Han får välja café när vi ska träffas, men det blir inte något kultcafé i Neukölln som jag räknat med utan Starbucks nära Checkpoint Charlie. ”Fast det här är nog inte något stamcafé, det är bara för att jag har ett möte här nära efteråt”, urskuldar han sig, men när vi ska gå minns han en anekdot som ändå gör stället helt rätt för vår träff.
Det är nästan exakt 100 timmar till hans entré på Berlinales röda matta, och ”jag har ingen aning om hur jag ska uppträda där”. 
Ett av mina större Berlinaleprojekt i år är naturligtvis att följa med Nya Rampen-skådespelaren Elmer Bäck, före under och efter hans historiska medverkan i festivalens tävlingsserie – resultatet blir ett reportage i Radio Vega i början av mars.
Det projektet inleddes i slutet av januari när vi möttes i Helsingfors för att hämta smokingen han ska bära när han vandrar över den röda mattan. Då berättade han att ”hela grejen känns så svår att greppa, för jag vet inte alls vad som väntar”.
- Inte vet jag så mycket mera nu heller, skrattar han sitt stora hjärtliga skratt på Berlincaféet, och verkar balansera mellan jättelikt grubblande över vad som ska hända och känslan att bara flyta med och njuta av stunden.
- För ett par dagar sen såg jag en ovan skådis på röda mattan och hon verka lika förvirrad som jag antagligen också kommer att vara, men hon fick hjälp av Juliette Binoche. Det skulle jag också tacka ja till, för jag tror inte min regissör Peter Greenaway kommer att ta mej i handen och leda mej....
Grubblar mest på filmens mottagande
Elmer har Nya Rampen-kollegan Rasmus Slätis med sig, vi talar Berlin (Rasmus har flyttat till ”bourgeoisie-bohem”-stadsdelen Prenzlauer Berg, Elmer är kvar i Neukölln), och spekulerar i hur det kommer att kännas på onsdagen, med presskonferenser och intervjuer och galaföreställning – och röda mattan.
- Fast mest grubblar jag nu på hur filmen kommer att tas emot, och hur det kommer att kännas att sitta i publiken och se sej själv springa omkring på den där jätteduken, säger han. När man gör teater står man ju ändå själv på scenen, nu ska man sitta tillsammans med en jättepublik och... det kommer att kännas helt overkligt.
Så är det det här med filmens tema; veterankultregissören Peter Greenaway har länge fascinerats av den legendariska ryska mellankrigstida filmregissören Sergei Eisenstein, och filmen handlar om hans misslyckade filmprojekt 1931 i Mexico och hans relation med en mexikansk man. 
- Det handlar ju också om homosexualitet, och då grubblar man på hur det kommer att tas emot.
Där tänker Elmer inte minst på Ryssland. Den nästa Eisenstein-filmens öde ligger i första hand i ryska händer, och där lär man inte vara helt nöjd med att det temat lyfts upp.
”Jag är ju ett helt okänt namn”
När det gäller mediarumban, har den inte hittat fram till Elmer ännu. Finländsk media har hört av sej, men ”det är Peters film, det är honom alla är ute efter, jag är ju ett helt okänt namn”.
Efter onsdagen kan det ha förändrats. Eller så inte. Men ett är säkert; ett mycket bättre skyltfönster än en huvudroll i Berlinales tävlingsserie finns inte. Hela världens filmbransch kommer att kolla in honom.
Men så var det Starbucks-anekdoten.
Vi har skrattat åt att det istället för ett kulthak i Neukölln blev en multinationell cafékedja, men efter ett toalettbesök minns han.
- Det var när jag fick höra att jag skulle vara med om en andra casting med Greenaway. Den skulle egentligen vara i Amsterdam men jag sa att jag var i Berlin och skulle ha en premiär, och då visa det sej att Peter också var i Berlin, hans hotell låg här alldeles nära, så då satt jag just här på det här caféet och var jäkligt stressad.
Så måste han iväg till ett möte med sin agent på European Film Market, tidtabeller måste kollas, och jag går vidare till en filmföreställning. På onsdag ses vi igen.
Rutinerade namn sviker
Den film jag skulle se hade jag tänkt att äntligen bjuder på ett erfaret namn som håller måttet under årets festival. Men efter besvikelser med Isabel Coixet och Werner Herzog, serverar också Anton Corbijn en besvikelse.
Hans nya film heter ”Life” och handlar om de legendariska James Dean-fotografierna som togs för Life-magazine just när Dean höll på att slå igenom. Ett optimalt tema för Corbijn, som ju själv gjorde en jättelik karriär som fotograf innan han blev filmregissör.
Det ska handla om ett mycket laddat möte, men det stora problemet är att Robert Pattinson som fotografen Dennis Stock och Dane Deehan som James Dean aldrig lyckas ladda till atmosfären. Då blir också den stora frågan obesvarad, den som allting egentligen bygger på; varför blev Stock så fascinerad av denna ännu okända skådis att han bara måste lämna allt annat för att satsa på bilderna med Dean, vad var det hos Dean som gjorde honom till en bild av en ny generation.
Också Pelle Heikkilä är i stan
Men det finns ju mera Svenskfinland att skriva om än Elmer Bäck! För just nu är han faktiskt inte den enda Berlinaleaktuella finlandssvenska skådespelaren i stan. 
Pelle Heikkilä anlände till Berlin på fredagskvällen för att delta i morgondagens networking-satsning Northern Lights; en ny satsning som går ut på att en rad intressanta nordiska skådespelare (sammanlagt 25) visar upp sig för den internationella marknaden under Berlinale.
Norska Berlinbaserade Linda Steinhoff, som drar projektet, konstaterar att tiden nu är rätt eftersom det internationella intresset för nordisk tv och film har exploderat under de senaste åren.
- Den amerikanska filmbranschen kommer oftare och oftare till Tyskland för att spela in, men när det kommer till att casta europeiska skådespelare har vi i Norden en stor fördel jämfört med Tyskland, vi kan bättre engelska.
Det ska utnyttjas nu – plus att ”den nordiska skådespelartypen” just nu lär ha stor efterfrågan på marknaden.
Pelle Heikkilä hoppade på Northern Lights-tåget för att hans agent uppmuntrade honom att söka.
- Och så är jag intresserad av film och TV-jobb vid sidan av teater.
Och med hurudana förväntningar kommer du till Berlin?
- Jag har egentligen inga. Klart det skulle vara kul ifall man fick jobberbjudanden via det här, men det viktiga är att networka. Och det sköna är att alla faktiskt förväntar sig att man gör det. Det är därför jag är där.
När Herzog åt sin sko
Och avslutningsvis ett ps.
I går berättade jag om Werner Herzogs nya film. Idag kan jag tillägga en 36 år gammal anekdot när Herzog (som kanske borde hålla sig till tuffa sega teman istället för till romantik som i nyaste filmen) lovade äta sin sko, ifall en film som han inte trodde på någonsin skulle bli färdig.
Några år senare blev filmen ”Gates of heaven” färdig, och så kokades en Herzogsko i 24 timmar tillsammans med ankfett. Inför filmpremiären tuggade herr H faktiskt i sig en del av skon, och eftersom det hela utspelade sig i filmvärlden så filmades middagen, och blev en film. Den idag 35 år gamla ”Werner Herzog Eats His Shoe”.
Och nu ska jag flytta, från Neukölln till Potsdamer Platz. Resan ”hemifrån” till ”jobbet” har tillsvidare tagit trekvart, nu kan jag promenera på fyra minuter. Det ska hoppeligen underlätta stressen, och hjälpa mitt röda vänstra öga att lugna ner sig.