Clik here to view.
Jag har alltid fascinerats av hur vi människor tycks ha accepterat att gränsen mellan liv och död är väldigt tunn. Vi besväras inte av att sitta på elva kilometers höjd över havet med bara några centimeter flygplansaluminium mellan oss och en säker död.
Här kör jag - igen - mitt i världens torraste öken, Atacama. Middagssolen där uppe i zenit bombarderar den tunna takplåten på min lilla hyrda Citroën med världens kraftigaste UV-strålning. Bokstavligen. Inte långt härifrån, uppe på ett av bergen i Anderna som skymtar vid horisonten har man uppmätt den starkaste UV-strålningen på planeten. Det är till det berget jag är på väg.
Långt till närmaste verkstad
Det vill säga om min lilla franska stadsbil håller ihop ända fram. Den har tjänat mig i mer än tusen kilometer under den här resan, och jag har satsat allt på ett kort: att alla de viktiga rörliga delarna i dess motor kommer att fortsätta fungera i ett par hundra kilometer till, för om de inte gör det... tja.
Nog kommer det säkert någon och plockar upp mig. Förr eller senare. Kanske. Också här är gränsen mellan liv och död tunnare än man vill tänka sig.
Del 1 i artikelserien: Spökstaden
Del 2 i artikelserien: Se stjärnor i Paranal
Vi snabbspolar bandet ett par timmar framåt. San Pedro de Atacama heter stället som jag nyss har anlänt till. Här vid Andernas fot finns en enorm salar, en bländande vit saltslätt som sträcker sig så långt ögat ser. Över den flyger flamingor. Också jag är på väg uppåt, till högplatån Chajnantor på 5000 meters höjd över havet.
Nu bär det uppåt!
Min lilla Cittra orkar inte klättra hit upp så nu sitter jag i en fyrhjulsdriven jeep tillsammans med Ralph Bennett som är astronom och informatör på ALMA (Atacama Large Millimeter Array), världens nyaste, största och mest kraftfulla radioteleskop som är ett internationellt samarbetsprojekt med länder från Asien, Amerika, och så Europeiska Sydobservatoriet ESO förstås, där också Finland är med. Det här är alltså finansierat delvis med dina skattepengar.
Men varför är det nödvändigt med denna högt belägna, svårtillgängliga placering? Tja, radioteleskop är inte beroende av en mörk natthimmel som de optiska teleskopen i Paranal som jag besökte förra veckan. Men däremot behöver de en så torr och tunn luft som möjligt eftersom vattenångan i atmosfären dämpar signalerna från universum.
Ett djupt andetag
Och torr, det är luften här som sagt. Torr och tunn. Uppe på 5 kilometers höjd över havet är luften hälften så tunn som nere vid havsnivå. Innan jag gavs slutgiltigt grönt ljus att få fortsätta upp var jag tvungen att genomgå en noggrann hälsokontroll nere vid ALMAs base camp på 3 000 meters höjd. Hade mitt blodtryck varit för högt så skulle färden ha tagit slut där.
Men allt var OK och nu är vi framme, vår jeep rullar ut på Chajnantorplatån efter en timmes klättrande längs den slingrande bergsvägen. Jag stiger ut och drar ett djupt andetag. Eller försöker göra det åtminstone. Och där står de. Sextiosex väldiga parabolantenner, som stora vita tefat under den blåaste himmel som jag någonsin har sett.
Så här högt uppe har jag aldrig varit förr. Någon kanske har bestigit Mount Everest och tycker nu kanske att 5 000 meter är en barnlek, men Everestklättrarna får åtminstone acklimatisera sig en månad på mellanhöjd i baslägret innan de avverkar slutsträckan upp till toppen.
Jag har varit tre dagar nere i Paranal på 2 600 meters höjd, så min kropp har inte hunnit tillverka alla de extra röda blodkroppar som behövs för att förse cellerna i min kropp med det nödvändiga syret.
Höjdsjuka!
Så min tidiga hurtighet övergår strax i en begynnande höjdsjuka och två personer ur ALMAs medicinska personal dyker upp med en syrgasflaska åt mig. De noterade kanske när jag stapplade omkring och tappade mina solglasögon på marken och trampade på dem med ett ljudligt krasande, utan att själv märka någonting.
En begynnande höjdsjuka känns ungefär som en blandning av febertöcknet under en influensa, en stadig fylla och en djup trötthet. Får man svår huvudvärk också, då behöver man omedelbar hjälp. Lyckligtvis fick jag extra syre innan det gick så långt.
Och nu: Let's talk science
Men jag mår snart bättre igen så vi kan gå vidare. Jag frågar min guide, Ralph Bennett från ALMA, att vilken är den vanligaste frågan han får besvara när han guidar folk här uppe; inte turister för de får inte komma hit upp, men inbjudna gäster. Journalister, samarbetspartners och beslutsfattare. Vad är det som de oftast vill veta?
- Utomjordingar. ”Hör ni aliens med de där antennerna?” skrattar Bennett. Allt sedan filmen Contact, där Jodie Foster rattade in sändningar från utomjordingar med VLA-radioteleskopet i USA, tycks folk tro att radioteleskop är som stora öron som man helt konkret lyssnar på ljud från rymden med. Men det här har ingenting med verkligheten att göra, säger han.
Ett annorlunda sätt att se
- De stora parabolantennerna här uppe på Chajnantor-högplatån är ögon snarare än öron, de är ögon som ser ljus, fast på andra frekvenser än våra ögon som är anpassade till synligt ljus, säger Bennett.
Ljus är alltså bara en liten del av det elektromagnetiska spektrumet, men för att se allt det där andra, till exempel de mikrovågor som ALMA har specialiserat sig på, behöver man radioteleskop. ALMA observerar på våglängder som är lite längre än infraröd strålning, alltså värmestrålning, men lite kortare än de vanliga radiovågor som levererar Radio Vega till dig, till exempel.
Till skillnad från optiska teleskop som VLT i Paranal längre söderut, kan radioteleskop som ALMA dessutom observera dygnet runt, det ser igenom den blåa himlen som döljer stjärnorna för oss dagtid.
Livets kuvöser i rymdens gasmoln
Och det som ALMA tittar på är saker som de optiska teleskopen inte kan se, saker som händer inuti de kalla gasmolnen mellan stjärnorna, där nya stjärnor och nya planeter föds, så som också solen och jorden en gång kom till. Inne i de här molnen kan liv såvitt vi vet vara i färd med att födas, säger Bennett.
- ALMAs motto lyder: In search of our cosmic origins (på jakt efter vårt kosmiska ursprung). I praktiken innebär det här till exempel att leta efter organiska molekyler i rymden, det vill säga de kolbaserade byggnadsblocken till själva livet. Det här är någonting som inte alla observatorier är kapabla till, säger Bennett.
Till exempel så har astronomerna med hjälp av ALMA lyckats med att observera sockermolekyler i en fjärran galax.
- En vacker dag hittar vi kanske de riktigt komplexa organiska molekylerna, de som utgör byggklossarna till själva livet, tror Bennett.
Det finns en låt av artisten Moby som heter ”We are all made of stars”, vi är alla gjorda av stjärnstoff, vilket ju är bokstavlig sanning. Våra kroppar och allt annat omkring oss består av materia som döende jättestjärnor i sina dödsryckningar har slungat ut över rymdens oändliga fält.
En annorlunda skapelseberättelse
En gång svävade också de enkla byggstenar som vi består av i den interstellära rymdens tomhet, och det är där som ALMA nu letar efter nya små frön till livet som kanske en dag sås på en annan planet långt borta. Det här är en helt hisnande skapelseberättelse, och en som vi dessutom kan backa upp med solid vetenskap.
Och det jättelika teleskopet ALMA här med sina 66 antenner är ett av de främsta redskapen i vår strävan att dokumentera just den här berättelsen.
"50 Shades of Blue"
Jag kan inte låta bli att bara stirra på den överjordiskt djupblåa himlen; jag har på riktigt aldrig sett en så blå himmel i mitt liv, någonsin. Jag tänker på en textrad från låten Weather With You av nyzeeländska bandet Crowded House:
Julius Caesar / and the Roman Empire / Couldn't conquer the blue sky
Kontrasten mot den roströda högplatån och Andernas mörka, omgivande bergstoppar – och de enorma bländvita antennerna – gör att det hela känns helt overkligt. Yrseln efter mitt lilla anfall av höjdsjuka bidrar ytterligare till det surrealistiska helhetsintrycket. Men det förändrar inte det faktum att det här måste vara den coolaste platsen jag har besökt i hela mitt liv!
Turister och barn göre sig icke besvär
Jag är på riktigt ledsen för att ni inte får komma hit upp; turister är strikt portförbjudna och barn under 16 får inte vistas här om de så vore världens snillen när det kommer till astronomi.
Det beror på den förhöjda nivån av kosmisk strålning, högenergetiska laddade partiklar från rymden som tillsammans med den superhårda UV-strålningen utgör en särskilt stor risk för unga, växande kroppar. Men inte ens personalen får vistas här uppe mer än ett par timmar i sträck.
Då vi går in i kommandocentralen här intill för lunch frågar jag Ralph Bennett om han vet om många fall av hudcancer bland de anställda här.
- Jag känner till ett par fall av hudcancer bland personalen som jobbar på ett annat teleskop här i trakten, säger Bennett, men ingen kan säga med säkerhet om det finns ett samband med förhållandena här. ALMA är ju så pass nytt också, de sista av de 66 antennerna togs i bruk kring årsskiftet.
Högre upp än Mont Blanc
Men när jag sitter och äter min pasta Carbonara och tittar ut över Marslandskapet med de 66 flygande tefaten som ser ut att ha landat här så kan jag inte låta bli att tänka: strunt i riskerna, skulle någon erbjuda mig sommarjobb här, klart att jag skulle ta det. Bara för den här otroliga utsiktens skull. Vilket annat kontor har en lika häftig utsikt? Burj Dubai?
Man skulle kunna stapla sex stycken Burj Khalifa, världens högsta skyskrapa (830 meter), på varandra och de skulle ändå inte nå hit upp. Vi är också två hundra meter högre upp än Europas högsta bergstopp, Mont Blanc. Ralph Bennett ser i alla fall ut att trivas med sitt jobb här.
Adios, Chajnantor
Det här är förresten det näst högst belägna huset i världen. Det finns en järnvägsstation i Nepal som ligger lite högre upp, men annars finns det ingen på jorden högre upp med tak över huvudet än vi just nu. Högst belägna kontorsbyggnaden i världen är det här åtminstone, och den högst belägna superdatorn, "Correlador" surrar bakom oss.
Jag tackar Ralph Bennett för mina dryga två timmar här på världens tak och återvänder motvilligt ned till den riktiga världen, där jag ännu under min Chilevistelse skulle komma att yra bort mig mitt ute på saltöknen Salar de Atacama och fastna i saltsörjan med min lilla Cittra vid en av de vulkaniska sjöarna. Men det är en annan historia.
Del 1 i artikelserien: Spökstaden
Del 2 i artikelserien: Se stjärnor i Paranal