Svenska Kulturfonden satsar stort på dramatik skriven på svenska i Finland Labbet r.f. har beviljats 650 000 euro för det treåriga projektet REKO som utvecklar dramatik skriven på svenska i Finland.

Detta innebär att 25 nyskrivna pjäser under de kommande tre åren kommer att få sina urpremiärer på Viirus, Svenska teatern, Wasa teater och på Åbo Svenska Teaterns scener. I projektet medverkar dessutom fria grupper som Teater Mestola och 90°.

Texterna som skrivs inom projektet utvecklas inom tre olika kullar. Den första kullens arbete inleds i september 2014 i Helsingfors – författarna i den kullen väljs av REKO, Teater Viirus och grupperna Teater Mestola och 90°.

Den andra kullen skriver i huvudsak för Wasa teater och kommer därför att jobba i Österbotten. Den inleder sitt arbete under våren 2015. Den tredje och sista kullen påbörjar sitt arbete i Helsingfors under hösten 2015.

Projektet kommer att beställa pjäser av ca 30 nya eller etablerade författare/dramatiker.

Författaren får ett beställningsarvode för sin text och hen deltar i projektets skrivarseminarier och workshops som leds av ett team bestående av Anna Kölén, Harri Virtanen, Marina Meinander och Arn-Henrik Blomqvist. Varje författare får dessutom en dramaturg som följer texten ända till premiär.

De medverkande dramatikerna väljs av de producerande teatrarna i samråd med projektledningen för REKO.

Den som vill anmäla sitt intresse att medverka kan höra av sig till: reko@labbet.fi

Skriv ett mejl i vilket du kort svarar på följande tre frågor:

1. Vem är du?
2. Varför vill du vara med i projektet?
3. Vet du redan vad du vill jobba med om du blir antagen till projektet?

Den första kullens författare kommer att väljas innan midsommar. De två återstående kullarnas författare väljs senare.

Ansvariga projektledare är Arn-Henrik Blomqvist och Marina Meinander.

Läs mera på Labbets webbplats eller på Labbets Facebooksida.

Nästa lördag (14.6) stiger Krista Siegfrids upp på scenen på Popkalaset i Ekenäs. För att lära känna henne bättre lät vi henne svara på några frågor. Frågor ställda av en grupp dagisbarn.

Ibland är det bra att se världen ur någon annans synvinkel. Ett dagisbarns till exempel. Fredrika tog med sig ett foto på Krista, och gick så till ett dagis för att samla in frågor.

Här är några av frågorna de ställde Krista.

Vad tycker du om att göra?

- Jag tycker om att sjunga och dansa, svarar en hänförd Krista Siegfrids (tydligen älskar hon små barnröster).

Vad är din favoritfärg?

- Min favoritfärg är röd.

Hur kan du sjunga så bra?

- Jag har övat en hel del, kanske det är därför.

Hur kan du dansa så bra?

- Samma svar där, säger Krista och upptäcker förskräckt att hon börjat prata babyspråk.

Varför har du så stora skor?

- För att de är sjukt snygga, that´s why. Men de ser verkligen stora ut, så jag kan förstå att man funderar över det.

Vad heter du i efternamn?

- Jag heter Siegfrids. Jag tycker inte det är ett så svårt efternamn, men många har problem med det. Speciellt att stava det, då går det ofta fel. Många tycker det låter exotiskt.

Hur har du så fint nagellack?

- Jag gör dem inte själva. Det är en tjej som heter Camilla Backman som pimpar upp dem med glitter och pärlor och färger. Jag biter egentligen på mina naglar så de ser hemska ut om ingen fixar upp dem. Jag biter på naglarna och sen börjar jag bita runt, och sen börjar de blöda och svälla och så måste jag äta värkmedicin.

Missa inte ljudklippet till höger. Där får du höra svaret på ännu fler frågor. Du får också höra hur Krista låter när hon är riktigt barnkär.

På väg på Popkalaset? Här kan du läsa mer om festivalen.

När Radio Vega debatteras i spalterna handlar det ofta om musiken. Då är det lätt att glömma bort att Radio Vega också bjuder på mängder av intressanta och mångsidiga talprogram. Visst är musiken mycket viktig och en självklar del av uppdraget, men det är det talade materialet också. Vegas sommar 2014 innehåller mycket prat.

En kär favorit som självklart är med i tablån också i år är Vegas Sommarpratare. Vi bjuder som vanligt på 40 tankeväckande, intressanta, underhållande, kända och mindre kända sommarpratare varje vardag. Likaså varje vardag får vi Tove Janssons 100-årsjubileum till ära i Sommarberättelsen höra Tove själv läsa sina Muminböcker och givetvis Sommarboken.

Under sommaren repriserar vi åtta stycken fina dokumentärer från det gågna året och onsdagar kan man också lyssna på vår satsning på kortdokumentärer under rubriken Lyssna! Berättelser. Kortdokumentärerna står för sig själva men ämnet i dem behandlas utförligare i onsdagens Radiohuset.

Trots att Radiodoktorn vilar under sommaren kan man givetvis ta del av Webbdoktorn och därtill lyssna på sommarens hälsomagasin Kraft. I åtta avsnitt bjuds lyssnarna på olika hälsorelaterade teman presenterade av programvärdarna Nanette-Marie Forsström och Kira Schroeder.

Hur ska man träna och särskilt springa så att det är så skonsamt som möjligt för fötterna, och vad kan man göra åt allehanda knotor som gör att skorna klämmer? På vilket sätt kan robotsälar främja välmåendet på äldreboenden? Kraft synar också andra sidan av myntet, och frågar sig vad som händer om man går för långt med hälsohetsen. På bekostnad av vad tränar och äter man sig till den perfekta kroppen?

I varje avsnitt testar redaktörerna olika hälsorelaterade applikationer för smarttelefoner - vilket program för intervallträning är bäst och gör appen mot jetlag verkligen dig piggare på resan?
Kraft blickar även bakåt - i serien “Var allt bättre förr?” får lyssnarna följa med på små resor bakåt i medicinens historia - vi får bland annat höra hur Opiumkriget påverkade inställningen till smärtlindring och vad Berlinmurens fall lärde oss om allergier.

Sommaren är ändå inte sommar utan musik. Ur vårt digra musikutbud kan vi plocka bl.a. serierna Apropå Hasse o Tage och Vi minns George de Godzinsky. George de Godzinsky skulle ha fyllt 100 år i år.

Vänner av dansbandsmusik får i sommar en dos Vega Dans. Vega Dans är en sommarserie i åtta delar som breddar och fördjupar innehållet i Danslistan. Nu finns det utrymme att spela mer än bara den där ena singeln från dansbandens album. Bland programmen kan nämnas ett specialprogram om Streaplers, Sveriges äldsta dansband, som fyller 55 år i år.

Sveriges egen "dansprofessor" Thomas Deutgen från P4 dans gästar Vega Dans i medlet av juli och bjuder på det bästa i Danssverige just nu. Två av Danslistans guldklassmedlemmar, Tommys och Högtryck, kommer också att få ett helt eget program. Och så kommer Danslistans hittills "anonyma" jurymedlemmar att presentera sig och spela sina egna dansfavoriter.

Som sig bör bjuder alltså Nordens mångsidigaste radiokanal något åt envar. Glad och god sommar med Radio Vega!

Lastbilar och nära döden-upplevelser på Pedersöre Truck Meet. Veckoslutskommittén sände live hela dagen. Här ser du vad som hände.

Det var mycket action på Pedersöre Truck Meet som ordnades på Klacken i Lillby. Nicke Aldén backade med en lastbil (tilläggas bör att han är usel på att backa), Magnus Hansén låg som ett mänskligt hinder för en motorcykel, och Nicke åkte upp med en lyftkran – 40 meter upp i luften.

Så här såg det ut när Nicke körde lastbil.

Och Magnus fick fläka ut sig framför motorcyklisten Joachim Hindrén. Det var nog lite nervöst där.

Och här under ser du fler sköna bilder från dagen.

Pedersöre Truck Meet

Vi passade också på att fråga besökarna vilken som är den perfekta låten att lyssna på när man kör. Här är deras svar.

Jennie, Dennis och Fredrik säger Summer med Calvin Harris.

Lastbilschauffören Christine Wiik (vars lastbil Magnus och Nicke sände ifrån) svarar: On the road again med Willie Nelson.

Malena är på plats med sin häst Peter Pan. Bästa billåten? Wild wild love av Pitbull

Andreas och Simone svarar Hollywood undead och Levitate.

Melissa och Pernilla tycker The Black Keys låt Lonely Boy är den bästa billåten.

På vårt instagramkonto hittar du fler roliga bilder från dagen. Kolla in det här!

Duvteatern i samarbete med Klockriketeatern tilldelas årets Antonia-pris för föreställningen Den brinnande vargen.

Juryns motivering lyder:

”...Vi premierar ett fenomen som i år tack vare ett långsiktigt, konsekvent arbete nådde en konstnärlig höjdpunkt. Priset går till en poetisk känslig föreställning som visar att konst verkligen spelar en roll, och som nådde en ovanligt bred publik".

Den brinnande vargen regisserades av Mikaela Hasán och spelades i vintras på Dianascenen i Helsingfors.

Duvteatern består av teaterarbetare med och utan intellektuell funktionsnedsättning. Gruppen har varit verksam i Helsingfors sedan 1999 under ledning av regissören Mikaela Hasán.

Antonia-priset delades ut på Hangö Teaterträff.

Antonia-priset uppmärksammar mod och mångfald

Antonia-priset instiftades 2006 för att uppmärksamma konstnärligt mod och mångfald inom svenskspråkig teater i Finland.

Juryn har bestått av olika yrkesgrupper inom teatervärlden. I år bestod juryn av teaterkritiker: Isabella Rothberg, teaterredaktör på Hufvudstadsbladet, Ann-Christine Snickars, kritiker, Tomas Jansson, kulturredaktör på Yle och Egil Green, kulturredaktör, Borgåbladet.

Priset är uppkallat efter Antonia Ringbom, som var med och grundade Hangö Teaterträff.

Program under Hangö Teaterträff
Hangö Teaterträff

I helgen var det dags för den 23:e upplagan av Hangö teaterträff, och en av de på förhand mest emotsedda föreställningarna var Finlandspremiären av ”Memories for Life” med teaterprojektet/kollektivet ”Meeting the Odyssey” som anlände till Hangö efter urpremiären i S:t Petersburg.

”Meeting the Odyssey” är ett europeiskt socialt och konstnärligt projekt som under somrarna 2014-2016 kommer att segla från Östersjön till Medelhavet. Ombord på skonaren s/s Hoppet finns skådespelare och teaterfolk från bl.a. Finland, Estland, Danmark, Italien, Tjeckien och Ryssland.

Som ett intro till föreställning har man i programbladet citerat den lettiska poeten Imants Ziedonis (1933-2013):

”Vi går inte mot döden. Vi går inte mot att bli gamla. Vi går för att möta oss själva. Vi går för att möta vårt andra jag. Livet är som två personer som går mot varandra. Min gamla ålder möter min ungdom.”

Föreställningen börjar med att de sju skådespelarna framför en böljande och koherent dans – sju blir en för att sedan upplösas i sju i ett hart när magiskt förvandlingsnummer där de unga vigulanta och plastiska kropparna på ett ögonblick åldras och förvandlas till krumryggiga och hasande kroppar som darrar och rycker. Den tämjda, följsamma och strikt kontrollerade kroppen har i ett huj brutits ner och det som kvarstår är okontrollerat kaos, ett flackande och famlande.

Jag kommer att tänka på konstnären Saara Ekströms videoverk där blommor och grönsaker bryts ner och förmultnar – verk som visar på det å ena sidan sköna, å andra sidan skoningslösa i förfallet.

Scenen i Brankis i Hangö förvandlas till en plattform för fragmentariska minnen där nutid och dåtid böljar in och ut ur varandra i ett ständigt pågående tidsflöde, ett slags medvetandeström där dröm och verklighet tvinnas samman till en livslinje kantad av krig och förlust, sorg och glädje, oförlösta drömmar och såväl smärtsamma som ljuva minnen av en tid som flytt.

Vi har det åldrade paret (Jessica Raita och Viktor Idman från Teater Viirus) som följt varandra i vått och torrt sedan ungdomens dagar och nu sitter i soffan på äldreboendet där dygnsrytmen rutas in av eftermiddagste och tv-vanetittande.

Danska Tilde Knudsen gestaltar Alice, en livskraftig, explosiv och muskulös dansare i en gammal kvinnas förvirrade och förtvinade kropp, en knotig kropp som verkar ha slagit knut på sig själv.

I en rullstol sitter en tyst och apatisk man (Radoslav Piovarci från den tjeckiska teatern ProFitArt) och stirrar tomt framför sig – men i drömmen rör han sig fritt mellan olika tidsrymder: än är han en liten oskyldig pojkvasker som älskar att titta på kartor, än en ung man som obönhörligt kastas mellan kaotiska minnen från krigsåren och en rasande och upprivande smärtsam förlust av en mor.

Helena Pruuli och Oskar Pöysti i "Memories for life" Bild: Jonas Sundström

Helena Pruuli (från den estniska teatern NO99) gör en lått fåfäng och påstridig dam som gång på gång vill bli påmind om sin ungdoms skönhet. När hon tänker tillbaka på sin barndom minns hon framför allt havet och måsarnas skrik.

Att förneka är den strategi som kvinnan gestaltad av Maria Ahlroth tyr sig till när minnet sviker och den egna kroppen känns främmande.

När sjukskötaren (gestaltad av Oskar Pöysti) på äldreboendet krasst konstaterar att en av invånarna på boendet är döende är det ett faktum som fäster på var och en av oss i publiken: vi är alla döende.

Trots att vi alla på något plan är införstådda med tanken på att vi i födelseögonblicket påbörjar vår vandring mot döden drabbas vi i ett slag av vår egen ändlighet – det är en insikt som kan vara både förtröstansfull och fasansfull, men föreställningen ”Memories for Life” är en avväpnande föreställning som utmanar vår syn på åldrande. Barnet och gamlingen lever sida vid sida i hjärtats kammare.

Robert Kocks ljudbild är ett spännande collage av slagdängor, pastischer och pulserande rytmer, marscher och melankoliska stråkar som på ett organiskt sätt ramar in och understryker skiftningar i stämningar och scenbyten.

Tillsammans med bl.a. dramaturgen Christoffer Mellgren, koreografen Lenka Vagnerovà, ljusplaneraren Andrea Violato Scarlattine och scenografen Viviana Rella Scarlattine samt kostymören Tyra Therman har regissören Maria Lundström skapat en infallsrik och kalejdoskopisk föreställning som ständigt pendlar mellan det komiskt karnevalistiska och det djupt berörande allvarsamma i en krönika över ett Europa som under det senaste seklet skakats och sårats av två världskrig, ett antal inbördeskrig, otaliga konflikter och kränkningar som på olika sätt satt sin prägel på hela folk och enskilda människor.

Minnen av liv, minnen för livet, minnen som föder liv, minnen som bevarar liv: ”Memories for Life” är en föreställning som på ett förtjänstfullt och mångskiftande sätt visar på hur alla våra erfarenheter, upplevelser och minnen gör oss till de vi är idag och imorgon – på samma sätt som årsringarna räknar trädets ålder minns och bevarar kroppen (själen, hjärtat) alla våra tidsåldrar.

Läs mer om projektet Meeting the Odyssey på Viirus webbplats.

Meeting the Odyssey besöker Helsingfors festspel under perioden 23-25.8, och under perioden 3-12.9 ges föreställningar av "Memories for Life" på Teater Viirus scen i Kronohagen i Helsingfors.

- Hon är byggd i vår vik, säger Svante Johansson på Kitö i Sibbo om Lyra som började som traditionell skuta, var piratskepp i Pirates of the Caribbean-filmerna och slutade som turistfartyg i Karibien.

Trots att Lyra figurerade ombyggd till både slavskeppningsfartyg och piratskepp i tv och på film, kände pappa nog igen det kännspaka språnget, stäven och fören, säger Svante. Riggen byggdes om i Portugal.

vy från filmen pirates of the caribbean - del 2 Bild: Walt Disney pictures

Hos Svante Johansson där skutan Lyra byggdes

Skutan Lyra byggdes hemma hos Svante Johansson vid Svartviken på Kitö i Sibbo skärgård. Lyra skeppade allt från sågvaror till slavar och pirater i samband med filminspelningar. I slutet av maj 2014 sjönk hon under en seglats i Karibien.

Per-Gustav Wickholm skrev 1999 boken "Skutor i Sibbo under 1900-talet". Här är några detaljer och bilder om Lyra ur boken:

Sibbogaleasen Lyra sjösattes för 66 år sedan den 7. juni 1948 vid Svartvikens strand på Kitö. Hon var 28,5 m lång och 7,4 m bred, lastade 220 ton och 65 stds sågade trävaror.

Träskutan Lyra byggd på Kitö i Sibbo, bild ur Per-Gustaf Wickholms bok "Skutor i Sibbo under 1900-talet" Bild: Yle

Träskutan Lyra byggd på Kitö i Sibbo, bild ur Per-Gustaf Wickholms bok "Skutor i Sibbo under 1900-talet". Från vänster Göran Sundberg, Helge Johansson, Hugo Sundström, Gunnar Hassel, Ossi Hassel, Emil Åberg, Arne Sundström och framför Karl Johansson, sa Bild: Yle

År 1971 såldes Lyra till Amerika, där hon omriggades till tvåmastad råseglare och senare till tremastad. Hon användes i tv-filmserien Rötter som slavskepp.

I de två första av de totalt fyra filmerna i serien Pirates of the Caribbean hette fartyget bland annat The Henrietta och The Terrasaw. På senare tid har det tvåmastade skeppet - nu under namnet The Brig Unicorn - varit en sevärdhet på ön St. Lucia.

I slutet av maj i år sjönk fartyget under en seglats mellan öarna St. Lucia och St. Vincent i Karibien. Besättningen på 10 man klarade sig utan skador.

Känt piratfartyg var byggt i Sibbo

Ny vecka betyder nya låtar på spellistan. Den här gången kan vi bjuda på en massa härliga låtar som du kan dansa till. Nu är det sommar på riktigt.

Vi har många nya låtar att presentera den här veckan. Det är mest dans på agendan, men också en och annan chill-låt.

Eva & Manu - Cinnamon Hearts

Den finska duon Eva & Manu får äntligen in en låt på spellistan. Cinnamon Hearts är den första singeln från deras andra album som släpps i augusti. Hittills finns det bara en teaser ute på nätet, så vill du höra hela är det bäst att knäppa på radion (och lyssna noggrant för vi har en diger spellista).

The Madden Brothers - We Are Done

The Madden Brothers är Joel Maddens och hans brorsa Benji Maddens nya projekt. Soundet är något helt annat än deras gamla band Good Charlotte, och vi gillar det. Vilken tur att de ska släppa ett helt album ihop. Greetings From California ska kommer ut till hösten.

La Roux - Uptight Downtown

En till "första singel från det andra albumet". Uptight Downtown finns med på albumet Trouble in Paradise. Albumet har ett rätt passande namn. La Roux tidigare var en duo, men under arbetet med skivan lämnade producenten Ben Langmaid gruppen, och kvar blev endast sångaren Elly Jackson. Vi är glada att hon fortsatte jobba ensam, för vi älskar den här låten.

Sigma - Nobody To Love

Sången med det mest förvirrande introt (Prodigy-fiilis! Nej, en ballad! Nej, Kanye West!) är en riktigt skön danslåt som vi mer än gärna svettas till under långa sommarnätter. Låten, som alltså samplar Kanye Wests låt Bound 2 lades först ut gratis på nätet. När låten sedan snappades upp av till exempel BBC Radio 1 tog duon Sigma tillfället i akt och piffade till den ytterligare. En hit var född.

Kiesza - Hideaway

Både låten och videon (ni måste kolla in den - grymt snygg) tar oss tillbaka till 90-talet. Hideaway är Kanadensiske Kieszas första singel. Som ni ser i videon är Kiesza inte bara en musiker. Hon är också dansare. Om du tycker att du känner igen hennes röst är det för att hon sjunger på Donkeyboys singel Triggerfinger.

Föreningens huvudverksamhet är Barnkonstskolan som är mycket populär, men nu på sommaren har man också börjat ordna konstkurser för pensionärer.

- Vi förhandlade med Björkebo att börja med konstkurser där, då vi blev kontaktade av Seniorium som frågade om någon kan tänka sig att leda en konstkurs också där, berättar Lena Nordström, som är ordförande för Pictura, och som leder konstkursen på Seniorium.

Konstklubben är öppen för alla pensionärer och träffas på Seniorium, som finns i Hotell Kalkstrands hus i Pargas. Trots att konstkursen redan samlat en del deltagare finns det ännu plats för fler.

- Det krävs ingen förkunskap alla som vill komma med och måla är välkomna. I kursen deltar både mer erfarna målare och nybörjare och vi planerar programmet enligt deltagarnas önskemål, säger Nordström.

Några deltagare från Picturas konstkurs för pensionärer. Några deltagare från Picturas konstkurs för penisonärer. Bild: Privat

De som vill delta i Senioriums konstkurs kan kontakta Senoiriums personal.

Men Pictura har också en del annat program på gång under sommaren. I mitten av juni ordnas det konstläger för barn där barnen får tillverka skulpturer som senare ställs ut och så blir det också program för barnen under evenemanget Gamla Malmen kallar och Ettkvarterskulturdagen i juli.

I juli ordnar Pictura också en utställning på Gamla kommunalstugan i Pargas. Utställningen är öppen mellan den 1 och 27 juli och där finns konstverk av både barn och vuxna.

Picturas barnkonstskola

I alla år har jag haft mardrömmar om att stå ensam framför en publik och skämta utan att någon skrattar. Det hände mig idag. Det var kanske ännu värre än vad jag hade väntat mig. Trodde du din måndag suger? Det gör den inte … mer.

Idag uppträdde jag för första gången med stand up inför en live publik och inför alla Succémorgons lyssnare. Aldrig i mitt liv har jag varit så nervös som då jag tog steget ut på scenen och började. För att inte glömma mina skämt hade jag med skakig hand skrivit ner dessa stödord i min handflata:

Fredrika
Janne och Ted
X3M
Sjuk
Tåget
Argentina

Med dehär orden hade jag planerat att få publiken att vrida sig av skratt tills jag insåg att jag uttryckligen glömt mitt eget namn och vad jag skulle säga. Här kan ni kolla på de längsta tre minuterna i hela mitt liv.

Medlemmarna i finlandssvenska gruppen Sven Boom har egentligen inte alls tid med ett band, det berättar tre av bandets sex medlemmar, Eva Kela, Paul Olin och Patrick Kivelä.

- Vi har dåliga, dåliga äktenskap och spelar ganska dåligt, eftersom vi inte riktigt hinner öva. Men hjärta finns, och lite talang, skrattar Kela.

- Man måste ha någon hobby. Livet är annars bara jobb, sköta barn och hålla på i ekorrhjulet, tillägger Olin och förtydligar att de äkta hälftarna nog är väldigt förstående.

I maj gav Sven Boom ut albumet Hårda sånger. Idén att tonsätta dikter av poeter som Elmer Diktonius, Karin Boye och Pär Lagerkvist föddes redan för flera år sedan. Låtarna började förverkligas med en annan uppsättning än den nuvarande och under namnet Rektor.

- Paul (Olin) är spindeln i nätet, och har alltid varit det. Jag hoppade på under min mammaledighet för några år sedan. Vi odlade låtarna länge och till slut kändes det som att de skulle gå till spillo om vi inte bandar dem. Så det gjorde vi, berättar Kela.

- Det är i den vevan som den nya orkestern Sven Boom föddes. Plötsligt insåg vi att vi har ett album men inget band, skrattar Olin.

Vad som händer nu vet ingen. Nu blir det i alla fall sommarlov och kanske nya låtar på Edith Södergrans texter, berättar medlemmarna.

I Morgonöppet uppträdde Sven Boom med låten I ett brandgult hyreshus, med text av Kristina Lugn.

Finlandssvenska medier måste samarbeta mera för att inte gå under. Det fastslår rapporten Ett livskraftigt medielandskap på svenska i Finland som släpptes i dag.

Det är tidningshusen HSS Media och KSF Media som tillsammans med Svenska social- och kommunalhögskolan och Stiftelsen för Åbo Akademi tagit fram rapporten som en utvecklingsplan för medier i Svenskfinland.

Tanken är att de finlandssvenska medierna ska samarbeta för att höja kvaliteten på det svenska utbudet och på så sätt spara pengar och klara konkurrensen med de finskspråkiga medierna.

Det är speciellt den unga finlandssvenska publiken som mediehusen vill vinna tillbaka från internationella, rikssvenska och finskspråkiga medier.

Dessutom siktar mediehusen på att nå en publik utanför den finlandssvenska kretsen. Enligt rapporten borde dagstidningarna också börja producera innehåll på finska för att lyckas med det här.

I takt med att tidningsupplagorna krymper och intäkterna för digitalt innehåll ännu är små måste mediehusen också hitta nya intäktskällor och affärsmodeller för att överleva, sägs det i rapporten.

Tidningsbranschen befinner sig i en svår situation där upplagorna sjunker, annonsörerna söker sig till andra kanaler och intäkterna för innehåll på nätet inte är tillräckligt höga. På grund av dåligt resultat har KSF Media nästan varje år skurit ner och just nu pågår samarbetsförhandlingar som kan leda till att personalen minskas med en femtedel.

Vad händer med oss när vi sträckkollar serier? Vi blir otåliga och löper dessutom risk att lyckas sämre i livet. Det säger psykolog-Per till Myteriet.

- Det blir svårare att lära oss att vänta på saker. Dessutom försvinner en av de bästa delarna av upplevelsen: förväntan. Om du tänker på julafton eller fotbolls-VM så är det förväntan inför som är det bästa, säger psykologen Per Höglund vid Umeå universitet.

Du blir inte alltid lyckligare av att sträckkolla serier.

Ju populärare betal-tv blir, desto vanligare blir det också att sträckkolla serier. Men när du har flera säsonger av en tv-serie kan du också hetskonsumera serier på ett nytt sätt. När ett avsnitt slutar med en cliffhanger behöver du inte längre vänta en vecka på att nästa avsnitt ska visas.

Stjärnorna Aaron Paul och Bryan Cranston i succéserien Breaking Bad kammade hem priser på Emmy-galan. De har fått ta emot fanmejl av förstörda fans som hade svårt att bearbeta att tv-serien mittiallt tagit slut efter fem säsonger. Bild: Paul Buck / EPA / All Over Press

- Det har gjorts studier och experiment med barn som fått ett fat med en bulle framför sig. De blir tillsagda att om du orkar vänta en stund så får du mera godsaker. De som orkat vänta längre så har visat sig mer framgångsrika senare i skolan och på andra sätt i livet. Förmågan att slå ifrån sig spontana impulser och orka vänta är viktigt för oss i livet och det gäller också när man kollar på tv. Du blir inte alltid lyckligare av att sträckkolla serier.

Per understryker att du i vissa fall faktiskt kan njuta mer av en serie om du sprider ut ditt tv-tittande istället för att sträckkolla.

Hur kan man bli bättre på att disciplinera sig själv istället för att bara klicka ”följande avsnitt”?

- Man måste vara generös med sig själv och tillåta sig att sträckkolla serier lite ibland. Men går det över styr så gäller det att se över sina tv-vanor och arbeta på att spontant säga nej till impulserna.

För att bearbeta den sorgen gäller det som i alla andra krissituationer: sök socialt stöd.

Precis som med julafton eller någon annan högtid kan det uppstå en tomhet i kroppen när det väl är över. Samma känsla kan dyka upp efter att din favorit tv-serie mittiallt tar slut eller tar säsongspaus.

Fjärde säsongen av Game of thrones visas som bäst i USA och Finland. Det går inte att sträckkolla serien på samma sätt om du hunnit ikapp eftersom avsnitten publiceras en i taget i USA. Bild: HBO / YLE

- För att bearbeta den sorgen gäller det som i alla andra krissituationer: sök socialt stöd. Prata om tv-serien med dina nära och försök hitta någon ny sysselsättning som kan ersätta den där serien.

Men hur är det då med rebound-serier, tror vi på det?

- Om du försöker ersätta en serie med en annan leder det till att du sitter mera framför tv:n. Sök hellre någon ny sysselsättning, för fastän tv-serier är kul så är det ändå sociala relationer som är viktigast i livet.

Om någon börjar känna sig farligt nära en beroendegrupp, vilka tecken ska man kolla efter? Blek hy, känslighet för ljus?

- Jamen precis, skrattar Per. Annars skulle jag säga att om du märker att du tackar nej till socialt umgänge för att du ska umgås med serier så borde du se över dina vanor. Det samma gäller om jobbet eller sömnen lider i längden.

Okej. Vem erkänner? Undertecknad är åtminstone skrämmande nära många av varningsklockorna.

På torsdagen väntade Hangö teaterträffs festkommitté, publik och en blåsorkester på att galeasen Hoppet skulle segla in i Hangö. Ombord på fartyget fanns hela uppsättningen Memories for life, som är en del av Teater Viirus samarbetsprojekt Meeting the Odyssey.

- Nästa år turnerar vi i Medelhavet och sommaren 2016 turnerar alla de fyra produktionerna i den Grekiska skärgården, berättar Oskar Pöysti som är en av skådespelarna.

Sorg och lycka över livet

Memories for life är en intensiv föreställning, både fysiskt och psykiskt. Det är väldigt fysiskt och jag sitter med andan i halsen medan skådespelarna rusar runt på scenen så att svetten flyger. Dansarnas kroppar och styrka framhävs på ett fantastiskt sätt och de talteaterbitar som finns passar naturligt in i allt det fysiska.

Jag känner både sorg och lycka när jag ser föreställningen och den överhängande känslan efteråt är ett rus av vemod men också en lycka över alltings skönhet. Och en vilja att ringa farmor och fråga hur hon har det.

Förgänglig tillvaro

Det övergripande temat i föreställningen är ålderdom och död, vilket bildar en stor kontrast till allt det fysiska som också sker på scenen. Det kan också kopplas starkt till både Oskars och hans medskådespelerska Maria Ahlroths konstnärsskap.

- Grunden för mitt konstnärsskap är den otroliga lyckan över att leva och samtidigt den bottenlösa sorgen över att allt kommer att ta slut och inget är för evigt. På något sätt handlar den här föreställningen om alltings föränglighet och hur man bearbetar det.

- Jag påminner mig också om förgängligheten ibland och då uppskattar jag samtidigt livet, stunderna och vännerna mer, säger Maria som fångas i en känslig stund när vi börjar prata om döden.

Kontrasten till döden och höstens mörka kyla känns miltals ifrån där vi sitter på en varm klippa i Hangö omringade av doftande syrénbuskar och en måsunge som piper. Och precis som Oskar sa, hösten och vintern kommer och allt kommer att ta slut någon gång.

Konstnärspolisen kommer

Men tills allting tar slut gör vi ändå bäst i att koncentrera oss på konsten, vännerna och sommaren. Och publiken.

- Det var häftigt att spela för en rysk publik, man visste inte vad man skulle förvänta sig och vi hade hört att ryssarna är en väldigt krävande publik, säger Oskar.

Men det är inte heller alltid så att den egna branschpubliken är trevligare, kollegor kan vara riktiga konstnärspoliser och vara väldigt krävande.

- Kollegor kan vara en väldigt kritisk publik, men ger också mycket i gengäld, säger Maria.

Snart seglar Hoppet vidare till Estland med hela ensemblen och i augusti och september kan man se Memories for life på Viirus scen i Helsingfors.

En ofullbordad opera, ett samlingspaket med en dirigentstorhet, lyriskt fagottspel och Beethoven som bäst. Ett knippe internationella skivnyheter som kan vara värda att ha med sig i sommarens hängmatta. Dessutom färska nyheter från Welsh National Opera samt några aktuella, skandinaviska Mozart-nyheter. Detta i veckans Amadeus.

ICON – Paavo Berglund

Det är rubriken på ett förnämt samlingspaket med 13 nyutgivna skivor med Paavo Berglund och hans år med Bournemouth Symphony Orchestra. Berglund verkade som chefsdirigent för orkestern åren 1972-79 och nu har Warner Classics gett ut till och med ett par kompakta boxar med inspelningar Berglund gjort med BSO under den här tiden och också senare när han gästade orkestern. Även andra förträffliga inspelningar Berglund gjort med andra kända orkestrar finns med på de olika samlingsskivorna.

Det är skandinavisk musik på den här samlingen som gäller. Musik av Jean Sibelius är ju en självklarhet. Här är det total magi som gäller. Berglund spelade in bl a Lemminkäinen-sviten år 1982 med just BSO. Den här sviten kom ju till efter Sibelius operakris, om man nu kan kalla perioden efter hans försök med opera så.

En fenomenal sommarbox

Sibelius hade tänkt sig göra en opera men det projekt kom liksom av sig efter att hans skisser och idéer fått ett något kyligt mottagande. Han hade visst tänkt sig en opera med titeln Båtens skapelse och handlingen hade han föreställt sig ungefär så här: den unge Väinämöinen ser Mångudinnan på blodröd aftonhimmel och blir kär i henne. Mångudinnan lovar att hon skall bli Väinös hustru, om Väinö sjunger ihop en båt utav spindelns delar. I den andra scenen försöker Väinö förgäves sjunga ihop båten. Han saknar ursprungsorden för båten. I den tredje scenen går Väinö till Tuonela (Dödsriket) för att be om orden och i slutscenen färdas Väinö på sjön med sin nya båt och sjunger om sin kärlek. Himlen blir röd, Mångudinnan uppenbarar sig och de älskande får varandra.

Sibelius arbetade i flere repriser på det här projeket men det ville sig liksom inte. Materialet använde han sig dock av senare och det blev så småningom Lemminkäinen-sviten med fyra delar, Lemminkäinen och jungfruarna, Tuonelas svan, Lemminkäinen i Tuonela och Lemminkäinen drager hemåt. Hela Lemminkäinen-sviten finns förstås med i den här utmärkta samlingsboxen med Paavo Berglund och Bournemouth Symphony Orchestra. En fenomenal sommarbox.

Mer nordiskt

En annan nordisk kompositör som inte heller hade särdeles stor framgång med sitt operakomponerande var Edvard Grieg. Sommaren 1873 arbetade Grieg på något som han vill skulle bli en norsk nationalopera om kungen Olav Trygvason. Han hade dock rätt stora svårigheter att komma överens med texförfattaren och så småningom tappade Grieg intresset för hela operaprojektet. Synd. Kvar blev bara knappa 40 minuter musik uppdelad på tre scener. Nu finns denna musik, Olav Trygvason op. 50, dokumenterad av en väl tilltagen arsenal artister, eller vad säjs om namn som Yngve Söberg, Helhe Rönning, Magne Fremmerlid, Marianne E. Andersen, Nina Gavrok, Malmö symfoniorkester, Malmö operakör och operaorkester under ledning av Bjarte Engeset. Skivan finns utgiven på bolaget Naxos.

Den lyriska fagotten

Det här är rubriken på Per Hannisdals nya skiva. Han är en virtuos fagottist och på den här proffsigt och stiligt sammanställda skivan imponeras man av det oerhört fina samspelet med pianisten Vebjörn Anvik. Dom tar liksom ut svängarna så där lämpligt och presenterar ett välavvägt, fritt musicerande som för det mesta känns väldigt naturligt, om än ytterst välkontrollerat och avsiktligt. Skivan innehåller musik av bl a Paul Hindemith, Dutilleux, Edward Elgar, Alexandre Tansman och Johan Kvandal.

Mozart så in i Norden

En intressant nyhet för alla vänner av Mozarts operor. Den franska dirigenten Marc Minkowski har nämligen skrivit kontrakt med Drottningsholms Slottsteater för att iscensätta några Mozartoperor de kommande åren. Figaros bröllop får premiär i augusti 2015, Don Giovanni görs år 2016 och år 2017 sätter man upp Cosi fan tutte. Marc Minkowski är specialiserad på fransk barockmusik men har också gjort mycket Mozart och är sedan år 2013 konstnärlig ledare för Mozartwoche i Salzburg. Så nu har vi en hel del Mozartgodis att se fram emot på Drottningholm de kommande åren.

Sist men inte minst

Musik av Ludwig van Beethoven. San Fransisco Symphony Orchestra har på en ny skiva gjort Beethovens Sorgekantat till minnet av den bortgångne kejsaren Josef II och Beethovens andra symfoni. Kantaten är en fröjd för örat, trots de något nedstämda omständigheterna den komponerats för. Beethoven fick aldrig höra den under sin livstid. Han skrev den i början av sin karriär och det råder en viss oklarhet i hur starkt han egentligen engagerade sig i det här uppdraget. Kanske han egentligen bara ville visa vad han gick för och uppvisa sin kompositörstalang. Vem vet. Musiken är dock väldigt sund, har ett stort innehåll och är stundtals även rätt målande och beskrivande.

Inspelningen är gjord live och alla medverkanden gör en strålande insats. Artister på den här förtjänstfulla skivan är San Fransisco symfoniorkester och kör under ledning av Michael Tilson Thomas, solister är Sally Matthews, Tamara Mumford, Barry Banks och Andrew Foster-Williams.

Allt detta i Amadeus tisdag 10 juni 2014. Programvärd Håkan Wikman.

Det är 80 år sedan Kalle Anka gjorde sin debut på filmduken. En lat, lättretlig och otursförföljd figur som blivit mycket omtyckt, inte minst i de nordiska länderna.

- Vem, jag? Näää! Jag har ont i magen! Uäähähähää!

Så löd hans första replik. Den vita ankan med blå sjömansblus, svart fluga och lång orange näbb hade gjort entré muntert dansande på däcket till den gamla pråm där han bodde. Han hälsade artigt på sin granne fru Höna. Men då hon bad honom om hjälp med att så majs, skrek han ynkligt, höll sig för magen och smet iväg.

Inte heller då det var dags att skörda majsen fick den strävsamma fru Höna hjälp av vare sig Kalle eller dennes lika arbetsskygge, handklaverspelande kompis Peter Gris (alternativt Gåtte Gris). Hon fick utföra allt arbete själv, assisterad av sina små kycklingar. När skörden var bärgad ställde hon till med kalas och bjöd in de båda kumpanerna. De kom ilande med snålvattnet rinnande, men i den korg som fru Höna överräckte dem fanns bara en flaska ricinolja. Snopna stod ankan och grisen vid fönstret och såg på hur fru Höna och hennes familj smorde kråset. Filmen slutade med att de båda latmaskarna sparkade varandra i baken i pur ilska.

Tidpunkten var den 9 juni 1934. Den drygt sju minuter långa tecknade filmen "The Wise Little Hen" ("Den kloka lilla hönan") blev starten på Kalle Ankas fantastiska karriär. Ankan var aldrig avsedd att bli någon långvarig Disney-figur, lika lite som Peter Gris eller fru Höna själv.

Men Kalles karaktär rymde en oanad utvecklingskapacitet. Det verkar som om filmpubliken kunde identifiera sig med honom. Den klumpiga, arbetsskygga och grälsjuka figuren blev en behövlig motvikt till Disney-imperiets galjonsfigur, den muntre, energiske och tuffe Musse Pigg.

Och så var det ju hans röst ... Alla initierade känner historien hur Walt Disney en kväll på radio fick höra mjölkbudet Clarence Nash (1904-1985) imitera en anka. Det var Nash' stämma som inspirerade Disney till att skapa den nya figuren. Och det var Nash som sedan fick kvacka fram Kalles repliker i över hundra filmer, den sista av dem 1983.

I augusti 1934 var Kalle tillbaka och framträdde tillsammans med Musse, Mimmi, Klasse och Klarabella i filmen "Orphan's Benefit" ("Kalle Anka som skådespelare"). Som bifigur, men tämligen dominerande sådan, syntes han därefter i en lång rad kortfilmer, och fick efterhand den fysiska gestalt han innehar idag. Snart nog blev han hjälte även i egna filmer.

Ankeborg och dess invånare

1937 debuterade Kalle Anka i sin egen tecknade dagspresserie, skapad av Al Taliaferro (1905-1969) i samarbete med manusförfattarna Homer Brightman och Bob Karp. Det var Taliaferro som under de första åren formade Kalles seriepersonlighet och grupperade staffaget runt honom. Redan i en av sina första filmer, "Don Donald" ("Don Kalle") från 1937, hade Kalle uppvaktat en ljuv mexikansk ankseñorita vid namn Donna. År 1940 förde Taliaferro in henne i serien som Kalles ständiga men nyckfulla flamma, omdöpt till Daisy Duck eller Kajsa.

Lika viktiga blev Kalles tre systersöner Knatte, Fnatte och Tjatte. Taliaferro lät dem göra ett kaosframkallande besök hos Kalle hösten 1937, en episod som även skildrades i filmen "Donald's Nephews" ("Kalle Anka som fosterfar") från 1938. Även denna visit var avsedd att bli kort, men utvecklingsmöjligheterna var alltför lockande. Strax flyttade trion in hos honom på riktigt.

Kalle Ankas verkliga storhetstid randades med Carl Barks (1901-2000). Efter en brokig och föga framgångsrik bana som bland annat cowboy, skogshuggare, stålverksarbetare, kycklingfarmare och filmtecknare, skapade Barks från och med 1942 den Kalle Anka-värld som vi lärt känna. Han namngav ankornas hemstad Duckburg (Ankeborg) och drygade ut persongalleriet med Joakim von Anka, Alexander Lukas, Oppfinnar-Jocke, Björnligan och Magica de Hex. Han kreerade Joakims kassavalv (eller pengabinge, som det visst kallas idag), scoutkåren Gröngölingarna och Gröngölingshandboken. Han skickade ankorna på äventyr jorden runt, till gnillerna i Everglades och sprutterna och spratterna i underjorden, till Cibolas sju städer och den lyckliga dalen Tralla La. Han lät dem dra på jakt efter gyllene hjälmar, enhörningar och fyrkantiga ägg.

Trots att Barks lade ner sin penna 1966 betraktas han fortfarande som den störste Kalle Anka-skaparen genom tiderna, och snart sagt varje Disney-tecknare, från Giovan Battista Carpi, Daan Jippes och Romano Scarpa till Vicar, Daniel Branca och Kari Korhonen, står på något vis i tacksamhetsskuld till honom. Och så förstås Don Rosa, som anpassade alla sina serieäventyr efter Barks' produktion och lät dem utspelas under 1940- och 50-talen.

Nationella institutioner skapas

Sedan långa tider tillbaka har Kalle Anka sina trognaste beundrare i Europa, framför allt de nordiska länderna, Tyskland och Italien. Det vore frestande att försöka klarlägga varför ankan nått sådan berömmelse just hos oss, och uttryckligen som seriefigur. Inte för att han är okänd på hemmaplan i USA, men där associeras han främst med tecknade filmer och Disneyland.

Åtminstone i Finland är förklaringen självskriven: en loser som Kalle vädjar till våra djupaste känslor. Journalisten Ilkka Malmberg konstaterar att finländarnas melankoliska läggning och ovilja att skilja sig från mängden gör det svårt för oss att uppskatta ett genompositivt energiknippe som Musse Pigg. Nej, då känns den hunsade, otursförföljde och småputtrige Kalle mer hemtam. Det är hans ofullkomlighet som gör honom så omtyckt hos oss, menar Malmberg.

I Sverige - grannlandet vars ishockeyspelare av uppgiven finsk publik tilldelats benämningen alexanderlukasar - har veterligen ingen motsvarande teori lanserats. Ändå är Kalle Ankas förankring i folksjälen och inverkan på populärkulturen lika betydelsefull inom svenskt språkområde. (Har någon alls reflekterat över varför det återkommande inslaget i SVT kallas just "Kalle Ankas jul" i folkmun, trots att det är Benjamin Syrsa som är presentatör?)

Nå, det finns nog andra förklaringar också. Innan svenska Kalle Anka & C:o och finska Aku Ankka lanserades, 1948 respektive 1951, var seriemagasin en nästan helt okänd företeelse hos oss. De stora årskullarna under 1950-talet blev en tacksam och trogen publik för denna nya kulturform. Epokens seriematerial var av hög klass, förutom Barks och Taliaferro måste även tecknare som Paul Murry (1911-1989), Floyd Gottfredson (1905-1986) samt Gil Turner (1913-1967) nämnas. Serierna redigerades med omtanke och kunskap, och fick en högklassig språkdräkt. Till svenska tolkades Kalle Ankas äventyr av Axel Norbeck (1891-1973) och hans efterträdare Per Anders Westrin (1924-2003) - den sistnämnde berikade vårt språk med uttryck som Långtbortistan, läskeblask samt Långbens utrop Uschiamej! I Finland utfördes ett motsvarande storverk av Sirkka Ruotsalainen (1901-1995) samt Markku Kivekäs (1947-2008).

Och de släktled som växte upp med Kalle Anka har fört traditionen vidare. Dagens unga KA-läsare tillhör den tredje, kanske rentav fjärde generationen.

Finland behåller tätplacering

Det kunde skrivas en hel hylla med avhandlingar om hur Kalle Anka utformat vår världsbild. Även vi som inte besökt USA vet hur brevlådorna och vattenposterna där är röda, att soptunnorna är runda med lösa lock, att skal av deg läggs över innanmätet då man bakar pajer, samt att gröna papperslappar är liktydigt med pengar. Även om vi idag översköljs med bildintryck från det stora landet i väster, är det märkligt hur mycket vi fortfarande har Kalle Anka att tacka för.

Frågan är sedan hur framtiden ser ut. Nya tidsfördriv i elektronisk form har fått serieläsandet att drastiskt sjunka, och även dagens jubilar i sjömanskostym känner av det.

I maj 2013 utkom finska Aku Ankka med sitt tretusende nummer. Upplagan har dalat sedan kulmen på 1970-talet, men är ändå icke föraktlig - 282 794 exemplar och 1,2 miljon regelbundna läsare år 2012. I relation till folkmängden innebär siffran att finländarna är de överlägset flitigaste Kalle Anka-läsarna i världen.

I övriga Norden har upplageraset varit desto brantare. Svenska Kalle Anka & C:o (vars tretusende nummer gavs ut i oktober 2013) hade i fjol en upplaga på 53 500, en nedgång med mer än 15 procent på ett år och bara en bråkdel jämfört med storhetstiden. Norrmännen låg länge obetydligt under oss som Kalle Anka-läsare, men oljemiljarderna har inte gynnat norska Donald Ducks upplaga som föll med 18 procent i fjol och nu ligger på under 50 000.

Men en inbiten ankist låter inte sådana siffror lägga sordin på feststämningen. Olof Siverbo, före detta ordförande i Nafs(k) - det vill säga Nationella ankistförbundet i Sverige (kvack) - var koncis då han idag uttalade sig för TT:

- Så länge tidningar trycks kommer Kalle Anka att leva vidare.

Så här tedde sig Kalle i sin debutfilm - i originalversion och med svenskt tal:

Donald Duck: The Wise Little Hen 1934

Kalle Anka: Den kloka lilla hönan (1934)

Föreställningen ska basera sig på intervjuer med finlandssvenska Åbobor. Därför letar man nu efter Åbobor i ålder 6 till 100 år som vill berätta om hur det är att vara finlandssvensk i Åbo.

- Med den här pjäsen hoppas jag få igång en diskussion om svenska språket och finlandssvenskhet i Finland. Jag tycker det är konstigt att finlandssvenskar speciellt i Åbo ofta börjar tala finska då de rör sig ute på stan. De försöker inte ens tala svenska. Men samtidigt klagar man på att servicen på svenska blir allt sämre i Åbo, säger regissören Bobo Lundén, som har rötter i Svenskfinland och bor halva året i Stockholm och den andra halvan i Pargas.

Intervjuerna görs i augusti och september i år och efter det kommer materialet av intervjuerna att sammanställas till en pjäs.

Om du vill ställa upp på intervju och berätta om dina erfarenheter av att vara finlandssvensk Åbobo så kan du anmäla ditt intresse till Bobo Lundén via epost bobo@teatermakarna.se.

Mera information hittar du också på Åbo svenska teaters webbplats.

Yle sänder Dreamhack Open -finalerna direkt måndagen den 16.6 klockan 15-24. Finalerna för Starcraft 2 -spelet produceras i samarbete med SVT från Dreamhack Summer -evenemanget i Jönköping.

På måndagen kan man ta en paus från fotbolls-VM och byta till elektronisk sport när Yle sänder finalerna från Dreamhack Opens sommarturnering direkt från Jönköping. Turneringsspelet är Starcraft 2.

SVTs esport-redaktör Reza Hedayati. SVTs esport-redaktör Reza Hedayati. Bild: Jesper Orrbeck/SVT

Studioteamet för den finskspråkiga sändningen består av Ville "1mustfall" Tuomisto, Otto "Shasur" Turkki, Thomas "TonTTu" Tontchev, Teemu "wabbit" Hiilinen och Petteri "Porro" Pesonen, som specialiserat sig på att referera elektronisk sport.

Datorspelarnas ”Wimbledon”

Dreamhack är världens största nätspelevenemang. För professionella spelare är Dreamhack ungefär som Wimbledon för tennisspelare - man måste vinna den minst en gång, säger Teemu Hiilinen. På plats finns världselitsspelare, av vilka de flesta är från Syd-Korea. Från Finland deltar 16-åriga Joona ”Serral” Sotala i evenemanget.

- Sotala borde spela en drömturnering för att klara sig till finalen. Hoppas han överraskar hemmapubliken, säger Hiilinen.

Mot en miljonpublik

I Sverige får elektronisk sport betydligt mycket mer medieuppmärksamhet än i Finland. Dreamhack-spel visas på SVT:s och TV6:s kanaler och på Aftonbladets nättjänst.

- Svenska spelare har under de senaste åren klarat sig bra internationellt och på så sätt hela tiden fått mer uppmärksamhet.

Det är däremot redan en tid sedan finländarnas största framgångar i Dreamhack.

- Santeri "Naama" Lahtinen vann den första arrangerade Starcraft 2 -turneringen i Dreamhack år 2010, säger Hiilinen.

I fjol hade Dreamhack Summer över 18 000 besökare. 761 000 åskådare följde turneringens spelsändningar.

SVT:s och Yles sändning på arenan.yle.fi börjar den 16.6 klockan 15 och slutar efter det sista spelet, ungefär klockan 24.00.

Journalisten Janne Wass blir ny chefredaktör för Ny Tid.

Wass, 31, jobbar för tillfället som utrikesreporter på Hufvudstadsbladet, men är sedan tidigare bekant med Ny Tid. Han har gjort civiltjänst på tidningen och vikarierat som redaktionssekreterare.

– Jag tycker att Ny Tid är en röst som är oerhört viktig i Svenskfinland, där den politiska diskussionen ofta är styrd av ett och samma parti och där kulturjournalistikens resurser fortsätter att krympa, säger Wass i Ny Tid.

Wass säger att han tar över chefredaktörskapet med stor entusiasm, men att han på samma gång känner sig väldigt ödmjuk då han tänker på listan av chefredaktörer som jobbat före honom.

Laura Lodenius, som är styrelseordförande för Ny Tids utgivarbolag Tigertext Ab, säger att den journalistiska erfarenheten var en viktig anledning till att valet föll på Wass. Sju personer hade sökt uppdraget.

Wass kommer att tillträda i augusti och säger att han ser fram emot ett ansvarsfullt, men roligt och spännande arbete.

Åbokonstnären Mika Natri är en av sex konstnärer som får sina verk avbildade på ett frimärke.

Konstnärsgillet i Finland fyller 150 år, och jubileumsåret till ära utlystes tävlingen Bildkonsten i dag för att skapa nya frimärken.

De sex konstfrimärkena ges ut i ett frimärkshäfte i början av 2015. Posten Itella visar först då hur konstverken ser ut. Natri beskriver sitt verk som ett minimalistiskt verk i svart och vitt.

Totalt deltog 131 konstnärer i tävlingen. De vinnande verken belönas med en summa om 2 000 euro.

Konstnärsgillet i Finland bildades år 1864 för att förena kulturbranschen. Det representerar 3 000 finländska yrkesbildkonstnärer. Gillet är en takorganisation vars medlemsorganisationer är Finlands Bildhuggarförbund, Finlands Bildkonstorganisationers Förbund, Finlands Konstgrafiker, Förbundet för Fotografiska Konstnärer, Målarförbundet och Muu r.f.