Elin Bell släpper sin debutskiva idag (6.5) och tippas bli en av årets stora artister i Sverige. Vi pratar med Elin om hennes passion för städmusik och mycket annat.
Elin Bell släpper sin självbetitlade debutskiva idag. Redan innan hon släppt skivan har hon fått ett rykte som ett av årets stora löften. Vi träffar Elin på Sony Musics kontor i Stockholm. Det har blivit många möten här på sistone. Skivan har varit färdig länge, men man har suttit på låtarna, släppt några singlar och planerat hennes genombrott i detalj.
Elin har ett oväntat passionerat förhållande till städmusik. Musik man kan städa till är något som de flesta känner igen sig i, men som få pratar om. Elin har fått kärleken till städmusik från barndomshemmet.
- Allt blir så mycket roligare om man lyssnar på musik. Det ska vara lite uptempo så att man blir peppad. Man kan inte gå omkring och dammsuga och vara helt förkrossad, säger Elin Bell.
Just nu städar hon helst till Kate Bush. Låten Running Up That Hill från skivan Hounds of Love (1986) fungerar allra bäst.
Givetvis har Elin också en städfavorit från den egna skivan.
- Taxi. Den är glad på ett konstigt sätt. Texten är egentligen rätt mörk, den handlar om huruvida det finns en värld mellan liv och död, men den är ändå glad.
Alanis Morissette och Tracy Chapman
Elin växte upp med musik. I barndomshemmet stod alltid en radio påslagen. I alla fall utomhus.
- Min pappa rökte. Han fick absolut inte röka inomhus så han rökte ute. Där fanns en radio som alltid stod på, så att han inte behövde slå på den när han gick ut.
Alanis Morissette, Manic Street Preachers, Tracy Chapman och Eva Dahlgren är egna tidiga favoriter. Pappas favoriter växte hon upp med och många har gått i arv.
- Det fanns inte en dag som vi inte spelade musik från morgon till kväll.
När Elin Bell var 14 år gammal hade hon lärt sig fyra ackord på gitarren och lite engelska. Det räckte för att snickra ihop låtar.
- Redan då var jag fokuserad på texterna. Jag satt med en ordbok och slog upp något konstigt ord, typ “secretive”. Jag visste knappt vad det betydde. Sedan skrev jag en historia utgående från det. Jag har tittat på texterna nu och ibland vet jag inte riktigt vad jag menade.
Jag tyckte synd om julgranarna. Sån var jag.
Ville rädda julgranarna
Vi fortsätter på spåret med barndomsminnen. Orden kom in i Elins liv ännu tidigare.
- Jag skrev dikter när jag var liten. En handlade om julgranarna. Jag tyckte synd om dem. Jag tyckte att man skulle ha plastgran istället för riktig julgran. Sån var jag.
Hurudan gran hade du i år?
- Jag hade plastgran.
Idag är texterna något Elin Bell jobbar mycket med. Flera av låtarna på plattan har en sorgsen botten men ändå något hoppfullt över sig. Elin tycker själv att det är en skiva som passar när man förbereder en middag och tar sig ett glas rödvin, eller när man är ute och kör. Men när hennes sista förslag kommer träffar hon verkligen mitt i prick.
- Du vet när man har varit ute en kväll och vill lyssna på en låt som gör en lite ledsen i hjärtat. Har du aldrig haft den känslan? På väg hem från krogen... lite onykter... Då kan man lyssna på en av balladerna och känna igen sig och ändå må lite bra i det där.
Precis så låter Elin Bells musik.