Jack Vreeswijk tar vara på arvet efter sin pappa Cornelis och ger de gamla låtarna nytt liv. Men han vägrar att spela låten om den kåta hönan Agda.
Jack Vreeswijkär i stan för att spela på en minneskonsert för sin pappa Cornelis Vreeswijk. Innan han sätter igång slår vi oss ner på en trappa för en liten pratstund. Det visar sig att de som kommit till konserten för att höra de mest kända låtarna kommer att bli besvikna.Jack Vreeswijk
- Jag försöker hitta de mer obskyra låtarna, de som folk inte hört. Jag har också tonsatt en del dikter som jag fått ärva, såna som jag hittat på senare år. Jag försöker låta bli att sjunga Hönan Agda och sånt. Jag skiter i dem faktiskt.
Du tror inte att publiken blir besviken då?
- Jag tror de flesta förstår att ifall de vill höra Hönan Agda så får de ta med sig en mp3-spelare eller nåt sånt.
Från början var det inte meningen att Jack skulle sjunga sin pappas gamla låtar. Han gjorde sin egen musik, men på något sätt drogs han allt mer till sin gamle fars låtar.
Går du på något sätt in i hans roll när du stiger upp på scen?
- Nej verkligen inte. Då blir jag ju en sorts pastisch eller någon konstig kopia som står och leker Cornelis på scen, så jag försöker helt och hållet vara mig själv. Sen är det väl så att folk har en igenkänningsfaktor, men det är väl inte så konstigt eftersom vi har samma gener, typ.
Och igenkänningsfaktorn finns verkligen där. Far och son både liknar varandra och låter likadant. Fast han gör alla låtar på sitt eget sätt, och det är verkligen en bra grej.
En vaggvisa till Jack
Under en konserten drar Jack många långa mellansnackisar och vi får ta del av en hel del roliga historier. Låten här under spelade han på en minneskonsert för Cornelis. Genast efter att han tackat ja ångrade han sig, och genast efter att han valt vilken låt han skulle spela ångrade han sig igen. Låten skrev Cornelis när Jack föddes, och jag tycker inte han gjorde fel val när han spelade den. Det tyckte nog inte publiken heller.
Man ser namnet Vreeswijk och tänker genast på Cornelis – hur har det varit att växa upp bredvid ett så stort namn, en legend nästan?
- Det har varit rätt lugnt, för jag flyttade till Holland när jag var åtta och bodde där i tio år. Så jag hann aldrig uppleva de här upp och ner sidorna, skandalerna, kändisskapet och äktenskapen. Jag bodde i en ganska skyddad miljö. Cornelis var där var och varannan vecka. Det var rätt skönt att slippa en massa. Sen när jag flyttade hem fick jag ju läsa om alla de här grejerna som hade hänt.
Filmen om Cornelis
För några år sedan gjordes en film om Cornelis liv. Den heter kort och gott Cornelis, och det är Jack som gjort musiken till filmen, ett jobb han tog åt sig med glädje.
- Det var skitkul faktiskt. Det var inga konstigheter, de ville ha något sorgligt och dramatiskt och då behövde jag bara kolla på hans liv och då var det inga problem att sno ihop något. Rent generellt sett hade han inget roligt liv. Det var ju stunder av lycka, stunder där allt gick väl, men sen för det mesta var det inte så där jätte lattjo.
Men gjorde inte det att det var svårt att göra musiken?
- Grejen är att jag var med från början när de började skriva manus. Jag fungerade som ett sorts bollplank. Jag visste om alla de här grejerna, jag har fått höra dem och han har berättat en del själv. Jag förstod liksom att ett sånt där liv inte riktigt är värt att leva.
Hans Husby (kanske mer känd som Hank von Helvete), tidigare sångare i Turbonegro, spelade din pappa. Gjorde han en trovärdig Cornelis?
- Ja, om man kommer över den här spärren med att han bryter lite på norska så tycker jag att det var väldigt bra, för han hade samma manér, och samma sätt att röra sig och var ganska porträttlik också.
Jack och Hans träffades en del innan filminspelningarna och pratade och tittade på gamla filmer av Cornelis. Jack gav honom en del tips om rollen, och med tiden blev de goda vänner. Jack åkte också med Hans på en liten resa till Norge.
- Nu vet jag varför han heter Hell. Det är för att hans morfar bodde i en liten by som hette Hell ute i Nordnorge i Lofoten. Lofoten är ju helt fantastiskt. Det var lite rörande att se, för den där byn som heter Hell... det går inga vägar dit utan man få ta sig dit med båt eller traska över fjället. Men den här byn, den övergavs på 50-talet, så alla grunder till husen stod kvar, men det var som att folk över en natt bara dragit iväg. Det var rörande.
Ett minne av Cornelis
Eftersom det ändå är en konsert till minne av Cornelis som vi snart ska få njuta av, måste jag ju ändå fråga om Jack har något fint minne av sin pappa som han vill dela med sig av. Och det har han.
- Jag har aldrig berättat det för nån men jag kom att tänka på det i dag för jag läste någon biografi om honom, och där skulle han gifta sig med sin tredje fru. Jag var 16 år och bodde i Holland fortfarande, men jag var där och hälsade på. Han var väldigt kär i henne och tänkte fria till henne. Vi tog en promenad och så frågade han mig ”undrar hur man gör nu för tiden när man ska fria till nån?” för han hade inte en aning hur han skulle göra. Jag sa att han skulle göra som på film – gå ner på knä. Då sa han att det var en bra idé, och att han skulle göra det. Sen om han gjorde det vet jag inte. Men det är ett skönt minne. Och ja, de gifte sig.
Historien om Hönan Agda
Konserten sätter igång och Jack går upp på scen, utan att sjunga Hönan Agda. Istället ger han oss något mycket bättre, nämligen historien om hur låten kom till.
Kort och gott kan man säga att den kom till när Cornelis satt på dass. Han hade bestämt sig för att ta vara på tiden på byttan och när han kom ut hade han skrivit en av sina mest populära låtar. Senare sade han till Jack att man tydligen kan göra pengar på vilken skit som helst. Härligt Cornelis!