Thomas Mann har gjort det, August Strindberg har gjort det och Carina Rydberg har gjort det – skrivit en så kallad nyckelroman, dvs. en berättelse där verkliga personer och händelser figurerar i lätt maskerad form. I höst har Henrik Jansson gett ut en roman som uttryckligen heter Nyckelroman – författarens fjortonde verk sedan debuten år 1981.
När jag läser Henrik Janssons roman ser jag framför mig ett antal av dessa tredimensionella kvinnoporträtt som Pablo Picasso målat (”Flicka framför spegeln” från år 1932 eller ”Gråtande kvinna” från år 1937 m.fl.) där olika sidor av ett ansikte/en kropp målas fram som delar av samma person.
Nyckelroman handlar om en författare/jag-berättare på sisådär 50 år som heter Henrik Jansson som skriver en berättelse där han varvar berättelser och scener från sitt eget, så kallade fiktionaliserade faktiska/faktiskt fiktionaliserade liv med historier om en litterär gestalt som bär initialerna HJ – och romanen igenom växlar berättelsen mellan detta jag och detta han (HJ).
Både jag-berättaren och HJ påminner på många sätt om bokens författare, dvs. den verkliga Henrik Jansson – en författare bosatt i Åbo som skrivit en doktorsavhandling om P O Enquist, som i många år varit kursledare i litterärt skapande, som skriver kolumner och recensioner i Hufvudstadsbladet och som skrivit en antal litterära verk. Allt detta är fakta som på olika sätt spelar en roll i Nyckelroman. Förutom direkt verifierbara faktauppgifter skriver författaren Henrik Jansson om platser, händelser, människor, författarkolleger mm som delvis bär faktiska namn, dels fiktiva eller lätt kamouflerade namn.
”Om HJ kan man skriva precis vad som helst och ändå bevara det dokumenterande greppet, det ligger en svårförklarlig spänning i detta. Att bit för bit skapa honom, utan att veta vem han är eller vad han ska bli. Att se hur han kastas hit och dit, hur han försöker ta sig ut och stanna kvar, hur han vrider sig och krampar” heter det på ett ställe i berättelsen.
Att spegla jaget i HJ, och vice versa, är ett litterärt knep som skulle kunna urarta i märkliga surrealistiska scenarion, illusionistiska tricks och förvecklingar – men detta dubbel/trippel/multiseende blir dock ställvis något enahanda i Nyckelroman, och man kan nästan fråga sig varför jag-berättaren/författaren skapar sig ett imaginärt litterärt alter ego, han/HJ. Vilken är HJ:s funktion i texten?
De två personerna/gestalterna påminner såpass mycket om varandra till sätt, tanke, ton och grundkänsla att det är svårt att få syn på direkt betydelsefulla eller betydelsebärande skillnader mellan dem: båda figurerna framstår som lätt förvirrade medelålders författare som tampas med liknande demoner, ett ansträngt förhållande till en far/en mor, återkommande anfall av självömkan för olika tillkortakommanden och bortsjabblade chanser, en tafatthet och oförmåga att reda upp trassliga förhållanden, periodiskt missbruk/överdrivet/ohälsosamt intag av alkohol och en kronisk sjukdom som präglat dem. Detta är en figur och centrala tematiska frågor som vi stött på i flera av Henrik Janssons tidigare böcker.
I Nyckelroman gör författaren Henrik Jansson sitt bästa för att kollra bort läsaren och att trassla till en rätlinjig läsning eller en ”enkel” tolkning av romanen.
Gränsen mellan ett dokumenterande/faktabaserat grepp och ett fiktivt berättande suddas ut liksom gränsen mellan ”jaget” och ”han/HJ” - och i slutändan spelar det egentligen ingen roll om man kan avgöra var ”jaget” slutar och ”han/HJ” tar vid, om HJ är jagets inre ”jag” eller om HJ är kan tänkas vara ett drömt/alternativt/bättre/sämre/osv jag, om jag = han och om pronomen därmed är utbytbara eller sammansvetsade delar av en och samma helhet.
I slutet av den kalejdoskopiska romanen sitter jag-berättaren med ett tomt papper framför sig och skriver sitt namn på det:
”(---) Henrik Jansson, och i ring kring det alla namn jag själv skapat. Jag vet inte längre vad som är autentiska minnen och vad fantasier eller drömmar, var jag själv slutar och de andra tar vid, och inte är det någonting slutgiltigt heller men nog vad jag just nu kan kalla vi.”
Och det är väl just detta som är hans/HJ:s funktion i förhållande till jaget i romanen – att visa på en fortgående fragmentering, förvirring och sammansmältning av s.k. autentisk fakta/verklighet i förhållande till fiktionens drömfantasier. Den enda verklighet jaget känner sig hemmastadd i är kanske just fiktionen: jag är, därför skriver jag.