Sex är lite som bacon. Man märker inte hur mycket man saknade det tills man står där utan bacon. Sedan är bacon det enda man kan tänka på.
Märk väl att jag talar från ett manligt köttätarperspektiv nu. Men tro det eller inte, också manliga köttätare har andra sorters känslor och behov.
Faktum är att sex inte bara är ett behov. Det är ett primärbehov. Våra kroppar kommer ut förprogrammerade med vissa grundläggande saker som behöver ses till. Som värme, näring, sömn och – just det – sex. Vi finns här för att para oss och föra våra gener vidare. Äta, sova, bajsa och ha ihop det mellan lakanen. Inte nödvändigtvis i den ordningen. Får vi inte göra det så blir våra kroppar lessna, till och med sjuka.
Vissa anser att homosexualitet är ”onaturligt”, mot naturens ordning, för att det står så i den och den heliga boken. Eller för att ”det nu bara är så, det inser ju vem som helst”. Faktaruta: homosexualitet förekommer bland hundratals djurarter. Celibat, frivillig sådan, idkas bara av en enda art. Gissa vilken?
Men man behöver inte vara munk eller nunna för att idka celibat. Det händer var och en av oss under en eller annan period i våra liv. Ofta är det ofrivilligt, också för oss som lever i stabila parförhållanden. Det kommer tider då det inte blir så mycket sex, ja rentav inget alls. Det kan bero på en sjukdom, det kan vara på grund att man får barn, eller bara att man glider isär helt enkelt. Soffan blir längre med åren.
Hälsningar från soffans västra ände
Det har alltid varit ett mysterium för mig, det där med soffor och hur de töjer ut sig med tiden. Då man träffas, förälskar sig och köper sin första soffa, då är det som om den vore pytteliten och hörde hemma i ett dockhus. Så tätt intill varandra sitter man där kväll efter kväll.
Ungefär då det första barnet föds börjar soffan växa. Den var två meter lång då möbelfirman levererade den men efter tre veckor av vakande och nattgråt är den plötsligt sisådär tjugofem meter. Omkring tiden för att det andra barnet har fått sina tänder och lärt sig sova om nätterna är soffan tre kilometer och sjuhundratrettiotvå meter lång, och man ser inte längre den andra där i det motsatta soffhörnet, inte ens med en bastant fältkikare, trots att partnerns ansikte lyses upp av pekdatorn eller smarttelefonen som han eller hon kramar.
”@hördu, om du går till #kylskåpet, kan du fixa en macka åt mig? Med #bacon?”
Sedan i något skede händer det ju oundvikligen att kroppen konstaterar att vissa av primärbehoven har uppfyllts lite väl ofta (#bacon) medan andra har negligerats (#sex #närhet #värme) och man känner sig lite ensam. Kroppen vill ha sitt (jaja, jag har aldrig sagt att jag är poet). Annars blir den lessen och sjuk.
Hur ska man göra då? Jag frågade Niklas Nordling som är psykolog och som har skrivit sin avhandling på SM-sex. Ni kan lyssna på intervjun som finns bifogad här intill, men låt oss bara säga som så att innan man ens kan börja drömma om att gå till vuxen-leksaksbutiken och shoppa hårdvara, så är det en sak man måste lära sig. Att #prataomsaken. Gång på gång återkommer Nordling till det här.
Kommunikation.
Kommunikation.
Kommunikation.
Bacon är enklare än ömhet på det viset. Fast det har skrivits betydligt färre ballader om bacon. Av en god orsak, antar jag.