Så är det då äntligen dags. För årets mest ”hypade” biohappening. Lagom till den kärleksfulla vändagen landar femtio nyanser av sex på vita duken. Men hur sexigt är det egentligen?
Finns det någon som i det här skedet inte hört talas om E. L James´ ”Femtio nyanser av honom”? Romanen som slog ned som en bomb 2011 och gjorde det rumsrent att diskutera sadomasochistisk erotik i mängder av olika sammanhang.
Anastasias och Christians sexlekar resulterade raskt i allt från renodlade boktips till seriösa analyser och kunde dessutom betraktas som ett fenomen i vidare bemärkelse. Och så gav de ögonblickligen upphov till ivriga spekulationer kring potentiella huvudrollsinnehavare i framtida filmsammanhang.
För att det skulle bli film av det hela var det väl ingen som tvivlade på – här fanns ju allt som krävs för att skapa rusning till biljettkassorna. Här fanns ju t ex massor med sex och... tja, ännu mera sex.
Och nu är vi där. Med Dakota Johnson och Jamie Dornan i huvudrollerna. Mer eller mindre avklädda. Mer eller mindre sexiga. Mest mindre.
Från ord till bild
Filmen inleds i likhet med boken med att den litteraturstuderande Anastasia Steele åtar sig att i sin förkylda väninnas ställe göra en intervju med den kände businessmannen Christian Grey. En stilig man vars röst är "lika varm och mörk som smält mörk choklad...eller något". En man som vid 27-års ålder hunnit arbeta upp såväl ett ekonomiskt imperium som en aptit på förbjudna lekar.
Anastasia är i sin tur vid fyllda tjugotvå en vacker romantiker som aldrig haft sex, men som påtagligt ofta biter sig i läppen. En påtagligt fyllig uppsättning läppar. Fylliga, röda och fuktiga. Sistnämnda faktum har en påtagligt upphetsande effekt på Christian som bemöter hennes sexuella inkompetens med orden:
"Den här situationen skall vi rätta till, nu med detsamma"
Vad menar du? Vad är det som ska rättas till?
Din oskuld Ana. Jag tänker ligga med dig. Nu."
Vilken kvinna skulle väl kunna motstå dylik beslutsamhet? Och hur skulle en film som bygger på dylika premisser kunna bli annat än sublim?
Osexig sexighet
Allvarligt talat - vad blir det av ovannämnda typ av scener då regissören Sam Taylor-Johnson överför dem till vita duken? Jo, exakt lika klumpiga och kliniska försök till erotisk lek. Och det är väl det som är det största problemet med "Fifty Shades of Grey"- bristen på laddning i största allmänhet och på sexuell laddning i synnerhet.
Här finns inget av den farliga sexighet som Mickey Rourke osar av i åttiotalsklassikern "9 1/2 Weeks", inget av den skenbara Lolita-look som Marine Vacht utstrålar i fjolårsfilmen "Jeune & jolie". Här finns helt enkelt ingenting.
Det är ingen hemlighet att författarinnan haft sitt finger med i spelet (hon lär t ex ha ingripit i detaljer som vilka jeans herr Grey skall bära) och att mycket styrts direkt av fansen (de ville t ex inte veta av den ursprunglige huvudrollsaspiranten) - och resultatet bevisar att inget kan kompensera vikten av konstnärlig integritet.
I likhet med Harry Potter-filmatiseringarna har man varit så fixerad vid att få med varje detalj och kantig replik att dessa kvävt alla ansatser till självständigt visuellt berättande.
Det räcker ju dessvärre inte med mörkröda väggar och softad belysning för att skapa en känsla av hotfull sensualitet. Och det krävs mer än en muskulös överkropp inträngd i uppknäppta jeans för att pulsen skall slå snabbare. Och finns det något mer uttjatat än bilden av en modellsmal, naken kvinnokropp som välver sig i en njutningsfull båge?
Omöjliga roller eller löjliga tolkningar?
Så hur går det med duon som avgick med segern i kampen om huvudrollerna - och vem är de? Tja, trots ett flertal filmroller är Dakota Johnson antagligen mest känd som dotter till Don Johnson och Melanie Griffith medan Jamie Dornan trots ett flertal filmroller är mest känd från olika tv-serier.
Och särskilt bra går det faktiskt inte för någondera i den här historien. Detta trots att bägge är vackra och gör sitt bästa att tala med såväl långa blickar som djup andning. Dakota framstår stundvis som en slags Charlotte Gainsbourg-light medan Jamie påminner om en maskulinare variant av Ryan Philippe. Med ögon som smält, mörk choklad.
Men frågan är om det är duons fel att det blir så fel? Det finns säkert de som haft större förutsättningar när det gäller både karisma och närvaro, men inte ens den sexigaste i filmklassen hade förmått blåsa liv i repliker som i sin kantighet kunde få helvetica-typsnittet att framstå som mjukaste kalligrafi.
Och när det dessutom inte verkar finnas tillstymmelsen till kemi mellan de unga tu så är loppet kört innan det ens kommit igång. Helhetsintrycket blir helt enkelt billigt, banalt och barnsligt.
Så när sluttexten rullar ser man med bävan fram emot den uppföljare som obönhörligen är på kommande, samtidigt som man undrar om det hela varit mer uthärdligt om författarinnan fått igenom sin ursprungliga vision med Robert Pattinson i huvudrollen? Antagligen hade det räddat mer än valet av rätt jeans. Eller så inte.
Filmen har premiär fredagen den 13 februari 2015.
Läs också:
”Fifty Shades of Grey” på bio