Clik here to view.
”Det är lite som klondike, alla vill gräva guld och då kommer det jävligt mycket skit också”, så säger Åke Edwardson, en av pionjärerna inom deckarlitteraturen.
Åke Edwardson är journalisten vars texter till slut blev romaner, och i dag känner miljoner läsare kommissarie Erik Winter. Åkes böcker finns översatta till över tjugo språk. Han har vunnit flertal pris för sitt författarskap och älskar att arbeta. På 18 år skrev han 23 böcker.
Man skall ställa samma krav litterärt på en deckare som på vilken annan typ av litteratur som helst.
– Jag hör till pionjärerna i Sverige när det kommer till deckare. I början på 90-talet då vi började skriva våra böcker var vi väldigt seriös. Vi tog det helt enkelt på allvar. Man skall ställa samma krav litterärt på en deckare som på vilken annan typ av litteratur som helst, säger Åke.
En lucka öppnades
Det här resulterade i att deckarna kom in på Dagens Nyheters kultursidor. Publiken började i samma veva intressera sig på allvar för deckare.
Det här resulterade i att det kom jävligt mycket skit också.
– Det var en lucka som öppnades. Framför allt kom det fram kvinnliga deckarförfattare som inte hade funnits på länge. Liza Marklund bröt ny mark, kan man väl säga, och plötsligt kom det fem dussin kvinnliga deckarförfattare. Men allting har två sidor, det här resulterade i att det kom jävligt mycket skit också, skrattar Åke.
Det spelar egentligen ingen roll eftersom det är läsarna som skall avgöra vad som är bra och vad som är dåligt påpekar Åke. Men människor behöver berättelser och det är precis vad deckare är.
– Om man vill fly verkligheten är deckare fenomenala. Man kan enkelt ta till fiktion och fantasi. De kriminalberättelser jag skriver har ändå en känsla av empati och humanism. Det finns liksom någonting annat där, säger Åke. Om folk frågar mig varför jag skriver kan jag ändå säga att det finns ett moraliskt ställningstagande i mina böcker.
”För mycket grafiskt våld”
Däremot tycker Åke inte om författare som skriver deckare som något slags cyniska spekulationer med mycket grafiskt våld.
– Camilla Läckberg står på en affisch med en kniv som droppar av blod och fötterna på något som ska föreställa ett lik, det är ju bara skit och trams. Då tar man inte deckarförfattandet på allvar och då är det förkastligt att ägna sig åt det.
Åke Edwardson säger att han inte är intresserad av våldshandlingar i sina deckare.
Tematiken finns alltid
Åke Edwardson säger att han inte är intresserad av våldshandlingar i sina deckare. Han är mer intresserad av vad som händer före och efter brottet, och vad som blir konsekvenserna av det.
– I mina historier finns alltid någon tematik, till exempel att du aldrig kan fly undan ditt förflutna. Jag kan inleda en deckare med att skriva om ett brott och sedan skriva 500 sidor till och det innehåller inte något mer brott. Det är det underliggande som är min action.
Själv säger Åke att han helst inte läser deckare eftersom han skriver dem.
– Om jag måste säga någon deckarförfattare som jag gillar så är det väl amerikanen James Lee Burke som jag läste under en tid. Nu för tiden läser jag helst facklitteratur, biografier och intervjuböcker. Det blir en och annan amerikansk, manlig, vit, heterosexuell, medelålders författare, säker han och skrattar. Nej, det är inte sant. Joyce Carol Oates läste jag senast.