I en av sina dikter använder Bertel Gripenberg skidspåret som en metafor för vår tanke och för vårt liv. Jean Sibelius ger med sin musik den här texten ytterligare en dimension.
Sibelius var förtjust i melodramer, konstformen som kombinerar recitation och musik. Redan då han var i 30-årsåldern komponerade han ”Skogsrået” till text av Viktor Rydberg, och han satte också musik till ”Grevinnans konterfej” av Zacharias Topelius.
Idag är melodramen som konstform mer eller mindre utdöd. Det är mycket sällan man hör melodramer på konserter men genren var populär på 1800-talet och en bit in på 1900-talet.
Sibelius var nästan 83 år
Ofta använde sig Jean Sibelius av stråkorkester i sina melodramer, men ”Ett ensamt skidspår” skrev han för piano. Det blev färdigt 1925 då Sibelius var i 60-årsåldern, ungefär samtidigt som han arbetade på sin åttonde symfoni, den som han senare förstörde.
Ännu på ålderns höst, 1948, återkom han till ”skidspåret” och arrangerade det för stråkar och harpa. Det hör med andra ord till det sista som Sibelius överhuvudtaget skrev.
Livets skörhet och bräcklighet
Det är en finstämd liten berättelse som tangerar livets skörhet, ensamhet och bräcklighet. Skidspåret blir en bild för tanken ”som smyger allt längre bort”, men också en bild av våra liv: ”slingrande spår på skaren” och hur det kan sluta: ”vid plötsligt svikande brant”.
Det är ett originellt stycke och ett utmärkt exempel på Sibelius’ förmåga att fånga essensen i en dikt och få den att framträda ännu tydligare för ens inre. Skira stråkar och vintriga metaforer sveper en med.