Clik here to view.
Vad fick mig som tolvåring att bli så intresserad av Förintelsen? Jag satt på biblioteket efter skolan och tittade i böcker med bilder av de utmärglade judarna, brännugnarna, högarna av hår, skor och resväskor.
Det var ofattbart att tänka sig att den här dödsindustrin hade funnits. Hur kunde flere miljoner människor utrotas så enkelt, så systematiskt? Tåg som kom och gick och skylten över allt: ”Arbeit macht frei”.Vad betydde det?
Jag minns inte säkert, men den här skräck- och obehagsblandade fascinationen fick nog sin början när jag läste Anne Franks dagbok. Det värsta var att hon dog strax innan befrielsen av fångarna i koncentrationslägren. Hon var förälskad, men blev berövad sitt vuxna liv. Sina barn, sina barnbarn. De tankarna gjorde ont och vreden över Hitler och hans gelikar var enorm hos mig. Jag skulle alltid göra motstånd mot övermakten, i synnerhet mot nazism, fascism och rasism tänkte jag, då på 1960-talet.
Och jag började också läsa skönlitterära böcker om judeutrotningarna, som till exempel Fania Fenelons bok Kvinno-orkestern, som kom ut i slutet av 1970-talet. Jag lärde mig något om grundläggande mänskligt beteende: att en del människor kan säga ifrån och att andra är medlöpare. Men de flesta vacklar när det gäller svåra ställningstaganden.
Varning för farfar
Att nazisterna i sitt systematiska utrotande inte var monster, var en svår tanke att ta till sig. Rudolf Höss, den ordningsälskande kommendanten för Auschwitz läste sagor för sina barn om kvällarna. Han var en knapptryckare, som ville behaga sina överordnade. En kugge i ett system.
Människor kan fortfarande fås att göra vad som helst. Det är ingen gåta att Förintelsen kunde äga rum. Och högerextremismen lever i ett uppsving igen. Hur ska historien kunna låta bli att upprepa sig?
Rainer Höss, Auschwitz-kommendantens sonson, reser omkring i Europa och USA med en varning för det hans farfar stod för. Och han har ända in på huden fått känna vad uppgörelsen med det onda kostar: att bryta med sin familj, att rannsaka sig själv och att oförtröttligt tro på att det goda kan segra. Rainer Höss har inga hakkors tatuerade på sitt bröst. Nej, i stället siffror som judiska överlevare burit i koncentrationslägren.
I sin enkelhet visar tatueringarna, att en enda människas revolt kan ha betydelse.
Men för att bryta mönster måste man ha kunskap och kunna dra slutsatser.
Rainer Höss har tagit sina barn och barnbarn med på besök till Auschwitz och tillsammans har det gått igenom både sin släkts, sitt lands och Europas historia.
Lyssna på Dokumenterat: Aska på jordgubbarna, om Rainer Höss här
Joars resa
För två år sedan åkte Joar från Åbo, då åtta år gammal, med sin pappa Basse på en rundresa till Polen. De vandrade i Tatra-bergen, simmade så ofta de hade en möjlighet, pratade och bara var tillsammans.
På programmet stod också ett kort besök till Auschwitz, som enligt Joar hade en hemsk, kall och tyst stämning. Han såg brännugnarna, högarna av resväskor …
- Men, säger Joar, man behöver känna till historien, hur det har varit.
Nu ska han småningom börja läsa om nazismen i skolan.
- Hitler ville bara ha makt. Han vill att hela världen skulle vara ett stort Tyskland, säger Joar, som inte längre tänker på vad han såg i Auschwitz.
Men han glömmer det inte heller.
Auschwitz
Lyssna! Berättelser: Joars resa av Gungerd Wikholm i Radio Vega onsdagen den 26.11. kl. 11.48 och 19.22.