”I säck och aska” är ett uttryck som man fortfarande ser och hör ibland – då handlar det mer eller mindre skämtsamt om att någon ångrar någonting och ber om förlåtelse, ödmjukar sig. Uttrycket går tillbaka till Daniels bok i Gamla testamentet och har mycket riktigt med ånger och botgöring att göra. Det står att Daniel bad och fastade inför Gud i säck och aska; han klädde sig i tyg som var stickigt och obehagligt och strödde aska i sitt hår.
Överhuvudtaget stöter man ofta i Bibeln på just det här sättet att visa ånger, sorg eller förtvivlan, den sörjande eller upprörda sliter sina kläder och strör aska i sitt hår. Aska är en vanlig litterär symbol, tänk bara på Bellmans "allt är ju stoft och aska..."
Askonsdagen är den första dagen i fastetiden, så för den som vill följa riktigt gamla kyrkliga traditioner är det här den dagen då man lämnar både fastlagsbullar och kött bakom sig och går in i en period av både rent konkret och mera symbolisk fasta. Sedan 1000-talet har seden att på denna dag med aska teckna ett kors på kyrkobesökarnas pannor funnits i katolska kyrkan. Dagen fick då namnet dies cineris, askdagen.
I protestantiska kyrkor föll seden i glömska till senare delen av 1900-talet då den igen togs i bruk på många håll. Också i Finland finns det församlingar där man den här dagen ordnar kvällsmässor där prästen ritar ett kors av aska på deltagarnas pannor – en symbol för ånger och botgöring, men också för liv som spirar ur det till synes döda, förstörda och sönderbrända.
(Bilden är från Nykarleby kyrka som har ett mycket speciellt tak).