På vilka sätt skapas bilden av jaget i Eva Dahlgrens rocktexter och i tidningspressen under åren 1980-2000? Hur framstår och hur framställer sig Eva Dahlgren, och hur förhåller sig den privata Eva Dahlgren till den offentliga ”Eva Dahlgren”.
Med läsningar av 73 artiklar, intervjuer och musikrecensioner från svenska och finlandssvenska tidningar samt tio låttexter visar Anna Biström hur bilden av Eva Dahlgren och hennes artistskap växer fram under åren två decennier som var centrala i Dahlgrens musikerkarriär.
Anna Biström disputerade nyligen vid Humanistiska fakulteten på Helsingfors universitet med avhandlingen ”Att göra äkthet: Skapandet av ’Eva Dahlgren’ i pressens rockjournalistik och i Dahlgrens rocktexter åren 1980-2000”, där hon analyserar hur olika bilder skapas av artisten Eva Dahlgren, samt hur både Eva själv och pressen betonar det autentiska, det äkta, hos Eva Dahlgren – både i hennes person och i hennes rocktexter.
Att Anna Biström valde att forska i just Eva Dahlgrens rocktexter handlar om en tidig och personlig relation till Dahlgrens musik:
- Jag lyssnade mycket på hennes musik och texter under studietiden, och jag skrev också min pro gradu-avhandling om hennes musik. På senare tid har jag kanske i högre grad fokuserat på mer allmänna frågeställningar kring rocktexten som genre, rockkulturen i sig och diskussionen kring äkthet och autenticitet inom populärmusikkulturen. Eva Dahlgren är intressant i det här sammanhanget eftersom hon har en stark image som en seriös konstnär och en ”äkta” artist. Den här äktheten är en central del av uppfattningen om henne och hennes sångtexter, konstaterar Biström.
Från schlagervärlden till rockscenen
Eva Dahlgren debuterade som artist i slutet av 1970-talet, då hon bl.a. deltog två gånger i Melodifestivalen (år 1979 och 1980).
Inom kort kom Dahlgren att söka sig bort från pop- och schlagervärlden och rikta in sig på rockscenen – samtidigt ökade trycket och förväntningarna på henne (liksom alla rockartister i början av 80-talet) att ta ställning i olika politiska och sam hälleliga frågor, detta som ett arv från 70-talsproggens ideal och normer.
- Ett av Eva Dahlgrens bidrag i Melodifestivalen, ”Jag ger mig inte” från år 1980, har tolkats som ett slags protest mot den här musiktävlingen och under de därpå följande åren kan man se att Dahlgren har ett problematiserat förhållande till sin debut i schlagerbranschen. Hon tar sedermera avstånd från schlagervärlden och anammar ideal om äkthet som man snarare associerar med rockmusikgenren, noterar Biström.
Allmänt kan man notera att det finns en uppfattning bland framför allt musikkritiker och -skribenter om att popmusiken är ytlig, medan man har andra förväntningar och ställer andra krav på rockmusiken: av rockartister förväntar man sig ärlighet, uppriktighet, autenticitet.
Eva Dahlgren har dock inte kommit att bli en uttalat politisk röst – med några få undantag när, som t.ex. hennes engagemang i satsningen ”Svensk rock mot apartheid” år 1987 som också satte spår i texter som låten ”Tårar över jord” på plattan "1.989".
Ett starkt jag
I Dahlgrens texter finns spår av socialt engagemang, religionskritik, uppror och debatt, liksom självreflekterande och lyriska texter – det som texterna har gemensamt är ett starkt och närvarande jag som ofta riktar sig till ett du.
Det subjektiva jaget i Eva Dahlgrens rocktexter uppfattas allmänt som ärligt och uppriktigt – en uppfattning som också färgat av sig på Eva Dahlgren som privatperson, detta trots att Dahlgren alltid värnat om sitt privatliv och strävat efter att hålla isär den offentliga Eva och den privata Eva.
Under mitten av 1990-talet drabbades Dahlgren av en privat kris och hon kände bl.a. ett stort tryck från olika håll att komma ut i offentligheten med sin homosexualitet – vilket också skedde år 1996.
På skivan "Lai-Lai" som släpptes 1999 finns några texter där Dahlgren gör upp med den massmediala offentligheten och den bild som medierna vill skapa av henne – samtidigt som hon är självrannsakande medveten om att hon är en del av, och beroende av, det massmediala maskineriet.
Den kvinnliga artisten i en manlig rockvärld
Det hade sina nackdelar att som slå sig fram som kvinnlig artist på den svenska rockscenen på 80-talet, och enligt Anna Biström kan man se en tendens i pressmaterialet från den tiden att begränsa perspektivet på Dahlgrens artistskap till det personliga och intima, och därmed se dem som mindre samhällsrelevanta än de manliga rockartisterna.
- Man fokuserade mer på utseende i artiklarna om Dahlgren, och man kan också avläsa ett slags begär efter den kvinnliga artisten. En del skribenter framhåller också den manliga producentens betydelse (dvs. Anders Glenmark som var Eva Dahlgrens mångåriga producent) och man antyder t.o.m. att det de facto är han som är konstnärsgeniet som ligger bakom alla musikaliska framgångar, säger Anna Biström.
Som helhet kan man trots allt konstatera att Eva Dahlgren är en kvinnlig konstnär som lyckats skapa sig en roll som seriös artist på rockscenen, slår Biström fast.
Hela avhandlingen går att läsa på nätet på helsingfors Universitets webbplats.
Lyssna på en intervju med Anna Biström om avhandlingen - längd 19 minuter: