Ensamhet är ett som ett själsligt rum som människan ofta försöker fylla med något. Detta något är ofta öl, sprit och kärlek. Sådant som åtminstone tillfälligt hjälper en att bedra sig om livets villkor och riktning. Musiken är full av beskrivningar av hur ensamheten känns. Bill Callahan har skrivit lyrik som målar fram ensamheten på ett ovanligt fräscht och innovativt sätt.
Callahan är en amerikansk singer-songwriter och han har redan gett ut album i tjugo år. Han har gått från experimentell musik till något som jag skulle vilja beskriva som musik som jag kan tänka mig att människan kunde vilja ligga till, så souligt med en loj funkig känsla är musiken på Dream river. Lyriken, som det här finns skäl att komma till, torde ändå förvrida kärleksstämningen en aning. Då Callahan sjunger om hur han vill älska med ”a careless, careless mind/who care´s what´s mine?” samtidigt som en grumlig elgitarr mal på vet jag att det låter mäktigt men vet inte om jag vill veta vad det betyder. Kontrasten mellan den milda sången och de kluriga orden gör det här till något utöver det vanliga.
Inledande ”The sing” igen är en avskalad historia och fångar in den redan nämnda ensamheten enligt en fri tolkning av Occhams principer om att förenkla, att i det här fallet inte använda för mycket språk för att säga det som man vill säga. ”The only words I´ve said today are beer and thank you”
Beer… /Thank you / Beer…
Thank you
Beer…
Jag tycker det här är det bästa I lyrikväg jag hört på mycket länge. Något komplext sägs med två ord.
Musiken är svårbestämbar. Kanske är det inte viktigt att bestämma den? Ibland tänker jag jazz, ibland soul med den nämnda slappa funkigheten. Samtidigt finns såväl indie- och folkrock där hela tiden och allting flätas ihop till en melankolisk helhet. Tvärflöjt och elgitarr, ibland en ensam fela, skapar underströmmar av vemod som bär upp Callahans berättelser och han själv sjunger med lugn och stämningsful röst. Av någon anledning kommer jag att tänka på någon video där Sade står vid ett regnigt fönster och tittar ut. Callahan kunde gott stå och dricka och sjunga vid ett fönster. Å andra sidan sjunger han om hur han i en hotellobby ser ut ur ett fönster som inte finns där. Istället ser han på mattan och stolarna.
Det här är en skiva som plockar fram skuggor ur människosjälen och som trots sin brist på positiva beskrivningar eller glättiga sound på något märkligt sätt lyckas göra en rätt glad.