Ruben Östlund har gjort en ångestframkallande men vacker film som är trekvart för lång.
Den var Golden Globe-nominerad, vunnit flera priser på olika filmfestivaler och är nominerad till åtta priser i svenska Guldbaggegalan. Förväntningarna var naturligtvis skyhöga när jag promenerade in i den spartanska biosalongen på Kino Engel vid Senatstorget för att se Force Majeure, eller Turist.
Som helhet är filmen en avskalad känga till överklassen och en undran över omgivningens och vuxnas påverkan på sina barn. När Thomas, pappa i filmen, väljer att rädda sitt eget skinn istället för att stanna hos sin familj, när det ser ut som en lavin ska begrava dem alla, börjar en långsam ångestfylld genomgång av händelserna. Eller mera en ångestfull tystnad, där Thomas måste väga sin egenuppfyllande manlighet mot sanningen.
Lyxliv med trubbel
Relationsproblem på grund av en kontrollerad lavin i franska alperna är minst sagt ett lyxproblem, men inte desto mindre ett problem. Speciellt funderar jag själv på hur de vuxnas agerande påverkar barnen, som måste känna sig övergivna gång på gång, av än den ena, än den andra föräldern.
Force majeure är en sevärd film, dessutom är den också väldigt hörvärd. Ljudvärlden i filmen skapar oerhörda stämningar och får ångestkänslorna att djupna ännu mer. På sina ställen är det hela väldigt tragikomiskt men filmen hade mått bättre av att vara en aning kortare.
Jag ger filmen tre och en halv lavin av fem. Force majeure har Finlandspremiär 23.1.
I skalan här under ser du mina reaktioner under filmens gång gällande humorn och tragiken i filmen.
