Jag minns det som om det var den 16:e augusti 1977. Dagen då kungen trillade av tronen. Nu skulle han ha fyllt 80 år. Det fyller mitt huvud med varma kungliga minnen.
Jag befann mig på stugan när radion förkunnade att Elvis Presley hade dött. De närmaste veckorna och månaderna skrev tidningarna massvis om Elvis och publicerade gryniga svartvita bilder från begravningen med den sörjande fadern Vernon. Det berörde mig på något sätt, minns jag. Utan att riktigt förstå varför. Men jag var ju då blott 10 år. Och så började det komma en hel drös med nyskrivna hyllningssånger till Elvis ur radion. Den ena bedrövligare än den andra. Jag tyckte nästan litet synd om honom och ville själv kanske dö en smula när jag hörde dem.
Danny Mirror / I Remember Elvis Presley
På den tiden var jag ännu inte den stora Elvis-diggare jag är idag, men jag insåg ändå att hans plötsliga bortgång var något speciellt. Att det var en sällsynt sällsynt artist som hade dött. Det var i synnerhet de shower jag sett med honom på tv som gjort stort intryck på mig: Comeback-specialen från 1968 och Aloha From Hawaii-konserten år 1973.
Trots att jag ännu bara var ett barn kunde jag märka att den här killen var något extra, något helt annat än de där vanliga gökarna som fick joddla i televisionens s.k. underhållningsprogram. Han hade sådan röst, energi och karisma som de flesta andra saknade och som fångade mig. Den här mannen hade helt tydligt något eget och speciellt på gång. Och så var han mitt i allt borta.
Med tiden började jag även allt mer uppskatta Elvis som fenomen. Det var ungefär som ett religiöst uppvaknande – jag hade alltid känt till Elvis, musiken hade alltid funnits där, men det tog litet tid för mig att till fullo inse hans extraordinära begåvning och hans unika storhet. Men sedan dess är jag fast. Elvis for life.
Elvis Presley live
Tyvärr hann jag aldrig se Elvis Presley live, men jag har däremot sett hans band från 70-talet. Under andra halvan av 90-talet kom Elvis' gamla TCB-band samman igen för en turné betitlad Elvis: The Concert. Där spelade bl.a. James Burton (gitarr), Jerry Scheff (bas), Ronnie Tutt (trummor) och Glen D. Hardin (piano, keyboard). Detta med en orkester dirigerad av Joe Guercio. Det vill säga nästan precis som det var på 70-talet. Enda undantaget var att Elvis Presley var död.
Men han sjöng ändå. Från en stor bildskärm. De hade tagit ett flertal live-snuttar från hans filmade konserter och så sjöng han från skärmen medan den levande orkestern spelade live nedanför. Till en början kändes det mycket märkligt att sitta där bland publiken på den välfyllda (6.000 pers) Arenan i Helsingfors och beskåda detta spektakel. Till en början satt jag och småflinade för mig själv för det kändes så surrealistiskt.
Men. Allteftersom konserten framskred glömde man bort att Elvis var död och att han sjöng från en videoskärm. Det var så himla bra gjort att när Elvis & gänget drog igång storslagna låtar som Suspicious Minds och American Trilogy så kände man hans närvaro. Det kändes som om Elvis var där. I Arenan. Med oss alla. Jag fick gåshud. Mycket märkligt.
Jag är inte överdrivet religiös av mig, men det där var något av en liten religiös upplevelse. Och när jag såg på publiken kunde jag se att jag inte var ensam om denna känsla. En storslagen kväll.
Elvis Presley Lives 25t Anniversary Concert
Sensommaren 1999 körde jag litet bil runt i USA och besökte då bl.a. Las Vegas där jag såg minst tre olika Elvis-impersonatorer varav en var förvånansvärt bra (Trent Carlini – The Dream King). Jag bodde förstås på New Frontier Hotel, d.v.s. det första hotellet som Elvis uppträdde på i Las Vegas år 1956.
Jag har även sett några motsvarande Elvis-impersonatorshower här hos oss med såväl utländska som inhemska förmågor. De har alla gjort ett bra jobb, men ingen av dem har ändå kommit ens i närheten av den utstrålning som en död Elvis Presley kunde leverera från en videoduk. Lustigt. Och kanske litet tragiskt.
Graceland
Under samma bilrunda i USA passade jag även på att besöka Graceland. Man köpte biljett i ett hus på andra sidan vägen mittemot Graceland och sedan blev man körd i en kleinbuss genom de berömda järnportarna och fram till husets ingång.
Väl där skulle man trycka på play på den Walkman man hade fått. Samtidigt som man klev in i Graceland sjöng Elvis i ens öron: "Welcome to my world". Och så guidade Priscilla Presleys röst en runt genom hela Graceland. Utom övre våningen där Elvis hade sina privata utrymmen inklusive sovrummet och toaletten där han dog. De avdelningarna är alltid stängda för allmänheten. Jag vet inte vem man måste ligga med för att få komma dit, men jag är beredd att diskutera saken. Kanske.
När jag ändå var till Graceland passade jag på att ta The Platinum Tour. Då fick man även se bl.a. Elvis' bilar och gå ombord på hans privata flygplan Lisa Marie där man kunde beskåda hans stora dubbelsäng och förgyllda toalett. Jag läste nyligen att planet nu är till salu. Det gör mig litet ledsen. I synnerhet som jag inte har råd att köpa det.
Graceland Too
Efter Graceland körde jag till Tupelo för att se Elvis' barndomshus. Det var en förvånansvärt liten stuga och för en dollar fick man gå in och se de två små rum som huset bestod av. Det ena rummet var ett kök. De hade inrett huset sparsamt med några tidstypiska möbler så man kunde få en bild av hur det kunde ha sett ut när familjen Presley bodde där.
Men det mest minnesvärda från denna lilla Elvis-resa var ändå varken Graceland eller Tupelo, utan den lilla hålan Holly Springs som ligger mellan Memphis och Tupelo. Där finns huset Graceland Too som var ett Elvis-museum öppet dygnet runt året runt.
Egentligen var det en mycket speciell herreman vid namn Paul McLeod (enligt egen utsago världens största Elvis-fan) som hade fyllt hela nedre våningen av sitt hus med diverse prylar som på något sätt hade med Elvis att göra.
För det facila priset av fem dollar guidade Paul McLeod personligen en runt bland all denna myckenhet memorabilia. I priset ingick även att få höra honom sjunga ett par Elvis-låtar via en stor gräll plastig karakokemikrofon. Bara det var värt sina fem dollar.
Till sist skulle man skriva sitt namn i en gästbok och efter tre besök där fick man inte bara komma in gratis resten av livet – man fick även bli fotograferad i en äkta Elvis-läderjacka. McLeod hade ett litet rum formligen tapetserat med dessa foton.
Tyvärr gick Paul McLeod bort i somras i en ålder av 70 år, men jag hoppas att hans son – som naturligtvis är döpt till Elvis Aron Presley McLeod – fortsätter i sin faders fotspår och håller muséet vid liv. Det vore en i sanning kulturhistorisk gärning. För jag skulle väldans gärna besöka det muséet en gång till. Och kanske sedan ännu en tredje gång. Elvis for life.
Dylika märkligheter kommer jag att tänka på nu när vi firar Elvis Presleys 80-års dag.
Graceland Too (2004 Short Documentary)