Wasa teater tar upp ett svårt ämne i sin senaste pjäs ”Den där fjärde”, ett barns cancersjukdom.
För manus står svenske skådespelaren och författaren Benny Haag. För regin står teaterchef Ann-Luise Bertell och på scenen har vi Carl Alm som pappan.
”Den där fjärde” syftar på bancancerfondens tv-kampanj i Sverige för några år sedan med fyra blå stolar, på tre sitter det barn men den fjärde är tom. Det är det fjärde av barnen som insjuknat i cancer som inte överlevt. Det är det barnet som den här monologen handlar om.
”Det är inte järnbrist”
Vi har inget namn på berättaren, han är 14-åriga Johans pappa. Johan har cancer och kommer att dö när som helst. Pappan upprepar det för oss flera gånger, sonen kommer att dö när som helst. Han är ärlig både mot oss och mot sin son. Det finns ingen annan utväg. För det var inte järnbrist som gjorde Johan så trött för tre år sedan, det var något mycket värre.
När Johan är vaken är föräldrarna hos honom, men ofta är han nedsövd för att inte behöva känna av smärtorna. Det är under en sådan stund vi träffar Johans pappa.
Han har mycket han vill berätta för oss och under den knappa timme vi har tillsammans lär vi känna familjen, pappan och Johan, både som han var när han var frisk och som han är nu. Vi får också höra historien om sjukdomen.
Ingen cancercell dör fast jag är ledsen
Vi får ta del av minnesbilder och iakttagelser, och det här är en man som lämnar ut sig själv inför oss. Han vill få oss att förstå. Förstå hurudan han har varit, vad han har blivit och varför. Han berättar för den som kanske själv drabbas, som eventuellt blir en anhörig.
Kan man någonsin börja le och skratta igen om ens barn tynar bort och dör i cancer? Den frågan ställer sig pappan i ”Den där fjärde”. Kommer han någonsin att skratta på riktigt igen, sådär från magen?
Nu tillåter han sig inte att skratta på riktigt, för då sviker han Johan, som ligger och tynar bort. Samtidigt konstaterar han att inte en enda cancercell ger upp fast att han är ledsen.
Kort avstånd mellan publik och skådespelare
På Wasa Teaters lilla scen Vasallen kommer publiken nära skådespelaren. Jag sitter på första raden och följer varje skiftning i pappans, Carl Alms, ansikte.
Scenografin signerad Jeremy Crotts är enkel. Ett draperi längs med bakre väggen som till färgen påminner om en sjukhusvägg. Fyra blå stolar– samma antal som i Barncancerfondens info.
Några barnteckningar på väggarna. Inte mycket att fästa blicken på, så den går gång på gång till pappans ansikte. När han talar om hur sonen Johan ser ut idag, utan hår, med utmärglade händer, om smärtorna, om pojkens klokhet inför sjukdomen och döden, stirrar jag på hans snygga ljusbruna skor istället för på ansiktet. Har man själv barn så är man extra känslig för den här typens historier.
Det viktiga i livet
Det är mycket rörelse på scengolvet, han berättar, vankar av och an, blir forcerad. Det är så mycket han vill berätta för oss innan tiden tar slut. Många minnen från de tre år som gått sedan familjen fick domen, sjukdomen.
Trots att temat är tungt får vi i publiken ofta andningspauser när pappan berättar om händelser som, även om de hör ihop med situationen, också har andra element. Som när pappan lurar psykologen att han kanske knivmördat någon och psykologen bara ler försiktigt.
När monologen börjar närma sig slutet undrar jag hur pappan ska lyckas skiljas ifrån oss på ett hoppingivande sätt. Och för min del blir det han säger strax före slutet, som blir det viktigaste budskapet. Det som visar att han redan är en bit på vägen i sorgearbetet: det viktiga är minnena av allt det som Johan hann uppleva under sitt liv, inte drömmarna om det han inte hann göra.