Till en början varma förstående blickar. Hushållssysslorna utförs tillsammans, torka bordet, dricka kaffet. Sen spela kort tillsammans eller läsa tidningen, alltid positivt medveten om den andra. Hemmet utgör universum i Teater Povres ”Varför måste alltid jag diska?”
Här finns, åtminstone till en början, inget behov av det som finns utanför väggarna. Utan ord, enbart med rörelser och framför allt med talande mimik berättar Julia Johansson och Karoliina Surma-Aho en historia för oss. Tydligt som i en stumfilm. Det är lätt att känna igen och tolka. Här är förhållandet gott och det är inte svårt att ha överseende.
Krisen kommer smygande
Så går tiden och samma beteenden börjar skava och irritera. Munnarna blir snöpigare, blickarna ironiska, rörelserna knyckigare. På Wasa Teaters lilla scen Vasallen sitter publiken nära och missar inget i spelet mellan Johansson och Surma-Aho. Aktörerna har skrivit manus tillsammans med regissören Agneta Lindroos, och alla tre har en bakgrund på fysiska linjen på scenkonstutbildningen i Vasa. Scenbilden gör det lätt att fokusera på aktörerna - endast ett bord och ett par stolar behövs. Bordet används ibland likt stumfilmens textskyltar. Stolarna illustrerar förhållandet och går sönder när förhållandet krisar och lappas sen ihop. Upprepade gånger.
Omstart
”Säg inte för mycket sen” löd en uppmaning jag fick före jag såg den här föreställningen. Och det är sant, det är en balansgång att inte berätta för mycket om pjäsens upplägg. Överraskningar förtas så lätt. Men så mycket kan jag väl säga att när förhållandet spårar ur och får dramatiska följder – här har det tunga bordet en viktig roll – tar skådespelarna ett steg tillbaka och gör ett nytt försök. De leker upprepade gånger med olika versioner av historien, ibland går allt t.ex. i slow motion.
Ännu en vändning
När publiken tror sig veta hur upplägget ser ut, tar sedan pjäsen ännu en oväntad riktning. Hotet med den packade väskan blir verklighet. Nu driver förtvivlan bort rollfigurerna från mimkonsten och publiken tas in i analysen av situationen. Från att ha varit ordlös blir föreställningen nu två språkig, aktörerna talar sitt egen språk – den ena finska, den andra svenska.
Teater Povre leker med uppfattningen kring hur en teaterpjäs ska vara uppbyggd och är inte rädda för att pröva det oväntade. Men upprepningarna sker på bekostnad av berättelsens dramaturgi och gör att pjäsen bitvis känns lite långdragen.