Köp en bultbräda i julklapp till dina barn, barnbarn eller vänners söner och döttrar - och för säkerhetsskull en till dig själv. Jag lovar att det monotona bankandet även kommer att befria dig från all julstress, skriver Petter Lindberg.
- Vad hade man när man var yngre, som idag värt att ta vara på? Bultbrädan var en av de leksaker som jag mindes – en av de allra bästa. Den har inget mål, man ska inte lära sig någonting, inte bli snabbare eller bättre. Det är ett utmärkt litet redskap för att bli lite kontemplativ, skriver Erlend Loe.
Fen norske författaren Erlend Loes roman Naiv.Super. är igen aktuell då den sätts upp på Ryhmäteatteri i Helsingfors.
Det har snart gått 20 år sedan Naiv. Super. damp ned som en tidsmarkör och skarpsynt uppgörelse med 90-talets nihilism och livströtta jagande efter lycka. Man råkar bli kär, man åker av en händelse ut i Europa. Det mesta i ens liv händer utan att man själv verkar vilja någonting speciellt.
Slackergenerationen som lyssnat på grunge, läst Alex Garlands roman Stranden och i Richard Linklaters filmer sett sina liv förevigade, tog genast Erlend Loes roman till sitt hjärta.
Kultklassiker
Naiv.Super. blev genast en kultklassiker bland vilsna ungdomar som i likhet med Erlend Loes romanhjältar bara gled fram i tillvaron. Just en sådan antihjälte är bokens namnlöse huvudperson. Han är trött på livet. Inget känns kul och vuxenlivet med storebror som framgångsrik rollmodell, skapar ångest till den grad att huvudpersonen glider in en förlamande depression.
För att få en rätsida på sitt liv, bestämmer han sig för att förenkla det, gå till grunden med vad det är han egentligen vill bli, när han blir stor. Vägen till självinsikt och lycka är lång i den här boken, men om man författar en lista över saker att bli entusiastisk över, har man redan nått en bit på vägen.
Kunskap är bra, liksom vatten, en röd boll, en cykel och naturligtvis en bultbräda att banka på när huvudet måste tömmas på tankar och brus. Huvudpersonen i Naiv.Super. köper sig en bultbräda och börjar banka på den.
Den monotona och meningslösa verksamheten påminner honom om barndomens kravlösa lekar. Själens rening uppnår man genom skoj och lek, skriver Erlend Loe och lotsar sin huvudperson med dråplig humor och finess mot en större självinsikt.
Den lekande människan
Erlend Loes roman ger återskall av den holländska kulturhistorikern Johan Huitzingas idéer om lekens unika väsen. I sin uppmärksammade bok Homo Ludens, från år 1955 framförde Huitzinga tankar om leken som en mänsklig grundförutsättning.
Människan leker sig lycklig. Lek står bortom kunskap och kultur. Leken finns inte till för att förbereda barnen för vuxenvärlden, vilket vi felaktigt ofta hävdar. Nej, enligt Johan Huitzinga har leken helt enkelt ett egenvärde, som man inte ska göra sig bekymret att försöka underställa nyttoaspekter.
Detta inser också bokens huvudperson till slut och återföds som en barnsligare, men samtidigt lyckligare ung man. Naiviteten kan vändas till en superkraft. Lyhördheten och leken bli de vapen som vuxenlivets stress och bekräftelsebehov avvärjs med.
Med detta inte sagt att alla ska bli som barn, ansvarslösa och evigt lekande, men att det finns mycket som de vuxna idag kan lära sig av sina barn.
Köp en bultbräda i julklapp till dina barn, barnbarn eller vänners söner och döttrar - och för säkerhetsskull en till dig själv. Jag lovar att det monotona bankandet även kommer att befria dig från all julstress.
I säsongens sista Lasso gläntar den kanadensiske fotografen Jonathan Hobin på dörren till barndomens fasor. Hans bilder på barn som t.ex. leker terrorattacken mot tvillingtornen i New York har väckt uppståndelse världen över.
I programmet medverkar även dramatikern Juha Siltanen som kritiserar den massmediala infantiliseringen, fotografen Lisen Stibeck och skådespelaren Robin Svartström som hela hösten gestaltat ett barn i teaterversionen av Erlend Loes kultklassiker Naiv Super.
Programledare: Petter Lindberg