I Alec Aaltos pjäs Rådgivaren bildar ränkerna vid ett renässanshov fonden för det politiska rävspelet i vår tid. Upplägget är smart men aha-upplevelserna uteblir. Lilla Teaterns uppsättning är en lättsam satir över det vi egentligen alltid har vetat, att makt och moral har svårt att samsas. För regin står Raila Leppäkoski.
När Dennis får erbjudandet att bli den nya statsministerns rådgivare behöver han inte tveka länge. Hans hustru skulle visserligen helst se att han satsade på en karriär inom näringslivet men Dennis har ett passionerat förhållande till politik och ryggar varken för svårlösta situationer eller långa dagar.
Det blir snabbt många av bådadera och stämningen hemma blir inte bättre av att han under sina få lediga stunder helst kopplar av med en historisk roman – en bok som plötsligt får kropp på scenen. Intill Dennis soffa dyker hans roman -alter ego Enrico upp, en ung man som befordrats till hertigens rådgivare vid ett renässanshov någonstans i Europa.
Två epoker, två rådgivare
Upptakten är fyndig och ger författaren möjligheten att i fortsättningen korsklippa de två tidsplanen. Bägge rådgivarnas lott formar sig naturligtvis fort till en darrig balansgång mellan idealism, personliga ambitioner och lojalitet mot uppdragsgivaren. Den enda skillnaden, låter Aalto förstå, är att dagens rådgivare i motats till renässansfurstarnas lakejer både får behålla huvudet och i bästa fall också förstår att använda det den dag ekvationen inte längre går ihop.
Med den insikt en lång karriär vid bl.a. utrikesministeriet och statsrådets kansli gett honom dissekerar Aalto maktspelet på toppnivå säkert och metodiskt. Problemet är bara att Rådgivaren bekräftar det vi alla egentligen redan vet, oavsett om vi studerat maktutövningens konst med Machiavelli som läromästare eller följt turerna i dagens politiska liv. Och berättelserna i de två tidsplanen växer aldrig till något mer än rätt skissartade illustrationer av spelet.
Frodig renässanspastisch
Men uppsättningens renässanspastisch är ingen dålig illustration i sig. Såväl författaren som regissören tar ut svängarna rejält och dräktskaparen Riitta Anttonen-Palo späder på med en textilprakt som både beskriver och kommenterar gestalterna. Referenser till historiska furstar och klassiska pjäsintriger låter sig anas i skildringen av den maktfullkomliga hertigen som avverkar hustrur och rådgivare på löpande band medan hans närmaste män smider ränker i kulisserna.
Turerna är färgstarka och komiska även om den grovt tillyxade satiren och parodin på epokdrama blir tröttsam i längden. 
Raila Leppäkoskis regier präglas ju ofta av stora och övertydliga uttryck. Joachim Wigelius är den enda som lyckas smyga in läckra nyanser i sin roll som hertigdömets kansler medan de övriga skådespelarna - Martin Bahne som hertigen, Marika Parkkomäki som hans hustru och Peter Kanerva i rollen som rådgivaren Enrico - ganska långt bygger sina roller runt en enda uppförstorad egenskap eller belägenhet.
Ytlig satir
Antti Timonen och Nina Hukkinen anslår inledningsvis en betydligt subtilare ton i porträtten av rådgivaren Dennis och hans hustru Helen men såväl text som uppsättning placerar dem snabbt i ett ganska otacksamt scenario.
Scener som kunde vara hämtade ur en lite dammig äktenskapskomedi varvas med politisk satir i raljant tv-sketchanda. Och samtidigt blir det mycket tydligt att intrigen i Rådgivaren faktiskt bara är ett redskap i åskådliggörandets tjänst. Moralen viker för makten i takt med att statsministerns vita dräkt blir grå och allt går som på räls utan utrymme för en enda reflektion eller djupdykning i problematiken.
Och det reducerar tyvärr hela uppsättningen till en ställvis roande men förbluffande lättviktig historia.