– Jag tycker att en bra komedi ska vara sån att man skrattar ena sekunden och gråter nästa. Utan allvaret blir inte det roliga riktigt roligt och vice versa. Det säger Jessica Edén, en av de tre författarna bakom Radioteaterns komediserie O-hyra, som förra lördagen körde igång med sin andra säsong.
Tillsammans med Marianne Andersson och Katarina von Numers-Ekman har du skrivit fyra nya avsnitt under rubriken Julyra. På vilket sätt tycker du att den nya säsongen skiljer sig från förra vårens?
– Avsnitten är färre och kortare, vilket för mig, som lätt breder ut mig, har varit en utmaning. Men resultatet är ett rappare tempo, vilket jag tror att vi alla är nöjda med. Personerna är ändå de samma som i den första säsongen och våra helt underbara skådespelare gör lika fantastiska rolltolkningar som förra våren.
Att skriva säsong två av en serie ställer alltid lite andra krav på skribenterna. Vad har varit annorlunda den här gången?
Jessica EdénRedaktör Jessica EdénSvenska YLE
– Jag insåg ganska tidigt att det inte räcker med att säsong två av en serie är lika bra som säsong ett, utan att den måste vara bättre. Vilket gav min några sömnlösa nätter och en släng av magsår. Medan skrivandet av O-hyra säsong ett gick som en lek för Marianne, Katarina och mig, slet vi betydligt mera med Julyra, innan vi till slut var nöjda.
– Jag tror att för de flesta serier eller filmer gäller att författaren i slutet av filmen eller seriens första säsong har fört sina karaktärer dit han ville: Mesen har blivit modig, den hårda har visat sig ha ett hjärta, den osäkra har fått självförtroende. Och eftersom ens karaktärer har hittat hem och blivit de man ville i slutet av första filmen eller säsongen vill man ju inte ändra speciellt mycket på dem när man börjar med film eller säsong två. Vilket jag tror att är den största orsaken till att nummer två och tre och fyra sällan blir lika intressanta som nummer ett. I O-hyra 2 hade vi ändå turen att en färgstark ex-fru och hennes argentinska älskare flyttade in och störde lugnet i huset och att en av karaktärerna var en tonårspojke och sådana utvecklas ju vare sig man vill det eller inte.
Ni har ju jobbat på ett ganska speciellt sätt när ni skrivit O-hyra i och med att ni alla har skrivit era egna karaktärer. Vilka är fördelarna (eller nackdelarna?) med den här arbetsmetoden?
– Eftersom jag inte har gjort sånt här tidigare var det ungefär först när säsong ett var klar som jag insåg att vi enligt alla dramaserieregler hade arbetat på helt fel sätt, dvs. delat upp karaktärerna och inte avsnitten emellan oss. Jag ser ändå bara fördelar med det sätt vi har arbetat på. Vi har haft möjlighet att lära känna våra personer ordentligt och veta precis hur de känner, reagerar och pratar. Marianne, Katarina och jag skriver också lite olika och jag tror att det finns en viss fräschör i att inte alla scener i ett avsnitt går i samma stil.
Har det påverkat skrivandet att du nu vet vilka skådespelare som gör dina karaktärer, Ann-Sofie, William, Morfar och Erik, och har deras rolltolkningar i bakhuvudet?
– Absolut! Det var underbart att sätta in ord och uttryck och meningar som jag visste att Nina Hukkinen, Filemon von Numers, Fred Negendanck och Gustaf Wiklund skulle uttala just så härligt som det lät i mitt huvud. Jag visste t.ex. också att Fred gärna bättrar på sina repliker och lämnade därför lite rum för hans egna tolkningar, medan jag filade mera på replikerna till de skådespelare som jag visste att lydigt följer manuskriptet till punkt och pricka. När rollen till 12-åriga William skrevs till säsong ett visste jag inte vem som skulle spela honom och försökte skriva en roll som var så enkel att vilket barn som helst skulle kunna spela den. William spelades sen av min egen son, som klarade uppgiften med hedern i behåll och till säsong två vågade jag därför ge William en svårare roll.
Kännetecknande för O-hyra är ju den ganska speciella blandningen av komik och allvar. Berätta litet om hur du ser på det här.
– Jag tycker att en bra komedi ska vara sån att man skrattar ena sekunden och gråter nästa. Utan allvaret blir inte det roliga riktigt roligt och vice versa. O-hyreskådespelarna växlar också suveränt mellan scener där de är lite tassiga och scener där de är väldigt gripande. När jag hörde den färdiga serien första gången tyckte jag att det fanns ställen som innehöll så mycket allvar att det kändes som om hjärtat skulle stanna. Och ändå borde det som sades ju liksom inte ha kommit som någon större överraskning för mig.
Har du redan idéer för en tredje säsong?
– Vi har en massa idéer. En som inte rymdes med i säsong två och som jag fortfarande är lite förtjust i är att Ann-Sofies vilda syster Peggy ska få barn med någondera av Patrik Mannströms tvillingsöner. Eftersom de är identiska tvillingar kan man inte fastställa vilkendera som är pappan, utan alla fyra flyttar ihop i en lycklig gemenskap, kanske hemma hos Mannström? Jag tänker mig också att Williams pappa äntligen dyker upp och jag tror att det finns planer på att han eller hans vänner startar en haschodling i krukor i trappuppgången och att den plikttrogna före detta gårdskarlsfrun Margit Sahlström-Pentikäinen sköter om dem i tron att de är julrosor, tills hon blir tagen av polisen. Ursprungligen hade jag väl tänkt att morfar Gideon Granvik småningom skulle få dö, men Fred Negendanck gör en så förtjusande morfar att vi nog inte riktigt ännu kan ta livet av honom. Kanske han öppnar en varietéteater på Hawaii?
O-hyra del 2 på lördag kl. 12.10 i Lördax i Radio Vega.
Hör första delen av Radioteaterns O-hyra på Arenan:Julyra Del 1