gamla klasskompis Bill Harry grundade musiktidningen Mersey Beat. Han skrev en kolumn om "Swinging Cilla" men kallade henne i misstag Cilla Black i stället för White.

I stället för att klaga och gnälla som de flesta andra hade gjort i en liknande situation bestämde sig Cilla för att används Black som nytt artistefternamn. Och det här var kanske typiskt för Cilla Black. Hon lät sig inte provoceras utan tog det lugnt, vilket tydde på en viss självsäkerhet. Här ser vi ett till exempel på Cilla Blacks förmåga att svara på korkade frågor ställda av en mycket snorkig intervjuare:

Musikkarriären

Efter att ha uppträtt med grupper som Rory Storm and the Hurricanes och The Big Three under namnet Swinging Cilla fick hon efter en rekommendation av John Lennon provsjunga för managern Brian Epstein.

Cilla Black fick via Brian Epstein skivkontrakt med Beatles skivbolag EMI. Kanske delvis tack vare den av Beatles igångdragna Merseybeat-hysterin då alla bolag letade efter artister från Liverpool.

I Cilla Blacks fall var det en lönsam deal för alla parter, hennes andra singel Anyone who had a heart som vi hörde här nådde listans förstaplats och sålde som smör på heta stenar. Uppföljaren You’re my world som vi hörde tidigare upprepade listplaceringen.

Cilla Black, i likhet med största delen av sina samtida kvinnliga kolleger med undantag för Petula Clark skrev inte själv musik, utan var beroende av professionella låtskrivare. Resultaten varierade.

Hon var ju kompis med medlemmarna i The Beatles ända sedan dagarna på Cavern Club och eftersom de var på samma skivbolag blev det en hel del samarbete. Paul McCartney har senare kallat Cilla Blacks cover av "The Long and Winding Road" för den definitiva versionen.

Cilla Black gav regelbundet ut skivor under 60-talet och den tidigare halvan av 70-talet, men när hon år 1967 blev erbjuden en egen TV-show på BBC hade hon mitt i allt mindre tid för skivor och uppträdanden.

År 1970 hann hon ändå besöka Finland och TV-studion i Böle:

Film och TV

"Cilla" hade premiär år 1968 och sändes ända till år 1976. Till formatet hörde bl.a. musikaliska gäster.

Här ser vi Cilla Black med Marc Bolan:

År 1975 fick Cilla Black också en egen komedishow på TV, "Cilla's Comedy Six"

År 1975 valdes Cilla Black till årets kvinnliga komedistjärna av manusförfattarnas fackförening.

Under de sista åren av 70-talet och början av 80-talet såg det ut som om Cilla Blacks stjärna var på väg att dalna, men när hon år 1983 var gäst på den populära talkshowen " Wogan" väcktes intresset igen:

Efter det här blev Cilla Black erbjuden nya TV-jobb och från år 1984 till 2003 jobbade hon mer eller mindre på heltid med de populära showerna " Surprise, surprise" och " Blind Date"

Efter 50 år i showbusiness slutade Cilla Black jobba år 2014. Som avslutning belönades hon med ett specialpris vid 2014 BAFTA awards

Samma år gjordes en tredelad serie om hennes liv. Sheridan Smith spelade huvudrollen i "Cilla"

Död

Cilla Black var alltid rädd för att bli gammal och sjuk. Hon hade tidigare sagt att hon inte ville bli äldre än 75.

Den 1 augusti avled Cilla Black på sin semestervilla i Spanien vid 72 års ålder.

Hur tråkigt det än är när mänskor dör så kan man i det här fallet glädja sig åt att Cilla Black levde ett bra liv. Som barn drömde hon om att bli sångerska och det blev hon också, en framgångsrik sådan. Och när majoriteten av hennes samtida kolleger började falla i glömska inledde hon en minst lika framgångsrik TV-karriär. Också i det privata livet gick det bra. Inga större problem med droger, alkohol, relationer och liknande. Precis som hon önskade behövde hon inte heller lida av åldersrelaterade sjukdomar. Dessutom är det ju så att den som gjort skivor lever för evigt. Vila i frid!

Fokus på Cilla Black 3.9. kl. 18.03 med repris 9.9 kl. 13.03 i Radio Vega

Stella Jonasson funderade länge på vad hon ska bli när hon blir stor tills det slog henne att hon ju ska syssla med det hon kan - musik!

Före det jobbade hon som däcksman på J L Runeberg, som skogshuggare, varvsarbetare, båtpostiljon och lärare bland annat.

- Jag funderade om jag ska bli "mökkitalkkare" eller starta ett växthus men så kom jag på - nä men hej, jag kan ju bli sångerska!

Rödluvan blev mitt genombrott

Stella berättar att hon och hennes talanger blev upptäckta av hennes lärare Bo Wadenström i Salpar lågstadium i Sibbo. Stella hörde till de första Pörtöbarnen som gick i skola i Sibbo efter att skolan i Pörtö hade stängt.

- Jag har åkt till skolan från Pörtö med vanlig båt, med isbrytare, hydrokopter och snöskoter.

Stella drar sig till minnes sitt första offentliga uppträdande i skolan.

- Vi spelade pjäsen Rödluvan i skolan och jag blev hemskt förvånad när jag fick spela Rödluvan och sjunga. Det var då som Bo Wadenström upptäckte mej.

Sjöng innan jag kunde tala

Stella berättar att hennes mamma var mycket förvånad när Stella kunde sjunga innan hon kunde prata.

- Jag sjöng som en vuxen, jag har aldrig sjungit som ett barn säger mamma.

Stella började egentligen med klassisk musik i Lärkkulla. Hon kom in vid operalinjen i Stockholm men knutor på stämbanden gjorde att hon efter en tid fick sångförbud.

- Jag blev så besviken på det här att jag inte sjöng på flera år tills en väninna frågade "Hej, har du funderat på att börja med visor?"

Det tog en tid innan Stella märkte att väninnan hade helt rätt. Visor ligger mycket närmare en skäribo än klassisk musik.

Dansband?

Jag gick över till lättare musik och flyttade till Forsby i Pernå. Där träffade jag Tomppi Grönqvist i butiken. Han sade "Hej kanske vi ska starta ett band tillsammans".

Det var så Stella & Streamline kom till. Gruppen låg 25 veckor på Vegalistan med låten "Mitt hav".

Peter Greenaways film Eisenstein in Guanajuato är en spretig kavalkad av utmanande sex, teatralt skådespeleri, namnuppräknande, löst sammanhängande bildspel och allmänt pellejönseri. Eller så kan den framstå för ett öga som trubbats av med konventionellt filmberättande.

- Jag hoppas du kan uppskatta ironin där, svarar Greenaway på min fråga om varför han valt att lägga en lång och grafisk sexscen i mitten av filmen.

I scenen i fråga blir Sergej Eisenstein – ett av filmhistoriens allra största regissörsnamn och Greenaways viktigaste förebild – av med oskulden tillsammans med sin mexikanske guide Cañedo (Luis Alberti). Framställningen är understruket fysisk. Det är olivolja som glidmedel, Albertis välexponerade, erigerade penis och Eisensteins jungfrublödning.

- Det finns vissa konventioner för hur man representerar förlusten av oskuld på film. De är förstås heterosexuella konventioner, inte homosexuella. Det enda vi lämnade bort var när skådespelarna tänder en cigarett efter samlaget. Och det hela blir ju rätt så överraskande. För medan de knullar, pratar de hela tiden! De pratar om stora politiska, sociala frågor.

Bilden av manlig homosexualitet

Visst är det ironiskt att Eisenstein får den roll som filmkonventionerna tilldelar den kvinnliga jungfrun. Men å andra sidan är det väl snarare typiskt att manlig homosexualitet representeras just med det anala samlaget? Klichén för den homosexuella relationen är sexuell snarare än romantisk.

Det här är ingenting Greenaway har lust att kringgå.

- Jag vet ingenting om dig, utöver två saker. Två människor knullade för att du skulle komma till. Och jag är väldigt ledsen, men du kommer att dö. Det här är de punkter som vi inte kan förhandla om. De flesta hollywoodfilmer handlar väl om kärlek. Men kärlek är något otroligt förhandlingsbart.

Att spela ful och skör

Den finlandssvenska skådespelaren Elmer Bäck gör filmens titelroll. För honom är Eisenstein en avklädd karaktär, både inuti och utanpå.

- Han är en person utan hud, allting berör honom, han är på det viset som ett barn. Allt är intressant för honom, men också tungt. Allt kommer in.

Elmer Bäck, filmens Eisenstein. elmer bäck Bild: Yle/Peter Lüttge

- Eisenstein är en exhibitionist, samtidigt som han egentligen hatar sin egen kropp. Det gör honom jättenaken, också själsligt, inte bara kroppsligt. Såklart är rollen emellanåt svår att spela. Som man och skådespelare vill man förstås gärna se bra ut. Här ska jag vara naken och det man ska tänka om mig är inte att jag är en jättesnygg man. Men nu tror jag att jag bättre förstår hur det kan kännas för kvinnliga skådespelare. För en kvinna är det inte alls lika accepterat att vara naken på film utan att göra det på ett attraktivt sätt.

Gång på gång återkommer Bäck till nervositeten inför den långa samlagsscenen. Han hade läst den redan innan han fick rollen och visste vad som krävdes av honom. När det väl var dags att spela in scenen gick det hela förvånansvärt lätt.

- Vi övade den en gång och sedan körde vi bara. Scenen är inspelad i en tagning, förutom närbilderna. Vår egen nervositet syns, men jag tycker det fungerar i scenen eftersom nervositeten också skulle finnas där.

Hissa flagg!

I Eisensteins egna filmer är sex inte något framträdande tema. Därför förvånar det mig att hela filmen, som jag uppfattar den, kretsar kring sexscenen. Så jag ställer ännu en fråga om den till Greenaway. Varför talar Eisenstein och Cañedo om syfilis under samlaget?

- Du är besatt av den där scenen! Du måste väl märka att det finns mycket annat än knull i filmen?

”Visst”, stammar jag, ”men jag upplever att den är i själva kärnan av filmen…” Och till min lättnad avbryter Greenaway mig:

- Du har alldeles rätt. Hela filmen är symmetrisk. Den börjar och slutar med samma bild. Den andra bilden och den näst sista motsvarar varandra. Och om man söker sig tillbaka till den exakta mittpunkten av filmen, så ser man en röd flagga som trycks upp i en rumpa!

Hyllning till filmkonsten

Under hela intervjun har Greenaway glimten i ögat. Och det är den glimten vi ska se i hans film, och i alla filmer han gjort.

- Alla mina filmer har en hög grad av ironi. Ingenting är särskilt allvarligt. Själva filmkonsten är korkad och flyktig.

Men åt detta korkade och flyktiga har Greenaway vigt större delen av sitt liv. Och Eisenstein in Guajuanato är en enda lång hyllning till filmkonsten.

Filmen är proppfylld av citat ur hela filmhistorien. Från stumfilmsmästare som Abel Gance och först och främst förstås Eisenstein själv, via Renoir, Resnais, Fellini och Tarkovskij till Scorsese.

- Den nakne mannen som talar till sin kuk, där har vi en referens till Tjuren från Bronx!

Greenaway ska vi njuta av med en ordentlig nypa salt.

Lyssna också på Tomas Janssons radioreportage från Berlin där Eisenstein in Guajanuato fick sin världsurpremiär, och där Elmer Bäck promenerade över samma röda matta som Juliette Binoche eller Nicole Kidman några dagar tidigare.

Gitarristen och gitarrpedagogen Tomas Karlsson i Kristinestad släpper den 5.9 sin skiva "Zen Guitar Songs". Albumet består av instrumentalmusik med mycket improvisation.

Tomas började spela violin då han gick i lågstadiet. Han spelade också klarinett i skolorkestern. Men det var rockmusiken och distade gitarrer som fick det att tända till i honom i de tidiga tonåren.

- Inte kände jag något för de andra instrumenten, det var bara för att mina föräldrar ville. Känslan att ta sitt första ackord genom en gitarrförstärkare, den var obeskrivlig.

Tomas berättar - lite cyniskt, som han uttrycker det - att han har kastat bort en stor del av sitt liv. Han har sysslat med sånt som han egentligen inte har villat göra.

En ny sorts stämning

Nuförtiden är Tomas gitarrpedagog och undervisar bland annat vid musikinstitutet Legato och medborgarinstituten i Kristinestad och Närpes. Han undervisar i gitarr, elbas, ukulele, piano och trummor.

- Jag har också tänkt mycket. Så år 2005 läste jag Philip Toshio Sudos bok "Zen guitar" och upptäckte att han hade en alldeles egen gitarrstämning: DADAAD. Det här är ett öppet ackord som gör det väldigt lätt att spela.

Det här fick Tomas att tänka på hur svårt det är att lära exempelvis barn att spela gitarr på traditionellt sätt. Man måste kunna många ackord för att komma igång.

- I den här stämningen behöver man inte kunna så mycket och tänka så mycket. Man behöver bara spela upp och ner längs greppbrädan och få till roliga sound utan att kunna så många fingersättningar.

Den här upptäckten gav upphov till den musik som nu presenteras på Tomas' skiva. Den annorlunda stämningen ger upphov till en annorlunda musik.

- Man måste kasta bort alla fingersättningar som man kan och börja tänka från början. Då blir det annorlunda låtar.

Den första skivan är den andra

En rolig detalj är att "Zen guitar songs" är Tomas' första skivsläpp, men ändå hans andra skiva. Den första är nämligen ännu inte klar.

- Jag har hållit på med min första skiva i snart 25 år men den är ännu inte klar, så det här blev nu den som blev klar först.

Med sig på skivan har Tomas med sig ett skickligt gäng musiker: Tom Forsman, Kenneth Nordman, Stefan "Kilju" Lindblom, Stefan Brokvist och Oskar Nilsson.

- De är mina vänner sen jättelänge tillbaka. Det är såna som jag känner mig trygg med, säger Tomas.

Som filmkritiker, alltså professionell tyckare, är det lätt hänt att man tror sig veta bättre än filmmakarna. Så när jag träffar mästerregissören Peter Greenaway frågar jag varför han gjort sin nya film, Eisenstein in Guanajuato, så teatral. Min uppnosighet sätts omedelbart på plats.

- Det låter som om du inte sett värst många av mina filmer! svarar Greenaway.

Och så inleds en föreläsning om filmkonstens grunder.

- Alla mina filmer är väldigt, väldigt teatrala! Jag vill visa att filmen är det mest artificiella medium man kan tänka sig. Det enda jag vill att mina filmer ska få publiken att känna är att de ser en film. Filmen är inte ett stycke liv. Den är inte ett fönster ut mot världen. Verklighet är något omöjligt på film! Till och med de mest så kallat realistiska filmerna är djupt, djupt artificiella.

- Så när allt kommer omkring är din fråga lite dum, är den inte det?

Redaktören kan inte läsa

Greenaway, själv verksam bildkonstnär, fortsätter med attt fråga om jag gått på konstskola. Jag måste skaka på huvudet.

- Så i princip är du en visuell analfabet! Hur täcks du granska film?

- Varje film du någonsin sett börjar som en text. Och det är ohyggligt! Alla filmskribenter borde skjutas! Filmen borde bygga på bilder. Men såhär har det varit så länge att folk skulle ha väldigt svårt att göra film på något annat sätt.

- I vårt utbildningssystem övar vi oss år ut och år in på att bli bättre på att använda ord. När vi är nio, tio, elva år gamla säger lärarna åt oss att lägga undan kritorna och målfärgen och bli seriösa. De flesta av oss lever resten av livet utan att skapa bild. Det är en oerhörd utarmning.

Filmen är död

Men då invänder jag att också Greenaway skriver sina filmer som manuskript. Jag har nämligen nyss fått höra att Elmer Bäck, som spelar huvudrollen i Eisenstein in Guanajuato, bekantade sig med sin roll genom filmens manus.

- Ja, jag är ett dumt, gammalt fossil. Jag gör fortfarande konventionell film.

- Men jag kan inte gå till en filmproducent med fyra målningar, tre litografier och ett block med teckningar och säga: pengarna hit! Han skulle undra vad i helvete jag talar om. De flesta filmproducenter är visuella analfabeter. Filmen ska bygga på text, och helst på en text som redan sålt på marknaden, som Harry Potter eller Sagan om ringen.

- I vilket fall som helst är filmen död nu. Så det är knappast någon idé att skriva manuskript. Men om du vill skriva: var författare! Skriv romaner! Men snälla, snälla, låt bli att jobba med film!

Under ett förlängt veckoslut har ett femtontal dansare, filmare, koreografer och regissörer samlats på Malakta i Malax för att testa olika saker - och diskutera massor. Slutresultatet är inte det viktiga, utan fokus ligger på processen och att hitta former för samarbete.

Dansfilmerna är poesi

Jukka Rajala-Granstubb medger att dansfilm är en ganska marginell genre. Han jämför dansfilm med litteraturen - om spelfilmer är romanerna, så är dansfilmer poesin. Men ända från filmkamerans barndom har man filmat dansare, man har velat föreviga rörelserna på film. Och tänk bara på de stora musikalerna med Fred Astaire och Ginger Rogers.

Dansarna och filmarna Marlene Millar och Philip Szporer trivs i det österbottninska landskapet. Dansarna och filmarna Marlene Millar och Philip Szporer trivs i det österbottninska landskapet. Bild: Jukka Rajala-Granstubb

Workshoppen går ut på att deltagana får pröva på både bekanta och nya uppgifter kring att göra dansfilm. En koreograf kan få ställa sig bakom kameran, en filmare kan få ställa sig framför kameran och så vidare.

Svårbegriplig nutidsdans

Nutidsdans kan vara svår att förstå, men med hjälp av filmmediet är det lättare att leda publiken och hjälpa den att förstå dansen.

-När vi gör en dansfilm styr vi betraktarens öga. Vi förstår vokabulären som dansare använder, hur de uttrycker den via sin kropp, känslomässigt och intellektuellt, säger Malene Millar och Philip Szporer.

Via kameran omtolkas dansen för filmduken. Betraktarens uppmärksamhet kan styras till dansarens händer, när de är det viktiga. Kameran kan också följa med i dansen, så att den blir en partner i dansen.

- Det är viktigt för oss att med hjälp av dans på film få folk att börja fundera på hur de använder den egna kroppen för att uttrycka sig. Här kan riktiga aha-upplevelser uppstå när det tänder till mellan publiken och dansen, säger Malene Millar och Philip Szporer.

Deltagare i Malakta Dancefilm Lab filmar i ett växthus Deltagare i Malakta Dancefilm Lab filmar i ett växthus. Bild: Jukka Rajala-Granstubb

Försöker skapa nätverk kring dans

I fyra år har Jukka Rajala-Granstubb jobbat för att etablera den workshop som går under namnet Malakta Dancefilm Lab.

- Det som vi försöker bygga upp här är ett internationellt nätverk med samarbetspartners runt om i världen. Vi vill skapa ett namn som står för hög kvalitet när det gäller workshoppar kring dansfilm, säger Jukka Rajala-Granstubb.

Nytt för i år är att Malakta också inlett residensverksamhet. Efter att den egentliga workshoppen är avslutad stannar konstnärer från Hongkong, Nederländerna och Sverige kvar för att jobba vidare med de filmidéer och utkast som arbetats fram.

Vad kan man tillföra en genre som är lika uttjatad som Bjällerklang på julaftonen? Har vi inte redan sett alla varianter av krigsskildringar? Eller är det faktiskt så att historien om en barnmorska kan blåsa nytt liv i det hela?

När Sakari Kirjavainens Hiljaisuus - Tystnaden gick upp på repertoaren 2011 kändes det som om den finländska krigsfilmen kommit in i en helt ny fas. Istället för att skildra enskilda slag och kampen för överlevnad låg fokus plötsligt på dem som tog hand om de stupade.

Kan krigets brutalitet bli mer påtaglig än då man gör i ordning en sönderskjuten kropp för den sista hemfärden?

Det kontemplativa sättet att närma sig krigets slutstation tedde sig som ett givande stickspår i en genre som präglats av pansarvagnar och explosioner. Men det var uppenbarligen bara ett stickspår.

Med Antti J. Jokinens filmatisering av Katja Kettus roman Kätilö är vi tillbaka bland bombkrevaderna och den ångestladdade gränsen mellan liv och död.

Händer det något nytt denna gång? Både ja och nej.

Upplägget - Hon

Året är 1944 och nazisternas närvaro i Lappland påtaglig. På de osäkra vägarna mellan gårdarna i bygden cyklar barnmorskan Helena (Krista Kosonen). Ständigt på väg mot en ny förlossning. Ibland dör modern, ibland dödas barnet.

Helenas uppgift är ofta otacksam. Trots det vackra i att nytt liv föds i skuggan av allt dödande.

Men Helena ser ingen utväg. Som "horunge" med en rysk far har hon ingen given plats någonstans. Och som barnmorska känner hon vreden växa inför vissa beslut som fattas.

Men så en dag ser hon ljuset. I form av en ung man med en kamera.

Lauri Tilkanen i armékläder i Kätilö. Bild: Solar Films

Upplägget - Han

Officeren Johannes (Lauri Tilkanen) är son till en finsk kvinna och en tysk man och jobbar som fotograf. Det är hans uppgift att föreviga nazisternas militära bedrifter. Många bilder är redan framkallade, men det visar sig snart att det som pågår i fånglägret vid Titovka tål vare sig dagsljus eller skarpa lampor.

Medan Johannes betraktar det som sker via en kameralins betraktar Helena honom med vidöppna ögon. Hon ser honom och ber en stilla bön.

"Gode Gud, om du ger mig den mannen och för mig bort härifrån så skall jag aldrig mer önska mig något igen".

Kristas krig

Det som gör en glad när man ser Kätilö är den hämningslöshet med vilken Kettu & Jokinen (de har skrivit manus tillsammans) går in för att låta kvinnan vara den drivande kraften. Det är hon som utgör filmens energikälla, det är hon som initierar det som sker, det är hennes blick som styr.

För en gångs skull är det Hon som upptäcker Honom - Hon som tar det hon vill ha.

Och vem skulle väl vara mer lämpad för en roll som detta än Krista Kosonen? En kvinna som formligen vibrerar av styrka. Inte bara för att hon är lång och ståtlig och har ett hår som får kvinnorna i vilken schamporeklam som helst att verka tunnhåriga - nej, för att hon har en fast blick, en stark närvaro och en förmåga att skapa en intensitet i mötet med kameran.

Och här får hon verkligen göra just detta. Skapa en nära och intim kontakt med kameran. Detta eftersom Jokinen i hög grad spelar med närbilder, blickriktningar och ögonkast.

Det vill säga - han gör det under de stunder då han kan hålla sig ifrån att satsa krutet på att softa bilderna eller leka med slowmotion. Och det kunde han med fördel ha låtit bli att göra helt och hållet.

Vi har nämligen sett det förr. Kulor som pumpas ut ur ett magasin medan man hör det metalliska ljudet då hylsorna faller till marken. Män som långsamt springer genom dimmig rök.

Otydligt och övertydligt

Den visuella sidan må ha sina förutsägbara skavanker, men även tyngdpunkten känns lite vag. Vad handlar filmen om? Egentligen.

Om en enskild kvinnas kamp? Om en kärlekshistoria. Om vad krig gör med människor?

Här finns många trådar, men ofta är det som om underliggande betydelser inte ges det minsta spelrum. Man gör inte särskilt mycket av det faktum att Helena är just barnmorska. Och man glider snabbt förbi frågan om kärleksparets bakgrund och slitningen i lojalitetsfrågor.

Istället är samtliga karaktärer skarpt utmejslade och konflikterna extremt tydliga.

Så några större aha-upplevelser blir det inte. Däremot nog en hyfsat spännande kärlekshistoria. Framförd i ett flytande tempo. Och gestaltad av finsk films största filmstjärnor just nu. Med betoning på "stjärnor".

En amerikansk agent, en sovjetisk agent, två vackra kvinnor och en farlig bomb. Låter det som en uppvärmd "kalla kriget"-saga? Javisst. Och den serveras både ”shaken” och ”stirred”.

Det är en sen kväll och tidigt 1960-tal. En elegant man (Henry Cavill) passerar gränskontrollen mellan öst och väst-Berlin och stiger därefter in i en smutsig bilverkstad. Under en av bilarna finner han den han söker – mekanikern Gaby (Alicia Vikander).

Gabys kärnvapenexpert till far har plötsligt gått upp i rök och nu vill CIA försäkra sig om att hans kunskap inte faller i fel händer. Och det är de inte ensamma om. KGB har också valt att skicka ut en man (Armie Hammer) i samma ärende.

Det är alltså bara en tidsfråga innan cowboyen från väst och machobjörnen från öst drabbar samman. Eller finns det möjligen ett annat scenario inbakat i helheten?

Från tv-ruta till bio-duk

Filmen The Man From U.N.C.L.E har sitt ursprung i en populär agentserie som producerades mellan åren 1964 och 1968. Och den är ytterligare ett exempel på att man just nu gärna värmer upp såväl det kalla kriget som bilden av den elegante agenten.

Den typen av agent som hör hemma i en James Bond-värld som inte längre existerar. Inte ens på film. Världen där det är självklart att man tar sig igenom vilken fight som helst utan att kostymen får en enda skrynkla.

En värld som Colin Forth gjorde sitt yttersta för att återerövra i den skräniga Kingsman (2014).

Problemet med att försöka fräscha upp gamla kostymer enligt modernt snitt är att de sällan håller måttet. Det blir lätt både krystat och patetiskt. Därför blir man glatt överraskad när man märker att actionregissören Guy Richie lyckats snitsa till en sexig outfit som man gärna vilar ögat på.

Tempot är högt – men aldrig flåsigt. Skurkarna får sig - men det blir inget frosseri i våld. Kvinnorna är heta på ytan – men coola under densamma. Åtminstone den som kommer från Sverige.

Charmigt eller träigt?

Mycket bygger på samspelet mellan den centrala agentduon och många elaka ord har redan skrivits om Cavills & Hammers insats. Det finns de som anser dem vara mer än lovligt träiga och därmed helt renons på charm.

Men är inte de grovt tillyxade dragen en del av poängen?

Cavills Solo är den rörlige gentlemannen som är lika väloljad när det gäller att bryta upp kassaskåp som när det gäller att bryta ner kvinnors försvar.

Hammers Ilya är den buttre och bittre stålmannen som är ungefär lika smidig som en ladugårdsvägg. I princip är det en fördel att mäta 1,96 i strumplästen, men i praktiken kan kroppshyddan utgöra ett problem. Åtminstone om man dras med ett hetsigt temperament.

Sidsteppad Grant

Visst påminner Cavill & Hammer nästan pinsamt mycket om den konstellation som Chris Pine och Tom Hardy stod för i agentkomedin This Means War (2012). Och visst är det uppenbart att de inte behöver sitta i spänd förväntan inför oscarsnomineringarna 2016.

Men dessa krassa sanningar till trots tycker jag att de fungerar bra tillsammans.

Däremot kan man undra när en skådespelare senast underanvänts lika grovt som Hugh Grant i rollen som agentchefen Waverly? Grant ramlar in i ett par-tre scener som om teamet plötsligt kommit ihåg att han också fanns på rollistan. Trots att han bevisligen är bra på att stjäla uppmärksamheten så snart han får en chans.

Vackra Vikander

Underanvänder den självskrivna hjältinnan gör man däremot inte. Gaby får mycket plats och är inte sen att göra det bästa av den. Vilket inte är helt oväntat med tanke på att Gaby gestaltas av Alicia Vikander - en Natalie Portman i svensk tappning.

Efter att ha spelat bland annat den illa åtgångna arbetarklassflickan i Till det som är vackert (2009) och den olyckliga rikemansflickan i Hotell (2013) är Vikander på god väg att bli ett namn att räkna med även i internationella sammanhang.

Och varför inte? Här får man skörhet och styrka, skönhet och smarthet – allt i en och samma gestalt. Vill man se en laddad scen denna vecka så skall man absolut satsa på hennes danssession med Hammer. Till samma toner som i tiderna gav färg åt den mest laddade scenen i Dirty Dancing (1987).

Och den som inte tilltalas av vare sig Dirty Dancing-sessioner eller agentkomedier kan få en seriösare Vikander- dos nästa vecka istället – då ger hon nämligen röst åt Ingrid Bergman i Stig Björkmans dokumentär Jag är Ingrid.

Behöver det sägas tydligare? Alicia Vikander är Sveriges nya, unga Hollywood-prinsessa.

Podd och radio är humorgruppen KAJ:s senaste erövring. Hur kommer Kevin Holmströms, Axel Åhmans och Jakob Norrgårds nya podcast att låta? Det får du reda på här.

Den 2 oktober kommer Humorgruppen KAJ:s nyaste projekt, podcasten Kajland, att få sin premiär på Yle Arenan, och från och med 3 oktober hör du podden också i radion. Vi snackade med killarna för att ta reda på vad vi kan vänta oss av podden.

Hur kommer podden att låta?

Ett typiskt sketchprogram med KAJ:s humor, stil och karaktärer. I podden kommer killarna att spela på sina egna styrkor. Kevin, Axel och Jakob berättar att de jobbat speciellt mycket på sina karaktärer, som de lovar att kommer att vara väldigt roliga - och det tvivlar vi inte på!

Speciellt intressant blir det att höra låtarna i slutet av varje sketch. Låtarna ska inte framföras av killarna själva, utan de olika karaktärerna de hittat på. Med andra ord spelar musiken en viktig roll i podden.

Axel Åhman. Kajland Bild: Yle/Petter Sandelin

- Kajland är programmet för dig som ännu inte fått leidon av vad KAJ har att komma med, dig som gillar sketcher där 90 procent av orden är diftonger och för dig som gillar obskyra band med märkliga låtar. Eller för dig som bara vill koppla av och skratta en stund.

Kevin, Axel och Jakob berättar att de börjat skriva innehållet för podden i juni, och hälften av avsnitten är redan färdiga. De har lyssnat på olika sketchprogram under sin barn- och ungdom, så det är föga överraskande att speciellt Radio Pleppo är en av deras inspirationskällor.

Killarna försäkrar ändå lyssnarna att podden kommer att vara äkta KAJ-humor.

Hurudana ämnen utlovas?

- Ingen tydlig röd tråd, mest lustigheter och musik, menar KAJ.

Sketcherna kommer att gå ut på parodier, olika fenomen, och förstås en stor del av innehållet drar killarna från sina egna liv. Karaktärna som de skapat har inspirerats av familjemedlemmar och nära och kära.

Jakob Norrgård. Kajland Bild: Yle/Petter Sandelin

En KAJ-podd, hur kom det sig?

Efter sitt Julkalender-projekt ifjol började Kevin, Axel och Jakob fundera på vad som borde bli deras nästa erövring. De behövde inte fundera länge. Efter lite diskussion med Yle bestämde sig killarna för att pröva göra radio.

Killarna berättar att de verkligen gillar att testa på nya saker, och podden kändes som en passlig utmaning.

Kevin, Axel och Jakob ser jättemycket fram emot publikens reaktioner på de olika sketcherna, speciellt med tanke på att deras målgrupp är väldigt bred.

Kevin Holmström kaj Bild: Yle/Petter Sandelin

Pressbilder med Baywatch-tema, vah?

- Kajland är en suverän stat i våra hjärnor. Det är ett skatteparadis, en charterort, en marknad, teaterscen, nyhetsstudio, ett bandrum… Listan kan göras lång, konstaterar killarna.

Podden fick namnet Kajland, eftersom det påminner killarna om ett varmt och trevligt ställe dit alla är välkomna. Vissa sketcher kommer till och med att ha en anknytning till söder-temat.

- Alla är inbjudna till paradiset. Inga pass behövs, gränserna är öppna!, är Humorgruppen KAJ:s budskap.

Kajland väkomnar dig! kaj Bild: Yle/Petter Sandelin

Så här länge varar det

Humorgruppen KAJ kommer att göra totalt nio avsnitt av Kajland-podden. Podden publiceras på Yle Arenan varje fredag och hörs i radion varje lördag. Första podden kommer ut på nätet 2.10 och 03.10 kl 17.03 äger radiopremären rum.

Sista avsnittet publiceras under sista helgen i november. Till äran av lilla jul som inträffar då, kommer det sista avsnittet förmodligen att handla om just lilla jul, avslöjar killarna. Exakt vad det kommer att bli får vi helt enkelt vänta på med spänning.