Clik here to view.

Förvecklingar kring en katt
Den ena halvan av en mumifierad katt, inhandlad i en skum, liten affär i Kairo och illegalt införd i Finland – här har vi handlingens startpunkt i Erik Wahlströms roman Det vackraste på den svarta jorden.
Papyrologen Martin Green importerar katten för att han vill komma åt de papyrusremsor som den är lindad i. Tillsammans med vännen och datornörden Felix blöter de upp mumifieringen. När remsorna visar sig innehålla rader skrivna av Sapfo, kärlekspoeten från Lesbos, är sensationen ett faktum och kattmumiens andra halva skulle nu verkligen behövas. Kring Martin och Felix flockas så en synnerligen heterogen grupp bestående av forskare, studenter, journalister och djurskyddsaktiva kattvänner.
Tidigare produktion
Erik Wahlström har än en gång läst in sig på ett historiskt område och skapat en roman som levandegör delar av det förflutna. Efter Miljöhandboken i slutet av 1980-talet och därefter ett par barnböcker, har han hållit sig till historiska romaner. Det har handlat om de finländska stormännen Uno Cygnaeus, folkskoleväsendets fader i Finland och nationalskalden Johan Ludvig Runeberg. I Gud togs läsaren med i en personlig tolkning av Bibeln, en tolkning kryddad med lättsamma nedslag i kyrkohistorien.
Inte heller i Det vackraste på den svarta jorden ligger trovärdigheten på ett bokstavligt plan. Men en hel del fakta ges om katter och mumifiering och begravningsriter med katten som offergåva i det forna Egypten. Det vackraste på den svarta jorden är en salig mix av forntid och nutid. Samtidigt som Martin drömmer om att lösa mysteriet med den försvunna katthalvan och han umgås närgånget med Sapfos diktvärld, spelar han datorspel och Felix dataprogram Humpty Dumpty ska hjälpa dem att få ordning på alla fakta kring den mumifierade katten. Forskarrivalitet och ett par dödsfall twistar sedan upp handlingen och ger romanen något av deckarkaraktär.
Kärleksroman eller inte?
Enligt baksidestexten handlar Det vackraste på den svarta jorden om att hitta någon att älska. Om det skall vara det bärande temat i hans nya roman, når personkarakteristiken inte fram för min del. Skildringen av Martin Greens inre liv och sociala kontakter har något alltför vagt, ställvis pubertalt över sig. Det här till exempel när han sitter med forskaren Sonja framför sig som talar med honom - och Martin då ställer in ansiktet på ”djupt intresserad” samtidigt som han låter tankarna irra kring hennes ben som är ”av god klass.”
Professor tycker han att låter imponerande, men det är inte sexigt. Som professor själv drömmer han om att kvinnan ska tänka att professorns analys av Platons mimesis-begrepp är så lysande att hon genast vill bli knullad. Hans tankar vandrar vidare till honom själv som massmördare, ”för då skulle kvinnorna skriva till honom i fängelset.”
Förvisso, förvånansvärt många kvinnor skriver till massmördare, men i sammanhanget blir det här mest bara ett onödigt långt gånget, osnyggt raljerande. Det satiriska greppet i Wahlströms tappning tilltalar säkert mången och andra inte.
För egen del uppfattar jag hans nya roman som ställvis underhållande, roligt satirisk, men helheten ger en alltför kyligt sylvass biton för min smak. Inte heller personkarakteristiken är det alltså lätt att få grepp om, karaktärerna blir för flacka.
Däremot är Wahlströms komposition av Saphos liv och dikt spännande. Det är också ur en av hennes dikter som romanen har fått sin titel - Det vackraste på den svarta jorden.